Kärnkraften, alternativen, optimismen

I min lördagskrönika den här veckan tar jag upp kärnkraftsfrågan:

‘Kärnkraften, alternativen, optimismen
A pain in the ass, brukar man kalla jobbiga typer. Det är vad kärnkraftsfrågan börjar vara för mig som ledarskribent just nu – a pain in the ass.

Alla i omgivningen börjar plötsligt bli väldigt tvärsäkra om vad de tycker – de flesta är för en utbyggnad – samtidigt som jag, med ställningstagandet som en del av yrkesidentiteten, mumlar, velar och vacklar.

Denna tvärsäkerhet gör mig nervös och förlägen. Får man fortfarande räcka upp handen och bekänna att man är kluven i synen på kärnkraft, eller blir man rullad i uran och fjädrar och slängd i spillvattnet då?

Bara under mitt dryga trettioåriga liv har kärnkraftsfrågan genomgått väldiga svängningar. Utgångspunkterna har skiftat och människor har bytt åsikt i takt med att verkligheten förändrats, prioriteringar omprövats eller drömmar om alternativ väckts, slocknat och kanske väckts igen.

Min morfar jobbade som kvalitetsgranskare av packningar i bland annat kärnkraftverk, ofta på resa utomlands. När jag vid ett tillfälle – han var redan pensionerad då- hade skrivit en insändare till lokaltidningen och kritiserat en förtida kärnkraftsavveckling blev han mycket nöjd: "det gjorde du rätt i".

Han tillhörde en problemlösande och teknikoptimistisk generation med stark tro på vetenskap och rationellt tänkande, och just kärnkraften framstod som en synnerligen lyckad och tilltalande energikälla. En utbyggnad av kärnkraften i dag hade i hans ögon förmodligen framstått som självklar, förnuftig och logisk.

Men jag är född 1975, i en energipolitisk brytningstid, en tummelplats för snabba opinioner, stora frågor och spända stämningar. Den färgglada, orangea mössan från barndomen finns dokumenterad i fotoalbumen: "Atomkraft. Nej tack!".

Det var ju åren före och efter folkomröstningen, det var Tage Danielssons sannolikhetsmonolog, det var Harrisburg och Kinasyndromet, det var demonstrationståg, det var Fälldin och Palme i sällsam dans kring reaktorerna, det var en blandning av åter till naturen-stämning och tillförsikt om utvecklingspotentialen hos alternativa, rena energikällor, och det var ännu ett antal år kvar till Tjernobyl och förgiftade bärskogar. Sånt färgar självklart även barnets världsbild.

Klimatfrågan har gjort kärnkraften till en självklar nödvändighet för de kommande decennierna även ur strikt miljösynpunkt, alldeles bortsett från energiförsörjning och konkurrenskraft. En förtida avveckling skulle gå emot alla ambitioner om minskade utsläpp.

De förnybara alternativen, som vindkraft, vågkraft, solkraft och biobränslen, har inte sammantaget den omfattning och effektivitet som krävs för att de ska kunna ersätta kärnkraften. Ytterligare utbyggd vattenkraft är i mina ögon utesluten. Kärnkraften är i dag oersättlig.

Men är det liktydigt med att den är oersättlig även om ett antal decennier? Vad säger att alternativen inte fram emot mitten av det här seklet ser betydligt mer realistiska och mogna ut?

I går lämnade Energimyndigheten ett förslag till regeringen på en tjugodubbling av elproduktionen från vindkraftverk, en kraftfull utbyggnad under de kommande åren. Forskning kring och satsningar på andra förnybara energikällor ger också en del skäl till optimism, och den kan inte avfärdas som överflödig eller onödig.

För även om kärnkraften har många förtjänster och är långt säkrare än vad dess motståndare vill göra gällande har den även brister och skapar problem.

Den mänskliga faktorn och terrorhot gör att riskerna aldrig kan uteslutas helt. Avfallet måste hanteras inte bara i teorin utan också i praktiken, någonstans i en lokal politisk verklighet. Och uranet måste brytas.

Det senare är en aktuell frågeställning i Västerbotten. Enligt min mening kan man på sikt inte med bevarad trovärdighet vara för fortsatt kärnkraft och samtidigt säga nej till brytning av uranfyndigheter som finns i landet – ett ja till det ena men ett nej till andra innebär ett moraliskt sammanbrott, någonstans måste argument hänga ihop. (Däremot kan man med bevarad logik vara mot kärnkraft i Sverige men för uranbrytning i exportsyfte.)

Valet står alltså mellan att antingen fortsätta nyttja dagens kärnkraft dess livslängd ut, inklusive underhåll och moderniseringar, för att sedan övergå fullt ut till då förhoppningsvis tillräckligt utvecklade alternativ, eller att steg för steg bygga ut kärnkraften med nya, moderna verk, vilket skulle göra kärnkraften till den dominerande energikällan för ett sekel framåt.

Jag är ingen kärnkraftsmotståndare och har ingen skräck för ny kärnkraft, men för teknik- och utvecklingsoptimisten inom mig låter det förstnämnda scenariot mer tilltalande.’

En kommentar

  1. Göran Bergqvist

    Nu gömmer du dumhet bakom optimism. ”den dominerande energikällan för ett sekel framåt”. Du säger det själv. Karnkaften är ingen långsiktigt hållbar energikälla. När uranfyndigheterna är slut efter några hundra år är allt vi har kvar atomsopor och frågan: Hur kunde vi vara så dumma att vi lyssnade på bl a Nordebo? Nu står vi ju här igen, en ny generation, med samma problem som det de brottades med kring millenieskiftet, och inte har de förnyelsebara alternativen utvecklats nu heller. Att vi aldrig lär oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>