Den senaste veckan har bloggen bara haft periskopet uppe vid ytan och spanat i vågskvalpet, men nu börjar det bli dags att dyka ner helt utom synhåll.

Semestern har inletts och med undantag för en krönika på lördag om det inrikespolitiska året 2007 så är det alltså slut även på länkar till ledarsidan här på bloggen för de kommande veckorna.

Kanske tipsar jag om något läsvärt då och då, men annars ber jag att få önska alla läsare trevliga helger, och med hopp om återseende 2008 tacka för många reaktioner, ärliga åsikter, kreativa tips och uppmuntrande tillrop under det gångna året.

Ett lästips: Umeå Live-boken på nätet, där man förutom en intervju med vk.se:s bloggvirtuos Josefin Isaksson och en intervju med vk.se:s keep up-alltid på språng-publisher Ingvar Näslund kan läsa om mängder med andra intressanta exempel på vad som pågår därute i IT-staden Umeå.

Och så några ämnen som varit på vippen att få mig att bryta löftet om mindre bloggande fram till nyår:

Kronprinisessan Victorias uttalande om att hon inte vill vara tyst i samhällsdebatten när hon blir drottning som visar precis varför monarkin är orimlig och odemokratisk ut alla aspekter, också för de inblandade, och bör avvecklas.

Moderaten Ulf Adelsohns parodiska utspel om Svenska Dagbladet som visar att det inte bara är socialdemokrater som ibland är totalt okunniga om hur den moderna tidningsvärlden fungerar.

Den nu berömda Umeå-hymnen och vilka spänningar under ytan som reaktionerna kring den möjligen antyder.

Hertha Berlins gradvisa fall i Bundesliga.

Gata Kamskys seger i World Cup 2007.

Och det faktum att jag nu publicerat fler än 1000 inlägg här på bloggen sedan starten. Ett skäl så gott som något att avrunda detta och ägna helgerna åt att reflektera kring bloggandet som fenomen.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om Norrland, Västerbottens inland och framtidens attityd:

'Nu jädrar kör vi-optimism är inlandets framtid

I senaste numret av tidskriften Fokus skriver Martin Ådahl, chef för den nya gröna, liberala tankesmedjan, om "Norrlands systemskifte".

Den negativa historien först: "Det som en gång var Sveriges friskaste landsända har blivit den mest sjukskrivna. Nybyggarlandet har inympats med den undergivna kolonins offermentalitet. Befolkningen har åldrats, kommunalskatten stigit, flyttlassen fortsatt."

Mot detta ställer Ådahl positiva trender: Norrland ångar av tillväxt, en växande tjänstemarknad kompletterar traditionella branscher, ny självkänsla utmanar statsbidragstungsinne, spirande småföretagarmiljöer och individualism frigörs sig ur jantelag och lillebrorskomplex. Fokus utser Haparandas kommunalråd Sven-Erik Bucht, som fick Ikea att etablera sig i kommunen, till årets svensk.

Även Västerbottens inland kan vittna om både en kvardröjande offermentalitet och en "nu jädrar kör vi och skiter i både nollåttorna och gnällspikarna"-optimism.

Fortfarande hotar gamla ovanor att ta över: vädjanden om paket och räddningspådrag från Stockholm, som satt där fortfarande en av alla de socialdemokratiska regeringar som under decennier systematiskt försämrat glesbygdens långsiktiga villkor och odlat en stereotyp industripatriarkal "vi behöver statliga åtgärder"-junkie-retorik.

Men å andra sidan utstrålade de djupt berättigade protesterna mot neddragningar av befintliga statliga jobb tidigare i år tufft självförtroende och rakryggad framåtanda. De kokade av indignation över att neddragningar skulle ge en orättvis bild av inlandet.

I en krönika sammanfattade jag attityden med ett citat från filmen 'The Poseidon Adventure": 'We didn't ask you to fight for us! But damn it, don't fight against us!'.

Den attityden, som också gett vissa resultat, är glesbygdens hopp. Och alliansregeringen gör rätt som lyfter fram långsiktigt goda villkor för företagande, entreprenörskap, investeringar och modern arbetsmarknad, framför Stockholmsfixering.

Inlandet kommer att tvingas protestera fler gånger för bevarade jobb och rimliga förutsättningar åt en region som inte på något sätt behöver be om ursäkt för existens och hävdelse.

Men protesterna kommer bara att väcka gensvar om kinder och utveckling samtidigt hettar av initiativkraft, ansvarstagande och en övertygelse om att glesbygden har sin bästa, friaste och stoltaste tid framför sig.'

I dagens huvudledare skriver vi om fastighetsskatten och förmögenhetsskatten.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om klimatmötet på Bali:

'Klimatmötet blev varken ett fiasko eller en succé

Klimatmötet på Bali blev inget fiasko. Egentligen är det skäl nog att jubla. Man får inte glömma vad Bali i grunden handlade om: att överhuvudtaget få fart på arbetet med att ta fram den uppföljare till Kyotoprotokollet som ska fastställas i Köpenhamn om knappt två år, att skapa förutsättningar för fortsatta förhandlingar och att få med USA i processen.
Kompromissen blev för vag. Det är långt kvar till bindande, gemensamma åtaganden av det slag som kommer att krävas i ett slutdokument. Men klimathotet är globalt och kräver globala uppgörelser.

Då får inte, hur frustrerande det än må vara, det bästa bli det godas fiende. Om förhandlingarna brutits upp i kaos hade en global ansats blivit omöjlig för lång tid framåt. Då hade höga ambitioner hos enskilda länder reducerats till hedervärda men otillräckliga. Nu lever processen, möjligheter hålls öppna, inga dörrar har stängts. Det är en definitiv framgång.

Vita Husets motsträvighet har stått i centrum, men det händer mycket positivt på delstatsnivå i USA och med en ny president i Washington om ett år kan förhandlingarna bli enklare inför Köpenhamn 2009.

Med detta sagt måste man lika fullt konstatera att uppgörelsen på Bali inte i sig är någon garanti för en lycklig utgång. Uppföljaren till Kyotoprotokollet kommer att kräva både konkreta och tuffa mål för snabbt minskade utsläpp av växthusgaser. Och med tanke på hur nära mötet som skulle lägga fast villkoren för resten av förhandlingarna var att misslyckas är det inget lätt arbete som väntar.

Efter Bali skulle världssamfundet kunna citera Hollywood-gästen i Woody Allens Annie Hall: 'Right now it is only a notion, but I think I can get the money to make it into a concept, then later turn it into an idea.'

Den här veckan är det Anders Rönmark som kommenterar några aktuella ämnen på ledarsidan under rubriken 'Veckan som gick'.

Det handlar bland annat om regeringens dåliga opinionssiffror, Thomas Bodström och läget inför primärvalen i USA.

I dagens huvudledare skriver vi om utredningen av en ny asylprocess.

Här kommer ett par betraktelser i form av radiobloggar över det gångna året i Umeå 2007 och perspektiven inför 2008.

Inslagen är återigen lite för långa för att det ska vara riktigt lyckat som radioblogg, det blir lätt så när man har några stödord och sedan spånar ganska fritt som det är tänkt att man ska göra i den här genren.

Men jag hoppas att kunna hitta ett riktigt bra upplägg för radiobloggandet till början av nästa år som kombinerar det ögonblickliga med det rappa, och framför allt tar fasta på dialogen som form.

Men här ändå några funderingar om Umeå 2007:



Och ett par reflektioner inför Umeå 2008:

Klimatuppgörelsen på Bali blir det anledning att återkomma till med analyser de närmaste dagarna. Det är en framgång att man nått en kompromiss och jag tror inte att man ska underskatta värdet av det, men utgången är inte helt lättolkad och mycket återstår av processen innan den når fram till något mer konkret.

Ska man vara lite elak kunde världssamfundet efter Bali citera Hollywood-gästen i Woody Allens "Annie Hall".

'Right now it is only a notion, but I think I can get the money to make it into a concept, then later turn it into an idea.'

The Guardian har en kommentar på temat här.

Och Die Zeit har en kommentar här.

BBC har samlat några röster från mötet här.

(Den blogg på detta tema som utlovas på dagens ledarsida kommer i morgon som söndagsbetraktelse här på bloggen. Och hur hänger det ihop med mitt löfte att inte skriva exklusivt för bloggen mer under året? Nja, hmm, vår lördagsledarsida i papperstidningen är upplagd med ett bloggcitat som ett fast inslag och det låter sig inte ändras i en handvändning, därför får jag lov att göra ett litet undantag.)

Hur som helst: I min lördagskrönika i papperstidningen den här veckan försöker jag inte, som framgår nedan, att sammanfatta Umeås politiska år 2007, men däremot med några utmärkelser av olika slag påminna om en del av det som vi som hänt, vad vi talade om, vad som fick oss att häpna, le och bekymras:

'Umeå 2007 - ett händelserikt år

Dumhet, lär den franske författaren Gustave Flaubert ha sagt, består av viljan att nå fram till slutsatser'.
Jag skulle inte vilja uttrycka det så drastiskt, men det ligger mycket i att en bra ställd fråga och en fri, frejdig och fördjupande diskussion ofta, och om omständigheterna tillåter, kan nå längre än krampaktiga försök att värka fram en slutappell.

Jag gillar uttrycket som ofta återkommer i folkrörelsearkivens gamla protokoll: '...beslöt att låta diskussionen utgöra svar på frågan'.

Det här borde förstås, med tanke på rubriken, vara den stora Analysen, den definitiva sammanfattningen, lördagskrönikornas lördagskrönika om det politiska året i Umeå 2007.

Men efter snart 300 utgivningsdagar - vad sägs om att istället låta den spännande debatt vi fört under året med meningsfränder och meningsmotståndare, instämmande läsare och kritiska läsare, helt enkelt få utgöra svar på frågan för den här gången?

2008 kommer att kräva nya tag av Umeå, bjuda på överraskande händelser, välbekanta strider och eviga teman. Umeå brottas med många frågor som skriker inte bara efter svar utan framför allt efter kvalificerade, öppna, respektfulla, toleranta och raka diskussioner.

Så istället för ett tröstlöst försök att knyta ihop och runda av, kommer här några små utmärkelser i all enkelhet som påminner om vad som hänt, vad vi talade om, vad som fick oss att häpna, le och bekymras:


Årets gräl
Miljöpartiet i Umeå är inte i balans. Kupper och gräl har avlöst varandra. Uttrycket ett förlorat år har sällan känts mer passande.


Årets vi tror det när vi ser det
Badhusfrågan drogs ett antal nya varv. Centralt läge i Nannakvarteret är senaste beskedet. Som sagt, när vi ser det...


Årets blir det verkligen av nu?
Visionen om Staden mellan broarna fick nytt liv på höstkanten. Tankegångarna lät lovande, men kommentaren 'vi har hört det förut' fälldes av många. För egen del upprepar jag gärna, trots invändningarna som kom senast jag gjorde det, min åsikt att de nya projekt som nu planeras är ett ypperligt tillfälle att skapa lite djärvare och mer nyskapande arkitektur i Umeå.


Årets oj vad känsligt
Ifrågasättandet av den kommunala bolagssfären som följde efter turerna inom Bostaden fick delar av kommunledningen att råskälla åt alla håll och kanter i veckor; ett tecken så gott som något på att debatten var lika känslig som nödvändig. Kanske kom de kritiska frågorna lite för nära den inre kretsen? Debattklimatet är ett stort problem för kulturhuvudstadskandidaten.


Årets Karl Lagerfeld
Kristdemokraternas Anders Sellström krävde i höstas i ett utspel bättre klädsmak hos fullmäktigepolitikerna. Det är kanske tur att han inte jobbar på VK och ser hur journalister klär sig till vardags?


Årets uppfostrare
De socialdemokrater i Umeå som tog kommunalstyrelsens ordförande i örat för hans inställning till sexistiska historier och till slut och till allas häpnad fick honom att skriva under debattartiklar om jämställdhet.


Årets Fly Me To the Moon
En del skakade på huvudet, andra gjorde tummen upp, själv tyckte jag att det var lite överoptimistiskt men klart intressant. Moderata kommunalrådet Anders Ågrens utspel om befolkningsmålet och siffran 200 000 invånare till 2050 väckte reaktioner.


Årets bråkmakare
När den principlösa pragmatismen blir för kvalmig i fullmäktige ser ofta Britt-Marie Lövgren (fp) och Tamara Spiric (v) till att debatten hålls vid liv på ett ideologiskt plan.


Årets sågning
Småföretagarna som yttrat kritik kan inte fylla i enkäter och är typiskt gnälliga norrlänningar - det var den första reaktionen från kommunens näringslivschef när en enkätundersökning visade att det finns brister i Umeås företagsklimat. Han hyfsade tonläget senare och förhoppningsvis kan insatser som görs efter kritiken föra till en bättre placering nästa gång.


Årets Etain Royal
Stilen balanserar ofta på gränsen till det reglementsvidriga, men trött blir han åtminstone aldrig. Lennart Holmlund är den konditionsstarkaste av VK:s politikerbloggare.


Årets hand upp...
...alla som tror sig direkt och utan tvekan kunna peka ut vilka som utgör oppositionen i Umeå fullmäktige. Och är oklarheten kring detta en styrka eller ett problem? Det växlar, anser jag.


Årets övriga ord...
...som man måste känna till för att förstå vad debatten handlade om: handelsplanering, Ön, vägpaketet, Öbacka Strand, gästhamn, tunnel under Holmsundsvägen, konstnärligt campus, Monopol och ridterapi.


Årets besserwisser
Bildbylinerna blir bara större och större, listorna bara konstigare och konstigare, Holmlund bara argare och argare, men rätt tycker jag förstås att jag har för det mesta.'

Med tanke på resultaten förra veckan vore det kanske bäst att låta detta utspelas i skymundan, men här kommer i all öppenhet fortsättningen på V75-duellen mellan mig och Torbjörn Bergmark. När jag nu ser mitt eget system i tryck kan jag konstatera att den svåra omgången fått mig att fega ur helt, inga riktiga jättedrag någonstans. Det måste bli bättre till nästa vecka, men om det här var rätt strategi för denna omgång vet vi om några timmar:

Bergmarks system:
V 75 1: 11
V 75 2: 2,4,5,6
V 75 3: 7
V 75 4: 1,2,4,11,12
V 75 5: 2,15
V 75 6: 2,7
V 75 7: 2
160 rader - 80 kronor

Varpå jag svarar med:
V75-1: 1 Lovely Conch, 3 Wiss Night Hawk, 4 Lovebite, 5 Robis Ingo, 11 Earl Tilly
V75-2: 2 Elvira
V75-3: 5 Conny Nobell, 7 Acclaim
V75-4: 1 Domino Eson, 2 Leonas Yeti, 9 Najo Streamline
V75-5: 5 Blixtra Tånga, 15 Superior Dust
V75-6: 7 Catch The Flax
V75-7: 2 Sembs Gregory, 5 Coolman Crown, 8 Sassa D.
180 rader - 90 kronor

Känns frågeställningarna i den här intervjun igen från Umeå?

På dagens ledarsida har jag en signerad text om Mona Sahlins och Claes Borgströms utspel på DN-debatt häromdagen i jämställdhetsfrågan:

'Oppositionen tomhänt i jämställdhetsfrågan

Tidigare jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström, nu megafon åt socialdemokraterna, anklagade på onsdagen tillsammans med Mona Sahlin i en debattartikel i Dagens Nyheter regeringen för att motverka jämställdheten.

Det var ett angrepp av det slag som kännetecknar oppositionen för dagen: självgott, gapigt, innehållslöst och fritt från egna besked.

Alliansens politik för jämställdhet är inte fulländad eller sammanhängande på alla områden. Vårdnadsbidraget är svårsmält även om jämställdhetsbonusen väger upp en del. Men regeringen har sammantaget ansatser till en genomtänkt politik där oppositionen står tomhänt. Och regeringen har identifierat viktiga strukturella problem, medan oppositionen uppvisar en inskränkt syn på hela jämställdhetsbegreppet.

Det stora jämställdhetsproblemet i Sverige är en snedvriden arbetsmarknad som befäster orättvisa förhållanden. Kvinnor dominerar inom den offentliga sektorns låglöneyrken, drabbas oftare av deltidsfällan, har sämre möjlighet att välja arbetsgivare, har färre maktpositioner och missgynnas av att föräldraförsäkringen inte delas lika.

I Mona Sahlins och socialdemokratins värld är det en verklighet omöjlig att förändra och dömd att bestå. Därför upprörs de så över en politik som angriper ojämställdhet med nya grepp - reformer för fler jobb, större valfrihet, bättre företagsklimat, sänkta skatter - vid sidan av mer traditionella åtgärder och insatser.

Om alliansen skulle lyckas med att bryta upp de låsta strukturerna och därmed ge kvinnor bättre möjligheter till högre löner, mer makt och inflytande, chans till företagande och fler chefsjobb på en mer jämlik och mindre diskriminerande arbetsmarknad blir det ju plötsligt uppenbart hur uselt och med vilken patriarkal grundsyn som socialdemokraterna hanterat jämställdhetspolitiken under alla sina år vid makten.

Därför vore också ur jämställdhetsperspektiv tanken på en vänstermajoritet efter nästa val oroande. Regeringsskiftet 2006 var på detta av socialdemokraterna försummade område ett väsentligt steg framåt.'

I dagens huvudledare skriver vi om att regeringen fått klartecken från EU-kommissionen för sänkning av de sociala avgifterna i tjänstesektorn.

Håkan Holmberg skriver klokt i Upsala Nya Tidning om myterna som finns i Sverige kring engelskan och vilka negativa konsekvenser bristande kunskaper i eller ointresse för andra språk kan få för exempelvis företag som går miste om affärer.

Thomas L. Friedman skriver intressant om hur USA bör uppträda gentemot Iran.

I dagens huvudledare skriver vi om vänsterpartiet och kommunismen.

I en underledare på dagens ledarsida skriver vi om Försäkringskassan med anledning av växlingen på ordförandeposten.

Fredspristagaren Al Gore har i dag talat i riksdagens förstakammarsal om klimatfrågan.

Liberala Nyhetsbyråns Magnus Krantz bloggar om talet som gjorde stort intryck: 'Gore sprider hopp'.

Och LNB:s David Nyström för ett kontrafaktiskt historieresonemang med utgångspunkt i samma tal: 'Det Gore att bromsa det skenande klimatet'.

Den här bloggen noterar en märklighet.

Och den här bloggen kommer med en relevant uppmaning.

Bloggen amerikanskpolitik.se tipsar om denna tio i topp-lista som Time gjort över de minst lyckade uttalandena så här långt i den amerikanska presidentvalskampanjen.

Vi har två ledarstick på dagens ledarsida: ett om spelmonopolet och ett om skadeståndet till en mobbad pojke i Malmö.

I en underledare på dagens ledarsida med vinjetten 'Blickpunkt Västerbotten' tar vi upp den senaste prognosen inför 2008 från Länsarbetsnämnden.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite mer lättsamt om en försenad upptäckt:

'Jag har upptäckt och blivit beroende av YouTube

Det finns alltid några som går före och balanserar djärvt på utvecklingens framkant, och så finns det andra som entusiastiskt dyker upp ett par år senare och hetsar upp sig över upptäckter som redan är lätt föråldrade.

När folk i omgivningen tar fram sina mobiler och börjar betala parkeringsavgifter, surfa på nätet, ta kort, skicka bilder, spela på trav, lyssna på musik och jag vet inte allt, tar jag ofta fram min också (för man vill ju så gärna vara med i sin tid) och låtsas knappa koncentrerat, fast det enda jag gör är att kolla vad klockan visar nere i ena hörnet.
Om några år kommer jag också att ha hajat vad mobiler kan vara bra till förutom att ringa med, men då har utvecklingen förstås redan rusat vidare.

Den senaste sensationella revolutionen i mina vanor heter YouTube. Jag har just upptäckt detta fantastiska, kaotiska källarlager, något år efter de flesta andra. Men det är värre än så: jag har blivit beroende av YouTube.

Och då menar jag inte enbart det faktum att man där kan se Mark Kermode recensera film för BBC Radio Five Live, se gamla klipp från den tid när Jay Leno faktiskt var flitig gäst hos David Letterman, se Van Morrison och Bob Dylan sjunga Crazy Love tillsammans i Grekland, se Victor Korchnoi bli retlig efter att ha förlorat ett blixtparti mot Sofia Polgar eller se ryska poeten Anna Achmatova läsa dikt på arkivbilder.

Nej, även för den politiskt intresserade är YouTube en guldgruva. Där kan man se, för att bara sticka ned näven i denna måndagskvälls kringsurfande och notera vad som följer med upp: Mario Cuomo med ett bländande tal nominera Bill Clinton till presidentkandidat på demokraternas konvent 1992; Margot Wallström diskutera Europeiska Unionens framtid på effektiv engelska; Willy Brandt, i mina ögon en av förra seklets stora hjältar, bli urförbannad på Helmut Kohl i en direktsänd valdebatt på 1980-talet, banka med näven i bordet och blänga med svarta ögon i laddad tv-historia; Margaret Thatcher hålla tal i brittiska underhuset hösten 1990, kort före sin avgång, om Europapolitiken.
Häromveckan hölls uppmärksammade primärvalsdebatter i USA där CNN samarbetade med YouTube.

Så där kan man hålla på att söka, stirra och lyssna nätterna igenom. På många sätt lever vi i en fantastisk epok av tillgänglighet och kommunikation. Jag är nyfiken på vad vi kommer att göra av den.'

I två kortledare på dagens ledarsida skriver vi om Robert Mugabes utfall mot Sverige vid toppmötet mellan EU och Afrika, och uppgifterna i går om att tre unga svenskor fått husarrest på Kuba.

I dagens huvudledare tar vi upp värnpliktsfrågan.

Efter snart 1000 inlägg här på bloggen sedan starten 14 februari i år börjar det ta emot.

Maskineriet kärvar och aktionen är tveksam - för många timmar i dålig ställning vid skrivbordet tar förr eller senare ut sin rätt.

Normalt håller jag bloggtempot uppe med hjälp av kaffe, choklad och musik, men på slutet har det snarare varit alvedon och tigerbalsam som ackompanjerat försöken att knattra ned något vettigt på tangentbordet i den här genren.

Nu har klokt, kompetent folk tittat strängt på mig och antytt att det är dags att vidta vissa åtgärder.

Som ett led i detta kommer jag att dra ned radikalt på bloggandet här för resten av året och sikta på comeback efter nyår.

Jag kommer att fortsätta länka här på bloggen till våra huvudledare och lägga ut mina signerade texter från ledarsidan, kanske då och då tipsa om läsvärda saker på nätet eller öva med någon radioblogg och givetvis motivera den återstående förstaplatsen på min presidentranking, men det blir annars inga nya, skrivna inlägg från min sida förrän efter jul- och nyårshelgerna. Bloggen blir lite som en opera utan arior.

Känner jag ett behov av att bemöta inlägg från andra politiska bloggar här på vk.se kommer jag att göra det på ledarsidan, och skulle stora saker ske som förtjänar ledarkommentar på vk.se sker det via så kallade blixtledare.

Eftersom jag redan hör gapskratten från trogna bloggläsare som minns mina tidigare löften av ungefär samma typ (jag har hållit dem ungefär lika länge som George i Seinfeld kunde behålla en hemlighet), låt mig klargöra en sak: jag inser och medger att min trovärdighet i frågan är noll och jag kommer säkert att reagera ungefär som Steve Dallas i Bloom County när han försökte sluta röka, men den här gången är jag beredd att svära på Karl Staaffs mustascher att jag menar allvar...

Så, jag hoppas att ledare, lästips och något radiokåseri känns som lockelse nog att fortsätta besöka bloggen, men annars på återseende 2008.

På dagens ledarsida har jag en signerad text om umeandan och ett problemfyllt debattklimat:

'Om umeandan och ett rädslans debattklimat

Varje stad med självaktning har en 'anda'. Högtidstalens stråkar gnider fram den smäktande melodin: politiker söker samförstånd över partigränserna och näringsliv och organisationer ansluter sedan i långsiktig utveckling för medborgarnas bästa.
Oftast är den där 'andan' en svårtydd blandning av faktiskt existerande tradition och vagt omhuldad myt.

I Göteborg förs just nu en het debatt om den så kallade Göteborgsandan. Allt fler börjar tröttna på pampfasonerna och maktfullkomligheten hos kommunalstyrelseordföranden Göran Johansson (s).
Göteborgs-Postens ledarskribent Anders Kilner har påpekat i en krönika att Göteborgsandan inte är något som Göran Johansson ensamt förfogar över och att det börjar bli nog med 'koleriska utfall'. Och GP:s chefredaktör Peter Hjörne skrev i helgen om hur Göteborgsandan bygger på 'delaktighet, lyhördhet och respekt för andras åsikter', att den är 'frimodig och tolerant', inte 'despotisk, förminskande eller domderande'.

Varje stad är unik och Umeå har en annan situation än Göteborg, men det är intressant att notera paralleller när det gäller debattklimatet. Även i umeandans stad är det ibland illa ställt med toleransen och respekten för kritiska synpunkter. Den som hävdar en åsikt på tvärs med kommunledningens, eller ställer frågor om de mest inflytelserika nätverken, riskerar alltid att utsättas för återkommande, offentliga utskällningar från högsta ort, få sina personliga motiv ifrågasatta och tillskrivas dunkla avsikter.

De sakpolitiska besluten i Umeå återspeglar ofta en samförståndsanda. Det är en styrka.
Men många talar bekymrat om den rädsla, olust och försiktighet som det patriarkala debattklimatet riskerar skapa i den tänkta kulturhuvudstaden. Borde inte umeandan även prägla tonläget i debatten?'

Den här veckan är det Anne Lindén som kommenterar några aktuella ämnen under rubriken: 'Veckan som gick'.

I dagens huvudledare skriver vi om USA och Iran.

Bakgrunden till rikspolischefen Stefan Strömbergs omplacering är inte entydig och kritiken som framförts blandar sådant som säkert är berättigat med annat som inte övertygar lika mycket.

Att förtroendet mellan Stefan Strömberg och delar av poliskåren är raserat står utom tvivel och att den nu avgående rikspolischefen inte i sitt ledarskap lyckats få tillräckligt många med sig är också uppenbart. Så långt kan man konstatera faktum. En del av kritiken mot hans sätt att sätta upp mål som antingen varit för stelbent kvantitativa eller för självklara kan också ha fog för sig.

Men kritiken mot att rikspolischefen varit för krävande och inte gett tillräckligt med beröm känns inte direkt övertygande från en poliskår som inte bara kämpar med att återfå medborgarnas förtroende, utan också har stora problem, både organisatoriska och resursmässiga.

Sedan länge finns en hård kritik mot polisens oförmåga att lösa och hantera vardagsbrottsligheten. Den senaste tiden har också polisens möjligheter att med nuvarande organisation och arbetssätt bekämpa den grova brottsligheten ifrågasatts.

Svensk polis står oundvikligen inför reformer och förändringar, och att en rikspolischef ska driva på i det arbetet, även tala om resultatmål och inte enbart vara tillfreds med allt och alla när resultaten uteblir är självklart.

Hur det går med den reformprocessen nu är högst oklart, och det i sin tur är sorgesamt. Innebär Stefan Strömbergs avgång att reformmotståndare inom polisen vunnit en delseger?

Vilken roll har egentligen den allt konstigare Thomas Bodström (s), som tillsatte Strömberg, spelat de senaste dagarna?

Ordföranden i riksdagens justitieutskott har trots sitt tunga uppdrag tid med både det ena och andra vid sidan om, nu alltså även tid att driva på Strömbergs avgång via småmysko uttalanden.

Och varför framstår regeringen som återigen lite handfallen och fången i ett skeende den inte förmår ta tag i?

Någonstans måste hela uppmärksamheten inom och kring poliskåren vridas tillbaka mot det väsentliga: hur kan förtroendet för polisen upprättas genom ett effektivare och bättre fungerande polisarbete, både mot vardagsbrotten och mot den tunga brottsligheten? Vilka resurser behövs, vilka organisatoriska reformer krävs, vilka attitydförändringar och nya insikter inom polisen är nödvändiga?

De senaste dagarnas händelser har inte fört polisen framåt.

Min lördagskrönika den här veckan ägnar jag åt Andreas Berghs nya bok 'Den kapitalistiska välfärdsstaten':

'Kapitalism och välfärd lyfte Sverige

Det tog hundra år för Sverige att lyfta från positionen som ett av Europas fattigaste länder 1870 till ett av världens rikaste och mest jämlika länder 1970.
Uppgången var anmärkningsvärd och nästan utan motstycke.

Sedan följde några problemfyllda decennier när Sverige i hög grad ignorerade eller glömde bort ett sekels samlade erfarenheter om hur välstånd främjas, förlorade i konkurrenskraft, utvecklades sämre än jämförbara länder och tappade i den internationella välståndsligan.

I dag har Sverige hittat tillbaka till gamla framgångsrecept på några områden, medan strukturella missförhållanden består på andra.

Den politiska dagsdebatten, där det haglar av historielösa floskler, mår bra av att då och då stanna upp, blicka bakåt och ställa frågan: vilka erfarenheter har vi gjort, vad gick rätt, vad gick snett och vilka slutsatser kan vi dra?

I en ny bok - Den kapitalistiska välfärdsstaten (Ratio) - analyserar nationalekonomen och välfärdsforskaren Andreas Bergh de grundläggande orsakerna till Sveriges framgångar under perioden 1870-1970, pekar på vad som gick snett under de därpå följande 20 åren och tittar på vad som präglar utvecklingen i dag.

Hans slutsats avslöjas redan av boktiteln.
Sveriges styrka under hundra år var kombinationen av kapitalism och välfärdsstat, och Sveriges stora problem och svaghet från 1970-talet och framåt var att den kapitalistiska välfärdsstaten ersattes av en interventionistisk välfärdsstat som försämrade grundförutsättningarna för både tillväxt och jämlikhet.
Andreas Bergh nämner en rad från forskningen kända förklaringar till varför Sveriges ekonomiska utveckling tog sådan fart i mitten av 1870-talet:

Exporten av skog och malm stimulerades av industrialiseringen i Storbritannien.
Skiftesreformerna inom jordbruket skapade fler drivkrafter och större effektivitet. Finans- och banksystemet utvecklades. Exporttullar sänktes och regleringar minskades, vilket ökade rörligheten över gränserna.
Ny kunskap och innovationer spelade en viktig roll för tillväxten. Skråväsendet avskaffades och näringsfriheten ökade. Lika arvsrätt för män och kvinnor infördes.
Satsningar på grundläggande utbildning och infrastruktur hade också stor betydelse. Och utvandringen till USA innebar med tiden ett återflöde av initiativ och idéer till Sverige som var mycket gynnsamt.
Detta ramades senare under 1900-talet in av en relativt okorrumperad demokrati och en relativt stor samförståndsanda och förutsägbarhet i svensk inrikespolitik.

Den utveckling mot ökad jämlikhet som också ägde rum under samma tidsperiod, omfattande ett sekel, kan enligt Bergh förklaras med bland annat grundskolereformer, införandet av socialförsäkringssystem och fackföreningar med hög anslutningsgrad på en fungerande arbetsmarknad.
Sveriges välståndslyft mellan 1870 och 1970 kan alltså beskrivas som en lyckad blandning av demokrati, bejakad kapitalism och bejakad välfärdsstat.

Det som sedan, lite förenklat, händ från 1970-talet och framåt var att staten började gå in med alltfler regleringar på arbetsmarknaden och subventioner i branscher på dekis, skattesystemet löpte iväg mot höga marginaleffekter och hämmande nivåer, lönebildningen fungerade illa, aktiv konjunkturpolitik ersatte stabila spelregler, respekten för den privat äganderätten blev mindre, devalveringar blev ett sätt att slippa ta tag i problem, korta mandatperioder skapade kortsiktighet i beslutsfattandet och de viktiga drivkrafterna för arbete, företagande och utbildning försvagades.

Resultat blev en sämre välståndsutveckling sett i relation till omvärlden och en ökad ojämlikhet i samhället.

Utvecklingen det senaste decenniet är lite motsägelsefull.
Å ena sidan har en rad framgångsrika avregleringar och liberaliseringar, snabb globalisering, förlängda mandatperioder, socialförsäkringsreformer, större valfrihet och EU-medlemskap på nytt stärkt den ekonomiska utvecklingen inom ramarna för välfärdsstaten.

Å andra sidan fungerar ett genomreglerade område som arbetsmarknaden synnerligen illa, manifesterat inte minst av det utanförskap som medför ojämlikhet, segregering och sociala problem. Drivkrafter för jobb och utbildning måste bli bättre. Låginkomsttagare är för högt beskattade. Och klimatet för ny- och småföretagande är fortfarande för dåligt i Sverige.

Erfarenheterna från hundra år av imponerande utveckling som kapitalistisk välfärdsstat, och några decennier av misslyckad interventionism, borde på de områdena kunna komma väl till pass.'

I dagens huvudledare skriver vi om de senaste nynazistiska aktionerna i Umeå.

Okej, min lilla travutmaning till chefredaktören här på VK från i eftermiddags var tydligen mer intressant än jag hade anat och blev ohanterlig redan innan den hade börjat.

Först ville Lennart Holmlund vara med i tävlingen, det skapade i sin tur missförstånd om vad det hela handlade om och väckte dessutom ytterligare förfrågningar.

Så: för att hålla detta på den avsedda lättsamma nivån, klargöra allt direkt från början och undvika alla missförstånd: vem som helst kan via kommentarer här under bloggen eller via mejl till mig eller på egna bloggar givetvis sätta samman egna, fiktiva system de kommande fem veckorna och för sig själva bevisa att de tippar bättre än mig och Bergmark.

Men: jag kommer att koncentrera mig helt på att vinna den interna matchen på VK och det är den som jag redovisar och håller koll på här på bloggen i samband med varje V75-omgång, inget annat.

Jag var med för en massa år sedan i en fiktiv V75-tippartävling på något forum och avundades inte dem som administrerade det hela.
Så i förebyggande syfte begränsar jag detta direkt till den lättsamma men prestigefyllda duellen mellan mig och Torbjörn Bergmark.

Reglerna ännu en gång: fem V75-omgångar, max 150 kronor per system, vid strykningar går reserver in enligt turordningen, ingen inlämningsplikt råder, duellen är rent teoretisk och den som efter fem veckor har vunnit mest eller förlorat minst (i fiktiva pengar) vinner äran.

Torbjörn Bergmark går ut hårt med sitt första system:
V75 1: 1 Cadeau K, 7 Rubberman
V75 2: 1 Jay Jay Okocha, 3 Global Identity, 4 Trustworthy Ås, 9 Perenne
V75 3; 3 Prime, 9 Blue Chip Star
V75 4: 1Simb Karen, 2 Zenta Palema, 3 MT Beloved Sofie, 4 Perle d
Inverne, 5 Supersemlan
V75 5: 15 Nordgubben
V75 6: 6 Harmonic Silvio
V75 7: 2 Alvena Liston, 4 Francoso, , 6 Speedy Gold

240 rader - 120 kronor

Och jag kontrar med mitt första system:
V75 1: 1 Cadeau K., 6 Bordeaux Prince, 7 Rubberman
V75 2: 1 Jay Jay Okocha, 3 Global Identity, 4 Trustworthy Ås, 5 Partagas, 7 King Goran
V75 3: 2 Rite On Track, 3 Prime, 9 Blue Chip Star, 10 Grove´s Ben
V75 4: 2 Zenta Palema
V75 5: 3 Faksblixten, 15 Nordgubben
V75 6: 6 Harmonic Silvio, 7 Lov Lavec
V75 7: 4 Francoso

240 rader - 120 kronor

Efter den långa striden om olika dragningsalternativ och processen med miljööverklaganden är det naturligt om Botniabanans ankomst börjar ses som ett slutmål sig, fullbordandet av ett projekt.

Men det är en bedräglig föreställning.

Även om den juridiska processen ännu inte är helt avslutad, och även om ett par anslagsproblem återstår att lösa för vissa sträckor, så måste hela Botniabaneprojektet börja betraktas ut ett annat perspektiv igen, det ursprungliga perspektivet: inte infrastrukturens, utan regiontillväxtens.

Regionen och kommunerna måste, när banan ligger klar, bevisa hela den här satsningens värde. Det är en ödesfråga, även för framtida infrastrukturbehov i Norrland, att man inte ser Botniabanan som en belöning och ett skäl att ta det lugnt, utan som ett uppfordran att visa varför det är rätt att den byggs.

Botniabanan är inte särskilt populär i andra delar av landet, om jag uttrycker det försiktigt. Och Norrbotniabanan anses av många inte bara vara en felaktig prioritering, utan som ett feltänkt förlustprojekt från första början som inte bör genomföras.

Det är viktigt att komma ihåg - Botniabanan tolereras, men hälsas inte med någon stor entusiasm söderöver. Insikten och förhoppningarna om Botnia- och Norrbotniabanans värde är i hög grad begränsad till Norrland.

Ett misslyckande för Botniabaneprojektet vore därför en anseendeförlust svår att reparera. Om banan inte får de positiva effekter som väntas, om regionen och kommunerna inte i övrigt lyckas med att skapa de bästa förutsättningarna för jobb, företagande, utbildning och lockande livsmiljöer som skapar tillväxt, etableringar och resurser för välfärd av hög kvalitet, då kommer beredskapen att lyssna på norra Sverige i större infrastrukturfrågor framöver att vara mycket liten.

Därför kommer Botniabanans ankomst inte att symbolisera en framgång i sig, utan en chans som måste tas.

Det perspektivet: Botniabanan som förutsättning mer än slutpunkt, medel mer än mål, måste nu börja ersätta den i och för sig begripliga fokuseringen på själva dragnings- och ankomstfrågan.

Expressens Eric Erfors skriver en intressant blixtledare under rubriken: 'Sökes: rikspolischef'.

Uppdaterad: (Varning igen: även detta inlägg och denna fråga intresserar nog i första hand travintresserade.)

Det är inte alltid lätt att förutsäga vilka blogginlägg som ska väcka uppmärksamhet...

Lennart Holmlund vill vara med på V75-utmaningen (se tidigare blogginlägg), och han är givetvis välkommen. Jag föreslår att Lennart Holmlund lägger ut sin rad på sin egen blogg, dock givetvis innan spelstopp i alla fall, han har ju möjligen några han vill konsultera innan.

Reglerna igen: fem veckor V75, max 150 kronor per system, den som ligger mest plus (alternativ minst minus) efter femte veckan har vunnit äran.

Klargörande: det föranligger inget inlämningstvång på deltagarna och eventuella vinster stannar alltså hos den som lämnat in sin rad.

(Varning: detta inlägg har väldigt lite med politik att göra)

Det var endast med yttersta viljeansträngning jag lyckades behärska mig när en travintresserad chefredaktör på en mig närstående tidning i går vid en middag för tidningsfolk plötsligt utbrast: 'det var dåliga V64-tips du gav på bloggen i går.'

Vafalls?!

Visst var Simb Mirage i första avdelningen ett dåligt drag, men Beanie M.M. i sista som tvåa behöver jag inte skämmas för.

Jag känner, efter att ha malt tänder i osande indignation ett helt dygn, att mitt rykte som travtippare står på spel i denna fråga.

Därför kastar jag härmed följande handske på redaktionsgolvet framför Torbjörn Bergmark: vi gör var sitt V75-system för maximalt 150 kronor fem lördagar i följd. Den som gått mest plus (alternativ minst minus) efter fem veckor vinner. Systemen måste redovisas senast fredag kväll varje vecka och läggs sedan ut av mig på denna blogg till allmän beskådan.

I dagens huvudledare skriver vi om den skärpning av straffskalan som är på gång.

I dag på förmiddagen har jag besökt en gymnasieklass och talat lite om hur en dagstidning arbetar och vad en ledarsida är.

Som övning gjorde till slut vi en fiktiv ledarsida med olika ämnesval och förslaget blev: huvudledare om miljön, en underledare om våldsdåd i skolan, ett humoristiskt ledarstick om vädret, en signerad text om Botniabanan och en krönika om fördomar i samhället.

Det hade blivit en riktigt lyckad sida.

En liten kort frågesport hade jag också förberett med fakta hämtade från Tidningsutgivarna:

Hur många dagstidningar finns det i Sverige?
(Ungefär 170)

Hur många procent av Sveriges befolkning mellan 15 och 79 år läser en dagstidning?
(84 procent)

Hur lång tid ägnar den genomsnittliga läsaren åt att läsa morgontidningen?
(31 minuter)

Sverige är det fjärde mest tidningsläsande landet sett till befolkningsantalet. Vilka tre länder ligger före?
(Finland, Norge och Japan)

Varje morgon blixtsurfar jag runt på en stor mängd opinionsbildande sidor för att skaffa mig en bild av hur snacket går bland de mest inflytelserika eller välformulerade debattörerna i landet.

Hur formas och påverkas egentligen min bild, som ledarskribent och politisk redaktör i Umeå, av den nationella dagsdebatten: vilka influerar mig, provocerar eller stimulerar?

Dagstidningar, tv och radio är viktigast förstås, eftersom de når en stor publik och bäst återspeglar (inte nödvändigtvis sätter) dagordningen.

När vi gör en allmän nationell nyhetsvärdering för ledarsidans räkning är det utgångspunkten.

Men vilka andra debattörer och opinionsbildare passerar jag som ledarskribent på min dagliga joggingtur genom debatten?

Det är ingen hemlighet att jag gärna erkänner briljansen och inflytandet hos ett antal av de bästa bloggarna. Många av de mest kvalificerade och välformulerade inläggen i debatten återfinns där, integritet och ryggrad återfinns i hög halt där ute i det som vi kallar bloggosfären.

Men ändå är det nog få av dagstidningarnas läsare som riktigt vet vilka de mest inflytelserika bloggarna är, de som påverkar även oss som sysslar med opionionsbildning på heltid och inom ramen för etablerade medieaktörer.

Här nedan kommer den avslöjande listan över vilka bloggar jag prenumererar på i form av RSS-flöde eller har som bokmärken i min webbläsare.

Det är bloggar som stimulerar min tankeverksamhet inför det egna skrivandet på ledarsidan, inte genom att formulera mina åsikter eller vägleda mina ställningstaganden, utan genom att stå för vital opinionsbildning som går att förhålla sig till, pröva de egna utgångspunkterna mot, utmana, reta sig på, känna tacksamhet inför, hytta med näven åt eller citera för andra. Och många av bloggarna nedan har ideologiska utgångspunkter som skiljer sig, ibland starkt, ibland bara till viss del, från mina.

För att inte listan ska svälla för mycket finns alltså inte dagstidningarnas ledarsidor med, och de är ju rätt många att gå igenom och jag har åtminstone omkring ett tiotal som jag gärna besöker varje dag. Däremot finns en del ledarbloggar med nedan.

Utländska bloggar och medier räknas inte upp, jag håller mig till de svenska.

Jag har inte heller tagit med lokala bloggare från regionen eller enskilda bloggare som jag av olika skäl besöker med jämna mellanrum, men som inte formar min bild av hur just den nationella debatten förs på nätet. Och att jag läser alla vk.se-bloggar är ju liksom givet ändå.

Det här är alltså inte min lista över alla bra bloggare som finns.

Många utmärkta debattörer hinner jag helt enkelt inte följa och många har jag säkert missat fast de är viktiga i bloggosfären.

Det här en ögonblicksbild av vilka som just nu formar min bild av den nationella dagsdebatten i bloggform.

Jag läser inte heller alla nedan varje dag, det säger sig självt, alla kommer ju inte heller med nya inlägg dagligen, men jag håller hyfsad koll på vad de skriver om, blixtsurfar förbi dem helt enkelt och stannar till när något väcker lite extra intresse.
Några följer jag sedan länge, några bara sedan alldeles nyss. Om tre månader kan listan se helt annorlunda ut.

I lite Aktuellt-anda, alltså, öppnar jag för insyn bakom kulisserna på mitt arbete; så här ser, just nu, min morgondos av bloggar ut, här är listan, hämtad utan inbördes rangordning direkt från min RSS-läsare och mina bokmärken:

Jonas Morian, här
Johan Ingerö, här
Neo blogg, här
Louisep.com, här
Magnus Ljungkvist, här
Andreas Bergh, här
Dick Erixon, här
Katrine Kielos, här
Dagens Arena, här
Axess-Vortex, här
Svenska Dagbladets ledarblogg, här
PJ Anders Linder, SVD, här
Esbatis kommentarer, här
Sakine Madon, här
Henrik-Alexandersson.se, här
Liberala Nyhetsbyråns blogg, här
Johan Norberg, Liberalism-capitalism, här
Utrikesbloggen, här
Marta Axner, här
Sundsvalls-Tidnings ledarblogg, här
Dyslesbisk, här
Amerikanskpolitik.se, här
Gudmundson, här
Jacob Christensen, här
Mattias Svensson, här
Kulturbloggen, här
Klimatbluffen, här
Fredrick Federley, här
Isobels verkstad, här

Attans, nu blev det sent igen fast jag lovat att det ska vara slut på dessa ovanor, i synnerhet sedan en krånglande nacke börjat ställa till problem och gett inte bara huvudvärk utan även inte särskilt subtila anvisningar om hur man länge man får sitta framför en dator.

Det är mitt andra råd på kort tid till bloggare, You Tube-beroende och andra vilsna själar - håll era löften om att minska ned på allt detta.

Men jag måste ju bara kommentera kvällens V64. Mina skrällbud gjorde blandat ifrån sig. Simb Mirage i V65-1 orkade ju inte alls, medan Beanie M.M var riktigt stark som tvåa i sista avdelningen.

I dagens huvudledare skriver vi på nytt om klimatfrågan.

Jag vet inte om det är duellen 'alla talar om'.

I min bekantskapskrets är det, med något undantag, snarare duellen 'ingen talar om' - men duellen 'alla borde tala om' är det tveklöst: kampen om tränarchampionatet mellan Stig H och Kari Lähdekorpi, alltså kampen om vilken tränare som vinner mest pengar under 2007.

Magkänslan säger att Lähdekorpi tar hem det, vintern är hans årstid och Stig H:s storloppsinriktade stall går på lågvarv i december - han hade behövt lite försprång inför årets sista månad. Men å andra sidan har Stig H en löpskalle som är tuffare än de flestas, så det blir nog jämnt.

Två skrällbud med dåliga lägen till kvällens V64-omgång för den som verkligen vill satsa på att antingen missa med stil eller bli ensam om att ha alla rätt:

11 Simb Mirage i V65-1

och

12 Beanie M.M i V65-6.

Jag har nästan aldrig spelat Monopol, några gånger som barn bara, och tyckte redan då att Bondespelet var överlägset.

Vad man skulle så, vad man skulle investera långsiktigt i, skog kanske, om man rent estetiskt skulle välja gården med bättre sjöläge eller bättre åkerläge, spelplanen som ett år med de olika årstiderna - genialt.

Jag vill minnas att jag såg någon ny version av Bondespelet häromåret som jag tyckte var mycket sämre än den vi hade som barn, jag blev helt besviken, men möjligen misstar jag mig.

Men okej, nu har Umeå vunnit den stora Monopolomröstningen och fått dyraste rutan på spelplanen. Är det bra reklam för en stad att vinna den typen av omröstning? Eller tolkas det mer som när man vinner stort i gruppspelet istället för att spara krafterna inför det som verkligen räknas?

Jag har i alla fall förstått på reaktionerna att det var viktigt för Umeå att Skellefteå inte vann.

Riktigt stort i mina ögon blir det först när Bondespelet nylanseras och bästa jordbruksmarken förläggs till Röbäcksslätten. Många av spelkorten skulle ju kunna handla om vägdragningar, planeringsfrågor och sånt, med en eller annan lynnig kommunalstyrelseordförande som hot i bakgrunden.

Jag avskyr uttrycket 'borgerliga väljare' (och uttrycket 'socialistiska väljare' med för den delen).

Låt mig säga på en gång: det har säkert förekommit vid upprepade tillfällen även på VK:s ledarsida och dyker säkert upp även framöver, det rör sig om ett etablerat språkbruk som normal kommunikation ibland kräver att man åtminstone förhåller sig till.

Men för mig bygger det på en ytlig analys och en kollektivistisk demokrati- och människosyn. Redan uttrycken 'borgerlig regering' eller 'borgerliga partier' finner jag problematiska, om än inte alls lika irriterande och principiellt tvivelaktiga som 'borgerliga väljare'

Jag gillar varken att man försöker definiera väljare i fixerade grupper på det sistnämnda sättet eller att man försöker bygga upp föreställningen att det skulle finnas något sådant som en enhetlig borgerlig ideologi.

För mig känns inte det hållbart historiskt eller ideologiskt.

Jag är också helt övertygad om att regeringsskiftet förra året hängde ihop med att en del av allianspartierna äntligen lämnade hela det förlegade tänkandet bakom sig.

Det som vi i dag refererar till som alliansen består av en mängd ideologiska nyanser; det är inget problem, inget att skämmas för, det kan alliansens partier bejaka i en idédebatt utan att för den skulle förlora kontrollen över regeringsfrågan eller det nära samarbetet.

Kring uttrycket 'borgerliga väljare' har jag också spånat lite kort i ett par radiobloggar här på kvällskvisten. Först om människo- och demokratisynen:



Och sedan lite kort om den ohållbara eller åtminstone djupt oklara analysen bakom begreppet:

I dagens huvudledare tar vi upp försvarsberedningens rapport.

I två ledarstick tar vi i dag upp en möjlig väg till färre återfall för unga brottslingar och överåklagarens befängda agerande i en märklig förundersökning.

Naturligtvis ska det bli Europas högsta parishjul.

Berlin satsar högt och djärvt på det sätt man nästan bara vågar i en stad som redan är ekonomiskt bankrutt för oöverskådlig framtid...

Nästa gång en film som Himmel över Berlin spelas in lär det alltså finnas nya platser att placera änglarna på.

Ett par gånger har jag här på bloggen annonserat i förväg vad jag ska skriva om till tidningen dagen efter. Det har tagit någon timme, sedan har skrivkramp eller annat strul slagit till ofelbart och utan nåd.

Ett par gånger har jag skrivit om evenemang eller debatter som jag lovat besöka senare under dagen. Det har brukat sluta med förseningar, krångel och utebliven närvaro för min del.

Så även i går när mitt möte innan drog ut på tiden och omöjliggjorde närvaro vid partisekreterardebatten på universitetet mellan Per Schlingmann och Marita Ulvskog.

Så ett gott råd till den som bloggar: annonsera aldrig i förväg vad som gäller för dagen, det är att be om trubbel.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om regeringens dåliga opinionssiffror:

'Regeringen måste börja visa glöd och övertygelse

Faust i Piteå, som sändes första gången på SVT 1999, om en liten fri teatergrupp på campingplatsturné i Norrland, är en av de bästa kortfilmer jag någonsin sett.
Mitt under genrepet på ängen somnar enda åskådaren i sin stol.
- Det är ju meningen att genrep ska gå dåligt, försöker en i gruppen.
- Jo, men det finns väl gränser, snäser en annan.
Jag tänkte på den repliken när den senaste opinionsmätningen presenterades i slutet av förra veckan. Opinionsstödet för alliansen dalar så envist och målmedvetet mot rekordlåga nivåer att den annars givna repliken: 'låga opinionssiffror i det här skedet betyder ju ingenting', bara måste utlösa reaktionen: 'jo, men det finns väl gränser.'

Jo, för även om opinionsläget är omöjligt att förstå rationellt, så är avståndet mellan oppositionen och regeringen nu så stort att det hör hemma i varje seriös analys av det inrikespolitiska läget.
Det låga stödet för regeringen är svårbegripligt. Visst har alliansen begått en del misstag under sitt första år vid makten, men det gör alla regeringar och det ljusa läget på arbetsmarknaden och i ekonomin tillsammans med efterlängtade och populära reformer inom exempelvis skolan borde normalt generera betydligt bättre siffror.

Och vad det är som får väljare att uttala stöd för socialdemokraterna är en gåta med tanke på att ingen riktigt vet vad partiet står för ens på de allra viktigaste sakområdena eller hur ett rödgrönt regeringsalternativ är tänkt att se ut.

Men återigen: det är läget.
Även om de kan missa helgrovt, skyffla pucken i långsargen trots öppet mål, kan inte ens opinionsmätningar vara så snett ute.
Regeringen och statsministern har misslyckats helt i det opinionsbildande arbetet. Det finns inte längre några ursäkter för att inte vakna upp, känna lukten av fiasko och byta kommunikationsstrategi.

Regeringen och alliansen måste gå in i debatten med helt annan närvaro, energi och ideologisk övertygelse - stå upp för vad man gör, ställa oppositionen till svars för bristande alternativ. Och moderaterna måste, även om den pragmatiska förnyelsen har klara förtjänster, även i det senaste utspelet om sjukvården, visa att man står för något mer än bara lyssnandets och vindmätandets princip.'

I dagens huvudledare skriver vi om klimatkonferensen på Bali.

Än slank det hit, än slank det dit och än slank det...alldeles rätt.

Kristdemokraterna ändrar åsikt i bensinskattefrågan. Det är en välkommen omsvängning, som förstås väcker frågor om vad man pysslade med under valrörelsen.

Jag reflekterar kort kring detta i en radioblogg, på språng mot möten och sedan partisekreterardebatt:

I dag blir det debatt på universitetet mellan moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog.

Det kan säkert bli intressant, även om Marita Ulvskogs traditionalistiska, populistiska 'jag tänker inte anpassa mig ett skvatt till verkligheten utan använder samma tomma slagord som jag alltid använt'-retorik i möte med Schlingmanns 'vi ska inte ta ideologisk ställning, utan lyssna, lyssna, lyssna och sedan anpassa oss till vad vi tror är majoritetens åsikt'-hållning inte nödvändigtvis är den bästa blandningen för en framåtsyftande idédebatt.

Men å andra sidan är det ofta sådana polemiska möten som kan överraska och ta oväntade vägar.

Det ryska parlamentsvalet ger många skäl till pessimism. Hoppet om en förnyad demokratisk utveckling i Ryssland är inte särskilt stort för dagen.

Situationen i landet är som många initierade kommentatorer påpekat komplicerad och valresultatet är ett utslag av många olika processer - men i slutändan har de senaste årens utveckling inneburit att demokratin och rättsstaten offrats i Ryssland för andra intressen. Det är sorgligt.

Mer positivt däremot var att Venezuelas president Hugo Chavez förlorade den folkomröstning om grundlagsreformer som hölls i helgen.
Om Hugo Chavez hade fått stöd för att ytterligare befästa sin makt hade det sett oerhört dystert ut för Venezuela. Nu finns det åtminstone ett litet hopp om att den utveckling mot ännu mer auktoritärt styre som pågått ska bromsas.

Lite smått om det ryska parlamentsvalet:

Magnus Krantz ger på Liberala Nyhetsbyråns blogg en snabb kommentar till valresultatet.

För tyskkunniga finns en intervju hos Der Spiegel Online med Fjodor Lukjanow som sammanfattar läget.

Eskilstuna-Kurirens Alex Voronov ägnade sin lördagskrönika åt ämnet.

I tisdagens tidning kommer vi att ha en krönika av Olof Kleberg som också varit i Ryssland under valkampanjens slutskede.

(Uppdaterad efter påpekanden att jag placerat Vitvattnet geografiskt fel. Nederkalix ska det vara, inget annat.)

I en signerad text på dagens ledarsida under vinjetten 'Frisinnat' filosoferar jag lite kring den norrländska vintern:

'Snörök från godståg i isande månsken

Delar av min släkt stammar från Vitvattnet i Nederkalix. Vad tidigare generationer tänkte när de beslöt sig för att härda ut så långt norrut kan man undra.
I fredags kväll när jag var på väg hem från jobbet - försenad till bussen, småsur i kylan - och järnvägsbommarna föll i precis fel ögonblick ute på Västerslätt, framstod deras envishet som obegriplig.
Vad som helst, men inte denna människofientliga mörka Norrlandsvinter, inte ett år till, var känslan som bubblade upp.
Bara ett par minuter senare hade förtvivlan övergått till en märklig, karg försoning inför den stämning en Norrlandsvinter också kan bjuda på: Snörök från ett godståg i isande månsken en novemberkväll.

Om symboliken och estetiken i den bilden inte någonstans djupt i ditt inre förmår tända en gnista av romantik är Norrland förmodligen fel region för dig. För även om bilden inte säger hela sanningen, så säger den något väsentligt om livet här uppe, mötet mellan det livsförnekande och det livsbejakande.
En storstadsbo måste någonstans i djupet av sitt hjärta smälta även inför en grå, ruffig tunnelbaneperrong med trängsel och halvtaskig stämning, för att kunna bejaka en identitet reservationslöst bunden till de händelserika, urbana miljöerna.
Bor man så pass långt norrut som Västerbotten måste man istället orka och vilja se det stora i att människor här genom århundradena förmått skapa livskraft och kulturbygd under otacksamma, påfrestande villkor.

Inlandet kämpar för att visa att det där kan gå igen, att glesbygd kan vara framtid och modern livskvalitet när människor definierar platsens värde och värdighet, inte tvärtom.
Även trendiga Umeå växer ur den folkrörelseanda som genom åren med uppfälld krage och svidande kinder men alltid ångande andedräkt hållit stånd mot mörkret likt Galadriels ljus.

Insikten om det ursäktar inte vintern, men gör det lite mer romantiskt att härda ut och kämpa emot.'

Signaturen Andreas invänder i en läsarkommentar mot placeringen av Thomas Jefferson och menar att han borde ha rankats högre. En annan läsare som ringde mig häromdagen lyfte fram Harry Truman som en favorit och menade att han skulle kunna ha placerats högre.

Det är roligt med sådana kommentarer och jag har största förståelse för båda ovannämnda synpunkter.

Jag ska återkomma med några egna reflektioner när hela listan presenterats kring vilka presidenter som jag tycker hamnat konstigt, vilka jag skulle vilja lyfta upp och vilka jag skulle vilja placera längre ned, och vilka jag tror andra anser har hamnat snett.

Och sedan också göra en bedömning av var ungefär den nuvarande presidenten, George W Bush, skulle komma på listan.

Men först plats...

2. Abraham Lincoln (1861-1865) - republikan (i 1800-talets mening)

Det krävs väl inte något större motivering för att Lincoln hamnar så här högt (han brukar för det mesta rankas som den störste presidenten någonsin) och knappast någon redogörelse för hans liv. Det kanske bästa citatet om honom stod Frederick Douglass (1817-1895), den store slaverimotståndaren och legendariske ledaren för de svarta - som för övrigt skrev en mycket läsvärd självbiografi - i ett tal om Lincoln i Washington 1876:

"Viewed from the genuine abolition ground, Mr. Lincoln seemed tardy, cold, dull, and indifferent; but measuring him by the sentiment of his country, a sentiment he was bound as a statesman to consult, he was swift, zealous, radical, and determined."

Och tvingas jag välja ett citat från Lincoln själv så blir det, föga överraskande, The Gettysburg Address:

'Four score and seven years ago our fathers brought forth on this continent, a new nation, conceived in Liberty, and dedicated to the proposition that all men are created equal.

Now we are engaged in a great civil war, testing whether that nation, or any nation so conceived and so dedicated, can long endure. We are met on a great battle-field of that war. We have come to dedicate a portion of that field, as a final resting place for those who here gave their lives that that nation might live. It is altogether fitting and proper that we should do this.

But, in a larger sense, we can not dedicate -- we can not consecrate -- we can not hallow -- this ground. The brave men, living and dead, who struggled here, have consecrated it, far above our poor power to add or detract.

The world will little note, nor long remember what we say here, but it can never forget what they did here. It is for us the living, rather, to be dedicated here to the unfinished work which they who fought here have thus far so nobly advanced.

It is rather for us to be here dedicated to the great task remaining before us -- that from these honored dead we take increased devotion to that cause for which they gave the last full measure of devotion -- that we here highly resolve that these dead shall not have died in vain -- that this nation, under God, shall have a new birth of freedom -- and that government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth.'

-----------------------------------------------------
2. Abraham Lincoln (1861-1865) - republikan (i 1800-talets mening)
3. George Washington (1789-1797)
4. James Madison (1809-1817)
5. Harry Truman (1945-1953) - demokrat
6. Theodore Roosevelt (1901-1909) - republikan
7. Woodrow Wilson (1913-1921) - demokrat
8. Thomas Jefferson (1801-1809)
9. John Adams (1797-1801) - federalist
10. Bill Clinton (1993-2001) - demokrat
11. John Quincy Adams (1825-1829) - federalist som blev republikan
12. John F.Kennedy (1961-1963) - demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) - demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) - demokrat
15. James Monroe (1817-1825) - republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) - republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) - republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) - republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) - republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) - demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) - demokrat
22. William McKinley (1897-1901) - republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) - demokrat
24. George Bush (1989-1993) - republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) - republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) - republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) - republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) - republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) - demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) - republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) - republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) - republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) - demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) - demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) - whig
36. John Tyler (1841-1845) - whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) - whig
38. James Buchanan (1857-1861) - demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) - republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) - republikan
41. William Henry Harrison (1841) - whig

Den här veckan är det Jonas Morians tur att kommentera några aktuella händelser på ledarsidan.

I dagens huvudledare skriver vi om de internationella undersökningar som visar att den svenska skolan tappar mark.

Göran Bergqvist kritiserar på sin vk.se-blogg min lördagskrönika om kärnkraften, men tyvärr utan att ha läst den särskilt ordentligt och med en förvriden beskrivning av mitt resonemang.

Jag hade förväntat mig mer kritik från kärnkraftsanhängare den här gången, men tar gärna en debatt med andra förespråkare för tvärsäkerhet också.

Däremot tycker jag att man bör återge min text på ett ärligt sätt. Det slutade så här:

För även om kärnkraften har många förtjänster och är långt säkrare än vad dess motståndare vill göra gällande har den även brister och skapar problem. Den mänskliga faktorn och terrorhot gör att riskerna aldrig kan uteslutas helt. Avfallet måste hanteras inte bara i teorin utan också i praktiken, någonstans i en lokal politisk verklighet. Och uranet måste brytas.
(...)
Valet står alltså mellan att antingen fortsätta nyttja dagens kärnkraft dess livslängd ut, inklusive underhåll och moderniseringar, för att sedan övergå fullt ut till då förhoppningsvis tillräckligt utvecklade alternativ, eller att steg för steg bygga ut kärnkraften med nya, moderna verk, vilket skulle göra kärnkraften till den dominerande energikällan för ett sekel framåt.

Jag är ingen kärnkraftsmotståndare och har ingen skräck för ny kärnkraft, men för teknik- och utvecklingsoptimisten inom mig låter det förstnämnda scenariot mer tilltalande.'

Jag säger alltså att en teknikoptimistisk ståndpunkt inte är tilltalad av tanken på utbyggd kärnkraft, utan tror att alternativen ska vara tillräckligt utvecklade när dagens kärnkraft tjänat ut.

Kanske är alla som inte förespråkar omedelbar avveckling syndare i Bergqvist ögon, men han borde åtminstone återge andras ståndpunkter på ett korrekt sätt.

En vacker dikt av Jean-Joseph Rabearivelo (som föddes 1901 i Antananarivo, Madagaskar och dog 1937) får avsluta kvällen.

Jag hittade häromdagen en liten bok med afrikansk lyrik i bokhyllan, och i den fanns en lapp instucken på ett ställe. Det var den här dikten som jag markerat, i översättning av Ingemar och Mikaela Leckius:

'Dagbräckning

Har ni sett gryningen den snatterskan
i nattens fruktträdgård?
Se hur hon återvänder på stigarna i Öst
höljd av blommande liljor!
Hon är alldeles nedstänkt av mjölk
likt de barn som förr i världens diade kor.
Hennes händer som bär en fackla
ör blåsvarta likt läpparna på en flicka
som mumsar på mullbär.

Och fåglarna som hon har fångat i sina snaror
sliter sig en efter en och flyger iväg.'

I min lördagskrönika den här veckan tar jag upp kärnkraftsfrågan:

'Kärnkraften, alternativen, optimismen
A pain in the ass, brukar man kalla jobbiga typer. Det är vad kärnkraftsfrågan börjar vara för mig som ledarskribent just nu - a pain in the ass.

Alla i omgivningen börjar plötsligt bli väldigt tvärsäkra om vad de tycker - de flesta är för en utbyggnad - samtidigt som jag, med ställningstagandet som en del av yrkesidentiteten, mumlar, velar och vacklar.

Denna tvärsäkerhet gör mig nervös och förlägen. Får man fortfarande räcka upp handen och bekänna att man är kluven i synen på kärnkraft, eller blir man rullad i uran och fjädrar och slängd i spillvattnet då?

Bara under mitt dryga trettioåriga liv har kärnkraftsfrågan genomgått väldiga svängningar. Utgångspunkterna har skiftat och människor har bytt åsikt i takt med att verkligheten förändrats, prioriteringar omprövats eller drömmar om alternativ väckts, slocknat och kanske väckts igen.

Min morfar jobbade som kvalitetsgranskare av packningar i bland annat kärnkraftverk, ofta på resa utomlands. När jag vid ett tillfälle - han var redan pensionerad då- hade skrivit en insändare till lokaltidningen och kritiserat en förtida kärnkraftsavveckling blev han mycket nöjd: "det gjorde du rätt i".

Han tillhörde en problemlösande och teknikoptimistisk generation med stark tro på vetenskap och rationellt tänkande, och just kärnkraften framstod som en synnerligen lyckad och tilltalande energikälla. En utbyggnad av kärnkraften i dag hade i hans ögon förmodligen framstått som självklar, förnuftig och logisk.

Men jag är född 1975, i en energipolitisk brytningstid, en tummelplats för snabba opinioner, stora frågor och spända stämningar. Den färgglada, orangea mössan från barndomen finns dokumenterad i fotoalbumen: "Atomkraft. Nej tack!".

Det var ju åren före och efter folkomröstningen, det var Tage Danielssons sannolikhetsmonolog, det var Harrisburg och Kinasyndromet, det var demonstrationståg, det var Fälldin och Palme i sällsam dans kring reaktorerna, det var en blandning av åter till naturen-stämning och tillförsikt om utvecklingspotentialen hos alternativa, rena energikällor, och det var ännu ett antal år kvar till Tjernobyl och förgiftade bärskogar. Sånt färgar självklart även barnets världsbild.

Klimatfrågan har gjort kärnkraften till en självklar nödvändighet för de kommande decennierna även ur strikt miljösynpunkt, alldeles bortsett från energiförsörjning och konkurrenskraft. En förtida avveckling skulle gå emot alla ambitioner om minskade utsläpp.

De förnybara alternativen, som vindkraft, vågkraft, solkraft och biobränslen, har inte sammantaget den omfattning och effektivitet som krävs för att de ska kunna ersätta kärnkraften. Ytterligare utbyggd vattenkraft är i mina ögon utesluten. Kärnkraften är i dag oersättlig.

Men är det liktydigt med att den är oersättlig även om ett antal decennier? Vad säger att alternativen inte fram emot mitten av det här seklet ser betydligt mer realistiska och mogna ut?

I går lämnade Energimyndigheten ett förslag till regeringen på en tjugodubbling av elproduktionen från vindkraftverk, en kraftfull utbyggnad under de kommande åren. Forskning kring och satsningar på andra förnybara energikällor ger också en del skäl till optimism, och den kan inte avfärdas som överflödig eller onödig.

För även om kärnkraften har många förtjänster och är långt säkrare än vad dess motståndare vill göra gällande har den även brister och skapar problem.

Den mänskliga faktorn och terrorhot gör att riskerna aldrig kan uteslutas helt. Avfallet måste hanteras inte bara i teorin utan också i praktiken, någonstans i en lokal politisk verklighet. Och uranet måste brytas.

Det senare är en aktuell frågeställning i Västerbotten. Enligt min mening kan man på sikt inte med bevarad trovärdighet vara för fortsatt kärnkraft och samtidigt säga nej till brytning av uranfyndigheter som finns i landet - ett ja till det ena men ett nej till andra innebär ett moraliskt sammanbrott, någonstans måste argument hänga ihop. (Däremot kan man med bevarad logik vara mot kärnkraft i Sverige men för uranbrytning i exportsyfte.)

Valet står alltså mellan att antingen fortsätta nyttja dagens kärnkraft dess livslängd ut, inklusive underhåll och moderniseringar, för att sedan övergå fullt ut till då förhoppningsvis tillräckligt utvecklade alternativ, eller att steg för steg bygga ut kärnkraften med nya, moderna verk, vilket skulle göra kärnkraften till den dominerande energikällan för ett sekel framåt.

Jag är ingen kärnkraftsmotståndare och har ingen skräck för ny kärnkraft, men för teknik- och utvecklingsoptimisten inom mig låter det förstnämnda scenariot mer tilltalande.'

Under lång tid var det stora problemet i klimatfrågan de som först vägrade erkänna att något klimathot förelåg och sedan vägrade att erkänna att det finns ett behov av insatser och omställning för hållbar utveckling.

I dag finns det, äntligen, en bred och seriös opinion i klimatfrågan som erkänner allvaret i situationen och det rationella i att skyndsamt vidta nödvändiga åtgärder för kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser och i att arbeta fram ambitiösa internationella avtal, framför allt det som nu kommer att stå i centrum de kommande veckorna på Bali - behovet av en uppföljare till Kyotoavtalet.

Det senaste parlamentsvalet i Australien kan sägas ha varit symboliskt för den omsvängning i opinionen som skett i många länder och som varit uppenbar inte minst inom Europeiska Unionen: den nye, tillträdande premiärministern i Australien, Labourledaren Kevin Rudd, signalerar en helt annan inställning till internationella klimatåtaganden än den nu bortröstade föregångaren John Howard.

Men nu håller ett nytt reaktionärt hot på att segla upp i klimatfrågan - från vänster, just när reaktionärerna på andra änden står överbevisade. Det finns oroväckande tendenser till att klimatdebatten håller på att kidnappas av planekonomisocialister och undergångsvisionärer som populistiskt försöker haka på klimatfrågan för att sprida sin allmänna misstro mot värdet av utvecklingsoptimism, tekniksatsningar och marknadsekonomi i arbetet mot utsläppen av växthusgaser.
En del formuleringar som återfinns i debatten är så groteskt innehållslösa att man häpnar.

Återigen riskerar framsteg, välståndshöjningar, människors rörlighet och kontakter med varandra och förbättrade levnadsstandarder att framställas som problem istället för möjligheter, som något man bör bromsa och avskaffa istället för något man bör använda och främja just i miljöfrågan.
På nytt förmår en del varken glädja sig över när människor får det lite drägligare eller uppröra sig över när människor får det värre under ökat förtryck.

Det vore mycket olyckligt om klimatdebatten spårade ur på den punkten och blev en fest för gamla bittra antiliberala ideologier med revanschbehov, istället för den kraftsamling för långtgående och i grunden mycket positiva satsningar på omställning, effektiviseringar och utveckling av nya kreativa lösningar, nya tekniker, nya investeringar och en miljövänligare tillväxt i utvecklingsländerna som behövs just för att nå de mål för radikalt minskade utsläpp som är nödvändiga att nå.

Jag tror också, när nu en medvetenhet och ett engagemang för klimatfrågan väckts på så bred front, att det är helt avgörande på längre sikt att behålla den konstruktiva och optimistiska grundhållning, med en tro på marknadsekonomi, teknikutveckling, innovationer och forskning som i huvudsak präglat den kvalificerade opinionsbildningen kring hållbar utveckling och klimatproblemen så här långt och som gjort att många människor uppfattat det som meningsfullt att engagera sig på längre sikt än bara i ett tillfälligt upprop.

Klimathotet är mycket allvarligt, åtgärder brådskar och världens ledare måste ta sig samman i Bali för att få till stånd en uppföljare till Kyotoprotokollet, men vägen framåt i klimatfrågan heter inte bakåtsträvande, utvecklingsfientlighet och dysterhet, utan insikt om problemen, mod att ställa om och ställa höga krav på minskade utsläpp och en medvetenhet om vilka mekanismer och grundförutsättningar det är som gör en framgång möjlig.