Här är en läsvärd intervju med ojämne, men fascinerande schacktrollkarlen Alexander Morozevich.

I dag är det dags för en av de där presidenterna som förevigats genom en egen doktrin. Plats...

15. James Monroe 1817-1825 - republikan (i 1800-talets mening)

Monroes namn lever vidare genom den s.k Monroe-doktrin han presenterade 1823 som slog fast kravet att den nya världen skulle hållas fri från europeisk kolonisation, fri från de europeiska staternas politiska och militära anspråk. Monroes tid i Vita Huset brukar benämnas "The Era of Good Feeling" på grund av det lugna välstånd som rådde under perioden. Hans popularitet var inte att ta mista på - i valet 1820 vann han alla elektorsröster utom en.

Av mer betydelsefulla politiska händelser under Monroes ledarskap kan nämnas USA:s övertagande av Florida från Spanien och den s.k Missouri-kompromissen om slaveriet som för flera decennier höll spänningarna och motsättningarna mellan slav- och icke-slavstater i schack.

Monroe tillhörde den första generationen amerikanska ledare och delar lite av de stora grundarnas glans och rykte, utan att vara deras jämlike. Han får inta 15:e plats på min lista.

15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Här kommer en blogg i repris som jag skrev 1 juni i år:

Flygplan som landar i Umeå och lyfter från Umeå

Jag gillar att se flygplanen från Stockholm dyka upp plötsligt på himlen och sedan långsamt sjunka ned mot landning i Umeå.

Och jag gillar att se dem lyfta igen, söka sin korridor i lufthavet och börja marschen ned mot huvudstaden.

Då stannar jag upp i andäktig fascination, nästan varje gång. Även när helikoptern landar på sjukhusets tak, en vardagshändelse, följer jag den med blicken så långt jag kan.

Flygplan i blickfånget är som ett litet fönster mot världen, en ständig påminnelse om att människor rör på sig - av tusentals olika anledningar - att det finns vägar hit och vägar bort.

I de ögonblicken tänker jag inte på miljöfrågor eller klimataspekter, utan på rörlighet och gränslöshet.

Kanske borde jag tänka mer på utsläpp och bränsleförbrukning, men fascinationen inför flyget sitter djupt.

När jag var i Berlin senast stannade jag upp på gångvägen som ledde från planet in i ankomsthallen för att se ett plan som taxat ut på startbanan lyfta.

Till slut kom en säkerhetsansvarig och sa åt mig att gå in. Människor som är alltför fixerade vid lyftande flygplan ter sig naturligtvis lite suspekta i vår tid, utlöser rädsla.

Kanske är det för att min mormor bor i närheten av Bromma flygplats och jag därför hela livet varit van vid att på nära håll se flygplan som sakta sjunker mot landningsbanan eller med vrålande motorer drar på för stigning upp mot molnen eller den blåa himlen.

Det känns hemvant.

Går man längs Bällstavägen (där busstrafiken ett tag stoppades sedan bussar blåst över på fel sida vägen av sidvindar från flygplan) bort mot Solvalla får man nästan planen i huvudet.

Lite otäck är det när man ser dem på håll och känslan kryper på en att de kommer att missa landningen med några tiotals meter och dimpa ned just där man går.

Kanske är det för att jag någonstans inombords trots allt är flygrädd.
Kroppen är inte riktigt övertygad om att människan kan flyga, därför fascinerar det så när flygplanens väldiga konstruktioner visar att det går utmärkt.

Jan Troells film 'Så vit som en snö' om aviatrisen Elsa Andersson är förstås en höjdare.

I dag har det blivit dags för en på många sätt nästan bortglömd president i denna ranking. Plats...

16. Dwight D Eisenhower 1953-1961 - republikan

Det finns gestalter i den amerikanska historien som på något sätt borde ha varit presidenter, men aldrig blev det.

Framträdande namn som Benjamin Franklin, Alexander Hamilton, Henry Clay och Adlai Stevenson för att nämna några. Det säger en hel del om Eisenhowers solida popularitet hos väljarna att han två val i rad inte bara lyckades vinna över utan ganska enkelt avfärda en sådan kapacitet som den sistnämnde Stevenson.

Den suveränt effektiva kampanjfrasen 'I like Ike!' sammanfattade de flesta amerikaners syn på den man som lett de allierades segrande trupper in i Europas ruinlandskap på vägen mot Tyskland. Man gillade Eisenhower, han ingav respekt och trygghet på det gamla, traditionella vis ett krigstrött folk längtade efter.

Som president kom han att symbolisera den andhämtning av måttfull, men utpräglad konservatism som USA under femtiotalet gick igenom efter de många reformåren under Roosevelt och Truman.

Det är svårt att tycka illa om Eisenhower. Hans samlade formella meriter är oöverträffade, hann stil var sympatisk och mänsklig, hans politiska program trist men inte upprörande, punktvis nästan progressivt. Men som någon spännande, eggande statsman framstår han inte.

Hans år i Vita Huset blev lite av ett väntrum i den amerikanska politiska historien, men det räcker ändå till en 16:e plats.

16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Stort grattis till kollega Ingvar Näslund på vk.se för nomineringen till Stora Journalistpriset.

Anders Ågren skrev nyss om sitt bloggande som politiker.

Även ur mitt perspektiv som opinionsjournalist och opinionsbildare i dagspressen har de lokala politikerbloggarna, givevis av delvis helt andra skäl, inneburit något mycket positivt.

Framför allt har de inneburit en vitalisering av den kommunalpolitiska debatten och en större insyn och närhet för medborgarna när det gäller hur de ledande politikerna i Umeå arbetar, resonerar, samarbetar och bråkar: det bidrar till en helhetsbild som blir möjlig att diskutera och debattera för fler.

Här är två kommentarer som jag gjort tidigare i år med anledning av just politikerbloggarna på vk.se:

Från 29 maj:
'Bloggandet levar och påverkar'

och från 28 februari:
'Löjlig kritik, givetvis bra att politiker bloggar'

Jag erkänner, jag kunde inte hålla mig: för hur ska man kunna låta bli att delta i debatten när det kommer frestande inlägg som detta av kristdemokraternas gruppledare i Umeå Anders Sellström?

Han vill införa - åtminstone inofficiella - klädkoder i fullmäktige och förfasas över att någon har trasiga kläder eller att någon annan ser ut som 'Skogsmulle'.

Allvarligt, jag måste bara svara - att bekämpa mossiga, snobbiga klädkoder som utgår från vissa av det rådande etablissemangets normer trodde jag var något som vi redan hade klarat av.

Varför ska Anders Sällströms klädsmak bestämma vad andra förtroendevalda har på sig, varför skulle just hans klädsmak stå för seriositet och allvar medan ett par trasiga jeans skulle stå för något annat?

Är det verkligen med den typen av moralism som kristdemokraterna vill presentera sig som ett modernt parti?

Kläder och utseenden har betydelse i politiken, det sänder signaler, absolut. Och att vara förtroendevald är ett mycket viktigt uppdrag.

Låt oss bejaka att det finns en mångfald och en valfrihet i hur vi som individer och medborgare väljer att manifestera det vi tycker är viktigt, låt oss slå vakt om en vidsynthet som är öppen, tolerant och nyfiken, inte skapa en enhetlig, sluten, utestängande och trångsynt kollektivism som tvingar alla att bära slipsar.

Ibland undrar man ju om en del politiker överhuvudtaget vill ha någon förnyelse och föryngring i det politiska arbetet?

Men kanske är Anders Sellström bara ironisk?

Här kommer en första så kallad "favorit i repris"; ett inslag jag tänkte köra under den här veckan när jag ägnar mig åt annat än att skriva.

Det är ett blogginlägg som jag skrev 27 april tidigare i år om Botniabanan:

"Att Botniabanan byggs färdigt är inte slutpunkten utan startskottet

I väntan på att Botniabanan nu så småningom ska nå fram till Umeå kan det finnas skäl att påminna om varför den är efterlängtad.

Syftet är förstås att underlätta snabbare och miljövänligare transporter och resor inom en region och vidare till andra delar av landet, öka näringslivets konkurrenskraft, stimulera en dynamisk arbetsmarknad och möjligheten att rekrytera kompetens genom bättre kommunikationer, öka attraktiviteten för etableringar och inflyttningar i den här delen av landet och binda samman tillväxtområden med varandra till vinst för alla.

Men även om infrastruktursatsningar av det här slaget skapar förutsättningar för en positiv utveckling i regionerna, så utgör de i sig aldrig hela lösningen.

Råder andra missförhållanden när det gäller företagsklimat, arbetsmarknad, livsmiljö, offentlig service eller regional utveckling så räcker det inte med en modern järnväg.

Brister det i politiskt ledarskap, saknas öppenheten för nya idéer, kärvar det i samarbetet mellan olika orter - då kommer Botniabanan visserligen ändå att vara en tillgång, men inte alls på det sätt som var tänkt.

Faran finns att politiker och andra ledande aktörer fastnar i en ramsa om att när bara Botniabanan står färdig så kommer ett språng i de kommuners utveckling som ligger längs sträckningen automatiskt.

Risken är att man blir bekväma och avvisar alla varningssignaler om att allt inte går som på räls heller i tidigare framgångsrika städer med hänvisningar till Botniabanan.

I själva verket är den här stora satsningen - som ju i ärlighetens namn inte är särskilt populär i andra delar av landet - lika mycket en uppfordran och utmaning, som en lösning.

Botniabanans ankomst till Umeå får inte ses som slutpunkten, utan startskottet på projektets egentliga innehåll.

Att bevisa att regionen har en potential som är den här infrastrukturen värdig och som förvandlar de storslagna projektbeskrivningarna till en framgångsrik vardag kommer att kräva många idéer, mycket entreprenörskap, ett rikare utbud och utbyte längs sträckan och politiska kraftansträngningar och politisk insikt av ett nytt slag."

Eftersom jag förbjudit mig själv att skriva dagsaktuella kommentarer de här dagarna så tänker jag inte skriva något, ens i egen sak, inte en endaste rad, om Bertil Torekulls synnerligen konstiga och intellektuellt mindre ambitiösa inlägg på gårdagens DN-debatt om ledarsidor.

Inte ett ord från mig om hur underlig hans argumentation var. Om den artikeln kommer jag alltså inte att skriva en endaste rad på bloggen - det var bara det jag ville få sagt.

DN hade fler texter som var ute och cyklade i går. Den här artikeln om de politiska bloggarna tänker jag inte heller skriva om. Särskilt initierad kändes den ju inte, om man säger så, mer snett är svårt att hamna i en slutsats, men jag tänker inte kommentera den.

Som representant för traditionell opinionsbildning i dagspress skulle jag annars ha kunnat intyga utan omsvep och helt prestigelöst att ett ansenligt antal politiska bloggar spelar en mycket stor roll även för exempelvis många av oss på landets ledarredaktioner.

Men jag skriver inget dagsaktuellt denna vecka, inte en rad som sagt, utan ber i det sistnämnda ämnet att få hänvisa till detta blogginlägg istället.

Här kommer en av de presidenter som jag rankar mycket högre på min lista än vad som vore rimlig i en entydig 'presidentranking'. Jag är överraskad att Ulysses S Grant kom så här högt upp, med tanke på hur lågt han brukar rankas normalt bland USA:s presidenter.

Men det var givetvis hans karriär innan Vita Huset som spelade roll - och möjligen hade jag sett någon dokumentär om amerikanska inbördeskriget i samband med att jag gick igenom presidenterna.

Det finns också, vill jag minnas (rätta mig om jag har fått detaljerna om bakfoten) en scen i tv-serien West Wing där de talar om Grant och C J säger:
'Grant works as an example in almost any situation. That's Grant's legacy.'

Varpå Toby muttrar: 'Plus he won the Civil War.'

Jag är på Tobys sida i den frågan.

Hur som helst, på plats...

17. Ulysses S Grant 1869-1877 - republikan (i 1800-talets mening)

Paul Johnsons skriver i sin bok om USA:s historia att Grant var den vinnare på slagfältet som en hårt pressad Lincoln behövde när inbördeskriget tycktes sluta i låst läge.

Han blev tillsammans med presidenten segerns organisatör och nordstaternas hjälte. 1868 ställde han upp som republikansk presidentkandidat och vann en ganska klar seger över den politiskt betydligt mer erfarne demokraten Horatio Seymore.

Grants åtta år i Vita Huset har blivit ohjälpligt förknippade med oegentligheter, ineffektivitet och korruption. Presidenten själv går fri från anklagelserna, men slagfältets mästare stod ofta handfallen och lätt tafatt i det politiska spelet, utan insikt om de missförhållanden som existerade också centralt i hans egen administration.

Grants presidentinsats rymmer dock en del plusposter, inte minst när det gäller lagstiftning om medborgerliga rättigheter.

Mot slutet av sitt liv arbetade hans trots sjukdom hårt med sina sympatiska, välskrivna och mycket lästa memoarer.

Hade jag bara tagit hänsyn till presidentperioden hade Grant hamnat betydligt längre ner på listan, men för sin samlade insats under inbördeskriget i ett avgörande, kritiskt ögonblick når han ända upp till 17:e plats på min lista.

17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

fäll bryggan över ditt motstånd
och se det flyta bort under dina fötter

någonstans dyker det upp igen

och om du sätter ett segel
springer pojkarna efter på avstånd
och skällande hundar vet inte bättre

du har vävt på ditt spegelvatten länge nog
låt nästa förort rensa i bråten

låt någon annan tyda oron som blev kvar
när du drog undan ditt ansikte

knyt skorna och vandra ut ur det
som tvingar dig tillbaka

vandra in i teckenspråket
som reser gran och tall om din kropp

- svep ångan om din dag

Om inget sensationellt, oförutsett inträffar blir de närmaste dagarna helt skrivfria för min del.

Det får förstås också konsekvenser här på bloggen.

Jag kommer inte att skriva några dagsaktuella kommenterar under veckan. Därför blir det inte heller något bloggande om dagens fullmäktige i Umeå trots ett antal intressanta ärenden.

Och jag har gett omgivningen instruktioner att omedelbart strypa min tillgång till internet om det börjar dyka upp nyskrivna inlägg på bloggen trots detta löfte.

Men en blogg är ju lite som en tv-kanal, det får aldrig brusa i rutan, showen måste fortsätta.

Så därför har jag gjort en del förberedelser inför denna skrivfria vecka. Varje morgon ska det förhoppningsvis finnas någon liten anledning för er att ändå titta in som hastigast på bloggen.

Bland annat kommer jag att köra med ett inslag under veckan som jag kallar "favorit i repris" (kan public service, så kan väl även en blogg).
Favoriter kanske det inte blir, men dock varje dag ett inlägg från tidigare i år som kanske fortfarande har viss relevans för debatten, eller möjligen ett uns av läsvärde fortfarande.

Och så blir det eventuellt ett litet överraskande, halvlitterärt inslag, om jag vågar.

Och presidentrankingen fortsätter förstås som om ingenting hade hänt.

Så fortsätt gärna att besöka bloggen under veckan.

Det blev inga V75-kommentarer här på bloggen förra veckan, tyvärr räckte varken tiden eller hälsoläget till för det. Men nästa gång hoppas jag kunna prova igen.

Annars var jag i Bjurholm i lördags (vid Älgens Hus) på ett möte där bland annat en så kallad trendspanare höll ett fascinerande anförande om framtidens stora trender.

Han tog upp tre av dem: individualiseringen, fragmentiseringen och snabbheten. Jag ska inte gå in närmare på vad han sade, men det var tänkvärt, hoppingivande, konstruktivt, förenklat, lite skräckinjagande och inte utan inslag som kan diskuteras - allt på samma gång, helt klart en upplevelse.

Det var annars skönt att komma ut i landskapet runt om Umeå igen - Västerbotten är vackert och lite hemlinghetsfullt, som kunde landskapet berätta en massa anekdoter, men först om man bevisar sig värdig den äran.

Framöver hoppas jag få tid att resa mer i länet än jag gjort den senaste tiden.

Själv höll jag ett kortare anförande om arbetet med ledarsidan och den frisinnade/liberala opinionsbildningen.

Eftersom jag varit krasslig dagarna innan och suttit till sent med min lördagskrönika kände jag mig tvungen att förbereda något skriftligt (jag försöker annars undvika det allt mer) för att inte riskera att i trötthet och snorighet tappa tråden helt under anförandet.

Så med en del underhållande You Tube-klipp som sällskap satt jag uppe sent natten till lördag och filade på ungefär vad jag ville få sagt. Det blev och gick sådär, men ändå helt okej med tanke på omständigheterna.

Man kan väl anta att om moderaternas ledning hade fått välja en fråga där man kunde acceptera ett nederlag på partistämman hade nog en utförsäljning av spelmonopolet varit en het kandidat.

Det blir inte särskilt politiskt komplicerat eller belastande i opinionen för moderaterna att hantera den frågan.

Enskilda stridsfrågor finns det ju alltid - och ska det alltid finnas - inom ett parti. Men det samlade intrycket efter de gångna dagarna är ändå att de nya moderaterna nu är ett relativt oomstritt koncept inom partiet och att ledningen med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen har ett stabilt, starkt stöd för en fortsättning av den inslagna, helpragmatiska linjen.

Arbetslinjen och resursfrågorna inom välfärden tycks få sällskap av ideologiskt motiverade skattesänkningar för låginkomsttagarna som profilfrågor, medan däremot ska värnskatten behållas och arbetsmarknadslagstiftningens komplikationer förtigas.

Partiets hela framtoning bygger nu på att undvika jobbiga debatter där socialdemokraterna kan mobilisera högljutt motstånd och istället söka upp lättvunna kampanjer där socialdemokraterna får svårt att fullfölja sin oppositionsretorik.

Moderaterna vill, sedan de svåraste reformerna är genomförda, i ännu högre grad bli vad socialdemokraterna varit: ett parti som samlar runt sig, eller åtminstone tilltalar, många olika samhällsaktörer, som slipar ned alla vassare kanter i det utåtriktade arbetet, som drivs av viljan att fungera som statsbärande parti mer än att slå vakt om en bestämd idétradition och som försöker appellera till tron på att de finns en medborgerlig konsensus inom räckhåll, en samlande position i debatten som ger brett stöd bara man finner den.

Man saknar inte åsikter eller vissa föreställningar om hur man vill åstadkomma förbättringar, men grundinställningen är att tona ned förändringskrav och förändringsbegär till förmån för kompetent förvaltning och långsamma justeringar.

Det behöver inte vara fel för alliansen att moderaterna spelar den rollen, men det ställer i så fall högre krav på framför allt folkpartiet och centerpartiet (möjligen även kristdemokraterna i något avseende) att stå för den vitala, framåtsyftande idédebatten som skapar något, som vill bilda opinion, ta avstamp i idéer och principer för att förändra samhället, inte bara förstå och passivt smälta samman med rådande föreställningar.

Den här veckan är det dags för Miriam Nordfors att kommentera några aktuella händelser och frågeställningar. Det handlar bland annat om moderaterna, Gordon Brown och årets bästa film hittills.

I måndagstidningens huvudledare skriver vi om moderaternas förnyelse, välfärden och utmaningen att minska utanförskapet.

Nu är det i princip bara spännande namn kvar på den här presidentrankingen - och Ronald Reagan är definitivt en av de presidenter som brukar utlösa starkast reaktioner i diskussioner, positiva eller negativa beroende på vem man pratar med. Så på plats 18:

Ronald Reagan 1981-1989 - republikan

Ronald Reagan är en av de presidenter som kommer längre ner på min lista än på de flesta andra sådana här rankingar.

Om orsaken till det kan man spekulera länge. Angående Reagan växlar jag i omdöme och sympati beroende på stunden. Skandaler, omdömeslösa uttalanden, plump attityd, reaktionära tokerier - den som vill teckna en negativ bild av Reagan-åren har ett stort källmaterial att ösa ur och jag delar defintivt inte den förtjusning som många kvalificerade liberaler i Sverige har inför honom.

Av de tre senaste republikanska presidenterna i USA gillar jag George Bush sr bäst, även om hans presidentinsats under en mandatperiod inte går riktigt att jämföra med Reagans under två.

Men samtidigt: det robusta och handfasta sätt som Reagan och hans administration hanterade Gorbatjov och det kalla kriget under Sovjetunionens sista år av sönderfall hör hemma i den amerikanska utrikespolitikens finrum.

Gorbatjov var mannen med visionen - den som lade grunden till världshistoria. Och orsakerna till kommunismens kollaps söks i mentala strukturer och ekonomiska realiteter bakom järnridån.

Men Reagan fanns vid hans sida i en rad betydelsefulla toppmöten som utmärkt komplement.

Alla sina brister i traditionell diplomati till trots - den galna spontaniteten, den fladdriga analysen, den oförutsägbara repliken - lyckades Reagan gå balansgång mellan hård kritik och välkomnande charm i politiken gentemot Moskva.

Reagan hade inte talets, men väl retorikens gåva som få. Han kunde med sin genuina, glada, obekymrade person nå ut till människor.

Reagan var en talanglös b-skådis på filmduken, men blev som skådespelare på den politiska scenen en lysande huvudrollsinnehavare. Det politiska kampanjens dramaturgi behärskade han på samma geniala sätt som Kennedy och Clinton - för att nämna hans enda rivaler i den grenen under amerikansk efterkrigspolitik.

Det i kombination med historiska händelseförlopp och förmågan att sätta en konkret dagordning och följa den, välja ut en fråga och fatta beslut når han en 18:e plats på listan.

18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

I dag publicerade ett stort antal svenska chefredaktörer ett viktigt och angeläget upprop för den svenska journalisten Dawit Isaak:

'I dag fyller den svenske journalisten Dawit Isaak 43 år. Han är förhindrad att fira födelsedagen tillsammans med sin fru och sina tre barn i Göteborg.
i 2 227 dagar, i över sex år, har han suttit fängslad utan rättegång i Eritrea. Hans brott är att ha bedrivit journalistik.
Fredrik Reinfeldt, själv trebarnsfar, förstår självklart hur smärtsam den påtvingade skilsmässan är för Dawit Isaak och dennes familj. Det är nu hög tid att han agerar i fallet utifrån denna förståelse och de krav på moraliskt ledarskap man har rätt att ställa på Sveriges statsminister.
Tyst diplomati, den strategi den svenska regeringen hittills hänvisat till, har inte givit resultat. Nu bör Fredrik Reinfeldt ta initiativ till tydliga och skarpa påtryckningar mot Eritrea för att få Dawit Isaak fri.
Så till exempel bör han arbeta för att fallet kopplas till de förhandlingar om bistånd som EU nu för med den eritreanska regeringen.
Tunga humanitära och principiella skäl kan anföras för att Fredrik Reinfeldt personligen och offentligt ska engagera sig i Dawit Isaaks öde. Inte minst viktigt är att statsministern entydigt visar att ett svenskt medborgarskap är lika mycket värt oavsett var i världen medborgaren är född.'

Min lördagskrönika den här veckan handlar om Göran Perssons och hans nya memoarbok:

'Göran Persson med garden uppe

Politik på toppnivå handlar i hög grad om att behålla kontrollen, gardera sig och minimera medias och motståndares angreppsytor. Kanske är det därför som litterärt och intellektuellt ambitiösa politiska självbiografier är sällsynta i Sverige. Memoarskrivande, när det är som bäst, nöter systematiskt ner garden, river i såren, möter publiken unplugged.

De bästa politiska memoarer jag har läst är skrivna av Ernst Wigforss, mångårig socialdemokratisk finansminister. Det vore orättvist att jämföra hans originellt formulerade, analytiska, problematiserande, självgranskande Minnen med den blandning av jäktat försvarstal och ganska ytligt snabbreferat från en politisk karriär som Göran Persson i veckan utgivna bok 'Min väg, mina val' utgör.

Men medan Ernst Wigforss undersöker sitt liv, sin tid, sina intellektuella utgångspunkter och sin politiska gärning, vänder dem ut och in med skrovligheterna och sömnaderna inom räckhåll för läsaren, är Göran Perssons redogörelse klädd i tajtaste kostymen och knäppt till sista knappen.

'Min väg, mina val' har som allt överordnat syfte att lägga historien tillrätta, inte riva upp den och titta under ytan. Självkritik utövar Persson bara i marginalen, där det är helt ofarligt.

Men därmed inte sagt att Göran Perssons memoarer är rakt igenom ointressanta eller tråkiga. Som vittnesmål om hur politikern Göran Persson vill att omvärlden ska se på hans insats, har den sina poänger. Och det är effektivt berättat.

Hur kan man sammanfatta Göran Perssons politiska insats och betydelse?

Det är lätt att glömma bort vilket epokskifte Göran Perssons tillträde som partiledare 1996 innebar för socialdemokratin. Han bröt en ätt som styrt det statsbärande partiet i ett halvt sekel. Det var inte okontroversiellt.

Han var, som påpekats, något av en uppkomling, en pamp från Katrineholm bland gammal, fin partisocietet i Stockholm.

Tage Erlander - Olof Palme - Ingvar Carlsson var en era som sträckte sig från 1946 till 1996. Kring dem växte över tiden nätverk, parti och stat samman i oklara roller, snårig ansvarsfördelning och identifikation med makten.

Det fanns därför en lätt odefinierad, men tydlig känsla av öppnade fönster och frisk fläkt kring en del vad Göran Persson gjorde som ny partiledare; inte minst i utrikespolitiken och synen på Mellanöstern.

Men den känslan lade sig ganska snabbt när reservationerna mot hans ledarstil växte på många håll. Och Göran Perssons öde blev att hans största insats - budgetsaneringen - inte var särskilt eggande att påminna om eller driva kampanj kring. Den var ett nödvändigt ont.

'Svårigheten med ekonomisk politik', skriver Göran Persson i sin bok, 'är i 99 fall av 100 inte att inse vad som ska göras, utan att faktiskt göra det.' Men budgetsanering väcker respekt, inte entusiasm eller tacksamhet - så är det politiska livets villkor. Och under de första åren av hårda, djupt impopulära besparingar var Persson pressad. För de som tror att nästa val redan är avgjort kan avsnittet i Perssons bok om socialdemokraternas katastrofala opinionsläge och moderaternas rekordhöga lyft under 1996-1997 rekommenderas. Den socialdemokratiska regeringen satt kvar två mandatperioder till.

Göran Persson var statsminister under ett intressant decennium där Sverige moderniserades och blev öppnare, rörligare; delvis som ett resultat av reformer 1991-1994, delvis som ett resultat av visst socialdemokratiskt nytänkande.

Han var en i hantverket kompetent statsminister, och det är också om det politiska hantverket som han skriver några av de intressantaste raderna. Under Sveriges ordförandeskap i EU 2001 hanterade han ett komplicerat utrikespolitiskt skeende.

Hur det rödgröna samarbete som han testade, utan att ta steget fullt ut, kommer att värderas avgörs de närmaste åren. Stimulerade han ett tvåpartisystem eller ett nedbrutet blocktänkande?

Men han styrde också Sverige under ett decennium när socialdemokratin förändrade analysen av arbete och välfärd, hamnade vilset i synen på trygghet och kunskap i skolan och stelnade i frågor om medborgarinflytande och valfrihet. Det lär inte bli Persson som leder den rannsakan s förr eller senare måste igenom.

Tage Erlander gav på sjuttiotalet ut korrekta, träiga och rätt trista memoarer. Men när hans privata dagböcker publicerades framträdde en helt annan person, fräckare, bittrare, mer levande. Det ögonblickliga i dagböckerna avslöjade mer om människan och politikern än det tillrättalagda, välordnade i memoarerna.

'Min väg, mina val' blir knappast källan för politiskt intresserade i framtiden som är nyfikna på Göran Persson. Kanske blir det istället de mer riviga intervjuerna med Erik Fichtelius man kommer att återvända till. Eller vågar Göran Persson om några år, med lite större distans, sänka garden i något annat sammanhang?'

Under de senaste veckorna har en maktkamp rasat inom den tyska socialdemokratin (SPD) mellan partiledaren Kurt Beck och vicekanslern och arbetsmarknadsministern Franz Müntefering.

Den är intressant även ur ett svensk perspektiv.

Det har på ytan handlat om en enskild sakfråga: hur länge äldre personer på arbetsmarknaden ska kunna få fullt arbetslöshetsstöd?

Kurt Beck vill gå partivänstern till mötes och göra reglerna mer generösa (även inom koalitionspartnern kristdemokraterna har krav framförts i samma riktning).
Franz Müntefering däremot hänvisar till studier som visar att de strängare reglerna lett till fler jobb och en bättre utveckling på arbetsmarknaden.

Kurt Beck, som haft opinionen på sin sida i frågan, har nu vunnit maktkampen sedan Müntefering gett med sig, utan att som många trodde hoppa av regeringen i protest.

Men den lilla sakfrågan har bara varit utgångspunkt för vad som egentligen är en uppgörelse kring hela arvet efter den tidigare rödgröna regeringens omstridda, tuffa reformagenda 2010.

Frågan det handlar om är hur socialdemokratin bör reagera på sina usla opinionssiffror och hotet från det nya samlade vänsterpartiet Die Linke under ledning av SPD:s tidigare ledare, superpopulisten Oskar Lafointaine - genom att hålla fast vid en del impopulära reformer som dock börjat ge resultat, eller anpassa sig till vad majoriteten av de egna medlemmarna önskar - mer av vänsterpolitik - även om det riskerar att störa den positiva jobbtillväxten?

Känns dilemmat igen? Kurt Beck har genom sin aktion stärkt sitt svaga anseende och sin vackliga ställning i partiet, men till priset av ifrågasatt trovärdighet.

För ett drygt år sedan när krav på generösare regler för äldre på arbetsmarknaden fördes fram från kristdemokratiskt håll var Beck mycket kritisk och krävde ett fasthållande av Agenda 2010. Nu har han ändrat sig, uppenbart mer av hänsyn till dåliga opinionssiffror än entydig övertygelse.

Det är troligt att Kurt Beck stärkt sina möjligheter att bli partiets kanslerkandidat inför 2009, men frågan är om socialdemokraterna kommer att hitta balansen i den hårda konkurrensen från Angela Merkels alltmer mittenbetonade kristdemokrater och det aggressiva vänsterpartiet.

De senaste veckornas drama inom socialdemokraterna är symboliskt för hur öppen, svårförutsägbar och lite rörig tysk inrikespolitik är för tillfället inför de kommande viktiga delstatsvalen.

I en osignerad ledare på lördagssidan skriver vi om transportstödet.

Det här är en intressant artikel i Newsweek om tv-reklamens betydelse och historia i amerikanska presidentval.

Jag tror som många andra att nästa svenska riksdagsval 2010 kommer att bli den riktiga vattendelaren i svensk politisk kampanjhistoria. Inte när det gäller klassisk tv-reklam, men när det gäller internets betydelse.

Nu har vi haft en övergångsfas ett par val med trevande försök att utnyttja ny teknik och anamma metoder från andra länder - men 2010 kommer sannolikt kampanjerna att vara upplagda med så nya utgångspunkter att det kanske rentav blir epokgörande.

Om det sedan är till gagn för nivån på och sakligheten i debatten vågar jag inte sia om, men det blir spännande att följa och utvärdera.

Några kvällar den här veckan har jag av en slump börjat bläddra igenom en del klassiska texter, verk av filosofer och essäister som jag nog inte läst ordentligt sedan gymnasietidens slukarår.

Det här citatet av Sören Kierkegaard (1813-1855) i "Antingen - eller" känns ganska träffande för hur det ibland känns när samhällsdebatten, inklusive de egna bidragen till den, upprepat argumenten för och emot något nästan in absurdum:

"Det finns en diskussionssvada som i sin ändlöshet visar samma proportion till resultatet som de oöverskådliga egyptiska kungalängderna till de spår de satt i historien."

I en signerad text på morgondagens ledarsida skriver jag om Fredrik Reinfeldts tal på moderaternas partistämma. Liknelserna i texten bekräftar en tv-vana som jag redan tidigare erkänt här på bloggen:

'Vad en Idol-jury skulle säga till Reinfeldt

Om jag satt i en politisk Idol-jury skulle jag säga att Fredrik Reinfeldt behöver arbeta med sitt kroppsspråk och sin attityd på scenen - skapa större närhet, inte distans, till publiken.

När Fredrik Reinfeldt talar är det nästan alltid med ett uttryck av tjurighet, motsträvighet och reservation, som ville han helst av allt lämna talarstolen ut genom närmaste dörr för att återgå till det som betyder något.

Måste jag verkligen förklara det här igen, inser ni inte att jag har viktigare saker att göra än att stå här?

Lite den attityden utstrålar han, till och med när han som i går talar på det egna partiets stämma.

Men tjurigheten kan förstås också tolkas som allvar och upptagenhet. Så kanske funkar det för Reinfeldt att se lagom less ut. som det gjorde för exempelvis Willy Brandt när det begav sig.

Om jag satt i en politisk Idol-jury skulle jag säga att Fredrik Reinfeldt är suverän på att välja teman som får fansens hjärtan att smälta, men att hans begränsade repertoar börjar bli ett problem i hårdare konkurrens.

När han når refrängerna på sina stora listettor - arbetslinjen eller moderaternas förnyelse - är han en av landets skickligaste och mest engagerande politiker. Det svänger och budskapet är klockrent. Men att han kan de frågorna vet vi, och de nya moderaterna är nu etablerade och välkända.

Om jag satt i en politisk Idol-jury skulle jag be honom titta på en repris av senaste programmet och ställa sig frågan: allt kan väl inte vara frid och fröjd när regeringen har så svårt att vinna stöd trots hållna vallöften och goda resultat?

Hur ser han på kritiken av regeringens bristande kommunikationsförmåga? Vilka frågor vill hans parti lyfta och bredda sig i nu, när jobbpolitiken är så inhamrad den någonsin kan bli, eller är det upp till mittenpartierna ensamma att stå för idédebatt och initiativ?

Kommer nästa förnyelse av moderaterna att grundas på egen övertygelse och vilja att förändra också den ideologiska debatten, eller enbart på lyhördhet: skicklighet att tolka en opinion och anpassa sig till den?

Statsministerns tal i Gävle var rikt på beslutsamt och starkt försvar av det som är och varit, men tunt på besked om vad som utöver det kan förväntas för framtiden.

Om jag satt i en politisk Idol-jury skulle jag säga att Fredrik Reinfeldt bevisat att han hör hemma på den här nivån, men att han nu behöver höja sig till nästa.'

Det är slående hur man kan glömma bort en del saker på bara några år. Jag märker när jag går igenom den här snart legendariska presidentrankingen att jag helt glömt bort en del presidenter som jag uppenbart kände till och av olika skäl värderade högt eller lågt. Plats...

19. Chester Alan Arthur 1881-1885 - republikan (i 1800-talets mening)

Han är en av dem som kommer högre upp på min lista än på de flesta sådana här presidentrankingar, jag kommer inte ihåg riktigt vad det var som gjorde att jag gillade honom när jag läste på om honom den gången för fem-sex år sedan.

Men så här skrev jag om honom:

Chester Alan Arthur efterträdde i sin egenskap av vicepresident James Garfield när denne mördades 1881. Arthur hade inga stora förväntningar på sig när han hastigt kastades in i beslutande ställning, men som så många presidenter tidigare och senare växte han med uppgiften och slutade som en respekterad statsman efter att ha fullgjort sin plikt med omdöme och mognad.

Hans stora bedrift var den reform - ' The Pendleton Civil Service Act' - som slog fast att kvalifikationer och meriter skulle gå före mutor och goda kontakter vid tillsättningen av federala tjänster.

Arthur fick många fiender genom beslutet som blev slutet på det korrumperade och illa fungerande system som vuxit fram decennierna innan.

Arthur ställde formellt upp som kandidat vid republikanernas nomineringsprocess 1884, men var då redan döende i en obotlig sjukdom. Han dog ett år efter sin avgång. Arthur har min sympati och intar 19:e plats på listan.

19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

I fredagens huvudledare skriver vi om den oroande utvecklingen i Ryssland.

Det är svårt att spontant analysera Fredrik Reinfeldts tal på moderaternas partistämma i Gävle.

Att han kan argumentera för regeringens och alliansens arbetslinje på ett suveränt sätt är ingen nyhet direkt. Den debatten - om jobb och välfärd - lär han aldrig vara rädd för att ta med Mona Sahlin.

Och att han är skicklig på att förklara varför moderaternas förnyelse inför förra valet inte bara var framgångsrik utan även motiverad är ingen överraskning.

Men de frågor de flesta ställer sig handlar ju inte så mycket om det som varit, utan om hur partiet vill fortsätta utvecklas framöver.

Hur ser moderaternas ledning på förhållandet mellan lyhördhet och egen övertygelse, mellan lyssnande och aktiv opinionsbildning?

Vilka frågor vill man lyfta fram utöver jobbpolitiken och dess koppling till resurserna inom välfärden?

Vad drar man för slutsatser av att regeringen under sitt första år, trots mycket goda tider och många infriade vallöften, inte lyckats övertyga väljarna om att regeringsskiftet varit positivt?

Statsministerns tal var självsäkert och beslutsamt, men lämnade samtidigt väldigt få besked, gav inte någon riktig vägledning om hur han ser på fortsättningen.

Moderaternas fortsatta partistämma kanske ger fler antydningar när omstridda sakfrågor kommer upp till debatt och beslut.

I morgondagens tidning ska jag återkomma till Reinfeldts tal och de nya moderaterna i en signerad text.

Jag följer moderaternas partistämma på tv.

Fredrik Reinfeldt håller just nu sitt inledningsanförande.

Inga överraskningar så här långt, annat än den märkliga, förställda, höga röst som Reinfeldt använder när han citerar motståndare och invändningar mot de nya moderaterna.

Jag funderade här en stund på vad det påminde om, och nu slår det mig: han låter som om han tolkade en epistel av Bellman, typ Stolta stad eller någon liknande.

Det är annars uppenbart att statsministern tagit till sig av kritiken för passivitet i debatten, både i senaste partiledardebatten och i sitt tal nu är han mer framåt än tidigare.

Däremot har han fortfarande en tendens att se lite sur och motsträvig ut under sina framträdanden - och kanske hade man förväntat sig ett något gladare, mer avslappnat tilltal när han framträder för den egna partikongressen.

Å andra sidan verkar moderaterna på plats något dämpade i sina reaktioner inför partiledarens tal, om man jämför med de andra partier som haft kongresser under året.

Sedan kan man fråga sig varför Reinfeldt står vid en talarstol med mikrofon när han har en mikrofon längs kinden? Är det en modern version av både hängslen och livrem?

Det intressanta i den nyhet som vk.se toppar med, just när jag skriver detta, är förstås inte att Sverige är ett morgontrött land - utan den häpnadsväckande uppgiften att bara (!) 44 procent tycker att det är motigt att gå upp på morgonen.

VK skriver 'hela' 44 procent, som om det vore mycket - och vem det är på tidningen som ligger bakom den indirekta värderingen har jag mina aningar om...

Jag skriver som sagt 'bara'. För det betyder väl att 56 procent av svenskarna inte tycker att det är motigt att kliva upp på morgonen?

Det om något låter sensationellt och mystiskt för mig.

Tips på hur man blir sådan mottages med tacksamhet.

I senaste numret av Der Spiegel finns en artikel om spänningar i Tyskland mellan förbundskansler Angela Merkel å ena sidan och näringslivsintressen å andra sidan (delvis även utrikesminister Frank-Walter Steinmeier) om hur man bör hantera frågor angående demokrati och mänskliga rättigheter i kontakterna med exempelvis Ryssland och Kina.

Den finns i engelsk översättning här.

Angela Merkel har förändrat det tyska tonfallet som under Gerhard Schröders tid vid makten ofta var väldigt nedtonat i den typen av ärenden.

Merkel har tvärtom satt i system att tala klarspråk och lyfta upp känsliga frågor på dagordningen öppet och utan omsvep, som framgår av artikeln.

Den hållningen har tydligen skapat en del oro för uteblivna kontrakt och försvårade affärsförbindelser när sårade regimer misstänks ta hämnd på öppna kritiker den ekonomiska vägen.

Angela Merkel gör givetvis helt rätt.

Om det kostar lite att tala klarspråk angående demokrati och mänskliga rättigheter i kontakterna med länder som Ryssland och Kina är det ett pris värt att betala.

Att Merkel själv växte upp i gamla DDR och därför vet vad diktatur är för något och vad omvärldens reaktioner vid statsbesök av olika slag betyder - om än bara symboliskt - är säkerligen ett skäl till hennes mer rakryggade strategi.

I torsdagstidningens huvudledare skriver vi om badhusfrågan i Umeå och beskeden från kommunens närings- och planeringsutskott häromdagen.

Presidentrankingen börjar nu närma sig de riktiga höjdarna. I dag är det dags för en intressant president, som av mig fått plats...

20. James Knox Polk 1845-1849 - demokrat (i 1800-talets mening)

James Knox Polk var en av de mest fängslande men också svåråtkomliga karaktärerna i amerikansk politik under 1830- och 1840-talen. Under hans tid i Vita Huset vidgades USA:s territorium avsevärt åt söder och väster och under hans ledning utkämpade landet bland annat det föga ärorika kriget mot Mexico i vilket Texas erövrades.

Trots en nära vänskap med Andrew Jackson, en meriterad karaktär i Washington och en omtalad retorisk talang ansågs inte Polk med sin lite krångliga personlighet av samtiden hålla måttet som presidentkandidat.

Men då demokraterna inför valet 1844 inte kunde enas om något av sina mer framstående namn lanserades Polk i ett försök till kompromiss och blev sensationellt utnämnd.

Det var många inom initierade politiska kretsar som skakade på huvudet inför tanken på Polk som president.

Och när Whig-partiet samtidigt förde fram sin ansedda och begåvade ledare Henry Clay var det en allmän uppfattning att Polk skulle bli en delikat mumsbit för Clay på vägen till Vita Huset. Så blev det inte. Efter en jämn valrörelse där Polk hårt drivit den linje som skulle resultera i kriget mot Mexico vann han en knapp seger.

Polk utövade under presidentåren genom sina kontakter och sin strategiska förmåga en suverän kontroll över kongressen och hans ledarskap framstår som anmärkningsvärt effektivt och helgjutet.

Men de höga ambitionerna och det ständigt gnagande samvete som förföljer varje president genom vetskapen att mer kunde göras och mycket göras annorlunda slet bokstavligt talat ut Polk mentalt och fysiskt.

Han dog bara några månader efter sin avgång 56 år gammal. Polks åsikter och program tillhör kanske inte de mest sympatiska och kriget mot Mexico var knappast det ädlaste ett land genomfört, men en otvetydig begåvning för maktspelet i Washington gjorde honom till en respekterad och framgångsrik president. Sammantaget anser jag honom förtjänt av 20:e plats på min lista.

20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Ett antal bloggar har uppmärksammat den här nyheten från Ekot om att Italiens regering med diverse regler, hinder och byråkrati vill minska och försvåra bloggandet.

Bakåtsträveri kan komma i de mest överraskande former.

Sundsvalls Tidnings ledarblogg har en kommentar.

Liksom Liberala Nyhetsbyråns blogg.

Och Jonas Morian skriver så här.

De kommande dagarna ska jag bland annat, snörvlande i ny förkylning, ägna åt att läsa Göran Perssons nya bok och Erik Fichtelius intervjubok.

Förhoppningsvis resulterar det i en krönika mot slutet av veckan.

Redan nu kan jag slå fast att Persson inte skrivit något djupare, grubblande, mer självrannsakande, perspektivgivande, analytiskt eller litterärt tänkvärt verk, utan istället håller sig på en ganska enkel nivå, förblir på händelsernas yta större delen av tiden och har som yttersta syfte att försvara och rättfärdiga sig själv, ungefär som i en lite mer avspänd, lång, självberättad nyhetsartikel.

Men därmed inte sagt att boken är ointressant eller tråkig, som vittnesmål om hur politikern Göran Persson vill se sitt eftermäle och vill att omvärlden ska se på hans insats, har den sina poänger, och den låter sig läsas i högt tempo.

Och den ger förstås inblickar bakom kulisserna som är roliga att ta del av även om berättandet, stilen och behandlingen av frågeställningar inte är särskilt intellektuellt utmanande eller litterärt fascinerande, och även om Göran Perssons attityder inte förändrats nämnvärt under året som gått sedan valnederlaget.

Det är väl så som den här typen av återblickar skrivs nu för tiden, i synnerhet när de ska komma så väldigt snabbt efter en politikers avgång, långt innan det att garden sänkts lite och beredskapen att berätta och diskutera vuxit på rättfärdigandets och monumentvärnandets bekostnad.

Miljöpartiet i Umeå är något av paradoxernas parti. Det kan visa på relativt sett bra valresultat, men är samtidigt anmärkningsvärt osynligt i debatten.

Det är inte lätt att snabbt säga eller sammanfatta vad miljöpartisterna faktiskt står för i kommunpolitiken. Misstanken ligger nära till hands att deras valframgång mer byggde på en mottaglighet i Umeå som ung universitetsstad för partiets budskap nationellt, än som en utvärdering från väljarnas sida av vad miljöpartiet åstadkommit lokalt.

Samtidigt öppnar just den typen av lite oklar roll och luddigt budskap gärna för bråk av det slag som präglat miljöpartiet i Umeå sedan valet och som tycks fortsätta.

Vet man inte riktigt hur man vill arbeta, och för vilket mål, tar person- och falangfrågor gärna överhanden, då saknas en sakpolitisk struktur att ta stöd i när bråk uppstår.

Där sitter nu miljöpartiet med en riktigt trasslig situation, som knappast lär bli lättare att lösa om man delar upp gruppledarskapet och platsen i närings- och planeringsutskottet.

Om man inte förmår ta sig samman som partiavdelning, skapa en någorlunda sammanhängande framtoning och ta fram en grundläggande strategi för det kommunalpolitiska arbetet inom den närmaste framtiden lär de egna väljarnas förtroende snart vara slut.

Det är miljöpartiets största förtroendeproblem i Umeå.

Jag vill minnas att jag skrev en lång grej om denne nobelpristagare på plats 21 i min presidentranking, men i det dokument som jag lyckats rädda återfinns bara ett kortare utkast. Men, men, i alla fall, plats...

21. Jimmy Carter 1977-1981 - demokrat

Jimmy Carter är enligt min mening den näst bäste ex-presidenten i USA:s historia. (Den bäste kommer högre upp på listan.) Det är framför allt i den egenskapen som han kommer relativt högt upp på listan.

En rad humanitära projekt, en omfattande fristående skytteldiplomati, ett växande författarskap, fredpriset - Carter har efter sin avgång vuxit till en av USA:s populäraste politiska gestalter.

Med sin seriösa, ödmjuka stil har han på senare år vunnit den respekt och uppskattning som fyra år av motgångar och otur i Vita Huset inte lämnade utrymme för.

Misstanken antyds här och var att Carter kanske var lite för hederlig, anständig och välmenande för att vara riktigt lyckad i presidentrollen med dess krav på tuffa tag och orienteringsförmåga i regelbokens utkanter.

21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten: Vilken är nästa efter Gunnarn?' skriver vi i dag om flygplatsfrågan i inlandet.

I dagens huvudledare skriver vi om regeringens prioriteringar inför EU-ordförandeskapet 2009.

Om man har tid över och vill fördjupa sig i några spekulationer inför det amerikanska presidentvalet utifrån ett demokratiskt perspektiv är den här artikeln i New York Review of Books ganska intressant.

Jag har bara hängt med ytligt i de senaste månadernas debatter och nyheter inför presidentvalet, men magkänslan är att Rudy Giuliani måste göra bort sig ordentligt för att inte bli republikanernas kandidat.

På den demokratiska sidan verkar Hillary Clinton ha kommit igenom de första, lite svajiga månaderna med en kampanjmaskin som helt enkelt överglänser de andras - och själv gör hon ett betydligt starkare intryck nu än i början av kampanjen.

Barack Obama har inte riktigt fått det lyft som han kanske hade behövt, även om han definitivt är förste utmanare till Clinton. Jag brukar utan undantag tippa fel i amerikanska presidentval, så möjligen talar det till Obamas fördel att jag misstänker att han får det svårt att nå hela vägen.

John Edwards behöver en spektakulär seger i ett tidigt primärval för att ha en chans. Och ja, större under har väl skett. Men han förblir ändå en högoddsare.

Min ranking av toppkandidaterna i dagsläget utifrån deras chanser att vinna hela presidentvalet:

1. Hillary Clinton
2. Rudy Giuliani
3. Barack Obama

Någon annan tror jag inte gör sig besvär. Clinton och Obama slår varje annan republikansk kandidat än Giuliani och han slår i sin tur alla andra demokratiska kandidater - och att varken Giuliani, Clinton eller Obama skulle vara en av slutkandidaterna känns mycket avlägset.

Och av ovanstånde framgår alltså att jag tror på Clinton mot Giuliani, men på Giuliani mot Obama. Men som sagt, jag brukar tippa fel.

En av de bästa essäer jag läst alla kategorier är skriven av Jonathan Swift (1667-1745, han som skrev "Gullivers resor", ni vet): "Utkast till en essay om samtalskonst".

Det handlar om alla olika typer av avarter som finns inom samtalskonsten.

Det är Swifts berömda satir i högform, han sågar till höger och vänster, efteråt vågar man knappt öppna munnen för att inte direkt avslöja sig som en av konversationens fördärvare...

Och minsann, känner man sig inte också som självcentrerad bloggare träffad av giftigheter tvärs genom århundradena. Så här går han på i en passage:

"De som helst talar om sig själva bidrar också i hög grad till konversationens snedvridande.

En del sätter utan vidare igång med sin livshistoria, med en förteckning över alla sina sjukdomar, deras symtom och faktorer, och räknar sedan upp alla prövningar och orättvisor som de har fått utstå vid hovet eller i parlamentet, i processer eller i amourer.

Andra är finurligare och lurar på ett tillfälle att berömma sig själva; de får någon att erinra sig och intyga att de alltid förutspådde vad som skulle inträffa i det eller det fallet, men ingen trodde på dem; de gav från allra första början ett gott råd åt den eller den och förklarade vad som skulle bli följden, men han gick sin egen väg.

Andra sätter sin ära i att tala om sina egna fel, och de är bland de underligaste människorna i världen; de måste under alla omständigheter tala rent ut om allt och har gått miste om otaliga förmåner för sina konstigheters skull, men om man också skänkte dem hela världen skulle det inte hjälpa dem - hela deras natur uppreser sig mot att inte få tala ut, mot förbehållsamhet och andra lika höga och svåruthärdliga egenskaper.

Varje människa är så betydelsefull i sina egna ögon och så benägen att tro att andra betraktar henne på samma sätt, att hon inte kan göra den enkla och nära till hands liggande reflexionen att hennes egna angelägenheter inte intresserar andra människor mer än deras angelägenheter intresserar henne - det sistnämnda är hon klok nog att fatta."

Jag vet inte om jag orkar samla mig till något mer blogginlägg efter denna utskåpning.

Under rubriken 'Bro över Kvarken - lockande vision' diskuterar vi på dagens ledarsida vidare om den frågan.

Jag märker när jag läser igenom mina rankingkommentarer om de amerikanska presidenterna hur många av USA:s ledande politiker som haft fascinerande öden och intrycksgivande karriärer, men som sedan glömts bort i hög utsträckning.

En sådan kommer på plats...

22. William McKinley 1897-1901 - republikan

McKinley blev under sin tid i Vita Huset en av USA:s populäraste presidenter någonsin.

Han vann 1896 och 1900 två solklara segrar över sina demokratiska motståndare och när han hösten 1901 sköts ihjäl av en anarkistisk demonstrant i samband med ett offentligt möte var den allmänna uppfattningen att landet inte hade haft en bättre president sedan Lincoln.

Idag har McKinleys status något förminskats och förbleknats - han saknade den djärvhet och politiska skaparförmåga som lämnar bestående avtryck och hans popularitet stammade till ingen liten del ur en oförarglig, smidig, charmig person utan djupare bottnar - men att McKinley var en intagande offentlig gestalt står utom tvivel.

Valrörelsen 1896 var dramatisk med ekonomin i centrum. McKinley och republikanerna slogs för guldmyntfotens bevarande, demokraterna argumenterade för en dubbel myntfot (guld och silver).

Den dubbla myntfoten med sin till viss del inflationsdrivande funktion var enligt demokraterna den enda räddningen för skuldsatta småjordbrukare, men majoriteten av de röstande följde republikanerna. Under McKinleys presidentperiod lyftes den amerikanska ekonomin kraftigt efter depressionen åren tidigare.

Om det hade med guldmyntfotens bevarande att göra är omdiskuterat, men McKinleys konservativa program med höjda tullar och villkorslös acceptans av de växande monopoltendenserna inom näringslivet ter sig i efterhand föga framåtblickande eller konstruktivt.

Det McKinley framför allt förknippas med idag är de utrikespolitiska manövrar USA under hans ledning ägnade sig åt. Det var under McKinleys tid vid makten som USA förvärvade bland annat Puerto Rico och Filippinerna och på allvar klev in på den internationella arenan som ett globalt imperium.

McKinley var den siste president som tjänat som soldat under inbördeskriget.

När han dog efterträddes han av sin vicepresident Theodore Roosevelt - som i den tidiga barndomen från ett lägenhetsfönster sett Lincolns begravningståg passera förbi, men annars helt vuxit upp i och formats av en efterkrigstid.

Roosevelt skulle snart träda fram som en av USA:s mest progressiva och reforminriktade presidenter och att han fungerat som den obekymrat konservative McKinleys vicepresident framstår idag som ett partipolitisk mysterium.

22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Magnus Krantz vid Liberala Nyhetsbyrån står för dagens krönika på ledarsidan: om valet i Polen.

I dagens huvudledare skriver vi om skyddsvärd skog.

I en första underledare skriver vi om den skrotfärdiga värnplikten.

Och i en andra underledare skriver vi om Gordon Brown och EU-frågan.

Hur går det till när en ledarredaktion börjar fundera kring ett ämne som visserligen är välkänt, men som inte varit upp till debatt så ofta och som inte har någon given ideologisk diskussion?

Vilken är då den första utgångspunkten när man diskuterar linjen och analyserar sakfrågan?

Det varierar förstås, men ett bra råd - det gäller alla opinionsbildare oavsett roller - är att för säkerhets skull kolla vad man tyckte i frågan senast, om det gått en lite längre tid sedan man kommenterade ett ämne.

Ibland kan ju faktiskt även en ledarsida ha ändrat åsikt med tiden, det händer ju, och då är det viktigt att veta hur och varför man har ändrat åsikt: om det är verkligheten och faktaläget som förändrats eller rentav de egna utgångspunkterna.

För det mesta är det dock ett stöd för den nya analysen att läsa tidigare texter som förhoppningsvis byggde på en ordentlig inläsning och hyfsat genomtänkta slutsatser.

Frågan om en bro över Kvarken är nu uppe till diskussion igen och på morgondagens ledarsida kommer vi att ägna en text åt det ämnet.

Den första frågan blir då: När skrev vi om detta senast?

En titt i arkivet ger svar. 16 februari i år diskuterade denna huvudledare visionerna om en bro över Kvarken.

Slutklämmen löd:
'Det kommer att kosta och det kommer att ta tid, och chanserna att någon ska vara villig att betala är i ärlighetens namn trots allt mycket små. Men hanterad med ärlighet och realism är visionen om en bro över Kvarken tilltalande och lovvärd, värd ett brett stöd.
Som ursäkt för att slippa ta tag i mindre glamorösa problem och utmaningar för dagen när det gäller Kvarkenregionens framtid är den högst tvivelaktig.'

Det duger nog, är den spontana känslan, som utgångspunkt för en analys i frågan även åtta månader senare.

Valet i Polen lär analyseras ingående de kommande dagarna.

Spiegel Online International har en första, sammanfattande kommentar av valresultatet.

Helgens ögonblick: avskildhet, lång promenad i lågmälda samtal, alldeles stilla älv, det enda som hörs en flock gäss över Bölesholmarna, ändå en skymt av staden längre ner på andra sidan vattnet - både utom räckhåll och inom räckhåll på samma gång, sånt hör också till attraktiv urbanitet.

En puls kräver ögonblick av stillhet mellan varje slag. Högt tempo måste ha sin motsats att bryta av mot.

För en stad som både tätnar och expanderar handlar det om svåra avvägningar. Hur bevarar man de stadsnära, rofyllda naturupplevelserna utan att, som en baksida av samma ambition, tvinga ut nyinflyttade allt längre bort från de centrala delarna?

Eller omvänt: hur bygger man nära och attraktivt, utan att i samma beslut avskaffa de riktigt gröna och lugna rekreationsytor som är lätt nåbara till fots eller cykel för så många som möjligt?

Olika former av livskvalitet trängs om utrymmet.

Hur som helst: Trots att första snön har fallit bjöd söndagen på en senhöstdag som man gärna dröjt kvar i ett tag.

Presidentrankingen börjar nu närma sig topp tjugo. I dag är det dags för plats...

23. Stephen Grover Cleveland 1885-1889, 1893-1897 - demokrat (i 1800-talets mening)

Stephen Grover Cleveland lyckades med något som bara Franklin D Roosevelt klarat utöver honom - att i tre raka val få stöd av en majoritet av väljarkåren (Roosevelt fick det i fyra).

Men trots att han 1888 vann omkring 100.000 fler röster sammanlagt än utmanaren Benjamin Harrison förlorade han kampen om elektorsrösterna. När Cleveland fyra år senare kom tillbaka och tog revansch blev han den ende amerikanske president som suttit två separata perioder i Vita Huset.

Ärlig, rak, hederlig och genuin - Cleveland kom ur sin första, ganska händelsefattiga mandatperiod med gott rykte och bred popularitet. Under hans andra period i Vita Huset däremot drabbades USA av sin dittills djupaste ekonomiska kris.

Cleveland intog en passiv attityd, avvisande varje krav på att staten skulle gå in och hjälpa de människor som drabbats socialt och ekonomiskt.

Hans allt närmare kontakter med storföretagen och den hårda, brutala politik han förde mot strejkande arbetare berövade honom snart allmänhetens förtroende

Cleveland ställde 1896 mot traditionen upp som kandidat för en tredje period som president, men hans auktoritet var i falnande och efter en stormig partikongress beslutade demokraterna att nominera ett annat, idag bortglömt namn.

Den ende sittande president förutom Cleveland som råkat ut för ödet att bli avvisad av sitt eget parti är som jag nämnt Franklin Pierce. Men Pierce hade då bara suttit fyra år som president, vilket gör den händelsen betydligt mer spektakulär och förödmjukande.

Hade jag enbart rangordnat presidenterna efter ideologi och hjärta - utan att snegla på yttre meriter och historisk status - hade den starkt konservative Cleveland kommit avsevärt längre ned på listan.

Men hans trots allt omtalade personliga hederlighet och moraliska rakhet under en period när korruption och mygel var ett allvarligt problem i Washington, samt det faktum att han lyckades vinna stöd av en majoritet av väljarna i tre val i rad för honom ändå upp till 23:e plats.

23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

På dagens ledarsida provar vi återigen greppet pro/kontra. Den här gången handlar det om kärnkraftens framtid.

I dagens huvudledare skriver vi om kampen mot fattigdom och socialbidragsberoende.

Mitt lilla test med små funderingar kring V75-omgången förtjänar väl också en snabb uppföljning i efterhand:

Att Citation skulle bli nedstruken till innerspår i V75-3 och sedan fast med allt i mål var ju svårt att förutse, men annars kändes det inte som någon helt omöjlig omgång.

Själv hade jag dock missat Di Caprio Tuna i V75-2 och förmodligen även Spitfire Laday i V75-7 om jag hade spelat.

Av mina idéer till drag i omgången var väl Vinning Kos som vann kallblodsloppet till lite mer än 5 gånger pengarna och 12-oddsaren Scratch My Back som kom trea i sista avdelningen, efter ett rejält slutvarv, de bästa.

Däremot vad jag helt snett ute som trodde på Stacy i V75-4.

Bästa prestationen i omgången: jag gillar verkligen den inställning som Meadow Zoot (V75-1) har. Och Grove´s Ben (V75-6) såg riktigt bra ut när han fick vara kaxig i ledningen.

Sämsta prestationen i omgången: Foreign Player (V75-2) kan ju knappast ha varit frisk.

www.travnet.se har lite eftersnack från omgången.

Signaturen Stig Henry föreslog häromdagen i en kommentar att jag borde slänga in ett V75-tips i mina fredagsbloggar.

Jag har lekt med tanken själv, och här kommer ett litet test. Men jag gör inget systemförslag, utan bjuder bara på några korta, spontana funderingar kring varje avdelning.

V75-1:
Inga spännande idéer här. 9 Meadow Zoot och 10 Min Narkissos borde räcka långt, men jag tyckte att 1 Lindy Later såg väldigt bra ut senare och var ursäktad att han kroknade sista biten i ett 4000-meterslopp. Han är ett givet streck. Sedan är jag svag för 2 Mob Muscle också. Skulle jag göra ett system blev det nog några streck till ytterligare därutöver.

V75-2:
Inte mycket att komma med här heller: 3 Foreign Player och 8 Staro Allentown känns nästan heltäckt. Kanske kunde 5 Quantum Alien vara intressant med Torbjörn Jansson? Han verkar inte bli så mycket streckad.

V75-3:
2 Citation spets och slut.

V75-4:
Lurigt lärlingslopp som kräver många streck. 5 Stacy ska inte glömmas bort.

V75-5:
3 Lome Kongen och 5 Vinning Kos känns intressanta, men många kan vinna.

V75-6:
1 Grove´s Ben med Johnny Takter kanske leder hela vägen. Men se upp för stallkamraten 10 Finish First. 2 Garantido var vass senaste, men kanske är det för kort distans för honom nu?

V75-7:
10 Scratch My Back känns mycket streckvärd.

I dag var jag med på ett seminarium om folkbildning på Studieförbundet Vuxenskolan, och hade därtill förmånen att få hålla ett litet inledningsanförande.

Jag ska återkomma till ämnet på ledarsidan så småningom, men det blev en väldigt givande diskussion om en rad olika aspekter av frågan: hur står sig den klassiska, traditionella folkbildningen inför framtiden?

Min utgångspunkt kanske jag skulle kunna formulera så här: Folkbildningen befinner sig i en brytningstid. Men inte, tror jag, i negativ mening, utan positiv.

Den borde ha alla möjligheter att hitta sin plats och roll även i det nya samhälle som nu växer fram.

Folkbildningstankens helhetssyn på både människa och kunskap i kombination med folkbildningens klassiska arbetssätt har goda utsikter att fungera även i en tid av snabb, ny teknik och i ett samhälle där frågor livskvalitet får allt större uppmärksamhet.

Nå, jag ska spara några av mina resonemang kring detta till en mer utförlig text.

Men som jag bloggat om tidigare är jag uppväxt i folkrörelsemiljö - det är nog min hemmaplan nummer ett i samhällslivet, den enda miljö där jag faktiskt känner till en del koder och förstår att föra mig...

Ett studiecirkelrum eller ett möte med kaffe, dagordning och diskussioner som tar spontant och alldeles egen fart - ibland tycker jag inte att det finns något bättre.

På lördagens ledarsida finns som vanligt min lilla lista - den här gången helt koncenterad på en känd skådespelare, mer än så avslöjar jag inte.

Men så finns förstås också min lördagskrönika. Den handlar den här veckan om EU, Europa och veckans toppmöte:

'Europa - det svåra, härliga ackordet

'Men ingen har någonsin lyckats', säger den åldrade skådespelaren Homer i Himmel över Berlin medan han bläddrar i en bok full av bilder från krig, 'att skapa ett epos över freden. Vad är det med freden som gör att den inte begeistrar över längre tid och att det knappt går att berätta om den? Ska jag ge upp nu?'

I nästa scen stapplar han, i sällskap av ängeln Cassiel, ut längs muren på ett dystert, övergivet fält letandes efter sin ungdoms Postdamer Platz.

Wim Wenders Himmel över Berlin är från 1987, ett par år före murens och kommunismens fall. Den är delvis som ett budskap från en annan värld.

I dag är Potsdamer Platz uppbyggt igen med prestigefull, skrytsam arkitektur tronande på den plats där filmens Homer för tjugo år sedan till slut sjönk ned i en sliten fåtölj på en öde plats som kanske mer än något annan symboliserade kalla kriget.

Europeiska Unionen omfattar i dag 27 länder efter en historisk östutvidgning vars betydelse vi nog inte riktigt begripit ännu. Det europeiska samarbetet har utvecklats till kanske det mest lyckade fredsprojektet i historien. När det gått illa har det inte varit på grund av för mycket gemenskap, utan på grund av för lite, inte på grund av EU:s närvaro, utan på grund av EU:s frånvaro.

Det kan vara värt att påminna om vad Anna Lindh sa i ett tal under Almedalsveckan 2003 kring behovet av en gemensam utrikespolitik i EU:

'Hade EU haft en gemensam utrikespolitik för femton år sedan hade vi i Europa kunnat undvika tio års krig, tiotusentals döda, hundratusentals flyktingar från Balkan, före detta Jugoslavien. Vi hade inte en gemensam utrikespolitik - och kriget, tragedierna var ett faktum.'

Men trots det har unionen mycket svårt att begeistra eller väcka varmare känslor hos medborgarna än möjligen lätt avslagna okej då-attityder.

Och trots det har unionens ledande företrädare ofta förtvivlat svårt att berätta om varför EU-perspektivet är så angeläget.

Det har många orsaker utöver fredens uteblivna epos. Dagsdebatten handlar om andra, mer jordnära, konkreta frågor, än de övergripande historiska perspektiven.

Och med det europeiska samarbetets många brister, byråkratiska klumpigheter, röriga processer, ibland småttiga klåfingrighet och ibland obegripliga prioriteringar är det inte svårt att fylla en hel Europadebatt med negativt, upprört, kritiskt innehåll.

Det är i huvudsak bra. EU-debatten ska vara granskande, ansvarsutkrävande, missnöjd och ifrågasättande. Medjamsande är inget bra Europaengagemang.

Men en kritisk attityd gentemot EU blir, enligt min mening, konstruktiv först om den kombineras med en övertygelse om att det europeiska samarbetet i grunden är något värt att värna och förbättra.

I Sverige har vi ju tyvärr släpat efter med en destruktiv och hämmande ja-eller- nej-debatt. Förhoppningsvis lyckas inte EU-motståndarna förvandla frågan om det nya, relativt urvattnade men ändå nödvändiga och välkomna EU-fördrag som unionens stats- och regeringschefer nu slutligen kommit överens om, till en ny sådan vara-med-eller-inte-debatt.

Och förhoppningsvis fastnar inte hela frågan i, den här gången, omotiverade krav på nya folkomröstningar.

Det nya fördraget ger unionen ett mer sammanhängande, upprensat regelverk. Vettigare röstregler ger bättre förutsättningar för effektivt beslutsfattande. Europaparlamentet och de nationella parlamenten ges ett större inflytande. Europeiska rådet får en vald president, med mandat upp till fem år. Införandet av en så kallad hög representant i utrikes- och säkerhetspolitiken, som bäst liknas vid en utrikesminister, markerar att EU:s utrikespolitik behöver större samordning.

Även om den här slutprodukten inte var vad många hade hoppats på när hela processen drogs igång, så behöver EU förändringarna för större trovärdighet, bättre förankring bland medborgarna och handlingsduglighet i viktiga frågor. Förhoppningsvis godkänner medlemsländerna kompromissen.

Min största läsupplevelse under året har varit Klaus Manns memoarer 'Vändpunkten - historien om en intellektuell mellan två världskrig'.

På ett ställe skriver han, som blev amerikansk medborgare men levde i en ständigt växande rotlöshet, om Europa:

'Det finns ett dubbelt postulat, som Europa måste uppfylla om det inte skall gå under: det europeiska enhetsmedvetandet måste bevaras och fördjupas (Europa är ett odelbart helt); men samtidigt måste mångfalden i europeisk stil och europeiska traditioner hållas levande. (Europa - det svåra, men härliga ackord, i vilket dissonanserna flyter samman utan att någonsin gå upp i varann.)'

På dagens ledarsida skriver jag en signerad text om den eventuella Jas-affären med Thailand:

'Jas-affär riskerar förlänga sjaskig tradition

Ack ja, principer kan vara så omständliga och taffliga, omöjliga att släppa in i finare salonger. De ställer bara till med oreda, välter omkull dyrbara vaser, förolämpar gästerna och förstör den goda stämningen.

Här meddelar en helt vanlig, oglamorös militärdiktatur som fått nobben av USA att man är intresserad av att köpa 12 Jas 39 Gripen av Sverige för sju miljarder kronor. Det är kanon för vapenindustrin, toppen för jobben, härligt för ekonomin, en liten fjäder i hatten för både den tidigare och den nuvarande regeringens lobbyarbete.

Och så börjar det tjafsas om principer, demokrati, mänskliga rättigheter och regelverk för vapenexport. Man kan ju deppa ihop för mindre.

Ironin å sido: den senaste Jas-affären förlänger en rätt sjaskig svensk tradition av att exportera vapen till tvivelaktiga regimer, trots att andemeningen i regelverken borde sätta stopp.

Och den kastar nytt obekvämt ljus på både Jas-projektets och den omfattande svenska vapenindustrins baksidor och motsägelsefullheter - ofta förtigna när framsidorna, som givetvis också finns, ska exponeras och skrytas upp.

Militärjuntan som gjorde statskupp i Thailand förra året har visserligen lovat att återinföra demokratin. Man har även utlyst ett datum för fria val. Men fortfarande pågår väpnade strider i landet, och historien ger inga skäl att, oavsett omständigheter, försköna en diktatur med hjälp av eufemismer.

Innan diktaturen faktiskt avskaffats och ersatts med ett demokratiskt statskick och styre ska den kallas vid sitt rätta namn. Och tills det sker vore det på sin plats att Sverige hade ryggrad nog att värna viss grundläggande principer hellre än ett stilla ett behov av att få sälja Jas-plan.

Den svenska regeringen borde i all sin pragmatism kunna ge åtminstone ett klart besked: det blir ingen affär förrän demokratin har återupprättats.'

Så här pass högt kommer pappan, presidentrankingen har nått fram till plats...

24. George Bush 1989-1993 - republikan

George Bush - blek, fåordig och plikttrogen i sin politiska insats utan glans eller påtaglig glädje - står olyckligt inklämd mellan två av efterkrigstidens mest sprakande och självmedvetna amerikanska personligheter i form av Ronald Reagan och Bill Clinton.

Han var när han tillträdde inget stort politisk namn trots åtta år som vicepresident under Reagan och han har efter sin avgång sällan synts till och aldrig efterfrågats. Både till person och program framstår Bush som en mellanpresident vars främsta uppgift var att undvika misstag, stå ödmjuk vakt på sin post i väntan på mer bemärkta efterträdare och söka att under tiden uppträda som en gentleman värdig sitt ämbete. Denna uppgift klarade han på fullgott vis.

Men det finns tre händelser i George Bush presidentkarriär som gör honom till något mer än bara en mellanpresident och som lär bli huvudpunkterna när hans presidentskap sammanfattas.

Den första är naturligtvis Kuwait-kriget.

Det andra är Bushs lugna, säkra och fingertoppskänsliga uppträdande som nytillträdd president vid murens fall.

Det tredje är faktiskt ekonomin, trots det berömda 'read my lips'-spektaklet. Om man ger - och det bör man - Coolidge en del av skulden för den ekonomiska depression som bröt ut först några år efter hans avgång som president, måste man rimligen också låta Bush tillräkna sig något av äran för de ekonomiska framgångar vi annars förknippar med efterträdaren Bill Clintons period vid makten.

24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Dagens huvudledare handlar om barns rätt till trygghet med anledning av en rapport från BO.

Flera av mina favoritkrönikörer här i världen är också bloggare på vk.se.

En av dem är sportreporten Patrick Krainer som brukar briljera med sin lördagskrönika i VK varje vecka.

Eftersom jag också har en stort uppslagen lördagskrönika, på ledarsidan, samma dag så är vi även i det avseendet kollegor (och konkurrenter förvisso).

Ibland när vi stöter på varandra i det stora VK-huset händer det att vi växlar några ord och utbyter lite erfarenheter kring vedermödan att skriva krönikor och göra listor - prestigelöst, solidariskt, med den gemensamma slutsatsen att man ofta är ute i sista stund med de där texterna.

Så därför känns det här blogginlägget från Krainers sida som en lätt psykning, ett litet svek, ett slags stilla farväl till solidariteten oss lördagskrönikörer emellan.

Han är redan i stort sett klar med denna veckans lördagskrönika, låter han meddela - på torsdagskvällen!

På torsdagskvällen.

Så lyckligt lottad är inte jag. Visserligen hade jag bestämt ett ämne tidigt under veckan för lördagskrönikan: EU-toppmötet som börjar i morgon. Men så påpekade i dag en kollega på ledaravdelningen att de där toppmötena ju brukar sluta först sent på fredagskvällarna. Tänk om det blir för sent för min deadline? Tänk om slutresultatet ställer hela analysen på ända?

Ridå.

Det var den planeringen.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om, kanske blir det EU ändå, kanske får jag fundera ut något annat i natt.

Men vem ska jag utbyta denna erfarenhet med nu?

Krainer, han är ju i stort sett redan klar han.

Det gäller att välja med omsorg för en presidentkandidat om han eller hon inte vill skapa fem besvikna arrangörer som får nej, för varje nöjd som får ja.

Rudy Giuliani lämnar besked enligt CNN: en debatt i månaden.

Okej, ska vi snacka Mikael Persbrandt så ska vi göra det ordentligt.

Orkar ni med lite teaterhistoria först?

Ska man förstå upprördheten kring Mikael Persbrandts plötsliga avhopp från Dramaten måste man betrakta det i ljuset inte bara av Dramatens, utan hela teatergenrens självbild och utveckling.

Jag är inte så teaterhistoriskt bildad som jag skulle önska, trots att Göran Gademan - nu dramaturg på GöteborgsOperan - höll levandegörande föreläsningar i ämnet på grundkursen i teatervetenskap i Stockholm när jag gick där.

Men något lite snappade jag upp ändå.

Och häromdagen grävde jag fram våra gamla kursböcker från bokförrådet. En av dem var på norska, hette "Teatrets historie i Europa" och var skriven av Jon Nygaard.

I ett avsnitt tar han upp vad han kallar för de stora teaterstjärnornas period från mitten av 1800-talet och några decennier framåt.

Han ser stjärnskådespelarnas dominans delvis som ett resultat av realismens framväxt och konventioner. Den tidens realism gjorde det sceniska uttrycket relativt standardiserat, med förhållandevis små variationer från land till land.

Nygaard skriver (i min översättning): "Enheten och standardiseringen gjorde också att realismen blev det stora genombrottet för de internationella stjärnskådespelarna som (...) turnerade över hela den europeiska kontinenten och faktiskt också till stora delar av den västliga världen. Detta är i dag vanligt inom operan, men otänkbart inom teatern."

Tyngdpunkten inom teaterkonsten har skiftat genom historien - från dramatikerna, till producenterna, till skådespelarna, till regissörerna, till ensemblerna osv.

Men när en period av realism och en period av skådespelardominans sammanföll uppstod en våg av teaterkändisar.

Det här var stjärnornas epok.

Willmar Sauter, professor vid teatervetenskapliga institutionen i Stockholm, tar i boken "The Theatrical Event" upp ett övertydligt exempel på hur det kunde gå till:

" How eager these audiences were to see the stars and how much they were prepared to tolerate is illustrated by Ernesto Rossi´s visit to Stockholm in 1886.
One of the famous roles he performed was Shylock in The Merchant of Venice. In contrast to Sarah Bernhardt, he had not brought his own troupe with him: he performed in the production of the Theatre Royal.
The Swedish actors played in Swedish but had to learn the cues in Italien to be able to follow their guest star, who naturally performed in Italien.
Furthermore, the fifth act was omitted in these performances, since Shylock no longer is in the play. People came to see Rossi and his Shylock, but not neccessarily Shakespears drama."

Och nu börjar vi närma oss Persbrandt.

Jon Nygaards enkla sammanfattning ovan har fog för sig: realismen togs senare över av framför allt filmen - den konstart där följdriktigt de stora stjärnorna flockas i dag - medan teatern efter en epok av stora regissörer och sedan fria, ickehierarkiska grupper i dag präglas av en balansgång mellan regissörsmakt, ensembletänkande och marknadsföring av skådespelare kända från film eller tv.

Dramaten är just både en bärare av realismens traditioner, de stora regissörernas arv, ett utpräglat ensembletänkande och av minnen från många kända skådespelare genom åren som gjort karriärer utanför huset.

Mikael Persbrandts avhopp - den stora kända stjärnans avhopp - är inte bara kontroversiellt därför att det bryter mot en del uppförandekoder inom teatervärlden (inte minst gentemot publiken som redan bokat och betalat för kommande föreställningar), utan också för att sliter tag i den moderna teaterns sökande, motsägelsefulla, oklara, grubblande, ytliga, seriösa och ambitiösa självbild.

Avhoppet understryker prestigen och hierarkierna i förhållandet mellan teater och film.

Som i USA: när en skådespelare under några år jobbar med teater anses hans eller hennes karriär ofta ha tappat fart, eftersom de stora filmrollerna uteblivit.

Att en känd Dramatenskådespelare på ett sådant provocerande sätt erkänner det förhållandet även för svenskt vidkommande retar förstås många av hans kollegor - både de som är mindre kända och de som är lika kända, men väljer att agera annorlunda.

Uppmärksamheten från medierna är också kontroversiell i sig eftersom den med djup orätt frammanar bilden av en iscensättning hjälplöst övergiven och omöjlig att slutföra utan Stjärnan, känd från tv. Det undergräver både regissörs- och ensembletänkandet.

Samtidigt är det knappast troligt att Mikael Persbrandts publik eller allmänheten ser något särskilt upprörande i hans avhopp, snarare ser nog många det som något naturligt och oproblematiskt, och kritiken som ett uttryck för en överspänd kulturvärld.

Därför kan Persbrandts avhopp bli ett slags test på var den svenska, ibland stentrist konventionella men samtidigt traditionsrika, teatern befinner sig i dag - sett ur ett historiskt perspektiv - när det gäller synen på vad det ytterst är som utgör teaters framtid.

Lars Ring i Svenska Dagbladet och Leif Zern i DN har analyserat avhoppen och snuddat vid de här frågeställningarna.

Avslutningsvis: själv har jag sett Mikael Persbrandt i två Dramatenuppsättningar: Lång dags färd mot natt 1998 och Den goda människan i Sezuan 1998, båda i regi av Thorsten Flinck och med imponerande rollbesättningar.

Jag är inte helt övertygad nu, och var inte helt övertygad då, om Persbrandts storhet som teaterskådespelare, men det kan också ha med att jag inte är helt övertygad om svensk teaters tillstånd överhuvudtaget att göra.

När jag tänker tillbaka på de där två föreställningarna är dock Persbrandts närvaro i rummet och energi på scenen en av de saker som stannat i minnet.

Var det hans närvaro och energi, teatersalongens, regissörens, ensemblens eller dramernas? Eller är det en efterhandskonstruktion byggd på vad jag läst om Persbrandt sedan dess?

Tack för de positiva reaktionerna på mitt blogginlägg: 'Hur trivs du i Umeå?'

Jag tror att de flesta av oss som ibland bloggar lite mer personligt känner en stor osäkerhet eller nervositet inför hur bloggläsarna ska uppfatta den typen av inlägg.

Så när ett försök att göra något lite annorlunda väcker gensvar känns det både som en lättnad och som en uppmuntran.

Ge upp?

Nej, presidentrankingen fortsätter helt oberörd av kommentarer om att denna envisa vilja att rangordna varenda amerikansk president (minus George W) i historien är något som borde analyseras av någon annan profession än historikernas.

Vi är framme vid plats...

25. William Howard Taft 1909-1913 - republikan

William Howard Taft efterträdde som president 1909 den dynamiske, progressive Theodore Roosevelt i vilkens regering han från 1904 suttit som krigsminister.

Det var Roosevelt själv som gett Taft sin välsignelse och sitt stöd under nomineringsprocessen och när han tillträdde togs det för givet av Roosevelts anhängare att Taft skulle fortsätta den radikala och aktiva reformpolitiken med udden riktad mot storföretagsmonopol, tullar och allmänna orättvisor.

Men Taft saknade Roosevelts energi och gåpåaranda och visade sig snart luta åt ett mer konservativ program. När han tidigt vek sig för tullopinonen och godkände den protektionistiska s.k 'Payne-Aldrich-tullen' väckte det vrede hos de progressiva.

Trots att Taft fullföljde Roosevelts linje i kampen mot monopolbildningarna inom näringslivet och i miljöpolitiken liksom sin företrädare skyddade stora naturområden, var missnöjet utbrett när det republikanska partiet skulle nominera sin presidentkandidat inför valet 1913.

Många röster höjdes för att Roosevelt måste förmås återvända till politiken och ex-presidenten som i början ställt sig lojal med sin efterträdare hade också själv kommit till övertygelsen att han måste kandidera.

Taft fick som sittande president och efter ett kuppartat nomineringskonvent sitt partis stöd, men Roosevelt ställde upp på egen hand och utklassade i valet 1913 Taft. Det faktum att republikanernas röster splittrades på två namn underlättade dock för demokraternas Woodrow Wilson att vinna.

Taft blev 1921, åtta år efter sin avgång som president, utsedd till domare i Högsta Domstolen. En position han höll fram till sin död 1930.

Sin kanske mest originella insats i livet gjorde han dock som populär och skicklig guvenör på Filippinerna mellan 1901-1904. Han var så fäst vid sitt uppdrag där att faktiskt i början på 1900-talet vägrade lämna ön trots att den då nyutnämnde presidenten Roosevelt erbjöd honom en plats i Högsta Domstolen.

Först när ministererbjudandet kom 1904 gick Taft med på att åka till Washington - men under förutsättningen att han fick mandat att fortsätta handha en del filippinska ärenden. Och Högsta Domstolen hamnade han ju i ändå så småningom?

Taft hade ingen tacksam uppgift som efterträdare i Vita Huset till den på alla sätt väldige Roosevelt - med vilkens mått han mättes under åren i Vita Huset.

Han förväntades av sitt parti utan avvikelse administrera och utveckla vad Roosevelt inlett. När Taft satte egen dagordning blev förtroendekrisen ett faktum. Taft gjorde dock - det måste sägas - hyggligt ifrån sig också som president och hans samlade karriär i amerikanskt samhällsliv för honom upp till 25:e plats på min lista.

25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' skriver vi i dag om kommunerna och asylpolitiken.

I dagens huvudledare skriver vi om partiledaren i riksdagen.

Magnus Krantz på Liberala Nyhetsbyrån bloggade intressant om debatten här.

En snabbrecension av partiledardebatten i riksdagen - partiledare för partiledare (och då framför allt av hur de lyckades förmedla sina budskap i debatten, inte av sakinnehållet i deras anföranden - om debatten i sak återkommer vi på ledarsidan i morgon):

Fredrik Reinfeldt: mer offensiv än vanligt, verkar ha tagit åt sig lite av kritiken om att han legat alltför lågt i debatten, kan hantera frågor om och försvara arbetslinjen som ingen annan, breddar sig däremot sällan ideologiskt.
Sammantaget blev det väl oavgjort mellan honom och Sahlin. Det var klart godkänt och en uppryckning för statsministerns del.

Mona Sahlin: försöker kombinera antydningar om förnyelse med väldigt traditionalistisk retorik - ibland lyckas det, ibland saknas trovärdigheten. Jag tycker som bekant att hon är en mycket skicklig debattör, hon blir definitivt en svår motståndare för Reinfeldt under mandatperioden.
Hennes stora problem kan visa sig vara dels de höga opinionssiffrorna som gör det egna partiet ovilligt till förändringar, dels bristen på ett rödgrönt regeringsalternativ. Också klart godkänt.

Maud Olofsson: bättre nu än i förra partiledardebatten, visade att hon förstått behovet som centerledare av att tydligare förklara vad regeringen vill i regionalpolitiken och för glesbygden. Tog tag i debatten om företagarklimatet på ett bättre sätt den här gången.
Debatten var ett steg i rätt riktning för näringsministern.

Jan Björklund: har höga förväntningar på sig och infriade väl dem i huvudsak även om han fortfarande behöver bli varm i kläderna på andra områden än skolpolitiken. Han är trots allt ett klart lyft för alliansen i den offentliga debatten och är nog oppositionens svåraste motståndare för tillfället.
Nästa gång får han dock se till att skriva ett nytt tal, inte upprepa gamla anföranden från folkpartiets landsmöte.

Lars Ohly: ingen, inte heller vi meningsmotståndare, kan förneka att han är en skicklig och underhållande debattör, en av riksdagens bästa. Ibland blir budskapet väl fantasifullt, men att Lars Ohly kan hantera en riksdagsdebatt råder det inget tvivel om. Kanske är det själva problemet - han får fram med stor tydlighet vad partiet faktiskt står för.

Göran Hägglund: nja, jag tyckte nog att det var en lite dämpad och sliten kd-ledare som uppträdde i debatten. Har verkade inte helt oberörd av den senaste tidens återkommande bakslag för kristdemokraterna. Presterade under sin normala förmåga.

Peter Eriksson: kanske den ärligaste och sakligaste debattören av alla, och han säger en del bra saker, men jag tycker att han sedan regeringsskiftet haft en framtoning av lite trött leda vid hela det politiska arbetet.
På något sätt sänks tempot och intensiteten helt när han har ordet, och man minns inte riktigt vad han sagt efteråt. Maria Wetterstrand är ett starkare kort för miljöpartiet i sådana här sammanhang.

Hur trivs du i Umeå?

Hur ofta har jag inte fått den frågan under det senaste året - både här och i Stockholm: hur trivs du i Umeå?

För er som aldrig träffat mig kan jag avslöja att jag i den innersta kretsen är sarkastisk på gränsen till socialt omöjlig, medan jag i bekantskapskretsen är betydligt mer försiktigt, ironiskt lågmäld och i offentliga sammanhang gravallvarlig, stentrist och officiös (de som stött på mig där brukar rusa till närmaste affär för att köpa målarfärg som de sedan låter torka för att återfå lite puls i tillvaron).

Hur trivs du i Umeå?
Vilken roll man intar när frågan kommer beror alltså på omständigheterna: uppträder man som ambassadör, diplomat, skvallernisse, kritisk granskare i yrkesrollen eller sentimental privatperson?

Hur trivs du i Umeå?
Det är också en väsentlig skillnad om frågan ställs just här eller när man är på besök i Stockholm.
I det senare fallet slår något slags, hos mig, medfödd, motsägelsefull, kanske primitiv Norrlandsprestige till - här ska minsann ingen komma och tro att vi inte duger här uppe - och svaret blir alltid mer positivt.

Är inte Umeå en riktig sossestad?
Den frågan fick jag från mycket överraskande håll med ett mycket överraskande tonfall vid ett Stockholmsbesök häromsistens.
Hade jag fått den här, i rollen som politisk chefredaktör för frisinnade VK hade jag förstås svarat: jo, och inte så lite heller, en riktig gråsossestad och det är ett jätteproblem, nu måste vi sätta fart på debatten och öppna upp de slutna maktnätverken, osv, osv, ja, ni vet hur det brukar låta här på bloggen och på ledarsidan.
Och det är ju sant.

Men nu fick jag frågan i Stockholm och svarade direkt lite halvt i försvar: jo, det är en sossestad, men det märks inte så mycket på vardagslivet, det är ändå en liberal, tolerant, öppen stämning i Umeå och sosseledningen är ganska pragmatisk.
Och det är ju också sant.

Hur trivs du i Umeå?
För en tid sedan skrev jag en krönika i ämnet. Men att citera sig själv är ju inte särskilt övertygande.

Hur trivs du i Umeå?
När planet från Stockholm har flugit över centrum inför landning och jag har kunnat titta ned på den växande studentstaden vid älven så har det varit med positiva känslor.
En dynamisk, trygg, relativt urban punkt av rörlighet, tolerans, drivkraft, bildning, forskning och otaliga människor med intressanta idéer och projekt, omgiven av skog och hav långt uppe i norr: klart att det har potential att bli bra.

Hur trivs du i Umeå?
Umeå håller hög kvalitet på så pass många områden att småstadskänslan uteblir, även om bredden på toppen inom varje område givetvis aldrig kan mäta sig med de stora städerna. Det är en balansgång mellan framåtanda och bristande konkurrens för dem med specialkompetens.

Hur trivs du i Umeå?
Jag har lärt mig hejarramsorna om öppenhet, rörlighet, ungdomlighet och tillväxt snabbt, är det ett oroande tecken?

Hur trivs du i Umeå?
När jag tittar ut på gatlyktorna och träden genom fönstret på kvällen är det med en sådan där känsla man kan få när man vill skriva en roman eller en dikt om något.
Den känslan har jag bara inför tre platser i världen: åkrarna kring mina föräldrars bondgård i Hälsingland, Berlin och Umeå.

Hur trivs du i Umeå?
Jag får hemlängtan till Berlin var tredje månad, men den går över.

Hur trivs du i Umeå?
Jag får aldrig hemlängtan till Stockholm.

Hur trivs du i Umeå?
Jag känner mig inte hemma i denna stad, men denna stad verkar känna sig hemma i mig, och det är inte illa det. Och eftersom jag för tillfället romantiserar och bejakar en rotlöshet i Klaus Manns efterföljd så är rotlösheten inte något stort problem.

Hur trivs du i Umeå?
Som kaffeälskare längtar man inte bort.

Hur trivs du i Umeå?
Nydalasjön en tidig morgon är alldeles stilla, som för länge sedan, fast byggkranarna syns ovanför trädtopparna på andra sidan.

Hur trivs du i Umeå?
Hur många musikfreaks finns det egentligen per kvadratmeter i denna stad?

Hur trivs du i Umeå?
Den friska Norrlandsluften har svårt att nå ner till centrum tycks det.

Hur trivs du i Umeå?
Havsbrisen når hit.

Hur trivs du i Umeå?
Berghem är en trivsam stadsdel.

Hur trivs du i Umeå?
En gigantisk parkeringsplats nere vid vackraste älvläget - varför?

Hur trivs du i Umeå?
Det finns betydligt färre björnar här än det finns vildsvin i Berlin.

Hur trivs du i Umeå?
Vintern och våren är inte roliga, det är sammanbitna käkar, trötta ögon och uppfällda kragar, det kan ingen vintersport ändra på.

Hur trivs du i Umeå?
Sommaren tar aldrig paus, när den väl blommat ut.

Hur trivs du i Umeå?
Man måste kunna en hel del om ornitologi för att förstå vad den politiska debatten handlar om.

Hur trivs du i Umeå?
Ibland känner man sig instängd; avundsjuk och bitter på dem som hittat sina roller här.

Hur trivs du i Umeå?
Här skrivs några av landets bästa bloggar.

Hur trivs du i Umeå?
Folkrörelse, frisinne, framtid.

Hur trivs du i Umeå?
Är det början, slutet, början på slutet eller slutet på början av stadens storhetstid?

Hur trivs du i Umeå?
Jag blir ärligt glad när det går bra för staden, jag hoppas innerligt, på ett sådant där fotbollsfans-liknande sätt att Umeå blir kulturhuvudstad.

Hur trivs du i Umeå?
De få tillfällen när jag har tid över kan jag sitta i timmar på ett café och försjunka i ett vimmel som det trots allt finns en antydan till även här, utan att förtvivla över en misär och överspändhet som här bara är lätt antydd, men inte som i storstäderna omöjlig att blunda för.

Hur trivs du i Umeå?
Att vandra genom universitetscampus, förbi sjukhuset, titta ned över staden och sedan gå längs älven in mot centrum - det är fint.

Hur trivs du i Umeå?
Jag är inte revolutionsromantiker.

Hur trivs du i Umeå?
Jag är bildnings- och folkbildningsromantiker.

Hur trivs du i Umeå?
Machoattityder och stereotypa könsroller som tas för givna finns även här.

Hur trivs du i Umeå?
Sonen ler när det bär iväg till dagis på morgonen.

Hur trivs du i Umeå?
Man blir inte utstirrad på stan. Det är mycket värt.

Hur trivs du i Umeå?
Man träffar alltid någon bekant om man befinner sig längre än en halvtimme i de centrala delarna. Det är ömsom trevligt, ömsom stressande.

Hur trivs du i Umeå?
Ön är ett begrepp, må det sedan sluta som Manhattan eller Djurgården.

Hur trivs du i Umeå?
Det är en källa att ösa ur, en identitet att brottas med, en utgångspunkt att skriva om.

Ja, hur trivs du i Umeå?

Moderaternas ledare i Umeå Anders Ågren gick i dag på sin blogg till angrepp på mig (även om han inte nämner mig vid namn) för att jag:

(1) tillsammans med bland andra Umeå kommuns jämställdhetsutskott häromveckan invände mot att ett kommunalråd spred en sexistisk historia offentligt.

Och (2) inte har kommenterat en blogg av vänsterpartiets gruppledare Tamara Spiric om Che Guevara.

Vad det ena har med det andra att göra är oklart (återkommer till det nedan), men i grunden välkomnar jag den typen av kritisk debatt även kring hur en ledarsida eller en ledarblogg prioriterar bland de många ämnen som passerar revy i dagsdebatten.

Vi får många reaktioner på det temat, men inte så ofta från politiker i Anders Ågrens ställning.

Så att Anders Ågren kommer med invändningar och efterlyser ännu fler kommentarer från min sida tycker jag i grunden är stimulerande.

Jag läser de flesta blogginlägg som publiceras på vk.se, men Tamara Spirics inlägg om Che Guevara måste jag ha klickat förbi som hastigast utan att tänka närmare på saken.

Att vänsterpartiet gillar den typen av gamla, unkna revolutionsikoner är inte direkt någon nyhet och Che Guevara har ju förekommit överallt i medierna den senaste veckan.

Anders Ågren har helt rätt: VK:s ledarsida har inte kommenterat just den senaste debatten kring Che Guevara.

Det borde vi kanske ha gjort, att en kritisk fråga ställs om det är helt i sin ordning tycker jag.

Däremot fick frågan uppmärksamhet på måndagens ledarsida i form av en intervju med Jonas Morian där han kritiserar romantiken kring Che Guevara.
Så ämnet har ägnats visst spaltutrymme.

I sak delar jag både Jonas Morians och Anders Ågrens syn på Che Guevara - det torde inte vara någon nyhet för den som följer VK:s ledarsida regelbundet.

Romantiken kring Che Guevara är stötande. Jag tackar Anders Ågren för tillfället att uttrycka denna självklarhet.

Vad jag däremot inte förstår - varken i sak eller strategiskt - är varför Anders Ågren senkommet nedvärderar Umeås jämställdhetsutskotts, flera av Umeås allianspartiers, min, Tamara Spirics, feministiskt initiativs och andras kritik av sexism och i just den frågan indirekt rycker ut till Lennart Holmlunds försvar.

Det var överraskande.

Så som tack för tillfället att få kommentera Che Guevara ska jag bjuda Anders Ågren på ett litet lästips.

Fram med popcornen - nu är det snart dags för partiledardebatt i riksdagen.

Förväntningarna är inte jättehöga. Både regering och opposition är inne i faser där det mer handlar om vad de förbereder internt för framtiden än vad de förmedlar utåt för dagen.

Men några frågor inför drabbningen:

Kommer Jan Björklund att leva upp till de högt ställda förväntningarna från allianshåll?
Det är nog ett måste för regeringen.

Kommer Maud Olofsson att hitta tillbaka till den polemiska högform som bar fram henne under förra mandatperioden och i valrörelsen?
Det är nog ett måste för regeringen.

Kommer Göran Hägglund, en politiker som det är lätt att gilla och roligt att lyssna till, att kunna bevara sitt goda humör trots opinionsmätningarna?
Det börjar också bli ett måste för regeringen.

Och kommer han någonsin att våga närma sig en skattefråga igen?
Låt oss hoppas att han avstår.

Vad kommer Fredrik Reinfeldt att trycka på i försvaret av regeringen och vad kommer Mona Sahlin att trycka på i kritiken av regeringen?

Vad kommer Fredrik Reinfeldt att trycka på i kritiken av oppositionen och vad kommer Mona Sahlin att trycka på i försvaret av oppositionen?

Kommer Lars Ohly och Peter Eriksson att kunna hålla sig från att gräla med varandra? Förmodligen, men deras respektive inlägg lär säkert granskas ingående i jakten på spår efter det försvunna rödgröna regeringsalternativet.

Min amerikanska presidentranking har nu nått fram till plats...

26. Benjamin Harrison 1889-1893 - republikan (i 1800-talets mening)

Benjamin Harrison - sonson till William Harrison - besegrade i valet 1888 den sittande presidenten Cleveland med elektorsrösterna 233-168, trots att Harrison fått 96.000 röster färre sammanlagt än sin motståndare.

Harrison, som blev den siste höge militären från inbördeskriget att nå Vita Huset, var framför allt en spektakulär talare och debattör med utstrålning och maner som lär ha gjort bestående intryck. Hans principfasta, starka och oböjliga karaktär, befriad från simpel taktik, imponerade också.

Harrison regering gjorde sig bemärkt genom en aktiv, konstruktiv och framgångsrik utrikespolitik. Sämre gick det ekonomiskt.

Republikanerna kontrollerade det första året av Harrisons mandatperiod både kongressen och Vita Huset. När en lågkonjunktur började göra sig kännbar löpte utgifterna iväg ohejdat och okontrollerat i den s.k 'Billion-Dollar Congress' under vilken statsbudgeten snabbt raserades.

1892 kandiderade Harrison till presidentposten igen men nu fick Cleveland revansch för det snöpliga nederlaget fyra år tidigare. Harrison återvände direkt till juridiken. Han blev under resten av 1890-talet en uppskattad och briljant föreläsare.

Hade jag i min ranking endast sett till presidenternas personligheter hade Harrison klättrat på listan, men det faktum att han inte på två försök lyckades vinna stöd hos majoriteten av väljarna omöjliggör en högre placering.

26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Dagens huvudledare handlar om regeringens låga profil i EU-politiken och det stundande EU-toppmötet.

Under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' tar vi i dag upp trafiken över Kvarken.

Det är lite slött med riktiga blogginlägg här från min sida för tillfället, trots att det inte saknas ämnen att kommentera.

Men hösten första ordentliga förkylning har kopplat greppet om mig och gjort vissa rationaliseringar i verksamheten nödvändiga.

Men det finns ju alltid citat och länkar att rädda sig med när den egna orken inte räcker till.

Franklin D Roosevelts fjärde och sista installationstal, 20 januari 1945, innehöll följande vackra passage som jag ofta brukar tänka på.

Det är inte alltid som världspolitiken och dagsnyheterna ger skäl till denna djupgående, långsiktiga, lite dova, allvarliga, kontrollerade optimism, men i grunden delar jag den nog trots allt, måste dela den för att stå ut:

'We shall strive for perfection. We shall not achieve it immediately-but we still shall strive.
We may make mistakes-but they must never be mistakes which result from faintness of heart or abandonment of moral principle.
I remember that my old schoolmaster, Dr. Peabody, said, in days that seemed to us then to be secure and untroubled:
'Things in life will not always run smoothly. Sometimes we will be rising toward the heights-then all will seem to reverse itself and start downward. The great fact to remember is that the trend of civilization itself is forever upward; that a line drawn through the middle of the peaks and the valleys of the centuries always has an upward trend.''

Den amerikanska presidentrankingen fortsätter oförtrutet. I dag med plats...

27. Rutherford B Hayes 1877-1881 - republikan (i 1800-talets mening)

Rutherford Hayes efterträdde 1877 Ulysses S Grant vars administration långsamt förfallit i korruption och oegentligheter och lyckades liksom Coolidge på tjugotalet får ordning på torpet igen. Men sättet som Hayes tog sig till presidentposten var inte helt ärofyllt. Hugh Brogan kallar det: 'the most outrageous piece of election-rigging in American history (which is saying something)'.

Sällan har känslorna varit så upprörda i amerikansk politik som hos demokraterna när den specialutnämnda kommissionen tillkännagav sitt beslut att Hayes vunnit valet.

Det Hayes annars brukar omnämnas för är att han under sina år vid makten satte punkt för efterkrigsrekonstruktionen och återgav sydstaterna deras fulla rättigheter. De militära trupperna drogs tillbaka, människor från södern fick ökade möjligheter att göra federala karriärer, en riktad ekonomisk satsning inleddes.

Hayes var ingen stor president och han tog makten med fula metoder, men han fattade och administrerade ett par viktiga, historiska beslut som förr eller senare var nödvändiga att ta.
Andra kunde kanske ha lyckats bättre med att utforma och genomföra dem, men det var Hayes som hade ansvaret när tiden kom. Efter att han lämnat presidentskapet initierade han en rad humanitära utvecklingsprojekt i sydstaterna.

27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

I en signerad text på dagens ledarsida försöker jag mig på den alltid lite våghalsiga konsten att vara ironisk i skriven form.

Det handlar om helgens bloggdebatt här på vk.se mellan Lennart Holmlund (s) och Anders Ågren (m):

'När ett kommunalråd längtar bort ibland

I helgen utbröt debatt mellan kommunalråden på vk.se:s politiska bloggar.

Kommunstyrelsens ordförande i Umeå Lennart Holmlund (s) hyllade på sin blogg Ö-viksborna som bejakar utveckling till skillnad från umeborna: 'Jag är avundsjuk på Elvy Söderström som har en befolkning som bejakar utveckling. Heja Ö-vik!' avslutade Holmlund.

Varpå oppositionsrådet Anders Ågren (m) kontrade med att istället för att önska sig en annan befolkning 'är det hög tid för de politiska partierna, vårt lokala näringsliv, föreningar och organisationer att skapa en ny vision för Umeå. Att spänna bågen högre.'

VK:s ledarsida har länge företrätt den åsikt Anders Ågren yttrar här. I sak delar vi hans ståndpunkt.

Men samtidigt måste det vara attans jobbigt det där, för Lennart Holmlund, att behöva styra över en befolkning som inte lyder.

Det kan inte vara lätt om man som politisk ledare är full av förnuftiga idéer, kloka förslag och upplysta tal, men hela tiden tvingas ta hänsyn till invånare som framhärdar med egna åsikter, som krånglar och tänker själva, som fyller i kritiska enkäter och överklagar, som inte säger ja i omedelbar tacksamhet till det ledningen beslutat.

Det är klart att ett kommunalråd längtar bort ibland, med ett sånt folk under sig, om så bara till Örnsköldsvik. Det måste man ju förstå.

Fast förresten: varför förtvivla och vara avundsjuk på dem som styr över bättre befolkningar?

Är det inte dags att göra något åt saken själv istället?

Som Bertolt Brecht skrev i en dikt om politiska ledare som tappat förtroendet för folket: 'Vore det ändå inte enklare om regeringen upplöste folket och valde ett nytt?'

I en underledare i dag kommenterar vi regeringens föreslagna skärpning av regelverket kring konfessionella friskolor.

I dagens huvudledare kommenterar vi Kina med anledning av kommunistpartiets kongress.

Intervjuad i tv 1970, som relativt nybliven statsminister, sade Olof Palme några ord om skillnaden mellan att vara fackminister och att vara statsminister som Fredrik Reinfeldt säkert skulle skriva under på:

"Det är en viss skillnad. Är man fackminister då har man ett revir, ett område. Det måste man lära sig ordentligt. Där har man en hel stor administrativ apparat. Där kan man påverka direkt.

Som statsminister måste man kunna spela över hela fältet, men man kan aldrig så direkt påverka som en fackminister.

Sen den andra skillnaden var ju den: Det finns en gammal sång av Bing Crosby och Louis Armstrong där de säger att "I put a sign upon my door - gone fishing". Det vill säga: jag satte en skylt på dörren nu har jag åkt och fiskat.

Och som fackminister har man den möjligheten, att nu lägger jag av, nu tar jag ledigt.

I det här jobbet har man jour dygnet runt."

Den amerikanska presidentrankingen fortsätter med platserna 29-28:

29. Martin Van Buren 1837-1841 - demokrat (i 1800-talets partimening)

Martin Van Buren var en politisk centralgestalt i sin tid, en av grundarna till det demokratiska partiet, vicepresident under Andrew Jackson 1833-1837, maktspelare på hög nivå under ett par decennier, känd under smeknamnet 'den lille magikern'.

Men i historiens ljus framstår Van Buren som en ganska anonym president utan större betydelse. Kompetent, erfaren, men i avsaknad av riktigt kreativt ledarskap. Det mest minnesvärda under Van Burens tid som president i Vita Huset var den svåra ekonomiska kris som landet drabbades av och som regeringen inte lyckades bemästra.

--------------------------------------------------------------------------------------------

28. Calvin Coolidge 1923-1929 - republikan

Calvin Coolidge tog över som president vid Warren G Hardings död 1923. Coolidge lyckades under sina sex år som president dels få ordning på det förfallna regeringsarbetet efter skandalerna under Harding, dels fullt ut återupprätta allmänhetens förtroende för Vita Huset. Han sopade rent i 1924 års presidentval, men avstod 1928 från att kandidera till en andra ordinarie period som president.

Vid sin avgång var han en populär och uppskattad ledare med gott rykte.

När depressionen förvärrades in på trettiotalet sjönk dock hans anseende kraftigt. Coolidge med sin djupt konservativa politiska analys inriktad på att ge villkorslösa förmåner åt storföretagen måste anses bära en del av skulden för att USA stod så dåligt rustat ideologiskt och ekonomiskt när lågkonjunkturen slog till och allt började rasa.

28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Jonas Morian kommenterar på dagens ledarsida några av den gångna veckans händelser. Det handlar bland annat om Mona Sahlin som tar Ohly och Eriksson i öronen, om Al Gore, Che Guevara och Maud Olofsson.

I dagens huvudledare kommenterar vi fredpriset med anledning av årets pristagare under rubriken: 'Ett annorlunda pris'.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om politikerrollen:

'Hur vill vi att en politiker ska vara?

När Franklin D Roosevelt 1921 drabbades av polio, vid 39 års ålder, insåg han att den enda chansen till en fortsatt politisk karriär låg i att lära sig uppträda offentligt utan kryckor.

Han var förlamad från midjan och nedåt för resten av livet, men kunde med hjälp av stor uppoffring, trogna medhjälpare, starka överarmar, stålskenor kring ben och fötter, minituösa förberedelser och en välvillig journalistkår till sist förmedla ett intryck vid tal och tillställningar av att han faktiskt gick.

När han senare som president träffade regissören och skådespelaren Orson Welles sa Roosevelt:

- Du och jag, vi är de två största skådespelarna i Amerika.

Först i en bisats under ett av sina allra sista tal till kongressen, när inga valrörelser återstod och han inte behövde bry sig längre, erkände FDR sin sjukdom. Och först minnesmonumenten efter hans död visade honom i rullstol för allmänheten.

Det var för 70-80 år sedan, men vårt förhållande till politikens sammansatta kommunikativa verklighet förblir komplicerat, naivt och neurotiskt.

Det är bara några år sedan Tysklands dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder lade ner tid, energi och prestige på att stämma en tysk tidning som påstått att han färgat sitt hår.

Hans samtida i Italien, Silvio Berlusconi, koketterade däremot gärna inför journalister med sitt utseende efter ett besök hos en skönhetsklinik: 'Tycker ni inte att jag är vacker?'.

När jag brukar berätta om sådana analyser av politiska händelser som teatrala händelser möts jag lika ofta av skepsis som av fascination.

Något händer när ordet politik nöter mot ordet teatralitet. Då väcks ofta misstro till liv, föreställningar om äkthet kontra förställning, sanning kontra sken vaknar.
Det är reaktioner som inte bara bygger på en missuppfattning av begreppen. Därbakom gömmer sig också en sagotro på något slags ren, steril debatt och upphöjt beslutsfattande helt befriade från de invecklade, snåriga förlopp som präglar all övrig mänsklig kommunikation.

Litteraturen och teorierna kring om huruvida fokus på politisk kommunikation och värnandet av politisk substans står i motsättning till varandra, eller bara måste analyseras som förbundna med varandra, är rik.

Det handlar om kommunikativa förlopp och strategier, samspelet mellan olika aktörer och åhörare, om aura i Walter Benjamins efterflöjd, om atmosfär i rummet, om olika verklighetsbegrepp.

Men poängen här är att det fortfarande finns mycket outsagt, oklart, diffust, motsägelsefullt och svävande i vår tro om och våra förväntningar på den moderna politikens aktörer.

Vi förväntar oss både kommunikativitet och genuinitet, tillgänglighet och exklusivitet, korrekthet och folklighet - en svår, ofta omöjlig ekvation.

I veckan som gick var det VK som på nyhetsplats avslöjade hur ekvationen inte stämde överhuvudtaget för Maud Olofsson när hon gjorde en exklusiv intervju med VK samtidigt som hon chattade live med Aftonbladets läsare.

Det var som bekant i själva verket näringsministerns pressekreterare som chattade i Olofssons namn.

Att ledande politiker sällan skriver manuskript, artiklar, brev eller böcker själva, utan tar hjälp av spökskrivare, är välkänt och föga kontroversiellt - ingen torde ha principiella invändningar mot det.

Vad var det därför med just Maud Olofssons chattande via ombud som väckte sådan uppmärksamhet när det avslöjades? Det har förstås med den nya teknikens snabbhet och interaktivitet att göra.

Chatten jämställs mer med ett telefonväkteri än med en debattartikel. Vi kan acceptera informationsleveranser via ombud, men inte interaktiv livekommunikation via ombud - där slår någon form av moral- och normkänsla till.

Nyheten om Maud Olofsson visar hur traditionella politiska arbetssätt krockar med den moderna teknikens möjligheter.

Frågan väcks: om vi lämnar det rent formella, vad är en politiker i dag - av egen vilja och på grund av mediernas och väljarnas krav: en individ, ett varumärke eller ett kollektiv med en formellt ansvarig frontgestalt? Hur vill vi att politiker och beslutsfattare ska prioritera och hur tvingar vi dem att prioritera? Och i ärlighetens namn - på vilka grunder bedömer och värderar vi ledande politiker när de uppträder i det offentliga?

Vi bör ta frågorna på allvar och avstå från att ge dem alltför upphetsade och förenklade svar. Vårt sätt att söka uppmärksamhet och skänka uppmärksamhet i debatten är ofta mycket mer spännande och svåranalyserat än vi ibland vill erkänna."

Varje lördag har jag bredvid min krönika på ledarsidan även en lista - vanligtvis av det mer lättsamma, eller låt oss hellre säga lättallvarliga slaget.

Håll utkik efter morgondagens lista - den bygger nämligen på konkret, envis och ingående undersökande journalistik.

Den sista pusselbiten föll på plats här efter lunch.

Min krönika kommer - om allt går som det ska - att handla om vad en politiker är för något och på ett mer filosofiskt plan, med en del historiska tillbakablickar, anknyta till veckans uppståndelse kring Maud Olofssons chattande via ombud.

Den går att läsa även här på bloggen i morgon.

Al Gore som en av fredspristagarna var en lågoddsare, men ändå ett val som sannolikt, som ofta sker, kommer att utlösa en ny diskussion om fredsprisets inriktning och funktion.

Något förenklat kan man säga att Gore får priset för en film, en föreläsningsturné och en opinionsbildande verksamhet de senaste åren - i sig väldigt viktigt och hedervärt, men lite okonventionellt som grund för just fredspriset.

Det är ett lätt publikfriande val av fredspristagare som breddar fredsbegreppet men också stannar kvar på den globala politikens mest strålkastarbelysta scener, mer än uppmärksammar fredsarbete i en besvärlig, kontroversiell och våldsam krigsvardag.

Om den prioriteringen i valet av pristagare lär säkert en diskussion föras.

Nu tar förstås också spekulationerna fart om huruvida Gore kommer att ställa upp i det amerikanska presidentvalet. Time ställer frågan här. Jag tror personligen som bloggen amerikanskpolitik.se inte att han ställer upp.

För er som kan läsa tyska, ett par snabba lästips: Der Spiegel har en artikel om priset här. Och Die Zeit har plockat fram en artikel från förra året om Al Gore med rubriken 'Der Klimapräsident'.

Apropå märkliga fenomen: I går eftermiddag skakade min vänstra hand så fort jag försökte skriva på tangentbordet, samtidigt som jag kände mig helt stressad utan att kunna komma på någon anledning (ungefär som när man har ångest för något, vet att det finns ett skäl, men inte kan komma ihåg vilket det var).

I dag kommer ett nytt tecken på att något är lurt.

Skivan Them Again med Van Morrison som jag tyckte var hur bra som helst när jag köpte den för ett antal år sedan, låter nu på morgonen bara jobbigt skränig, medan Unplugged med Herbert Grönemeyer (för mig alltid först och främst skådespelare från Das Boot) som jag inte förstått poängen med tidigare plötsligt döljer en massa intressanta låtar.

I hörlurarna till jobbet får det nog ändå bli Einstürzende Neubauten - Perpetuum Mobile.

Nja, som sagt, jag tror inte att jag är riktigt på topp för dagen, glänser inte direkt i värmningen, har inte precis något flyt i aktionen, inget för spelarna, möjligen en matlapp.

Här är en intressant intervju på Spiegel Online med Timothy Garton Ash om EU och Europa.

I en signerad text på dagens ledarsida fortsätter jag diskussionen om den kommunala bolagssfären och Umeås maktnätverk:

'Öppna upp Umeås slutna maktnätverk

Kombinationen av dålig insyn, ovilja till öppenhet, osunda beslutsstrukturer i skydd av vackra ord och framsmygande ovanor inom segslitna, informella, slutna nätverk av långvariga makthavare är inte bra.

Kommunala bolagssfärer tenderar att främja sådana nätverk, ofta partipolitiskt färgade, högst uppe i och kring en informell kommunledning, mer än demokratin eller de löst formulerade ambitioner som bolagens existens påstås vara förutsättningar för.

När kritik påtalas, granskning görs eller krav ställs på öppenhet och insyn är reaktionerna ofta irriterade, hemlighetsfulla och lätt mästrande. VK har på nyhetsplats de senaste dagarna lyft fram att ett sådant beteendemönster styrt hur Bostadens tillförordnade vd hanterat ett aktuellt ärende när det gäller information och öppenhet.

Nätverkens ledande aktörer kan vara mycket kompetenta och dugliga i sina gärningar och sköta uppdrag på ett utmärkt sätt. Problemet ligger inte på ett personplan. Det handlar om strukturer, beslutsförlopp och system som får negativa konsekvenser och över tid både odlar och döljer problematisk maktutövning.

Umeås ledande maktnätverk och kommunala bolagssfär mår bra av granskning, genomlysning och ifrågasättanden.'

Rankingen fortsätter. Nu är det dags för en av de intressantaste presidenterna i USA:s historia ur ett biografiskt perspektiv.

Hans avskedstal till medarbetarna i Vita Huset måste vara ett av de mest fascinerande offentliga framträdanden som en politiker gjort. (Det borde finnas på nätet även i videoform, det är först när man ser det som man förstår varför det är så omtalat)

Plats 30. Richard Nixon 1969-1974 - republikan

Åren skapar distans och döden försonar. När Richard Nixon begravdes häromåret i närvaro av en rad av sina efterföljare - från Gerald Ford till Bill Clinton - fick han vackra, varma lovord.

Hans politiska insats under knappa tre decennier gavs den obligatoriska eloge en kaotisk, ärelös avgång 1974 inte inbjöd till. Ceremonin blev en slags officiell upprättelse för en man som förblivit den ende amerikanske president att lämna sitt ämbete i förtid.

Nixon var en politisk personlighet med flera bottnar - otvivelaktigt kapabel, en driven trixare i politisk hetluft, samtidigt jagad av spektakulära motgångar under sin karriär.
Han förlorade 1960 ett av de jämnaste valen någonsin mot den till sättet friare, ledigare John F Kennedy. Rykten om valfusk utfört av Kennedy-kampanjen florerade redan valnatten och lever än idag.

Nixon - kämpe till sin natur - spände käkarna, höll inne med anklagelserna och kom tillbaka och tog revansch 1968.

Sedan följde en aktiv presidenttid med ett antal inrikespolitiska reformer och några stora ögonblick i utrikespolitiken.1973 fick han förnyat förtroende av väljarna. Sedan växte Watergateskandalen och Nixons öde var beseglat.

Vid en återblick idag på Nixons liv överskuggar inte Watergate allt på samma sätt som för ett tiotal år sedan. Andra sidor av hans politiska gärning väcker ökat intresse och nyfikenhet. Och sanningen går att formulera: Nixon var inte den ende amerikanske politiker under decennierna efter kriget med lik i lasten och korrumperad omgivning.

Men när slutkontot summeras framstår Watergate ändå som en djup och smutsig skandal. Den avslöjades till skillnad från många andra skandaler och Nixon ägde delaktighet i den. Det var inga vackra saker som kom fram i ljuset under utredningarnas gång.

Nixon kommer säkert att leva som inspirationskälla för litteratur, film och biografiska verk längre än de flesta presidenter, men på min lista får han nöja sig med plats 30.

30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' tar vi i dag på ledarsidan åter upp situationen inom landstinget.

I dagens huvudledare skriver vi om Finansinspektionens granskningar.

En del författare är så kända och har funnits med så länge att man inte ens är säker på om de fortfarande lever - lite så känns det med nobelpristagaren Doris Lessing, 87 år gammal.

Jag tror inte att jag har läst någonting av henne, åtminstone inte sedan gymnasiet, men glädjer mig över att det blev en författare med gott rykte även inom science fiction-genren, vilket antyds i Svenska akademiens motivering:

'Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning'.

Jag tror att jag ska börja med science fiction-verken.

Att hon varit populär bland, vad man nu menar med det, vanliga läsare kan jag vittna om.

Under den tid som jag jobbade som praktikant på Ljusdals bibliotek och bland annat hade till uppgift att ställa upp återlämnade böcker i hyllorna var hon en av dem som, vill jag minnas, regelbundet var utlånad.

Jag har ingen feeling för vem som ska få nobelpriset i litteratur i dag - men hoppas att det blir en poet den här gången.

De fem senaste utpräglade poeterna att få priset, alla mycket välförtjänt, var:

Wisława Szymborska, 1996, Polen
Seamus Heaney, 1995, Irland
Derek Walcott, 1992, Saint Lucia
Octavio Paz, 1990, Mexiko
Joseph Brodsky, 1987, Sovjetunionen/USA

Så där var det ju å andra sidan en period med ganska många poeter.

13.00 i dag får vi veta och säkert bli förvånade.

Allra helst skulle jag vilja se att Göran Sonnevi fick priset, men det lär väl inte ske.

I en ledare tar vi i dag också upp frågan om hemlighetsmakeriet, oviljan att öppna upp för insyn, motståndet mot kritisk granskning som så ofta präglar kommunala bolagssfärer:

'Hemligt och dålig insyn i den kommunala bolagssfären

Turerna kring AB Bostaden fortsätter. Som VK avslöjat på nyhetsplats har tillförordnade vd:n Bertil Hammarstedt vägrat lämna ut uppgörelsen mellan Bostaden och förre fastighetschefen Richard Olsson om avgångsvederlag efter styrelsens vägran att godkänna avgångna vd:n Brita Natanaelssons rekrytering av Richard Olsson.
Först sade Hammarstedt att något avtal inte funnits hos Bostaden. När VK överklagade detta till Kammarrätten i enlighet med offentlighetsprincipen plockade Hammarstedt fram överenskommelsen, som också bär hans underskrift.
Detta allmänna hemlighetsmakeri, oviljan att ge insyn, de olyckligt slutna maktnätverken är några av flera skäl, vid sidan om osund konkurrens, till varför kommunala bolagssfärer är så principiellt tveksamma och bör granskas mycket kritiskt.'

I en kortledare skriver vi i dag om Lagrådets kritik mot regeringens språkbruk kring fastighetsskatten.

I dagens huvudledare skriver vi om våldet med ungdomar inblandade under rubriken 'Samhället får inte stå handfallet'.

I går försvarade jag åter denna presidentranking. I dag är det dags för...

...plats 31. Hebert Hoover 1929-1933 - republikan

'Hoover', sa en iakttagare under valrörelsen 1932, 'är så trist, att sätter man en blomma i handen på honom kommer den att vissna'.

Klassiska är bilderna från installationsdagen vintern 1933 när den stela, orörlige, uppgivne, djupt förstämde Herbert Hoover lämnar över presidentposten till ett av världspolitikens största charmtroll och energiknippen i form av Franklin Roosevelt.

Historiens ljus kan falla obarmhärtigt på dem som hade oturen att sluta sitt värv just innan paradigmen skiftar och nya, friska idéer springer fram där de gamla tjänat ut. På få amerikanska presidenter faller ljuset så olyckligt som det gör över Herbert Hoover.

Under upptakten till USA:s värsta depression stod han fast vid synen att staten inget mer kunde göra för att bryta den ekonomiska nedgången och inget mer borde göra för att lindra de sociala konsekvenserna.

Sådan var tidens syn på ekonomi och socialpolitik - den ena hade sina ödesbestämda konjunkturer och den andra hörde ytterst privat välgörenhet till. Keynes hade inte fått genomslag, en gammal amerikansk tradition satte fortfarande strikta gränser för den federala maktens manöverutrymme.

Få var i själva verket de i samtiden som framförde principiell kritik mot vad vi idag uppfattar som Hoovers passiva hållning under den tilltagande lågkonjunkturen.

Franklin Roosevelt - den som bara något år senare i grunden skulle förändra regeringens inställning till välfärdspolitik och sociala insatser - hade som guvenör i New York visserligen visat betydligt större handlingsiver än Hoover, men i princip delade han presidentens analys att förutsättningarna för amerikansk ekonomi var goda och att rätt strategi var att vänta ut krisen.

Det var först i och med att kampanjfrasen 'New Deal' - den nya given - etablerades som Roosevelt började utveckla åsikter i annan riktning.

Skillnaden mellan presidenten som gjorde fiasko och presidenten som blev legend var dels att Roosevelt ägde den vilja, glöd och kreativa ledarstil som Hoover så fatalt saknade, dels att han kom till makten just i det ögonblick när de nya tankarna var mogna att få genomslag.

Alltid pragmatiker, sällan ideolog ägde Roosevelt en öppenhet, en fantasi och ett förnuft som dogmatiker aldrig förmår visa. Hoover tillhörde inte dogmatikerna, men klamrade sig fast vid grundprinciper som långsamt slöt sig som tvångströja kring hans administration.

Det är blott alltför lätt att kontrastera Roosevelt med sin karisma och sensationella nya giv mot tråkmånsen Hoover utan uppslag och hopplöst fast i det gamla.

En överväldigande majoritet av väljarna i valet 1932 gjorde det, eftervärlden har gjort det, jag gör det här. Och för all del: passivitet, idéfattigdom, en uppsyn av likgiltighet mitt under nationens värsta kris sedan inbördeskriget - Hoover framstår onekligen som en sällsynt svag och misslyckad president.

Men historiens ljus faller nyckfullt. Han var sin tids fånge och tjänare, att han inte bröt sig fri och bröt mönstret blev hans fall. Men hur många förmår göra det?

Det finns inslag i Hoover karriär och sidor i hans person som förtjänar att framhållas som motvikt mot klischén. Han var i själva verket en av sin tids mest progressiva republikaner.

Som ansvarig för en rad humanitära projekt i Europa under och efter första världskriget gjorde han storartade, engagerade och i sitt eget parti kontroversiella insatser för att hjälpa nödlidande, få fram resurser till mat och medicin, säkerställa grundläggande levnadsvillkor för de folk som lidit krigets kval.

Som regeringsmedlem under Hardin och Coolidge på tjugotalet fick han rykte om sig att vara ett radikalt element i konservativ omgivning: initiativrik, genuint intresserad av att förbättra människors vardag.

När han nominerades som republikansk presidentkandidat 1928 fanns många kritiska röster i partiet som tyckte att Hoovers beredskap att låta staten lägga sig i både det ena och det andra visat sig för stor. Och under åren som president tog han också en del välfärdspolitiska initiativ inom skola och kriminalpolitik.

Han blev bland annat en av de presidenter som betytt mest för indianernas rättigheter och ställning. Men det var inte tillräckligt. När depressionen kom, den sociala nöden bredde ut sig och amerikansk demokrati för första gången sedan inbördeskriget tycktes allvarligt hotad, framstod Hoovers åtgärder som försiktig puts på ytan.

För dem som drabbats av konkurserna, arbetslösheten, hemlösheten, svälten och misären framstod regeringens abstrakta ovilja att göra mer för att hjälpa som föga appellerande. Och i kulissen väntade Roosevelt?

Efter sin presidenttid under trettio- och fyrtiotal gick Hoover - sannolikt bitter över att ha blivit så grundligt utklassad i valet 1932 - i mer utpräglat konservativ riktning.

Obalanserat kritisk mot det mesta administrationen Roosevelt företog sig inom ekonomi och socialpolitik, isolationist in i det sista i sin syn på hur USA borde förhålla sig till händelserna i Europa - hans tidigare goda rykte led från trettiotalets början och framåt skada.

Men för sina stora humanitära insatser under första världskriget och sin progressiva attityd fram till den stund då han överväldigades av en kris han inte förmådde hantera når han ändå upp till plats 31 på min lista.

31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Det har varit ett vanligt tema här på bloggen, men för några veckor sedan bloggade jag återigen om att alliansen bör hålla dörren till miljöpartiet öppen - och omvänt att miljöpartiet har allt att tjäna på att inte stänga in sig i ett vänsterblock tillsammans med socialdemokraterna och vänsterpartiet, utan istället starkare bejaka sina liberala drag och söka kontakt med mittenpartierna.

I en huvudledare gör i dag Eskilstuna-Kuriren en bra analys om frågeställningarna kring miljöpartiet och blockpolitiken.

Bland en del småkommentarer i signerad form på dagens ledarsida ger jag bland annat tummen upp åt nyheten om den nya, oberoende liberala tankesmedja med fokus på entreprenörskap och hållbar utveckling som centerpartiet tagit initiativ till, men enligt egen utsago inte ska domptera över.

Att politiske chefredaktören för Fokus, skicklige Martin Ådahl, ska bli chef låter lovande, liksom ambitionen till 'hög vetenskaplig trovärdighet och djärva, nydanande idéer.'

I en underledare på dagens ledarsida skriver vi om grälet inom oppositionen mellan miljöpartiet och vänsterpartiet.

I dagens huvudledare skriver vi om svensk forskningspolitik under rubriken: 'Höga krav på forskarna.'

Vad var det nu Janne Loffe Carlsson utropade i Göta Kanal-filmen: "Nu är det krig, nu har de skitit i det blå skåpet!"

Jag kokar av ilska.

Min presidentranking har fått kritik. Det vill säga - det har framförts en kritisk synpunkt. Inte mot värderingen av de presidenter som avhandlats hittills, utan mot hela upplägget - dess volym och storhetsvansinne.

Kritikern - som smärtsamt nog är en person med kunskaper om och intresse för politik långt, långt över genomsnittet - menar att utförliga kommentarer om 41 amerikanska presidenter bara blir för mycket.

"Kunde du inte ha nöjt dig med topp tio?" - var kommentaren jag fick.

Jag är mållös.

Jag fattar ingenting.

Jag bara gapar.

41 ynka presidenter - jag menar, det är ju ingenting, det är ju alldeles för lite. Vill inte den stora majoriteten läsare ha mycket mer än så - en ranking över brittiska premiärministrar därtill, eller tyska förbundskanslers?

Detta har fått mig att reagera med trots och motståndsvilja. Anekdoter från en omsusad uppsättning av Des Teufels General i regi av Frank Castorf på Volksbühne i Berlin gör sig påminda. Efter ett par timmars provokationer, inklusive vomerande skådespelare på scenen, började allt fler åskådare lämna salongen - varpå Sophie Rois och Bernhard Schütz fäller tre fantastiska kommentarer:

1: (till varandra) Titta, där går ytterligare några! ("Guck mal, da gehen schon wieder welche.")

2: (till åskådarna som går efter en vomeringsscen): Det är ju bara havreflingor med citronsaft. ("Es ist doch nur Haferflocken mit Zitronensaft.")

3: (till åskådarna som sitter kvar) Jag kommer att spela så länge tills ingen av er är kvar längre! ("Ich werde so lange spielen bis keine mehr übrig ist von Ihnen")

Det är nu mitt stämningsläge när det gäller denna presidentranking - den skall slutföras om det så kostar mig varenda bloggläsare!

Min gapande mun har övergått till att vara beslutsamt hopsnörpt.

Så, plats 32 och den första riktigt moderna presidenten på listan (kanske skulle jag i dag ha rankat honom lite högre faktiskt):

32. Gerald Ford 1974-1977 - republikan
(Efterträdde Richard Nixon sedan denne tvingats avgå)

På plussidan: Universitetsstjärna i amerikansk fotboll under åren som juriststudent i Michigan. Valdes in i kongressen redan 1948 där han genom vinnande stil och kompromissvilja snabbt utvecklades till en av de mer populära ledamöterna.
Tvingades ta över presidentposten under svåra omständigheter efter Nixons avgång men lyckades trots problem med sin framtoning upprätthålla ett rykte av personlig ärlighet och renhårighet.
Besegrade efter hård kamp utmanaren Ronald Reagan i det republikanska partiets nomineringsprocess inför presidentvalet 1976. Tackade inför valet 1980 nej till erbjudandet att bli Reagans vicepresidentkandidat.

På minussidan: Utsågs till vicepresident först 1973 efter det att Nixons egentlige vicepresident Spiro Agnew avgått under skandalartade omständigheter.
När Nixon sedan själv försvann inom ett år blev Ford den förste amerikanske president att svära eden utan att ha uppträtt som antingen president- eller vicepresidentkandidat i en tidigare valrörelse.
Ford satt bara tre år i Vita Huset.
Hans period sammanföll med en svår ekonomisk nedgång som administrationen inte lyckades hantera annat än till priset av en kraftigt ökad arbetslöshet.
Ford hade överhuvudtaget som president problem att vinna omgivningens förtroende och respekt som statsman. Vad som uppfattades som en brist på naturlig auktoritet med inslag av tafflighet gjorde honom massmedialt sårbar.
Han förlorade valet 1976 mot Jimmy Carter efter en rad klumpiga uttalanden i slutdebatterna och drog sig sedan tillbaka till golfbanan och otaliga styrelser inom näringslivet. Ford intar en ganska undanskymd plats i modern amerikansk historia, dold framför allt i skuggan av Nixons fall.
Hans karaktär saknar inte sympatiska drag, men den relativa anonymiteten hindrar en placering högre upp på listan.

32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Mats Olofsson har en krönika på dagens ledarsida om den ibland självgoda synen på svenskt rättsväsende.

Att vara med i direktsändning, oavsett om det är radio eller tv, är alltid ett vågspel för den som likt mig är en lite trög, akademisk lantis av ohejdad vana.

Det som i det egna huvudet eller i konversationer vid köksbordet känns rappt och underhållande, blir lätt lite omständligt och träigt när det placeras in i ett annat sammanhang.

Man har känslan av att balansera på gränsen till magplask hela tiden - och förr eller senare slutar det väl med ett sådant, antar jag.

Men tills det sker är det faktiskt roligt att få vara med. Jag är väldigt svag för just den där livedimensionen, det närmaste teater jag lär komma i mitt yrkesliv.

Jag bloggar om detta därför att jag i dag var med i radioprogrammet Lantz i P1, tillsammans med ett par kollegor här på VK, i ett inslag som handlade om Maud Olofssons nu berömda chattande via ombud.

För den som vill höra hur jag låter när jag försöker hålla tankarna i styr i liveradio kan alltså lyssna på denna länk - programmet 2007-10-09.

Inslaget dyker upp efter en tio minuter ungefär.

En del blogginlägg får nästan längre rubriker än text, men Sundsvalls Tidnings ledarblogg återger en oslagbar liten vardagskonversation.

Och ja, med anledning av detta tidigare blogginlägg, jag har läst 'På spaning efter den tid som flytt', det vill säga de två första banden, längre kom jag inte.

Om man har läst två band av sju - har man läst ett verk då eller inte?

(Uppdaterad sedan det framkommit att Aftonbladet inte var införstått med att Maud Olofsson inte chattade själv) VK har i dag på nyhetsplats en intressant, exklusiv intervju med Maud Olofsson. Missa heller inte Anders Carlssons foton därtill.

VK berättar också i en notis att den chat som Maud Olofsson deltog i på aftonbladet.se i går inte utfördes av henne själv utan av hennes pressekreterare.

Det är ju i sig ingen överraskning.

Att stjärnor inte alltid skriver sina egna autografer, att idrottsmän inte alltid - nästan aldrig? - skriver sina böcker själva, att ledande politiker inte alltid, till och med bara i undantagsfall, skriver sina egna debattartiklar (av andra skrivna tal är något annat - där är framförandet av talet en stor del av prestationen och den utförs ju alltid av politikern själv), att kanske inte alla politikerbloggar alltid är skrivna av politikerna själva: allt det är ju välkänt och i de flesta fall ganska oproblematiskt.

Det har nog hänt genom journalistikens historia att det inte alltid varit stjärnreportern eller huvudredaktören som skrivit sina signerade texter heller - även om det säkert i dag inte förekommer särskilt ofta.

Varför känns det ändå spontant trist att en ledande politiker låter någon annan chatta i hennes namn?

Är det en gammeldags uppfattning om tekniken som gör att en stofil som undertecknad tycker att det är en vemodig utveckling?

Debattartikel eller bok i annans namn - okej; chatta i annans namn - absolut inte? Vilken är egentligen den fundamentala skillnaden? Det direkta tilltalet och interaktionen? Ja, kanske. Jag behöver klura mer på denna problematik innan jag vågar landa i någon bestämd slutsats.

Det väcker klassiska och ofta diskuterade frågor om i hur hög utsträckning den moderna mediestyrda politiken kräver politiker formade som varumärken och kollektiva identiteter lika mycket som individer.

(Denna blogg är alltid fullt ut skriven av mig själv - i nöd som i kris som i glädje. Å andra sidan räddar jag ju ofta dagen genom att hänvisa flitigt till skickligare pennor och intressantare artiklar med länkar och citat.)

Jag saknar definitivt inte tonfallet i debatterna från förra mandatperioden, utan välkomnar det nya samtalsklimatet, men var ändå besviken på hur blek duellen mellan Reinfeldt och Sahlin i söndagskvällens Agenda blev.

Om detta skriver jag en signerad text på dagens ledarsida:

'Reinfeldt vs Sahlin blev ingen höjdare

Söndagskvällens tv-debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin var inget stort ögonblick för oss som välkomnat det nya, mer nyanserade debattklimatet mellan statsministern och oppositionsledaren.

Det saknades nerv, infallsrikedom och glädje i polemiken. Stabilt men föga engagerande, skulle sammanfattningen kunna lyda. Ett missförstånd tycks föreligga: En nyanserad, saklig debatt behöver inte vara tråkig, avmätt och trött.

De riktigt briljanta meningsutbytena i politiken kombinerar innehåll med presentation. Att lyssna till dem är en fest; de väcker ömsesidig respekt mellan olika ståndpunkter samtidigt som skillnader nagelfars. Men de lyckas också bli det vi i dag kanske skulle kalla seriösa snackisar.

Agendadebatten i SVT bjöd på två drivna politiker som höll en hedervärt saklig nivå. Men i försöken att stimulera och ladda debatten brast det ordentligt. Det var överraskande att de i så liten utsträckning tog chansen att visa sina bästa sidor när tv bjöd liveutrymme på attraktiv sändningstid.

Innehållsmässigt hade Fredrik Reinfeldt det något lättare än Mona Sahlin.

Så länge som socialdemokratin bara pratar om sin förnyelse inom jobb-, utbildnings- och välfärdspolitiken utan att presentera något konkret kommer Sahlin att ha svårigheter i dueller.

Hon hämmas också av bristen på samarbete och regeringsvilja inom oppositionen.

Nog kan man ana av Mona Sahlins ordval här och var att hon skulle bli en betydligt lurigare motståndare för alliansen om hon hade en socialliberal förnyelse av sitt parti som utgångspunkt i stället för blandningen av oklara besked och traditionalism. Det egna partiet är trots det inte förtjust i tanken.

Statsministern å sin sida kan fortfarande agera stärkt av mandatet från en klar valseger, igångsatta reformer och positiv samhällsutveckling. Det är han skicklig på.

Däremot är Reinfeldt dålig på att lyfta blicken och vidga perspektiven så att väljarna känner att regeringen vill något mer utöver jobben - visioner, vägval, fler utmaningar som lyfts fram, inte tonas ned.

När statsministern misslyckas med det finns ingen annan som har genomslag nog att träda in i hans ställe.

Tv-debatten visade därför kanske framför allt varför opinionsundersökningar och gissningar om nästa valresultat är ganska meningslösa i det här tidiga skedet av en mandatperiod.

Det viktiga nu är inte så mycket vad partierna säger utåt, utan vad de tänker och utvecklar internt, inte så mycket vad som upprepas från förra valrörelsen, utan vad som förbereds inför nästa. För det idéarbetet måste också finnas utrymme.

Mandatperioden bjuder gott om tid för mer laddade debatter. När de kommer lär dock inte Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin kunna kosta på sig så bleka framträdanden som i söndagskväll. Då står andra partiledare på kö för att överglänsa dem.'

I en krönika på dagens ledarsida skriver Liberala Nyhetsbyråns David Nyström om situationen i brittisk politik.

Och här är ett tips på en intressant artikel om Gordon Brown i New York Review of Books av Jonathan Freedland.

I dagens huvudledare skriver vi om landstinget och resultaten inom hälso- och sjukvården.

Dags för plats 33 på min ranking av USA:s presidenter.

Plats 33. Andrew Johnson 1865-1869 - demokrat (nominerades till Lincolns vicepresident av det republikanska partiet)

Andrew Johnson har inte behandlats nådigt av eftervärlden: allmänt ansedd som en USA:s allra sämsta presidenter, den förste att ställas inför riksrätt, ofta hånad för sin oförmåga att samarbeta med kongressen, helt i avsaknad av personlig glans att skyla bristerna med - historikerna har vädrat blod.

Det finns dock i Johnsons karriär en insats, ett ställningstagande som i mina ögon väger upp väsentliga delar av presidenttidens turbulens och nederlag.

Det finns ett ögonblick av mod, kurage och insikt som inte ska glömmas bort när betyget sätts. Andrew Johnson stannade som ende sydstatssenator kvar i Unionens tjänst när inbördeskriget bröt ut.
Han förblev lojal med Lincolns administration också när det mesta gick snett - hela tiden klarsynt om krigets innebörd och orsak, aldrig tvivlande om nödvändigheten att föra det till slut.
För rakryggad insats i ödets stund belönades han också trots sin demokratiska partitillhörighet med vicepresidentposten bredvid republikanen Lincoln inför valet 1864.

Johnson var en självlärd man från enklast tänkbara ursprung som inte lärde sig att läsa och skriva fullt ut förrän i 18-års åldern, men som sedan utvecklade ett brinnande intresse inte minst för den amerikanska konstitutionens historia.

Den lilla skräddarbutik Johnson drev redan från unga år i Tennessee förvandlas till ett centralt tillhåll för politiska diskussioner och möten. Snart följde uppdrag på en rad allt högre officiella poster innan Johnson slutligen 1856 hamnade i Senaten - invald som demokrat med småjordbrukarnas intressen som främsta profilfråga.

Vid installationsdagen 1865 när han skulle sväras in som vicepresident bredvid Abraham Lincoln hade han alltså bakom sig en kvalificerad klassresa som hämtad ur Amerikas bästa drömmar.

När Johnson därför dök upp vid installationsceremonin kraftigt berusad av whiskey, kapabel - till allas häpnad, förakt och irritation - blott att sluddra fram orden medan han svor eden, är det lockande att låta ögonblicket när allt börjar rasa växa till symbol för en man vars gedigna karriär plötsligt nått en oanad höjd med perspektiv och krav han inte var redo, inte rustad för.

Det är - och var - inte så enkelt.

Orsaken till den för alla inblandade pinsamma fyllan var en kombination av sjukdom, monumentalt dåligt omdöme och tidens läkekonst, men det hela utgjorde en besvärlig incident som hans motståndare senare skulle utnyttja i propagandasyften.

Det patetiska uppträdandet i karriärens viktigaste stund var inte ett sammanbrott, men början på en rad problemfyllda år för Johnson som i och med mordet på Lincoln våren 1865 blev landets mäktigaste man.

Andrew Johnson var inte ens med hänsyn tagen till tidens förutsättningar någon lyckad president.

Han ägde inte kapacitet och styrka att framgångsrikt driva igenom en egen linje gällande fredens organisation och rekonstruktionsarbetets principiella grunder, men inte heller smidighet att kompromissa och bilda allianser med dem som hade kunnat bistå.

Trulig som politisk aktör i Washington, vresig, utan vilja till dialog och möte i en tid när dialog och möte med motståndare var enda vägen, saknade han förutsättningar att med på samma gång fast och varsam hand hantera de djupa, strukturella problem som USA befann sig i under fredens första år.

Han fastnade genom sin ytterst välvilliga, koncilianta hållning mot sydstaternas gamla ledare i ett skyttegravskrig med de radikala republikaner som ville ställa hårdare fredsvillkor och utnyttja segern för att förändra sociala strukturer och ytterligare driva på frigörelsen av de svarta.

Veton, strider, hårda ord - administrationen förlamades gradvis helt av motsättningarna till kongressen. Att hans motståndare där i lika hög grad som presidenten saknade vilja till samtal och jämkning avslöjades då Johnson till slut av sina uppretade fiender inom det republikanska partiet ställdes inför riksrätt - igångsatt på svaga grunder i hämndsyfte mer än av sakliga skäl, men djupt sårande och generande för en president redan hårt pressad av motgångar.

De radikala republikanerna förlorade processen både rättsligt och opinionsmässigt, men Johnsons rykte var ohjälpligt skadat.

Också eftervärlden har med automatik och inte helt övertygande kopplat Johnsons riksrätt till värdeomdömen som skandal och nederlag. Harry Truman sade dock en gång: 'Andrew Johnson kunde konstitutionen bättre än någon annan president i USA:s historia.' Och Johnsons vilja på dödsbädden att få ta sitt gamla exemplar av konstitutionen med sig i graven har blivit berömd.

Det som i mina ögon något ursäktar Andrew Johnsons uppenbara misslyckande i Vita Huset var de otacksamma omständigheter under vilka han tvingades dit - som efterträdare till en redan helgonförklarad ledare av undantagskapacitet.

Att efter bittert, blodigt inbördeskrig med den enorma klyfta det skapat i landet hantera motsättningar, försona fiender, ena delstater, men samtidigt dra ideologisk nytta av segern, säkerställa de idéer och ideal för vilket krigets fördes hade förmodligen krävt ett folkligt och politiskt mandat som ingen annan än den mördade Lincoln hade kunnat vinna.

Johnsons kritiker stod på starkare moralisk grund än presidenten - han borde ha prövat lyhördhet och taktik som hjälpmedel att nå mål, han borde starkare ha upplevt, framhållit och låtit sig lyftas av krigets djupaste frihetsidé - men för modigt och ståtligt ställningstagande som senator när kriget bröt ut och under erkännande av att hans situation som president redan från början var rätt hopplös låter jag Johnson inta plats 33 på min lista.

33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Lars Danielsson har helt rätt i detta förslag.

Min lördagskrönika den här veckan handlade om pressträffar med Carl Bildt och Jan Björklund:

'Så här sitter ni, utan kaffe

Så, här sitter ni, utan kaffe, säger Carl Bildt när han släntrar in till de väntande journalisterna i ärevördiga, lite museiliknande salen i utrikesdepartementet. Jag befinner mig tillsammans med ett antal andra liberala skribenter på möte med Vänsterpressföreningen i Stockholm.

Vi kommer just från ett samtal med folkpartiledaren Jan Björklund på utbildningsdepartementet. Nu är det Carl Bildt som ska frågas ut.

Två politiker i samma regering men i helt skilda faser av sina politiska karriärer - en tidigare statsminister vilkens partiledarskap tog slut för åtta år sedan och vilkens intresse för inrikespolitiken i dag framstår som synnerligen svalt, en nybliven partiledare med stövlarna djupt i det dagspolitiska vardagsgnetet.

Båda är vältaliga och frispråkiga i rum utan kameror och mikrofoner - men på helt olika sätt. Jan Björklund har partipolitikens spelregler och dramaturgi att hålla sig till, vare sig han vill det eller inte.

Carl Bildt njuter av att demonstrera sin ringaktning för de där massmediala ritualerna han lämnat bakom sig för länge sedan. Samtalet med Jan Björklund är fullt med referenser till den svenska dagspolitiken och kan datumstämplas med stor exakthet. Samtalet med Carl Bildt är både mer tidlöst och mer diffust.

När jag vrider mig om i min stol för att få ett grepp om Bildt-träffens scenografiska inramning ser jag Gustaf II Adolfs torg genom fönstret och där bakom de nya operahuset från 1898.

Skulle man ställa sig vid fönstret skulle slottet torna upp sig till höger, bakom gamla riksdagshusets trädgård. Kungsträdgården längre ned, på andra sidan vattnet Grand Hotell och Nationalmuseum.
Det här är historisk miljö i huvudstaden, mer uppenbar när man besöker den än när man bor i den, och Carl Bildt utstrålar redan vid sin entré ett slags bekvämhet i utrikesministerrollen som vore han en självklar ättling till de många i dag glömda män vilkas porträtt hänger överallt på väggarna.

Sedan han slagit sig ned i en soffa och ställt sin kaffekopp på bordet ger han sig ut på en exposé över utrikes- och säkerhetspolitik som onekligen är imponerande och underhållande, men också stoltserar med encyklopedisk kunskap och referensramar mer än mynnar i klara, tydliga slutsatser.

Han förklarar varför han knappast skulle komma i fråga som Javier Solanas efterträdare som EU:s utrikespolitiske talesman, men gör det så ingående och detaljerat att hans intresse för uppdraget blir uppenbart alla försäkringar om motsatsen till trots.

Han berättar om det nordiska samarbetet, analyserar den amerikanska Irakdebatten, diskuterar Ryssland och Ukraina, kommenterar händelserna i Burma, försvarar den nya ambassadstrukturen, uppehåller sig länge vid svensk försvars- och biståndspolitik, lägger ut texten om Sveriges förhållande till Nato, svarar på en fråga om Kuba, invänder mot en fråga om Kosovokriget, berömmer och kritiserar FN - så där håller det på.

Det är både förtroendeingivande och tunt på besked. I sin nya roll kan han kosta på sig att vara sådan.

Jan Björklund inleder, så utbildningsminister han är, sitt samtal med att ta upp den positiva utvecklingen på arbetsmarknaden och försvarspolitiken. Han talar lite om regeringens opinionssiffror och om möjligheterna inför nästa val.

Om skolpolitiken säger han inte ett ord förrän någon ställer en konkret fråga om den.

Utmaningen för en politiker som hos den breda allmänheten så entydigt förknippas med ett enskilt område är att skaffa sig en profil med räckvidd över hela det politiska fältet. Få har bättre retoriska och pedagogiska förutsättningar att lyckas än Björklund, men det är också få som är så fastnaglade vid ett sakområde som han. '

Hans problem är i vissa avseenden raka motsatsen till Mona Sahlins. Båda är ovanligt skickliga politiker, men i övrigt skiljer de sig åt. Mona Sahlins politiska profil skulle kunna beskrivas med Bilbos ord i Sagan om ringen: 'like butter spread over too much bread'.

Hon förknippas inte med någon särskild övertygelse eller framgång, men har lyckats behålla en bred, generell, allmänpolitisk framtoning.

Jan Björklund förknippas helt med sitt konkreta och framgångsrika skolpolitiska arbete, i övrigt är han oprövad i den nationella debatten. Jan Björklunds framtoning har smöret samlat i en klump på mackan. Han har bråttom att breda ut den. Det präglar hans svar på pressträffen.

Carl Bildt och Jan Björklund - ögonblicksbilder från två politiska karriärer som befinner sig i helt skilda faser. Vad minns man efter den här typen av samtal? Inte så mycket beskeden i sak som allt det där underförstådda som avslöjar minst lika mycket om var någon befinner sig.'

Några av de vackraste raderna i Anne Franks dagbok handlar om kastanjen utanför vindsfönstret.

Nu pågår en debatt om kastanjens framtid. Att bevara ruttna, farliga träd är väl normalt ingen lysande idé, men här är omständigheterna väldigt speciella - så jag hoppas att det holländska företag som säger sig kunna rädda trädet genom behandling har rätt.

I dag disputerade min tidigare doktorandkollega Dirk Gindt på sin avhandling 'Playing Activists and Dancing Anarchists' med David Savran från City University i New York som opponent.

Disputationen ägde rum i Humanistvillan vid Stockholms Universitet.

Det blev en ingående diskussion på över två timmar och Dirk försvarade sig alldeles lysande, lugnt, samlat och med elegans.

Det var ett sådant där lyckligt ögonblick som inte alla dagar bjuder på att få se ett projekt som man följt ända från början gå i mål.

Jag har inte hunnit läsa den färdiga avhandlingen ännu förstås, men vet av tidigare erfarenheter att lovorden som Dirk fick var välförtjänta.

För egen del följde jag också disputationen och minglet efteråt lite med känslan av att det snart hade kunnat vara även jag.

Litet grand känslan av att vara astronauten som gått igenom samma utbildning men sedan blir lämnad kvar på marken när de andra drar iväg mot månen.

Nu vill jag också upp dit, men vi får väl se när tillfälle yppar sig för mig att bli färdig med min avhandling.

Dirk har haft vänligheten att bland sina kollegor också tacka mig i avhandlingen för 'honest criticism and long chats in Berlin'.

Och därtill hade han modet att i litteraturlistan ta med även min tänkta avhandling som 'Inzenierungen von Demokratie', Ola Nordebo, forthcoming...snacka om att känna sig under press...

Varmaste gratulationer till Dirk även här på bloggen och för er som vill veta mer om vad hans avhandling handlar om lyder sammanfattningen så här:

'Playing Activists and Dancing Anarchists is a Ph.D. dissertation that aims to analyse men and masculinities in political demonstrations and similar manifestations by conceptualising and analythically approaching such cultural performances as theatrical events.
The case studies include: the large peace demonstration in Stockholm in February 2003 against the invasion of Iraq; a street theatre performance by the comedians Kesselofski and Fiske, who argues against the European Monetary Union, four Social Democratic May Day celebrations with former prime minister Göran Persson as the main speaker; two anti-racist demonstrations, onw of which leads to a violent street battle between activists and a riot police squad.
The dissertation proposes Performance Studies as a relevant means of examining men and masculinities in political live events.'

Gårdagens Vänsterpressföreningsmöte i Stockholm innefattade samtal med Carl Bildt på utrikesdepartementet och Jan Björklund på utbildningsdepartementet.

Det blir ofta betydligt intressantare diskussioner vid den typen av pressträffar, när tiden är lite längre och stämningen mindra anspänd, än vid normala, snabba presskonferenser vanligtvis knutna till en dagsaktuell händelse.

Jag ska återkomma med intryck och analyser från dessa samtal i lite mer utförlig form, men de två tillställningarna skiljde sig ganska tydligt åt till sina karaktärer - en utrikesminister med statsminister- och partiledarkarriär bakom sig och en utbildningsminister med åtminstone en partiledarkarriär framför sig.

Sådant sätter sina avtryck i frågeställningar, tonfall, referensramar, attityder och strategier.

För övrigt är tennisbanan som de lagt in mitt i Stockholms central en av de ickepolitiska höjdpunkterna hittills under Stockholmsbesöket. Det har jag inte sett där förut - men jag fick direkt lust att spela själv i den miljön.

Något besök i de gamla hemtrakterna ute i Tensta blir det knappast den här gången, men jag slås som vanligt av hur snabbt man glömmer bort skillnaden i tempo och folkmängd mellan stora, mindre städer och storstäder.

Redan dagens färd med buss och tunnelbana in till stan och promenad från Hötorget till riksdagshuset var en klar påminnelse om detta - både om storstadens myller och tjusning och om dess tunnelbaneleda och stress.

I morgon väntar en spännande disputation på universitetet.

På grund av resa har jag inte haft möjlighet att blogga eller skriva så mycket de senaste dagarna.

Därför har jag inte, mot alla normala prioriteringar från min sida, kommenterat att det i dag är 50 år sedan satelliten Sputnik sändes upp i rymden.

Men detta historiska ögonblick måste givetvis uppmärksammas. Magnus Krantz på Liberala Nyhetsbyrån har bloggat om Sputnik.

Min ranking av USA:s presidenter fortsätter:

Plats 34. Franklin Pierce 1853-1857 - demokrat (i 1800-talets partimening)

På plussidan: Ägde personlig charm och utstrålning - en förmåga att 'ta folk'. Arbetade som president hårt för att stimulera järnvägsbyggande och nyetableringar över hela USA.

På minussidan: Ännu en i raden av förkrigstida presidenter som misslyckades föra motsättningarna mellan sydstaterna och nordstaterna till en bestämd och konstruktiv lösning.
Pierce undertecknade 1854 den s.k. Kansas-Nebraska-akten som upphävde det förbud mot slaveriets spridning norröver som stadgats genom Missouri-kompromissen 1820.
Enligt akten - som antagits i huvudsakligt syfte att öppna nya delar av kontinenten för uppodling och bosättning - skulle frågan om slaveriets ställning framöver avgöras lokalt genom folkomröstningar. Beslutet kunde tolkas som att den federala regeringen gav upp en väsentlig del av sin kontroll och lagstiftningsmakt på området och förbittrade ytterligare motsättningarna mellan slaveriets motståndare i norr och slaveriets anhängare i söder.
Redan många samtida kommentatorer drog slutsatsen av den debatt som följde att slavfrågan för eller senare måste ända i en slutgiltig konfrontation med en slutgiltig lösning.
Möjligheten till kompromiss fanns knappast längre. Kansas-Nebraska-akten fungerade också som ett av de starkaste incitamenten till bildandet av det republikanska parti vars första segrande presidentkandidat några år senare skulle komma att bli Abraham Lincoln.
På grund av kontroverserna misslyckades Pierce - som ende sittande president i USA:s historia - med att vinna sitt eget partis stöd för omval 1856.

I övrigt: Drabbades ett par veckor före sin installation av en tragisk händelse då hans elvaårige son dog i en järnvägsolycka. Efter sin avgång från presidentposten fördjupades Pierce genom hela livet omfattande alkoholproblem och han levde de sista åren i ledsam misär.

34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Joschka Fischer i en intervju med Spiegel.

Och Ted Sorensen liknar Barack Obama med John F Kennedy.

Jag ska på Vänsterpressmöte, berättade jag för en kollega.

Han såg mycket förvånad ut. En liberal chefredaktör som åker på Vänsterpressmöte - det påståendet fick hans ögon att spontant ropa "fel, fel, fel", ungefär som Brasse i "Fem myror är fler än fyra elefanter".

Det är en mycket vanlig reaktion när Vänsterpressföreningen kommer på tal. Det visar också att tiden går och ordens innebörd sällan består. Så, här, en liten historik:

När Sveriges Vänsterpressförening bildades 1905 av radikala liberala/frisinnade redaktörer från tidningar runt om i landet syftade den politiska beteckningen vänster på liberaler/frisinnade och socialdemokrater.

Och för de liberala/frisinnade redaktörerna var det 1905 mer naturligt att kalla sig vänster än liberaler, då den senare beteckningen ansågs kunna vara missvisande.

Med tiden har vänsterbeteckningen bytt innehåll och det som ibland löst kallats vänsterliberaler övergått mer till att lika löst kallas socialliberaler eller bara liberaler.
Men mångfalden, självständigheten, de många olika temperamenten och utgångspunkterna inom ramen för en gemensam, grundläggande ideologisk hållning förblir en styrka i den liberala pressens opinionsbildning.

Vänsterpressföreningen bildades alltså 1905; ett stormigt år i svensk politisk historia, unionen med Norge på väg mot upplösning, pågående kamp för folkstyre och demokrati under motstånd från konservativa och kungamakt, 1880-talets radikala studenter nu vuxna frisinnade/liberala och socialdemokratiska politiker på väg mot den högsta makten.

För en mycket bra sammanfattning av Vänsterpressföreningens bakgrund och senare utveckling kan man här läsa Mats Wiklunds Under strecket-betraktelse i Svenska Dagbladet med anledning av boken om Vänsterpressföreningens första hundra år som kom 2005 (med Olof Kleberg som redaktör). Mats Wiklund skriver bland annat följande eggande rader:

"En fri och bred åsiktsbildning är central för demokratins livskraft. En demokratisk samhällsutveckling utan en aktiv och samhällsengagerad dagspress är svår att föreställa sig.
I tidningarnas uppdrag ligger att - som Expressens förste chefredaktör Ivar Harrie skrev i en programförklaring: 'väcka, oroa och förarga'.
Tidningar ska vara ständigt lyssnande och drivande. En framgångsrik publicist lägger alltid örat till marken för att uttyda och fånga upp signalerna i myllret av röster. En tidning måste veta vad som är på gång. Men den måste också stå för något. Låt oss kalla det ett perspektiv eller en princip."

I ett kapitel av boken om Vänsterpressföreningens historia skriver Hans Bergström lite om den liberala pressens betydelse för det svenska samhällets väldiga utveckling under 1800- och 1900-talen:

"Meningen "Före partierna fanns den liberala pressen" har en djupare innebörd än den kronologiska. Under de år då grunden lades för Sveriges demokratisering och modernisering var den liberala pressen drivande reformkraft. Dagens politiska partier fanns inte. (...)
På ett ännu djupare plan bidrog den liberala pressen till en politisk och civil kultur, som i sin tur gav förutsättningen för den fortsatta demokratiseringen av Sverige.
Den liberala pressen var respektlös (dess motståndare talade om "tryckfräckheten"). Dess avsaknad av underdånighet inför kungarna var större än vi ofta ser i tidningarna i dag. Den granskade byråkrati och styresmän. (...)
Den vande medborgare och makthavare vid att de senare, även borgmästaren lokalt, måste kunna motivera sig inför allmänheten. Den stärkte läskulturen och andan av medborgerligt självtänkande och självansvar, något som i sin tur stödde "associationsliberalismen" och folkrörelsebildandet. Den bidrog till vad dagens forskare, med Robert Putnam i spetsen, benämner "socialt kapital" och "civil kultur" och framhåller som den viktigaste basen för lugn demokratisk utveckling."

Min ranking av USA:s presidenter fortsätter.

Plats 35: Millard Fillmore 1850-1853 - whig

På plussidan: Fillmore var personligen emot slaveriet även om detta inte tog sig några uttryck i hans politiska linje. Det var dessutom under hans presidentperiod som USA lyckades öppna upp diplomatiska och ekonomiska förbindelser med Japan.

På minussidan: Inledde sin presidentperiod med att driva igenom den s.k 'Fugitive Slave Act' han ärvt från föregångaren Zachary Taylor. Beslutet - som var en i raden av svaga, principlösa kompromisser utformade för att blidka sydstaterna utan att förgrymma nordstaterna - innebar att den federala regeringen åtog sig fånga och återbörda slavar som rymt från sina ägare.
Trots att lagen väckte starkt motstånd i norr, och togs emot med blott sval skepsis i söder, bidrog den till att skjuta upp konfliktens slutgiltiga lösning ett decennium. Huruvida detta var bra eller dåligt -huruvida ett fastare, tuffare ledarskap i tid hade kunnat kuva och isolera sydstatsoppositionens mest extrema röster - kan man tvista länge om. Vad som står utom diskussion är att lagen mer än något annat hjälpte till att bryta sönder det gamla Whig-partiet.

Listan så här långt:

35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

På dagens ledarsida har vi åter momentet 'Pro/Kontra'. Den här gången handlar det om sprutbytesprogram.

Vår huvudledare i dag handlar om kommunala bolag.

För några dagar sedan skrev jag om memoarer.

Nu är en av mina favoriter, Tysklands förre utrikesminister och frontgestalt för de gröna, Joschka Fischer, på gång med sina. Jag läser lite långsammare, om än flytande, på tyska, så 444 sidor borde räcka lagom till vintern.

Här är också en intressant artikel av Thomas Friedman: '9/11 Is Over'

Det här är en berättigad fråga som nog gäller fler än en känd riksdagsledamot.

Arthur M. Schlesinger Jrs dagböcker verkar ha en något annan karaktär än hans berömda böcker.

Sprutbytesprogram är en fråga som alltid väcker ingående debatt.

Jag tycker att det är synnerligen svårt och komplicerat att ta entydig ställning till huruvida sprutbytesverksamheter är rätt eller fel väg att gå i arbetet med att motverka smittspridning och främja kontakter mellan drogberoende och socialvård.

Själv har jag inte skrivit om det tidigare eller företrätt någon bestämd uppfattning.

Följer man debatten så inser man snart att råder ganska stor oenighet bland de som engagerar sig för och emot, inte bara när det gäller vilka ideologiska signaler som verksamheten eventuellt sänder eller inte sänder ut från samhällets sida, utan också när det gäller själva verklighetsbilden - vad erfarenheterna från de program som finns säger och hur forskningsläget ser ut.

I går kväll hade jag förmånen att få leda en välbesökt diskussion om just detta i Folkets Hus mellan Peter Valerius, överläkare vid Psykiatriska kliniken, Stephan Stenmark, läkare och medicinskt ledningsansvarig vid Infektionskliniken, Åsa Domeij, samordnare för drogförebyggande arbete inom socialtjänsten och Jan Brännström, forskare och processledare inom socialtjänsten.

Det blev en synnerligen intressant och nyanserad diskussion med kvalificerade, upplysande, tankeväckande inlägg från debattörerna och givande frågor från publiken.

Jag har nog aldrig, ur det perspektivet, haft en enklare uppgift i en debatt än att leda det stimulerande samtal som uppstod - enda dilemmat var att jag efter två timmar och tio minuters livligt meningsutbyte var tvungen att sätta punkt för debatten trots att den säkert hade kunnat fortsätta en lång stund ytterligare.

Och som vanligt för egen del i den här frågan fick jag efter varje inlägg lust att instämma med föregående talare.

Så jag har fortfarande inte landat i någon helt bestämd uppfattning, men känner mig efter debatten i Folkets Hus trygg i förvisningen om att de som sysslar mest intensivt med frågan professionellt gör det utifrån mycket genomtänkta och kvalificerade analyser och utgångspunkter - även om slutsatserna kan skilja sig åt.

Till själva sakinnehållet, olika avvägningar och de viktigaste punkterna och argumenten i debatten, ber jag att få återkomma.

Inte för att denna festkultur är något unikt för SSU får man väl tyvärr förmoda, men man undrar ju ändå lite när SSU nu återigen är inblandat i något som inte direkt hjälper framtoningen - är det kanske dags för en intern kurs i uppträdande?

Här fortsätter min ranking av de amerikanska presidenterna med plats 38-36:

38. James Buchanan 1857-1861 - demokrat (i 1800-talets partimening)

På plussidan: Gav aldrig helt efter för sydstaternas krav, ärvde en hopplöst besvärlig situation av sina föregångare. kämpade tappert under återstoden av sitt liv för att rättfärdiga och motivera sina beslut under åren i Vita Huset.

På minussidan: Helt oförmögen att hantera de problem och konflikter som slaveriets framtid och förhållandet mellan federalt och delstatligt skapade. Att vara den president som ledde USA in i inbördeskriget kan aldrig rendera höga vitsord.

Kuriosa: Är den hittills ende ungkarlen att nå presidentposten.

---------------------------------------------------------------

37. Zachary Taylor 1849-1850 - whig

På plussidan: Krigshjälte i Mexico på fyrtiotalet efter en lång framgångsrik karriär inom det militära. Tog ställning mot en expansion av slaveriet in i de nyerövrade territorierna.

På minussidan: Dog i kolera efter bara 16 månader vid makten. Några av Taylors regeringsmedlemmar anklagades för ekonomisk brottslighet.

--------------------------------------------------------------

36: John Tyler 1841-1845 - whig
(Efterträdde den avlidne William Henry Harrison i egenskap av vicepresident.)

På plussidan: Visade vid ett par tillfällen personlig självständighet, bland annat genom att lämna Senaten i protest mot Andrew Jackson.
Lyckades trots utbredd opposition uppnå en hel del konkreta både inrikes- och utrikespolitiska resultat under tiden i Vita Huset.
Etablerade genom sitt exempel under ganska kraftiga protester traditionen att vicepresidenten i händelse av presidentens frånfälle övertar presidentmakten oinskränkt och fullvärdigt under fortsättningen av den inledda mandatperioden, något som inte hade reglerats entydigt i konstitutionen.
Tyler fick på grund av detta under sin presidenttid av motståndare smeknamnet 'His Accidency', anspelande på det faktum att han var den förste att nå presidentposten utan att ha vunnit något val.

På minussidan: Vann som sagt aldrig något val. Stelbent tolkning av konstitutionen, alltför fixerad vid delstaternas rättigheter.
Politisk sydstatsvän i en tid när det stod som symbol för reaktion. Inkonsekvent, velande hållning i slavfrågan, möjligen orsakad av att Tyler som slavägare hade egna ekonomiska intressen att försvara.
Vingligt, om också resultatinriktat, ledarskap i Vita Huset fick båda de två stora partierna att ta avstånd från den sittande administrationen och tvingade Tyler att 1845 söka återval med egen partibeteckning.
Han fungerade 1861 som ordförande för den högst misslyckade fredskonferens som hölls i Washington strax innan inbördeskriget slutgiltigt bröt ut, varefter han flyttade till Virginia för att tjäna rebellerna i konfederationens representanthus.

Listan så här långt:

36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om den nya politikertyp som växer fram med anledning av en artikel på nyhetsplats i gårdagens DN. Jonas Morian bloggade för övrigt intressant om detta i går.

Min text:

'Politiska entreprenörer stimulerar demokratin

De politiska entreprenörerna är på frammarsch och förändrar i rask takt det svenska partiväsendet.

Den nya typen av politiker är rörligare, initiativrikare och mindre partilojala än gamla tiders trotjänande långsittare; och de vill se större rotation på poster och uppdrag. För den traditionella politikerrollen - att vara en toppstyrd kugge i partimaskineriet - har man inte så mycket till övers.

Det här berättar statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg, Jörgen Hermansson och Lena Wängnerud inför den kommande boken: 'Exit riksdagen, en bok om det ökade antalet avhopp och framväxten av en ny politikertyp' som uppmärksammades i gårdagens DN.

Man talar om att Sverige är på väg från en partidemokrati till en publikdemokrati, där utspel och initiativ utifrån ledamöternas egna program, snarare än partiernas, får större betydelse.

Jag tror att det här är partiernas chans, snarare än partiernas död: att bejaka självständiga politiker som inte försvinner i anonymitet utan som vågar sätta egen, unik prägel på politiska insatser; att välkomna engagemanget också hos dem som inte ser politiken som ett livstidsuppdrag, utan som en insats bland flera under karriären.

Det motverkar pampvälde och partipiska, gör debatten mer intressant och kan få partier att framstå som samlingspunkter där det händer spännande saker, istället för lite slutna, nervösa, toppstyrda organisationer med kontrollbehov.

Dessutom ökar utrymmet för regionala profiler och fritänkande kandidater med civilkurage att driva sina frågor.

Förstärkt personval vore ett bra första sätt att underlätta och välkomna en sådan chans för demokratin.'

I vår huvudledare i dag skriver vi om den kommunala skatteutjämningen.

Och i en underledare kommenterar vi Klimat- och sårbarhetsutredningen.

Den franske littteraturprofessorn och psykoanalytikern Pierre Bayard har skrivit den omtalade boken (i min översättning av titeln): 'Hur man talar om böcker man inte har läst'.

Den finns ej översatt till svenska så vitt jag vet, men fick mycket god kritik i DeutschlandRadio Kultur häromdagen - det var så jag senfärdigt fick höra talas om den.

Recensenten fick frågan: har du verkligen läst Bayards bok? Varpå hon svarade: ja, jag var ju tvungen att läsa den först för att få reda på hur man ska tala om böcker som man inte läst.

Bayard - och nu bloggar jag alltså om en bok som jag själv inte läst - delar uppenbarligen in fenomenet olästa böcker i några olika kategorier:

- böcker man inte överhuvudtaget har öppnat,

- böcker man bara har läst valda delar ur (ett vanligt fenomen på universiteten),

- böcker man har hört talas mycket om men inte själv har läst

- och slutligen böcker som man har läst men helt glömt bort (ett vanligt fenomen hos mig).

Huvudtipset som Bayard ger tycks vara att tala om böcker med självförtroende och säkerhet, det övertygar omgivningen om att ens åsikter är välgrundande. Det hjälper också om man redan innan är ansedd som litteraturkunnig.

Men är det då inte tveksamt att uppmuntra till konsten att tala om böcker som man inte har läst - att människor ska läsa mer måste väl ändå vara målet, inte att man ska klara sig bra genom att bluffa sig fram?

Bayard menar att han i själva verket skrivit boken för att få fler att våga sig in i böckerna värld, på olika och friare vägar.

Och dessutom kan man resonera på följande sätt: genom att tala om böcker man inte läst så bidrar man ändå via kommentarer, analyser och infall till den större bokhändelsen som inte är bunden till själva läsningen av boken, utan som utgörs av själva diskussionen, de reaktioner och de tankar som diskussionen utlöser.

Det här kan låta tokigt, men tänker man efter inser man att det har relevans för ganska många omdiskuterade böcker eller kulturella fenomen som förhållandevis få faktiskt har läst/upplevt.

För att nämna några väldigt olika exempel: Mein Kampf av Hitler (den har jag inte läst), Maos lilla röda (den har jag läst), Hamlet av Shakespeare (hur många har faktiskt sett en uppsättning av den?), Woodstockfestivalen, 68-rörelserna, Per-Albin Hanssons tal, den svenska grundlagen osv, osv.

I denna anda avslutar jag med en lista över böcker som jag inte har läst, men säkert har diskuterat ändå i något sammanhang:

Anna Karenina - Leo Tolstoj
Harry Potter-böckerna - J. K. Rowling
Riddarna kring Dannys bord - John Steinbeck
Mannen utan egenskaper - Robert Musil
Kap Farväl! - Harry Martinsson

I lördags tog vi en cykeltur runt Ön. Det var en av de vackrast inramade höstdagarna på länge - nästan så att man tappade andan.

Vi försökte föreställa oss hur Ön kommer att te sig mer bebyggd, väga fördelar mot andra andra tänkbara utvecklingsmöjligheter för området, men lät det efter en stund vara i en stämning av: inte i dag, inte en så vacker höstlördag.

I dag är det så dimmigt att universitetet och sjukhuset ligger dolt och inte går att se. Och flygplanen på väg in för landning eller på väg upp efter start som jag brukar följa med blicken kan man möjligen på sin höjd ana som ett muller långt borta.

Det känns av andra skäl inte heller som en inramning för framtidstankar.

Men ekorren utanför fönstret bjuder på en fascinerande akrobatisk uppvisning även i dag.

Se det förra blogginlägget nedan för introduktion och inledning till denna ranking.

USA:s bästa presidenter - plats 41-39:

41. Willian Henry Harrison 1841 - whig

På plussidan: Framgångsrik militär. Var den första president vars installationstal genom den nya järnvägen nådde ut till bredare folklager redan samma dag. Livskraftiga gener - sonsonen Benjamin Harrison skulle några decennier senare fullfölja släkttraditionen och även han nå Vita Huset!

På minussidan: Dog i lunginflammation redan efter en månad vid makten. Principiellt tveksam till att utnyttja presidentposten - som han i någon mån såg som ganska cermoniell - för aktiva politiska syften.

----------------------------------------------------------------------------------------------------
40. Warren G Harding 1921-1923 - republikan

På plussidan: Vann sitt presidentval med den dittills största röstmarginalen i amerikansk historia genom nostalgiska slogans om att efter krigets mödor måste följa en återgång till gammal, trygg vardag. Inledde sin presidenttid bra med ett par ekonomiska reformer.

På minussidan: Dog efter två år vid makten av ett strokeanfall. Ledde en gradvis allt mer korrumperad administration, rekryterade fel medarbetare, visade svagt ledarskap internt, saknade de personliga kvaliteter presidentämbetet krävde. Hade inget ont i hjärtat, men hamnade galet.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
39. James Garfield 1881 - republikan (i 1800-talets partimening)

På plussidan: Efter sin död sörjdes han - trots blott sju ganska obetydliga månader i Vita Huset - av många medborgare på ett sådant djupt och personligt sätt att hans bortgång ofta fått stå som bevis för hur den en gång så avlägsna presidentmakten med sin status och symboltyngd med åren nått in till människors hjärtan.

På minussidan: Dog i sviterna av en skottskada efter bara sju månader vid makten. Var som kongressledamot under kriget en av dem som under en ful kampanj och grundligt misslyckad kampanj arbetade på att stoppa Abraham Lincolns återval som president.

39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Se förklaring till detta inlägg här.

I förordet till sin biografi över Abraham Lincoln 1995 skrev David Herbert Donald:

'The only time I ever met President John F. Kennedy, in February 1962, he was unhappy with historians. A group of scholars had been in the Oval Office hoping to enlist him in a poll that ranked American presidents.

I was not one of those visitors, but the next day when I gave a talk in the White House about Abraham Lincoln, the subject was much on his mind. He voiced his deep dissatisfaction with the glib way the historians had rated some of his predecessors as 'Below Average' and marked a few as 'Failures.'

Thinking, no doubt, of how his own administration would look in the backward glance of history, he resented the whole process. With real feeling he said, 'No one has a right to grade a President - not even poor James Buchanan - who has not sat in his chair, examined the mail and information that came across his desk, and learned why he made his decisions.'

Med all respekt för Kennedys anmärkning har jag inte förmått kontrollera mitt behov av att forma tabeller, utan har efter noga subjektivt övervägande och några månaders förberedande studier nu rangordnat och numrerat USA:s presidenter.

Det som bedöms är personlighet, allmän stil, ideologisk tillhörighet samt värde och omfattning av presidentens sakliga insatser inte bara i Washington, utan genom livet.

Presidenttiden står dock i centrum, varför de som av olika skäl avlidit kort efter sina installationer i de flesta fall hamnar långt ner oavsett eventuella personliga kvaliteter.

Bedömningen av varje president är subjektiv, bygger på smaken i munnen och magkänslan. Eventuella invändningar och glåpord mottages därför med gott humör.

Jag skriver därtill ingen lärobok, utan förmedlar en avspänd fritidssysselsättning. Därav de ibland ganska knapphändiga kommentarerna kring en del presidenter.

Undrens tid är inte förbi.

Med hjälp av en datahändig närstående har jag fått tillbaka min här på bloggen nu mycket omtalade ranking över de amerikanska presidenterna.

Datorn där den låg gömd, och som var mitt sista hopp, lyckades jag spilla ned med hallonsaft förra året.

Trots hjälp av en dataakut i Berlin har den varit obrukbar sedan dess.

Reparatören sade att om det hade varit te eller vatten hade han kunnat rädda den, men hallonsaft var tydligen synnerligen olämpligt att hälla ned genom tangenterna.

Nu är den återväckt från de döda.

Så glöm mina tafatta försök att minnas topp tio den senaste veckan - och som ska visa sig mindes jag inte helt rätt.

Nu ska jag börja redovisa originalet istället, från sista plats till första, med mina kommentarer från när det begav sig och i den form som de förmedlades mejlledes till bekantskapskretsen.

Rankingen gjorde, om jag minns rätt, någon gång under 2000-2001, är alltså sex-sju år gammal och saknar George W Bush.

Jag har med säkerhet ändrat en del åsikter sedan dess, värderar en del presidenter lägre eller högre och skulle inte formulera mig på samma sätt i dag.

Men se det som en tur genom USA:s presidenthistoria - fakta och uppgifter som återfinns i mina motiveringar borde vara helt korrekta.

Det blev Vishy Anand som tog hem schack-VM i Mexico City.

Så här gick det i sista omgången:

Peter Svidler 1-0 Alexander Grischuk

Viswanathan Anand ½-½ Peter Leko

Alexander Morozevich ½-½ Boris Gelfand

Vladimir Kramnik 1-0 Levon Aronian


Mig Greengard skriver om det här.

Chessbase.com har en genomgång av partierna i sista omgången, slutställningen och en intervju här.

New York Times schackblogg sammanfattar här.

Miriam Nordfors, liberal frilansskribent med en Bachelor of Arts i internationell politik från University of Warwick och som nu läser vid Collège d Europe i Brugge, reflekterar på dagens ledarsida kring några av den gångna veckans händelser.

Det handlar bland annat om Nato, Burma och oslagbar höstmusik.

Vår huvudledare i dag handlar om utredningen av framtidens folkrörelsepolitik och har rubriken 'Inte makten till lags'.