Sundsvalls Tidnings ledarblogg tipsar om en fejd mellan s-skribenter där det inte sparas på krutet. Givetvis är alltid underhållande Peter Swedenmark inblandad och han har mina sympatier i sakfrågan.

Jag ska återkomma lite senare med en kommentar om regeringens rekordlåga opinionssiffror, men det här blogginlägget känns ganska träffande.

Lennart Persson, ansvarig utgivare för travnet.se, har en intressant krönika i Svenska Dagbladet: 'Monopolet ökar spelberoende'.

Anders Ågren (m) skriver på sin blogg några rader om radiobloggen som form, att det är lättare och snabbare att läsa än att lyssna.

Så är det ju.

Men jag kan lugna Ågren med att radiobloggen alltså inte på något sätt ersätter den skrivna bloggen, utan är tänkt att komplettera och utvidga den med material som på sikt förstås ska vara av radiokaraktär - dialoger mer än monologer - medan de skrivna inläggen fortsätter som vanligt.

Det handlar alltså inom om någon övergång från en form till en annan, utan om införandet av ytterligare en form.

Om den sedan hör till framtiden, är en återvändsgränd eller bara ett trappstep på vägen mot något annat återstår förstås att se.

Det skrivna ordet kommer dock fortfarande att dominera här på bloggen.

I onsdags kom en internationell undersökning som visade att läsförmågan hos Sveriges 10-åringar fallit under de senaste åren och att det är andelen starka läsare som minskat, färre elever klarar mer avancerade läsuppgifter.

I går läckte dessutom en del av OECD:s PISA-undersökning ut. Den visade att svenska elever tappar i naturvetenskap om man jämför med andra länder.

Skolpolitiska förändringar verkar med fördröjning och sådana här tecken på att problemen i den svenska skolan nu börjar få tydliga konsekvenser även vid internationella jämförelser visar varför en omläggning av den tidigare, misslyckade skolpolitiken är så viktig, men påminner samtidigt om att det är ett arbete på lång sikt som måste präglas av uthållighet och målmedvetenhet.

Förhoppningsvis är också socialdemokraterna beredda inom den här mandatperioden att ge ett tydligt stöd åt den skolpolitik som regeringen under ledning av Jan Björklund för och som med stor sannolikhet är populär även bland många av socialdemokratins kärnväljare.

Lennart Holmlund är inte bara Umeås mäktigaste person och en av de mest färgstarka debattörerna, utan han är också den flitigaste politikerbloggaren på vk.se.

Där sluggar han vilt mot sina motståndare, helt i enlighet med devisen: anfall är bästa försvar.

Eftersom jag har ett specialintresse för retorik och argumentationsteknik - en yrkesskada - har jag förstås försökt ta reda på hemligheten bakom kommunalrådets polemik.

Och genom att specialstudera hans bloggar så har jag lyckats vaska fram fem punkter som kan lära alla oss andra att bli lika polemiskt fruktade.

Hur ser Holmlunds hemliga recept för ett glödande debattinlägg ut?

Här kommer, exklusivt på vk.se, fem tips på hur du bör gå till väga för att bli en lika effektiv debattör som Lennart Holmlund:

Om jag skulle välja ut några böcker för att ge till den som vill få exempel på när svenska språket är som vackrast skulle Mare Kandres Djävulen och Gud vara en av de givna.

Det är en tunn, anspråkslös, poetisk liten bok som är innehållsrikare än många tredubbelt så tjocka romaner.

Det är väl inte mycket att tillägga. Plats?

3 George Washington (1789-1797)

USA:s förste president brukar alltid rankas så här högt på den här typen av genomgångar. I någon mån kan det väl förklaras av den mytbildning som alltid uppstår kring pionjärer och grundare, men att George Washington var en mycket betydande politisk gestalt står utom tvekan.

Jag har faktiskt inte läst någon biografi om honom och känner bara till det yttre förloppet i hans karriär och utveckling från insatsen som militär befälhavare i kriget mot Storbritannien till den politiska insatsen som ordförande för författningskonventet och sedan då naturligtvis som president.

3. George Washington (1789-1797)
4. James Madison (1809-1817)
5. Harry Truman (1945-1953) - demokrat
6. Theodore Roosevelt (1901-1909) - republikan
7. Woodrow Wilson (1913-1921) - demokrat
8. Thomas Jefferson (1801-1809)
9. John Adams (1797-1801) - federalist
10. Bill Clinton (1993-2001) - demokrat
11. John Quincy Adams (1825-1829) - federalist som blev republikan
12. John F.Kennedy (1961-1963) - demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

I fredagens huvudledare skriver vi om Kosovo.

Först ett inlägg om varför jag funderar på att köpa hårsprej för första gången i mitt liv och satsa på en röd frisyr i morgon.




Och sedan ytterligare ett inlägg i min och Anders Ågrens favoritfråga för dagen: befolkningsmålet.

I går kväll var jag med i Västerbottens-nytt för att kommentera Mona Sahlins besök i länet i går.

Inslaget går att se här (ungefär 7 minuter in i sändningen).

I natt var det dags för de republikanska presidentkandidaterna att mötas i en ny debatt inför primärvalen.

Times Mark Halperin sätter betyg här.

I en signerad text på dagens ledarsida tar jag upp bråket mellan kommunalrådet Lennart Holmlund och Svenskt Näringsliv angående de kommunala bolagen:

'Duns, bang, bums! Tillbaka till vardagen...

Duns, bang, bums! Så kan det låta det när högtlyftande målsättningar, intressanta i sig, om befolkningsutvecklingen dimper ner i den politiska vardagen igen.
Problem, hinder och skrovligheter på marken ter sig så små däruppe, och fras-makeriets syrgasmask motverkar andnöd i den tunna luften. Har man några flygmil bakom sig i den politiska debatten känner man igen fenomenet.

Det nu utbrutna grälet om Umeå kommuns stora och till delar principiellt mycket tvivelaktiga bolagssfär visar precis varför siffran 200 000 invånare måste förankras i seriösa analyser och rimlig verklighetsuppfattning för att bli trovärdig.
Ska stimulerande perspektiv uppstå måste man vara ärlig om problem och missförhållanden för dagen.

Den aggressiva reaktionen från Lennart Holmlund (s) på kritiken av osund kommunal konkurrens påminner om att förutsättningarna för jobb, företagande och tillväxt blir sämre om det brister i självkritik hos kommunledningen.

Kommunala bolagssfärer får inte bli prestigestyrda självändamål, snedvrida konkurrensen, låsa fast kommunala tillgångar på ett orimligt sätt eller odla hemlighetsmakeri och osunda maktstrukturer.

Omfånget och utformningen av kommunens bolagssfär borde rimligen ifrågasättas mer kritiskt och mer regelbundet.
Och kommunledningen borde lyssna lite mer ödmjukt på berättigade invändningar hellre än att skälla vilt mot alla som inte skrålar med i kören.
Varför är frågor om kommunens bolag så känsliga?'

I dagens huvudledare skriver vi om regeringens utredningsdirektiv för ökat självbestämmande för universitet och högskolor.

Schacklegenden Karpov ska ha försökt få tillstånd att träffa den just nu fängslade ryske oppositionsledaren, tidigare världsmästaren Kasparov: vilket parti hade det inte kunnat bli i fängelsecellen mellan de tidigare bittra rivalerna....

Det börjar bli dags att införa lite fastare moment i det här radiobloggandet i väntan på att det ska lyfta till nästa fas.

Jag tänkte testa att köra igång arbetsdagarna med en kort radioblogg om stort och smått i form av olika listor.

I dag, bäst just nu, bland annat om Sverige som innovationsland och om Faust i Piteå:



Och sämst just nu, bland annat om diskriminerande städbolag:

I en signerad text på dagens ledarsida tar jag upp socialdemokraten Göran Johanssons utspel i går om att utvisa insmugglade flyktingar:

'Hårda attityder från den gamla järnaxelns tid

Göran Johansson, socialdemokraternas ledare i Göteborg, krävde på tisdagen att insmugglade flyktingar ska utvisas. Just som man började hoppas på att den gamla, stenhårda attityden var under avveckling dyker den alltså upp igen.

Människosmuggling är ett stort problem. Det löser man inte genom att bestraffa offren, vilket är vad Göran Johansson föreslår, eller genom att ytterligare stänga gränserna och ägna sig åt mytbildning kring flyktingars situation.

Förhoppningsvis vågar andra socialdemokrater kalla Göran Johanssons idéer vid deras rätta namn: inhumana och oacceptabla.

Socialdemokraterna och moderaterna har under ett antal år gått armkrok i Sveriges riksdag för en hårdare och mindre human flyktingpolitik. De två stora har sagt en sak i högtidstalen, men alltid fått något kallt och oförsonligt i blicken när det blivit allvar av. Många har talat om den järnaxel i svensk flyktingpolitik som s och m bildat tillsammans.

Några större interna protester har detta faktum aldrig väckt, trots att partierna annars är måna om att utmåla sig om huvudmotståndare. Ordet solidaritet har reserverats för andra områden där det gjort mindre nytta, men varit bekvämare att använda.

Det är dags för de största partierna och organisationerna att göra upp med unkna, interna attityder som stått alltför oemotsagda alltför länge.'

Under rubriken "Blickpunkt Västerbotten" har vi i dag en kortledare om inlandet: 'Inlandet ska växa på egna meriter.'

I dagens huvudledare skriver vi om fredsprocessen i Mellanöstern.

En gång på högstadiet, på en lektion i historia (eller möjligen var det en engelskalektion), nämndes Statue of Liberty.

Jag blev lite överraskade att man tog upp ett travlopp på lektionen (även om travloppet noga sagt hette Statue of Liberty Trot, med vinnare som Napoletano och Meadow Road). Sedan fattade jag vidden av mitt missförstånd.

I dag läste jag denna rubrik: Scottie Pippen till Sundsvall.

Jaha, det känns ju mycket märkligt att TT går ut med en nyhet att Scottie Pippen ska starta på Bergsåker. Jag trodde att han hade lagt av redan, han måste ju vara över tio år nu. Och när vann han ett lopp senast? Är det verkligen en nyhet av TT-dignitet?`

Sedan klickade jag på själva nyheten.

Har ni dålig koll på ministrarna i den tyska regeringskoalitionen så är det här bloggen för er.

Die Zeit har gjort en läsvärd genomgång så här i halvtid av mandatperioden.

För er som inte kan tyska ger bilderna en lätt allmänbildning och ett par ansikten som kan vara bra att känna igen vid nästa EU-toppmöte eller liknande.

För er som kan lite tyska väntar i själva kommentarerna en utsökt blandning av analys och typisk, oslagbar tysk ironi.

Årets november har gjort sitt bästa. Himlen över Umeå har varit kreativ hela månaden; sträng, men generös med sitt koncentrerade ljus och sina fängslande nyanser.

Jag har fallit pladask för ljuset här i november, när det väl varit närvarande. Och snön och kylan hjälper också till att skapa stämning. November här skäms inte för sig, när snön ligger kvar kan den mäta sig med det mesta.

Men det märks, trots allt, att mörkret har kopplat greppet. Vi vadar genom det stora delar av dagen, det pressar över axlarna, får ansiktet att fåras, ögonen att bli röda, tanken att börja ifrågasätta vad det ska tjäna till.

Och apropå detta och apropå saker som knappast kan intressera en enda människa: Jag tänker gå och lägga mig ansvarsfullt tidigt i kväll, trots att en massa e-mejl som borde skrivas ännu inte blivit ivägsändna, trots att artiklar och tidningsklipp inte blivit lästa i dag heller och trots att jag stor lust att vifta med vit flagg och erkänna mig besegrad i största allmänhet.

Men något måste ju glittra här på bloggen i natt, som något man anar långt borta i mörkret och får tröst av även om man inte ser vad det är.

Harry Martinson kanske:
'Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.'

Eller ännu hellre, Emily Dickinson:
'The saddest noise, the sweetest noise,
The maddest noise that grows, -
The birds, they make it in the spring,
At night´s delicious close.

Between the March and April line -
That magical frontier
Beyond which summer hesitates,
Almost too heavenly near.

It makes us think of all the dead
That sauntered with us here,
By separation´s sorcery
Made cruelly more dear.

It makes us think of what we had,
And what we now deplore.
We almost wish those siren throats
Would go and sing no more.

An ear can break a human heart
As quickly as a spear,
We wish the ear had not a heart
So dangerously near.'

Hmm, jag är inte helt nöjd med min ranking så här på topp tio, och eftersom dokumenten från då gått förlorade så minns jag inte längre helt motiveringarna i detalj.

Den stora grejen med James Madison är förstås att han var den viktigaste utformaren av USA:s konstitution, annars känns han inte lika intressant som exempelvis Theodore Roosevelt, Harry Truman eller Thomas Jefferson.

Men okej, så här tänkte jag för några år sedan, att James Madison hörde hemma på plats?

4. James Madison (1809-1817)
5. Harry Truman (1945-1953) - demokrat
6. Theodore Roosevelt (1901-1909) - republikan
7. Woodrow Wilson (1913-1921) - demokrat
8. Thomas Jefferson (1801-1809)
9. John Adams (1797-1801) - federalist
10. Bill Clinton (1993-2001) - demokrat
11. John Quincy Adams (1825-1829) - federalist som blev republikan
12. John F.Kennedy (1961-1963) - demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

I en signerad text på dagens ledarsida samlar jag upp trådarna från fullmäktigebloggandet.

Dagens huvudledare handlar om socialdemokraterna och Mona Sahlins utspel på DN-debatt i söndags.

Det här beslutet vid dagens fullmäktige om detaljplanen för det nya resecentrat vid universitetssjukhuset vinner rubriken: 'Upp till bevis'.

Jag har tidigare här på bloggen uttryckt skepsis mot om en tunnel verkligen går att utforma på ett framgångsrikt sätt ur trygghetssynpunkt, erfarenheterna är inte särskilt positiva generellt sätt. Men förespråkarna är starkt övertygade om att det går i det här fallet, att det inte ens kommer att uppstå någon tunnelkänsla.

Förhoppningsvis har de rätt, så upp till bevis.

Den långa debatten i fullmäktige om eget val inom hemtjänsten börjar dra sig mot sitt slut.

Ska man koppla den till frågan om Umeås befolkningsutveckling och attraktivitet som modern välfärdskommun för framtiden kan man väl slå fast att det är en styrka och räddning för Umeå att socialdemokraterna och alliansen möts i den här frågan till en bred majoritet, medan vänsterpartiet och rättvisepartiet socialisterna står isolerade i sitt totalt låsta motstånd mot ökad valfrihet och ökat inflytande för medborgarna.

Vänsterns syn på detta verkar fortfarande - år 2007 - vara att medborgarna absolut inte kan och får betros med någon form av valfrihet när det gäller utförare, utan att det är bäst för alla om överheten, kommunens makthavare, bestämmer rakt över hela linjen, enhetligt och fyrkantigt vad som ska gälla.

Tanken att mångfald och alternativ skulle kunna innebära ett lyft för både kvaliteten i välfärden och inflytandet för den enskilda medborgaren i olika livsfaser är vänsterpartierna främmande.

Det är annars berikande med sådana här ideologiskt laddade debatter som visar på olika alternativ och inte bara fastnar i detaljer och formalism.

Och även om det finns nyanser också inom den breda majoriteten bakom dagens beslut, så går som så ofta i Umeå fullmäktige även i denna fråga den tydliga ideologiska skiljelinjen inte mellan de traditionella blocken, utan mellan alliansen och socialdemokraterna på ena sidan (när ledningen får som den vill) och vänsterpartierna på den andra.

Fullmäktigedebatten om eget val i hemtjänsten avbröts just för lunch - vilket föranleder även en snuvig bloggare att ge sig av i jakt på mat.

Den debatt från förmiddagens pass som jag inte kommenterat, på grund av bristande egen kunskap om bakgrunden, är den om Ålidhemsskolans framtid, som väcktes i en interpellation från Tamara Spiric (v).

Jag bodde inte i Umeå när den här frågan var aktuell vid själva beslutet om nedläggning och känner den bara från debatten som förts den senaste tiden, men att frågan forfarande lever och att den har rötter djupt ner i planeringsstrukturerna blev uppenbart vid dagens debatt.

Debatten om folkpartiets motion kring styrningen av de kommunala bolagen har två nivåer - en formell om tillsättningsfrågor och en långsiktig, underliggande om rimligheten i en svällande kommunal bolagssfär överhuvudtaget.

Det är den förstnämnda som debatteras i fullmäktige, med utgångspunkt i den aktuella motionen, men det är den senare som är riktigt intressant och som man måste återkomma till gång på gång.

Kommunala bolagssfärer är ofta ett otyg ur både demokratisk och ekonomisk synpunkt. Den rosenkindade mytbildningen kring de kommunala bolagen är högljudd i de lokala debatterna, men tål inte alltid dagsljus.

Den senaste tidens turbulens och debatt i Umeå i frågor som rört den kommunala bolagssfären har därför träffat en öm punkt, det är alldeles uppenbart. Debatten och granskningen kom lite för nära strukturer och nätverk inom den kommunala maktutövningen och utlöste därför väldiga försvarsreaktioner.

Det visar bara hur viktigt det är att hela tiden ifrågasätta existensen av en svällande kommunalbolagssfär.

Diskussionen om Umeås befolkningsmål vid dagens fullmäktige mellan Lennart Holmlund (s) och Anders Ågren (m) blev rätt luddig när det gällde analyserna, men enigheten mellan de båda kommunalråden var entydig när det gällde att Umeås befolkningsmål ska formuleras mer ambitiöst än 150 000 invånare till 2050.

200 000 var siffran som nämndes, men med vilket tidsperspektiv och med vilken analys kring planeringspolitik och tillväxtfaktorer förblev oklart.

Och det är ju just hur ett befolkningsmål grundas och motiveras som avgör om det är framåtsyftande eller fluffigt.

Den här frågan hade förtjänat en bredare debatt i fullmäktige, behandlingen i form av en enkel fråga gav inte särskilt mycket, av lätt begripliga skäl - frågeställningen är komplex.

Det är positivt för en kommun att kunna föra en sådan här debatt - att tillväxten gör förhoppningar kring rejäl befolkningsökning realistiska om än nivån är betydligt mer oklar och problemen mer konkreta än vad som framgick av debatten i fullmäktige - och jag delar den grundläggande uppfattningen att ambitiösa befolkningsmål har ett stort värde.

Men ska ett nytt mål få någon trovärdighet krävs att man närmar sig frågan från ett annat perspektiv än siffror och årtal. Förhoppningsvis präglar den insikten också den fortsatta behandlingen, när den väl tar fart.

Befolkningsmålet i sig är nämligen intressant framför allt som utgångspunkt för en bred framtidsdebatt kring stadens prioriteringar, visioner och självbild.

I dag är det dags för kommunfullmäktige i Umeå igen och jag ska försöka att blogga lite då och då under dagen om det som sägs, görs och beslutas.

Några kommenterar så här på morgonkvisten kort innan det drar igång:

För övrigt noteras att Mona Sahlin på gårdagens DN-debatt måste ha försökt att sätta något slags rekord i onyanser och överord när hon anklagade regeringen för att svika vallöften på ett sätt som ingen annan regering någonsin och för att misslyckas med jobbpolitiken.

Tonfallet är så hysteriskt att få lär ta det på allvar. Desto fler lär bli besvikna över att Mona Sahlin nu tydligen väljer den typen av oppositionsretorik, när förväntningarna på något mer seriöst från hennes sida trots allt fanns där.

En opposition ska kritisera, men något lite sans och måtta kan man trots det kräva.

Det finns en hel del som man kan invända mot alliansens första år vid makten, men är det något den nuvarande regeringen lyckats med så är det ju just att främja jobben. Och om man jämför hur den här regeringen håller sina vallöften framstår den som pålitlig i jämförelse med sina socialdemokratiska föregångare.

Det är överraskande att socialdemokraternas ledning uppenbarligen är så nervös (eller internt pressad?), trots de höga opinionssiffrorna, att den känner sig nödgad att plötsligt gallskrika på detta sätt istället för att föra en seriös debatt. Det är trist och bådar inte gott för debattklimatet.

Om man nu känner ett sådant behov av dramatiska utspel kunde man väl ha passat på att presentera något litet innehållsmässigt om det egna regeringsalternativet i stället. Men det hade väl knappast räckt till en debattartikel.

På dagens ledarsida skriver jag en signerad text under den nya rubriken 'Frisinnat':

'Ett stilla ögonblick, plötsligt lyssnade alla

En stor del av min gymnasietid tillbringade jag vid ett hörnbord i biblioteket, med utsikt mot skolgården och människor i rörelse.
Matteböcker, fysikböcker eller samhällskunskapsböcker låg säkert uppslagna, men det var den lilla traven med diktsamlingar en förbipasserande skulle ha lagt märke till. Läroböcker förberedde för livet, men dikter hjälpte till överlevnad. Alldeles säkert låg där något av Tranströmer:

'Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.'

I helgen sändes ett underbart program på Sveriges Television där författaren Marcus Birro talade om vad Tomas Tranströmer betytt för honom i olika faser av livet. Ibland blir man bara sittande i fascination inför något som sänds på tv; man har inte tid att titta, men förmår inte slita sig.

'Mötet' skapade ett stilla ögonblick i lägenheten, plötsligt lyssnade alla. Att Tranströmer tröstar när det är kris är vi nog många som skulle vilja vittna om - även om det fortfarande inte är lika legitimt att tala om en krånglande själ som om en krånglande kropp (det är inget man nämner vid lunchen direkt så som man kan ta sig åt ryggen). Marcus Birro formulerade det åt oss.

Alla fängslas inte av Tranströmer. Om man stirrar sig blind på metaforerna i hans dikter, bara ser briljansen men missar erfarenheten de förmedlar, kan mättnadskänsla uppstå.

Metaforer kan skapa svindelkänsla som smala broar över hemliga djup eller distrahera och blända så att läsaren tar sig över utan att märka faran, aldrig kommer i närheten av suget i magen.
Mig inger Tranströmer en befriande svindelkänsla. Vid bordet i skolbiblioteket var det ibland förutsättningen för allt det andra.'

Med en lite ny utformning i papperstidningen av måndagarnas ledarsida drar vi från och med denna vecka igång med 'Veckan som gick'-intervjuer varje måndag, kompletterat av en normal huvudledare och en kortare signerad text.

Miriam Nordfors är först ut i den nya layouten när det gäller att kommentera några aktuella ämnen.

I dagens huvudledare skriver vi om den rådande finansoron.

En studie från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering visar att andelen chefer bland arbetande kvinnor på drygt 30 år ökat från 15 procent till 20 procent.

Andelen för män ligger ganska fast på 30 procent.

Studien visar att klyftan hänger samman med familjebildning. Medan det är gynnsamt ur karriärsynpunkt för män att bli pappor är det inte någon vinst för kvinnor.

Den bristande jämställdheten i arbetslivet är inte bara orättvis i sig, utan bidrar dessutom till att hålla normer och strukturer vid liv som befäster könsroller.

Det är ju inget ovanligt fenomen att kvinnor i ledande ställning behandlas annorlunda än män - vi har även sett det inom politiken de senaste åren och jargongen som ofta bubblar upp till ytan när ledande kvinnor kritiseras i dagligt tal avslöjar underliggande normer om mannen som chef.

Och även manliga chefer med annorlunda arbetssätt kan få problem på grund av låsta föreställningar hos omgivningen.

Det bästa motmedlet mot detta är fortsatta och ökade ansträngningar för större jämställdhet i arbetslivet som tar fasta både på det faktum att det går åt rätt håll och på det faktum att det går för långsamt.

Med risk för att göra mig impopulär vill jag anmäla en avvikande åsikt när det gäller den så kallade köpfria dagen.

För en annan syn på detta rekommenderas Lisa Tegbys krönika på gårdagens ledarsida, som finns att läsa även här på vk.se.

I min lördagskrönika den här veckan fortsätter jag att fundera lite kring Umeå och befolkningsmålen:

'Umeå - staden i ännu en förvandling

Småstad är ett blygsamt ord som kan utlösa starka känslor. Reaktionerna kan växla från våldsamma anklagelser om jantelag, social kontroll och dövande instängdhet till finstämda lovtal om trygghet, överblick
och det lilla livets gemenskap.

Man kan längta hem eller längta bort, hata eller sakna. Fucking Åmål vs Fanny och Alexander, Elin vs Gustav Adolf, typ; med Thornton Wilders "Vår lilla stad" som tänkbar kompromiss.

Är Umeå en småstad? Hur definierar man i dagligt tal vad en småstad är? Har det med stämning, utbud och människor att göra, eller med storlek och omfång?

En önskan om något annat ligger alltid nära till hands, var man än befinner sig: den som bor i lilla inlandskommunen kanske till varje pris vill hitta något i urbana Umeå. Den som bor i Umeå kanske talar om det som en håla och drömmer om Stockholm. Den som bor i Stockholm talar om huvudstaden som en skvallrig småstad och drömmer om London. Den som bor i Berlin eller Paris talar om europeisk provinsialism och drömmer om New York.

Men den som bor i en grå betongförort på metropolmytens utsida kanske drömmer i hemlighet om något mindre, konkretare och mer tillgängligt.

Är Umeå en småstad? Och är det i så fall ett problem eller en tillgång? I Umeå går åsikterna starkt isär och något enkelt svar finns inte att ge - det är en fråga om utgångspunkt och preferenser. Men själva diskussionen i sig, utbytet av perspektiv och ryggmärgsreaktioner mellan framtida, nya och gamla umebor, berikar underlaget för Umeås kommunalpolitiska debatt.

År 1900, ett drygt decennium efter den stora branden, hade Umeå omkring 4000 invånare. Det var en typisk borgerlig handels- och förvaltningsstad med självförtroende som kunde provocera, men också med stark folkrörelsekaraktär. Spåren efter branden fanns kvar, men höll på att suddas ut. Ett sällsynt expansivt 1900-tal väntade.

I en mycket läsvärd skrift som gavs ut i samband med att VK firade sitt 100-årsjubileum 2000 skriver Allan Sandström om stadsbilden i dåtidens Umeå:

"Fortfarande gapade några tomma gräsbevuxna rutor mitt inne i staden men där reste sig också nyuppförda hus i sten och tegel, flera våningar höga, vilket man tidigare aldrig sett i den låga trästaden. Idyllens Umeå hade ändå bevarats genom de nyplanterade björkarna som redan stod manshöga, och under sommarkvällar kastade ett grönt skimmer över gatornas kullersten. Det var många som tyckte att den nya staden var vackrare än den brunna, och att den gjorde ett mer burget och stadsmässigt intryck."

I dag omfattar Umeå kommun 111 000 invånare, som bekant med förhoppningar om många fler. Det är en universitetsstad med ställning som Norrlands kulturella centrum och främsta tillväxtort, men också en stad på nytt i förvandling både vad gäller tillväxtfaktorer och stadsbild. Expansionen skapar nya drömmar och ny identitetskamp.

1969 skrev Matts Balgård i VK: "60-talets expansion överrumplade staden, men för 70- och 80-talen har vi tid att planera. Vi bör kanske ställa oss frågan - hur stor behöver staden bli? Den kan kanske bli mycket större. Men till vilket pris?"

Något av samma stämning går igen när människor i dag pratar om befolkningsmålen i Umeå. I veckan drog kommunalrådet Anders Ågren (m) igång en debatt kring visionen om 150 000 invånare till 2050 och efterlyste mer utmanande målsättningar.

Man kan ha invändningar både mot uppfattningen att det nuvarande målet skulle vara lätt att uppnå och mot värdet av nya siffermål, men jag delar uppfattningen att befolkningstillväxt är mer än möjlighet än en fara.

Hur en stad växer - i förhoppningsvis en tid av rörlighet och valmöjligheter - säger en hel del om hur en stad fungerar, hur attraktivt det är att bo där, hur olika faktorer formar en livsmiljö som gör det stimulerande, fritt och tryggt för människor att bo på orten.

Däremot kan man med rätta ifrågasätta framförhållningen i en expansion: hänger planeringen med, blir visioner om befolkningstal en ursäkt för att slippa ta tag i problem för dagen?

Debatten om befolkningsmålet rymmer många dimensioner, men den kanske viktigaste har med stadens egen självbild att göra: småstad, stor småstad, mellanstor stad, liten storstad, trendig, flipprig Norrlandsmetropol, trygg idyll vid en stilla umeälv - vilken övergripande identitet är det som officiella mål, projekt, satsningar, planeringsbeslut och förhoppningar om olika utmärkelser eftersträvar?

Om man inte vet varför man vill växa hjälper inte djärva målsättningar, då fäster man en vision i fjärran men glömmer att förankra den i samtiden. Därför kan diskussionen om befolkningsmål aldrig skiljas från frågor om en stads identitet och självbild.'

'Vår lilla stad' (Our Town) av Thornton Wilder är tidernas pjäs om småstadsliv. Jag kommer att tänka på den med anledning av debatten om Umeås storlek och funderingarna kring vad en stad bör eftersträva och inte.

Ett vackert och berömt citat (som i och för sig inte har något med ovannämnda debatt att göra) ur pjäsen lyder:

'We all know that something is eternal. And it ain´t houses and it ain´t namnes, and it ain´t earth, and it ain´t even the stars...everybody knows in their bones that something is eternal, and that something has to do with human beings. All the greatest people ever lived have been telling us that for five thousand years and yet you´d be surprised how people are always losing hold of it. There´s something way down deep that´s eternal about every human being.'

Det var förstås tråkigt att inte vk.se fick priset som årets förnyare när Stora journalistpriset delades ut i går.

Nu blev det istället Erik Fichtelius som fick det för sitt dokumentärprojekt om Göran Persson, och Erik Fichtelius är också en värdig pristagare.

Själv tillhörde jag dem som var positiv till hans intervjuprojekt i sig, men kritisk (som alla) mot Fichtelius dubbla roller under en period av projektet och även kritisk mot tv-dokumentärens form och upplägg.

Jag håller själv den tjocka intervjubok som gavs ut efter tv-dokumentären som det intressantaste materialet, men får erkänna att jag nog underskattade vad Fichtelius åstadkom även i tv-formen.

Andra bedömde dock även tv-programmen mer klarsynt från början och kan känna sig nöjda i dag, och faktum är att VK:s debattredaktör Mats Olofsson var en av dem. Han var betydligt mer positiv än vad jag var när vi på ledarredaktionen talade om dokumentären under de veckor som avsnitten sändes.

Anders Ågren väckte i går frågan om målen för Umeås befolkningstillväxt till liv och efterlyste mer utmanande visioner än dagens mål att kommunen ska ha 150 000 invånare senast 2050. Vi tar upp detta på dagens ledarsida genom momentet pro/kontra.

Debatten kring de här frågorna består egentligen av tre delar. I den första håller jag med Anders Ågren, i den andra är jag tveksam men beredd att säga ja, i den tredje drar jag en annan slutsats, eller gör en annan bedömning, än Ågren:

(1) Är det överhuvudtaget ett eftersträvansvärt mål för Umeå att växa befolkningsmässigt, en bra bit utöver dagens storlek? Det tycker jag absolut, där jag helt ense med Anders Ågren och de flesta av Umeås ledande kommunpolitiker.

(2) Är det en vettig strategi att sätta upp ett konkret siffermål kopplat till ett bestämt årtal? Där är jag mer tveksam, men å andra sidan kan konkretion vara värdefullt i sådana väldigt långsiktiga visioner, så det går att försvara.

(3) Blir det nuvarande målet om 150 000 invånare till 2050 lätt eller svårt att uppnå, är det försiktigt eller i högsta grad utmanande? Det är ju i någon mån en definitionsfråga, men på den punkten landar jag alltså i en annan slutsats än kommunalrådet.

Jag utvecklar resonemanget i det här radioinslaget:

På dagens ledarsida använder vi på nytt momentet pro/kontra. Den här gången med anledning av moderata kommunalrådet Anders Ågrens utspel angående Umeås befolkningstillväxt och kravet på ett mer utmanande mål än 150 000 invånare till 2050.

I dagens huvudledare skriver vi om företagande och de sociala skyddsnäten.

Gjorde om min ranking i dag skulle jag nog byta plats på Theodore Roosevelt och Harry Truman, men det kan också bero på att jag läst mer om Roosevelt än om Truman sedan jag gjorde den här sammanställningen för ett antal år sedan. Hur som helst, på plats?

5 - Harry S. Truman (1945-1953), demokraterna

Han brukar hamna högt på sådana här rangordningar och hans popularitet verkar även fortsatt vara i långsiktigt stigande. Här är exempelvis ett tal som FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan höll i Truman-biblioteket i slutet av förra året.

5. Harry Truman (1945-1953) - demokrat
6. Theodore Roosevelt (1901-1909) - republikan
7. Woodrow Wilson (1913-1921) - demokrat
8. Thomas Jefferson (1801-1809)
9. John Adams (1797-1801) - federalist
10. Bill Clinton (1993-2001) - demokrat
11. John Quincy Adams (1825-1829) - federalist som blev republikan
12. John F.Kennedy (1961-1963) - demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Ann-Charlotte Marteus på Expressens ledarsida är alltid läsvärd. Texter som den här visar varför: 'Alliansen är en konstig tant'.

Der Spiegels internationella sida har en artikel om Rudy Giuliani: 'Can His Recipe for New York Work for the World?'.

Jag har övat lite vidare med radiobloggandet nu på morgonen. Så här flitig kommer jag nog inte att vara framöver, men en intensivkurs kan ju vara bra ibland för att lära sig grunderna.

Det är vingligt som att lära sig cykla, övning ger förhoppningsvis färdighet.

Här kommer en liten betraktelse över att vara med i tv och inte få skriva autograf med anledning av programmet Eftersnack i SVT där jag var med häromkvällen.

Jag får börja med att tacka för reaktionerna efter premiären i går med radioinslag på bloggen. Som fullständig nybörjare på området uppskattar jag tillrop av olika slag.

Det blir några kåserier till här som övning innan jag ger mig ut på jakt efter något lämpligt intervjuoffer eller andra typer av radiosinslag, och sedan får vi se hur det hela utvecklar sig.

Första inslaget i dag handlar om fem saker jag funderar på torsdag morgon.

I tisdags kväll var jag med i tv-programmet Eftersnack på Sveriges television här i Västerbotten. Jag var inbjuden för att prata lite om tendenserna till växande nynazism i länet.

Här kan programmet ses på nätet. Inslaget med mig dyker upp efter ungefär 16 minuter, men innan dess bjuds det på ett samtal med fotbollsprofilerna Marta och Karolina Westberg.

Håll utkik efter mitt nästa radiokåseri här på bloggen, där jag säger några ord om själva fenomenet att vara med i tv.

I dagens huvudledare skriver vi om vårdköerna inom landstinget.

Dags för en av mina absoluta favoritpolitiker, och jag är förvånad och besviken på mig själv för att han bara hamnade på sjätte plats i min ranking. Hade jag gjort om den i dag skulle han ha klättrat ett par placeringar.

6. Theodore Roosevelt (1901-1909) - republikan

Theodore Roosevelt är synnerligen aktuell som en av de stora miljöpolitikerna i USA:s historia. Men han gjorde viktiga insatser på många områden och lär ha haft en personlighet som mest påminde om ett frustande, charmerande ånglok.

Eftersom jag inte har kvar min analys av honom från den ursprungliga rankingen och inte riktigt haft tid att skriva en ny så hänvisar jag istället till den här sidan som har riklig information om TR.

Och där återfinns också det här citatet från ett tal av Theodore Roosevelt:

'It is not the critic who counts: not the man who points out how the strong man stumbles or where the doer of deeds could have done better.
The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood, who strives valiantly, who errs and comes up short again and again, because there is no effort without error or shortcoming, but who knows the great enthusiasms, the great devotions, who spends himself for a worthy cause; who, at the best, knows, in the end, the triumph of high achievement, and who, at the worst, if he fails, at least he fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who knew neither victory nor defeat.'
'Citizenship in a Republic,'
Speech at the Sorbonne, Paris, April 23, 1910

6. Theodore Roosevelt (1901-1909) - republikan
7. Woodrow Wilson (1913-1921) - demokrat
8. Thomas Jefferson (1801-1809)
9. John Adams (1797-1801) - federalist
10. Bill Clinton (1993-2001) - demokrat
11. John Quincy Adams (1825-1829) - federalist som blev republikan
12. John F.Kennedy (1961-1963) - demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Häromdagen skrev jag en artikel på ledarsidan om socialliberalismen, med anledning av den här texten i Liberal Debatt.

Mattias Svensson har skrivit ett svar på sin blogg: 'Socialliberalism i Västerbottens-Kuriren'.

Någonstans måste man ju börja, ta det första stapplande steget. Det här är ett sådant första stapplande steg.

Så det här inlägget behöver ni inte ta på så stort allvar, det är bara ett test av tekniken med ljudfiler på bloggen.

För förhoppningsvis ska det komma lite radioinslag framöver här, mer levande förstås än så här, intervjuer kanske, om politik eller något annat, eller andra infall av radiokaraktär.

Peter Wolodarski i DN skriver mycket klokt om Tyskland och tyskans ställning i Sverige.

Jag kan bara instämma, vilket nog inte överraskar läsare av denna blogg eller av VK:s ledarsida.

Hear, hear, höll jag nästan på att utropa när jag läste hans artikel, om ni förstår vad jag menar.

Anne Franks berömda kastanj har fått stöd av domstol till en sista chans. På något sätt känns det väldigt bra. Sedan är det ju en annan sak om trädet verkligen på sikt bör bevaras, men som gest och symbol känns det fint att det får en sista chans av just en domstol.

På dagens ledarsida har jag en signerad text med anledning dels av debatten på bloggarna igår mellan Sven-Olov Edvinsson och Lennart Holmlund, och dels med anledning av debatten om Umeås arkitektur:

'Stad i förändring och debatt som behövs

I går utbröt debatt på VK:s politiska bloggar när centerpartiets Sven-Olov Edvinsson anklagade kommunalrådet Lennart Holmlund (s) för att genom personangrepp strypa debatten om Umeås framtid och förvandla samråd och utställningar till formaliteter.

Diskussionsklimatet i Umeå är ett problem som jag ofta påtalat här på ledarsidan. Det vilar ett tungt ansvar på kommunledningen att inte utnyttja sitt eget interna samförstånd, ofta uttryckt genom ganska likalydande utspel från kommunalrådens sida, för att lägga lock på debatt som uppstår när uppgörelser i stadshuset presenteras utåt.

Att det ansvaret påtalas gång på gång är bra. Förhoppningsvis kan kritiken väcka en större ödmjukhet i inför värdet av livaktigt meningsutbyte kring planeringsfrågor.

Däremot behöver inte det betyda att alla blir nöjda i slutändan. Det finns en samförståndets myt inom kommunpolitiken - om vi bara sätter oss ned och talar ut blir vi överens.

Så behöver det inte alls vara. Den attityden kan i värsta fall leda till att ingenting utvecklas och förnyas.

Just frågan om Öns framtid visar på behovet av både vital debatt och tydliga idéer. Att skapa ett nytt bostadsområde på ett sällsynt attraktivt och svårplanerat läge, kräver en genomgripande diskussion och lyhörda beslutsfattare, men också till slut en klar uppfattning om vad man faktiskt vill.

Om inte kritik tas in, felplanering uppmärksammas och relevanta invändningar beaktas går det snett.

Och det finns ett antal frågeställningar kring Ön - transportlösningar, miljöhänsyn, arkitektonisk utformning, kostnader - som måste besvaras innan ett trovärdigt beslut kan fattas.

Det är ett av många skäl till varför kommunledningen bör bejaka, inte misstänkliggöra, kritiker. Samtidigt ligger det i sakens natur att när något utöver det vanliga ska genomföras så uppstår tvivel på en del håll.

Ska det innebära att försiktighetsprincipen - hellre avstå än våga, hellre inte prova alls, än att vara nyfiken på något som bryter mönstret - alltid, i varje läge, måste ha vetorätt?

Jag tycker inte det. Projekt som Staden mellan broarna eller Ön ger unika möjligheter - givetvis med hänsyn tagen till miljö och läge, självklart med omdöme och kompetens - att låta lite nyskapande djärvhet berika Umeås stadsbild.

Olika former av dogmatism kan leda till både förhastade beslut och bakåtsträveri. Det krävs höjda tak lite här och var.'

Bombdådet mot en åklagare i Trollhättan är ett allvarligt angrepp på rättsstaten och demokratin, som aldrig får accepteras.

Samhället får inte vika inför den organiserade brottsligheten. Det får inte saknas vare sig resurser och organisation i den kampen.

Regeringen presenterade som bekant förslag till bättre myndighetssamordning i arbetet mot de kriminella gängen, men som vi skrev i en huvudledare i förra veckan kan mer göras. En majoritet verkar finnas i riksdagen för skapandet av ett svenskt FBI.

I dagens huvudledare tar vi upp kommunernas ekonomi.

Jag rekommenderar en titt på VK:s kultursida i dag där Anders Björkman i en lång, tänkvärd artikel riktar invändningar mot min tidigare blogg om Umeås arkitektoniska framtid.

Jag tycker inte att hans resonemang håller när diskussionen gäller ett projekt som exempelvis Staden mellan broarna.

Anders Björkman företräder en försiktighetsprincip - hellre avstå än våga, hellre inte alls, än att prova något lite mer utmanande, hellre vara rädd för vad som kan gå snett, än att vara nyfiken på vad som kan göras nytt, det som redan finns ska sätta normen, inte det som kan skapa något annorlunda.

Det är en hållning som kan ha sina poänger i många sammanhang och som definitivt borde ha fått råda när den skandalösa rivningsvågen gick genom landet för ett antal decennier sedan.

Men det är också en hållning som i vissa lägen tyvärr bara blir blockerande och dyster.

Och det vore enligt min åsikt ytterst trist om den försiktighetsprincipen, som ju får ta sig uttryck nästan hela tiden och som sannerligen inte är undanträngd i Sverige, utsträcktes även till sådana speciella och centrala områden som Staden mellan broarna eller Ön.
Där ska något nytt under alla omständigheter skapas, där är möjligheterna unika att faktiskt åstadkomma något som för stadsbilden framåt, inte bara bekräftar det befintliga (vilket i fallet Staden mellan broarna inte är särskilt mycket alls).

Att genomförandet sedan måste ske med omsorg om miljö och läge, omdöme och proportioner är givet.

Men inställningen att nybyggnationer är som bäst när ingen lägger märke till dem, är inte finare eller mer kulturvårdande än en gnutta entusiastisk nyfikenhet (eller är det förbjudna ord i sammanhanget?) på vad nästa epok, nästa utvecklingsfas kan föra med sig och skapa för något nytt.

Varför skulle stadsplanering som ska forma miljöer för människors vardagsliv behöva bygga på dogmatisk lågmäldhet i varje läge?
Varför finns det en sådan, välmenande men underskattande, rädsla för vad vanliga medborgare ska kunna hantera i form av nya perspektiv och intryck?

Jag är rädd för att en jantelag bultar någonstans därunder trots allt.

Just ett projekt som Staden mellan broarna lämpar sig bättre för nyfikenhet och nyskapande än för överdriven oro för allt som bryter mönstret och inte ber om ursäkt för sin existens.

Den norrländska skogen rusar fram i vild panik nedanför oss
och horisonten ångar som av hettan från ett storbak -

stigarna som vilat i middagssolen kommer ringlande
uppför berget för att söka skydd
i sina hålor om natten

markens och trädens skuggor växer, sväller ut,
försöker att utmana det större mörker
som långsamt sänker sig
- och plånar de mindre mörkren ut.

Svenska Dagbladet hade i går en intervju med Sveriges Televisions vd Eva Hamilton.

Hon övertygar betydligt mer när hon talar om det framtida innehållet i public service än när hon i den pågående SVT-kampanjens efterföljd misstänkliggör de reklamfinansierade kanalerna.

Vi var inne på detta redan i gårdagens huvudledare.

För missförstå mig inte: även om jag tycker att licensmodellen bör avskaffas och mångfalden och det stora antalet kanaler på tv-marknaden i dag är en befrielse som det enbart finns anledning att välkomna, så är jag samtidigt anhängare av public service som princip mitt i denna mångfald.

När SVT och SR är som bäst, och det händer ju, är det också lätt att argumentera för den ståndpunkten. Public service har en enorm potential.
När SVT och SR är som sämst, och det händer ju, undviker man gärna att ta upp ämnet.

Sveriges Television har haft märkbart svårt att förklara hur man ser på sitt uppdrag de senaste åren. Eva Hamiltons tillträde har inneburit en skärpning och ett uppvaknande i positiv mening.

Därför känns den pågående kampanjen mot andra kanaler så konstig och nervös, ett uttryck för bristande självförtroende i ett läge när självkänslan tycktes vara på väg tillbaka.

Eva Hamilton signalerar nu att Sveriges Television ska bryta något med det hattiga sneglandet mot tittarsiffror och fånigt definierade målgrupper, och istället satsa mer medvetet på kvalitet, tyngd, fördjupning, kultur, kunskap, regionalt tänkande och public service-uppdragets kärna, utan att nödvändigtvis ge upp genrebredden.

Det låter lovande. Med sådana ambitioner finns det ingen anledning för Sveriges Television att slösa tid, prestige, resurser och anseende på kampanjer som mest påminner om monopoltider ingen rimligen kan vilja ha tillbaka.

Dagens huvudledare handlar om förslaget från Lars Leijonborg om en nationell kvalitetsranking av landets högskolor och universitet.

Okej, låt mig säga det på en gång: om någon har nostalgiska bindningar till Rådhustorget som det ser ut i dag eller tycker att den typen av torg är det bästa som hänt svenska stadsbilder sedan betongen uppfanns har jag respekt för det. Smaken är olika och det är inte min avsikt att såra någons preferenser.

Men det här är min personliga åsikt: Det är något med Rådhustorget i Umeå som inte stämmer, något saknas på just den plats där man tvärtom förväntar sig något extra, något som tynger ned istället för lyfter upp, energin tar slut där den borde laddas.

Hur gärna man än skulle vilja att det vore en plats att skryta om eller visa upp, så kan man inte ljuga för sig själv - var det verkligen så här det var tänkt?

Visst händer det en del saker - möten, beachvolleyboll, kulturevenemang, happenings - då och då som piggar upp. Visst kan ett folkvimmel vackraste sommardagen eller juligaste decemberlördagen vara trevligt. Och små antydningar till marknadsliv finns förstås.

Men till vardags är det ändå en plats som en regissör med planer på att göra en deppig film om oss vilsna själar skulle älska att rigga upp kamerorna vid.

Tom Waits skulle spela in en skramlande video där.

Ingmar Bergman skulle ha låtit Gunnar Björnstrand stirra upp mot himlen ovanför hustaken med tvivel och leda i blicken.

Rådhustorget är nästan alltid en viss besvikelse, det går inte att komma ifrån; lite grått, lite deppigt. Stadens mittpunkt saknar plan och puls, man skyndar förbi den, drar upp kragen lite och känner sig som en huvudrollsinnehavare i just en deppig film om vilsna själar.

Inte heller besökare av Umeå lär bli begeistrade av intrycken.

Det blåskimrande taket på själva rådhuset just nu kvällstid är vackert, jag gillar det, men den lilla detaljen understryker nästan bara hur dött det i övrigt är när skymningen lagt sig. För bristen på permanent ljussmyckning höst- och vintertid är ett av problemen.

Rådhustorget, liksom Vasaplan, är märkligt outnyttjat när det gäller intressant och åtminstone lite påkostad ljussättning, konstnärlig utsmyckning, mer levandegörande torgkänsla eller ett sammanhängande kulturprojekt av något slag som förvandlar det till ett mål i sig, inte bara en passage mellan olika inköpsgator.

Kanske finns det inget behov rent ekonomiskt eller besökarmässigt att lyfta Rådhustorget - det centrala läget gör förmodligen att alla ändå söker sig till gatorna och affärerna runt omkring, stämning och atmosfär likgiltigt, men nog borde det finnas aktörer som skulle lockas av tanken på att få göra något bättre av en plats med sådan outnyttjad potential?

Jag har konstaterat tidigare här på bloggen att det händer en hel del med Umeås stadsbild för tillfället. Vad händer med Rådhustorget? Hur ser planerna ut - på kort sikt och på lång sikt, vem tar initiativet?

Jag är inte längre så fascinerad över ideologiska beteckningar, deras egenliv och själsliv, hur de används av anhängare och motståndare.

När man under loppet av en och samma dag kan bli avfärdad som både socialist och nyliberal inser man att det där med beteckningar är något som inte bara är intellektuellt stimulerande - för det kan det vara - utan dessvärre också tacksam lera i smutskastandets konst.

Men skulle jag beteckna mig själv som något idag så säger jag antingen frisinnad liberal eller socialliberal, utan att för den skull ha något emot att kalla mig enbart liberal heller.

Nåväl, på dagens ledarsida gör jag hur som helst ett av mina alltså alltmer sällsynta inhopp i debatten om ideologiska beteckningar.

Jag rycker ut till försvar för socialliberalismen (ni som har tillgång till papperstidningen kan notera att texten där innehåller ett subtilt grammatiskt fel i sista meningen, det är dock rättat här):

'Om att bli kallad en överhetsvurmande teknokrat

'Om socialism är att få stryk av klassens flåbuse för att styrka ger makt, skriver Mattias Svensson, från Timbro, i senaste numret av tidskriften Liberal Debatt, 'så är socialliberalism att mästras av klassens ordningsman'. Socialliberalismen föder, menar Svensson, 'förmynderi, överhetsvurm och teknokrati'. Han sågar socialliberalismens positiva frihetsbegrepp som ett slags förtäckt socialistisk statsdirigism.

Det är inte varje dag man blir kallad för överhetsvurmande teknokrat. Efter en sådan utskällning spärrar man onekligen upp ögonen och behöver inte dricka kaffe på en vecka.

Som inte bara lös, porös, aningslös socialliberal i största allmänhet, utan därtill frisinnad anhängare av en restriktiv alkoholpolitik tillhör jag förmodligen en speciellt föraktfull kategori.

Men man ska vara tacksam för välformulerade kritiker. Och inte bara det: man ska lyssna noga på kritiken också.

Om jag börjar där: Mattias Svensson har definitivt en poäng i att socialliberalismen riskerar att bli onödigt klåfingrig med en övernitisk tro på att politiken kan lägga verkligheten till rätta.

Jag tycker att den typen av kritik är befriande, eftersom den går emot vänsterströmmen i svensk debatt och rensar i det värsta missmodet.

Men problemet med det väldigt teoretiska, sterila frihetsbegrepp - i hög grad befriat från insikten om att reella målkonflikter existerar och att världen inte alltid är en lycklig bullerby där alla är glada och framgångsrika - som vägleder många av socialliberalismens kritiker är att det briljerar på papper men fallerar i en komplex och konfliktfylld verklighet.

I den bästa av världar skulle kanske välfärdssystem, vissa gemensamma institutioner och positiva rättigheter inte behövas. Socialliberalismen kan framstå som obegriplig för den som isolerar frihetsbegreppet från människors interaktion och samlevnad.

Men eftersom socialliberalismen inte är utformad för att glänsa på papper utan för att öka friheten i det långt ifrån enkla och sorglösa samhället, så måste den eftersträva förankring i mänsklig erfarenhet. Det kräver en ständig balans för att inte sluta i klåfingrighet. Därför är även lätt urspårad kritik nyttig.

Inte för att socialliberalismens behöver skämmas för sitt frihetsbegrepp, utan för att den vinner på att förbli lyssnande hellre än försöka vara fördömande tvärsäker.'

Dagens huvudledare handlar om Sveriges televisions kampanj 'Fri television.'

Som en läsarkommentar vänligt påpekade i efterhand var mina V75-funderingar inte helt klockrena denna vecka heller.

Men jag vore väl inte travintresserad om jag inte kände ett visst behov av försvarstal: hade inte Mireille Ås galopperat mitt på upploppet (med segern klar) hade min analys av V75-1 varit helt korrekt. Det var, som man säger, surt.

V75-2: Nursery Rhyme var bra och även om jag rankade Lie Detector och Sissel Godiva högre så fanns hon med som rekommenderat streck. Helt okej även där alltså.

V75-3: Persos Yankee fick ett lopp i dödens, men var ändå inte lika bra som tidigare. Att fundera kring honom som chansspik var en miss. Acclaim - vilken vinterhäst, han såg finfin ut.

V75-4: Ja, gardering var rådet och det var väl helt korrekt. Mörtvedt Jerkeld var bra.

V75-5: Min spikidé Wellino Boko var grym från dödens som tvåa, får han vara fräsch tror jag att han vinner derbyt nästa år. Men Sahara Dynamit var också grym och en värdig vinnare.

V75-6: Lost without You hade jag ingen koll på. Favoriten och mitt tråkiga tips Jay Jay Okocha galopperade bort sig.

V75-7: Rutger Raket var ju ingen överraskning, men spelmässigt hade det varit klokt att gå kort i loppet, inte gardera friskt som jag tyckte.

Jag får ladda för revansch nästa gång.

Jag har inte haft så mycket tid att fördjupa mig i veckans omgång tyvärr och så hade jag datastrul på förmiddagen, men här kommer ändå mina tankar lopp för lopp inför dagens V75:

V75-1:
5 Mireille Ås, har sett fin ut i de senaste loppen, med rätt resa så sveper hon förbi dem sista 100. Favoriten 2 Mary är också ett givet streck - kan leda runt om. Streck för de två borde räcka långt.

V75-2:
En intressant Breeders Crown-final för de treåriga stona. 2 Lie Detector och 3 Sissel Godiva känns som huvudet högre än de andra, men det är sent på säsongen för unghästarna och jag skulle nog gardera med 9 Helene Tilly och 1 Nursery Rhyme. 12 American Glide är storskrällen.

V75-3:
4 Persos Yankee är jämn och pålitlig på en hög nivå och det här motståndet ser lämpligt ut. Ska han vinna i gulddivisionen är det vid ett sådant här tillfälle. Tänkbar spik trots att 11 Acclaim har årstiden på sin sida och 5 Super Light har större hårdhet. 1 Crown Kemp och 10 Flying Herkules blir aktuella först vid större gardering. 12 D.J.Seabrook hade känns hetare från ett bättre läge.

V75-4:
Öppet, stor gardering rekommenderas. 2 Faksen J:r och 6 Hallsta Lotus känns mest intressanta på strecken.

V75-5:
2 Sahara Dynamite är förstås en topphäst, men jag tror att om någon häst i kullen kan plocka ned honom från dödens så är det 9 Wellino Boko. Han kan vara en chansspik.

V75-6:
6 Jay Jay Okocha tycker jag är en berättigad favorit.

V75-7:
Också ett öppet lopp som kräver en del streck med tanke på att 5 Rutger Raket är ojämn och 12 Go On Pale har ett uselt läge. Intressantast på strecken tycker jag att 1 Thunderbolt, 4 Blue Canyon och 6 Mob Muscle känns.

Lycka till, som det brukar heta i radiosporten.

I min lördagskrönika den här veckan ger jag mig i kast med globaliseringen och konstaterar att det inte var bättre förr, tvärtom.

'Globalisering, hopp och solidaritet

Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, sade Eyvind Johnson i ett berömt och omdiskuterat tal 1951, "inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska."

Men, fortsatte han, "vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt - men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre."

Han talade om en annan tid med andra utgångspunkter och utmaningar än vår. Men grundhållningen förblir relevant. Engagemang måste springa inte bara ur medvetenhet om världens fasor, missförhållanden, orättvisor, förtryck och övergrepp - och de är många - utan också ur insikt om på vilket sätt solidaritet, frigörelse, lyft och utveckling åstadkoms i världen.

Det finns otaliga exempel på naiv, inskränkt optimism som inte vill erkänna problem överhuvudtaget och därför skapar ohjälplig passivitet. Och det finns lika många exempel på destruktivt samtidshat utan perspektiv, som fastnar i förljugen nostalgi eller abstrakt utopism.

En av dem som ofta fått symbolisera det förstnämnda är filosofen Leibniz. Gud skulle inte, menade han förtröstansfullt, ha skapat världen om den inte vore den bästa av alla tänkbara världar.

Det var denna tanke som Voltaire senare gjorde dräpande satir på i romanen Candide. Hur mycket elände och fasa ynglingen Candide än upplever framhärdar hans lärare Doktor Pangloss i åsikten att de lever i den bästa av världar.
Inställningen vore lika ohållbar i dag.
Men i vår tid är tendensen snarare att det destruktiva samtidshatet får ett uppsving. Många vill tala om vilken eländig tid vi lever i. Ofta lyder analysen: det är globaliseringens fel. Det är en svårbegriplig slutsats.

Spännvidden i åsikter, perspektiv och ideologiska utgångspunkter hos globaliseringsförespråkarna är stor.
Men det som förenar de flesta av oss är en övertygelse om att det inte var bättre förr.

Är man intresserad av den officiella statistiken från internationella organisationer kring fattigdom, välstånd, hälsa, säkerhet, miljö, livschanser och rättigheter rekommenderas Johan Norbergs rapport till Globaliseringsrådet: "Fyra decennier av framsteg".

Den ger en god bild av hur ekonomisk utveckling, handel, internationellt utbyte, spridandet av idéer, kunskap och teknik över gränserna påverkat den övergripande välfärdsutvecklingen i positiv riktning de senaste 40 åren.
Det gäller inte alla regioner, inte alla år och inte alla politiska sakområden, men sammantaget går det åt rätt håll.

I sin sammanfattning skriver Norberg: "Decennierna sedan 1960 har vi förmodligen upplevt den största förbättringen av mänsklig levnadsstandard som någonsin har inträffat. Den extrema fattigdomen, undernäringen, analfabetismen, barnarbetet, spädbarnsdödligheten och andelen som saknar säkert vatten har mer än halverats under denna tid".

Globaliseringen är inte den enda förklaringen till de framsteg som gjorts eller ett helt oproblematiskt fenomen. Av Johan Norbergs rapport kan också starkt åtskilda slutsatser dras beroende på vilken ideologisk utgångspunkt man har.

VK:s mångårige chefredaktör Matts Balgård skrev en gång: "Alla samhällsfrågor är inte lösta och det är inte bara administration och naken maktkamp som återstår. Det kommer nya politiska generationer, som ser på samhället med nya ögon ur nya synvinklar. Deras synsätt och värderingar måste också ta form i idéer och utopier om det samhälle de vill skapa. Och eftersom den totala enigheten (lyckligtvis) aldrig torde kunna uppnås i något samhälle, så kommer politiska motsättningar och strider alltid att uppkomma mellan olika idéer och strävanden."

Man får inte tro att globaliseringen betyder ett slut på historien, politiken, ideologierna.
Men globaliseringens positiva effekter är viktiga för det oerhört angelägna arbetet med att stärka den internationella solidariteten, främja demokrati och mänskliga rättigheter, effektivisera fredsinsatser och akut nödlindring, stimulera samarbete och långsiktig utvecklingshjälp.

För Leibniz har ju fortfarande alldeles oerhört fel. Klimathotet och miljöförstöringen står i centrum nu. Epidemier, svält, övergrepp och förtryck är ett faktum i många regioner. Och att det blivit bättre för flertalet är en klen tröst för de stora grupper som fortfarande lider, även i rika länder.

Vi har oändliga skäl att arbeta ihärdigt och intensivt för en bättre värld, utan skygglappar och skönmålning. Men engagemanget måste bygga på en ärlig historieskrivning. Då bör vi akta oss för att tala så illa om vår samtid att vi missar allt det väldigt positiva som faktiskt skett, hur mödosamt långsamt det än går och hur deprimerande mycket som än återstår.'

Tysklands vice förbundskansler och arbetsmarknadsminister Franz Müntefering (s) meddelade i veckan att han avgår ur den tyska regeringen.

Han anför allvarliga privata skäl för sitt beslut som man inte har någon anledning att ifrågasätta, men spekulationerna hade redan innan varit många den senaste tiden om den 67-årige Münteferings fortsatta politiska arbete, efter det nederlag han led i maktkampen mot partiledaren Kurt Beck om a-kassereglerna och de svårigheter han har haft med att driva igenom hjärtefrågan om minimilöner.

Franz Münteferings avgång kommer att sätta regeringskoalitionen mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna på svåra prov och innebära ännu större svårigheter för Angela Merkel att bedriva inrikespolitisk reformpolitik.

Även om ingen omedelbar kris förestår så symboliserar ändå Münteferings tack och adjö regeringens tilltagande problem och långsamma upplösning.

Genom sin ålder, upphöjda position och övertygelse om att den reformpolitik som inleddes under Gerhard Schröders tid som förbundskansler varit lyckad, har han blivit en antipopulistisk och stabiliserande faktor när partikamrater börjat förberedda sig för nästa val med utspel och positionering.

Han har inte stått över partipolitiken, men har varit en av få som i sin ministerroll fullt ut gått in för den stora koalitionsregeringen.

När han nu avgår, med sin ställning underminerad av den egna partiledaren, står det också klart att från och med nu kommer valrörelserna - i delstaterna och sedan inför förbundsdagsvalet 2009 - att vara viktigare än regerandet för de stora i tysk politik.

Tyska tidningar har förstås skrivit mycket om detta. Heribert Prantl i Süddeutsche Zeitung och Christoph Seils i Die Zeit är två av kommentarerna.

I natt var det dags för demokraternas presidentkandidater att drabba samman i en ny debatt.

Time har satt betyg på debattörerna och CNN har en analys för den som vill få en snabb överblick.

Det verkar som om Hillary Clintons kampanj har en förmåga att komma tillbaka efter tillfälliga motigheter och en kapacitet att hantera problem snabbt innan de växer sig för stora som gör att motståndarnas kritik inte riktigt biter.

Det är inte glimrande eller helt övertygande, men effektivt och än så länge tillräckligt. Hennes favoritskap i demokraternas primärval har förstärkts, det är min känsla, utan att utgången för den sakens skull är given.

Clinton-Giuliani i slutomgången förblir tipset.

Du som tittar så fjärran,
som fanns något där borta
där räven brukade passera tidiga mornar
innan hundarna skällde -

där dimman över fälten smyger in bland träden
som ett barn
och leker med kottar och grenar utom synhåll,

någonstans där borta såg vi björnen,
men det är många år sedan nu -

och vissa vintrar lät vi skidspåret
löpa tvärs genom skogen,
för att ha något att dyka upp ur på sista sträckan
när speakern inuti våra huvuden vrålade -

jag älskar denna rosa soluppgång,
som huttrar med rinnande, kloka ögon

och du står på den stora stenen
och spanar igen som en kapten
på din barndoms främre däck -

I dagens huvudledare skriver vi om våldet mot kvinnor och regeringens nya handlingsplan.

I en underledare på dagens ledarsida skriver vi om de senaste befolkningssiffrorna för Västerbotten med utgångspunkt i inlandets situation.

Den bittra sanningen är att den kopia av min presidentranking som jag lyckades rädda saknar kommentarer för de topplacerade presidenterna, så det blir betydligt mer knapphändigt när vi fortsätter uppåt genom topp tio.

Men på plats...

7. Woodrow Wilson (1913-1921), demokraterna.

Rankingen motiveras förstås med hans idealistiska utrikespolitik som haft mycket stor betydelse under 1900-talet, även om hans egen politiska karriär slutade med flera besvikelse.

7. Woodrow Wilson (1913-1921) - demokrat
8. Thomas Jefferson (1801-1809)
9. John Adams (1797-1801) - federalist
10. Bill Clinton (1993-2001) - demokrat
11. John Quincy Adams (1825-1829) - federalist som blev republikan
12. John F.Kennedy (1961-1963) - demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

I en underledare på dagens ledarsida skriver vi:

'Varningssignaler

VK har de senaste dagarna på nyhetsplats berättat om de hot som framförts mot politiker i Umeå och om de tecken som finns på att nynazistiska grupperingar börjar få, om än fortfarande svagt och oorganiserat, fäste i Umeå och Västerbotten.

Det är viktigt att ta varningssignalerna på allvar, sluta upp kring humanistiska, demokratiska värderingar och öka energin i det förebyggande arbetet för att sådana grupper inte ska få utbredning i Västerbotten. Det är en gemensam uppgift för hela samhället.'

Kommunalrådet Lennart Holmlund ser på sin blogg fram emot en kommentar från mig angående medias vinkling av nyheten om hotet mot Filippa Reinfeldt, att man presenterar henne som statsministerns fru, inte som landstingsråd.

Jag har för det första knappt hämtat mig från Lennart Holmlunds förra blogginlägg där han var överens med mig om vissa aspekter av Umeås framtida stadsbild och ville gå hand i hand med mig för framtiden. Jag blev alldeles yr i mössan av så mycket medhåll, vinglar lite fortfarande.

Och för det andra börjar jag tro att socialdemokraterna i Umeå haft internsamtal om jämställdhetsperspektiv och genus, för plötsligt kommer blogginlägg och debattartiklar som radikalt bryter mönstret från en del tidigare, uppmärksammade meningsutbyten. Det är utmärkt.

Jag har varit upptagen hela morgonen och inte följt med i nyhetsrapporteringen kring detta med Filippa Reinfeldt och hur den har presenterats. Just nu verkar ju hela nyheten knacka i sina fogar och förvandlas till en anka, så vi får väl se hur mycket som är kvar av den i slutet av dagen.

Men den principiella frågeställningen är i högsta grad relevant och Lennart Holmlunds invändning har utan tvekan fog för sig.

Det är än i dag alldeles för vanligt att kvinnor i framträdande positioner, om så bara genom tilltal, behandling i debatten av motståndare, ordval, bildsättningar och vinklingar, reduceras och förminskas i enlighet med patriarkala normer.

Det är viktigt att hela tiden uppmärksamma när så sker.

Det sker givetvis även slentrianmässigt i medierna och det är något som jag tror inte bara politiska partier utan även medieföretag arbetar aktivt med: att öka medvetenheten om genusperspektiv och jämställdhet, om hur gamla, kanske ofta omedvetna strukturer kommer upp till ytan i många situationer.

Vi bör ställa oss frågan regelbundet huruvida vi definierar makten och det privata utifrån könsnormer.

Jag är övertygad om att vi bättre kan motverka våldet mot kvinnor, bättre kan förstå samhällsplanering, pojkars och flickors situation i skolan, arbetsmarknaden, näringslivet och välfärdssystemen, genom att tillämpa även - inte enbart och inte förenklat men dock - ett genusperspektiv i den politiska diskussionen.

Det finns många internationella exempel på fenomenet kvinnliga politiker som behandlas annorlunda än manliga av medierna: Angela Merkel i Tyskland som jag studerat närmare i min ej färdigställda avhandling är ett intressant exempel på hur illa det kan se ut, men även på hur sådana strukturer kan motverkas.

Hillary Clinton i USA är ett annat exempel som blir spännande att följa.

Det är även viktigt att komma ihåg en till sak: jämställdhetsdebatten är inte enbart en kvinnofråga.

Det handlar inte enbart om hur kvinnor behandlas eller definieras, utan även om hur män fångas i vissa normsystem och beskrivs och bemöts i enlighet med förväntningar från patriarkala strukturer, kanske redan med början i skolan.

Så Lennart Holmlund har lyssnat väl på sina partikamrater i jämställdshetsfrågan den senaste tiden och tar upp en relevant aspekt på nyhetsrapporteringen.

Jag är överhuvudtaget inte särskilt förtjust vid tanken på att vi i Sverige skulle införa något slags First Lady-tradition eller First Husband-tradtion, och mycket av skriverierna kring Filippa Reinfeldt har haft sådana tendenser.

I tisdagskväll var jag som en av flera inbjuden till centerpartiets höststämma i Umeå för att medverka i ett panelsamtal med centerpartiets partisekreterare Anders Flanking om alliansregeringens första år vid makten.

Det blev en intressant utfrågning som täckte många sakområden - miljö, kärnkraft, småföretagande, jordbruksfrågor, pensioner, transporter - och som även rymde lite ideologi och idéhistoria på temat socialliberalism.

Jag nämnde att jag fortfarande, instinktivt, reagerar med förvåning när centerpartister använder den beteckningen eftersom det hade varit nästan otänkbart i det tidiga 1990-talet, när jag började följa politiken närmare, att centerpartiet skulle referera till klassiskt inarbetade ideologiska traditioner.

Flanking medgav att det skett en stor förändring de senaste åren i språkbruket och kanske även självbilden när det gäller centerpartiets syn på sin ideologiska uppgift och hemhörighet.

Det blir säkert en återkommande frågeställning i analyserna av centerpartiets regeringsarbete och framtoning inför kommande val: är förändringen bestående eller en trend, är den ett ledningsprojekt eller djupt förankrad bland medlemmarna?

Kommer mittenpartierna att finna varandra i en socialliberal allians inom alliansen som förebådar ytterligare fördjupat samarbete eller kommer det att finnas spänningar och konkurrens under ytan om vem som är trovärdigast i den ideologiska rollen? Och uppfattas centerpartiets liberala nyordning ute i landet som socialliberal eller som nyliberal?

Jag är själv djupt skeptisk till hur sådana beteckningar används i den dagliga debatten och menar inte att de är så relevanta i sak, men det är ett ofrånkomligt faktum att de spelar en roll i samhällsdebatten för hur partier presenteras och frågas ut.

Men det övergripande temat för kvällen var förstås regeringens motiga opinionsläge och problem med att försvara den förda politiken trots det mandat man fick i valet.

Anders Flanking sade inget nytt i den frågan och förnekade inte att regeringen varit dålig i det utåtriktade arbetet, men det är slående när man träffar rikspolitiker från allianspartierna, oavsett vilka, hur relativt obekymrade och nöjda de trots allt verkar vara med dagsläget och framtidsutsikterna.

De utstrålar samma ganska lugna tillförsikt om att sakfrågorna talar till deras fördel, som socialdemokrater utstrålar om att opinionssiffrorna talar till deras.

Förmodligen krävs det dock att regeringen snart börjar få lite framgång även i opinionsarbetet för att den optimismen ska bestå inom alliansens ledningar.

Det kommande året blir kanske mandatperiodens viktigaste, för sedan börjar nästa val redan torna upp sig i partiernas planering och interna arbete.

Ingenting kan stressa partier till misstag så som kombinationen av dåliga opinionssiffror och snart stundande val. På samma sätt som ingenting kan söva partier till försummelser så som kombinationen av höga opinionssiffror och snart stundande val.

I en underledare skriver vi i dag om det danska valet.

I dagens huvudledare skriver vi om moderaternas turer i regionsfrågan.

Jag håller med vad Augustvinnaren från 2000 Pija Lindenbaum säger på VK:s kultursida i dag - det är de mest fullödiga romanerna som kommer att överleva längst av Astrid Lindgrens böcker.

Men det är förstås en gissning helt byggd på vad jag själv gillat allra bäst i Astrid Lindgrens författarskap.

Pippi, Emil och Bullerbyn var naturligtvis flitigt lästa och lyssnade till i barndomen - och när jag nu sjunger sånger för min tvåårige son är det slående hur många av visorna som har med Astrid Lindgren-böcker att göra. Astrid Lindgrens värld och musiken är en tradition i sig.

Men gripande och bestående läsupplevelser kom för min del först lite högre upp i åldern, med Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter.

Skulle jag tvingas välja bara en enda bok av Astrid Lindgren så blir det Mio min Mio.

Gärna på cd, inläst av författaren själv.

Den senaste befolkningssiffrorna från Statistiska Centralbyrån (SCB) visar på både Umeås styrka och Umeås svaghet. De lämnar vidöppet för olika tolkningar: läget är toppet, läget är under kontroll, läget är lite oroande.

Under årets första månader har Umeå ökat med 336 personer. Det första mycket svaga kvartalet har vänts i ett plus. Jämfört med övriga städer i Norrland håller Umeå uppe takten förhållandevis väl och kommunens biträdande planeringschef spår på nyhetsplats i dagens VK att det kommer att sluta med ett plus på 500 personer vid årsskiftet.

Det är under det planerade genomsnittet, men fortfarande en tydlig tillväxt som märker ut Umeå i norra Sverige.

Men samtidigt består det bekymmersamma negativa flyttnettot - fler människor lämnar Umeå än kommer hit. Det är en påminnelse om hur konjunkturstyrd Umeås tillväxt fortfarande är, något som gör att andra universitetsorter söderöver kan rusa ifrån när det brummar på arbetsmarknaden.

För i goda tider riskerar takten att sjunka i Umeå, vilket är en god indikator på hur attraktiv en stad är, hur väl arbetsmarknaden fungerar, hur stora chanserna är till jobb efter avklarad utbildning, hur väl utbildningarnas inriktning matchar näringslivets efterfrågan, hur gott företagsklimatet är, hur bostadsmarknaden och livsmiljön uppfattas, vilket prisläge som råder, osv.

Många sådana faktorer påverkar tillsammans flyttströmmarna.

Negativt flyttnetto är därför en varningssignal som måste tar på allvar, inte tonas ned.

När befolkningssiffrorna var uppe till debatt senast skrev vi så här i en huvudledare, det tål att upprepas:

'Men Umeå borde ha högre ambitioner än så. Det är dags att kommunens ledning börjar visa större ödmjukhet och självkritik inför det faktum att Umeå har problem som bör tas på allvar, att de senaste åren bjudit ett antal oroande tecken på stagnation som inte får ignoreras eller viftas bort. Allt är inte frid och fröjd, även om en hel del är det.'

I dagens huvudledare skriver vi om de nya förslagen för hur kampen mot den organiserade brottsligheten ska kunna organiseras bättre. Justitieministern och moderater har här hamnat i en ganska konstig, passiv position, som nog lär omprövas vad det lider.

Dags för en ny tungviktare på listan, som många säkert skulle anse borde komma ännu högre upp:

8. Thomas Jefferson - 1801-1809

Frihetens och upplysningens röst, inspiratör under 200 år för demokratiska och sociala frigörelseprocesser runt om i världen. Jefferson skrev 'The Decleration of indpendence' 1776, var utrikesmininster under Washington 1789-1794, vicepresident under Adams 1797-1801 - sedan president i åtta år.

Som expresident var han med bland annat med om att bilda och rita arkitekturen åt University of Virgina.

Om Washington symboliserade nationens tillblivelse och samling, Madison var hjärnan bakom den konstituinonella processen, Adams allmänt respekterad för sina ledaregenskaper - så var Jefferson tidens röst och besjungare.

Han lockar och fascinerar varje ny generation som ingen annan av grundarna, man skriver böcker om Jefferson, gör filmer och teaterföreställningar på teman hämtade ur hans liv - av 1800-talets presidenter är han den näst efter Lincoln vars person och personlighet fänglar mest.

Läser man kulturartiklar om honom idag kan man få intrycket av att hans bestående insats i livet var som arkitekt, Parisresenär och anhängare av slaveri, men det är hans politiska insats som står i centrum här. Att hans privata moral och levnadsförhållanden så hårt granskats och diskuterats visar mer än något den ställning som officiell politisk ikon han har haft och fortsätter ha.

'We hold these truths to be self-evident; that all men are created equal; that they are endowed by their Creator with certain inalienable rights; that among these are life, liberty and the pursuit of happiness; that to secure these rights, governments are instituted among men, deriving their just powers from the consent of the governed.' Ur The Decleration of Indepence. 1776.

8. Thomas Jefferson (1801-1809)
9. John Adams (1797-1801) - federalist
10. Bill Clinton (1993-2001) - demokrat
11. John Quincy Adams (1825-1829) - federalist som blev republikan
12. John F.Kennedy (1961-1963) - demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Konstnärligt campus, Staden mellan broarna, kanske ett Kulturens hus, sannolikt ett nytt badhus, järnvägsstation och ny form åt området kring sjukhuset, högt blickande hotellplaner, önskan om konstnärlig utsmyckning, nya, centrumnära bostadsområden, förhoppningsvis, om man får smyga in en egen önskan, storsatsningar på spektakulär ljussättning av stadskärnan vintertid - det framtida Umeå planeras och formas mitt framför våra ögon.

Här kan mycket gå rätt och mycket gå snett. Det gäller även den arkitektoniska dimensionen.

I det senaste numret av tidskriften Fokus finns en lång, mycket läsvärd temaartikel om modern arkitektur med rubriken: "Fega, snåla Sverige". Jag rekommenderar den. Några av de utvalda citaten i artikeln ger en god bild av vad det handlar om:

"Det är dags att inse att arkitektur inte bara är teknisk funktion."
Wolf Prix, arkitektbyrån Coop Himmelblau

"Vi bygger fortfarande nästan allt på klassiskt vis, sätter sten på sten, det är rena medeltiden",
Kjetil Thorsen, arkitektkontoret Snohetta.

"Det blev social ingenjörskonst, överdrivet pragmatiskt och så jantelagen. Nu vaknar Sverige och inser att norrmännen är skickligare"
Peter Cook, grundare av arkitektbyrån Archigram.

Ett återkommande tema i artikeln är att feghet, försiktighet och konservatism ofta gör svensk arkitektur till, som Fokus skriver, en "stadig ström av småputtrigt trevliga projekt. Det är lagom och korrekt. Och oinspirerat."

Det här är en käpphäst hos mig som jag varit inne på tidigare i en del texter om Umeås framtida stadsbild, inte minst när det gäller Staden mellan broarna och Ön: när det byggs nytt på unika lägen med stort symbolvärde måste arkitekturen tillåtas bli djärv, vågad, utmanande, nyskapande, fritänkande, överraskande, provocerande.

Försiktiga kompromisser, kompetenta standardlösningar och normtrogna, tidstrogna projekt finns det nog av.

Umeå borde inte tveka att ge det arkitektoniska skapandet mycket fria tyglar, bli en föregångsstad, en plats där invånarna kan studera vad som kanske blir framtidens normer, där byggnader och landskapsarkitektur väcker känslor.

Det är inte enbart, som ofta påstås, en resursfråga, utan handlar också om attityd och inställning hos beslutsfattare, olika aktörer och allmänheten.

Att inte varje nytt bostadsområde blir en fest för ögat eller en turistattraktion är klart - även om det i Umeå finns exempel på lyckade sådana, liksom det finns exempel på misslyckade - men när de viktigaste platserna ska bebyggas efter lång beslutsprocess och djupgående planeringsdiskussioner måste estetiken sättas i högsätet. Och kostar det lite extra, vilket inte är detsamma som att det kostar för mycket, vore det väl investerade pengar.

Umeå har projekt som ska genomföras under alla omständigheter i en fascinerande miljö där det gröna övergår i det blåa för att landa i det urbana. Det är en stad där nyskapande arkitektur skulle passa utmärkt till den unga, rörliga, öppna universitetsstadens framtoning som mötesplats för idéer.

Jag är ingen expert på vare sig stadsplanering, beslutsprocesser, finansieringslösningar eller arkitektur och vill inte på något sätt underskatta den utmaning som alla nyskapande projekt innebär.

Men magkänslan är entydig: när Staden mellan broarna tar form, när centrum vidgas med nya attraktioner, när Ön exploateras - finns det någon ursäkt för att i den processen låta försiktighetsprincipen eller ointresset styra när det gäller just form och stil?

"Vi har", säger Thomas Sandell till Fokus, "rätt duktiga arkitekter i vårt land, vi är inte sämre än på designsidan. Men det finns ingen efterfrågan på spetsarkitektur, det ställs inga krav på oss, vi är lite av ett lagomland."

Låt Umeå - när staden nu ska formas för en generation och många decennier framåt - gå före för att bryta det trista mönstret.

November, du hunsade, förtalade som låter oss skrapa förråden på gnista, kraft och glädje, du som tvingar oss att ställa fundamentala frågor om huruvida det verkligen är någon tröst att det som är botten i oss kanske är botten även hos andra.

November är som en lyxsvit för depressioner.

När jag i söndags kämpade med barnvagn genom snöslasket uppe på Berghem - slet, drog, lyfte, svor (fast bara inombords förstås) på en promenad i riktning ner mot stan - hade jag köpt lott av vem som helst som hade lockat med resa till varmare breddgrader.

Men så tittar man ut på soluppgången en glasklar, tidig morgon och tänker: så illa är det inte ändå.

För hundratals år sedan måste ju förfäderna ha sett skönhet och mening även i rusket.
Kanske har den känslan överlevt någonstans djupt inne, kanske är det den som ropar när det är varmt i lägenheten, teet ångar och snön utanför gnistrar lite i väntan på att bli blöta och elände?

(För en duell mellan, om uttrycket tillåts, veteraner på temat november rekommenderas detta inlägg av Mats Rosin i VF och detta inlägg på Peter Swedenmarks blogg.)

Det har varit slött här på bloggen de senaste dagarna. Schemat har helt enkelt varit så fullspäckat med möten och programpunkter att allt skrivande skett under stor tidspress, och för bloggen har inget utrymme blivit kvar, vilket även tidpunkten för dessa inlägg visar.

Så är det ibland, man tvingas föra ner vissa verksamheter på absolut sparlåga för att inte få slut på bränsle mitt i steget. Men förhoppningsvis mognar nya blogginlägg fram medan jag är språng åt olika håll och samlar intryck.

I går var jag bland annat och lyssnade till två utmärkta föredrag av folkpartiets utrikestalesman Birgitta Ohlsson som besökte Umeå - dels talade hon hos Utrikespolitiska föreningen om den globala utvecklingen, dels på Folkets hus om våldet mot kvinnor.

I dag, efter några timmars sömn förstås, blir det arbete med formen för ett par nya inslag som ska komma på ledarsidan vad det lider, sedan ett internt möte på tidningen och på kvällen ska jag vara med i ett panelsamtal om alliansregeringens första år hos centerpartiet i Umeå, det blir säkert intressant.

Däremellan måste jag försöka hitta någon tid att skriva också, men förmodligen blir det slött på bloggen även i dag alltså.

Dagens huvudledare tar upp oredan och smågrälen inom oppositionen. Den övergripande metaforen är hämtad från schackets värld: oppositionen har drabbats av dragtvång.

På dagens ledarsida hälsar vi en konkurrent välkommen.

Inte för att jag är särdeles begeistrad över innehållet i projektet ännu, man få litet grand känslan av att de framför allt vill tilltala den trogna rörelsepubliken så här i början. Men skribenterna håller en sådan nivå att det borde ha förutsättningar att bli bättre, riktigt bra, vad det lider.

Det handlar förstås om den socialdemokratiska Arenagruppens nya ledarsida.

Så här skriver vi i tidningen:

'Oberoende, radikal och progressiv kallar den sig, Arenagruppens nya ledarsida på nätet: Dagens Arena.

Det lär säkert förekomma en del uppvärmd frasradikalism där av det slag som vänstern gillar och som man kan vänta från en ledarsida inom den socialdemokratiska intressesfären.

Och man sitter förstås fast i den gäspiga myten om vänstern som exklusivt radikal. Men mångfald berikar, skribenterna är intressanta och Arenagruppens initiativ är piggt till formen. Projektet torde ha goda chanser att bli läsvärt och locka till givande meningsutbyten.

Bara att lyfta på kepsen så långt.'

De tunga namnen radar upp sig, precis som det ska vara när vi nu kommit in på topp tio av denna rankinglista.

9. John Adams 1797-1801 - federalist

En av nationens grundare, centralgestalt under USA:s första decennier. Adams var dominerande kongressledamot tre år på 1770-talet, författade Massachusetts konstitution 1780, undertecknade Paris-avtalet 1783, var vicepresident under Washington 1789-1797, president 1797-1801. Förlorade mot sin gamle kompanjon Jefferson i valet 1800 och drog sig sedan tillbaka till författarskap och ett stilla liv som en av nationens mest bemärkta medborgare. Efter Jeffersons avgång som president 1809 återupptog de gamla vännerna kontakten efter år av missämja och bitterhet och utvecklade tillsammans en språkligt och intellektuellt förbluffande vital brevkorrespondens som blivit klassisk.

De två dog samma dag - fjärde juli 1826 - med bara ett par timmars mellanrum. John Adams hann under sina sista år med glädje och stolthet uppleva hur sonen John Quincy Adams följde honom i spåren och själv nådde presidentposten.

Möjligen har jag fallit en aning för grundarmytologin och den glans som står kring de första presidenterna när jag placerar John Adams så högt upp som på nionde plats, men trots bara fyra år i Vita Huset är det ingen dålig meritlista han kan visa upp.

9. John Adams (1797-1801) - federalist
10. Bill Clinton (1993-2001) - demokrat
11. John Quincy Adams (1825-1829) - federalist som blev republikan
12. John F.Kennedy (1961-1963) - demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Mona Sahlin kämpade för sin trovärdighet under socialdemokraternas framtidsdagar i helgen och fick till slut som hon ville när det gällde partiets skolpolitik.

Men det krävde att hon satte in en stor del av sin prestige som partiledare för att hon skulle få tillstånd att förhandla med regeringen om fler nationella prov och tidigare betyg.

Intrycket blir svårt för socialdemokraterna att sudda ut: många inom partiet har svårt att förstå poängen med självkritik, förnyelse, omprövning och rannsakan när det går så bra i opinionen.

Snabbt kommer gamla ovanor och attityder tillbaka.

Inte ens i den fråga där socialdemokratins misslyckande är mest uppenbart gick det alltså lätt för Mona Sahlin att få stöd för sin linje. Hur ska det då gå på andra områden där partiets konservativa falanger är starkare?

Innebar helgens socialdemokratiska framtidsdagar en framgång för förnyelsen? Det är svårt att säga entydigt. Mona Sahlin visade att hon är beredd att ta strid för den omprövning som hon inser är nödvändig om partiet ska kunna möta väljarna 2010 med något mått av trovärdighet, men partiet visade också att det inte är berett att säga ja till förnyelse utan vidare.

Framtidsdagarna blev inte den stora uppslutningen kring partiledaren som ledningen säkert hade hoppats, men det blev inte heller det stora fiasko som ett tag såg ut att hota.

Flera kommentatorer har påpekat att partiet rör lite på sig i exempelvis småföretagarfrågorna, samtidigt som otåligheten inför regeringen växer - berättigat eller inte - på just det området. Det i kombination med en nu försiktigt avdramatiserad skolfråga skulle kunna göra det lättare för Mona Sahlin att stärka sin position som oppositionsledare även i debatten, inte bara i opinionen.

Samtidigt är hela förnyelsearbetet fortfarande vagt och motsägelsefullt på de flesta områden. Och regeringsfrågan och trycket att samordna politiska förslag mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet förblir ett jätteproblem för Sahlin.

Hon står inför stora utmaningar det närmaste året, både internt och externt.

Jag hoppar den här veckan in som måndagskrönikör på ledarsidan med en liten betraktelse över frågan om stadsbibliotekets framtid i Umeå.

'Stadsbibliotekets framtida placering väcker debatt

Varning: vi är på väg in i en laddad diskussion där minsta felsteg kan utlösa ett skred av åthutningar från dem som tagit ställning för eller emot.

Läsare som vill fortsätta följa denna krönika gör det på egen risk, och jag rekommenderar många 'å ena sidan', 'å andra sidan' och 'rent hypotetiskt' för er modiga som vågar väcka frågan i bekantskapskretsen.

Det handlar om framtiden för Umeå stadsbibliotek, ett eventuellt nytt Kulturens hus vid älven och - vilket är en helt annan och enbart senare fråga - spekulationerna om en köpgalleria i de nuvarande bibliotekslokalerna.

Engagemanget bubblar på många håll trots att debatten bara är i sin linda. Det tänkvärda blandas med det ovidkommande. Några grundläggande utgångspunkter borde ändå vara möjliga att skapa bred enighet kring:

Ett välplacerat bibliotek får, å ena sidan, aldrig flyttas i syfte att ge plats åt en köpgalleria eller fylla ett hål i en stadsplaneringsmall. Det är inte likgiltigt var ett bibliotek ligger. Läget avgör tillgänglighet, närvaro och status, chansen att bli eller förbli ett givet inslag i människors vardag.

Men om, å andra sidan, ett bibliotek av andra skäl har sin framtid vid en annan central, ännu mer spännande plats, är det väl bara ett ytterligare plus om näringslivsaktörer kan göra gott bruk av de gamla lokalerna.

Att frammana inbillade motsättningar mellan kulturliv och näringsliv är inte att rekommendera.

Biblioteksfrågan, det är en central punkt, måste avgöras helt på egna meriter.

Man kan då direkt, å ena sidan, slå fast att det ska till väldigt övertygande argument och koncept för att motivera att en av stadens i dag viktigaste och mest lyckade verksamheter flyttas.

Symbolik och prestige är inte ett sådant. Kopplingen till kulturhuvudstadsambitionerna är mest bara problematisk. Tor Hedbergs Nationalmonumentet borde vara förebyggande pliktläsning för alla som har med kulturhuvudstadskampanjen att göra.

De nya tagen kring Staden mellan broarna är inte heller ensamt tillräckligt som skäl. Biblioteket får inte bli en pusselbit som ska fullända något annat koncept.

Ett nytt Kulturens Hus, med biblioteket som hjärta, kan bara motiveras om det innebär dels ett ytterligare lyft för själva biblioteksverksamheten, möter dess framtida behov, dels skapar möjligheter för kulturlivet som annars inte skulle uppstå. Men, å andra sidan, varför redan från början utesluta att så skulle kunna bli fallet? Varför inte låta idén mogna, tankegångar löpa vidare, funderingar kittla och oroa en stund till?

Är ett nytt Kulturens hus en bra idé? Går den att placera ned i en fruktbar mylla av övrig stadsplanering, ambitioner för kulturlivet, konkreta behov, genomtänkt organisation och långsiktigt ansvarstagande?

Ingen har ännu visat hur det skulle gå till eller vilka funktioner en nyordning skulle fylla. Jag har tidigare skrivit mycket positivt om Umeå stadsbibliotek som det står och fungerar i dag. Dess kvalitet, innehåll och läge har stor betydelse för staden. Det bör man inte ta lätt på, det är något att vara väldigt rädd om.

Men med det sagt tycker jag samtidigt att vi borde ha tid, ro och öppenhet att leka lite med tanken kring ett nytt Kulturens hus, se vad diskussionen virvlar upp för infall och initiativ, spåna om morgondagens behov, vara lite nyfikna trots att vi med rätta är nöjda för stunden.'

Hmm, jag brukar normalt vara mycket skeptisk när företeelser, händelser eller personer i samtiden överskattas totalt av historielösa bedömare.

Kanske får jag nu höra samma kritik själv när jag sätter en av mina absoluta favoriter - Bill Clinton - så högt upp som på tionde plats i min presidentranking.

Men även så här ett antal år senare skulle jag nog placera honom lika högt upp.

10. Bill Clinton - 1993-2001 - demokrat

Minns ni fotografiet som kablades ut över världen under den amerikanska valrörelsen 1992? En ung pojke i skoluniform som på sommaren 1963 med lyster i blicken, rodnande stolt uppsyn och illa dold egen ambition skakar hand med idolen framför andra - president Kennedy.

Det är märkligt och fascinerande nu nio år senare åter betrakta den bilden i vetskap om att skolgrabben från Arkansas, uppväxt under svåra förhållanden med en alkoliserad styvfar, ett halvt sekel senare skulle lämna Vita Huset som en större president än den beundrade JFK.

Både anhängare och motståndare har sedan länge kapitulerat för Bill Clintons politiska instinkt och enastående förmåga att driva kampanj och vinna val. Och på många håll ute i världen är respekten stor för det han velat och ofta förmått i ett aktivt och omdömesgillt internationellt ledarskap.

I London sitter en av dem som hyser störst skuld till den nyblivne expresidenten. Fenomenet Tony Blair och New Labour hade knappast varit möjligt utan det mentala röjningsarbete Bill Clinton genomförde i USA - ett par år innan Blair upprepade konstycket på europeisk mark.

Clinton förnyade sitt parti åt höger så att det kunde vinna stöd att förnya landet på annan grund än den nyliberala - skulle man kunna säga med svensk blockpolitiksterminologi. Jag föredrar frasen: han lärde sitt parti att välja sina strider. Och genom att visa att sådant är möjligt med bevarad anständighet, skänkte han trovärdighet åt Blairs brittiska projekt.

Clinton är inte en liberal som flammar för orubbliga idéer och ädla konfliker utan förhandling, men en pragmatiker vars taktiska blick, solida, genomförbara program och unika folkliga popularitet gjorde det möjligt för demokraterna att börja bryta den republikanska dominans som präglat USA under Reagan och Bush.

Han vred dagordningen ur händerna på sina motståndare på ett sätt som lämnade dem djupt frusterade - inte genom att surt och svårmodigt avlägsna sig från dem som från något illaluktande byk, men genom att erövra en bit av deras planhalva för egna syften. Han avstod i valrörelserna från att larma och moralisera högt om republikanernas ideologiska avsikter, men koncentrerade sig på att kritisera deras handlingar, konsekvenserna av deras program.

Han vädjade liksom Kennedy om en revitalisering av den amerikanska drömmen, han spelade på vreden som fanns hos många medborgare efter Reagan/Bush-åren. Och går man igenom vad Clinton-administrationen faktiskt lyckades åstadkomma inom miljöpolitiken, skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, socialpolitiken, i kampen mot rasdiskriminering - så är det lätt, trots många mindre ädla kompromisser och reträtter, att instämma i hans egna avskedord till sin Vita Hus-stab: 'we did a lot of good'.

De åstadkom, trots allt, mycket gott. På sakområde efter sakområde lämnar Clintons gäng Vita Huset med höga vitsord. Och så var det det där med ekonomin: Den starka ekonomiska högkonjunktur man bidrog till att stärka och förlänga var administrationens trumfkort framför andra.

Det enda som hindrar Clinton från en plats ännu högre upp på listan är det väldiga och olyckliga misslyckandet med sjukförsäkringsreformen under hans första period.

Efter det blev han stundtals försiktig och rädd att förlora i inrikespolitiken - han valde i än högre grad än tidigare sina strider. Och eländet med Lewinsky-affären fick honom under de fyra senare åren att mer ivrigt än innan söka sig utomlands.

Men de amerikanska väljarna såg ganska klart i principfrågan. När Lewinsky-affären blåste som värst och kommentatorer i USA och Europa höll på att skita på sig av spekulationer om riksrätt och avgång gav väljarna republikanerna ett bakslag i mellanvalen till kongressen.

Väljarna såg det politiskt betingade i processen, de såg smutsen som kletade vid republikanerna, kände stanken från riksrättsprocessens tillskyndare. Och att han hos reaktionära grupper lyckats uppväcka all denna motvilja, denna känsla av hot säger något om hans dominans.

10. Bill Clinton (1993-2001) - demokrat
11. John Quincy Adams (1825-1829) - federalist som blev republikan
12. John F.Kennedy (1961-1963) - demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

På dagens ledarsida är Jonas Morian tillbaka och kommenterar några händelser från den gångna veckan.

Och så här gick det i V75-loppen, med mina kommentarer som jämförelse...

V75-1:
Jag trodde: Här borde 8 Fama Currit vinna utan problem, så det är nog inte så mycket att snacka om. 4 Ornellaia vann ju i Berlin senast, men motståndet är lite tuffare nu. 11 Salma Boko och 9 Orchidee D Aunou kommer också på fråga vid gardering. Men gör jag ett system spikar jag Fama Currit.

Och det blev:
11 Salma Boko vann efter att ha varit väsentligt förbättrad. Fama Currit tog över ledningen i ett tidigt skede, men var inte alls på topp utan vek ned sig till ett femteplats. Jag trodde att hon skulle kunna vinna ett sådant här lopp på sin grundkapacitet, men det var ju helt fel.

V75-2:
Jag trodde: Antingen låser man på tre hästar: 5 Elton Silvio, 6 Cadeau K och 7 To Be Sir eller så streckar man på rejält och hoppas på överraskning. 10 Foolex ser ut att rensa bra.

Och det blev:
10 Foolex vann till glatt odds och efter en bra prestation. Så helt fel var jag inte ute på honom, även om jag bara hade honom fyra i rankingen. Men Elton Silvio som gick i ledningen borde egentligen ha vunnit det här loppet. Det var nog som Peter Untersteiner sa i tv-sändningen att han helt enkelt inte kämpade ordentlig.

V75-3:
Jag trodde: Öppet med ganska logisk streckfördelning när detta skrivs. Rådet blir att strecka på. Söker man jätteskrälllen kanske 7 Garantido kan vara något.

Och det blev:
Robis Ingo har för vana att halvskrälla då och då inom rikstoton. Han var kanonbra för dagen och kanske inte helt omöjlig för dem som garderade. Spets och slut - inget snack.


V75-4:
Jag trodde: 2 Staro Allentown tror jag mest på här i ett lopp där man borde kunna gå ganska kort. Han kan vara intressant som chansspik.

Och det blev:
Skräll genom Smash Express. Men här satt, om jag minns löpningsförloppet rätt, Staro Allentown fast med rätt mycket krafter kvar.

V75-5:
Jag trodde: Ingen riktigt feeling för någon här, men med hästarna 4, 5, 7, 10, 11 på systemet borde man sitta ganska säkert. Har man råd med mer streckas även 1 och 2. Det här blir mitt stora garderingslopp.

Och det blev:
5 Golden Mine vann efter en snygg styrning av Johnny Takter

V75-6:
Jag trodde: Öppet och bra lopp. På strecken när detta skrivs känns 4 Egola Boy (som tar ledningen), 1 Lovely Conch (fint, fyraårigt sto) och 10 Charles de Gaulle (gillar jag) mest intressanta.

Och det blev:
Återigen Takter, den här gången med storskrällen Uncle Sund som jag absolut inte trodde på. Av mina idéer var Egola Boy åtminstone godkänd från ledningen som trea.

V75-7:
Jag trodde: Gulddivisionen bjuder på ett bra november-startfält. Jag hade nog tyckt att 12 Colombian Necktie varit en chansspik om det inte varit för just tolftespåret, ändå får han mitt tips. 8 Citation har visat under året att han är klassen bättre än de flesta här, men spåret är inte roligt. Fransmannen 1 Kito Du Vivier är förstås given. Min speciella favorit 5 Lass Drop får väl däremot svårt att vinna, men söker man en riktig rysare så...

Och det blev:
Kito Du Vivier var bara överlägsen och krossade en blek Citation från dödens. Colombian Necktie spurtade bra som tvåa, men utan att vara i närheten av vinnare. Lass Drop visade att Frankrike-formen är på väg som trea. Jag håller tummarna för att han ska komma med i Prix d´Amerique i år...

Dagens huvudledare handlar om fackförbundens behov av förnyelse.

Det har varit svårt att hinna med några travtips här på bloggen den senaste tiden, men så här lite in på natten mot lördagen när jag ändå inte kan sova passar jag på med några spontana kommentarer till veckans V75.

V75-1:
Här borde 8 Fama Currit vinna utan problem, så det är nog inte så mycket att snacka om. 4 Ornellaia vann ju i Berlin senast, men motståndet är lite tuffare nu. 11 Salma Boko och 9 Orchidee D Aunou kommer också på fråga vid gardering. Men gör jag ett system spikar jag Fama Currit.

V75-2:
Antingen låser man på tre hästar: 5 Elton Silvio, 6 Cadeau K och 7 To Be Sir eller så streckar man på rejält och hoppas på överraskning. 10 Foolex ser ut att rensa bra.

V75-3:
Öppet med ganska logisk streckfördelning när detta skrivs. Rådet blir att strecka på. Söker man jätteskrälllen kanske 7 Garantido kan vara något.

V75-4:
2 Staro Allentown tror jag mest på här i ett lopp där man borde kunna gå ganska kort. Han kan vara intressant som chansspik.

V75-5:
Ingen riktigt feeling för någon här, men med hästarna 4, 5, 7, 10, 11 på systemet borde man sitta ganska säkert. Har man råd med mer streckas även 1 och 2. Det här blir mitt stora garderingslopp.

V75-6:
Öppet och bra lopp. På strecken när detta skrivs känns 4 Egola Boy (som tar ledningen), 1 Lovely Conch (fint, fyraårigt sto) och 10 Charles de Gaulle (gillar jag) mest intressanta.

V75-7:
Gulddivisionen bjuder på ett bra november-startfält. Jag hade nog tyckt att 12 Colombian Necktie varit en chansspik om det inte varit för just tolftespåret, ändå får han mitt tips. 8 Citation har visat under året att han är klassen bättre än de flesta här, men spåret är inte roligt. Fransmannen 1 Kito Du Vivier är förstås given. Min speciella favorit 5 Lass Drop får väl däremot svårt att vinna, men söker man en riktig rysare så...

Kritiken mot Thomas Bodström för dubbla uppdrag och sammanblandade roller är berättigad, och han borde ta den på större allvar.

Det är bra att politiker har erfarenheter från övriga samhället, men det måste samtidigt finnas gränser och ett visst mått av omdöme när man tar på sig andra uppdrag. Annars skadas respekten för det politiska uppdraget.

Thomas Bodströms inställning tyder på en väldigt nonchalant attityd till riksdags- och utskottsrollen, och på en överskattning av den egna förmågan att hålla isär en verksamhet från en annan i mycket känsliga situationer.

Jag har bloggat en hel del om mediedrev den senaste veckan och i min lördagskrönika i papperstidningen samlar jag ihop resonemangen:

'Drev som ger medierna dåligt rykte

You show me something that´s perfect, säger Jeff Bridges karaktär Charles Howard i den underbara filmen Seabiscuit, 'and I'll show you something that's not'.

'Felfria politiker ropar ni nu efter', sade Mona Sahlin på hösten 1995, 'och fläckfria förflutna, finns de, vill vi ha sådana, ja det får andra svara på.'

Frågorna känns av uppenbara skäl dagsaktuella. Och det måste vara möjligt att hålla två tankegångar vid liv samtidigt.

Tanke ett: de politiska företrädare som mer systematiskt och med uppenbar dos arrogans myglat med skatten eller brutit mot regelverk (till skillnad från dem som vid något tillfälle i livet likt de flesta medborgare gjort något litet fel), skadar politikens anseende och förtjänar rejäl kritik.

Den statliga delegationen mot felaktiga utbetalningar konstaterade i går att många miljarder årligen försvinner ur välfärdssystemen på grund av rent fusk. I ett land som redan är fixerat vid bidrag, vad centralmakten kan ordna, vad man kan hoppas på uppifrån eller slippa leva upp till, är det oacceptabelt när ledande politiker själva uppvisar attityder om att regelverk inte behöver tas på allvar.

Tanke två: det måste, trots detta, finnas proportioner, sans och något litet mått av självkritik i mediernas rapportering, en förmåga att skilja stort från smått, substans från strunt, granskning från mobbning.

Ett antal ledande medieaktörer har de senaste veckorna misslyckats med att behålla proportionerna. Det har urartat i drev, hets och delvis löjeväckande prioriteringar.

Jag skrev på min blogg tidigare i veckan att rapporteringen skulle bli riktigt intressant om tv- och tidningsredaktionerna även vände sin granskning inåt och frågade: hur många hos oss har vid något tillfälle i sina liv köpt något svart eller brutit mot något regelverk?

Enligt en snabb enkätundersökning gjord av Dagens Media har 20 procent av de tillfrågade mediechefer som överhuvudtaget svarade anlitat svart arbetskraft. Expressens chefredaktör Otto Sjöberg vinner med sin kommenterar till undersökningen veckans dumstrut:

'En viktig skillnad är att politiker beslutar om lagar och rättssystemet, därför ställs särskilda krav på dem. Tidningar och medier är inte lagstiftande församlingar. Därför vilar inte samma ansvar på journalister, som på politiker i ansvarsställning.'

Någon som är förvånad över att journalistikens rykte sällan varit lägre än i dag när ledande drevkarlar inte ens vågar erkänna sin makt och sitt ansvar?

På kort sikt har den senaste veckans händelser fått förtroendet för politiker att rasa ordentligt. Men på lång sikt är jag övertygad om att det är förtroendet för medierna som tar mest stryk.

I veckan varslade den så kallade trafikuppgiftsutredningen om en ny lagstiftning med krav på lagring av alla uppgifter kring medborgarnas telefonsamtal, sms och internetuppkopplingar. Vilket genomslag fick detta långsiktiga hot mot den personliga integriteten i mediernas rapportering?

Ett kontroll- och övervakningssamhälle växer fram som kan få långtgående konsekvenser för rättsstaten. Men flera ledande medieaktörer är upptagna med att, vädjande till primitivt politikerförakt, leda talkörer. Man skapar en hysteri, vädjar om en hysteri och rapporterar sedan om den som om den hade uppstått av sig själv, utan att betona att medierna är hysterins främsta upphovsmakare.

Var tog tanken vägen att människor ska kunna lära av erfarenheten, växa av både framgångar och misstag?

Någonstans i botten av denna sörjiga sensationalism finns en oförsonlig människosyn och ett stort mått av jantelag. Det viktiga är inte vad en människa som fått ett visst uppdrag uträttat, utan vad hon gjort fel, inte vilka förtjänster, utan vilka blottor hon har, inte vad som förklarar hennes position, utan vad som kan undergräva den.

Om medierna gör sig bekväma i den typen av journalistik, men samtidigt av olika skäl blir oförmögnare eller ovilligare att med högre insatser på spel undersöka strukturella missförhållanden, långsiktiga konsekvenser av politiska beslut och tvivelaktig maktutövning väntar en trist utveckling.

Om vi inte börjar att kritiskt ifrågasätta dreven mot människor vars huvudsynd verkar vara att de överhuvudtaget vågat sig in i politiken och någon gång gjort något fel, kommer vi inte bara att få de politiker, utan också de medier vi förtjänar.

Det blir ett samhälle där någon myndighet alltid vet allt om alla och där medborgarna har goda skäl att vara paranoida, hålla sig blickstilla, inte utmärka sig på något sätt, inte ta några initiativ, för vem vet när drevet eller Jante kommer och hittar en minimal blotta att riva i. Vem vill ta på sig ansvar i ett sådant samhälle?'

Här kan man förmodligen anse att jag gjort mig skyldig till viss överskattning, men alla rankinglistor är ju i grunden subjektiva - och på plats 11 kommer detta till uttryck.

11. John Quincy Adams 1825-1829 - federalist som blev republikan

1997 kom en film (Amistad) av Steven Spielberg där Anthony Hopkins gestaltar den åldrande ex-presidenten i hans arbete under Amistad-rättegången 1841. (Adams var ombud för de slavar som gjort uppror på slavskeppet Amistad och lyckats fly och som i rättegången krävde och fick sin frihet.) Det finns en stark scen i filmen där några yngre, självsäkra politiker säger om den trötte forne presidenten: 'det finns inget så sorgligt som en före detta president'.

John Quincy Adams visade bättre än någon annan hur rollen som ex-president kan spelas och utnyttjas för konkreta och kontroversiella syften i en levande politisk verklighet långt från de tomma ceremoniernas sotdöd.

Det är ingen slump att Bill Clinton i samband med sin avgång nämnde två förebilder för sin framtida verksamhet - Jimmy Carter och John Quincy Adams.

Extra utsatt såsom son till en av nationens grundare - John Adams sr - har kommentatorer gärna målat ut Adams jr som ett relativt misslyckande, sammantaget en blek figur i skuggan av faderns berömmelse. Det är en orättvis karaktärisering. Adams jr meritlista lämnar inget övrigt att önska.

Bland sina samtida på den politiska scenen intar han en central plats. Han var starkt omstridd under sin tid som president och under hela sin karriär utsatt för mycken kritik och begabbelse från sina motståndare; osmidig till sin läggning utan en vinnande stil gjorde han det aldrig lätt för sig, sökte inte vinna popularitet eller kontakter genom enkla trick. Men hans begåvning och utförsgåvor ställde honom i främsta ledet av politiska aktörer under nästan ett halvt sekel.

Adams klev redan från och med slutet av 1700-talet fram som en uppmärksammad och inflytelserik diplomat med många uppdrag ute i världen. Han framstår idag som en av den amerikanska historiens skickligaste utrikespolitiska förhandlare med en rad stora framgångar knutna till sin person. 1817 avancerade han till posten som utrikesmininster i James Monroes regering. Det var Adams som i den egenskapen författade den berömda Monroe-doktrinen.

I valet 1824 vann Adams färre elektorsröster än Andrew Jackson men utsågs ändå till president efter beslut av representanthuset då ingen av kandidaterna fått egen majoritet. Som president tog han viktiga initiativ inom utbildning och infrastruktur, men bitterhet över valförlusten stimulerade Jacksons anhängare till ett motstånd som tidvis förlammade Adams adminstration. I valet 1928 förlorade han klart mot Jackson efter fyra ganska blygsamma om också för nationen välmående och stabila år.

Valförlusten blev startskottet för den insats man idag främst förknippar med hans namn - kampen mot slaveriet. Adams envisa, sakliga, framsynta och kreativa arbete som kongressman och juridiskt ombud för att begränsa, isolera och avskaffa slaveriet - hans sätt att utnyttja sin prestige som ex-president för att driva den svåraste av frågor - äger få motstycken.

Reserverad med stark integritet, strålande kapabel och kompetent som få men utan den eftertraktade charmen, kylig i sättet med begränsad vänkrets - Adams jr var en outsider som inte ställde sig in, inte förställde sig. Han är en av de presidenter jag fastnat lite extra för under min inläsning på amerikansk historia - en misskänd, udda favorit i ett galleri av dubbade legender.

11. John Quincy Adams (1825-1829) - federalist som blev republikan
12. John F.Kennedy (1961-1963) - demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

I kväll finns det all anledning att minnas de fruktansvärda händelserna under Kristallnatten 1938, för 69 år sedan, när nazistregimen i Tyskland intensifierade judeförföljelserna.

Kampen mot antisemitism och rasism är en ständig angelägenhet, än i dag.

Enligt en snabb enkätundersökning gjord av Dagens Media har 20 procent av de tillfrågade mediechefer som överhuvudtaget svarade anlitat svart arbetskraft. Expressens chefredaktör Otto Sjöberg vinner med sin kommenterar till undersökningen veckans dumstrut:

"En viktig skillnad är att politiker beslutar om lagar och rättssystemet, därför ställs särskilda krav på dem. Tidningar och medier är inte lagstiftande församlingar. Därför vilar inte samma ansvar på journalister, som på politiker i ansvarsställning."

Någon som är förvånad över att journalistikens rykte sällan i historien varit lägre än i dag när ledande drevkarlar inte ens vågar erkänna sin egen makt och sitt ansvar, samtidigt som de blåser upp minsta misstag av andra till krigsrubriker?

Peter Wennblad kommenterar klokt på Neo:s blogg.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om Staden mellan broarna:

'Håll inte andan - men nu är det upp till bevis

Håll inte - råd ett - andan i väntan på att Staden mellan broarna ska bli verklighet enbart på grund av det senaste beskedet från kommunledningen om nya grepp och tag.

Men - råd två - underskatta inte den potential som fortfarande finns i projektet när man nu ber publiken klappa igång inför nästa ansats mot brädan.

Jag har inte bott tillräckligt länge i Umeå för att kunna överblicka hela långköraren. Arkiven avslöjar dock att optimismen funnits där även tidigare, för att sedan långsamt gå över i missmod och motsättningar.

Problemet har inte varit de enskilda idéerna tagna var för sig, utan oförmågan att samla alla olika aktörer kring en gemensam, genomförbar strategi.

Den tendens till än slank det hit, än slank det dit, till sist blev det så här-attityd som ibland präglat planeringspolitiken i Umeå har inte heller alltid varit någon stabiliserande faktor. 'Staden mellan broarna' blev 'Staden mellan stolarna', som tecknaren Niklas Eriksson fyndigt formulerade det i en av sina torsdagsteckningar för ledarsidan.

Nu tar man alltså ny sats med visioner om ett kulturstråk längs älven där stadsliv, aktiviteter och mötesplatser ska utgöra attraktioner året runt.

Det låter helrätt.

Tanken är att det hela ska genomföras etappvis, men förhoppningsvis inte utan en del djärva grepp när det gäller formen. Gott så.

Kan de nya ansatserna föra projektet Staden mellan broarna framåt och till förverkligande i enlighet med de presenterade idéerna torde det välkomnas av de allra flesta. Men arkiven suckar, ropar och varnar: liknande besked har kommit tidigare utan att något hänt.

Därför är nog mångas reaktion inför det senaste beskedet: bra, men nu är det upp till bevis.'

I dagens huvudledare tar vi upp dödsskjutningarna i Finland; Vansinnet i Tusby.

Att överåklagare Christer van der Kwast beslutade genomföra en husrannsakan hos TV4 på jakt efter ett kvitto omfattande 945 kronor (från den väldokumenterade kvällen då statssekreteraren mötte TV4-reportern) är som många påpekat mycket svårbegripligt.

Med den typen av drevstyrda rättsingripande utan rimlighet riskeras mycket mer än som kan vinnas (vilket i det här fallet sannolikt är noll och intet).

Man kan framföra kritik mot krogmötets förlopp i sig, men mutmisstankarna känns absurda och överåklagarens agerande synnerligen märkligt.

Det är dags för många aktörer i den här debatten att återställa proportionerna. Det gäller också, som jag skrev om i går, inte minst en del medieaktörer.

Jag har ett av de värsta jobben i mediebranschen.

Åtminstone misstänker Jacob Christensen det på sin blogg där han gör den här mycket underhållande betraktelsen av Umeås politiska problem; ett absolut måste att läsa.

Till protokollet bör jag väl dock direkt föra att jag inte håller med om att Umeås kommunalpolitik skulle vara ointressant. Jag tycker tvärtom att vår kommunalpolitiska arena kan vara riktigt stimulerande och färgstark emellanåt.

(Fast, hör jag redan invändningen lyda, jag kan ju inte gärna skriva något annat heller. Om ledarämnena inte vore intressanta skulle ju inte heller ledartexterna vara så mycket att ha. Jag får säga som han i reklamen för kryddor: "Det här får jag betalt för att säga. Men det gör inget, för jag använder Kockens kryddor ändå.")

Nåväl, mest underhållande just nu är ändå Christensens genomgång av läget. Där får också min omsusade presidentranking både en liten ironisk släng och sin förklaring...

I den mycket läsvärda boken 'Bobby Fischer goes to war. The True Story of How the Soviets Lost the Most Extraordinary Chess Match of All Time' av David Edmonds och John Eidinow hittar jag följade citat som tillskrivs författaren Ambrose Bierce:

'Ett ultimatum är den sista varningen innan man gör eftergifter'.

(An ultimatium is the last warning before making concessions.)

I en underledare på torsdagens ledarsida tar vi upp situationen inom Västerbottens landsting under rubriken: 'Landstinget hoppas, men utan att veta'.

Torsdagens huvudledare tar upp utredningsförslaget angående lagring av alla uppgifter om telefon- och internettrafiken under rubriken: 'Inskränkt integritet'.

Den här utskrattade, applåderade, hånade, välkomnade men snart legendariska presidentrankingen fortsätter i dag med en av det förra seklets verkliga superkändisar.

12. John F Kennedy - 1961-1963 - demokrat

Det susar än om myten Kennedy. Den mördade som celebritet och superkändis lever sitt eget spektakulära liv allt längre bort från den politiska tid och de politiska utmaningar som formade hans gärning i sak. Men Kennedy som statsman i början av 1960-talet, som ledare i Vita Huset under en turbulent fas av kalla kriget, befriad från den last av skvaller om privata snaskigheter - om också korrekta - som nu höljer hans person i en dimma av Hollywood-dramaturgi är ett nog så eggande kapitel.

Här är inte platsen att gå in på detaljer om de stora politiska händelser Kennedy tvingades hantera, utan jag nöjer mig med att avslappnat svepa över hans sista år i allmänhet och hans kandidatur i synnerhet.

Kennedy var när det demokratiska partiets nomineringsprocess tog sin början en av fyra huvudkandidater.

Liberalerna hoppades på Stevenson en tredje gång, södern hoppades på Johnson, många ställde upp bakom Humprey - men kring Kennedy flockades en ung, verbal, handlingskraftig och utsökt briljant stab av rådgivare och universitetsfolk som långsamt men effektivt lotsade sin man fram genom skären.

Kennedy var inte särskilt populär inom det egna partiet, men framstod sedan Stevenson avböjt kandidatur plötsligt som det enda reella alternativet.

Kennedy blev presidentkandidat på nåder, i mångas ögon som ett nödvändigt ont och han fick slita hårt för att samla trupperna inför sammandrabbningen med republikanerna i valet 1960. Många har talat om den utveckling Kennedy sedan genomgick under valrörelsen - hur retoriken växte i takt med självförtroendet, charmen började lysa igenom, de alltid lika välformulerade talen fick liv också i framförandet. Kennedy var i många stycken en realpolitiker i mitten av det politiska fältet med högt driven strategisk förmåga.

Han sågs av de flesta utanför den inre cirkeln som en karriärist utan djupare ideologisk drivkraft, en ung man som skyndade mot makten; rustad med anmärkningsvärd begåvning och magert program. Liberal när det passade, konservativ om så krävdes, men framför allt propagandör av en lite lös, allmänt käck, lagom otydlig, men ständigt eggande och befriande framåtsyftande optimism präglad av både rättvisepatos och krav av det slag som några decennier senare göra Bill Clinton till de unga amerikanernas hopp.

Kennedy kom på ett märkligt och oväntat sätt redan under sin livstid att symbolisera en genomgripande föryngring och modernisering av det USA som under Eisenhowers tröga konservatism börjat somna in. Han präntade under sina kampanjer gång på gång in att den amerikanska uppgiften inte var slutförd, att hårt arbete återstod, att uppoffringar måste göras, ambitioner höjas och nya mål sättas upp, att vilja till fortsatt ansträngning måste prägla attityden hos den nya generation amerikaner som stod beredd att ta över.

Mordet befäste den groende Kennedymyten och gav hans namn en skimmer och en helighet, men bröt samtidigt en politisk gärning långt i förväg, innan den knappt hunnit börja. Min bedömning är att Kennedys betydelse i ljuset av den korta tid han satt var just den framstegsambition han stod för, den vilja till handling och förnyelse han väckte. Det var en på många sätt idéburen retorik, men mordet gjorde att det mesta trots allt stannade vid retorik.

Som inspiratör och eldare i den politiska debatten, som ingjutare av vision och lust hos människor äger Kennedy få jämlikar i den amerikanska historien - det var i den egenskapen han blev en av de främsta presidenterna, trots en hopplöst kort tid vid makten.

12. John F.Kennedy (1961-1963) - demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Förra gången jag hade den här rubriken på ett blogginlägg gällde det Mark Kermode and Simon Mayos filmrecensioner på BBC Five Live. De är fortfarande lysande, ser ni mig med hörlurar är chansen stor att det är dem jag lyssnar till.

Men bäst just nu är ändå Hotell Kantarell på SVT - strålande välgjort barnprogram med karaktär, finess, tanke och värme som förlåter mycket av den hafsiga, stereotypa skit som i många kanaler sänds ut under etikettten barnprogram, framför allt i form av tecknade serier.

Det är hugget som stucket vem av pappa och sonen i pappas knä som är mest angelägen att få se nästa avsnitt av Hotell Kantarell, men som tur är kan man ju se de tidigare avsnitten på nätet.

Upsala Nya Tidning skriver i dag en bra, mediekritisk ledare om sättet att rapportera kring moderata företrädares skattefiffel.

Jag är väldigt kluven inför medias förtjusta drev.

Det är en ganska riskfri och enkel journalistik att leta efter fel hos människor. Om journalistiken fastnar i den typen av granskning, men samtidigt av olika skäl blir oförmögnare eller ovilligare att tungt, sakligt och med högre insatser på spel granska strukturella missförhållanden, långsiktiga konsekvenser av politiska beslut och tvivelaktig maktutövning, ofta på de lokala nivåerna, väntar en trist utveckling.

Det måste vara möjligt att hålla två tankar i gång samtidigt. Man ska följa regelverken och göra rätt för sig - och det är fullt rimligt att det ställs extra höga krav på politiker att ord ska hänga ihop med handling.

Och visst frågar man sig ofta förtvivlat varför så många människor i Sverige tycker att det är rätt att fuska med skatten, med välfärdssystemen, i trafiken, utan att vara beredda att försvara konsekvenserna av sitt beteende.

Försvarar man en moralistisk inställning till att följa regler och vara ärlig kan man ofta få en del ironiska kommentarer om hur dum man är som inte försöker utnyttja kryphålen - det tror jag att många har upplevt. Kanske dämpas ironin de här dagarna.

Därför är de senaste dagarnas avslöjanden problematiska för hela politiken (att oppositionen försöker ta politiska poäng på detta är naturligtvis patetiskt, som om väljarna inte kommer ihåg alla liknande 'affärer' från tidigare år).

Och rent stötande blir det i de fall de det handlar om systematiskt fusk och större summor.

Men samtidigt har medias rapportering uppenbara drag av självgod, skvallrig folkdomstol byggd på ansenliga doser politikerförakt. Den dimensionen i de senaste dagarnas uppståndelse är också mycket problematisk, delvis stötande.

Riktigt intressant skulle rapporteringen bli om tv- och tdiningsredaktionerna även vände sin granskning inåt, tittade sig i spegeln och frågade: hur många av journalisterna hos oss har vid något tillfälle i sitt liv köpt något svart eller brutit mot något regelverk?

Eller öppnade en bredare och mer kritisk debatt om hur utbrett det här är i samhället i stort.

Då skulle debatten kunna vidgas både om utbredda beteendemönster i samhället, om skatteregler och skattesystem och diskussionen kanske nyanseras och dämpas något.

Det är helt berättigat att moderaterna får skarp kritik för det som avslöjats. Men sammantaget lär inte medierna vinna någon större trovärdighet i allmänhetens ögon med det sätt som granskningen presenteras på.

Under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' skriver vi i dag om oredan kring Kvarkentrafiken.

Och i dagens huvudledare skriver vi om bakslaget för Mona Sahlin när det gäller förnyelsen av socialdemokraternas skolpolitik.

I måndags besökte den israeliska ambassadören Eviatar Manor Umeå, bland annat för ett besök på universitetet.

På kvällen anordnades en middag, anförande och frågestund nere på stan. Jag var tillfrågad av Samfundet Sverige-Israel om att moderera frågestunden och hade därför förmånen att även få vara med vid middagen och lyssna till anförandet.

Det handlade förstås nästan uteslutande om fredsprocessen och konflikterna i Mellanöstern.

I samtalet med ambassadören, både vid middagen och sedan efter hans anförande på kvällen, växlade det korta perspektivet med det långa.

Dagsaktuella kriser, motsättningar och hot - historiska utvecklingslinjer i den övergripande vägen mot fred i Mellanöstern.

Många som följer händelseutvecklingen i Mellanöstern via den kortfattade nyhetsrapporteringen har nog slutat att ta in alla nya fredsinitiativ, utlysta samtal och trevande diplomatiska försök som rapporteras. Efter de många bakslag som förvridit processen är det lätt att ge upp tron på något förestående, nytt genombrott.

Därför är det intressant att höra hur Israel resonerar om fortsättningen.

Han sade inget nytt eller överraskande, utan upprepade officiella positioner, men ambassadören var ändå inom den fasta ramen relativt diplomatisk och nyanserad.

"För oss", sade han (alltså parterna i konflikten) "handlar det om att hitta lösningar på konflikten, för er handlar det om att förstå konflikten". Han menade upprepade gånger att det fanns anledning till optimism, men att allt tar lång tid.

Blev man mer optimistisk efter hans genomgång av läget och analys av hur fredsprocessen kan föras framåt?

Det beror förstås på hur man ser på konflikten, men det kvardröjande intrycket är nog ändå av en trots allt positiv utveckling sett ur ett historiskt perspektiv, men en mycket problematisk och svår situation jämfört med vad man hoppades på vid de stora fredssamtalen under 1990-talet.

Och att något stort framsteg skulle kunna nås utan att omvärlden finns med som en central aktör i fredsprocessen är svårt att tro.

Så här bör man inte göra...

Här är en intressant intervju med Barack Obama gjord av Newsweek - både i text- och videoversion.

På den republikanska sidan behåller Rudy Giuliani greppet.

Och för tyskkunniga: framtiden är bara ett myggbett borta...

Det har skrivits många kloka - inte nödvändigtvis med varandra överensstämmande - texter även om mediernas roll i den senaste veckans uppståndelse kring moderata affärer av olika slag.

Här är bara några få exempel som ger en ganska bra bild av den debatt som förs:

Ida Thulin skriver i dagens Eskilstuna-Kuriren under rubriken: 'Medan skvallerkoman breder ut sig.'

Alex Voronov skrev en intressant helgkrönika i samma tidning om samma ämne.

Heidi Avellan tar sig an ämnet ur en liten annan vinkel i Sydsvenska Dagbladet.

Högerbloggaren Johan Ingerö har skrivit ett par inlägg på temat om journalister och granskning av politiker.

Socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian skrev så här i frågan.

I går hade jag förmånen att få hälsa på och lyssna en stund till Umeås tidigare kommunalråd Torsten W Persson.

Det första han sade till mig var: "ja, jag håller inte med dig i allt vad du skriver" - vilket förstås var befriande rakt på sak.

Det är alltid underhållande och lärorikt att lyssna till äldre, avgångna, ledande politiker - från alla olika partier - som fortfarande håller ett vakande öga över den samtida samhällsdebatten.

Man kan bara hoppas att man själv om ett halvt sekel eller så fortfarande har den orken och kraften att hänga med, ställa frågor, undra och analysera, fast jag tvivlar.

Jag tänker i det sammanhanget ofta på Åke Lindgren som inte bara var omtyckt lärare i samhällskunskap på Ljusdals gymnasium, utan också folkpartiets ledare i Ljusdal under många år, även under den tid jag bodde där.

Åke var bred i sitt kunnande, väldigt seriös i sitt politiska uppdrag, men ändå synnerligen tolerant mot mig som ung, motsträvig, krånglig politiskt intresserad.

Han förenade integritet med medmänsklighet.

Han puffade alltid på en pipa utanför kommunalhuset när fullmäktige tog en paus. På något sätt gav det tyngd åt argumenten. Han var den lite omständliga sakligheten personifierad, men livades upp av principiella bataljer.

Han såg dessutom, med sin mustasch och lite bohemiska stil ut som Karl Staaff - och blev mycket entusiastisk när jag berättade att jag just läste Leif Kihlbergs biografi över den liberale statsmannen.

Jag minns speciellt ett samtal i hans vardagsrum med överfyllda bokhyllor om liberalismens historia i Sverige.

Därför var det ledsamt att för några månader sedan höra om Åke Lindgrens död.

Man hör inte av sig till människor så ofta som man borde medan de fortfarande finns bland oss och kan berätta.

Men utan personer som Åke Lindgren, som vågade ge utrymme, chans och förtroende åt en ung spoling när det begav sig, hade jag knappast skrivit dessa rader i denna egenskap nu.

EU-minister Cecilia Malmströms tal hos utrikespolitiska föreningen på universitetet förra veckan visade på ett intressant sätt hur EU-politiken balanserar mellan det eftersträvade och det möjliga.

Hon upprepade regeringens ambition att Sverige ska bli en del av EU:s kärna genom att ha ett aktivt förhållningssätt till unionens dagordning och genom att söka allierade i olika sakfrågor.

Då handlar det om att kombinera en tydlig vilja och övertygelse med en förmåga till kompromisser, en känsla för hur man når slutresultat snarare än hur man stoltserar med de stora orden i början av en process. Det kräver att man går in i förhandlingar med väl definierade och högt satta mål, men också att man har en strategi för att förverkliga så mycket av den ursprungliga ambitionen som möjligt.

Det är styrkan med EU - gemensamma, gränsöverskridande åtaganden blir långt mer verkningsfulla.

Men de kan vara svåra att nå enighet kring.

När Cecilia Malmström gick igenom de sakområden som regeringen vill prioritera inför det svenska ordförandeskapet hösten 2009, då förhoppningsvis det nya fördraget trätt i kraft, stod detta ofta i centrum: spänningen, ibland motsättningen och ibland sambandet vad Sverige skulle vilja göra, och vad Sverige kan bidra till faktiskt blir verklighet.

Klimatpolitiken, Lissabonprocessen för tillväxt och jobb, mer samordnad utrikespolitik, Östersjön, fortsatt utvidgning - det är alla frågor där enskilda medlemsländer kan ha lätt att samlas kring de stora orden, men svårare att komma överens i konkreta beslut.

Det svenska ordförandeskapet ska koordineras med det tjeckiska och det franska innan, och det blir en utmaning att få ländernas relativt olika utgångspunkter och inriktningar att sammanfalla i en långsiktigt dagordning för tre på varandra följande ordförandeskap.

Att gå in i den processen med någon annan avsikt än att tillhöra EU:s mest aktiva länder och än att arbeta för långtgående ambitioner vore att be om ett misslyckande, även om man redan från början måste inse att det väntar många kompromisser och hårda förhandlingar längs vägen.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om varför det är bra om historieämnet blir obligatoriskt för alla gymnasieelever. Håkan Holmberg skrev för övrigt klokt om denna fråga i helgens UNT.

Min signerade text lyder så här:

'Historien gör oss ödmjuka och ger oss mod

Det är de små ögonblicken som fastnar: jag minns hur vår historielärare i gymnasiet vid ett tillfälle, full av ironi men också engagemang, drämde en tung bok i katedern samtidigt som han på bred gotländska, med leendet i mungipan, utbröt ungefär något i stil med: ni anar inte vad ni går miste om som inte lyssnar på Bach och Beethoven!

Det var inte hans uppgift att spela klassisk musik för oss, men det struntade han i. Vid ett annat tillfälle klev han upp på katedern som värsta Robin Williams.

Jag har glömt bort vad han sade, men minns gesten, attityden. Det var det viktigaste budskapet, någon som brydde sig om sitt ämne, en ohejdbar folkbildare.

Och historieämnet är symboliskt för skolans uppgift att ge unga människor en grund att stå på.

Vill man förstå sin samtid, finns inget bättre sätt än att spåra dess ursprung i historien. Vi tror så lätt att vår tid är unik, våra frågeställningar nya, våra konflikter speciella.

Historien ger nyttiga perspektiv, insikter, ödmjukhet, en känsla för det förgångna och just därför ett djupare mod till förändring och fritänkande. Man ska inte underskatta eller skratta åt det mänskliga behovet av sammanhang och förankring.

Historia är inte ett passivt ämne, utan ett aktiverande, uppmanande, och det går att anpassa till intressen och nyfikenhet på ett oslagbart sätt.

Det finns en nidbild av traditionalistisk historieundervisning - och när den stämmer är det verkligen trist. Men det är inget skäl till att nedrusta ämnet, utan till att levandegöra undervisningen, öka ambitionerna istället för att sänka dem. Så måste en modern skolpolitik tänka.

Det senaste beskedet från regeringen att historia ska bli obligatoriskt för alla gymnasieelever torde därför välkomnas på bred front.'

I dagens huvudledare skriver vi om nya riktlinjer för resurstilldelningen till universitet och högskolor.

En del av helgen ägnade jag åt att gå igenom dammiga bokkartonger på jakt efter ett par schackböcker som jag saknat och inte hittat i hyllorna.

Resultatet var lätt att förutspå: de eftersökta böcker dök inte upp, däremot en rad andra spännande och kuriösa utgåvor - och då menar jag inte enbart gamla gömmor av Travrondens vinternummer - som jag omedelbart började bläddra i, oförmögen att förstå hur de kunnat rensas ut i tidigare gallringar.

En av böckerna som jag nästan glömt bort att jag ägde var ett stort band - bokfilm som det kallades förr i tiden - om den svenska nykterhetsrörelsens historia: "En frihetskamp genom seklerna".

Jag har många ärvda nykterhetsskrifter i min ägo och den som är lite inläst på alkoholpolitikens historia vet att den, viktig i sig, ofta haft beröringar även med större reformskeden.

Men den här boken är mer av ett svep på 500 sidor över hela nykterhetsrörelsens historia i Sverige, med nedslag från 1400-talet och fram till 1957.

Där återfinns många spännande anekdoter, notiser, tidningsurklipp och tal ur historiens djup - svenskarnas problematiska relation till alkoholen är ju inte direkt ny.

Vad sägs exempelvis om ett tal som hölls av den brittiske metodistpredikanten George Scott vid Stockholms Nykterhetsförenings "Extraordinära Sammankomst" den 15 december 1832.

En del av slutklämmen löd, och nog kunde de det där med retoriska effekter redan på den tiden (jag har moderniserat stavningen något):

"Om även alla Brännvinets förmenta förmåner vore verkliga, skola de dock icke för ett enda ögonblick kunna ställas i bredd med oberäkneliga olyckor de ha i forna tider utgjutit över en syndig värld. Olyckor, som måste fortfara så länge de måttliga fortsätta att försvara ett måttligt begagnande därav.

Låt den från livet bortryckta Drinkarens efterlämnade torftiga, eländiga Änka och barn uppräkna Brännvinets förträffligheter, och jag skall intet frukta för resultatet.

Ett måttligt bruk av Brännvin ger anständighet och anseende åt superiet och förhindrar världen åskådandet av dess rysliga och mördande beskaffenhet."

Det var tider det...

Det skulle dröja nästan ett sekel innan debatten om totalförbud kontra andra typer av restriktiv alkoholpolitik slutligen avgjordes i Sverige genom folkomröstningen 1922 där förbudsmotståndarna vann över förbudsförespråkarna med 51-49.

Hade folkomröstningen hållits i ett tidigare skede är det inte omöjligt att resultatet gått åt andra hållet. Det så kallade lokala vetot - en möjlighet för enskilda kommuner att införa ett eget förbud - spelade faktiskt periodvis en ganska framträdande roll i den politiska debatten.

Men det var med säkerhet till fromma för den restriktiva alkoholpolitiken under 1900-talet att det blev ett nej, med knapp marginal, till förbudet.

En som förutspådde detta redan 1913 var Karl Staaff (högt respekterad liberal ledare i början av 1900-talet, statsminister 1905-1906 och 1911-1914, hatad av de konservativa kring kungen och en av demokratins viktigaste förkämpar i Sverige) som i en argumentation för rusdrycksförbud ändå kom med följande reservation vid det Nordiska nykterhetsmötet 1913:

"Det gives två slag av hänförelse här i världen: å ena sidan den hänförelse som icke ser några svårigheter för ett eftersträvat måls vinnande, å andra sidan den som ser svårigheterna, som uppskattar dem till hela deras vidd, men som därav hämtar eggelse till ansträngningar utan uppehåll för att vinna seger över dem.

Det händer ej sällan i våra dagars massrörelser, att det är det förra slagets hänförelse, som på mer än ett håll tar överhand, att sålunda entusiaster i glödande iver, i svallande känsla, i brinnande övertygelse samlas om stora ideal, utan att rätt mäta, vilka svårigheter dessa ideals omsättande i verklighet måste innebära och utan att rätt betänka, huru nödvändigt det är att detta omsättande sker efter betryggande förberedelser och med den omsorg, att verket bliver ett gott och bestående verk."

Bloggen går på sparlåga några dagar till, men sedan ska jag förhoppningsvis kunna presentera lite nya grepp och idéer på den, så håll utkik.

Om det är vinterns ankomst eller något annat vet jag inte, men efter lite drygt 830 blogginlägg (ja, det är överproduktion) sedan i februari när jag började är inspirationen inte på topp för tillfället.

Idéerna och uppslagen uteblir.

Vilhelm Moberg skriver någonstans att överansträngning hos författare bara kan botas med arbete. Kanske gäller det även skribenter av blygsammare slag, så det är väl bara att försöka låta tangenterna dansa visare i hopp om bättre rader än dessa.

Jag gjorde häromkvällen samma reflektion som Anders Ågren (m) gjorde i sin blogg för ett par dagar sedan: det blåskimrande rådhustaket var en detalj i kvällen som gjorde att det annars trista, tämligen öde torget bjöd en punkt där man kunde fästa blicken.

Enkla medel - vacker effekt.

Det är faktiskt en punkt där energisparande inte bör ha företrädde, när det gäller att lysa upp stadsbilden höst- och vintertid.

I en signerad text på måndagens ledarsida skriver jag ytterligare en kommentar med anledning av Ulrica Schenströms avgång, drevet i medierna och även lite om skatteaffärerna inom moderaterna:

'Berättigad kritik blandad med drev och talkörer

Ett par av mina argaste insändare skrev jag om Mona Sahlin-affären i mitten av 1990-talet. Det var, anser jag fortfarande, ett exempel på hur skolgårdarnas mobbningsstrukturer uppgraderades till drevjournalistik, och, den gången, sjaskigt maktspel inom ett parti.

Den senaste veckan har åter visat hur viktigt det är att skilja mellan principiella frågeställningar och flockjournalistik där primitiva instinkter tar över.

Händelseutvecklingen kring statssekreteraren Ulrica Schenström, rymmer båda dimensionerna.

Det principiella gäller framför allt Fredrik Reinfeldts inledande sätt att reagera med hemlighetsmakeri på relevanta, berättigade frågor om krishanteringsrutiner. Det snaskiga handlar om hur en ledande kvinnlig politiker fick avgå efter en dumhet, medan en oändlig rad manliga makthavare vandrat genom historien i skydd av ryggdunkare trots värre beteenden.

Det finns tungt vägande sakliga skäl till kritiken mot statsministern för hans uppträdande och mot Ulrica Schenströms för hennes bristande omdöme den aktuella kvällen.

Men när dreven börjar få en logik som går ut på att människor ska jagas bort, utan att snask hinner skiljas från substans och analys, får vi se upp för vilken människosyn och vilket beteendemönster som främjas. Kön av dem som i skydd av talkörer vill kasta första stenen är misstänkt lång.

Samtidigt fortsätter ledande moderater att hamna i blåsväder genom skattemygel och regelbrott av olika slag. Att dubbelmoralen röner uppmärksamhet är i de fallen rimligt. Klyftan mellan ord och handling är uppenbar och politiskt relevant. Socialdemokratin har under sina år vid makten samlat på sig en lång lista av verkliga skandaler. Moderaterna är på väg att hinna ifatt. Alliansen håller säkert andan varje dag just nu.'

I måndagens huvudledare skriver vi om samarbetet kring pensionsreformen.

De tunga namnen avlöser varandra på rankinglistan. På plats...

13. Andrew Jackson 1829-1837 - demokrat (i 1800-talets mening)

Andrew Jackson är kanske den president bland de femton första på min lista som jag känner minst eggelse och sympati inför.

Men hans obestridliga betydelse för framväxten av ett modernt partisystem, kampanjinriktade valrörelser och en politiserad tjänstemannakår i Washington - hans historiska rykte och centrala placering - gör honom till en given kandidat till placeringar högt upp på listan.

Redan 1824 vann Jackson flest röster av de fyra kandidater som då ställde upp, men eftersom han inte nådde egen majoritet utsågs efter beslut av representanthuset istället John Quincy Adams till president.

Fyra år senare tog Jackson revansch. De stora stridsfrågorna under Jacksons åtta år i Vita Huset var hans kamp mot den amerikanska centralbanken och för de höjda tullar som ett antal delstater häftigt invände emot. Det var också under Jacksons år som några av de värsta indianförföljelserna ägde rum.

Genom Jacksons insatser fördes presidentposten ner från de statsmannafjärran höjder där grundarna befunnit sig och förankrades på en mer folklig och demokratiskt tillgänglig vardagsnivå. Kampanjmentalitet, politisering och tilltagande kontrovers blev på gott och ont de bestående konsekvenserna.

Den organisation han byggde upp växte ut till det demokratiska partiet till vars grundare han räknas. Än idag är Andrew Jackson en av den amerikanska historiens mer omstridda gestalter.

13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Västerbottens inland är en utmärkt utgångspunkt om man vill förstå hur småföretagande och entreprenörskap är nyckeln inte bara till en robust och vital ekonomi som ger utrymme för kvalitetsförbättringar i välfärden, utan även för ökad attraktionskraft och kanske en långsiktigt mer positiv befolkningsutveckling.

Inlandet är högintressant, både positivt och negativt. Men där hörs nu framför allt - krångliga budgetar, olösta flygplatsfrågor, någon hotande gruvkonkurs och irriterande nedläggningar av statliga jobb till trots - positiva tongångar av ett helt nytt slag.

Talar man med olika aktörer inom politik och näringsliv från inlandet finns förstås alltid farhågor och problem att dryfta.
Men samtalen brukar inledas och avslutas i optimistiskt tonfall.

Även problemställningarna har ofta konstruktiva utgångspunkter - inte sällan handlar det om hinder för utveckling som man vill undanröja eller möjligheter som inte utnyttjas fullt ut av olika skäl.

Den stora investeringsvågen med potential till mer har gett lite andrum, långsiktighet och ökad självkänsla som håller även över några månader när nyhetsflödet mest bjuder på negativa inslag.

Utmaningen för inlandskommunernas olika aktörer blir att inte slå sig till ro i de goda investeringstiderna, utan att arbeta hårt på att skapa de mereffekter i form av breddad arbetsmarknad, infrastruktur, ökat småföretagande och rikare utbud som investeringar möjliggör, men inte för med sig automatiskt.

Gruvor är tidsbegränsade projekt och inlandets långsiktiga strukturproblem finns kvar.

Småföretagartraditioner, inte minst inom ramen för kvinnligt entreprenörskap, gott rykte för utbildning och social service och kreativa invånare som trivs, stannar eller återvänder i det naturnära, moderna glesbygdsboendet är utvecklingssteg som räcker långt mycket längre och som kan skapa nya strukturer.

Inlandet har chansen, men måste också ta den. Då hänger mycket på hur småföretagandet utvecklas och förutsättningarna för entreprenörskap utvecklas nu när de stora investeringarna kommit med framtidstro.

Det blev ingen vidare lyckad skrivfri vecka för min del, jag får nog lov att öva lite mer på det där med att släppa dagsdebatten.

De första dagarna kunde jag inte hålla mig ifrån ett par inlägg här på bloggen, ett par händelser krävde kommentarer - och eftersom fredagstidningen går i lördagsformat så var det i dag dags för ett nytt inhopp.

Annars har det varit en kreativ vecka av möten, idéutvecklande och planering.

Två ministerbesök i stan bjöd veckan också på - Jan Björklund i måndags och Cecilia Malmström i går (mer efter helgen om det, Cecilia Malmström höll ett tal om Sveriges EU-politik hos utrikespolitiska föreningen på universitetet som är värt en del kommentarer.)

Min krönika i fredagstidningen handlar om entreprenörskap och småföretagande:

'Entreprenörskap vitaliserar samhället

Sean i tv-serien Felicity, Uppfinnar-Jocke och Skalman ur seriernas värld, gårdfarihandlaren i Ivar Lo Johanssons roman: Småföretagare, entreprenör, uppfinnare - orden väcker en mängd motsägelsefulla, ofta lokala, ibland som hos mig populärkulturella, associationer.

Det har tack och lov blivit lättare de senaste åren att få gehör för en modern och positiv bild av företagande.

De flesta, om än inte alla politiska partier, inser kopplingen mellan historiskt framgångsrikt entreprenörskap och Sveriges välståndsutveckling under 1900-talet. Och hos de flesta finns en växande insikt om att vägen till långsiktigt hållbar och trygg välfärd går via dagens och morgondagens ny- och småföretagande; idéer, verksamheter och satsningar som överlever, kanske till och med slår igenom stort.

Pontus Braunerhjelm skriver i tidskiften Ekonomisk Debatt (nummer 6/2007) under rubriken 'Behövs entreprenörerna?'. Han drar slutsatsen att förutsättningarna för entreprenörer och företagare blir 'allt viktigare för den ekonomiska utvecklingen, liksom drivkrafter för individer att utbilda sig och arbeta.' Tillväxtens kärna', skriver han, 'kan i någon mening beskrivas som mötet mellan en individs upptäckt eller idé, och möjligheten att omvandla den idén till en kommersiell nyttighet.' Han avslutar med konstaterandet att dessa möjligheter främst styrs av den ekonomiska politiken, men även av 'kulturer och normer i ett samhälle.'

Men trots denna växande insikt har Sverige ett relativt lågt, alltför lågt, nyföretagande. Intresset bland unga människor för entreprenörskap växer stadigt, men fortfarande känns det svårt och främmande för många att ta steget fullt ut.

Och även om den nya regeringen kommit en lovvärd bit på vägen återstår mycket att göra innan man kan tala om ett verkligt nytt, modernare småföretagsklimat.

En del handlar om välkända saker: skatter och arbetsgivaravgifter, möjligheter till sparande, tillgång till riskkapital, bättre trygghetslösningar för företagare, minskad byråkrati och bättre möjligheter för de minsta företagen att anställa under flexiblare former.

Men vad bidrar i övrigt till ett bra företagsklimat, vad bidrar till ett dåligt företagsklimat, vilken attityd bör kommunerna inta och vilken attityd bör de absolut undvika?

Kommer man från en småföretagarmiljö till en traditionell arbetsplats kan omställningen bli lätt förvirrande.

Helgledighet, flera veckors sammanhängande semester, betald övertid, kompledigheter, möjligheten att faktiskt inte jobba trots rejäl influensa utan att riskera ekonomin - för många småföretagare är det något som knappt existerar.

Det balanseras å andra sidan upp av självbestämmandet, friheten och kontrollen som ingår i småföretagarens livsstil.

Den första förutsättningen för ett bra småföretagarklimat är en mer insiktsfull debatt om småföretagandets villkor.

I en skrift från Svenskt Näringsliv 'Allt kan bli bättre. Så skapar du det bästa företagsklimatet' av Stefan Fölster och Mikael Sekund betonas några grundläggande politiska förutsättningar.

Läser man om vad som gått snett i städer med stora problem blir det uppenbart hur viktigt det är med en öppen, självkritisk politisk attityd på det lokala planet som lyssnar på invändningar, inte försöker tysta ned, läxa upp och förlöjliga. Ställda inför kritik från småföretagare reagerar ju annars en del politiker gärna avvisande.

Attityden sammanfattas med ett citat från en toppolitiker i Gävle: 'Siffrorna stämmer inte med min bild, så säger inte företagen jag möter'. Känns det igen? Den attityden finns ju ibland även i städer med relativt sett goda framtidsutsikter och företagsklimat. Självbelåtenhet är ett säkert recept för stagnation.

En annan viktig faktor för nyföretagandet är givetvis attityderna mot befintligt företagande så som de återspeglas i samhällsdebatten och nyhetsrapporteringen. Där har väsentliga framsteg i liberal riktning skett på senare år, även om jantelag och missunnsamhet fortfarande är alltför utbredda fenomen.

Byråkratiskt bemötande, få entreprenad och osund kommunal konkurrens är förödande för företagsklimatet. Men där valfrihet och fler driftsformer bejakas, näringslivsservicen fungerar och makthavarna avstår från absurda bolagssfärer är företagsklimatet ofta utmärkt.

Entreprenörstänkandet kan överhuvudtaget ge jantelagen och den passiviserande tilltron till hierarkier och centrala monopol en välbehövlig knäck.

Entreprenörskap som stil, symbol och attityd är redan, men kommer i ännu högre grad att bli, något positivt och berikande även inom en modern offentlig sektor, inom förenings- och kulturliv och mängder med annan verksamhet.

Då handlar det inte längre bara om jobben, tillväxten och välfärden, utan om hela samhällsklimatet och medborgarandan.'

I dag är det dags för i mina ögon en av 1900-talets intressantaste politiska gestalter på rankingen. Plats...

14. Lyndon B Johnson 1963-1969 - demokrat

Inför det demokratiska partiets presidentnominering 1960 var Johnson en av huvudkandidaterna - Kennedys främste konkurrent, söderns hopp framför andra.

Men när det stod klart att Kennedy vunnit kandidatstriden var det få som trodde på Johnson som vicepresident - hans rådgivare avrådde honom och Kennedystaben ville ha andra.

En del menar att JFK enbart som en artig gest mot förloraren erbjöd Johnson posten. Till mångas förvåning tackade LBJ ja.

Idag menar bedömare att det förtroende som fanns för Johnsons i stora delar av södern sannolikt avgjorde valet för demokraterna. I november 1963 efter ett av den amerikanska historiens mest omdiskuterade ögonblick - mordet på Kennedy - stod han så plötsligt som insvuren president.

Få amerikanska vicepresidenter har haft meriter och anseende motsvarande Johnsons. Han ägde efter ett decennium som en av kongressens mest framstående ledamöter också det politiska omdöme och den politiska list som ett aktivt presidentskap krävde.

Lyndon B Johnson bar måtten av en stor president. Det reformprogram - "The Great Society" - han presenterade vid sin installation målade upp en storslagen framtid för det splittrade, såriga och socialt skiktade amerikanska samhället.

Välståndet skulle spridas till breda befolkningslager, ökade rättigheter och möjligheter för minoriteter slås fast, rasdiskriminering och fattigdom bekämpas en gång för alla.

Men under Johnsons andra presidentperiod växte Vietnamkriget utom kontroll och slukade all den energi och alla de resurser som hade behövt för de sociala reformernas genomförande. Vietnamkriget blev Johnsons öde och förbannelse. Det gjorde honom mot slutet av sextiotalet alltmer impopulär i breda väljargrupper. Inför valet 1968 avböjde han en ny nominering.

För det reformverk han trots allt åstadkom på de medborgerliga rättigheternas område, för sina sociala visioner och trots sitt klassikt tragiska öde att slukas och övermannas av en fråga bortom hans kontroll får Johnson inta 14:e plats på min lista.

14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

(Uppdaterad) I och med statssekreteraren Ulrica Schenströms avgång så får de senaste dagarnas turbulens ett slut som blir allt vanligare: en inblandads avgång.

Det finns som alltid skäl att diskutera hur medieprocesser fungerar, vilka som tvingas lämna och vilka som kan sitta kvar.
Drabbas kvinnliga politiska aktörer hårdare än män, exempelvis? Det finns en hel del som talar för det, och det är i så fall mycket problematiskt.

Och frågor om smygfoton, drev, integritet och ledande politiska aktörers rätt att vara även vanliga människor bör alltid väckas.

Men med det sagt rörde det sig ändå här om en allvarlig fråga som krävde inte avgång utan klargöranden och tydliga besked från de ansvariga - ytterst statsministern.

De sakliga och principiella frågor som ställdes om krisberedskap och arbetsrutiner var i högsta grad berättigade.

Det principiellt intressanta är dels hur den nya krishanteringen faktiskt i praktiken är tänkt att fungera och dels hur statsministern uppträtt i kommunikationen utåt.

Att socialdemokraterna går igång kan man ta tämligen lätt på. Den förra regeringen drabbades av en långt större affär efter hanteringen av tsunamikatastrofen. Nu ger socialdemokraterna igen för den kritik som då kom från oppositionspartierna.

Varken alliansen eller de rödgröna får några högre betyg för de senaste årens krishanteringsdebatt.

Jag har hela tiden tillhört dem som tyckte att fokuseringen på just Lars Danielssons förehavanden emellanåt fått orimliga proportioner de senaste åren, nästan som om han missat en möjlighet att förhindra själva tsunamin.

Men då som nu är det oviljan att tala sanning, hemlighetsmakeriet och arrogansen gentemot mediernas och andras frågor som förvandlar ett missförhållande till en stor affär.

Med tanke på den berättigade debatt som förts om Sveriges krisberedskap och med tanke på den höga svansföring som alliansen haft i frågan tidigare framstår det som märkligt att regeringen nu inte lämnar ut den omtalade jourlistan, spelar med så öppna kort som möjligt, svarar på fullt relevanta frågor och hanterar den uppkomna situationen på ett professionellt sätt.

Den här trista historien blev förmodligen ett större problem för regeringen än den skulle ha behövt bli på grund av Fredrik Reinfeldts tjuriga uppträdande i just de här situationerna. Statssekreterarens avgång var ingen given följd av det inträffade, men blev det när statsministern inte lyckades hantera kritiska frågor.

Han må ogilla det som sker och vantrivas med den typen av kritik, men det har många statsministrar före honom också tvingats att hantera.

Och frågan om hur den svenska krisberedskapen bäst bör vara organiserad är synnerligen viktig.