Favorit i repris: flygplan som landar och lyfter

Här kommer en blogg i repris som jag skrev 1 juni i år:

Flygplan som landar i Umeå och lyfter från Umeå

Jag gillar att se flygplanen från Stockholm dyka upp plötsligt på himlen och sedan långsamt sjunka ned mot landning i Umeå.

Och jag gillar att se dem lyfta igen, söka sin korridor i lufthavet och börja marschen ned mot huvudstaden.

Då stannar jag upp i andäktig fascination, nästan varje gång. Även när helikoptern landar på sjukhusets tak, en vardagshändelse, följer jag den med blicken så långt jag kan.

Flygplan i blickfånget är som ett litet fönster mot världen, en ständig påminnelse om att människor rör på sig – av tusentals olika anledningar – att det finns vägar hit och vägar bort.

I de ögonblicken tänker jag inte på miljöfrågor eller klimataspekter, utan på rörlighet och gränslöshet.

Kanske borde jag tänka mer på utsläpp och bränsleförbrukning, men fascinationen inför flyget sitter djupt.

När jag var i Berlin senast stannade jag upp på gångvägen som ledde från planet in i ankomsthallen för att se ett plan som taxat ut på startbanan lyfta.

Till slut kom en säkerhetsansvarig och sa åt mig att gå in. Människor som är alltför fixerade vid lyftande flygplan ter sig naturligtvis lite suspekta i vår tid, utlöser rädsla.

Kanske är det för att min mormor bor i närheten av Bromma flygplats och jag därför hela livet varit van vid att på nära håll se flygplan som sakta sjunker mot landningsbanan eller med vrålande motorer drar på för stigning upp mot molnen eller den blåa himlen.

Det känns hemvant.

Går man längs Bällstavägen (där busstrafiken ett tag stoppades sedan bussar blåst över på fel sida vägen av sidvindar från flygplan) bort mot Solvalla får man nästan planen i huvudet.

Lite otäck är det när man ser dem på håll och känslan kryper på en att de kommer att missa landningen med några tiotals meter och dimpa ned just där man går.

Kanske är det för att jag någonstans inombords trots allt är flygrädd.
Kroppen är inte riktigt övertygad om att människan kan flyga, därför fascinerar det så när flygplanens väldiga konstruktioner visar att det går utmärkt.

Jan Troells film ’Så vit som en snö’ om aviatrisen Elsa Andersson är förstås en höjdare.