Vaclav Havel skriver skarpt i Svenska Dagbladet om hur världssamfundet misslyckas igen.

Ibland kör det liksom bara ihop sig, som Tidningen Ångermanlands politiske redaktör Jakob Johansson bloggar om här.

I dagens huvudledare skriver vi om den oroväckande situationen i Burma.

Som framgått av ett antal läsarkommentarer på vk.se är Holmlunds historia tydligen gammal och välbekant för många.

Jag hade aldrig hört den tidigare, vilket jag inte beklagar. Men det viktiga här är förstås att diskutera vem som framför den i vilken kontext – inte att historien i sig existerar på någon nivå som en del valt att kalla folklig.

På dagens ledarsida följer jag upp frågan med den här signerade texten:

’Lite sexism – ska det vara något att bråka om?

Umeås kommunalråd Lennart Holmlund återger i sin blogg på socialdemokraternas hemsida en så kallad rolig historia.

Slutklämmen är när föräldrarna ger en chaufför en cigarr och flaska vin och låter honom ’sätta på’ deras 25-åriga dotter som tack för att han kört över svinet Fredrik Reinfeldt.

Historier med sexistisk grundsyn är en sak – det är nog tyvärr en evig genre.

Skämt om mord på statsråd lär också fortsätta trots att Sverige sett flera tragiska sådana under de senaste decennierna som man kan tycka borde mana till viss återhållsamhet hos en högt uppsatt kommunpolitiker.

Och huruvida historien är rolig eller inte är upp till var och en att avgöra, smaken är ju delad.

Men utom varje tvivel står att den ger uttryck för en sexistisk och förnedrande kvinnosyn.

Berättad av Umeås högste politiske representant i ett officiellt sammanhang blir den därför något problematiskt och pinsamt.

Det är lätt att komma med högstämda anföranden om jämställdhet och arbete mot kvinnoförtryck. Men det är vad man faktiskt gör och hur man faktiskt uppträder som räknas. Där avgörs trovärdigheten. Och mycket handlar då om attityder, jargonger och instinkter i samhället, inte minst bland manliga makthavare.

Om Lennart Holmlund verkligen vill göra något för jämställdhet i Umeå och i landet så vore det därför att bekämpa just den sexistiska jargong som hans roliga historia vittnar om och som förblir utbredd.

När ryggdunkarna nu försäkrar honom att han är en festlig prick borde han inte glädja sig, utan ägna en stund åt lite eftertanke: vilka strukturer är det som dunkar honom i ryggen?

Att Lennart Holmlund istället är stolt över sin attityd är naturligtvis beklämmande och beklagligt.
Men kanske är han ärlig?
Kanske har han så dåliga insikter om vad som skapar ojämnställda strukturer i ett samhälle att han inte inser hur hans jargong symboliserar problemen?

Kanske är det ännu värre: kanske räknar han kallt med att litet plump, grabbig sexism bara är bra för väljarstödet?

Pinsamt är det vilket som.’

Lennart Holmlund publicerar för det mesta sina blogginlägg här på vk.se även på socialdemokraternas hemsida.

I går valde han dock att publicera ett blogginlägg med en plump och pinsam så kallad ’rolig historia’ om Fredrik Reinfeldt bara på socialdemokraternas hemsida, men inte här på vk.se.

Möjligen inser han att han i sin roll som kommunstyrelsens ordförande i Umeå borde ha vett och hyfs nog att inte ägna sig åt debatt på en sådan låg nivå.

Men då borde han väl avstå från att återge den helt och hållet?

Här står historien att läsa, med tydliga sexistiska och grabbiga inslag, som Lennart Holmlund fnissande återger på sin s-blogg.

Historier om ledande politiker är en sak som man får stå ut med, även om jag tvivlar på att Lennart Holmlund skulle ha fnissat lika mycket om den handlat om Mona Sahlin.

Men bör Umeås kommunstyrelses ordförande ägna sig åt sådant offentligt? Borde han inte lägga vissa band på sig i sin roll som främste representant för kommunen?

Pinsamt är ordet.

Häromveckan listade jag fem favoritpoeter på ledarsidan.

De favoriter som inte kom med där är förstås många fler.

En av dem som betydde mest för 1900-talets svenska poesi var Edith Södergran (1892-1923).

Hon kunde vara ganska svårtillgänglig i sin modernism, men också skriva syrligt, nästan motsträvigt vackert.

Die Zeit har den här veckan, apropå detta, en av hennes dikter översatt till tyska som ’Gedicht der Woche’.

En ögonblicksbild i Newsweek från Barack Obamas presidentkandidatur.

En av 1900-talets största dikter, bästa dikter, fortfarande mest levande dikter, är enligt min mening Jevgenij Jevtusjenkos Babij Jar från 1961, som översatts helt lysande till svenska av Hans Björkegren.

Det är en oöverträffad vidräkning med antisemitismen.

Den måste läsas i sin helhet, men en berömd passage mot slutet lyder:

’Vildgräset susar över Babij Jar, och träden
står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.
Jag står med blottat huvud
och känner hur jag sakta grånar.
Jag själv är blott ett ljudlöst skri
över de tusenden som vilar här.
Jag är var pojke som blev skjuten här.
O ryska folk, mitt ryska folk, jag vet
att du i djupet av din varelse
är internationellt. Men alltför ofta
har män med besudlade händer
brukat ditt rena namn.
Jag känner mitt hemlands godhet.
Hur vidrigt då att judehatare
djärvts kalla sig stolt
’Det ryska folkets förbund’!
I mig finns intet
som kan glömma detta!’

Det är en gripande dikt, läs den om ni får chansen.

Ansatserna från regeringens sida att underlätta arbetskraftsinvandring genom förändrade regelverk är lovvärda. Det är något alla vinner på.

Om de politiska partierna och den allmänna opinionen kommit så långt att den linjen blivit möjligt att driva igenom i riksdagen finns det hopp.

Men den stora skamfläcken i Sverige har förstås länge varit flyktingpolitiken. Den har misskötts och präglats av cynisk hårdhet alltför länge. Attityden från de socialdemokratiska statsråd som under de senaste tio åren varit ansvariga för frågan och hantering och regelverk inom kanske framför allt asylprocessen har varit djupt problematiska. Socialdemokraterna och moderaterna har framstått som bästa vänner i värnet av en tvivelaktig, ofta rakt ut inhuman, flyktingpolitik.

Om regeringen kan åstadkomma förbättringar i form av mer human grundhållning, genomlysta regelverk och större rättssäkerhet är det en verkligt betydelsefull insats.

Migrationsminister Tobias Billström (m) berättade i en intervju med Svenska Dagbladet tidigare i veckan att även gömda flyktingar bland de asylsökande som fått avslag ska ges ett så kallat "återetableringsstöd" på 20 000 för att kunna återvända till sina hemländer.

Det är i grunden en bra linje och kan säkert bidra till att öka trovärdigheten i asylprocessen något – men förutsättningen är att den överhuvudtaget fungerar bättre och mer medmänskligt än vad som varit fallet tidigare, att de upprörande fallen av vettlösa avvisningsfall med obegripliga motiveringar åtminstone minskar i antal som ett steg på vägen mot att de försvinner helt.

Sverige borde föra en betydligt mer generös och öppen flyktingpolitik

Ett exempel på hur systemet fortfarande kan fastna i orimligheter är förstås Migrationsverkets och Migrationsöverdomstolens fastslående av påståendet, häpnadsväckande i sig, att det inte råder någon väpnad konflikt i Irak.

Regeringen har fört in en ny attityd på området, men mycket arbete återstår innan svensk migrationspolitik hittar ut i ljuset igen efter många år av eländiga attityder och inkompetent politisk hantering.

Vår huvudledare i dag handlar om den dåliga ekonomin inom landstinget i Västerbotten.

Och i papperstidningen (ej på nätet) finns en krönika av Sven-Olof Moliis om överskottsmålet.