Hur vill vi att en politiker ska vara?

Min lördagskrönika den här veckan handlar om politikerrollen:

’Hur vill vi att en politiker ska vara?

När Franklin D Roosevelt 1921 drabbades av polio, vid 39 års ålder, insåg han att den enda chansen till en fortsatt politisk karriär låg i att lära sig uppträda offentligt utan kryckor.

Han var förlamad från midjan och nedåt för resten av livet, men kunde med hjälp av stor uppoffring, trogna medhjälpare, starka överarmar, stålskenor kring ben och fötter, minituösa förberedelser och en välvillig journalistkår till sist förmedla ett intryck vid tal och tillställningar av att han faktiskt gick.

När han senare som president träffade regissören och skådespelaren Orson Welles sa Roosevelt:

– Du och jag, vi är de två största skådespelarna i Amerika.

Först i en bisats under ett av sina allra sista tal till kongressen, när inga valrörelser återstod och han inte behövde bry sig längre, erkände FDR sin sjukdom. Och först minnesmonumenten efter hans död visade honom i rullstol för allmänheten.

Det var för 70-80 år sedan, men vårt förhållande till politikens sammansatta kommunikativa verklighet förblir komplicerat, naivt och neurotiskt.

Det är bara några år sedan Tysklands dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder lade ner tid, energi och prestige på att stämma en tysk tidning som påstått att han färgat sitt hår.

Hans samtida i Italien, Silvio Berlusconi, koketterade däremot gärna inför journalister med sitt utseende efter ett besök hos en skönhetsklinik: ’Tycker ni inte att jag är vacker?’.

När jag brukar berätta om sådana analyser av politiska händelser som teatrala händelser möts jag lika ofta av skepsis som av fascination.

Något händer när ordet politik nöter mot ordet teatralitet. Då väcks ofta misstro till liv, föreställningar om äkthet kontra förställning, sanning kontra sken vaknar.
Det är reaktioner som inte bara bygger på en missuppfattning av begreppen. Därbakom gömmer sig också en sagotro på något slags ren, steril debatt och upphöjt beslutsfattande helt befriade från de invecklade, snåriga förlopp som präglar all övrig mänsklig kommunikation.

Litteraturen och teorierna kring om huruvida fokus på politisk kommunikation och värnandet av politisk substans står i motsättning till varandra, eller bara måste analyseras som förbundna med varandra, är rik.

Det handlar om kommunikativa förlopp och strategier, samspelet mellan olika aktörer och åhörare, om aura i Walter Benjamins efterflöjd, om atmosfär i rummet, om olika verklighetsbegrepp.

Men poängen här är att det fortfarande finns mycket outsagt, oklart, diffust, motsägelsefullt och svävande i vår tro om och våra förväntningar på den moderna politikens aktörer.

Vi förväntar oss både kommunikativitet och genuinitet, tillgänglighet och exklusivitet, korrekthet och folklighet – en svår, ofta omöjlig ekvation.

I veckan som gick var det VK som på nyhetsplats avslöjade hur ekvationen inte stämde överhuvudtaget för Maud Olofsson när hon gjorde en exklusiv intervju med VK samtidigt som hon chattade live med Aftonbladets läsare.

Det var som bekant i själva verket näringsministerns pressekreterare som chattade i Olofssons namn.

Att ledande politiker sällan skriver manuskript, artiklar, brev eller böcker själva, utan tar hjälp av spökskrivare, är välkänt och föga kontroversiellt – ingen torde ha principiella invändningar mot det.

Vad var det därför med just Maud Olofssons chattande via ombud som väckte sådan uppmärksamhet när det avslöjades? Det har förstås med den nya teknikens snabbhet och interaktivitet att göra.

Chatten jämställs mer med ett telefonväkteri än med en debattartikel. Vi kan acceptera informationsleveranser via ombud, men inte interaktiv livekommunikation via ombud – där slår någon form av moral- och normkänsla till.

Nyheten om Maud Olofsson visar hur traditionella politiska arbetssätt krockar med den moderna teknikens möjligheter.

Frågan väcks: om vi lämnar det rent formella, vad är en politiker i dag – av egen vilja och på grund av mediernas och väljarnas krav: en individ, ett varumärke eller ett kollektiv med en formellt ansvarig frontgestalt? Hur vill vi att politiker och beslutsfattare ska prioritera och hur tvingar vi dem att prioritera? Och i ärlighetens namn – på vilka grunder bedömer och värderar vi ledande politiker när de uppträder i det offentliga?

Vi bör ta frågorna på allvar och avstå från att ge dem alltför upphetsade och förenklade svar. Vårt sätt att söka uppmärksamhet och skänka uppmärksamhet i debatten är ofta mycket mer spännande och svåranalyserat än vi ibland vill erkänna."