Ibland tvivlar man förstås som skribent på att det någonsin går att påverka samhället ens i det minsta - för att inte tala om världen (ett ord gärna uttalat med vördnad i rösten och en lätt, teatral svepning med handen).

Varje morgon känner man sig manad att publicera gårdagens stycke på nytt - inget har ju förändrats, vilket i och för sig talar för att gårdagens stycke inte var något vidare.

Först när man återvänder till ett ämne för hundrade gången, själv redan urless på sina egna ord, börjar det få en anings genomslag.
Åtminstone i den närmaste bekantskapskretsen som noterar att man tydligen är upprörd över något eftersom man skrivit om samma sak ett par dagar och undrar varför.

Sådana gånger kan vara en tröst att läsa föregångare som kämpat med samma missmod.

En av den liberala opinionsjournalistikens mer inflytelserika pennor under första hälften av 1900-talet tillhörde Valfrid Spångberg.

Jag har de senaste veckorna bläddrat i hans läsvärda memoarer. De här raderna nedan fastnade jag lite extra för. De känns både uppmuntrande och nedslående på en gång - ingenting är nytt under solen, inte ens vår ångest:

"Ett lysande reportage, ett eggande inlägg i en debatt, en kritisk skärskådan av en bok, ett konstverk, en konsert eller en teaterföreställning kan slå an och bita sig fast i minnet hos flera eller färre, som däri funnit det förlösande ordet. Men för det mesta minns man från tidningarna endast det, som går igen och nöts in genom att upprepas.
En bok kan någon gång leva sitt eget liv utan stöd av andra, som gått före eller följt efter. En tidningsartikel nästan aldrig. Den behöver följas av många för att lämna några spår i sanden. Ibland hjälper det inte, även om författaren varit aldrig så brinnande i anden och haft ordet aldrig så väl i sin makt.
'Det är som att skriva i vatten', tyckte Mauritz Hellberg, då han såg tillbaka på sin långa och hängivna livsgärning."

Det är fascinerande hur valkampanjer alltid följer vissa givna mönster. Trots att det är ett helt år kvar till de första primärvalen i USA rasar redan ett förvånansvärt bittert gräl mellan demokraternas hittills ledande kandidater Hillary Clinton och Barack Obama.

Inte så att de personligen ger sig på varandra verbalt förstås. Attackerna sker via talesmän, rådgivare och kampanjarbetare som på subtila eller mer grovhuggna sätt försöker misskreditera motståndare och sätta dagordningen.

Den senaste munhuggningen gällde det finansiella stödet från en mäktig Hollywood-pamp, David Geffen, som ställt upp bakom Obama och offentligt avfärdat Clinton som en omöjlig kandidat. Det har utlöst hårda ordväxlingar mellan de båda kampanjteamen.

Möjligen har Hillary Clintons team - härdat av familjens Clintons decennier i Washingtons brutala hetluft - övat på att gå till så snabba och hårda motattacker som möjligt inför alla tänkbara, eventuella, frenetiska, låga angrepp från republikanerna i det riktiga presidentvalet, att de nu i primärvalkampanjens allra först dagar reagerar överdrivet hårt mot Barack Obamas anhängare.

Givet är att de demokratiska toppkandidaternas gräl inte missgynnar exempelvis en outsider som John Edwards.

Hela historien får mig att minnas den här dialogen i tv-serien Vita Huset mellan Will och Toby:

Will: 'I think it says the President and a bunch of Hollywood types want to put your kids in a small car so they can save the sky.'

Toby: 'How did the Hollywood types get into this equation?'

Will: 'I don't know. How do they ever?'

Att kvinnor, framför allt inom offentlig sektor, stödjer moderaterna i lägre utsträckning än män är en av slutsatserna i partiets eftervalsanalys.

Partisekreterare Per Schlingmann vill nu att moderaterna ska locka fler kvinnor, framför allt genom att inte bara satsa på materiella frågor. Han gläds därför över att moderaterna fått tillsätta kulturministerposten och biståndsministerposten i regeringen.

Det är lite sorglustigt hur den politiska debatten fortfarande segar omkring i gamla vanföreställningar om manliga, hårda frågor och kvinnliga, mjuka frågor - manliga, materiella intressen och kvinnliga, ickemateriella intressen.

Vid varje regeringsbildning upptäcker man också till sin förfäran att många av riksmedias ledande politiska journalister traskat ner sig i samma konservatism.

De kunde, fortfarande år 2006, inte nog betona hur viktiga poster utrikesministern, justitieministern, försvarsministern och finansministern fått.
Stålar, vapen, lagböcker, polisbrickor och resor i världen värderas fortfarande allra högst inom etablissemanget - både det politiska och det journalistiska. Och förfärande ofta definieras sådant indirekt som manliga områden, ointressanta för kvinnor.

Att moderaterna vill locka kvinnor genom mjuka frågor är ett bevis på att en del ännu återstår i partiets jämställdhetstänkande.

Bertil Torekull, tidigare chefredaktör på bland annat Svenska Dagbladet, framför på dagens DN-debatt samma åsikt som Expressens Per Svensson förfäktade häromveckan - det är ett problem att utrikesminister Carl Bildt bloggar på internet.

Genom att kunna meddela sig direkt med medborgarna via en blogg hotas demokratin eftersom journalister inte får full makt att bestämma vilka ord som förmedlas till vem, ungefär så kan, lite tillspetsat, de upprördas argumentation sammanfattas.

Hmm, det är som att höra dinosaurier morra, eller vad de nu gjorde på urtiden. Det är givetvis varken ett hot mot demokratin, den granskande journalistiken eller den fria debatten att politiker bloggar som många andra.

Bloggarna kan granskas och analyseras av drivna journalister, och av intresserade medborgare som får läsa direkt vad ledande politiker tycker och tänker.

Här på vk.se bloggar kommunens politiker friskt, roligt och frispråkigt, det är underhållande läsning och stimulerar debatten - det ges och tas, ett nytt forum breddar möjligheterna till lokala meningsutbyten.

Är det någon som tycker att det hotar den lokala demokratin i Umeå att Lennart Holmlund, Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren eller Pernilla Djärv diskuterar politik i den formen?

Vi som är satta att kritisera och debattera får mer material och fler chanser att ifrågasätta, och medborgarna får bättre möjligheter att själva ta ställning till hur politiker resonerar och analyserar.

Bertil Torekull ger uttryck för en hopplöst förlegad journalistisk självbild som bygger på en nervös vilja att ensamt kontrollera allt informationsflöde och all kommunikation så långt det bara är möjligt.

Det är bra att Carl Bildt bloggar, och att hans bloggar inte lämnas oemotsagda. Fler politiker borde följa hans och andras exempel.

Jag brukar plåga vänner och bekanta med rankinglistor över det mesta i livet, företrädesvis dock över politiska företeelser.

Här kommer därför även i detta forum listan som ingen önskat, men möjligen några fruktat: min personliga ranking över Sveriges tio bästa statsministrar genom tiderna.

Den har inga ambitioner att vara objektiv, vetenskaplig eller byggd på mätbara kriterier, utan är helt subjektiv med spontana motiveringar i skrivandets stund - listan över vilka svenska statsministrar jag personligen gillar bäst eller i vissa fall tycker har uträttat mest. De fyra första får lite mer utförliga kommentarer, de därefter lite kortare.

Mina tio favoriter bland Sveriges statsministrar:

1. Hjalmar Branting (1860-1925), socialdemokrat: stor demokrat och kulturliberal som hade ett ledigare, mer avspänt sätt än sin slutne, moralistiske ungdomsvän Karl Staaff, och delvis därför kunde leva och verka ett decennium längre i politiken. Höll socialdemokratin på glasklar demokratisk och reformistisk linje även till konsekvensen av partisplittring. Lysande journalist, övertygad internationalist och fredspristagare.

2. Karl Staaff (1860-1915), liberal: modig och principfast demokrat som få med en kompetens, arbetskapacitet och förmåga att övertyga i debatter som gjorde honom till den svenska politikens medelpunkt och drivkraft under ett antal dramatiska år. Röjde i kamp mot kungamakten vägen för svensk demokrati, vilket gjorde honom mer förtalad, förföljd och bespottad av reaktionära krafter än någon annan svensk statsminister.

3. Louis De Geer (1818-1896), liberal: drivande bakom den viktiga liberaliseringen av det svenska samhället och näringslivet från mitten av 1800-talet och framåt. Under hans tid genomfördes eller föreslogs en rad epokgörande reformer. Han var med om att lägga ned ståndsriksdagen och införa tvåkammarriksdagen, införa religionsfrihet, göra ogifta kvinnor myndiga, införa en ny strafflag och nya kommunallagar och avskaffa passtvånget. Dessutom ville han avskaffa dödsstraffet.

4. Carl-Gustaf Ekman (1872-1945), frisinnad/liberal: kanske den mest överraskande på listan, men jag gillar C-G Ekman. Dels var han den första svenska statsminister med bakgrund i arbetarklassen, dels var han en mästerlig parlamentariker som lyckades leda ett antal så kallade vågmästarregeringar till viktiga reformer trots att han hela tiden tvingades söka stöd på olika håll i riksdagen. En av Sveriges mest underskattade politiker - delvis därför att han var impopulär hos inflytelserika stadsliberaler som retade sig på hans nykterhetskamp och frisinne, dels därför att hans avgång tvingades fram av en affär med partibidrag i samband med Kreuger-kraschen. Som senare politiker efter honom, exempelvis Mona Sahlin, var det egentligen inte att han gjort något graverande som fällde honom, utan motstridiga besked, misstänkliggöranden och rubrikerna i sig.

5. Tage Erlander (1901-1985), socialdemokrat: sympatisk reformist bakom en del socialistisk retorik som lyckades behålla regeringsmakten en herrans massa år trots att Bertil Ohlin var oppositionsledare. Det är ingen dålig merit.

6. Per-Albin Hansson (1885-1946), socialdemokrat: en pragmatiker, omdömesgill reformist och samförståndsman som fortsatte på Hjalmar Brantings måttfulla linje, ofta i konflikt med radikalare krafter inom sitt eget parti. Fläckad dock av Sveriges agerande under andra världskrigets första år.

7. Carl Bildt (1949-), moderat: ledde en regering som trots att den tog över en extremt misskött ekonomi ändå initierade en rad viktiga liberaliseringsreformer och socialpolitiska förändringar som stärkte den svenska tillväxten på sikt, ökade jämlikheten i familjepolitiken, stärkte de funktionshindrades rättigheter och banade vägen för svenskt EU-medlemskap för att ta några exempel.

8. Nils Eden (1871-1945), liberal: statsminister för en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater vid den svenska demokratins slutliga genombrott.

9. Robert Themptander (1844-1897), liberal: principfast frihandelsförespråkare i en tid av högljudda tullförespråkare.

10. Olof Palme (1927-1986)/Thorbjörn Fälldin (1926-): de får dela tiondeplatsen. Som teatervetare är jag väldigt svag för Olof Palmes retorik och politiska personlighet, den ökade skärpan i debatten - man behöver bara höra hans röst på tv eller radio för att stanna upp och lyssna. Torbjörn Fälldin var statsminister för den första icke-socialdemokratiska regeringen på decennier och är i många avseenden en alltför underskattad politiker.

Patrick Krainer efterlyser mer Kameldebatt hos de politiska bloggarna.

Kallsvettig inser jag att vi missat att kommentera Kamelräkningen på VK:s ledarsida, till skillnad från kollegorna på Norra Västerbottens likaledes frisinnade ledarsida som har en skarpare känsla för nyhetsvärdering än vi och hade en kommentar redan häromdagen.

Som kompensation för denna miss kan jag istället bjuda på en dålig historia, och det är faktiskt första gången i mitt liv som jag överhuvudtaget gör det. Normalt sett hyser jag inga varmare känslor för denna genre. Nåväl, här är eländet:

En man sitter på sin kamel ute i öknen i brinnande hetta. Då kommer plötsligt en cyklist farande i rasande fart. "Varför trampar du så fort?", frågar mannen på kamelen. "Fartvinden svalkar så skönt", svarar cyklisten och kör vidare.
Mannen på kamelen rider iväg långsamt och svettas oupphörligt. "Kanske cyklisten har rätt ändå", tänker han, och börjar driva på kamelen som sätter iväg i full fart. Vinden svalkar mycket riktigt väldigt skönt, men till slut faller kamelen död ner. "Attans, vilken otur", tänker mannen, "han frös ihjäl."

Förhoppningsvis har denna blogg i och med detta nått sin bottennivå och kan börja en långsam klättring mot trovärdighet och värdighet igen.

Kommer det till beslut i enlighet med Ansvarskommitténs synpunkter om Sveriges framtida indelning får man, som jag bloggade om nyss, hoppas att det slutar med bildandet av en stor, konkurrenskraftig Norrlandsregion, inte flera, mindre, irrationellt utformade regioner.

Men än mer grundläggande är givetvis frågan om regionindelningen utifrån Ansvarskommittén betänkande är en god idé överhuvudtaget.

Det ska nu debatteras runt om i landet när den politiska processen tar fart efter utredningsarbetets långa förberedelser.
I samband med den kommer förhoppningsvis också synpunkter på om exempelvis vårdens organisation alls behöver någon ny mellannivå efter de förlegade landstingen.

Och om det nödvändigtvis måste handla om en sammanslagning av gamla län när en av orsakerna till reformen skulle vara att de flera hundra år gamla länsgränserna spelat ut sin roll.

Om man utgår ifrån att mer radikala tankegångar inte får genomslag tycker jag att det finns en hel del skäl som talar för att det vore en vinst för just Västerbotten och Umeå om regionindelningen blev av - mer än det kanske skulle vara på sina håll i södra Sverige.

Det är definitivt inget argument mot en förändring att nuvarande indelning har flera hundra år på nacken. Den typen av konservatism står i vägen för utvecklingen.

Men som många kvalificerade debattörer - och någon upphetsad landshövding - kritiskt påpekat de senaste dagarna finns det en hel del kvar att diskutera när det gäller behovet av nya regioner överhuvudtaget.
Kanske sitter också Ansvarskommittén tankar för mycket fast i gamla traditioner och föreställningar?

Jag lutar i sak åt att idén med ny regionindelning är rätt tänkt, men det ska onekligen bli intressant att se vad den politiska processens turbulenta och känsloladdade hantering gör med utredningens sammanhållna resonemang. Det lär stunda en het politisk debatt.

Ansvarskommittén som i dag lämnade sitt slutbetänkande om Sveriges framtida indelning undviker att rita någon karta, men resonerar med utgångspunkt i de sjukvårdsregioner och strukturfondsområden som existerar i dag om olika regioners förutsättning.

För Västerbottens del är beskedet ganska entydigt. Det framgår tydligt av kommitténs skrivningar att de indirekt ser en sammanslagning av de fyra nordligaste länen: Västerbotten, Norrbotten, Västernorrland och Jämtland som den rationella lösningen.

En uppdelning i två regioner - Övre Norrland och Mellersta Norrland - faller på det bristande befolkningsunderlaget och det faktum att de fyra länen redan i dag håller på att utveckla ett samarbete som bättre motsvarar de befintliga resurserna, infrastrukturen med Botniabanans framväxt och den utvecklingspotential som krävs om en region ska bli framgångsrik.

Kommittén konstaterar även att en stor Norrlandsregion "skulle ge Umeå, norra Sveriges mest expansiva centrum med regionsjukhuset och det största universitetet, en mer central belägenhet i regionen."

Knäckfrågan i Norrland, som i andra delar av landet, är förstås om det går att vinna regional uppslutning och vilja bakom en sådan lösning. En sådan här reform måste bygga på övertygelse underifrån, inte ovanifrån, om den ska gå att genomföra.

Det finns inget självändamål i att det ska gå snabbt. Därför känns kommitténs skissade tidsplan, där det hela ska vara klart redan till 2010, som överoptimistisk och hetsig.

Och att det alls blir något av planerna ger fortfarande höga odds.

Ordföranden i det socialdemokratiska kvinnoförbundet Nalin Pekgul beskriver i en intervju med Svenska Dagbladet hur tuff situationen kan vara för troende muslimer i Stockholmsförorten Tensta som inte vill stödja extrema åsikter:

"Om du är troende muslim, men har respekt för demokratin och tycker att kvinnor och män ska leva jämställda, kan du få en tuff match i Tensta. De extrema religiösa grupperna blir bara starkare, identitetslösheten gör att många dras dit."

Jag bodde själv i Tensta under nästan tio års tid innan jag flyttade till Berlin. Tensta är en fantastisk förort på flera sätt, och en deprimerande förort på flera andra sätt - en blandning av positiv vilja och negativa tendenser, initiativkraft och utanförskap, gemenskap och motsättningar.

Språkmångfalden i tunnelbanan, hela världen närvarande i det lilla centrumet, koncentrationen på liten yta av tusentals skilda erfarenheter - det skapade en kör och en slags frihet från normer (om man är svenskfödd man i alla fall) som man lätt saknar i mer homogena städer eller stadsdelar.

Men det var också märkbart under de tio åren hur stämningen förändrades och blev hårdare, och spåren av religiös fundamentalism och förtryckande kvinnosyn går naturligtvis inte att blunda för. Den som påstår annat ljuger eller känner inte till verkligheten.

Det är av stort värde för debatten att personer som Nalin Pekgul lyfter fram de här problemen och driver de här frågorna. Och som Svenska Dagbladet konstaterar är Nalin Pekgul inte uppgiven. Hon pekar själv i intervjun på två viktiga saker som måste göras:

"Att stödja rätt krafter och ge dem legitimitet. Den offentliga debatten måste föras hela tiden, och vanliga muslimer delta. Det är inte bara fanatikerna som ska få representera oss."

Där har också medierna en viktig uppgift när det gäller vilka som söks upp för uttalanden och hur debatten bland vanliga muslimer skildras.

Fortfarande ligger de flesta av alliansens riksdagsledamöter förvånansvärt lågt när det gäller försvarsminister Mikael Odenbergs förslag om att ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna alla telefonsamtal, mejl och sms till och från utlandet.

Det handlar om ett djupt integritetskränkande förslag som hotar rättssäkerheten, skapar oklarheter mellan polisiär och militär verksamhet och öppnar för ett storebrorssamhälle, utan att ge mer än marginella vinster för den nationella säkerheten.

Just i det läge när det vore som viktigast att ta avstånd från försvarsministerns idéer och markera riksdagsmajoritetens liberala självständighet i centrala principfrågor, då mumlar eller tiger de flesta av alliansens riksdagsledamöter. Det duger inte.

Den som inte kan visa att han eller hon gick till val i höstas på att inskränka den personliga integriteten borde redan nu kunna säga ett klart och tydligt nej till avlyssningsförslaget.

Debatten om Botniabanan och de rättsliga överklagandena rymmer två huvudaspekter som måste hållas åtskiljda:

- den demokratiska rätten att överklaga, människors rätt att ha invändningar mot fattade politiska beslut utan att jagas, förtalas eller hotas verbalt av otåliga makthavare och nödvändigheten av att följa gällande lagstiftning.

- miljölagstiftningen och miljöbalken som infördes 1999, och kraven sedan dess på ett snabbare och mer effektivt sätt att hantera miljöprövningsärenden, utan att miljömålen för den skull behöver mildras.

Den enda demokratiskt rimliga hållningen är att acceptera gällande lagstiftning även i samband med Botniabanan trots stora förseningar.
Rättstaten prövas i just sådana krångliga ögonblick, inte när allt flyter på problemlöst. Man kan inte ha grundläggande principer bara när det är billigt och bekvämt, man kan inte sälja ut dem i populistiska sifferlekar om vad avskaffad demokrati skulle betyda för priset på bussbiljetter.
Makthavarnas demokratisyn provas när något går dem emot, inte när alla bugar och bockar.

Sedan är det en också en rimlig slutsats att dra efter turerna kring Botniabanan att vissa delar av miljölagstiftningen måste ses över och förändras utifrån de diskussioner som redan förts under en längre tid för att öka tempot i hanteringen av liknande ärenden i framtiden.
Redan under förra mandatperioden beslutades om sådana justeringar av miljölagstiftningen för ökad effektivitet.

Det är viktigt att skilja mellan nödvändigheten av att följa gällande miljölagstiftning och viljan att för framtiden förändra delar av den.

Som vi sett av hans blogg i dag är kommmunalrådet i Thailand på semester. Möjligen är det en orsak till att dagens kommunfullmäktige i Umeå har en ganska tunn dagordning. Men det betyder inte att radiosändningen från sammanträdet saknar roliga inslag.

Alldeles nyss, när en interpellation från alliansen om hur kommunledningen vill utnyttja regeringens satsning på vård och omsorg för äldre skulle debatteras, saknades inte bara Britt-Marie Lövgren (fp) som skulle ställa frågan, utan också Eva Andersson (s) som skulle svara på den.

Ordföranden med hög stämma: "Var är Britt-Marie Lövgren?"
Socialdemokraternas inhoppare i Eva Anderssons frånvaro strax därefter: "Jag har sprungit omkring och letat efter Eva."

Tydligen höll Britt-Marie Lövgren och Eva Andersson ett eget, tillfälligt sammanträde i annat ärende just när frågan skulle behandlas. Efter några minuter var de tillbaka i matchen.

Men varför springa omkring och leta? Det är väl bara att skicka sms efter dem? Eller råder mobilförbud under fullmäktige?

Det är förresten lustigt att höra hur svårt hur vänstermajoriteten i fullmäktige har att hitta några skäl att tvångsmässigt kritisera regeringens satsning på de äldre.

I själva verket låter det som om de flesta inser att den är ganska bra och borde kunna vinna prestigelösning uppslutning över partigränserna för konkreta åtgärder.

Kommunalrådet Lennart Holmlund skriver på sin blogg om debatten kring Botniabanan och överklagandena:

'Till mig personligen har jag bara fått en enda liten negativ reaktion och det var från VK:s ledarsida.'

Lennart Holmlund bör nog fundera över vad det säger om hans omgivning och debattklimatet i Umeå.

Det finns alltså bara ja-sägare kring stadens mäktigaste man? Ingen enda som vågar yttra kritik?

Jag har fått många reaktioner från människor kritiska mot Lennart Holmlunds demokratisyn, så Lennart Holmlund har en felaktig bild av opinionen.

Men i det debattklimat som råder och den otidsenliga lansering av Lennart Holmlund som häftig, folklig storpamp som präglar Umeå är det inte så lätt att vara oppositionell.

Lennart Holmlund borde inte vara så belåten över det.

Sent omsider försöker jag att sätta mig in bättre i Umeås tidigare historia. Till min hjälp de senaste dagarna har jag tagit vad jag förmodar är standardverket: "Umeå stads historia 1888-1972".

Skalar man bort lite kungafjäsk, vänjer sig vid äldre politisk terminologi och gillar den epoken i svensk historia är det, så långt jag hunnit i den åtminstone, en analytisk, fint skriven och skickligt berättad bok i en genre som ofta annars brukar landa i antingen det pompösa eller det knastertorra.

Det är slående hur branden 1888 verkar kunna beskrivas som en brytpunkt i Umeås utveckling. Inte bara genom den helt nya stadsplanering och arkitektoniska gestaltning som blev följden, utan också anseendemässigt, ekonomiskt och politiskt.

En snabb sammanfattning av utvecklingen decennierna kring branden:

- Umeås lågskattetradition ersattes av ett högre och mer pragmatiskt skatteuttag.
- Snåljåparnas Umeå blev lån- och risktagarnas Umeå.
- Handelsstaden Umeå blev tjänstemanna- och förvaltningsstaden Umeå.
- De gamla sjöfartsbaserade handelshusen ersattes av modernare företagsamhet, dock utan att näringarna blev något som utmärkte Umeå i konkurrensen med andra städer.
- De dåliga förbindelsernas Umeå blev de åtminstone något bättre förbindelsernas Umeå.
- Och självförtroendet, benägenheten att ta för sig när det gällde offentliga etableringar och investeringar i kamp med övriga Norrland och landet, ökade väsentligt.

Några saker verkar dock vara konstanter i Umeås stadsliv: bråken kring alla nyinvesteringar och nybyggnationer, med överklaganden, uppretade stadsstyrelser, uppretade medborgare och långa förseningar.
Vid återuppbyggnaden av staden direkt efter branden, vid järnvägens dragning till och genom Umeå från stambanestationen i Vännäs, vid försöken att muddra upp älven och lösa hamnfrågan - ständiga bråk och juridiska tvister.

Stadsplanering, skattefrågor, handelsbekymmer, strider kring infrastrukturprojekt, kamp om prestigeprojekt med andra städer i landet - känns det igen?

Patrick Krainer skriver på sporten i lördagens VK om hur idrottsutövare brukar straffa sina utrustningar för egna misslyckanden. Det slås och kastas ständigt med redskapen.

Men han konstaterar också att rallyförare och enduroförare fegar ur och istället för att ge sig på bilen eller motorcykeln - de huvudansvariga - kastar värnlösa hjälmar i backen.

Även författare och skribenter har ägnat sig åt liknande utbrott genom århundradena. Och många har på senare år börjat fega ur och bete sig ekonomiskt, småtrist rationellt mitt i ilskan.

Författare har traditionellt i vrede rivit sönder fullskrivna pappersark, knöglat ihop bitarna och slängt dem i papperskorgen (i bästa fall) eller rakt in i elden (om formuleringarna måste utplånas omedelbart och för alltid).

En och annan knäckt fjäderpenna eller en och annan bläckfläck på väggen har säkert föregått dikter och romaner som vi i dag kallar mästerverk. Och vilken student har inte brutit itu en blyertspenna sent på natten dagen innan inlämning av någon plågsam hemtenta.

Men i dag, när alla har tillgång till dator och pennor tyder på en udda läggning, hur ser det ut då? Det är hjälmfenomenet som råder.

Vem lyfter upp en laptop och slungar genom rummet eller häver en platt bildskärm in i väggen?
Har man externt tangentbord och är väldigt frustrerad kanske en kopp hett kaffe ned över bokstäverna kan vara ett lite dyrare alternativ. Men jag misstänker att det fortfarande är sönderrivna, ihopknöglade papper som gäller för de flesta av oss.

Snacka om att straffa den billigaste budbäraren.

Och hur gör man som bloggare, när det man skriver inte ens kommer ut på papper? Om man har tryckt på sändknappen för något riktigt dumt inlägg, kanske i bristande koncentration en söndag eftermiddag när man borde ha ägnat sig åt annat - när det står där på skärmen att läsa som ett monument över den egna omdömeslösheten: hur ska man hantera krisen?

Jag funderar på att vrida av huvudströmbrytaren.

Anders Ågren (m) meddelar på sin blogg här på vk.se att kulturministern kommer till Umeå 28 mars, och då bland annat ska uppvaktas av en delegation med representanter för Norrlandsoperan och dess ägare.

Förhoppningsvis tar Lena Adelsohn Liljeroth vid sitt besök intryck av kritiken mot regeringens beslut, men också av vittnesmålen om hur skattereglerna på kulturområdet slår hårdare mot institutioner som ligger långt från de största städerna.

Den illa hanterade frågan om kulturinstitutionernas momspengar, som bland annat drabbat Norrlandsoperan med ett par miljoner minus för 2007, fortsätter att väcka debatt.

Regeringens beslut att ta tillbaka pengarna i form av sänkta anslag har, som jag bloggat om tidigare och som VK skrivit om på nyhetsplats, kallats "oskäligt" av Kulturrådet på grund av den slumpmässighet med vilken den drabbar vissa institutioner hårdare än andra.

På sin blogg här på vk.se föreslog i dag Britt-Marie Lövgren (fp) att politiker från Västerbotten ska gå ihop över partigränserna för att kräva en förändring, exempelvis genom en uppvaktning av kulturministern - som ju besökte Norrlandsoperan under valrörelsen tillsammans med allianskollegor.

Det vore bra om politikerna i Västerbotten kan tala sig samman om en sådan insats. I den här frågan handlar det om ett klassiskt exempel på när en Stockholms-fixering i kulturpolitiken måste brytas och de tuffare villkoren för institutioner på långt avstånd från storstadsregionerna uppmärksammas.

Det budskapet bör förmedlas till riksdag och regering av en bred samling politiska representanter för Västerbotten.

Kareem Amer, en egyptisk bloggare som stått åtalad för att ha förolämpat islam och presidenten Hosni Mubarak dömdes i veckan till fyra års fängelse.

Han fick tre år för det han skrivit om religion och ett år för det han skrivit om den politiska makten.

Det är en skandalös dom som säger en hel del om situationen i Egypten. Kareems öde måste uppmärksammas även framöver. Omvärlden bör protestera mot domen.
Det är också en påminnelse om att kampen för yttrandefrihet aldrig får upphöra.

Förslaget att Storumans kommun ska byta namn till Storuman-Tärnaby är väl ingen principiell fråga, utan mer en praktisk och känslomässig fråga att avgöra för de som bor i Storuman.

Men jag kan vittna om att är man inte uppvuxen i Västerbotten tar det en stund innan man fattar att Tärnaby hör till Storuman. Och när man besöker exempelvis Storuman är det märkbart att klyftan mellan orterna kan vara ganska påtaglig ibland.

Ett namnbyte skulle alltså kunna klargöra bättre för omvärlden, och kanske även för kommunen själv i vissa lägen, vad Storumans kommun rymmer i form av tillgångar, näringar, turism och traditioner med bredare möjligheter till utåtriktad marknadsföring.

Men å andra sidan: känns det för en majoritet i Storuman och Tärnaby känslomässigt fel så är det förstås bättre att inte driva igenom en namnförändring.

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder gjorde en tänkvärd iakttagelse på sin blogg häromdagen (www.svd.se/ledare) angående Lagrådets sätt att sila mygg och svälja kameler.

Det handlade om vad som egentligen hotar rättssäkerheten mest - beslagtagna mobiltelefoner i skolan eller en stat som avlyssnar hela sin befolkning? När regeringen vill ge lärare rätt att ta ifrån elever som stör undervisningen deras mobiltelefoner så menar Lagrådet, säkert inte utan anledning i detaljer, att förslaget måste skrivas om för att inte rättsäkerheten ska hotas.
Men när storebror försvarsminister Mikael Odenberg vill ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna hela svenska folket - alla telefonsamtal, alla sms och alla mejl till och från utlandet - då gör man i princip tummen upp och lämnar klartecken.

"Ska man skratta eller gråta", frågar PJ Anders Linder med rätta.

Lagrådet verkar ha lite svårt med proportionerna.

Den finske storhästägaren Reima Kuisla köpte för en tid sedan en av Kanadas bästa travhästar, femårige valacken Plantagenet, för vad man bara kan spekulera om måste ha varit en furstlig summa pengar.

Kuisla, som tidigare ägt bland annat skuttburken och ångvälten Etain Royal, beslutade sätta kanadensaren i träning hos Stig H Johansson. Normalt en klok strategi med importer från "over there".

Häromdagen lastades hästen ut på Stig H:s träningsanläggning efter resan över Atlanten. Förväntningarna stora förstås.

Stig H:s kommentar (citerad på www.stigh.se) efter att ha kollat in hästen är lika härligt, brutalt, osentimentalt rakt på sak som den måste vara varje hästägares mardröm:

- Just nu, efter sin långa resa, ser Plantagenet inte så rolig ut. Han har gjort sig lite illa i transporten, men det är nog ingen större fara. Däremot är jag förvånad över att han ser närmast nollställd ut konditionsmässigt. Han är långhårig och överviktig och verkar faktiskt inte ha tränats ordentligt på ett bra tag.

Hur är det man säger? Ärlighet varar längst.

Modiga människor har väl ofta drag av antingen utpräglat självförtroende eller stor ödmjukhet.

Den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) var inte direkt någon fegis när det gällde att säga sin mening. Eller vad sägs om den här småkaxiga inledningen till självbiografin "Bekännelser":

"Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare."

Det gäller att skapa förväntningar.

Jag har aldrig orkat igenom hela "Bekännelser", men första sidans brandtal är en höjdare av attityd.

Utbildningsminister Lars Leijonborgs förslag om att ändra intagningsreglerna till högskolan är rätt tänkt på de flesta punkter.

Att man ska ha godkänt betyg från gymnasiet i kärnämnena svenska, engelska och matematik för att få högskolebehörighet borde vara en självklarhet.

Och att den som prioriterar att läsa mer matematik och språk på gymnasiet ska få en fördel med fler extrapoäng vid antagningen än den som valt enklare kurser är också en bra förändring.

På en punkt finns det dock anledning att rikta vissa invändningar mot regeringens förslag. Leijonborg vill ta bort 25:4-regeln som gör det lättare för den som är över 25 år och har fyra års arbetslivserfarenhet att komma in på högskolan.

Risken finns att det i praktiken innebär en inskränkning av det livslånga lärandet.

Människor lever allt längre. Rörligheten på arbetsmarknaden kommer och bör öka. Gamla industriella föreställningar om att man ska leva sitt liv inom ett och samma yrke på en och samma arbetsplats är redan i dag förlegade.

Att ha möjligheten att byta bana senare i livet, ta med sig gamla erfarenheter in på nya områden är viktigt för att framtidens arbetsmarknad och utbildning ska fungera och gå hand i hand.

Här bör regeringen lyssna på berättigad kritik.

Det finns böcker som man inte kan låta bli fast man läst de flera gånger redan. Har man dem i pocket får man till slut samla sidorna i en liten låda och skriva titeln på locket.

Stämningen från första gången man sträckläste dem kommer kanske inte tillbaka, men som Olof Lagercrantz beskriver i sin lilla bok "Om konsten att läsa och skriva" har omläsningen sin egen trygga charm.

Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi - Red Mars, Green Mars, Blue Mars - är en sådan läsupplevelse som tål repriser.

Ramhandlingen beskriver en framtida kolonisering av Mars (nej sluta inte läsa nu - den är briljant, genomarbetad och tankeväckande så att det räcker flera år). Berättelsen sträcker sig över några generationers kamp om att definiera vad man egentligen vill åstadkomma och vilka man egentligen vill vara i den nya miljön.

Har man läst den känns det ibland som att bläddra i historieboken när man läser världsnyheterna i tidningen varje morgon. Christer Fuglesang ger bara en liten aning om vad som väntar.

Politik, ekonomi, miljö, vetenskap i alla dess former, filosofi i alla dess former, mänskliga relationer och så lite lagom dos av kärv, realistisk rymdromantik - det blir inte bättre.

Tycker man om science fiction är boken ett måste. Tycker man inte om science fiction är det boken som bevisar att man har haft fel.

Säg mig hur du vill bygga på Ön och jag ska säga dig vem du är.

Hur ska Ön på bästa sätt bebyggas så att det bär sig ekonomiskt, ökar tillgängligheten för fler att bo och röra sig där och skapas ett grönt rekreationsområde som utnyttjas, inte bara finns på papperet? Hur kan Ön förvandlas från en relativt död punkt till en modern attraktion värdig ett sådant unikt läge?

I debatten har många paralleller dragits. Ön ska bli Umeås Djurgården. Ön ska bli Umeås Manhattan. Psykoanalysen kan snart sluta analysera drömmar och börja analysera människors bild av den framtida Ön i stället.

Området är så pass otillgängligt och outnyttjat i dag att det ger tanken stora friheter när man funderar över vad som kan göras där. Jag tycker att det finns några givna utgångspunkter:

(1) Ön bör bebyggas i någon form - i dag kommer den inte till sin rätt och om inte fler människor kan utnyttja det attraktiva läget även för boende kommer Ön aldrig heller att utnyttjas som grönområde på det som den förtjänar.

(2) Bebyggelsen måste där det passar gå på höjden för att fler ska kunna bo där till rimliga priser och för att få ekonomin att gå ihop. Det får inte bli bara lyxboende på Ön. Blandade boformer är ett måste. Och genom att bygga på höjden kan också fler bo utan att för stora delar av Ön måste bebyggas.

(3) Viktig punkt: Det som byggs bör präglas av spännande, unik arkitektur som ger Umeå ett nytt vykortsmotiv. Hela satsningen måste ske med en övergripande tanke om vad man vill med Ön och vad bebyggandet ska säga om Umeå.
Badhushanteringen, med motstridiga besked och utan tydliga analyser, förskräcker. Standardlösningar för att spara lite duger inte när ett sådant attraktivt, känsligt läge ska utnyttjas på ett varsamt men medvetet sätt.
Ska det byggas på Ön måste det synas redan vid första anblicken att detta är en modern stad i utveckling. Hellre lite provocerande i utformningen än fegt och anonymt.

(4) Den ekologiska dimensionen måste inte bara finnas med, utan framhävas i hela satsningen. Bebyggelsen får inte täcka hela ön - det är i kombinationen av levande boende och nära grönområde med många människor i rörelse som potentialen ligger.

Socialminister Göran Hägglund, på besök i Umeå i dag, är svensk mästare på politiska one-liners.

Vid en presskonferens på Universitetssjukhuset nyss bjöd han på några nya smakprov, och en gammal söndertuggad:

"Det värsta som finns är politiker som svarar på frågor ingen ställt." (Varpå han inledde presskonferensen med ett mindre anförande.)

"En olycka kommer sällan ensam". (Kommentar till att Mona Sahlin besökte Umeå i förra veckan och han nu.)

"Barn går inte i repris." (Om föräldrars önskan om att få spendera mer tid med sina barn.)

Och så den vi redan har hört till leda:

"Vi måste flytta besluten från politikernas skrivbord till föräldrarnas köksbord". (Till försvar för vårdnadsbidraget.)

Göran Hägglund sade kloka saker om sjukvårdspolitiken - högre statsbidrag, behovet av att göra vårdyrkena mer attraktiva i tid innan de stora pensionsavgångarna, löfte om att arbeta för fler läkarutbildningsplatser och nödvändigheten av att kombinera ett ökat antal läkare med bättre och effektivare organisation av de många som trots allt redan finns.

Han talade även väl om vad som behöver göras för att garantera en värdig äldreomsorg för alla, med tydliga rättigheter, oavsett var man bor i landet.

Svårare har han det med vårdnadsbidraget, som på en redan i dag ojämställd arbetsmarknad där kvinnorna tar ut långt större del av föräldraförsäkringen än männen riskerar att bli en svår kvinnofälla.
Ännu värre blir det förstås om vårdnadsbidraget införs tidigare än den likaledes i alliansens valmanifest utlovade jämställdhetsbonusen.

Göran Hägglund har debatterat vårdnadsbidraget så ofta att han kan få det att låta som en progressiv reform för valfrihet. Det gäller för de övriga allianspartierna, framför allt folkpartiet, att syna den bluffen.

Det uppmärksammade mobbningsfallet på Fällforsskolan utanför Skellefteå där pappan till en tolvårig pojke polisanmält att sonen utsatts för misshandel och övergrepp av klasskamraterna verkar vara en ny påminnelse om en ofta hård och dyster verklighet i svenska skolor.

Som vanligt framstår skolledningen i sin första reaktion som oförstående, med en tendens att skuldbelägga den som mobbats och visa irritation mot dem som påtalar problemen.

Det är lika tragiskt varje gång med fall där våld och trakasserier tillåts pågå under lång tid utan att vuxenvärlden ingriper och tar sitt ansvar.

Nu är väl det här en debatt som egentligen redan är avklarad och där de flesta i dag inser att mycket mer måste göras för att öka tryggheten och förbättra arbetsmiljön i skolan.

Varje nytt enskilt fall som uppdagas bekräftar att långt ifrån alla skolor har någon koll på mobbningsproblematiken.

Det lär inte stå någon större politisk strid kring regeringens satsningar på att ta fram forskningsbaserade åtgärder mot mobbning och ändra det som krävs i lagstiftningen för att skydda offren.

Men det förblir skamligt att så lite gjorts under tidigare år, och att de som krävt insatser överösts med glåpord från ansvariga majoriteter som inte sett några möjligheter att förändra den förda politiken på området.

Artisten Mikael Wiehe och journalisten Göran Skytte är som bekant gamla ungdomsvänner.

Mikael Wiehe, som inte bara är musikaliskt utan också verbalt begåvad, verkar på senare år ha blivit alltmer angelägen om att hålla fast vid någon form av revolutionssvärmeri. Det har nästan bitvis framstått som en åldersnoja, en rädsla för att verka mogen och eftertänksam när det går att vara frasradikal.

I helgen tänker han, tråkigt nog, göra bort sig genom att hylla diktaturen på Kuba vid en konsert arrangerad av bland andra Svensk-kubanska föreningen och Revolutionär kommunistisk ungdom. Vi har en kritisk ledare om det i dagens VK.

Göran Skytte har med åren blivit alltmer angelägen om att distansera sig från sitt förflutna i vänsterrevolutionära kretsar.
Numer flörtar han friskt även med konservativt tankegods. Han tar varje chans att provocera sina gamla åsiktsfränder. Ibland verkar han nästan desperat fixerad vid den yttre vänsterns världsbild - om än av andra skäl än tidigare.

Känns det inte som en pjäs i vardande på det klassiska temat - två gamla ungdomsvänner som glidit ifrån varandra ideologiskt möts och diskuterar världsproblemen?

Det skulle, med rätt skådespelare, kunna slå gnistor om de replikerna.

Både Wiehe och Skytte har ju scenvana och en förmåga att dominera, så kanske skulle de kunna spela sig själva. Fast det måste ju bli lite syre över till åskådarna också.

Skolminister Jan Björklund, regeringens flitigaste statsråd, säger i en intervju med Svenska Dagbladet att han vill öka antalet grundskolelektioner i svenska, historia och religionskunskap.

Att språk och historia värderas upp är mycket välkommet. Men varför ska religionsämnet ges mer utrymme?

Möjligen har jag missat något viktigt argument eller tappat någon tanketråd, men jag tycker spontant att det känns som en felprioritering.

Att religiösa motsättningar och religiös intolerans skapat politiskt elände rakt genom historien gör det förstås nödvändigt med vissa grundläggande kunskaper om de stora religiösa traditionerna.

Och att religioner spelar en stor kulturell och social roll i många regioner runt om i världen - och för många människor i Sverige - gör det välkommet med en överblick av olika trosriktningar även i undervisningen. Det behövs för tolerans och förståelse.

Men utöver det bör skolan värna sina sekulariserade utgångspunkter i så hög grad som möjligt.

Kulturrådets justering av anslagen till landets kulturinstitutioner som VK skriver om i dagens tidning innebär att Norrlandsoperan förlorar mindre än befarat.

Men det handlar fortfarande inte om något principiellt och logiskt beslut som behandlar institutionerna lika.

Kulturrådet kallar slumpmässigheten i utfallet av regeringens momsneutralisering för "oskälig".
Den statliga kulturpolitiken har ofta ett överdrivet Stockholmsperspektiv med beslut som riskerar att bli självuppfyllande profetior om storstadsregionernas större betydelse.

Exempelvis borde, som Norrlandsoperans chef Magnus Aspegren påpekat, de merkostnader större institutioner långt från storstadsregionerna har i samband med varje produktion diskuteras oftare.
Och en korrigering borde genomföras av de nya skattereglerna på kulturområdet.

I nya numret av Der Spiegel står att läsa om hur de tyska socialdemokraternas ledare Kurt Beck våndas över sin framtid.

Beck är i dag delstatschef i Rheinland-Pfalz och sitter inte, trots att han är partiledare, med som minister i den stora koalitionsregeringen i Berlin.

Nu brottas han och partikamraterna med frågan: när bör han söka en statstrådspost?

Han behöver sitta i regeringen inför nästa förbundsdagsval 2009 för att ha en chans att hävda sig i debatten mot kristdemokratiska förbundskanslern Angela Merkel.
Men ju senare han blir minister desto färre kontroversiella regeringsbeslut måste han försvara.

Kurt Beck tvekar om tidpunkten också av ett annat skäl - tänk om det går åt skogen för socialdemokraterna i valet 2009?
Då har han gett upp sin maktposition i den egna delstaten, utan att ha blivit förbundskansler.

Många politiker har brottats med samma problem, ungefär som hockeyspelare som tvekar om rätta tidpunkten att sticka över till NHL - det kan ju sluta i farmarlaget.

Hillary Clinton kandiderade inte i amerikanska presidentvalet 2004, då chanserna 2008 framstod som långt större.
Relativt unge senatorn Barack Obama har tagit en risk genom att ställa upp redan den här gången i stället för att vänta in en kanske lysande chans att vinna om fyra eller åtta år.
Ett nederlag, om det blir rejält, kan stämpla en kandidat för alltid.

Bäst på att vänta in det rätta läget och vänta ut hetsiga motståndare är utan tvekan Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
Hade hon ställt upp i Robinson skulle hon nog varit oslagbar på plankan.

Kurt Beck vs Angela Merkel - båda då sannolikt ministrar i samma koalitionsregering - kan bli en spännande duell i tyska valet 2009.

Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt har beslutat ge Feministiskt initiativ 400 000 kronor i etableringsbidrag.

Sådana bidrag får enligt förordningen inte lämnas till politiska partier eller föreningar som har för avsikt att ställa upp i allmänna val.

Nu har Fi lovat delegationen snällt och heligt att inte ställa upp i något val under 2007 - och fått sina pengar.

Eftersom det inte anordnas några allmänna val under detta år så kan löftet inte ha varit så svårt att avge för Fi:s representanter.

Feministiskt initiativ, ett politiskt parti som ställde upp i både riksdagsvalet och lokala val hösten 2006 och som öppet siktar på revansch 2010, har alltså fått statsbidrag som de rimligen inte är berättigade till.

Det är nog dags för Fi att bestämma sig för vad man är och vill.

Fredrik Reinfeldt är en politiker som uppenbarligen fascinerar - inte så mycket genom stor utstrålning eller käft, som genom en blandning av lugn vardaglighet och lätt gåtfullhet.

Nu diskuteras det, bland annat i helgens Godmorgon Världen i P1, om han varit för osynlig sedan regeringsskiftet.

Hans ledarskap ifrågasätts och beröms omväxlande.
En del menar att han inte varit närvarande nog när det blåst snålt kring regeringens statsråd. Andra menar att det tyder på en mogen, modern ledarstil.

Jag tycker att kritiken är lätt överdriven och säkert färgad av att många journalister vant sig vid Göran Perssons gåpåiga ledarstil. Reinfeldt vinner vid en jämförelse.

Det statsministern däremot misslyckats med är framför allt att lyfta perspektivet i debatten och återkommande påminna om den övergripande politik alliansens gick till val på och vann stöd för.

Nu har många sakfrågor behandlats som isolerade fenomen, den sammanhållna "berättelsen" från valrörelsen hörs inte längre så ofta.

På en punkt har dock Fredrik Reinfeldt varit alltför frånvarande - nämligen här i Umeå.

Han var den enda partiledare som inte dök upp under valrörelsen och han har inte heller synts till som statsminister.

Det senare kan man förstås, med tanke på statsrådens tidschema, ha förståelse för. Men frågan kvarstår: när kommer han?

På onsdag kommer socialminister Göran Hägglund till Umeå, utbildningsminister Lars Leijonborg var här för några veckor sedan. Mona Sahlin hade Umeå med som ett stopp på sin Sverigeresa. Maud Olofsson får väl anses tävla utom toton i den här frågan med tanke på sin förankring i länet.

När lyckas Umeås moderater locka Reinfeldt till ett besök i Norrlands huvudstad?

Kommmunalrådet Lennart Holmlund hyfsar nu sin ståndpunkt i frågan om överklagandena i samband med bygget av Botniabanan.

I förra veckan gick han till attack mot "överklagandeinstrumentet" som ett sätt för jurister att "sabotera" genomförandet av infrastrukturprojekt och vill inte se fler domstolsavgöranden.

Det är naturligtvis en ohållbar ståndpunkt i ett rättssamhälle.
I sin blogg nu på måndagen betonar han att han inte - tack för det - vill inskränka möjligheterna att överklaga.

Istället går han mer in på den punkt som debatten borde handla om: nämligen den nya, hårdare miljölagstiftning från 1999 som Botniabanan är ett av de första stora projekt att omfattas av.

I ett dokument från socialdemokraterna - "Miljö och hållbar utveckling. Tio år med en socialdemokratisk regering" - från förra mandatperioden står följande att läsa om miljöbalken:

"Ett av de viktigaste miljöpolitiska instrumenten är miljölagstiftningen. Efter ett gediget utredningsarbete infördes den 1 januari 1999 den nya sammanhållna Miljöbalken. Med miljöbalken har miljörätten fått en gemensam plattform. I balken samordnades femton lagar som rörde miljö, natur och hälsa. Lagstiftningen skärptes, bland annat genom införandet av allmänna hänsynsregler och miljökvalitetsnormer.
Miljöbalken är en milstolpe i den svenska miljölagstiftningens historia. Just nu arbetar regeringen med att utveckla Miljöbalken och samordna den med annan lagstiftning. En prioriterad fråga är att uppnå en effektivare handläggning av miljöärenden."

Det visar alltså att Lennart Holmlund - istället för kritik av de domstolsförhandlingar som är väl grundade i den nya miljölagstiftning hans eget parti skryter över - borde diskutera vad i miljöbalken som borde ändras.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är insatt i detaljer i den frågan, men miljöbalken har ju länge kritiserats för att skapa inte bara nödvändiga, utan också onödiga, merkostnader.
Även socialdemokraterna har, som ovan, sett det som en prioriterad fråga att utforma en effektivare handläggning. Lennart Holmlund är alltså långt ifrån ensam i den kritiken.

Det handlar om svåra avvägningar i en miljölagstiftning som inte kan viftas bort som irrelevant, men som heller inte kan försvaras som perfekt.

Men det borde framgå tydligare i Lennart Holmlunds inlägg att hans vrede i sak riktar sig mot det som hans eget parti ser som en 'milstolpe' i svensk historia.

Det påstås ofta att massmedia, och framför allt kvällstidningarna, löpt amok i kändishysteri och frossande i stjärnornas privatliv.

Roligt att läsa är det ju knappast för vänner av något mer seriös nöjesjournalistik. Men jag är tveksam till om kändishysterin i sig, reportrar i jakt på hetaste skvallret från nöjesvärlden, verkligen är något nytt under solen.

En historisk återblick visar att det kanske i själva verket är ett gammalt fenomen som kommit tillbaka med full kraft.

Förr kallades kändisjournalisterna nämligen för teaterreportrar, och de var viktiga för tidningar som levde på lösnummerförsäljning.

En av Dagens Nyheters teaterreportrar från början av 1900-talet, Set Poppius, skrev så här när han i en historik ("Bakom Spalterna. Ur Dagens Nyheters historia") tittade tillbaka på sitt journalistiska uppdrag på DN 1910-1915:

"Den tidens teaterintresse hade emellertid en påfallande ytlig karaktär. Naturligtvis fanns det en publikelit som framför allt hyllade Konsten, men teaterintresset hos den breda publiken, den publik som tidningarna skulle leva på, präglades i hög grad av den rådande personkulten.
Nyhetsjakten inom teaterreportaget inriktade sig i mycket stor utsträckning på teaterfolkets privata göranden och låtanden, deras personliga meningsyttringar i alla möjliga frågor i samband med deras arbete, deras framtidsplaner, engagemangsfunderingar, konflikter med teaterdirektionerna osv.
Men så fanns det ju också bland den tidens teaterfolk ett överflöd på "stjärnor" som var föremål för en långt driven personkult. Teaterreporterns egentliga uppgift var att mata denna kult med idel brännbara ämnen."

Set Poppius går vidare med att beskriva hur det gällde att ha ett antal stamställen i Stockholms restaurangliv där journalister hängde omkring och umgicks med kändisarna för att inte missa något.
Och hur det skedde på direkt order från redaktionsledningarna med extra pengar för att täcka upp "ett mera konstant uteliv".

Han menar i sin återblick att den typen av journalistik från 1900-talets början tillhör det förgångna. Föga anade han nog att det bara var början.

Något särskilt nytt fenomen är nog alltså kändishysterin knappast. Den tar sig ständigt nya former, men fascinationen för celebriteter i sig är förmodligen gammal som människan.

En intressant debatt hölls i morse i P1-morgon mellan moderate riksdagsmannen Lennart Hedquist (för) och kristdemokraten och folkhälsoministern Maria Larsson (mot) om skatteutskottets diskussioner om att sänka skatten på öl och vin och samtidigt höja den på sprit.

Den visade ganska tydligt att argumenten för sänkta alkoholskatter nästan alltid bygger på en uppgivenhet om svensk alkoholpolitik och nästan alltid slutar i en acceptans av ökad konsumtion.
Det är en hållning som har många förespråkare, men regeringen bör inte göra den till sin.

Lennart Hedquist kompletterade en bit in i debatten också sitt förslag med antydda flummiga argument om att en sådan reform skulle ge en bättre form av drickande.
Ungefär som myten om att barn som får smaka av sina föräldrar eller får hjälp att köpa ut lär sig hantera alkoholen bättre, trots att undersökningar visar på raka motsatsen.

Det är sannolikt en folkhälsopolitisk återvändsgränd att med en sådan skatteskiftning försöka ändra djupt sittande alkoholkulturella vanor som istället måste bekämpas med åtgärder för sänkt totalkonsumtion.

I ett läge när införseln minskar och Systembolagets försäljning ökar verkar det märkligt att gå in och ge efter för ölsmugglingen på skatteområdet.

Folkhälsoperspektivet bör styra alkoholpolitiken, och ur folkhälsosynpunkt känns diskussionerna i skatteutskottet inte särskilt intressanta.

När jag började den här bloggen var jag nervös att det skulle bli för kort väg från det att pulsen rusar iväg i irritation över eller entusiasm inför något tills det att tankarna publiceras.

Är man lite småtrög som jag finns det en trygghet i att börja en ledare på förmiddagen i vetskapen om att tryckeriet drar igång först sent på kvällen.

Det första utkastet till en ledare knycklas i regel ihop, oläst av alla utom mig själv, lagom till lunch. Idéer och analyser hinner mogna bra över en eftermiddagsfika och lite småprat eller mejlande med kollegor.

Man läser på en gång till, prövar nya formuleringar, letar bästa linjen, noterar, med en metafor i VM-tider, vilka portar som är luriga och kräver uppmärksamhet.

Jag var rädd för att jag i min blogg skulle börja köra ur i resonemangen redan innan första mellantiden.

Nu inser jag att det är tvärtom.
Själva lockelsen och vinsten med de snabba bloggkommentarerna, meningsutbytet mellan olika lokala debattörer här på vk.se ligger i just den höga pulsen - i spontaniteten som tekniken möjliggör.

De ersätter inte, men kompletterar den vanliga, långsammare debattrytmen.

Inläggen på bloggarna kommer med lite mer syra och bett än mogna produkter brukar göra. Det provocerar fram grimascher, varvar upp diskussionen.

Tids nog kommer ju alltid det fördjupande materialet som får oss att samla ansiktsdragen igen.

En av mina favoritfilmer är verklighetsbaserade "Good Night, And Good Luck" från 2005.

Den handlar om hur ett gäng journalister på den amerikanska tv-kanalen CBS tar sig an konservative senatorn Joe McCarthy, som på 1950-talet spred skräck med en paranoid och antidemokratisk jakt på påstådda kommunistsympatisörer inom amerikanska staten.
Filmen är svartvitt, vilket passar till den strikta, strama, disciplinerade principfasthet som präglar huvudpersonen - den legendariske journalisten Edward R. Murrow, spelad av David Strathairn.

Verklighetens Murrow lämnade efter sig en rik samling briljanta citat. Några smakprov:

"Bara för att din röst når runt halva världen betyder det inte att du är klokare än när den nådde till andra änden av baren."

"Vi kan inte försvara friheten utomlands genom att överge den på hemmaplan."

"Ingen kan terrorisera en hel nation, om vi inte alla är hans medhjälpare."

"När politiker klagar på att televisionen förvandlar processen till en cirkus, så borde det klargöras att cirkusen redan fanns där innan, och att televisionen bara visar att inte alla aktörer var väl utbildade."

Som gammal teatervetare kan jag bekräfta att det sista citatet är helt korrekt. Problemet är förstås att framtidens politiker - om utvecklingen går snett - knappast längre kommer att ha en chans att nå ledande positioner om de inte är utbildade också för just cirkusen.

Filmen rekommenderas hur som helst varmt för den som vill få inblick i en viktig kraftmätning i amerikansk historia.

Det verkar framför allt vara moderaten och försvarsministern Mikael Odenberg som driver det integritetskränkande förslaget om att ge Försvarets Radioanstalt rätt att avlyssna alla telefonsamtal, alla sms och all e-post till och från utlandet.

Trots att flera remissinstanser sågat förslaget och varnat för att det strider mot Europakonventionen och grundlagen, att riskerna är för dåligt utredda och avlyssningen kraftigt skulle inskränka den personliga integriteten så har Lagrådet gett tummen upp och de övriga allianspartierna under lätt knorr tolererat att försvarsministern för frågan vidare.

Jag förstår inte varför det nu är så tyst från de liberala riksdagsledamöterna inom folkpartiet och delar av centerpartiet.
Och jag förstår inte varför inte övriga allianspartier redan från början sagt nej till det moderata statsrådets ambitioner att kraftigt utvidga statens befogenheter att snoka i människors privatliv.

Halten liberalism i en politisk övertygelse kan knappast mätas bättre än genom inställningen i sådana här frågor där den personliga integriteten och rättssäkerheten hotas.

Den typ av ekonomiska jämförelser som kommmunalrådet Lennart Holmlund använder i sin blogg när han räknar på hur mycket överklagandena kring Botniabanan kostat i jämförelse med kommunal samhällsservice är vid en ytlig anblick spektakulära.
Men de förblir demagogiska så länge han inte säger ärligt vilka slutsatser han drar.

Lennart Holmlund säger nämligen det populistiska A, medan han förtiger det svårare B.

Att politiska beslut från makthavare går att överklaga hör till demokratins och rättstatens grundprinciper, hur frustrerande och irriterande processer än kan vara. De principerna får vi inte börja kompromissa med på grund av otålighet i samband med vissa infrastrukturprojekt.
Vid enorma projekt som Botniabanan ökar antalet berörda, och därmed riskerna för långa processer.

Lennart Holmlund må vara frustrerad som många andra över Botniabanans förseningar. Men när han antyder att rätten att överklaga politiska beslut borde inskränkas eller tas bort borde han säga rakt ut vilket system eller vilka principer han vill se istället.

Så länge han inte gör det är hans utspel mest bara tom populism.

Regeringen ska inte föra någon särpolitik i integrationsfrågan utan en generell politik, inte en politik för invandrare i utanförskap utan för människor i utanförskap, sa integrationsminister Nyamko Sabuni vid ett tal i Folkets Hus i Umeå i kväll.

Arbetet med att bryta utanförskap avgörs som så mycket annat framför allt på arbetsmarknaden och i klassrummen. Och i ett tydligt försvar av att grundläggande rättigheter ska omfatta alla, med ett avståndstagande från all diskriminering och alla typer av förtryckande hederskulturer.

Det var väl i stort sett även den socialdemokratiska regeringens utgångspunkter under förra mandatperioden.
Den borgerliga regeringen har med sin jobbpolitik och utbildningspolitik bättre chanser att lyckas med det generella anslaget, men det är även för alliansen ett arbete på lång sikt. Och jobben och kampen mot diskriminering på arbetsmarknaden är fortsatt nyckeln.

Nyamko Sabuni var kraftigt ifrågasatt när hon utsågs till statsråd. Även bland liberala opinionsbildare var skepsisen stor efter en rad kontroversiella förslag i boken "Flickorna vi sviker. Om hederskultur i Sverige" som hon gav ut förra året.

Jag var nog inte heller helt övertygad om att hon hamnat på rätt plats, i synnerhet inte när hon själv medgav att hennes portfölj mest talade för att hon skulle bli en prat- och samordningsminister utan egna verktyg och tydliga ansvarsområden.

Men jag tycker att Nyamko Sabuni är en av få nya ministrar som verkligen vuxit med uppgiften och förmått att formulera en stringent och rakryggad linje på sitt fackområde utan att vela eller bli anonym. Det borde väcka respekt även bland tidigare kritiker.

Hennes tydliga principiella sekulära rättighetslinje känns väldigt tilltalande.

Återstår att se om hon kan växa efter sina inledande månader som övertygande pratminister till att bli ett statsråd med konkreta resultat att peka på också.

Enligt en enkätundersökning i det kommande numret av tidningen Studentliv vill hälften av studenterna lämna sina studentkårer när kårobligatoriet avskaffas. Bara 15 procent är helt säkra på att de vill stanna som medlemmar.

Det visar för det första att kårobligatoriet är en tvångsanslutning som strider mot många studenters egna önskemål. Det visar för det andra att dagens studentkårer inte alltid har verksamheter som är tillräckligt attraktiva för att locka särskilt många till medlemskap och aktivitet på frivillig väg.

Många studenter har trots tvånget att vara med bara vaga föreställningar om vad kårerna gör eller står för. Ändå hanterar kårerna ofta stora summor pengar.

Ett avskaffat kårobligatorium skulle tjäna det dubbla syftet att få bort en osympatisk tvångsanslutning och att stimulera studentkårerna till mer vitala verksamheter med medlemmar som uttryckligen vill vara med.

Kårernas fortlevnad är viktig för att värna studentinflytandet och ett levande studentliv. Men de kan bara fylla den funktionen med trovärdighet om det principiellt förkastliga obligatoriet avskaffas.

Jag trodde nog nästa ärligt talat att det var ett skämt när jag, relativt nyinflyttad, i valrörelsen hörde inte bara kommunalråd som Lennart Holmlund (s) och Britt-Marie Lövgren (fp), utan även många andra tala om en fast förbindelse över Kvarken i form av en bro.

Spontant, när man är dåligt insatt i regionen, framstår det ekonomiskt, politiskt, tekniskt och ekologiskt som ett projekt där betongfundament ersatts av drömmerier.

Sedan dess har jag förstås läst på, lyssnat och insett att det inte är något skämt, utan en utredd, genomdiskuterad och lockande vision.

Men hur realistisk är den? Alla svävar lite på målet när det kommer på tal.

Jag har frågat rätt många personer i Umeå det senaste halvåret om deras funderingar kring brofrågan.
I princip alla ser det som något eftersträvansvärt och i linje med Umeås tillväxt och ökande betydelse att börja tänka i sådana stora banor.

Men i princip alla bekänner också genom lätt förlägna, ursäktande leenden att det nog krävs ett litet politiskt mirakel för att få loss de summor som krävs för ett nytt stort infrastrukturprojekt. Konkurrensen från söder är ju, milt uttryckt, inte svag.

En sak är viktig att framhålla: en bro är ingen lösning på problemen med färjetrafiken. Tidsperspektiven är helt olika, en bro är i bästa fall något som kan förverkligas långt in i framtiden.

I själva verket är nog dagens dåliga kommunikationer i finansiärernas ögon snarare ett argument mot en bro än för. Om inte ens färjetrafiken bär sig, finns det då verkligen, trots tillväxtorter, någon levande Kvarkenregion värd att satsa många miljarder på i form av ett mastodontprojekt?

Regionsamarbetet och regiontänkandet när det gäller utbildning, forskning, sjukvård, näringsliv, kultur, turism och handel måste därför utvecklas långt mer, eller kunna påvisa utvecklingspotential, innan det blir realistiskt att tro på några pengar för bron.

Regionens politiker och företag har inget att förlora på att driva frågan hårt och kämpa om pengar, tvärtom - de bör göra det.
Men bron kommer aldrig att byggas som om inte hårt arbete på andra områden förvandlat Kvarkenregionen från ett minne eller en förhoppning till en dynamisk realitet.
Därför är kanske samtalen inom regionen om varför det behövs en bro lika viktiga på sikt som det rena lobbyarbetet att få loss pengar.

Skolverkets barn- och elevombud Lars Arrhenius kräver att tre kommuner - Göteborg, Norrköping och Färgelanda - ska betala skadestånd för att de inte vidtagit tillräckligt åtgärder i fall när enskilda elever kränkts och mobbats.

Att barn- och elevombudet driver sådana här frågor är bra. Det hjälper ytterligare till att belysa de problem som finns i svenska skolor med olika former av våld och övergrepp där utsatta elever överges, skuldbeläggs eller tvingas bort därför att den ansvariga vuxenvärlden inte förmår hantera situationen, inte vill se missförhållandena eller drivs av politiska vanföreställningar som leder till de drabbade i slutändan måste flytta på sig.

En av de mest laddade och ärliga uppgörelser med mobbning som jag läst återfinns i Sven Delblancs bok Livet Ax (1991), där han i en gripande skildring av sin egen skoltid på 1930-talet talar om ordet mobbning som en folkhemseufemism och beskriver hur de vuxna ser tortyren med rosafärgade glasögon utan att ingripa.
Han landar i rådet till mobbade att slå tillbaka.

Det vore tragiskt om arbetsmiljön i svenska skolor är sådan att elever tvingas till liknande överväganden än i dag, men sanningen är nog att det är vanligare än vi vill erkänna.

När jag bläddrade fram VK:s debattsida i morse noterade jag att Umeås två ledande socialdemokrater verkar vara i luven på varandra.

Marie-Louise Rönnmark, socialdemokratiskt kommunalråd, går där i ett inlägg tillsammans med f d landshövdingen Georg Andersson till hårt angrepp på bland andra kommunstyrelsens ordförande Lennart Holmlund.

Lennart Holmlund förespråkade för några veckor sedan i en debattartikel i VK, tillsammans med ett antal andra ledande politiker i länet från olika partier, bildandet av en stor Norrlandsregion. Bland undertecknarna återfanns även Levi Bergström, socialdemokratiskt landstingsråd i Västerbotten.

Marie-Louise Rönnmark och Georg Andersson menar i dagens VK att Holmlunds och de andras debattartikel är ett odemokratiskt och fräckt försök att döda debatten.

Slutsats ett: de verkar, åtminstone i den här frågan, inte snacka med varandra i Umeås socialdemokratiska ledning.

Slutsats två: om de skulle snacka med varandra skulle det nog inte vara några vänliga ord som utväxlades mellan Lennart Holmlund och Marie-Louise Rönnmark om regionfrågan.

Slutsats tre: frågan om den framtida regionindelningen är ingen traditionell partipolitisk fråga, utan öppnar för allianser över partigränserna och för strider inom de enskilda partierna.

Okej, det är inte så att man inte varnat mig. Vänner och bekanta med bloggerfarenhet har påpekat för mig att en blogg är ett hungrigt tidslukande monster som käkar upp all fritid som kommer i dess väg och lämnar frustration och dåligt samvete som spillning efter sig.

Och just som jag skulle dra igång denna redan för några veckor slog influensan till i familjen som en fin vink från ovan om att det är hybris att ens försöka.

Så, varningarna är utfärda. Jag har inga ursäkter om detta blir vk.se:s motsvarighet till ett övergivet industriområde där gammal, rostig bråte skvallrar om att inget längre händer.

Men förhoppningsvis ska jag kunna motbevisa pessimisterna och bjuda på dagliga, snabba, spontana kommentarer framöver om det mesta som har med politik och samhällsdebatt att göra.