Ibland avslöjas det obarmhärtigt varför man har det jobb man har, och inte ett helt annat.

Även om en av de svåraste motståndarna galopperade, en vek sig från ledningen, en bara var dålig och en inte höll för dödens så glänste Gentleman förstås vid segern i dag.

Inte för att jag tror att Gentleman kan vinna finalen, men första ronden gick tveklöst till honom.

Det är bara att lyfta på kepsen och ersätta den med en strut.

Medan jag väntar på inspiration för en sista bearbetning av min lördagskrönika bläddrar jag i en historik över VK för åren 1900-1975, skriven av Stellan Rosén.

Vem tror ni skrev den här ansökan om jobb på Västerbottens-Kuriren 17 oktober 1912?

"Ehuru jag ej förut haft anställning vid tidning, hoppas jag genom intresse och arbetsflit kunna fylla de fordringar, som kommer att ställas på mig. Har läst korrektur på min debutbok och tror därför, det skall bli möjligt till belåtenhet sköta en korrekturläsares arbete. En och en halv termin har jag vistats vid universitet men avbryter studierna för att söka mig in på tidningsmannabanan. Gör endast anspråk på så stor lön att jag kan uppehålla mig på densamma."

Det var ingen mindre än Pär Lagerkvist, sedemera nobelpristagare i litteratur 1951.

Han fick inte jobbet.

Kanske inte den största dagen i VK:s historia.

Jag tycker att Pär Lagerkvists författarskap åldrats med värdighet, även om mycket i dag förstås känns ganska ointressant.

Romanerna Dvärgen och Barabbas hör till det jag tycker mycket om. Men det är framförallt hans sista diktsamling, Aftonland, utgiven 1953, som jag brukar återvända till.

Lågmäld och högstämd på en gång, med en undrande blick på livets gåtor.

Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier, innan regeringsskiftet 2005 stabschef åt tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder, har fått hård kritik den senaste tiden för hanteringen av fallet med Murat Kurnaz, en turkisk medborgare född i Tyskland, som satt fängslad fyra år på den amerikanska militärbasen Guantánamo Bay.

I går frågades han ut av en kommitté i den tyska förbundsdagen.

Der Spiegels engelska sida har en artikel om det i dag med många pressklipp.

Frågeställningarna känns igen från liknande fall i Sverige.

"The past is never dead; it´s not even past."
Gavin Stevens, i William Faulkner's "Requiem for a Nun"

Citatet inleder även en tänkvärd artikel i Time där William Kristol menar att nästa års amerikanska presidentval står mellan: Ronald Reagan och Bobby Kennedy.

Att de, som nämns i artikeln, hade möts i en CBS-debatt kände jag inte till, men det hade varit spännande att få lyssna till den.

"Den störste svensken vi haft, efter Zlatan, är Eyvind Johnson", säger Henrik Rydström, spelare i Kalmar FF och fotbollskrönikör i en intervju med Sportmagasinet S.

Zlatan får nog pytsa in några fler mål i landslaget innan jag ser honom som en allvarlig konkurrent till min favoritförfattare alla kategorier - Eyvind Johnson.

Det slår mig dock att det var länge sedan som jag läste något längre av honom. Och vilken bok ska man rekommendera till någon som ännu inte läst honom?

När Sveriges televisions litteraturprogram Röda Rummet för några år sedan anordnade en tävling om 1900-talets bästa svenska skönlitterära verk så röstade jag på "Hans Nådes tid".

Men det är en mastig sak. "Några steg mot tystnaden", "Strändernas svall" och "Drömmar om rosor och eld" är väl de som konkurrerar i samma genre av historiska romaner som Eyvind Johnson utvecklade till mästerskap. Inga korta, snärtiga saker det heller.

Den delvis självbiografiska "Romanen om Olof" är ett spännande tidsdokument, men kanske på så långt avstånd att det inte är lika intressant för yngre generationer i dag, om man inte har ett speciellt intresse för just de åren i början av 1900-talet.

Kanske är Krilon-trilogin, skriven som motståndsroman under andra världskriget, det verk av Eyvind Johnson som i dag har bäst chans att locka nya läsare till hans rika författarskap.
Jag minns de tre delarna som en fest av sträckläsning. Där kommer mycket av Eyvind Johnsons kärva, djupa humanism och försvar av tolerans och frihet till uttryck, det som han senare skulle fördjupa ytterligare i de historiska romanerna.

Krilon-trilogin inspirerade för några år sedan Kerstin Ekman till romanen "Gör mig levande igen".

Den läste jag med stora förväntningar, men utan att riktigt komma in i den, inte heller vid återläsning. Så där som det kan bli ibland när man inte är helt sams med en bok utan att förstå varför.

Eyvind Johnson fick mycket skäll i Sverige när han tilldelades nobelpriset. Det säger mer om dem som skällde än om honom.

Den personliga integriteten, som så ofta framhålls i högtidstalen, rasar långt ned på listan över prioriteringar när riksdag och regering stiftar lagar.

Det konstaterar Integritetsskyddskommittén som i går lämnade över ett delbetänkande till justitiemininster Beatrice Ask (m).

Jag tycker att integritetsfrågan är en av de mest underskattade i den samtida debatten och förvånas över bristen på kritisk opinion när lagstiftningen hela tiden öppnar för nya intrång i medborgarnas privatliv.

Svenskt Näringsliv har inte haft många rätt den senaste tiden. Organisationen verkar ledas av fel personer högst upp.

Två uppmärksammade självmål med koppling till avtalsrörelsen har vi skrivit om tidigare: dels när ordföranden Michael Treschow gick ut och beklagade sig över alltför låga direktörslöner i Sverige, dels det klumpiga agerandet i dagarna när man gått in från centralt håll - mot sina egna principer - och sagt nej till det avtal som handelns parter förhandlat fram.

Svenskt näringslivs ledning framstår för tillfället ha bristande kontakt med vardagen för vanliga företagare och utan att ha något större intresse av att göra nytta i opinionsbildningen för entreprenörskap och företagande.

Istället bekräftar man i rask takt en massa fördomar om, som Expressen formulerade det i en ledare, "höga herrars egenintresse" på ett sätt som skadar den svenska debatten och försvårar för kämpande småföretagare.

Jag kan villigt erkänna att om någon hade spelat in mina åsikter, omdömen och funderingar vid köksbord och fikastunder under en tioårsperiod, från det att jag var tonåring och framåt, skulle det nog finnas mycket att rodna över, ångra och modifiera.

Inte så mycket vad gäller åsikter i politiska frågor eller värderingar, som felbedömningar, missförstånd, grundlösa antaganden och för snabba avfärdanden.

Huh, tanken är förfärlig.

Ett decennium är lång tid, man mognar, förändrar sig, tänker om, lär sig mer, glömmer bort, utvecklar andra reaktionsmönster - både i positivt och negativt avseende.

Det gäller unga människor och gamla, vanliga medborgare och mäktiga män.

Det är nog få av oss som skulle stå pall för ett projekt liknande det Sveriges television och Göran Persson kom överens om.

Men så är ju inte heller en statsminister vem som helst, och intervjusituationen med rullande kamera och en av landets ledande journalister inte något vanligt småprat.

Därför rör sig Göran Perssons kommentarer i dokumentären i ett gränsland mellan något slags fikasnack, övervägd dagbok och officiell biografi.

Nu har debatten om hur det ska tolkas, hur det har vinklats och vad det betyder dragit igång på allvar genom Göran Perssons egna invändningar mot urval och presentation.

Att Göran Persson står för det som redovisats men samtidigt finner att materialet i Sveriges televisions dokumentär om honom blivit sönderhackat är ytterligare ett skäl till varför så mycket som möjligt av det ska göras lätt tillgängligt för allmänheten.

Det här projektet kommer att diskuteras länge.

Frågan är dock om det någonsin kan göras om nu när alla politiker upplevt kontroverserna kring det första försöket i genren.

Ingen kommer på nytt att sätta sig framför kameran och lämna ut sina tankar utan noggranna analyser av hur det kan tänkas tas emot ett antal år senare.

Och med en politiskt korrekt, vaksam och med självcensur rustad makthavare i en sådan dokumentär - då somnar vi nog direkt.

I går var jag på resa över dagen till Kristianstad.

Den gröna barmarken och den lätta doften av gödsel vid flygplatsen avslöjade snabbt att våren kommit något längre i södra Sverige än här uppe.

Å andra sidan fick vi berättat för oss - vilket jag inte visste - att delar av Kristianstad ligger två meter under havsnivån.

Så om klimatutvecklingen går för snabbt och åt fel håll kan det bli blött på sina håll. Dags att börja bygga vallar i tid.

I övrigt på programmet stod en föredragning om Kristianstadsbladets utveckling och satsningar av chefredaktören Lasse Bernfalk och ett föredrag om Eskilstuna-Kurirens legendariske chefredaktör JA Selander av Jerker Norin, som skrivit boken "Ordet måste stå fritt - 115 år med Eskilstuna-Kuriren."

Båda punkterna ledde till intressanta diskussioner efteråt.

Jag är mycket tveksam till justitieminister Beatrice Asks förslag att göra det lagligt med drogtester av barn under 15 år utan föräldrarnas medgivande.

Det finns absolut fall där en sådan lagstiftning skulle kunna göra nytta, när en situation gått över styr och föräldrarna inte är intresserad av eller förmögna att ta sitt ansvar.
Och man ska inte ta lätt på drogproblem bland ungdomar även om det inte är något utbrett fenomen. Det förtjänar all uppmärksamhet.

Men nyttan, som är begränsad till ett fåtal fall, måste vägas mot riskerna - i det här fallet den inskränkning av ungdomars personliga integritet som tvångstester skulle medföra och den ansvarsförflyttning bort från föräldrarna som lagstiftningen skulle innebära.

En lagstiftning som går ut över både den personliga integriteten och föräldrarnas ansvar för sina barn måste övervägas mycket noga och ha väldigt starka argument för sig.

Det känns inte som om drogtester av barn under 15 år utan föräldrarnas medgivande lever upp till de kraven.

Varning: detta blogginlägg är intressant bara för travnördar (och kanske inte ens för dem), och bidrar inte på något sätt till den politiska debatten eller ett seriöst meningsutbyte om samhällets utveckling, vare sig lokalt eller nationellt.

Som politisk chefredaktör förväntas man ha åtminstone ett visst mått av rationell hållning och kylig analys mitt i den hetaste debatten, samtidigt som man ska kunna hetsa upp sig när ingen annan gör det och "ta i" för att debattglöden i spalterna inte ska fallna.

Men nu vill jag tillåta mig att vara lite irrationellt arg här på ett sätt som inte främjar debatt så mycket som att jag bara vill få ur mig detta: Gentleman, som på lördag startar i V75-3, andra uttagningsloppet till Olympiatravet, är en överskattad häst utan löpskalle.

Visst ger han ett klassigt intryck och visst har han fart - men när ska travmedia inse det uppenbara faktum att han viker ned sig, galopperar och fegar ur så fort han får riktigt motstånd?

Det har varit ett genomgående drag under hela hans karriär.

Han kan mycket väl vinna på lördag om de som är värst emot gör bort sig eller behöver lopp i kroppen.

Men Gentleman är en typisk sådan häst som vinner ett uttagningslopp i fin stil för att sedan floppa i finalen när de bästa är samlade och det inte går att glänsa i ensamt majestät längre.

Nu har jag väl i och med detta garanterat att han inte bara vinner på lördag utan får ett kanonår så att jag får äta upp mitt omdöme - men till dess att motsatsen är bevisad framhärdar jag i åsikten att han är överskattad.

Colombian Necktie och Glen Kronos känns betydligt mer intressanta tycker jag, även om den förstnämde galopperat bort sig i tre av fyra starter sedan derbysegern och den sistnämnde förmodligen behöver lopp i kroppen.

Jag håller med Lennart Holmlund om att debatterna i fullmäktige lätt hamnar utanför de aktuella ärendena, ibland med de mest våghalsiga logiska språng - å andra sidan är det ofta då det blir som mest intressant.

Överlag tycker jag att debattkvaliteten i Umeås fullmäktige är ganska bra jämfört med liknande församlingar.
Det går sakligt och respektfullt till, ibland lite trist, givetvis förutsägbart, men ändå inte utan givande ordväxlingar och en hyfsad nivå på debatterna.

Däremot är det givet att en sådan fullmäktigedebatt aldrig lockar några åhörare som inte har ett speciellintresse för en aktuell fråga eller är väldigt intresserade av politik.

Där måste fullmäktigeförsamlingar, politiska partier och andra sätta sig och tänka till rejält om hur man kan blanda upp den normala möteslunken med nya former för debatt som lockar mer uppmärksamhet.

Jag har inga spontana förslag på vad det skulle kunna tänkas vara, men har den allmänna inställningen att man hellre ska prova något nytt och djärvt upplägg en gång för mycket (man kan ju alltid gå tillbaka till det gamla om utvärderingen efteråt ger tummen ned) än en gång för lite (för då kommer man ju aldrig vidare och förmår hålla takten med sin tid).

När det gäller att lämna ämnet och snacka om annat tror jag att det hör mänskliga möten till.

Jag är uppväxt i folkrörelsemiljö, van med möten och årsmöten och dagordningar och val av justeringsperson och är mötet utlyst i laga ordning och kan vi gå till beslut och votering är begärd och skall verkställas osv osv i olika sammanhang, sedan innan jag kunde gå.

Vare sig inom folkrörelser, organisationer, på arbetsplatser eller i andra sammanhang har jag upplevt ett effektivt möte där man avhandlar sakfrågorna, drar slutsatser direkt när de är uppenbara och sedan går vidare till nästa punkt.

Det snackas, det återkoms till samma ämne igen och igen, man tar på det nytt, man svävar ut i saker som inte har ett dugg med dagordningen att göra, man filosoferar, skvallrar, tar upp personliga käpphästar.

Det börjar med en diskussion om färdtjänsten och slutar med världspolitiken eller hur det är att vara människa i vår tid - och sedan är det dags för kaffe.

Så har det alltid varit inom folkrörelserna och föreningslivet och på de flesta arbetsplatser.

Det är fantastiskt och enerverande på samma gång. Det är djupt demokratiskt och slukar enorma mängder tid på en och samma gång.

Jag är övertygad om att det gör oss mycket gott.

Nog framtonar i Sveriges televisions dokumentär om Göran Persson bilden av en med tiden allt mer isolerad politiker som inte förmår att vara öppen längre och därför börjar bete sig och uttala sig tämligen märkligt?

I efterhand framstår det som självklart att Fredrik Reinfeldt, och inte Göran Persson, skulle bli valets stora segrare.
Som alla sedan länge mäktiga sågade Göran Persson i kvällens program sin unge utmanare, Fredrik Reinfeldt, som oerfaren.

Det brukar vara det sista argumentet innan den gamla makten, med örat mot det förflutna, faller och piggare politiker, med örat mot samtiden och framtiden, tar över.

Det har varit spännande program - en politisk dokusåpa i glidflyg över ett decennium.

Återstår att se vad forskare som framöver börjar gå igenom det samlade materialet kan komma till för slutsatser.

Första halvan av dagens fullmäktigesammanträde i Umeå bjöd på flera smådebatter om skatter och skattenivåer, både kommunalt och nationellt.

Den politiska vänstermajoriteten i Umeå rymmer flera olika synsätt på skattefrågan som är ganska intressanta att bena upp lite.

I själva verket är det frågan om det i skattepolitiken inte finns större likheter mellan Umeås socialdemokrater och Umeås allianspartier än mellan Umeås socialdemokrater och Umeås vänsterpolitiker.

När det gäller en eventuell skattesänkning i Umeå svarar Lennart Holmlund för det mesta med ett vänta-och-se-resonemang, så även på en fråga från Anders Ågren (m) i dag.

Socialdemokraterna i Umeå säger inte principiellt nej (som partierna längre till vänster brukar göra), de säger inte principiellt ja (vilket väl inget parti i Sverige gör), utan intar en pragmatisk, men också passiv hållning.

Om pengarna räcker så kanske det kan bli aktuellt, men vi vet inte om pengarna räcker än eller om en skattesänkning vore rätt sätt att agera i de goda tiderna, men det ska inte tas ut skatt för skatteuttagets egen skull - osv.

Det är en attityd som de flesta partier i Sverige intar när de hamnar i ansvarsposition - inklusive den borgerliga regeringen.

Och det går inte att vara kritisk mot den ur någon direkt principiell aspekt. Däremot är det en hållning som riskerar att leda till passivitet och politisk slöhet om den förvandlas till automatik.

Går det automatik i pragmatismen blir det lätt så att man inte vågar satsa på att förbättra kommunens attraktionskraft inför tuffare tider och hårdare konkurrens från andra jämförbara kommuner genom att, exempelvis, sänka en hög skattenivå.

Även i andra frågor står man då snart på liknande sätt utan idéer för hur en positiv utveckling ska kunna bevaras eller komma till stånd när tidigare strategier når vägs ände.

Om skattesänkning är rätt väg för att ge Umeå en skjuts framåt när det börjar kärva med visionerna kan man förstås ha olika uppfattningar om, men det skulle inte skada med lite bredare och mer perspektivrika resonemang kring frågan än bara passiva hänvisningar till stundande budgetprocesser.

Vänta-och-se-pragmatismen är därför framgångsrik i goda tider, men kan under vissa omständigheter bli hämmande och problemfylld när det krävs politiskt ledarskap av annat slag än bara förvaltning av det bestående.

Lennart Holmlund och Anders Borg är väldigt lika varandra i det avseendet.

Vänsterpartiet och rättvisepartiet socialisterna däremot lever frejdigt kvar i ett gammalt, statiskt tänkande där tillväxtfaktorer, investeringar, förutsättningar för företagande och jobb och låginkomsttagarnas tuffa ekonomiska vardagspussel försvinner bakom ett synsätt där ekonomin är förutsägbar för femårsplaner och där mer skatt alltid betyder mer pengar att fördela.

Vad vänsterpartierna inte förmår att ta in är sambandet mellan skatt, tillväxt och samhällsutveckling.
De för, när självrättfärdigheten och skällsorden mot alla som tycker annorlunda tar över, resonemang vars logiska slutsatser är ett 100-procentigt skatteuttag.
De blundar helt för det faktum att det är låginkomsttagare och människor med tuffa livsvillkor som drabbas hårdast när ekonomin försämras och går dåligt.
De saknar i sina resonemang ofta helt pragmatism.

En grundläggande, paradoxal förutsättning för att vänsterpartiernas förslag till reformer inom exempelvis barnomsorgen någonsin ska kunna bli möjliga ekonomiskt att genomföra är därför att just vänsterpartierna aldrig får något inflytande över den ekonomiska politiken.

I skattefrågan går därför egentligen, av dagens debatter att döma, den stora principiella skiljelinjen i fullmäktige mellan pragmatikerna (omfattande socialdemokratin och de borgerliga partierna) som resonerar kring skatteuttaget på ett problematiserande sätt och dogmatikerna (omfattande vänsterpartierna) som obekymrat torgför en inställning till skatter som skulle riskera att allvarligt minska resurserna för välfärden.

Lennart Holmlund ville inte i fullmäktige fullt ut kännas vid hur frågan om det nya badhusets placering avgjordes, utan hänvisade till den formella beslutsgången.

Tjena - så det här mötet hade alltså ingen betydelse för hur beslutet blev?

Vk.se:s bloggar stod i centrum i fullmäktige nyss vid en ordväxling mellan Lennart Holmlund (s) och Anders Sellström (kd).
Det är intressant hur ofta Lennart Holmlund i fullmäktige håller sig till ganska strikt formalism och ett lugnt tonfall, medan han på sin blogg ofta kommer med helt andra, betydligt lägre, anklagelser och antydningar i form av rallarsvingar.

När talartiden tog slut för det ärendet hänvisade Sellström för övrigt till sin blogg på VK för den fortsatta debatten.

De lokala politikerbloggarna måste bara analyseras närmare av någon på universitetet.

Det är fascinerande vilket målmedvetet och självsäkert intryck Tysklands förbundskansler Angela Merkel gör i utrikespolitiken jämfört med i den krånglande inrikespolitiken.

De utdrag jag sett från hennes tal i Berlin i samband med dagens 50-årsfirande av Romfördraget bekräftar det.
Jag har invändningar mot enskildheter, men sammantaget ger talet en bra bild av varför EU finns och varför EU fortfarande utövar en sådan lockelse på dem som inte är med.

Själva Berlindeklarationen däremot är mer en samling av vackra högtidsord och allmänna, välkända målsättningar än nya tankar och överraskande besked - en summering av varifrån EU kommer och var unionen befinner sig snarare än ett konkret utkast för framtiden.

Berlindeklarationen lär inte citeras så ofta i det dagliga arbetet framöver - och historieböckerna tror jag snarare går till Angela Merkels mer personligt hållna tal.

Att hela tiden framställa sig som drabbad av konspirationer, omgiven av motstånd och ensam att förstå vad som gäller är ett vanligt beteende hos kommunala makthavare som inte är så vana vid att granskas kritiskt eller få sina påståenden och uttalanden grundligt ifrågasatta.

Det är ett sätt att slippa stå till svars.
Genom att försöka framstå som varande i ett slags egentlig opposition och hela tiden gå till förebyggande angrepp, insinuera, antyda, utnyttja ett informationsövertag för att forma andras aktörers verklighetsuppfattning kan även den mäktigaste slippa lindrigt undan i debatten.

Vill man förstå Lennart Holmlunds ständiga skäll åt alla håll i sina blogginlägg här på vk.se måste man göra en sådan analys av hur en makthavare - Lennart Holmlund är ju mäktigast i Umeå, inte någon utsatt oppositionell röst som hela tiden kan svära sig fri från ansvar - försöker distansera sig själv från sin roll.

Problemet är emellertid inte om en makthavare agerar så - utan om en omgivning upphör att ifrågasätta och kritisera uttalandenas underliggande budskap, låter dem stå oemotsagda.

Därför är det bra att bloggarna för fram sådana här processer i ljuset och blottlägger, kanske till och med skapar, en debatt som annars skulle ha förblivit dold eller uteblivit helt.

Det vore onekligen spännande med en granskande, akademisk uppsats om politikerbloggarna på vk.se.

Apropå politikens olika scener - ett ämne jag sysslat mycket med som student och doktorand och som jag gärna ska återkomma till här så småningom - läser jag följande i en rolig notis i Der Spiegel:

En teater i Wien - Burgtheater - har i sina repetitioner av "Julius Ceasar" använt en DVD från tyska tv-kanalen ZDF:s valvaka 2005 där dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder bjöd på en sällan skådad uppvisning i machobeteende, arrogans, frustration och vägran att erkänna sig besegrad.

Schröders rödgröna koalition hade förlorat och socialdemokraterna hade blivit mindre än kristdemokraterna.
Men Schröder avfärdade i tv-sändningen tanken på Angela Merkel som förbundskansler totalt, skällde ut journalisterna och förolämpade sin egen utrikesminister, de grönas Joschka Fischer.

Nåja, verkligheten ville annat och Schröder erkände efteråt - uppmanad av sin hustru - att valnatten inte varit hans bästa ögonblick.

Burgtheater i Wien använde alltså DVD:n från valvakan som inspiration för hur man ska gestalta makthybris.

Det här är ju en plats för spontana tankar, och här kommer en synnerligen spontan ranking, med ännu mer spontana kommentarer, av ministrarna i Fredrik Reinfeldts regering.

Gör jag om den i morgon kanske den ser helt annorlunda ut.
Och jag vill inte förhäva mig och göra några som helst anspråk på objektivitet - det är bara min subjektiva känsla för stunden hur olika ministrar klarat sig hittills.

Jag är alldeles förvirrad (betygstress i ordets rätta bemärkelse?) av alla nya betygssystem som kommer och går.
Därför har jag gjort det enkelt för mig och använt det som jag själv minns från min skoltid: 5 som högsta betyg, 1 som lägsta.

Betygen på de enskilda statsråden är inte satta i relation till statsrådens föregångare eller utländska kollegor, utan i relation till de andra i den nuvarande regeringen.

--------------------
Betyg: 5
Skolminister Jan Björklund - säga vad man vill om honom, men han ligger inte på latsidan direkt - det formligen väller ut reformer från hans departement, och de allra flesta är efterlängtade. Att han förändrat den politiska synen på mobbning och mobbningsoffer i skolan värderar jag mycket högt. Frågan är dock om han kan hålla det här tempot så länge till. En mandatperiod varar ju fyra år. Har Björklund tålamod för det nu när han faktiskt får igenom det mesta av vad han vill på tämligen kort tid?

--------------------
Betyg: 4
Miljöminister Andreas Carlgren - har överraskat positivt, men har också haft god hjälp av att klimatfrågan blivit en sådan i alla avseenden het fråga. Om det finns substans bakom de uttalade målsättningarna avgörs framöver.

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni - bemöttes ganska skeptiskt, inte minst av liberala opinionsbildare, vid tillträdet efter en del kontroversiella uttalanden under förra året, men är kanske den minister som vuxit mest i rollen under det första halvåret.

--------------------
Betyg: 3
Migrationsminister Tobias Billström - inte min favoritminister kanske, men det jag har hört och sett av honom verkar klart gediget ändå. En till av dem som överraskat positivt.

Finansminister Anders Borg - hästsvansen håller måttet, men har ännu inte prövats i kärvare tider

Näringsminister Maud Olofsson - håller igång på vanligt sätt, men ändå lite blekare nu än under valrörelsen.

Utbildningsminister Lars Leijonborg - verkar passa utmärkt i rollen som utbildningsminister ansvarig för ett av alliansens starkare områden. Borde dock inse att det är dags att avgå som partiledare och koncentrera sig på statsrådsjobbet.

Statsminister Fredrik Reinfeldt - började väldigt frånvarande och osäkert, med konstiga presskonferenser, men har gjort sensationell comeback på slutet som klimatkämpe på turné för att lära sig mer om kvinnors situation i offentlig sektor. Opportunistisk lyssnare och vindmätare som inte har bevisat sitt ledarskap ännu - men börjar lära sig jobbet i goda tider.

Socialminister Göran Hägglund - roligaste ministern hanterar vårdfrågorna mycket bra, men hans engagemang för vårdnadsbidraget drar ned betyget.

--------------------
Betyg: 2
Utrikesminister Carl Bildt - får väl godkänt trots att han inte begrepp att kritiken mot honom för en del affärsarrangemang i viktiga delar var berättigat och trots att han inte talade klarspråk i den utrikespolitiska deklarationen om folkmordet i Darfur. Har synts mycket, men har ännu inte blivit den tillgång för regeringen han förväntades bli.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth - jag hade förväntningar på henne som kulturminister, men har ännu inte riktigt blivit klok på vad hon vill och vilken profil hon vill ge kulturdepartementet. Känns lite blek ännu så länge.

Justitieminister Beatrice Ask - alldeles för svag mot försvarsminister Mikael Odenberg i avlyssningsfrågan.

Maria Larsson - i skuggan av snackige Göran Hägglund, men kanske kan vinna i längden.

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin - har haft att kämpa med de tuffaste frågorna. Klarat debatten om arbetsmarknadspolitiken ganska bra med tanke på den massiva kritiken, men också vinglat och fegat lite i en del uttalanden. Svår att betygsätta hittills trots att han innehar en av regeringens nyckelposter.

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell - får plus för att åtminstone ha lagt fram förslaget om utförsäljning av statliga bolag, men kommer med konstiga uttalanden och tramsade i utnämningspolitiken under regeringens första veckor.

Infrastrukturminister Åsa Torstensson - ha väl inte den mest rubrikknipande statsrådsposten, men balanserar väl hittills ganska väl mellan kampanjerna för olika infrastrukturprojekt runt om i landet

--------------------
Betyg: 1
Försvarsminister Mikael Odenberg - förslaget om avlyssning har jag ju inte direkt varit någon vän av. Att han driver den frågan belönas därför med detta betyg av mig.

--------------------
Ej betygsatta på grund av för hög frånvaro i debatten
EU-minister Cecilia Malmström - jag trodde att hon skulle bli regeringens stjärnskott, men hon har varit nästan helt försvunnen. Kanske börjar hon synas nu igen i samband med EU:s 50-årsfirande.

Biståndsminister Gunilla Carlsson - Vem får väl medial plats i Bildts närhet?

Jordbruksminister Eskil Erlandsson - jag har inte så bra koll på jordbrukspolitiken, kanske är det därför som jag uppfattar honom som ganska anonym. När kommer brandtalet mot EU:s jordbrukspolitik?

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson - nej, jag har inte sett till henne.

Handelsminister Sten Tolgfors - kanske har jag missat hans stora dagar, men jag kan inte påminna mig riktigt vad han har gjort hittills.

Är det någon mer än jag som tycker att det finns vissa likheter mellan Lennart Holmlunds bloggar här på vk.se och intervjuerna i Sveriges televisions dokumentär med Göran Persson?

Öppenhjärtigheten, kontroverserna, angreppen.

Det borde vara ett lockande uppsatsämne för någon c- eller d-student på universitetet att sätta tänderna i - umepolitikernas bloggar på den här sidan - för att sedan bygga vidare på i en avhandling.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om Postens planer på att inför en senare stopptid för brevutdelningen.

Det kan bli väldigt olyckligt för en del småföretag som i praktiken får kommunikationen fördröjd med en arbetsdag om utdelningstiderna skulle senareläggas med ett antal timmar.

Postens strategi för framtiden känns inte särskilt offensiv.

Några år efter det att Per Ahlmark avgått ur regeringen och som partiledare för folkpartiet 1978 gav han ut tre diktsamlingar. I en av dem återfinns dikten:

"Slit aldrig masken
av maktens många män
och några kvinnor
ty nyfikna i massor
har lystet väntat
att få skåda allt där bakom:
hemligheter
skelett
insikter
passioner
konspirationer
Deras besvikelse skulle bli svår att hantera."

Det fascinerande med Sveriges televisions dokumentär om Göran Persson är att det senaste decenniets ledande politiker sliter av sin.

Huruvida han ljuger, fantiserar, förtiger, förvränger, talar sanning eller bara pladdrar på är kanske inte det viktiga i den här dokumentärserien så som den är upplagd - även om det givetvis är både nödvändigt och intressant att få höra de angripna ge sina versioner av händelser och relationer.

Det stora värdet med dokumentären är kanske att den ger en titthålsbild rakt in i en maktmänniskans instinkter, reaktioner, magknorr, reflektioner.

Göran Persson framstår inte som sympatisk i dokumentären, han bidrar med sina intervjuer snarare till att bekräfta ett antal fördomar om honom som politiker.

Men just det att hans eget eftermäle förlorar på projektet gör det också betydligt mer underhållande.

Att dåvarande - nu före detta - statsministern går på som han gör om sig själv och sina motståndare avslöjar politiken som ett område som alla andra.

Det vi hör Göran Persson prata om är en tummelplats för det mesta, högt som lågt, känslor och analys, organisatoriska förutsättningar, individuella preferenser, revanschbegär, mobbeteenden, vänskap, solidaritet, övervägningar, prioriteringar, konflikter, avundsjuka, intriger, växlande stämningar och normala mänskliga behov av bekräftelse.

Ett regeringskansli är som de flesta andra arbetsplatser och sammanhang i det avseendet. För förståelsen och den kritiska analysen av den politiska vardagen är den en insikt som ständigt behöver upprepas.

Det som saknas i den lite trist formgivna dokumentären - om inte sista programmet bjuder på något annat - är uppföljande, kritiska frågor från Erik Fichtelius sida om alla de påståenden som nu skapar debatt i efterhand.

Det hade varit värdefullt att få dem redan i programmets material. Men att projektet varit värt att genomföra står för mig utom tvivel.

Förhoppningsvis hörsammas också de förslag som förts fram om att allt intervjumaterial ska göras tillgängligt även för allmänheten, inte bara för forskarna.

Underskatta inte varmkorvarnas politiska sprängkraft.

Varmkorvar har spelat en om inte framträdande så åtminstone anekdotiskt viktig roll i den politiska historien.

När USA:s president Franklin D. Roosevelt 1939 bjöd in det brittiska kungaparet Kung George VI och drottning Elizabeth till USA i syfte att stärka den amerikanska opinionens intresse för utvecklingen i Europa och bädda för ett senare amerikanskt engagemang mot Hitler, bjöd han dem till mångas, men framför allt mamma Roosevelts, stora förfäran på varmkorv.

Kungligheter och varmkorv - bara en person med stort självförtroende och total säkerhet i sin egen överklasstillhörighet hade nog vågat satsa på den kombinationen i den epoken.

Kung George VI och drottning Elizabeth charmades också storligen av den enkla gesten långt från allt kvalmigt prål.

Så när Umeås politiker får storfrämmande framöver kanske de ska skynda till Kungsgatan för en snabblunch med gästerna - så länge korvgubbarna finns kvar i alla fall.

Det diplomatiska grälet mellan Sverige och Kuba känns inte särskilt dramatiskt, även om det är ovanligt att sådana här skärmytslingar når offentligheten med stora rubriker.

Att Sverige kritiserar den bristande respekten för mänskliga rättigheter på Kuba borde ju vara en självklarhet.

Den kubanska FN-ambassadörens uppenbarligen hetlevrade reaktion bekräftar väl bara att kritiken är relevant och träffande.

Det skadar inte att sådana här gräl kommer fram i ljuset.

Stämningen är väl inte direkt på topp inom den europeiska flygplanstillverkaren Airbus för dagen efter alla ekonomiska problem och interna strider som varit.

De allvarliga förseningarna med den nya superjumbon Airbus A380 har inte direkt bidragit positivt till företagets framtoning.

Men den nya jättemaskinen flyger i alla fall. Bättre sent än aldrig.

En tysk statsvetare - Matthias Küntzel - var i förra veckan inbjuden att hålla ett föredrag om antisemitismen inom islam vid universitetet i Leeds, men efter protester från muslimska studenter valde universitetsledningen att ställa in evenemanget.

Det är en otäck utveckling om demokratiska länder börjar idka självcensur och inte längre vågar tala klarspråk av rädsla för aggressiva religiösa fundamentalister. Då har vi nått början på slutet.

Dokumentären om och med Göran Persson i Sveriges television lär komma att diskuteras länge. Inte enbart på grund av vad Göran Perssons säger, utan att han säger det.
Projektets tillkomst i sig är nästan mer intressant än dokumentärseriens innehåll.

Efter att två program av fyra sänts kan man inledningsvis konstatera att det som dokumentär betraktat är en ganska tunn soppa; hovsamt genomförd, ingen fördjupning, många trådar som hänger och slänger utan uppföljning eller kritiska frågor, tämligen konventionellt och tråkigt utformad i bildsättningen och dramaturgin.

Tyngdpunkten ligger på anekdoter från maktens korridorer, dagboksliknande självbetraktelser och påhopp på politiska aktörer inom eller utom socialdemokratin.
Det lockar till tittande av samma skäl som en dokusåpa gör det.

Men eftersom jag gillar dokusåpor och det material som presenteras - i tv och på nätet - är av ganska unik karaktär, så tycker jag ändå att programmen hittills varit sevärda.

Det ger inblickar i hur Göran Persson reflekterat och reagerat som inte nödvändigtvis, snarare bara undantagsvis, är smickrande för intervjuobjektet.

Han vittnar relativt öppenhjärtigt både om sina egna inrikespolitiska aversioner och om hur det snackas bakom kulisserna på världens toppmöten - på ett annat sätt än officiella framträdanden givetvis tillåter.

Det ger förhoppningsvis framtida forskare goda möjligheter att använda materialet också för djupare analyser.

Slutgiltiga omdömen och kommentarer får väl annars vänta tills alla fyra programmen har sänts.

Socialdemokraterna är beredda att svänga i frågan om regeringens omstridda förslag till FRA-avlyssning.

Det meddelade, enligt Aktuellt, försvarsutskottets ordförande Ulrica Messing (s) i dag.

"Vi vill vara konstruktiva och hitta lösningar och inte sätta klackarna i backen."

Som jag har skrivit tidigare här på bloggen är det väntat att socialdemokraterna förr eller senare ställer upp på det här dåliga förslaget från försvarsminister Mikael Odenberg, eftersom man inte haft några principiella invändningar mot framväxten av ett storebrorssamhälle.

Hoppet står fortsatt till att liberala riksdagsledamöter ska vakna ur dvalan och säga nej.

Socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian kommer med en rimlig vädjan.

Skolminister Jan Björklund vill komma överens med socialdemokraterna om det nya betygssystemet.

Näringsminister Maud Olofsson bjuder in till diskussioner om en långsiktig och blocköverskridande energiuppgörelse.

Statsminister Fredrik Reinfeldt förutspådde i måndagskvällens tv-debatt med Mona Sahlin samsyn mellan regeringen och oppositionen i många frågor.

Vårkänslor försonar? Nja, snarare medveten strategi. Men det vore en välgärning med nya, hållbara uppgörelser i både skolpolitiken och energipolitiken.

Journalistiskt var Sveriges televisions dokumentär om Göran Persson, som började sändas i går, inte särskilt märkvärdig i mina ögon.
Samhällsfrågorna och den politiska utvecklingen blev bara föremål för en svepande, nästan klichéartad skildring, utan fördjupning eller nya inblickar.

Med så mycket unikt material borde det ha gått att åstadkomma mer.

Däremot tycker jag att projektet i sig - sedan Erik Fichtelius väl erkände målkonflikten och bytte sina övriga arbetsuppgifter på SVT - är synnerligen fascinerande och värd uppföljare.

Det är definitivt ingen smickrande bild som målas upp av Göran Persson. Inte för dokumentären är vinklad eller elak, utan för att den tvärtom hovsamt ger Persson fritt utrymme att tala öppenhjärtigt och utan det offentliga framträdandets normala disciplinering.

Spydigheterna, självberömmet, maktinstinkten, bristen på distans till sig själv - allt kommer fram genom Göran Perssons egna kommentarer.

Men också hans förmåga att formulera sig precist och rakt på sak direkt i ögonblicket, hans skicklighet i att snabbt komma till kärnan av en frågeställning. Göran Persson är, med alla sina brister, en skarp analytiker.

Och så kan han ju berätta anekdoter alldeles förträffligt väl. Den om Helmut Kohl var en höjdare.

Bertil Torekull hetsar upp sig över internet på DN-debatt igen.
Tillsammans med Lars Bringert har han skrivit en - absolut - bitvis mycket relevant och intressant artikel om behovet av kvalificerad journalistik, välskrivna, initierade texter och fördjupande analyser, och hur det behovet står i relation till papperstidningens framtid.

Men tyvärr målar han indirekt upp en bild där internet, bloggar, nättidningar, nya publiceringsformer framstår som det stora hotet mot Ordet - som i hans värld tydligen är papperstidningens exklusiva tillhörighet.

Han talar om "nätets ytlighet, snuttifiering och brist på överblick", hur nätet skadar stil, reflektion, källkontroll och analys.

Stackars Bertil Torekull.

Den enda slutsatsen man kan dra är att Bertil Torekull antingen sällan läser något på internet - sällan bloggar, sällan nättidningar, sällan nättidskrifter - eller är usel på att hitta de otaliga kvalificerade texter, kommentarer och reflektioner som nu, till stor demokratisk vinst, går att läsa för alla med uppkoppling.

Han låter som den som utifrån en snabb blick på ett par kvällstidningslöpsedlar dömer ut alla papperstidningar som ytliga.

Frågeställningar om papperstidningens förhållande till nättidningen - vilken publiceringsform som ska prioritera vilket material i vilket läge med vilken lansering - är något som alla redaktioner brottas med dagligen i den snabba utveckling som pågår.

Bertil Torekull kan vara lugn. Att hitta former för det kvalificerade materialet, att värna den goda journalistiken och de angelägna texterna även i nya tider är en utmaning som står högt upp på dagstidningarnas prioritetslista.

Men att okunnigt och konservativt grimaschera inför den tekniska utvecklingen hjälper varken papperstidningen eller journalistiken.

Så har debattörer ojat sig över alla nya publiceringsformer i historien - även en gång i tiden över de förytligande, snuttifierande, vulgära dagstidningar vi i dag håller högt som seriositetens bastioner.

Papper kontra nät är inte en fråga om kvalitet kontra ytlighet, textglädje kontra snuttifiering, analys kontra pang-pang.
Jag tror att redan dem som läser ett antal bloggar här på vk.se håller med om att det är ett berikande material med stor mångfald och många infallsvinklar.

Bertil Torekull borde skriva färre indignerade debattartiklar på DN-debatt och istället gå en kurs i hur man hittar de bästa texterna på nätet.

Han skulle häpna över rikedomen, perspektiven och de briljanta, upplysande, tankeväckande, stilistiskt drivna skribenterna som finns tillgängliga från nästan hela världen bara ett par knapptryck bort.

Tv-duellen i kvällens Aktuellt mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin lovar gott för det framtida debattklimatet.

Redan nu kan man ana vilka områden som kommer att gynna regeringen respektive oppositionen.

Fredrik Reinfeldt fick det väldigt enkelt att vinna meningsutbytet om skolpolitiken där Mona Sahlin av obegripliga skäl tycks vilja framhärda med en linje som en majoritet av hennes egna väljare ogillar.
Statsministern dominerade även jobbfrågan och arbetsmarknadspolitiken precis som i valrörelsen.

Oppositionsledaren var vassare i familjepolitiken och lyckades på ett bra sätt utnyttja alliansens spagat mellan liberal jämställdhetspolitik och kristdemokratiskt vårdnadsbidrag.
Mona Sahlin kan också sätta in miljöpolitiken i ett bredare perspektiv än vad Reinfeldt - relativt färsk som grön moderat - ännu så länge förmår.

Fredrik Reinfeldts stora övertag är dock att han kan hänvisa till en bevisligen fungerande regeringsallians, medan Mona Sahlin för tillfället enbart är socialdemokratisk partiledare utan realistiska utsikter att forma ett alternativ så länge miljöpartiet och vänsterpartiet fortsätter att tycka illa om varandra och socialdemokraterna inte är intresserade av att diskutera mer djupgående, formella samarbeten med andra partier.

Det är inget stort problem för Mona Sahlin så här tidigt under mandatperioden, men kan växa till ett jätteproblem om ett par år.

Hur som helst markerade kvällens tv-debatt början på en ny, intressant fas i svensk politik.

Som vk.se rapporterar koncentrerar sig Fredrik Reinfeldt på äldreomsorgen och skolan vid dagens besök i Umeå.

Ikväll ska han möta Mona Sahlin i Aktuellt - den första debatten mellan statsministern och den nya oppositionsledaren.

Kanske tar Reinfeldt då upp något intryck eller någon erfarenhet han fått med sig från Umeå.

Time har en talande artikel om Hillary Clintons försök att i sin valkampanj med humor, öppenhet och samtidigt lätta undanglidningar hantera frågan om Bill Clintons affär med Monica Lewinsky i Vita Huset.

Så länge Bill Clinton inte ställer till med något mer rubrikskapande kommer han att vara en definitiv tillgång för Hillary Clinton i hennes försök att vinna presidentvalet - men det finns också en trötthet i USA på de där gamla stridigheterna från 1990-talet, en längtan efter en ny start utan hopplösa låsningar.

Varje referens till Monica Lewinsky kan påminna väljarna om att en seger för Hillary Clinton 2008 skulle innebära att det 2012 har suttit antingen en Bush eller en Clinton i Vita Huset under de senaste 24 åren.

Är viljan att se Hillary Clinton vinna starkare än den instinktiva skepsisen inför en sådan monarkisk utveckling av presidentämbetet?

Den frågeställningen kan bli en faktor både i demokraternas primärval och i det riktiga presidentvalet.

När man deltar i den politiska debatten händer det lätt att man i en blandning av engagemang för vissa idéer och den ofrånkomliga viljan att få verka i en tid med stora, viktiga frågor och avgörande motsättningar eldar upp sig, skärper ordvalet, väljer en hårdare nyans, överdramatiserar och blir patetisk.

Ibland är det förstås tvärtom: man tittar tillbaka på en debatt eller en sakfråga och bannar sig för att man inte tagit i mer, larmat högre, insett betydelsen av just det meningsutbytet som pågick.
Varför stod man inte på barrikaden? Kanske är det ännu vanligare.

I båda fallen brukar skönlitteratur och poesi vara ett bra sätt att hitta balans och perspektiv igen.
När det gäller de gånger då debatten flugit iväg med stora ord och dallrande idealism finns det få bättre sätt att komma ned på jorden igen än att läsa Werner Aspenström:

'Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.'

Aspenströms hyllning till gossen gråsten är också alltid avkopplande att läsa efter en helg när partikongresser proppat öronen fulla med högstämda ideologiska trosbekännelser och lika högstämda egna analyser av ideologiska trosbekännelser.

'Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd - såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske
som glanslöst men evigt grönskar.'

Alla socialdemokrater verkar nöjda med Mona Sahlins tal i går på partiet extrakongress, men av många olika skäl. Där fanns något för alla, och ingenting som var riktigt provocerande för någon.

Den allmänna uppslutningen är positiv för Mona Sahlin på kort sikt och ger henne lite andrum i väntan på att fler ska börja avkräva partiet konkreta besked i sakfrågor.

Men dragkampen om partiets identitet mellan förnyelse mot mitten eller traditionalism åt vänster kommer inte att upphöra, utan tvärtom troligen förstärkas under mandatperioden.

Förr eller senare tvingas Mona Sahlin hålla ett tal som inte möts av stående, interna ovationer, men som istället möjligen kan övertyga fler väljare om att socialdemokratin dragit slutsatser av valnederlaget 2006.

Mona Sahlins stora triumf i helgen låg därför inte i vad hon själv sade så mycket som att hon lät helt annorlunda än Göran Persson.
Det finns, tror jag, en stor lättnad inom partiet över att åtminstone på partiledarnivå få komma bort från den kvalmiga machomakttradition som fortfarande är starkt representerad inom socialdemokratin.

Möjligen förstärks den känslan ytterligare av SVT:s dokumentär om Göran Persson som börjar sändas i kväll.

Det var ju även en av orsakerna till Fredrik Reinfeldts popularitet i förra valrörelsen. Han lät inte som moderata partiledare brukar göra. Det var ofta kontrasten till föregångarna som fick människor att lyssna på budskapet från de nya moderaterna.

Sverige är ganska dåligt på att minnas sitt politiska förflutna.

Det verkar inte finnas något bredare intresse, utanför akademiska sammanhang, av att uppmärksamma den specifikt politiska historien - monarker och socialdemokratiska statsministrar givetvis undantagna.

Delvis har det sympatiska orsaker: den personfixerade historieskrivningen går inte till överdrift och då är det lättare materialmässigt att hålla sig till närtid om man vill skriva för att bli läst av en allmänhet eller gå så långt tillbaka att redan tidsavståndet kittlar. Delvis har det med olidligt kungafjäsk att göra.

När det gäller äldre politisk historia står ofta reaktionära monarker i centrum istället för liberala rörelser som uträttat mycket mer för det svenska samhällets långsiktiga utveckling i demokratisk och humanistisk riktning.

Johan Gabriel Richert (1784-1864) är en av de många bortglömda. Jag gjorde "misstaget" att för ett antal år sedan ägna en magisteruppsats i historia åt ett konstitutionellt manifest han skrev tillsammans med Carl Henric Anckarsvärd 1834.

Jag skriver misstag därför att det man skriver en uppsats om på universitetet försummar man sedan lätt efteråt, vilket också skedde i detta fall.

Häromdagen kom jag av en slump att börja bläddra i Karl Warburgs tvåbandsbiografi "Johan Gabriel Richert - hans lefnad och uttalanden" från 1905, och mindes varför jag fascinerats så av just Richert i den generationen svenska politiska debattörer.

Richert blev som tjugoettåring (!) utsedd till vice häradshövding och provocerade redan samma år sin första större debatt. Som ombud åt två socknemän hade han författat en protestskrift mot ett myndighetsbeslut som var så frän och uppriktig i tonfallet att ortens fiskal i samarbete med landshövdingen beslöt åtala den unge jurister - i uppfostrande syfte kan tänkas.

Åtalet lades ner efter många kontroverser, men ger bilden av en arg ung man utan rädsla för att säga sin mening.

Johan Gabriel Richert blev med tiden en av 1800-talets viktigaste jurister, satt i lagkommittén 1814-1833 och i lagberedningen under andra halvan av 1840-talet.

Hans envetna arbete för en humaniserad rättslagstiftning och en modernare civillagstiftning räknas till de stora insatserna i svensk lagarbete. Det anknöt både till en äldre upplysningstradition och till en framväxande liberalism. Han kämpade också under sin karriär mot privilegievälde, korporationism och skråväsende.

Det som gör Richert ovanlig i en tid när borgerligheten manifesterade sin betydelse bland annat genom stora projekt och maktposter, är att han utvecklade en vana att tacka nej till mängder av prestigefyllda uppdrag: justitieombudsmannaposten, en plats i Högsta domstolen, rollen som sekreterare i konstitutionsutskottet och vid flera tillfällen justitieministerposten.

Han utövade istället sitt politiska inflytande som fristående debattör och som aktör i kulisserna, brevskrivare och högt respekterad auktoritet i omdiskuterade samhällsfrågor. Han byggde inte sin ställning på formellt beslutsfattande eller maktutövande, men sågs trots det som, med Warburgs ord: "?den främste representanten för den rörelse, hvilken, så till sägandes, leder upplysningstidens hufvudådra in i den borgerliga liberalismens tid. Han är upplysningstidens son och arftagare. Han är liberalismens lärofader och föregångsman. I motsats till de många, som af revolutionstidens öfverdrifter och upplysningens karrikatyrer drefvos öfver till kryptofeodala och medeltida åskådningssätt, som resignerade, misströstade eller förbittrades, är Richert alltifrån ungdomsdagarna fylld af den förtröstansfulla optimism och den därmed sammanhängande aktning för människovärdet, som utgör liberalismens på en gång ursprung och grundval."

Johan Gabriel Richert var så vitt går att bedöma både en politisk centralgestalt av ovanligt slag och en sammansatt, komplicerad människa.

Förhoppningsvis ger sig någon framöver i kast med att skriva en modern biografi om honom.

Det tal som Mona Sahlin höll i dag på socialdemokraternas kongress lär komma att analyseras och tolkas ingående de kommande veckorna. Innehållsrikt, skickligt, svårtolkat och något motsägelsefullt är en spontan beskrivning.

Vi levererar givetvis några synpunkter i morgondagens huvudledare.

Sahlin försökte ge lite åt alla partiets falanger.

Hon talade om individens frihet och bönade till de församlade partimedlemmarna att göra upp med socialdemokratins fördomar mot småföretagare och entreprenörer.
Hon stod också upp för tolerans och mångfald, och efterlyste en ny socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik med öppenhet för tjänstesektorn. Och hon kom med skarp direkt och indirekt kritik av partiets självgodhet och maktarrogans under Göran Perssons ledning.

Men hon gick också, med fraser som mest kändes ägnade att hålla vänsterfalangerna på gott humör, till fränt angrepp på regeringen och utlovade hård strid mot alliansen tillsammans med LO. Det lät också ibland som om staten skulle kunna lösa de flesta problem.

Det ska bli mycket spännande att se hur hon går vidare efter det här. Förr eller senare kommer hon tvingas att göra några falanger inom partiet besvikna för att kunna gå till val med ett någorlunda konkret budskap.

Vågar hon ta strid för en liberal förnyelse av socialdemokratin, för en ny skolpolitik, valfrihet och småföretagande, får Fredrik Reinfeldt en tuff motståndare i debatten framöver.

Väljer hon att landa i ett mer traditionalistiskt budskap med återställare, stopplagar och förmyndartänkande lär det inte imponera på väljarna.

Retoriskt var det ett väldigt skickligt tal, ödmjukt men med substans och ett tonfall och en hållning som kändes befriande att höra från en socialdemokratisk partiledare efter många år av maktspråk, mästrande och pekpinnar.

Schacklegenden, numera ryske oppositionspolitikern, Garri Kasparov ska komma ut med en ny bok: "How life imitates chess". (På tyska lyder titeln "Strategie und die Kunst zu leben".)

På sin blogg återger medförfattaren Mig Greengard ett inte särskilt originellt skämt från Kasparov i samband med ett Sverigebesök nyligen:

'If I seem a little sleepy at the beginning it's because all the furniture at my hotel is made by IKEA. It took me hours last night to assemble my bed!'

Ack ja, det intressanta är dock vilket starkt varumärke Ikea är för Sverige - på gott, och kanske, om än mer sällan, på ont, beroende på sammanhang och utgångspunkt. Ikea är en väsentlig del av omvärldens Sverigebild.

Kasparovs bok är nog värd att kika i, men paralleller går ju att dra mellan de flesta områden i livet och det förblir trots allt bara metaforer.
Det ska bli intressant att se hur Kasparov och hans medförfattare närmar sig denna om livet som imiterar schack.

Själv har jag med betydligt mindre grad av seriositet en gång provat på att beskriva partiledarna med hemkokt travjargong. Det skedde för Liberala Nyhetsbyrån i november 2001, alltså i början av valrörelsen inför 2002 års val.

Så här tramsade jag på den gången:

'Göran Persson kvastar i ledningen med lyster päls, ser ut som en rund miljon, men hur är det med löpskallen?

Bo Lundgren skiftar i aktionen efter avancemang till dödens, sladdar nån halvlängd, har inte fått grepp, ser ut som en enkel sort - dags att rycka propparna?

Gudrun Schyman ligger på hårt i vinnarhålet, men kan få svårt att hitta ut, löddrar oroväckande - risk för kvävning?

Maud Olofsson med i tuff 08-öppning, såg morsk ut i andrapar utvändigt ett tag, men börjar gå med slaka tömmar nu. Tveksam distansförmåga. Överskattat stallskrik?

Alf Svensson stånkar på i tredjepar utvändigt i väntan på sin sedvanliga sista bortre långsida. Ser trög och ovillig ut. Inte som förr?

Lars Leijonborg ifatt fältet efter inledande galopp, tycks ha hittat rytmen sedan kusken vek fram spöet och började driva. Attack 600 kvar?

Lotta Hedström-Nilsson vinglar sist invändigt, ser rullig ut för dagen, tveksam redan i värmningen, felar bort sig när som helst?'

Helt snett hamnade jag väl inte mina bedömningar inför det valet, men Göran Persson visade sig ha ett löphuvud som räckte och blev över.

FN:s särskilda sändebud till Darfur, svenske Jan Eliasson, är bekymrad över att rapporten från FN:s råd för mänskliga rättigheter talar för mycket klarspråk om hur Sudans regering begått grova brott mot de mänskliga rättigheterna och hur omvärldens misslyckats katastrofalt i sin oförmåga att ingripa för att stoppa dödandet och våldet.

Det är en märklig inställning efter allt som hänt.

Som om inte den internationella diplomatin redan hade lidit ett moraliskt nederlag med få motsvarigheter.
Har inte omvärldens tassat omkring med nedtoningar och omskrivningar av folkmordet i Darfur länge nog?

Att en rapport åtminstone säger lite mer rakt ut vad det faktiskt handlar om kan bara vara positivt.

Via Liberala Nyhetsbyrån kommer det här pressklippet från Paristidningen Le Monde i samma ämne:

"Det är dags att agera. Om det är orealistiskt att tror att bara en FN-styrka kan lösa konflikten och endast fokusera på att lösa problemen från ett humanitärt perspektiv, så är det bråttom att hjälpa människorna i Darfur. En mer aggressivt riktad internationell diplomatisk press mot Khartoum, kombinerad med en FN-styrka i den sudanesiska provinsen kan bidra till en lösning. Men, i brist på internationella reaktioner, så kommer "brottet mot mänskligheten", det som "aldrig mer" kommer att kunna lämna världen oberörd, att fortsätta förstöra Darfur."

Jag höll ett kortare föredrag i dag om min roll som politisk chefredaktör.

Det var väl inget höjdaranförande kanske, men gav mig anledning att både innan och efteråt reflektera över vad en ledarskribent egentligen gör och varför.

En ledarsidas uppgift är att bilda opinion och påverka samhällsdebatten, stimulera nya perspektiv och uppmuntra till meningsutbyten, vara kritisk och ifrågasättande i sin argumentation - vilket förstås är något vida mer än att bara producera ett antal åsikter per dag.

Det finns två citat om vad en liberal hållning innebär som jag gärna har till stöd för mitt sätt att närma mig rollen som opinionsbildare.

John F Kennedy sade en gång:
"Liberalism är inte så mycket en partipolitisk troslära, en fast uppsättning löften, som det är en attityd i tanke och hjärta."

Och en av mina favoritpolitiker under 1900-talet, den kanadensiske liberalen Pierre Trudeau, död sedan några år tillbaka, har sagt:
"Liberalism är inte så mycket ett program, det är inte så mycket en serie av ställningstaganden, det är ett sätt att närma sig politiken på, att förhålla sig till politiken på."

Där någonstans kan en definition av det liberala opinionsbildandet med fördel börja.

Skatteverket vill stoppa att kreditupplysningsföretag lämnar ut känsliga uppgifter om enskilda på internet utan att meddela de berörda.

Det är ett bra initiativ. Den personliga integriteten är hotad på många plan och alltför få ansvariga politiker verkar inse hur viktigt det är att vara vaksam mot en utveckling där integriteten alltid sätts på undantag.

Sydsvenskan har en klok ledarkommentar om det.

Samtidigt fortsätter frågan om försvarsministerns integritetskränkande avlyssningsförslag att vara kontroversiellt inom moderaterna. Det rapporteras om en infekterad stämning.

Men varför tiger liberala riksdagsledamöter i frågan när de genom ett rakryggat nej skulle kunna förpassa förslaget till papperskorgen en gång för alla?

Lagom till partikongressen börjar den interna debatten inom socialdemokratin ta fart. Den förenklade kritiken av regeringen ersätts av en mer rejäl självrannsakan.

Socialdemokraterna i Stockholm efterlyste häromdagen förnyad socialdemokratisk storstadspolitik präglad av större ödmjukhet.

Pär Nuder har enligt tidskriften Fokus tagit fram ett dokument som kräver allmänt nytänkande av partiet och avfärdar tanken på att en socialdemokratisk regering, trots kritiken från LO, skulle återställa a-kassan eller avskaffa det av alliansen införda jobbavdraget.

Det måste kännas skönt för Mona Sahlin att tidigt under mandatperioden få igång en sådan nödvändig intern debatt.

Ju förr socialdemokraterna erkänner sina misslyckanden och slutar att automatiskt och med våldsamma överord svartmåla precis allt som den nya regeringen gör, desto lättare kommer det att bli för Mona Sahlin att framstå som en trovärdig oppositionsledare.

Det skulle vara bra för det allmänna debattklimatet. Sverige behöver en vital, intressant opposition som tänker nytt och överraskar.

VK har tidigare undrat varför Fredrik Reinfeldt inte besökte Umeå under valrörelsen och varför han inte kommit hit som statsminister. Jag ställde också frågan i bloggen här för en tid sedan.

Nu är det dags. På måndag kommer statsministern på ett besök till Umeå. Därmed har samtliga alliansens partiledare, samt blivande oppositionsledaren, varit här efter valet. Så ska det se ut.

Kanske är det också med städer som med åsikter för Fredrik Reinfeldt. Han är sällan först framme vid dem, men när han väl når dit så brukar det bli ganska uppskattat.

I Ingvar Holms originella och infallsrika bok "Industrialismens scen" (1979) stöter jag på följande citat från den franske författaren André Malraux:

"Om Einstein kom i samspråk med Voltaire skulle den senare inte förstå ett skvatt; Voltaire och Augustinus vore säkerligen totalt oeniga i motsvarande situation, men de skulle inte ha något problem med at begripa varandra. Här har större förskjutningar ägt rum på några decennier än förut under hela vår tidigare historia."

Man kan fråga sig hur mycket Einstein skulle förstå i ett möte med tänkare i dag? Har så mycket hänt under 1900-talets andra hälft och 2000-talets första år, med kanske framför allt datorernas och kommunikationernas utveckling, att Einstein inte skulle kunna hänga med i ett längre samtal, sakna referensramar och se ut som ett frågetecken? Eller överskattar varje tid just sina utvecklingssprång?

Jag misstänker i alla fall att en sådan som Einstein, om han kom tillbaka, skulle ha haft lättare att hänga med i ett vetenskapligt meningsutbyte än i en vardagskonversation år 2007.

Motsvarande tankelek är rolig att göra även inom politiken:

Hur mycket skulle Gustav III ha förstått vid ett möte med Johan August Gripenstedt om Sveriges omvandling på 1800-talet? Vad skulle Karl Staaff ha fått ut av ett samtal med Bertil Ohlin om 1960-talets Sverige? Hade Mona Sahlin kunnat få Per-Albin Hansson att förstå den moderna svenska debatten och dagens socialdemokrati? Vad hade Arvid Lindman tänkt om Fredrik Reinfeldt?

Via kollegan Jakob Johansson på Tidningen Ångermanland får jag tips om denna ganska roliga genomgång i tidskriften Chef av statsråden som chefer på sina departement.

Hur träffande omdömena är kan jag inte bedöma, men nog stämmer en hel del av dem ganska bra in på den spontana bilden man har av ministrarna.

Sedan är det ju viktigt att skilja mellan hur skicklig ett statsråd är som chef och hur skicklig han eller hon är som politiker, att driva frågor och komma till resultat. Det vore intressant med en diskussion om hur det ena påverkar det andra.

Den här undersökningen går igenom just chefsegenskaperna.

Bäst klarar sig Cecilia Malmström, Göran Hägglund, Andreas Carlgren, Gunilla Carlsson och Maria Larsson.

Sämst betyg får Mats Odell, Lars Leijonborg, Nyamko Sabuni, Sven-Otto Littorin och Maud Olofsson.

Lars Leijonborg firar 10 år som partiledare för folkpartiet i dag. Det sker med en fest på Operakällaren vid Kungsträdgården i Stockholm.

Tidningsredaktionerna upplyses om detta och påminns om detta via pressmeddelanden. Leijonborg ställer upp på intervjuer dagen till ära i olika sammanhang.

Det är alltså ingen nostalgiträff av privat karaktär - det är en politisk fest med politiskt syfte.

Och som politisk tillställning borde den hellre har varit utformad som ett slags första avsked, än som en manifestation av partiledarens vilja att fortsätta i många år till.

"Allt tyder väl på att jag blir återvald på landsmötet i höst.", säger Leijonborg till Expressen.

Det låter lite oroväckande för folkpartiet.

Jag tror att liberalerna har ett bättre utgångsläge än opinionssiffrorna antyder. Framgångsrika, effektiva ministrar, en ny vilja att tala om socialliberalismen i annat än negativa termer och en allmän tillskärpning efter några år av alldeles för mycket samvetslöst pr-spinn och strategitänkande.

Men ett av folkpartiets huvudproblem i dag är att partiledaren påminner alla om både kontroversiella framgångar och kontroversiella bakslag, flera olika dramatiska växlingar mellan hyllningar och sågningar, som partiet nog helst vill lämna bakom sig.

Leijonborg låter övertygande och pigg som utbildningsminister, men trött och frånvarande som partiledare. Han är rätt populär som minister, utdömd som partiledare.

Av det borde väl folkpartiet börja dra slutsatser.

Vill liberalerna verkligen släpa med sig all turbulens kring och all kritik mot Leijonborgs senaste år som partiledare hela mandatperioden?

I höst har folkpartiet landsmöte. Jag skulle bli förvånad om inte partiledarfrågan står i centrum då.

Moderaternas Anders Ågren är oppositionens ledare i Umeå. Det märks inte i tillräckligt stor utsträckning.
Och han förstår inte kritiken som framförs mot att han och Lennart Holmlund ofta framstår som ett grabbarnas radarpar i kommunledningen och de problem som det skapar genom lamare, mindre kritisk debatt i Umeå.

Anders Ågren tycker att jag ska lugna ned mig. Det är säkert ett berättigat råd i många avseenden. Anders Ågrens problem är det motsatta: han verkar alldeles för nöjd med sakernas tillstånd.

"Är det då ett stort och allvarligt problem att en borgerlig politiker och en socialdemokratisk politiker kan ha samma uppfattning i en eller flera politiska frågor?", frågan Anders Ågren i sin blogg.

Nej, naturligtvis inte. Det är bra om det söks breda uppgörelser och nås genomförbara kompromisser. Anders Ågren vill inte ändra uppfattning bara för att Lennart Holmlund har samma. Utmärkt - det är ingen som har invändningar mot det heller.

Jag tycker att det är välkommet att politikerna talar med varandra på ett konstruktivt sätt och att Lennart Holmlund hellre söker kontakt med de borgerliga partierna än med de till vänster. Lysande.

Men att vara i opposition och ha det uppdrag som Anders Ågren har handlar om mer än bara att klubba beslut.

Det har också med attityd, framtoning, signalerna till medborgarna att göra - det förutsätter initiativ som ligger utanför ramen för den dagordning som alltid avhandlas formellt.

Anders Ågren har en skyldighet att uppträda ifrågasättande, kritiskt, driva debatten, skapa meningsutbyten om de uteblir, vara en pådrivare mot kommunledningen, lyfta fram andra perspektiv, ge männniskor med invändningar mod att också träda fram - kort sagt: uttala sig som oppositionsledare, inte som Holmlunds ersättare.

Det utesluter inte uppgörelser och pragmatiskt samförstånd, tvärtom, men Umeå behöver en opposition som inte glömmer bort att den trots allt fortfarande är en opposition.

Umeå är en alldeles för stor kommun, med alldeles för många utmaningar och problem framför sig för att ha råd med att det största oppositionspartiet allt som oftast framstår som kommunledningens trognaste vän.

En uppgörelse efter ingående, kärv, öppen debatt blir bättre än en uppgörelse där kommunstyrelsens ordförande och oppositionens kommunalråd i mötet med offentligheten håller om varandra solidariskt inför utomstående kritiker.

Anders Ågren borde vilja vara ett återkommande problem för kommunledningen, han borde vilja vara obekväm, vilja hamna i onåd oftare än han vinner en ryggdunk, han borde vara helskraj för att ses som Holmlunds polare i stadshusets korridorer.

Det är den opposition Umeå behöver, som komplement till samförstånd och breda uppgörelser.
Nu är det alldeles för lite av öppen, kritisk, ifrågasättande debatt.
Det borde bekymra Anders Ågren mer än det tycks göra.

Länsstyrelsen i Skåne kan kanske fungera som inspiration för många frustrerade makthavare runt om i landet som inte kan få pli på frispråkiga medarbetare eller tyst på kritiker som vägrar hålla snattran.

Spärra in dem helt enkelt och släpp inte ut dem förrän de ger med sig.

Skämt å sido: Den här historien, hämtad från Sydsvenska dagbladet, verkar faktiskt vara sann.

Sedan en internrevisor framfört allvarlig kritik mot en av Länsstyrelsens chefer i Skåne förbjöds han att fortsätta sin utredning, fick en varning, kopplades bort från arbetsplatsens intranät och fick mejlen avstängd.

Men han stängdes också under måndagen in fysiskt på sitt kontor i länsstyrelsebyggnaden, med en personlig övervakare. Kravet för att han skulle få lämna byggnaden var att han lämnade ifrån sig internutredningen.
Först vid lunchtid, efter att ha gett med sig, släpptes han ut.

New York Review of Books gör en sällan besviken.
I det senaste numret finns bland annat en intressant artikel om Abraham Lincoln, Frederick Douglass och slaveriet inför och under amerikanska inbördeskriget.

Frederick Douglass (1817-1895), som själv föddes som slav, var en av de stora politiska gestalterna i USA under 1800-talet, en av slaveriets viktigaste kritiker och en förkämpe för allas medborgerliga rättigheter.
Hans insats blev en inspirationskälla för senare tiders medborgarrättrörelser.

Han skrev också en läsvärd självbiografi - The Life of Frederick Douglass (1845) - som jag kan rekommendera. Minns jag rätt finns den i svensk översättning.

Douglass själv har kanske gjort den bästa sammanfattningen av Abraham Lincolns inställning i kampen mot slaveriet. Det skedde i ett tal vid invigningen av ett monument till Lincolns minne 14 april 1876:

"Viewed from the genuine abolition ground, Mr. Lincoln seemed tardy, cold, dull, and indifferent; but measuring him by the sentiment of his country, a sentiment he was bound as a statesman to consult, he was swift, zealous, radical and determined."

Även om stämningen inte är på topp inom alliansen så är den ändå som ett jätteparty i jämförelse med läget inom oppositionen.

I en intervju i Dagens Nyheter efterlyser vänsterpartiets ledare Lars Ohly ett gemensamt rödgrönt regeringsalternativ med sikte på en koalitionsregering efter nästa val. Men han verkar inte heltänd på idén ens så här några år i förväg. Eller vad sägs om den här sågningen av miljöpartiet:

- Tyvärr är väl miljöpartiet nödvändigt att ha med. Det är i många delar ett borgerligt parti och få inte ha något inflytande när det gäller skolpolitik eller avregleringar.

Däremot är Lars Ohly sugen på ett samarbete med de gröna i EU-frågan. Mona Sahlin och Margot Wallström lär jubla.

Att miljöpartiet inte ser vänsterpartiet som någon direkt tillgång är ingen hemlighet. Peter Eriksson brukar kunna hålla sig för skratt när han talar om det samarbetet.

Socialdemokraterna behöver nog några år på sig ännu innan man överhuvudtaget hunnit vänja sig vid tanken på koalitionsregeringar efter alla år vid makten genom minoritetsregeringar.

Det rödgröna alternativ som Lars Ohly efterlyser verkar inte vara helt moget för lansering med andra ord.

Efter valet förra hösten hade VK en fin bild på kommunstyrelsens ordförande Lennart Holmlund och nyblivne oppositionsrådet Anders Ågren där grabbarna berättade om hur de brukar dricka öl tillsammans och där Lennart Holmlund avslöjade att han trodde på bättre samarbete med moderaten Ågren än med lite krångligare Britt-Marie Lövgren (fp).

Man nästan såg framför sig hur Holmlund - skicklig, skicklig på detta spel - slickade sig om munnen vid tanken på att få fostra unge Ågren i hur kommunens affärer ska skötas i enighet. Oss grabbar emellan så att säga.

Umeandan i all ära - det var som att se patriarkatet återfödas i unga Umeå och ingen helt lyckad start för moderaterna som ledande oppositionsparti.

Lite oroad blir man därför när Anders Ågren börjar låta så lik Lennart Holmlund att de är svåra att skilja åt. Hur ivrig får ett oppositionsråd vara över att få ta gemensam fight med kommunstyrelsens ordförande i regelverkens utkanter?

Anders Ågren attack på länsarkitekten Bo Berge för att denne yttrar invändningar mot det planerade bostadsområdet på Öbacka Strand är principiellt tveksam. Ågren invänder nämligen inte i sak, utan irriterar sig över att kritik överhuvudtaget framförs. Det är pampbeteende.

Kommunledningens tidigare försök att kryssa mellan regelverken i frågan om Öbacka strand har inte varit särskilt övertygande. Man har fått berättigade bakläxor då projektet inte är okomplicerat när det gäller Botniabanan och stadsmiljön.

Nu kanske man har hittat en kompromiss som fungerar och det är givetvis inte något problem med att oppositionen engagerar sig för projektet tillsammans med kommunledningen.

Men man måste skilja mellan beslut och beslutsprocess, och det är väldigt olyckligt när debatten börjar handla mer om kritikers rätt att överhuvudtaget yttra sig, än om själva sakfrågan.

Det finns ett stort värde i att andra aktörer fortsätter att kritisera och ifrågasätta när de tyngsta politiska aktörerna är eniga.

Debatten har ett egenvärde, för att inte tystnaden ska sprida sig i staden. Och den politiska tystnaden är ett hotande problem i Umeå.
När kommunstyrelsens ordförande och oppositionsledaren faller i varandras armar och spelar drabbade offer bör det välkomnas om andra röster sticker ut och bryter mönstret.
Det vinner processen på i slutändan. Öbacka strand kommer att bli ett bättre genomtänkt och planerat bostadsområde tack vare kritiken.

När Anders Ågren talar om att en kampanj pågår mot Umeå blir det demokratiskt tvivelaktigt - den som inte håller med kommunledningen i planeringsfrågor är alltså automatiskt emot Umeå och ska tiga?

Kommunledningen bör tagga ner och visa lite större ödmjukhet inför det faktum att även om inte kritikerna alltid har rätt, så har kommunledningen inte alltid rätt heller.

Så briljanta är de inte i stadshuset att den öppna debatten bör tystas ned för att kommunledningen ogillar att höra invändningar.

2000 dagar har den svenske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea på grund att sin ambition att bedriva oberoende journalistik.

Regeringen bör öka ansträngningarna för att få honom frisläppt och hans fall måste fortsätta att få den uppmärksamhet som det förtjänar.

Opinionsmätningar ska normalt täckas med allt salt i karet innan man tar i dem, i synnerhet när det är ett par år kvar till nästa val.

Men trenden i Tyskland är tydlig: kristdemokratiska förbundskanslern Angela Merkel är klart mer populär än sin trolige utmanare i nästa val, socialdemokraten Kurt Beck.

Enligt den senaste opinionsundersökningen skulle Merkel, om det skulle hållas ett direkt val av förbundskansler, vinna med 50 procent av rösterna mot Becks 33.

Det ska bli intressant att se hur länge den stora regeringskoalitionen mellan de två partierna kan fortsätta att fungera innan valkampanjandet inför kommande delstatsval, och sedan nästa förbundsdagsval, tar över helt.

Och ännu mer spännande är spekulationerna kring vad liberala FDP och de gröna gör för att positionera sig inför eventuella och sannolikt kaotiska regeringsförhandlingar 2009. För tillfället pågår ett försiktigt flörtande i alla riktningar.

Enligt en ny rapport från Högskoleverket minskar antalet svenska studenter som studerar utomlands något.

I en kommentar till Dagens Nyheter anger Högskoleverkets utredare Torbjörn Lindqvist två bidragande orsaker: tuffare återbetalningskrav för studielån sedan 2001 och en större andel äldre studenter med mindre benägenhet att resa. Det ligger nog mycket i det.

Det skiljer också överraskande mycket mellan olika utbildningar och högskolor/universitet. Exempelvis har examinerade från lärarutbildningarna studerat utomlands i betydligt lägre utsträckning (3,2 procent) än genomsnittet (13 procent).

Det låter spontant väldigt illa.

Även om lärarutbildningen har en tydlig nationell prägel borde väl erfarenhet från andra länder, perspektiv från andra akademiska traditioner och arbetssätt, kunskap om andra utbildningssystem och bredare bildning byggd på en period utomlands vara ovärderligt för den pedagogiska kompetensen?

Insatser borde göras för att få fler lärarstudenter att ta en vända utomlands - fler utbyten, bättre information, kanske ändrade regelverk om så krävs.

Ett antal politiker från olika partier - bland annat vänsterpartiets ledare Lars Ohly, kristdemokraternas Peter Althin, liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso och grön ungdoms ordförande Alexander Chamberland - kräver i en artikel i Kvällsposten att kungahuset ska avskaffas.

Bara att instämma.

Man ska nog inte skriva blogg efter en arbetsdag där skrivandet kändes som att cykla i slaskig uppförsbacke med dubbla punkteringar och astma.

Men Oblomov måste besegras. Just sådana här tröga, trötta dagar, när det är som mest lockande att luta sig tillbaka och rösta på första bästa parti som föreslår medborgarlön, är det extra viktigt att inte ge vika.

I själva verket tänker jag på Ilja Iljitj Oblomov, den håglöse, förslappade, försoffade antihjälten i Ivan Gontjarovs klassiska roman Oblomov (1859), varje gång jag hör någon tala om medborgarlön.

Oblomov är en av de där fantastiska ryska romaner som kommit helt i skymundan för verk av Dostojevskij, Tolstoj, Tjechov och de andra storheterna, men som knappast haft någon besviken läsare.

Den handlar helt kortfattat om godsägaren Oblomov som inte förmår att företa sig någonting, förverkliga några planer, fördjupa sig i några problem eller utveckla några speciella färdigheter. Han lever större delen av sitt liv i halvslummer, utsträckt i någon soffa eller säng.

Oblomoveri har med tiden blivit ett fast uttryck för den typen av - ekonomiskt oberoende - oföretagsamhet.

Tema behandlas också i Thomas Manns roman Huset Buddenbrooks (1901), där den konstnärligt lagda Christian ständigt faller ner i kvalmig självömkan, passivitet och håglöshet - utan kraft till någonting annat än sitt bohemeri - medan hans bror Thomas, som familjens överhuvud och firmans chef, tvingar sig till strängaste köpmannadisciplin och självkontroll just för att hålla alla sådana tendenser hos sig själv i schack, även till priset av självförnekelse.

Delar inte många av oss, även i folkhemmets sociala marknadsekonomi, Thomas rädsla?
Är det inte just tanken på att Oblomov och Christian ska ta över helt och slutgiltigt inombords som får de flesta att bekänna något slags grundläggande arbetsmoral och avfärda tanken på en medborgarlön utan krav på motprestationer som orimlig?
Vi arbetar delvis därför att vi är rädda att inte längre kunna förmå oss till det.
Och medborgarlönen är ett hot genom att vara delvis oemotståndligt lockande.

Det handlar inte om rädsla för lätt morgontrötthet - oron har djupare, kulturella dimensioner.

Jag vet att det bor en Oblomov i mig. Jag fruktar honom, håglöshetens främste, medborgarlönens fasa.

En dag kommer han att ta över. Mitt enda hopp är det ska dröja länge och att däcken har fått luft igen när morgondagens ledare ska skrivas.

Apropå Erik Ullenhags artikel på DN-debatt i dag: Dagens Nyheters debattsida har blivit det politiska etablissemangets offentliga biktbås, chattsida, anslagstavla och rökruta - allt på samma gång.

Eller kanske det yttersta, filosofiska beviset för den egna politiska existensen. Jag skriver på DN-debatt, alltså finns jag.

Det ser mörkt ut för den personliga integriteten.

I den pågående riksdagsdebatten angående försvarsminister Mikael Odenbergs mycket långtgående förslag om att ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna alla telefonsamtal, mejl och sms till och från utlandet invänder visserligen socialdemokraternas Thomas Bodström mot utformningen av förslaget, men inte på något sätt mot principerna i det.

Han är för ett sådant steg i riktning mot ett storebrorsamhället - det är helt klart. Förr eller senare kommer socialdemokraterna, även om det skulle bli en bordläggning, att göra något slags gemensam sak med moderaterna i frågan.

Var är de liberala försvararna av den personliga integriteten i Sveriges riksdag?

Det är väl inte så att Bostadens planer för Ön ur arkitektonisk synvinkel är särskilt upphetsande. Fult är det inte, och betongförort blir det inte, men, tja, man har liksom sett det förut.
Elegant utifrån vad uppdragsgivaren gett som förutsättningar kanske, men inget som sätter Umeå på kartan heller. Synd på en sådan chans.

Annars tycker jag att det förslag för byggande på Ön som det enligt en artikel i lördagens VF ska finnas enighet kring i grunden är ganska klokt och välavvägt tänkt.
Bygga lite på höjden där det passar för att få ekonomi i det hela och inte göra det omöjligt för vanligt folk att flytta dit, men utan att bebygga för stora delar av Ön.

Det finns vanligtvis två skäl till varför djärvare tankegångar kring utformningen så sällan får genomslag när det ska byggas nytt.
Modet saknas och pengarna saknas.
Ett tredje skäl - som möjligen ger skäl till eftertanke för oss som efterlyser något spektakulärt - kan ibland vara att demokratiska kompromisser sällan tillåts "spåra ur".

När det ryska gas- och oljebolaget Gazprom - grunden för Vladimir Putins återfunna stormaktsambitioner - beslutade att bygga nytt huvudkontor i St. Petersburg bjöd man, läser jag i Der Spiegel, in sex av Europas främsta arkitekter att komma med förslag.

Det vinnande konceptet från den Londonbaserade arkitektbyrån RMJM finns att beskåda som första förslag till vänster här, tillsammans med andra spännande idéer.

Kostnaden för bygget som är 396 meter eller 77 våningar högt, rymmer 200 000 kvadratmeter kontorsutrymme och ska innefatta ett femstjärnigt hotell kommer att sluta på nätta 2 miljarder dollar.

Där rök många veckor gratis kollektivtrafik.

Om avsikten, som han säger, med dagens debattartikel i DN var att skapa debatt har folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag onekligen lyckats.

Ullenhag ifrågasätter centerpartiets utveckling, betecknar den som nyliberal och ser den som ett hot mot alliansens socialliberala trovärdighet.

Det är mycket bra att Erik Ullenhag vill profilera folkpartiet som en socialliberal kraft i svensk politik, men det är tveksamt om kritiken mot just centerpartiet är särskilt berättigad eller principiellt genomtänkt.

Alliansen består fortfarande av fyra partier som måste bidra till en vital idédebatt. Så länge man inte spekulerar i partisammanslagningar är det nödvändigt att de enskilda regeringspartierna fortsätter att arbeta med sina egna program och titta framåt utan skygglappar.

Det förutsätter även fritänkande riksdagsledamöter och partiföreträdare som provocerar och öppnar nya perspektiv, som tänker annorlunda, oavsett om de förtjänar medhåll eller ej.

Alliansen behöver, utanför regeringen, mer av sådan konstruktiv debatt. Problemet är inte att enskilda, eventuellt nyliberala riksdagsledamöter (i själva verket framför allt Fredrick Federley) inom centerpartiet tycker till.

Problemet är att socialliberala riksdagsledamöter ofta inte hänger med i idédebatten utan framstår som långsamma och trötta, och att slagsida därför kan uppstå i framtidsdebatten inom regeringspartierna.

Erik Ullenhag har indirekt identifierat ett relevant problem: bristen på tempo och kreativitet inom socialliberalismen.
Det är bra att han vill driva på där. Men det är inte ett problem som folkpartiets socialliberaler kan lösa genom att kräva rättning i leden inom andra partier.

Ibland kommer besked som är helt överraskande just därför att de är så väntade att man trodde att de lämnats för länge sedan.

Att Frankrikes 74-årige president Jacques Chirac inte ställer upp för omval har väl varit uppenbart ganska länge. Men på söndagskvällen lämnade han beskedet formellt i fransk television.

Det ska bli intressant att se hur han framöver behandlar det egna partiets kandidat Nicolas Sarkozy, om han är beredd att ge honom ett mer aktivt stöd, eller ens något stöd överhuvudtaget, och om det i så fall är en fördel eller nackdel för Sarkozy.

Deras först väldigt nära och sedan mycket bittra relationer har varit en följetong i medierna de senaste åren.

Det franska presidentvalet ser ut att bli en spännande historia, även om det är svårt att förutsäga vad olika valresultat skulle betyda i sak för fransk inrikes- och utrikespolitik.

Just nu leder Sarkozy knappt över den socialistiska motkandidaten Segolene Royal.

Expressen lät häromdagen en jury utse tidernas bästa tv-serier. Många bra serier kom med på listan eller nämns som kandidater.

Men jag saknar två för mig helt givna: Lilly Harpers dröm (I'll fly away) från 1991 och Änglar i Amerika (Angels in America) från 2003.

Sam Waterston, som spelar en av huvudrollerna i I'll fly away, har för övrigt, och utan någon relevans för ovanstående, gjort en lysande tolkning av Abraham Lincolns berömda tal i Gettysburg 19 november 1863. Det var i en dokumentärserie från början av 90-talet om amerikanska inbördeskriget där Sam Waterston gjorde rösten till Lincoln.

Gettysburg Address är nog ett av historiens bästa politiska tal. Kort nog (bara 272 ord) att citera i sin helhet, koncentrerat som bara poesi brukar vara och ändå brett sammanfattande en politisk epok:

"Four score and seven years ago our fathers brought forth on this continent a new nation, conceived in Liberty, and dedicated to the proposition that all men are created equal.

Now we are engaged in a great civil war, testing whether that nation, or any nation, so conceived and so dedicated, can long endure. We are met on a great battle-field of that war. We have come to dedicate a portion of that field, as a final resting place for those who here gave their lives that that nation might live. It is altogether fitting and proper that we should do this.

But, in a larger sense, we can not dedicate - we can not consecrate -we can not hallow - this ground. The brave men, living and dead, who struggled here, have consecrated it, far above our poor power to add or detract. The world will little note, nor long remember what we say here, but it can never forget what they did here. It is for us the living, rather, to be dedicated here to the unfinished work which they who fought here have thus far so nobly advanced.

It is rather for us to be here dedicated to the great task remaining before us - that from these honored dead we take increased devotion to that cause for which they gave the last full measure of devotion - that we here highly resolve that these dead shall not have died in vain - that this nation, under God, shall have a new birth of freedom - and that government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth."

Som huvudtalaren den dagen, Edward Everett, skrev till Lincoln dagen efter ceremonin i Gettysbur:

'I should be glad, if I could flatter myself that I came as near the central idea of the occasion in two hours, as you did in two minutes.'

Det finns många berömda citat, förstås, från Abraham Lincons politiska karriär. Ett av mina favoriter är från hans andra installationstal 4 mars 1865 - ett tillfälle då John Wilkes Booth, mannen som mördade Lincoln en månad senare, redan fanns bland åhörarna med mörka planer. Det talet slutade med orden:

'With malice toward none; with charity for all; with firmness in the right, as God gives us to see the right, let us strive on to finish the work we are in; to bind up the nations´s wounds; to care for him who shall have borne the battle, and for his widow, and hos orphan - to do all which may achieve and cherish a just, and a lasting peace, among ourselves, and with all nations.'

I går var jag på en presskonferens i Folkets hus med folkpartiets Europaparlamentariker Olle Schmidt, även ledamot av ansvarskommittén.

Han hade många intressanta saker att säga om den föreslagna regionindelningen.
Till skillnad från kommitténs ordförande Mats Svegfors menade han att regional utveckling, inte sjukvården, är det starkaste argumentet för en reform.

Han menade även att den föreslagna tidsplanen, med beslut färdigt till 2010, är möjlig att hålla. Det är, tror jag, en punkt där kommittén misstar sig.

Att just en av dem som utarbetat ansvarskommitténs förslag inte var så pigg på att diskutera frågan om det behövs någon ny mellannivå överhuvudtaget må däremot vara förlåtet.

Så många nyheter hade Olle Schmidt inte att bjuda på, vilket väl också hade varit för mycket begärt med tanke på hur länge utredningen suttit och hur tjockt betänkandet är.

Givetvis passade jag även på att prata lite om Europapolitik med parlamentarikern, som var väl påläst om det mesta. Vi är överens om att man inte ska underskatta Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Senare på kvällen skulle Olle Schmidt hålla ett anförande, också i Folkets hus. Lagom till det började köerna ringla långa nere i foajén, tv-kameror och fotografer samlades.

Wow, tänkte jag en spontan sekund värdig en nördig politisk redaktör, den här regionindelningsfrågan engagerar mer än man skulle kunna tro.

Sedan upplystes jag om Idol-Markus var i stan för konsert vid samma tid och plats.

Försvarsminister Mikael Odenberg presenterade i går det omdiskuterade förslaget om att ge Försvarets Radioanstalt FRA befogenheter att avlyssna alla telefonsamtal, mejl och sms till och från utlandet.

Stor humor - eller egentligen snarare en nattsvart dag för den politiska hederligheten - blev det när försvarsministern försvarade sina storebrosambitioner med påståendet att förslaget i själva verket stärker den personliga integriteten.

Vi har en ledare om det i dag, och jag har skrivit om det vid ett antal tidigare tillfällen - och bland annat efterlyst besked från alliansens riksdagsledamöter i Västerbotten om deras inställning till Mikael Odenbergs av de flesta liberala opinionsbildare helt utskällda och avfärdade förslag.

Ska man som försvarare av rättssäkerhet och personlig integritet tvingas sätta sitt hopp till att miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna tvingar fram en bordläggning av hela reformen ett år?

Det är dags för liberala riksdagsledamöter att ställa sig upp och säga nej.

Umeå ligger risigt till, bland bottenkommunerna, i en undersökning som Hyresgästföreningen har gjort om var i landet det är billigast och dyrast att bo som hyresgäst. Sämst resultat får Umeå när det gäller barnfamiljer och pensionärer - dyrast i Sverige.

Det är förstås inget smickrande sammanhang att förekomma i för en kommun som vill locka och växa. Resultatet kan ha många olika orsaker: hur högt kommunalskatten och hyresnivåerna ligger är två viktiga faktorer som spelar in.

Om det är dyrt för barnfamiljer att leva i Umeå och den lokala arbetsmarknaden därtill inte fungerar tillräckligt bra för att Umeå ska kunna behålla studenter och inflyttade i högre grad under högkonjunkturer, då lär det bli svårt att uppnå de ambitiösa målen om 150 000 invånare till 2050.

Den negativa publiciteten om det dyra Umeå understryker återigen behovet av en mer kritisk debatt om vad som behövs i kommunen för att inte de senaste decenniernas positiva utveckling ska stagnera.

I går kväll hände det grejer i London. Det brittiska underhuset röstade för ett förslag där ledamöterna i det brittiska överhuset ska utses genom val istället för genom arv eller regeringsbeslut.

Det vore onekligen ett stort framsteg om det brittiska politiska systemet uppdateras från forntid till nutid på den punkten.
Eller som The Guardian skriver i en ledare: "Demokrati - efter 700 år".

Men det är nog ingen bra idé att hålla andan i väntan på att reformen faktiskt genomförs. Det finns inget som sätter sådan fart på insomnade privilegiebärare som när deras status hotas.
Sista ordet lär knappast ha sagts i frågan.

Vänsterpartiet i Umeå fortsätter att driva frågan om en gångbro istället för en tunnel mellan Umeå östra och Universitetssjukhuset.

Och jag fortsätter att hålla med.

En inglasad gångbro är ur trygghets- och jämställdhetsperspektiv överlägsen en underjordisk gång, hur väl planerad den senare än blir.
Vid en sådan långsiktig satsning som denna vore det önskvärt om man undvek att bygga fast sig i ett misstag omöjligt att senare rätta till.

Underjordiska passager kräver jätteinvesteringar och ständig närvaro av människor för att inte efter en kort tid bli begränsande och otrygga miljöer för framför allt kvinnor.
Gör man inte de investeringarna - och det lär väl inte ske här av ekonomiska skäl, passagen blir knappast tillräckligt befolkad för att tillåta sådana - så är tunnelalternativet mycket sämre än broalternativet.

Det är alltid lockande för stadsplanerare att dra saker under jord - men när det gäller gångtrafikanter blir det nästan aldrig lyckat.
På papperet ser det ljust och säkert ut. I verkligheten väljer kvinnor ofta andra vägar, omvägar, andra transportsätt, eller går med bultande hjärta genom passagerna.

Skulle det vara så att ekonomin i slutänden faktiskt inte tillåter en inglasad gångbro, utan tvingar fram en tunnel, så bör kommunledningen inte hymla om att det är ekonomiska realiteter som styrt, inte jämställdheten eller målet om så trygga, upplysta, öppna stadsmiljöer som möjligt.

Alltså: bygg hellre en bro än en tunnel. Saknas pengarna för den förstnämnda: sluta låtsas som om att en tunnel vore ett likvärdigt alternativ.

Göran Persson tror att socialdemokraterna förlorade valet 2006 på frågan om fastighetsskatten.

Det är han nog ganska ensam om utanför den krets av socialdemokrater som tidigt i valrörelsen helt missade betydelsen av jobbfrågan, utanförskapet och behovet av ett seriöst regeringsalternativ och nu söker rädda äran genom en minst sagt kreativ historieskrivning.

Socialdemokraterna förlorade valet av många skäl. Fastighetsskatten, som orsakade ganska mycket negativ publicitet för en i grunden oenig allians och som nog var ett av deras svajigaste och mest svårtolkade vallöften, var inte ett av dem.

Men det är begripligt att Göran Persson inte vill tala om sitt ledarskap, sin egen bedömning att utanförskapet skulle bli en icke-fråga, sin egen oförmåga att forma ett regeringsalternativ med någon trovärdighet, väljarnas trötthet vid det socialdemokratiska maktetablissemanget och en skolpolitik som inte längre hade stöd någonstans.

Göran Persson är en skicklig politiker, annars förblir man inte statsminister så länge, men ödmjukhet är inte hans starkaste sida.
Förhoppningsvis droppar han dock garden i de memoarer som ska komma och uppvisar lite större självkritik, lite mer personlighet i analysen, annars lär de bli svåra att orka igenom.

Politiska självbiografier är överhuvudtaget en genre som i Sverige alltför sällan bjuder på några höjdare, just för att de så sällan diskuterar och gräver inåt ärligt och öppet, utan mest bara redovisar och argumenterar som vore det ett förlängt och lite mer personligt riksdagsanförande. Och för att de ofta är så träigt skrivna, om de ens är skrivna av politikern i fråga själv.

Men undantag finns förstås. Jag ska återkomma här på bloggen med en topplista över svenska politiska självbiografier som faktiskt är värda att läsa som litteratur.

Det är dags för alliansens riksdagsledamöter från Västerbotten att ge besked om hur man ser på värdet av den personliga integriteten.

Försvarsminister Mikael Odenbergs förslag att ge Försvarets radioanstalt, FRA, rätt att avlyssna mejl, telefonsamtal och sms till och från utlandet skulle, som jag skrivit om många gånger den senaste tiden, innebära en stor inskränkning av den personliga integriteten, skapa oklara gränsdragningar mellan polisiär och militär verksamhet och strida mot grundläggande principer om rättssäkerhet.

Nu ifrågasätter även regeringens egna it-experter förslagets tekniska genomförbarhet. Det är tekniskt omöjligt, menar man, att skilja data- och teletrafik som sker inom landet från den som sker över gränserna.

Samtidigt hotar den rödgröna oppositionen att tvinga fram en så kallad bordläggning av förslaget i riksdagen, vilket gör att det blir liggande under ett år.

Alliansens riksdagsledamöter borde förebygga en sådan pinsam utveckling genom att helt enkelt redan nu gå ut och deklarera att man tänker fälla förslaget om regeringen håller fast vid det.

Hur tänker allianspartiernas riksdagsledamöter från Västerbotten rösta i frågan?

Finns det någon av dem som gick till val på att inskränka den personliga integriteten med ett förslag av den här typen eller i valrörelsen varnade för att något sådant skulle kunna bli nödvändigt?

Om inte borde det vara en enkel sak att redan nu meddela att man håller liberala principer för viktigare än att skona försvarsministern från bakläxa på ett uselt förslag.

Historikern Arthur M Schlesinger, som dog i förra veckan 90 år gammal, var en av USA:s mest inflytelserika akademiker under 1900-talet.

Han var betydande inte bara genom sina böcker och sin insats för historieämnet, utan också genom sin närvaro i samhällsdebatten och sitt intresse för idépolitik.

Vi har ett citat i dag på ledarsidan av senatorn Ted Kennedy, bror till JFK vars rådgivare Schlesinger var och om vilkens presidentperiod Schlesinger skrivit klassikern "A Thousand Days: John F. Kennedy in the White House":

"För mig representerar Arthur Schlesinger 1900-talets bästa liberala och progressiva ideal - och 2000-talets också."

För den som gillar amerikansk historia är Schlesingers böcker varmt att rekommendera.

Umeå klättrar i Agent25:s trendliga kunde vi läsa i gårdagens tidning, och Västerbottens kändisar på olika områden tar för sig av mediauppmärksamheten.

Och att Umeå duger långt i konkurrensen med vilken stad som helst av liknande eller något större storlek håller nog de flesta av oss med om som bott i flera.

Betydelsen av att förekomma högt uppe på sådana positiva, om än alldeles väldigt oprecisa, listor ska faktiskt inte underskattas, hur ytligt det än kan verka. Det skapar sus och rykte som kan omsättas i dragningskraft om det finns substans bakom snacket.

Men lite bekymrad blir jag när jag studerar listan över trendigaste städer närmare. Umeå ligger på femte plats. På platserna 1-4 ligger: Malmö, Borås, Helsingborg och Jönköping.

Jag tar det igen: Malmö, Borås, Helsingborg och Jönköping. Inte för att jag har något emot dessa städer, men jag kan inte påstå att de framstått som trendsättare det senaste året. Jag måste helt klart ha missat något som kan förklara hur Umeå kunde ta stryk av exempelvis Borås och Jönköping.

Säkert kan någon med bättre trendnäsa än mig att berätta vad.

EU:s system med utsläppsrätter har fått olyckliga konsekvenser. Företag har kunnat tjäna stora pengar på handeln utan att utsläppen minskat.

Det betyder dock inte att idén med utsläppsrätter är fel i grunden. I väntan på exempelvis en global koldioxidskatt - och den väntan kan bli lång - är utsläppshandel ett steg i rätt riktning.

Orsaken till att systemet fungerat dåligt hittills är att för många utsläppsrätter delats ut. Det har skapat utrymme för handel utan några utsläppsbegränsningar. EU måste därför fatta beslut om ett minskat antal utsläppsrätter när systemet görs om för att den marknadsekonomiska mekanismen ska fungera.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel sade på måndagen i en intervju med tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung att hon vill se EU spela en ledande roll i klimatpolitiken framöver, med långtgående ambitioner.
Det blir en huvudpunkt vid EU-toppmötet i Bryssel senare under veckan.

Problemen med utsläppshandeln visar att det inte finns några definitiva reformer som tillåter fleråriga tankepauser sedan de väl är genomförda. Miljöpolitiken måste utvärderas, uppdateras och förnyas ständigt.

Jag vill inte utlösa någon stor debatt här och ska därför inte ge mig in i frågan om huruvida schack är en sport eller inte.

Däremot kan väl ingen invända mot påståendet att schack är politik, och alltid har varit det, åtminstone på den högsta internationella nivån.

En bidragande orsak är förstås Rysslands, och tidigare Sovjetunionens, dominerande ställning i schackvärlden. Men redan innan den ryska revolutionen gjorde schacket till en högpolitiserad verksamhet rymde många turneringar och VM-matcher ideologiska dimensioner.

Mest berömd under 1900-talet är förstås uppståndelsen kring matchen mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij i Reykjavik på Island 1972.

Men även efter det har rapporteringen kring VM-matcherna ofta handlat nästan lika mycket om världspolitik som om drag på brädet. Anatolij Karpov - Viktor Kortjnoj och Anatolij Karpov - Garri Kasparov var dueller som i intriger och känslor nästan överträffade musikalen på temat.

Världens kanske bäste schackspelare genom tiderna Garri Kasparov har också följdriktigt, sedan han avslutade sin karriär vid brädet, gått över rakt in i storpolitiken, som ledare för en av de starkaste oppositionsgrupperna mot den ryske presidenten Vladimir Putin.

Kasparov betraktar, inte olikt många andra i omvärlden, Putin som en auktoritär ledare besluten att förhindra en demokratisk utveckling i Ryssland.

Att det inte är någon ofarlig oppositionell verksamhet som de ryska myndigheterna ser vänligt på har Kasparov och hans anhängare fått uppleva genom trakasserier ett antal gånger det senaste året.

Det var nog många som himlade lite med ögonen, inklusive jag, när Kasparov började tala med stora ord om sina politiska mål.
Balans, måttfullhet och fingertoppskänsla i uttalanden och uppträdanden hade väl kanske inte varit det mest utmärkande draget hos honom under schackkarriären.

Då var han mer konstnärstyp än politiker.

Men Kasparov verkar vara lika envis och djärv i politiken som i sina försök att sätta motståndarna schack matt. Och han verkar vara villig att lära sig det politiska hantverket på ett mer grundläggande sätt än man hade kunnat förvänta sig.

Helt klart är att han inte är en röst som kommer att tystna frivilligt.

Enligt en undersökning som tidningen GT gjort tillsammans med TV4 i Göteborg och Västsverige vill en stor majoritet av eleverna där att ordningsbetyg ska införas.

Det säger något om hur dålig många upplever att arbetsmiljön är i skolan.

Jag är personligen starkt emot formella ordningsbetyg, då risken för godtycklighet är för stor och faran överhängande att självständigt, individuellt beteende på den vägen kan bestraffas till förmån för kollektiva ritualer inom skolans ram.

Men som många andra stödjer jag i princip alla regeringens övriga hittills föreslagna åtgärder för en bättre och tryggare miljö på en av de största och viktigaste arbetsplatserna.

Att bekämpa mobbning, stök och hård stämning är att främja kreativiteten. Det talas från de fåtaliga, men högljudda kritikerna om att en sådan skolpolitik bygger på hårdare tag. I själva verket syftar den ju till att motverka just hårda tag.

En överväldigande majoritet, väldigt ovanlig för politiska sammanhang, stöder därför enligt undersökningar regeringens skolpolitik i de här frågorna. Här har det styrande etablissemanget i ett antal år varit helt ur takt med vad de flesta upplever i och tänker om skolans vardag.

Anders Ågren uppmärksammade nyss på sin blogg en insändare i dagens VF som under rubriken "Gå ut med skarpa vapen" uppmanar socialdemokraternas partistyrelse att gå ut med "skarpa vapen" mot alliansen med "krigarens vällovliga avsikt att såra och döda".

Inte minst med tanke på den historia som finns i Sverige av våldsdåd mot ledande politiker är det en osmaklig och omdömeslös liknelse att använda i en demokratisk debatt.

En intressant artikel i New York Review of Books påpekar att om George W Bush sitter kvar i Vita huset hela den här mandatperioden är det första gången sedan James Madison (1809-1817) och James Monroe (1817-1825) som två presidenter efter varandra vunnit stöd för varsina två mandatperioder och suttit tiden ut.

Den uppgiften visar hur turbulent amerikansk politik alltid varit, och hur ovanligt nästa presidentval blir med vare sig en sittande president eller en sittande eller tidigare vicepresident bland kandidaterna.

För tillfället tycks Rudy Guiliani ha en stark medvind i opinionen på den republikanska sidan, medan kampanjen inom det demokratiska fältet växlar friskt mellan hård rivalitet och gemensamma uppträden.

Det finns många tänkbara scenarier kring vilka två som möts i det slutliga presidentvalet. Några tänkbara:

Hillary Clinton vs Rudy Guiliani
Barack Obama vs John McCain
Hillary Clinton vs John McCain
Barack Obama vs Rudy Guiliani
John Edwards vs Rudy Guiliani
John Edwards vs John McCain

Och fortfarande är det så långt kvar till primärvalen att även andra kandidater har gott om tid på sig att överraska. Det har hänt förr.

Jag är ingen vän av förslaget om litteraturkanon som kanske framgått av en del ledare. Däremot är det väldigt viktig med en mängd åtgärder som stärker språk och litteratur i skolan.

Det viktiga är att de utgår från en pedagogisk verklighet. Litteratur är inte tidlös och överlever ett verk decennier eller århundraden beror det på vad det säger om nutiden, inte dåtiden.

Romaner och poesi överlever nästan aldrig längre än ett par generationer som något mer än pliktläsning och bildningsfond. Dramer överlever oftare, men då för att ständigt nya iscensättningar tillför samtidens formspråk och perspektiv.

Jag har funderat en hel del på varför författare som gjorde hela generationer av vanliga läsare - inte bara litteraturkritiker och samhällsdebattörer - eld och lågor ett antal decennier senare bara känns spännande som några slags arkeologiska fynd, vittnesmål från en tidigare fas i den utveckling som ständigt pågår.

De eggar genom att visa oss det förflutna, men man börjar inte för den skull använda de gamla, jordiga, nedslitna redskapen i den egna vardagen. Vi har modernare produkter anpassade till våra behov.

Det är egentligen bara andra författare, litteraturvetare och människor med specialintresse av olika epoker som går igång på litteratur skriven på långt tidsmässigt avstånd.

En anledning tror jag är att stora författare förnyar språket, förändrar perspektiven och visar på andra möjligheter till berättande och gestaltning så starkt att efteråt är det svårt att se spåren efter dem. De har sådant genomslag att avantgarde blir norm.

Ta August Strindberg som exempel: hans romaner, hans pjäser, hans samhällsdebatt var en explosion av förnyelse. Det är relevant att tala om före och efter Strindberg när det gäller inte bara svensk litteratur utan också svenska språket - i hans texter föds den svenska som vi fortfarande talar och skriver.

Läser man honom i dag emellertid kan man visserligen beundra flytet i stilen, modet i ställningstagandet, bredden i författarkompetensen, men hans böcker känns inte särskilt märkvärdiga eller nyskapande i jämförelse med vår tids.

Så starkt har han präglat eftervärlden att det kan vara svårt för samtida läsare att förstå vad som är så speciellt med just honom. Gäspar någon inför hans böcker kan det därför lika gärna tolkas som ett bevis på hans betydelse.

Det hör till en grundläggande bildning att känna till Strindberg och ha läst något av honom. Men ingen kan kräva av en ung människa i dag att han eller hon ska eggas av de litterära kvaliteterna på det sätt som samtiden gjorde. Världen står inte stilla.

Däremot kan man ur ett historiskt perspektiv känna tacksamhet för och fortfarande entusiasmeras av den uppröjning bland konservativt politisk bråte i kulturdebatten som han bidrog till.

Inte minst under den så kallade Strindbergsfejden 1910-1912 gick han i bräschen för en radikal rörelse som behövdes för att mota tillbaka ett hotande reaktionärt bakslag för demokratisträvanden och liberalisering av Sverige. Den typen av ensamma fritänkare är alltid en bristvara i samhällsdebatten.

Att han provocerade kan de här rasande raderna av Sven Hedin - tillsammans med Gustaf V en av de mer skadliga gestalterna i det svenska 1900-talets politiska historia - vittna om:

"Likt schakalen", skrev Hedin om Strindberg under Strindbergsfejden, "föredrar han lik, men går även på levande om de icke bitas. Ja, det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med en känsla av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad. Och ändå sitter han där alltjämt och skriver, ensam med sitt hat, och förtäres dag och natt av avunden, värre än kvinnan av sin svartsjuka."

En sådan utskällning från reaktionären Sven Hedin är en medalj som glänser på Strindbergs meritlista ännu hundra år senare.

I helgen visade Sveriges television en tänkvärd, finstämd, lätt poetisk, alldeles enkel, mycket anspråkslös, helt underbar dokumentär om fotografen Georg Oddner från 2003 i repris.

Jag hade inte sett den förut. Först efter en stund insåg jag att det var Jan Troell som regisserat. Givetvis var det Jan Troell som regisserat. Det borde jag förstått av det faktum att jag inte kunde slita mig från tv:n trots att jag egentligen bara slagit på den för att kolla in text-tv som hastigast.

Det finns filmregissörer som tycks oförmögna att göra något trivialt eller själlöst. För mig hör Jan Troell till dem. Skulle jag göra en lista över mina favoritfilmer skulle han vara kraftigt överrepresenterad.

Ekots lördagsintervju med Lars Leijonborg visade att han för tillfället är starkare som utbildningsminister än som partiledare. Det är symboliskt för både regeringens styrka och alliansens svaghet.

På frågor om utbildnings- och forskningspolitiken var Leijonborg genomtänkt och övertygande.

På frågor om andra politikområden, andra ministrar och alliansen var han osäker och stapplig.

Alliansens ledande politiker har försvunnit in på sina respektive departement och kan som fackministrar hittills visa upp ett gott facit.
Men kontakten mellan regeringspartierna, departementena och de olika sakfrågorna är på väg att bli alltför svag.
Den övergripande berättelsen, det gemensamma anslaget, som höll ihop alliansen under valrörelsen och vann väljarnas stöd, håller på att tappas bort.

Det är ganska naturligt att en ny regering, med partier som befunnit sig i opposition längre än ett decennium, behöver tid på sig att komma in i regeringsarbetet och hitta sina roller.
Mycket av kritiken mot regeringen har varit överdriven och präglad av en invand, slentrianmässigt socialdemokratisk samhällsanalys.

Men långsamt börjar mandatperioden lämna sin inledningsfas och alliansens ledande företrädare måste övertyga som mer än bara fackministrar.

Pingströrelsens föreståndare Sten-Gunnar Hedin och den katolske biskopen Anders Arborelius hotade för en vecka sedan alliansen och framför allt kristdemokraterna med valnederlag 2010 om inte socialminister Göran Hägglund ändrar ett förslag som skulle ge utländska kvinnor möjligheter till abort i Sverige.

Jag kritiserade det i en signerad ledare och varnade för en utveckling där den typen av förment kollektiva hot från religiösa grupper börjar påverka politiken.

I dag får de båda ett välkommet svar på DN-debatt av Göran Zettergren, Missionsföreståndare, Svenska missionskyrkan och Anne-Lousie Eriksson, Enheten för forskning och kultur, Svenska kyrkan, som kritiserar Hedins och Arborelius försök att blanda ihop religion och partipolitik och deras sätt att mana fram bilden av ett påstått kristet kollektiv där alla har samma åsikter.

Det är ett klokt och balanserat inlägg från Zettergren och Eriksson med följande rader som sammanfattar en sympatisk inställning till förhållandet mellan religiös tillhörighet och politik:

"...vi tror att det finns mycket få, om ens några, tillfällen när vi kan uttrycka oss 'som kristna'. Vi får tala som de människor vi är, präglade av våra erfarenheter och det livsutrymme som tilldelats oss."

Av en artikel i tidskriften Fokus inser jag lite senfärdigt att Sverige kan vara på väg att få Sveriges sämsta postutdelning.

Postens vd Erik Olsson förvarnade i veckan om att postutdelningen ska senareläggas med utdelning senast klockan 16, istället för senast klockan 13 som i dag - alltså i egentligen från före lunch till sena eftermiddagen. En försöksverksamhet av det slaget har pågått i Skåne, och den ska nu utvidgas till hela landet.

Det känns inte särskilt lyckat. I synnerhet för företag kan det innebära stora problem.

Dessutom varnar posten, som man redan tidigare gjort, för att en minskad volym kan leda till att utdelningen i framtiden inskränks till bara fyra dagar i veckan. Då skulle Sverige hamna på jumboplats inom EU.

Det är klart att den nya tekniken och kommunikation via internet sätter posten under tryck och minskar brevvolymerna. Men det är fortfarande så att postförsändelserna är oerhört viktiga för samhällets funktioner, för företag och privatpersoner.

Istället för att komma med pessimistiska och lite småbittra skrämskott om drastiskt försämrad service borde ett sådant stort företag som posten kunna leta efter andra, mer kreativa och offensiva metoder att anpassa verksamheten till en ny tid. Nu annonserar man ju mest bara ett slags långsamt farväl.

En positiv sak kan dock sägas om den svenska postutdelningen - pålitligheten håller jämförelsevis hög nivå.

Den idrottsliga aspekten, svenska landslagets forwardssituation och vad Zlatan betyder eller inte betyder för Sveriges framtidsutsikter, överlåter jag förstås helt åt andra, kompetentare att bedöma.

Och jag vill inte muttra mitt i något jubel elller så.

Men det fanns något befriande och ärligt över Zlatans landslagsbojkott. Rebelltyper som går sina egna vägar, som vantrivs med normer om kollektiv och gruppsammanhållning och som vågar vända en opinion ryggen, behövs alltid.

Förr eller senare blir de ändå alltid folkkära. Förr eller senare vill de ändå helst av allt vinna schlagerfestivalen eller komma in på svensktoppen eller delta i lekprogram i tv.

Så att fotbollsförbundets diplomati lyckats tämja Zlatan, för tillfället åtminstone, känns ur den aspekten lite småtrist faktiskt.

Vänsterpartiet i Umeå driver frågan att det ska byggas en inglasad gång över Holmsundsvägen när resecentrumet Umeå Östra tas i bruk i samband med Botniabanans ankomst, inte en passage under vägen som är huvudalternativet.

En bro skulle göra vägen mellan resecentrumet och sjukhusområdet säkrare, inte minst för kvinnor, menar vänsterpartiet.

Jag måste säga att jag håller med, även om kostnaden blir högre.

Ur perspektivet våld mot kvinnor och behovet av åtgärder för upplysta, öppnare och tryggare stadsmiljöer vore en bro definitivt att föredra framför även en välplanerad undergång.

Slutna, instängda platser kan se bra ut på papperet, men de blir nästan aldrig lyckade. Kostnaden för att få en passage under vägen att kännas trygg och fräsch lär på sikt inte bli särskilt mycket mindre än kostnaden för att bygga en bro.

Blir det ändå en undergång får inga resurser sparas på att göra den tillgänglig, levande, upplyst och befolkad så stora delar av dygnet som möjligt.

Svenska staten vill bygga ett stenkolsverk i Berlin för en kostnad av en miljard euro. Driftstart ska kunna äga rum 2012. Redan sedan tidigare driver Sverige kolkraft för fullt i Tyskland. Det nya stenkolsverket skulle spä på utsläppen av koldioxid med flera miljoner ton per år.

Sverige, som brukar skryta över sin miljöpolitik, vill bygga stenkolsverket i egenskap av ägare till energibolaget Vattenfall, som nu börjat röra upp känslorna ordentligt hos miljöengagerade politiker i Tyskland.

Istället för att satsa på förnybara energikällor och alternativ som lever upp till de nya, angelägna klimatmålen så spekulerar alltså svenska statens bolag vidare i kolkraft utomlands.

Vattenfalls lönsamma koldioxidfest i Tyskland visar hur problematiskt det är med statliga bolag som agerar på konkurrensutsatta marknader, och i det här fallet utomlands av vinstintresse bryter hejvilt mot mål som svenska riksdagen satt upp.

Hyckleri är aldrig klädsamt.

Europaparlamentet vill, som Sveriges television rapporterat om, att pengar ska investeras i kampanjer för att lyfta fram vinets hälsofrämjande egenskaper.

Orsaken är förstås att vinproduktionen inom EU överstiger konsumtionen och inte skulle bära sig utan mycket generösa EU-bidrag.

Vore det inte bättre att lägga resurserna på utbildning av europeiska beslutsfattare om folkhälsa och alkoholskador istället?

70-årige republikanske senatorn John McCain vill bli USA:s president. Det meddelar han i ett inslag för 'Late Show With David Letterman' på amerikanska tv-kanalen CBS.

John McCain ställde upp i republikanernas primärval redan år 2000 och förlorade mot George W Bush.
Inför 2004 års presidentval spekulerades det löst i att McCain skulle ställa upp som vicepresidentkandidat åt demokraternas John Kerry.

Även om det inte blev så och John McCain senare gav sitt fulla stöd åt George W Bush - en plikthandling för att själv kunna bli republikansk presidentkandidat nu - så visar redan spekulationerna att han är populär i ganska breda väljargrupper.

Att både John McCain och förre borgmästaren i New York Rudy Giuliani ställer upp som kandidater inom det republikanska partiet minskar förmodligen också chanserna att utrikesminister Condoleezza Rice skulle bli aktuell i ett senare skede.
När två så pass starka, om än ålderstigna, profiler ställer upp är det inte troligt att någon övertalningskampanj inleds för att få också Rice att kandidera.

Med demokratiska kandidater som Hillary Clinton, Barack Obama och John Edwards, och republikanerna John McCain och Rudy Giuliani känns det amerikanska presidentvalet ganska svårtippat i dagsläget.

Det är ett antal kvalificerade namn som i flera fall väntat länge på den här chansen.

Magkänslan säger att demokraterna har tre fördelar: de är yngre, symboliserar förändring på ett tydligare sätt och kandiderar för ett parti i medgång.

Migrationsminister Tobias Billström kommer med en god nyhet. Regeringen vill upphäva det starkt kritiserade avvisningsbeslutet till Egypten mot Mohammed Alzery som fattades 2001.

Alzery lämnades 2001 tillsammans med ytterligare en man, Ahmed Agiza, över till amerikanska agenter på Bromma flygplats och skickades under förnedrande behandling till Egypten efter misstankar om kopplingar till en terrororganisation.

Det är mycket välkommet att den nya regeringen tar tag i det här skandalöst skötta ärendet och ger någon form av upprättelse åt Mohammed Alzery, med rätt för justitiekanslern att avgöra skadeståndsfrågan.

Rättssamhällets grundprinciper får aldrig åsidosättas.

Det tyska ordförandeskapet i EU vill arbeta för att det ska skrivas en gemensam europeisk historiebok som ska stärka den europeiska identiteten.

Förslaget är sympatiskt på många sätt och det finns definitivt ett behov av fler gränsöverskridande diskussioner om den europeiska historien.

Men just idén med en gemensam historiebok är orealistisk och principiellt mycket tveksam.

Det är, tyvärr kan man kanske tillägga, omöjligt att föreställa sig hur en sådan text om europeisk historia skulle se ut som alla 27 medlemsländer godkänner. Redan i dag finns ett liknande samarbete mellan Frankrike och Tyskland, men inte ens det gick att genomföra fullt ut.
Europeiska Unionen ska inte heller via läromedel försöka bygga upp ungdomars politiska identiteter på det konstruerade sättet.
Historieämnet är därtill alldeles för komplext och alldeles för beroende av konkreta perspektiv och frågeställningar för att tillåta ett sådant övergripande projekt.
En gemensam bok för 27 medlemsländer skulle förmodligen bli så urvattnad att ingen får ut något av den.

Då är det bättre att satsa på ännu mer av utbyten, möten och resor mellan medlemsländernas skolor som vidgar perspektiven, bryter ned fördomar, skapar kontakter, ger ny kunskap och främjar nätverk.