Jag har känslan av att begreppen bildning och folkbildning - under många decennier centrala inslag i folkrörelsernas och de politiska partiernas program, verksamhet och samhällsanalys - håller på att trängas bort ur debatten.

Istället är det begreppet kunskap som tagit över.
Ingen stor sak med det, kunskapsbegreppet är också högst relevant för exempelvis skolpolitiken - men jag tillåter mig att vara lite motsträvig och påstå att begreppet bildning syftar på något djupare än begreppet kunskap, öppnar för en bredare människosyn och står för något långt mer allmängiltigt än exempelvis den typ av expertkunskaper gör som kännetecknar en tid av specialisering på olika områden.

En intressant reflektion kring begreppet återfinns i Ingemar Hedenius bok "Tro och Vetande" som kom ut i slutet av 1940-talet:

"Enligt en äldre definition, som stundom citeras, är bildning det som man kommer ihåg när man har glömt vad man har lärt sig. Det är lätt att invända, att bildningen måste förvärvas och hållas uppe genom ständigt arbete, läsning och eftertanke, och att det är många fakta som man måste känna till för att inte vara obildad.
Men Ellen Keys gamla tanke har dock förtjänsten att röra vid något väsentligt. Ingen kan nämligen begära, att vi ständigt skall kunna redovisa varför vi tänker som vi gör.
De fakta, rön och teorier, som ytterst ligger till grund för en bildad människas trosföreställningar, har till en väsentlig del kommit fram genom ett arbete, som utförts av generationer av vetenskapliga specialister.
Vi kan inte hålla reda på allt detta, fastän det tillhör grunderna för vår världsbild.
Mycket av det lilla vi har lärt oss därom i skolan eller senare kan glömmas utan att själva bildningen kommer på sned. Men vad som inte får förloras är vissa reminiscenser, som tar sig uttryck i bestämda tankevanor och sätt att reagera för nya intryck."

Även bildningsbegreppet måste, för att vara fullständigt, innesluta hantverk och praktiska färdigheter - händernas och kroppens bildning.

Det måste också vara ett öppet begrepp - i tid och rum. Det finns inte bara en bildning och det är aldrig för sent att bredda sin egen till nya områden eller fördjupa den. Bildning är inte något fixerat och mätbart, utan en djupare underström i människors tankar och handlingar.

Hedenius är en storhet som väl i dag får betraktas som ganska bortglömd.
Hans verk dyker kanske nuförtiden mest bara upp i diskussioner inom det striktare akademiska fältet och i meningsutbyten kring trosfrågor och religionsfilosofi.

Men läser man vad han skrev upptäcker man en större rikedom på teman och infallsvinklar än så och kan väl förstå att han under sin livstid var mycket läst, uppskattad och omdiskuterad.

Jag tillhörde dem som, av flera skäl, var mycket kritiska mot folkpartiet efter det avslöjade dataintrånget i höstas, drog långtgående slutsatser av det inträffade och såg det som symboliskt för en del av partiets utveckling på centralt håll under senare år, och även för tendenser till ett råare kampanjklimat i svensk politik.

Den allmänna kritiska hållningen håller jag fast vid.

Men nu när den juridiska prövningen gjorts i Stockholms tingsrätt är det väl på sin plats att i efterhand och i ljuset av domarna som fallit och i jämförelse med liknande smutsigheter som socialdemokraterna ägnade sig åt under förra mandatperioden med förtalsmejl mot Fredrik Reinfeldt, erkänna att affären, i den laddade stämning som råder under en valrörelse, fick väldiga proportioner.

En SSU:are, en journalist från Expressen och en LUF:are döms till dagsböter, medan de två som arbetade i den närmaste kretsen kring Lars Leijonborg frias.

Det hindrar inte att kritiken mot en viss politisk kultur och ett bristande ledarskap inom folkpartiets ledning var fel i sak.

Men domarna ger ändå oss som tog till de största orden anledning att fundera över om vi hittade rätt tonfall i alla lägen när affären briserade.

Jag börjar misstänka att jag slumrat till och förts tillbaka i tiden några veckor - till första april.

Åtminstone efter att ha bläddrat igenom sportsidorna i ett par tidningar här efter lunch.

I VK står ett telegram från TT om hur Kinas meteorologiska institut utlovar en regnfri OS-invigning 8 augusti nästa år. Man ska tömma eventuella regnmoln på nederbörd innan de hinner nå fram till OS-arenan.

Typiskt en diktaturregim. Inte ens för molnens integritet och yttrandefrihet har den respekt.

Och först via Dagens Nyheter (problemet med att vara på semester är att man är så dåligt uppdaterad på den här typen av nyheter när man kommer hem igen) får jag se att tenniskungarna Roger Federer och Rafael Nadal ska mötas i en uppvisningsmatch 2 maj där halva banan är belagd med gräs och halva med grus.

Är det sant så låter det helspännande tycker jag, som normalt sett annars är mycket skeptisk till idrottsjippon, uppvisningsmatcher, veterantourer och annat sådant. Jag tror att Federer vinner.

I väntan på att Botniabanan nu så småningom ska nå fram till Umeå kan det finnas skäl att påminna om varför den är efterlängtad.

Syftet är förstås att underlätta snabbare och miljövänligare transporter och resor inom en region och vidare till andra delar av landet, öka näringslivets konkurrenskraft, stimulera en dynamisk arbetsmarknad och möjligheten att rekrytera kompetens genom bättre kommunikationer, öka attraktiviteten för etableringar och inflyttningar i den här delen av landet och binda samman tillväxtområden med varandra till vinst för alla.

Men även om infrastruktursatsningar av det här slaget skapar förutsättningar för en positiv utveckling i regionerna, så utgör de i sig aldrig hela lösningen.

Råder andra missförhållanden när det gäller företagsklimat, arbetsmarknad, livsmiljö, offentlig service eller regional utveckling så räcker det inte med en modern järnväg.

Brister det i politiskt ledarskap, saknas öppenheten för nya idéer, kärvar det i samarbetet mellan olika orter - då kommer Botniabanan visserligen ändå att vara en tillgång, men inte alls på det sätt som var tänkt.

Faran finns att politiker och andra ledande aktörer fastnar i en ramsa om att när bara Botniabanan står färdig så kommer ett språng i de kommuners utveckling som ligger längs sträckningen automatiskt.

Risken är att man blir bekväma och avvisar alla varningssignaler om att allt inte går som på räls heller i tidigare framgångsrika städer med hänvisningar till Botniabanan.

I själva verket är den här stora satsningen - som ju i ärlighetens namn inte är särskilt populär i andra delar av landet - lika mycket en uppfordran och utmaning, som en lösning.

Botniabanans ankomst till Umeå får inte ses som slutpunkten, utan startskottet på projektets egentliga innehåll.

Att bevisa att regionen har en potential som är den här infrastrukturen värdig och som förvandlar de storslagna projektbeskrivningarna till en framgångsrik vardag kommer att kräva många idéer, mycket entreprenörskap, ett rikare utbud och utbyte längs sträckan och politiska kraftansträngningar och politisk insikt att ett nytt slag.

Lennart Holmlund och jag är överens på ett par punkter här i bloggarna: V75 på Umåker i helgen blir en höjdare och Digger Crown är en fin häst.

Jag såg, vill jag minnas, Digger Crown första gången en majkväll på Solvalla under hans treårssäsong (en snabb koll hos atg.se visar att det var år 2000 och det var hans tredje start i livet) när han lattjade med bland annat en sådan bra häst som Fakir Lavec.
Senare den sommaren vann han flera lopp på Solvalla i mycket övertygande stil.

(Är det något jag saknar från den tid jag bodde i Stockholm så är det cykelturen eller promenaden från Tensta bort till Solvalla varma sommarkvällar med fina tävlingar och skarpa lopp.
Jag brukade ta mig någon bok som skulle läsas för universitetet, men med alla värmningar som pågick blev det förstås inte mycket läst. Men redan då kunde man ana den hotande publikkrisen.)

Egentligen är jag inte så förtjust i den typen av ganska runt, nästan stampigt steg som Digger Crown tenderade att ha ibland, men han hade en kaxig uppsyn och utstrålade klass över hela banan i sina första starter.

Då trodde man ju att han skulle bli en världsstjärna, men trots hög segerprocent uteblev de där riktiga storsegrarna.

Som unghäst var han dock tydligen ganska skör och även om det blev en tredjeplats i Derbyt som fyraåring fick han inte ut det som man anade fanns inombords. Han hade också ett tag rykte om sig att ha lite dålig löpskalle

Men med åren har han blivit en stenhård slitare, med stora framgångar i framför allt italienska storlopp, som i sina bästa stunder kan matcha de allra bästa i landet - om än kanske inte vinna mot den absoluta världseliten. När han vann Sweden Cup Elitloppshelgen 2004 på 10,7/1609 m autostart var han ju helt grym.

Läget gör att det kan bli svårt på lördag. Order By Fax är jag lite inne på, men mina brister som tippare har väl blivit grundligt och pinsamt avslöjade tidigare här på bloggen...Skrällbudet är Scarlets Aino.

Annars tycker jag att en av dubbeltravets höjdpunkter kommer redan på fredagskvällen i V65-4 med ett litet men naggande gott fält med ett par mycket intressanta fyraåringar.

Lotten Lindström skriver i sin blogg under rubriken "Generation överbliven":

"Akademiker, födda på sjuttiotalet verkar dömda att leva på smulor från de tillsvidareanställdas bord och att ständigt få tryckt i ansiktet att det beror på att vi inte är flexibla och fantasifulla nog. Generationen som blev över? Är det så illa att vi är generationen som inte behövdes?"

Som akademiker född i mitten på sjuttiotalet känner jag igen frågeställningarna från otaliga grubblande inre monolger och samtal med bekanta i samma situation, även om jag sedan i somras är lyckligt lottad och lättad över att ha fått min första tillsvidareanställning.

Det är inte bara i Sverige som "vår" generation undrar om den fötts vid fel tidpunkt eller om det handlar om mer bestående förändringar som gör att vikarierandet övergår från att vara en inkörsport till arbetsmarknaden till att istället bli något av ett permanent tillstånd.

Rubriken "Generation överbliven" får mig att minnas att tyska tidskriften Die Zeit häromåret gjorde ett väldigt intressant nummer om samma ämne och döpte det till "Generation Praktikant" (texterna är bara på tyska dock).

Den ryska presidenten Vladimir Putin kritiserade i dag i sitt årliga tal till nationen omvärlden, framför allt västvärlden, för att blanda sig i Rysslands interna angelägenheter.

Det är verkligen en sorglig utveckling som pågår i Ryssland.
Vi hade en ledare om det häromdagen med anledning av Boris Jeltsins bortgång.

Slutraderna löd: "Vid Jeltsins hädanfärd har Ryssland anledning att stanna upp i begrundan en stund. Vad blev det av framtiden, demokratin och den potential till ekonomisk blomstring landet förmodades besitta?"

Jag tycker att stadsbilder bör få förändras. Det är spännande med nya byggnader och idéer om hur även en stadskärna kan utvecklas.

Ibland är den bästa lösningen att låta det gamla stå kvar i invändigt gradvis renoverat skick, ibland bör man riva och bygga nytt, ibland måste man komplettera och expandera.

Det har byggts många eländiga byggnader i svenska städer de senaste hundra åren - kring dem är det svårt att känna nostalgi.
Men det har också byggts en del som står sig - dem behöver man inte vara nostalgisk inför eftersom de fortfarande andas och lever.

Men vid varje förändring är det helt avgörande att någon tar ansvar för gestaltningen av byggnader och stadsbilder ur ett annat perspektiv än det rent ekonomiska eller det rent prestigemässiga.

Beskedet från byggnadsnämnden i Umeå att det föreslagna storhotellet i Åhlénskvarteret måste anpassas bättre till den befintliga kulturmiljön är därför välkommet.

De skisser som presenterats i kombination med den tänkta höjden kändes inte särskilt genomtänkta. Exemplen på hur den typen av arkitektur känns dyster och föråldrad redan en dag efter invigningen är många.

Om det skuggkastande alternativet varit det enda hade det, enligt min spontana åsikt, varit bättre att inte bygga alls.

Ska det byggas så högt på den platsen mitt i stan måste det ske med djup tanke om och känsla för hur en sådan omfattande byggnad kan berika stadsbilden, inte förmörka den, utveckla stadsbilden, inte ockupera den.

Man får i praktiken bara en chans, blir det fel reser sig prestigemonumentet mot himlen länge som symbol för bristande ansvarstagande.

I dagens VK säger Nils Johansson, förvaltare för fastighetsägaren Tor KB Umehus AB, att man haft som målsättning att få acceptans för sju våningar mot gatan, men inte har lagt ned så mycket arbetstid på gestaltningen.

Det låter oroväckande. Om prioriteringarna ser ut så bådar det illa för projektet.

Förhoppningsvis visar man under det fortsatta arbetet att man är beredd till större ansvarstagande än så om man skulle få klartecken för att med ett storhotell förändra en viktig del av Umeås stadsbild.

Det var läckert att se tv-sändningen från Solvalla i går när Going Kronos lufsade runt på 11,2/1640 m.

Att Johnny Takter - Sveriges elegantaste travkusk - fick köra tycker jag höjde upplevelsen ytterligare.

Hans kommentar i TV4 efteråt att loppet gav honom en sådan där känsla som man skulle önska få ha oftare hade en extra dimension av allvar med tanke på de personliga problem han haft att kämpa med och blivit omskriven i tidningarna för.

Jag håller tummarna för att Lutfi Kolgjini låter Johnny Takter köra Going Kronos även i Elitloppet - för visst måste en sådan häst starta där.

Ibland kommer besked som är så väntade att man trodde att de kommit för länge sedan.

Att den republikanske veteranen John McCain ställer upp i det amerikanska presidentvalet nästa år är ett sådant.

Hans utsikter att vinna det egna partiets nominering har minskat något i takt med konkurrenten Rudy Giulianis framgångar, men McCain är förstås långt ifrån uträknad.

Det demokratiska partiets ledande namn - Hillary Clinton och Barack Obama - känns fortfarande betydligt mer intressanta än McCain/Giuliani.

Under min semester i Berlin passade jag på att via dagstidningar i vårvärmen följa med i den tyska debatten, besöka bokhandlar av olika slag och med denna blogg i tanken ta kort på alla spännande politiska platser i den tyska huvudstaden.

För att börja med det sistnämnda först: vid bild 37, efter en lång vandring på jakt efter rätt motiv och vinklar i kvarteren kring riksdagshuset, förbundskanslerns byggnad och Brandenburger Tor, upptäckte jag att det saknades film i kameran.

Det fina med sådana vardagsbittra ögonblick är att de åtminstone fungerar bra i anekdotisk form.

Jakten på böcker blev mer framgångsrik.
Framför allt blev jag glad över att hitta en biografi om Ernst Reuter - legendarisk socialdemokratisk borgmästare i Västberlin under åren efter andra världskriget 1948-1953, lite av mentor åt betydligt mer berömde Willy Brandt och en mycket intressant gestalt i tysk politik.

Det var nästan talande att jag hittade den i en stor turistbokhandel.

Författaren David E. Barclay konstaterar redan i förordet att Ernst Reuter i dag håller på att bli helt bortglömd i den tyska debatten. Kanske beror det på att han gjorde sina viktigaste, konkreta insatser som lokalpolitiker, och inte fortsatte upp på nationell nivå i samma grad som exempelvis efterträdaren Willy Brandt.

Det slår mig faktiskt först nu att jag vid min första vistelse i Berlin för ungefär fem år sedan bodde i en studentlägenhet i ett hus tillhörande Bürgermeister-Reuter-Stiftung - en stiftelse som grundades av just Ernst Reuter 1953 i ursprungligt syfte att hjälpa flyktingar som på grund av politiskt eller ekonomiskt förtryck flydde från den sovjetiska sektorn till Västberlin.

Även en fascinerande tv-dramaserie, med mycket dokumentariskt material, om Thomas Mann och hans familj från år 2000 kom med packningen hem.

Tyvärr hann jag inte med att besöka det café som en av mina favorittidningar, vänsterpräglade Die Tageszeitung (TAZ) - vars ironiska, träffsäkra sätt att kommentera politik på tilltalar mig mycket även om jag inte alltid, kanske rätt sällan, delar deras åsikter - lär ha öppnat i sina lokaler.

Men deras eget espressokaffe "Tazpresso" har jag smakat - det är kraftfullt, illustrerat av en tiger med klös.

Socialministern och kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund lanserar återigen tanken på att införa vårdnadsbidraget tidigare än de andra och mer liberala förslagen i alliansens uppgörelse kring familjepolitiken - jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, kvalitetssatsning på förskolan och barnomsorgspeng.

Göran Hägglund tror att vårdnadsbidraget, kristdemokraternas hjärtefråga, skulle kunna införas till årsskiftet men menar att exempelvis jämställdhetsbonusen måste vänta.

Framför allt folkpartiet - i den frågan mer liberalt på hugget än i en del andra - har hittills sagt nej till alla sådana försök att bryta löftena från valrörelsen och ge förtur åt det mest tvivelaktiga inslaget i alliansens familjepolitik.

Den linjen bör man hålla fast vid. Vårdnadsbidraget är ingen särskilt bra idé överhuvudtaget och riskerar att bli ett ordentligt bakslag för jämställdheten.

Det kommer givetvis att bli verklighet i enlighet med alliansens vallöften, men det minsta man kan begära är att jämställdhetsbonusen och satsningarna på förskolan prioriteras på samma sätt och införs vid samma tidpunkt.

Kommunens starke man Lennart Holmlund tycker att han råkat ut för smutskastning av VK:s ledarsida.

Jag ska inte ge mig in i en diskussion med honom om hur ordet smutskastning bäst definieras - Lennart Holmlund har på sin blogg flera gånger visat att han är något av expert i grenen och har säkert en egen åsikt om vad ordet betyder.

Så här löd ledaren i tisdagens tidning som fått Lennart Holmlund att åter börja beklaga sig över att han bemöts av kritik och invändningar:

"Det fina med bloggar på internet är att de öppnar för interaktion, debatt och meningsutbyte i en ny, direkt och intressant form.
Därför är det också i grunden positivt att ledande politiker deltar i debatten via bloggar på det sätt som bland annat sker på vk.se.
Men när den mäktigaste mannen i en stad har så svårt att hantera kritik och debatt att han inte vill öppna för några läsarkommentarer på sin blogg - trots att han själv gärna beskriver sig som ett offer för konspirationer och just på sin blogg delar ut rallarsvingar till höger och vänster mot alla som haft fräckheten att yttra en avvikande åsikt - då är det besynnerligt.
Frågan är om det också är symboliskt? Hur svårt får den mäktigaste mannen i en stad egentligen ha att hantera kritik? Och vilket klimat i stadshuset får sådana ovanor att frodas?"

Lennart Homlund skriver att han aldrig tänker låta sig påverkas av VK:s ledarsida.
Jag kan bjuda Lennart Holmlund på ett eget löfte direkt som kompensation. VK:s ledarsida kommer inte heller under min ledning att acceptera ett tystare Umeå där en kritisk och ifrågasättande debatt undertrycks för att kommunledningen blir på dåligt humör när den inte får medhåll av alla.

Om Lennart Holmlund inte kan hantera att bli emotsagd i sakfrågor så har han fel uppdrag eller har suttit för länge.
Med tanke på hur aggressivt Lennart Holmlund själv driver debatt och går till attack mot meningsmotståndare just på sin blogg är det märkligt att han inte som de flesta andra vill tillåta läsarkommentarer.

Sina efterlängtade ja-sägare får kommunens mäktigaste söka någon annanstans än på VK:s ledarsida.

Rysslands utveckling under Vladimir Putin ger verkligen skäl till dysterhet och pessimism.

Här är en intressant artikel på Der Spiegels internationella webbsida om censuren i landet.

Omvärlden - framför allt EU - måste bli mycket skarpare i samtalen med Moskva när det gäller demokrati och medborgerliga rättigheter.

Rysslands rika tillgång på olja och gas får inte bli en ursäkt för tigande inför den gradvisa övergång till en ny diktatur som pågår inför öppen ridå.

Mona Sahlin vill att oppositionen ska bygga upp ett bättre samarbete inför nästa val för att kunna utmana alliansen.

Det är förstås helt nödvändigt för de rödgröna att presentera någon form av regeringsalternativ om man ska kunna uppträda på ett trovärdigt sätt i valrörelsen. Men vägen fram till ett sådant lär bli lång. Ett antal stora hinder går att se direkt:

Socialdemokraterna måste acceptera att man inte har någon ensamrätt på regeringsmakten och att tiden för socialdemokratiska minoritetsstyren runnit ut. Det kommer att kräva ett rejält internt nytänkande och utmana det socialdemokratiska etablissemangets innersta självbild.

Miljöpartiet och vänsterpartiet måste hitta ett sätt att stå ut med varandra. I dag finns det knappast två partier som har svårare att dölja sina ömsesidiga aversioner i den offentliga debatten.

Socialdemokratin måste förmå miljöpartiet och vänsterpartiet att inför ett regeringssamarbete överge det hopplösa EU-motståndet.

Vänsterpartiet måste växa ut ur socialistnostalgin, skaffa sig en någorlunda trovärdig utrikespolitik och ge upp ett antal ideologiska käpphästar som sprang sig trötta redan någon gång på sextiotalet för att kunna bli aktuell som regeringspartner åt socialdemokratin och miljöpartiet.

De rödgröna måste inför valet 2010 lyckas med det som alliansen gjorde åtminstone halvdant inför valet 2006 - komma överens i energipolitiken och kärnkraftsfrågan utan att hamna i uppenbara målkonflikter mellan klimat och konkurrenskraft.

Det är, om man fortsätter att gå igenom olika politiska sakområden, inte särskilt troligt att förhandlingar mellan de tre partierna skulle bli framgångsrika. Det var ingen slump att man i höstas inte förmådde utarbeta ens ett skenbart alternativ till alliansen.

Bäst chanser att både locka väljare och fungera hyfsat i maktställning skulle förmodligen en allians mellan s och mp ha. Men det är svårt att se hur den skulle kunna uppnå en parlamentarisk majoritet.

Regeringsfrågan är ett bryderi för oppositionen.

Just hemkommen efter ett par veckors semester i Berlin bjuder redan första arbetsdagen på en partiledaravgång.

Att Lars Leijonborg skulle hamna i en situation där avgång blev den enda rimliga alternativet var väl inte särskilt överraskande i sig, men beskedet kom ändå ganska snabbt. Man har ju vant sig vid att Leijonborg är en fighter som inte ger sig i första taget.

Jag har kommenterat avgången för vk.se på nyhetsplats och det blir förstås en ledare om det i morgondagens tidning.

En spontan reflektion är att samma sak gäller för folkpartiet som borde ha gällt för socialdemokraterna - nämligen att partiledarskiftet bör symbolisera också en tanke om partiet fortsatta inriktning och framtoning.

Det får alltså inte enbart bli en namnfråga, utan debatten fram till landsmötet bör breddas till att handla om folkpartiets roll i svensk politik de kommande åren.

Perfektionism är det farligaste av beroenden eftersom det aldrig kan tillfredställas ens för en sekund. Det perfekta existerar inte. Ofullständigheten är, tack och lov, ofrånkomlig.

Någonstans är det utgångspunkten också för en humanistisk, medmänsklig, tolerant, förlåtande livshållning.

Att erkänna det ofulländade är kanske en förutsättning även för en sansad demokratisk debatt.
Inget argument kan avsluta en diskussion för alltid, vi måste alltid fortsätta vrida och vända på frågeställningarna, vara nyfikna och ödmjuka inför det faktum att man aldrig är färdig i kunskaper och perspektiv.

Det hindrar inte att man argumenterar energiskt för det man tror på. Men förhoppningsvis hindrar det att man slutar lyssna på andra i känslan av att ha löst världens problem en gång för alla.

Jag tänker på en fin replik i filmen "Seabiscuit" med bland andra Jeff Bridges och Tobey Maguire: " You show me something that's perfect, and I'll show you something that's not."

Strävan efter det fulländade kan sluta i katastrof, för den strävan ligger ibland fundamentalismen nära.

På det individuella planet yttrar sig perfektionism ofta i karriärhets och utbrändhet.

Man vill för mycket, jobbar för hårt och faller in i en jargong eller ett tänkande som inte lämnar något utrymme för paus, vila eller nivåskillnader i prestationer och resultat.

Kanske har man fått en chans eller ett uppdrag som man inte räknat med och som innebär oanade möjligheter - men som till slut bara leder till omättliga, inre prestationskrav.

Downshifting är en term som etablerats de senaste åren. Den syftar på människor som hoppar av karriärhjulet och avstår från materiella vinster och olika former av status för att vinna i livskvalitet och tid.
Det kan ske kort innan eller strax efter att man gått in i väggen.

Jag tror som många andra att betydelsen av sådana erfarenheter kommer att öka de närmaste decennierna.

Vyerna och möjligheterna har vidgats enormt, men det är fortfarande bara ett fåtal förunnat att kunna utnyttja dem - och det leder till frustration och svårigheter att hitta balansen i den egna vardagen.

Länge har allt fokus legat på hur vi kan förverkliga oss själva. Kanske borde vi ägna mer tid åt att fundera över hur vi kan lära oss fördra oss själva, sådana som vi är, i de liv som är inom räckhåll - istället för att drömma om konstgjorda liv som flimrar i tv-rutan.

Ni som delar de här instinkterna att rusa för fullt genom en kallelse: Jobba inte ihjäl er, även om samvetet skriker för full hals att ni inte har rätt till en paus, en sämre dag eller en stund av likgiltighet.

Väggen kan tyckas långt, långt borta - utbrändhet ett fenomen som man bara läser om i tidningarna.

Men håller man högsta hastighet kommer väggen nära på ett ögonblick, utan att man har någon chans att bromsa.

Anspänd perfektionism blockerar mer än den möjliggör, till slut ramlar korthuset.

På hundrameterslöparen i full anspänning fladdrar fortfarande kinderna helt avslappnade, det ser man på repriserna i slow motion.

De fladdrande kinderna är hemligheten mer än de spända musklerna.

Och med detta tänker jag försöka att leva som jag förmanar och ta en paus från bloggandet här några veckor. På återhörande.

Nu bryter jag min ledighet igen här mot reglerna, men ibland undrar man ju.

Läs det här telegrammet från TT. Rubrikens journalistiskt ovanliga ordval "Vi" är redan det märkligt. Vilka 'vi'?

Och sedan siffrorna: 42 procent tycker att regeringen gör ett bra jobb, 27 procent att den gör ett dåligt jobb.

Skulle regeringen ha varit socialdemokratisk hade rubriken förmodligen lytt något i stil med: "Svenskarna tycker att regeringen gör ett bra jobb".

Ett telegram som, kanske, avslöjar hur präglad även journalistiken kan bli av föreställningen om att ett visst parti har någon slags bördsrätt till makten och att alla andra regeringar är tillfälligheter i väntan på de riktiga makthavarnas återkomst.

Schack är en hobby som tyvärr kräver mycket tid och därför blivit styvmoderligt behandlat av mig sedan jag började på VK.

Jag försöker hänga med så gott jag hinner på chessbase.com och följa med i de stora turneringarna, men utan någon chans att riktigt sätta mig in i enskilda partier.

Förmodligen har jag tappat rejält i egen spelstyrka som en följd av det. De få gånger jag spelat på internet senaste halvåret har det inte gått bra.

Men schack är också kulturhistoria och politisk historia, som går att intressera sig för även utan tid att fördjupa sig i dragen på brädet.

Det märker man snabbt när man bläddrar i böcker om schack eller surfar runt på nätet för information om olika favoritspelare.

Bästa romanen om schack som skrivits är nog Stefan Zweigs 'Schachnovelle' (jag tror att den heter 'Amoklöparen' i svensk översättning).

Här kommer rankingen över mina tio favoriter i schackets värld.

1. José Raúl Capablanca (1888-1942) - jag är ingen expert på något sätt, men de gånger jag satt mig ned och tittat på hans partier så känns de fascinerande lätta, logiska och naturliga som om allt vore självklart och glasklart.
Kanske inte den mest spännande figuren i schackhistorien, men för en hobbyspelare utan tid att studera öppningar eller annat är det förstås hoppingivande med en världsmästare som inte lät teorin ta över.

2. Garri Kasparov (1963 - ) - möjligen världens genom tiderna bästa schackspelare, även om det är svårt att jämföra olika generationer med varandra.
Aggressiv och genial vid brädet, inte särskilt juste eller ödmjuk vid sidan om, orsak till många konspirationer och mycken turbulens, men otvetydigt i en egen klass både vad gäller spelstyrka, uthållighet och obändig vilja att vinna även i hopplösa lägen.
Det är egenskaper som han nu försöker utnyttja i sin nya roll som oppositionspolitiker och en av president Vladimir Putins främsta kritiker

3. Alexander Morozevich (1977 - ) - fortfarande aktiv, har ingen yngre spelare framför sig på den senaste världsrankingen; totalt oförutsägbar och okonventionell, mycket ojämn och alltid underhållande.
Verkar vara en högst komplicerad människa som inte är lätt att tolka när han någon gång ger en intervju. Hans inställning till schack är varken helt professionell eller helt konstnärlig, utan nästan tjurigt lekfull och asocial.

4. David Bronstein (1924-2006) - politiskt oberoende, vägrade bli ett redskap för det sovjetiska systemet, en av de skickligaste spelare som aldrig blivit världsmästare.
Jag har sett en kort intervju med honom i en tv-dokumentär och han gav ett mycket sympatiskt intryck. De partier jag tittat på av honom ger ett just fritänkande intryck.

5. Viktor Kortjnoj (1931-) - still going strong som 76-åring, en fighter och egensinnig karaktär som gillar att tala klarspråk. I samband med en turnering i Amsterdam 1976 bad han om politisk asyl och hoppade av Sovjetunionen. Tillhör också kategorin 'Bästa spelare som aldrig blev världsmästare'.

6. Michail Tal (1936-1992) - klen hälsa, men med oslagbar kreativitet i sina bästa stunder.

7. Emanuel Lasker (1868-1941) - filosof som förde in en ny psykologisk dimension i schacket.

8. Bobby Fischer (1943-) - kanske den mest kända schackspelaren i historien, bråkig, besvärlig, briljant. I dag tyvärr med väldigt dåligt rykte för sitt märkliga beteende och sina reaktionära och paranoida politiska åsikter.

9. Ulf Andersson (1951-) - Sveriges bästa spelare genom tiderna som ofta nämns även i internationella sammanhang, framför allt som ett exempel på det långsamma, säkra, envetet manövrerande spelsätt som i högform ger stora resultat och som i normalform kan tendera att sluta med väldigt många remier.

10. Michail Tjigorin (1850-1908) - bidrog till att sprida intresset för schack i Ryssland och har gett namn åt en av mina favoritöppningar som svart - Tjigorins försvar.

Jag upptäcker att det bara är män på listan, men det är enbart en tidsfråga innan den första kvinnliga världsmästaren är ett faktum.

Judit Polgar, född 1976, hävdar sig mycket väl i världseliten bland männen och ligger på 13:e plats på senaste världsrankingen.

Och i Sverige har Pia Cramling bidragit till att väcka intresse för schack.

Får jag gissa kommer den första kvinnliga världsmästaren att vara ett faktum inom 15 år.

Torgny Segerstedt (1876-1945), den legendariske chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Sveriges röststarkaste antinazist under andra världskriget, är nog mer allmänt uppburen i dag än han var under åren efter kriget.

Då jobbade det politiska och massmediala etablissemanget, som svängt i sin hållning beroende på situationen för dagen, subtilt men enträget på att beskriva den egna försiktigheten/det egna medlöperiet under de svarta åren som något hedervärt och samtidigt som man underförstått försökte diskreditera de högljudda kritikerna som obalanserade och farliga.

Torgny Segerstedts rykte tålde det och i dag skulle väl få invända mot beskrivningen av honom som en av 1900-talets främsta publicister, även med hans högfärdighet, snobbism och inte särskilt sympatiska framtoning under 1920-talet tagen med i beräkningen.

Ändå tror jag inte att det är så många som läser honom i dag, eller känner till på vilket sätt han i sina spalter ledde motståndet mot Hitler och den svenska anpassningspolitiken.

Han har passat dåligt in i den länge förhärskande och rätt förljugna officiella historieskrivningen.

Det är synd, för många av hans kärnfulla slutklämmar är fortfarande högaktuella. Eller vad sägs om den här sammanfattningen av pressfrihet från 1939:

"Pressfrihet är, ha vi fått höra, en gåva, som icke får missbrukas. Vi hade trott, att den var en rättighet, som föregående generationer slagits hårt för, och som det ålåg deras arvtagare att hålla hårt på. Pressfrihet är en god sak i lugna och idylliska förhållanden. I stormiga tider är dess förefintlighet en fråga på liv och död."

Jag är belagd med bloggförbud några veckor framåt av närstående och andra, men lyckades i går smita in under radarn, publicera några inlägg och sedan logga ut igen innan någon fick nys om något.

Nu försöker jag mig på samma aktion igen. Om ni inte hör av mig igen blev jag upptäckt den här gången och fick min dator konfiskerad.

Men detta med kissande inför publik kräver ju sin kommentar.

För mig låter det som något väldigt förutsägbart, ett försök att provocera med kroppslighet och utsuddade gränser av vilka det finns tusentals liknande i teaterhistorien.

Själv skulle jag aldrig vilja titta på just detta - inte en chans. Gäspar vi inte alla inför idén?

Anders Ågrens reaktion visar dock att det uppenbarligen fortfarande kan provocera rätt ordentligt, åtminstone kopplat till en diskussion om finansiering och kulturpolitiska syften.
Och då blir det förstås intressant - varför är just detta så irriterande? Hur ofta utlöser kultur sådana debatter med kraftord och allt?

Det finns som sagt otaliga exempel på situationer där föreställningar av olika slag sökt lura, locka eller tvinga fram reaktioner som ytterst syftat till att utforska och samtidigt upplösa gränserna mellan åskådare och aktörer.

Men förr eller senare stelnar en provokation till norm.

Nästan allt som i dag är vardag och vana på scener av olika slag utlöste någon gång för inte alltför länge sedan ramaskrin, också av ekonomisk art.

Och det som varit norm under sekel får de flesta av oss att somna. Det kan vara värt att minnas, innan man börjar bygga upp ett nytt slags kulturpolitik byggd på recensioner av, eller föraningar om, enskildheter.

Jag är mer rädd för den kulturpolitik som framför allt vill undvika det som uppfattas vara orimligheter, än för den som ibland vill utforska orimligheter för sakens egen skull.

Tanke och ansvar bakom saknas ju inte. Det vilar hos de konstnärliga ledningarna vars bedömningar styr verksamheten och vars kvalitet egentligen bara kan bedömas utifrån helheten, eftersom kultur till sin natur är sökande och prövande.

Hade jag haft mer tid och inte stått under bevakning med symboliskt svepande lampor och skällande hundar i bakgrunden, så skulle jag ha velat ha kommit med en längre analys och fler exempel. Men två får räcka.

Mest känd för sådana försök att tvinga publiken till fysiskt ställningstagande är kanske performance-artisten Marina Abramovic, som vid föreställningen 'lips of St.Thomas' 1975 bland annat ristade sin mage blodig inför publiken och sedan lade sig naken på isblock med ett värmeelement ovanför sig riktat mot såren på magen som började blöda ännu mer.

Efter det att hon legat trettio minuter på isblocken utan ansats att sluta fick några åskådare nog av att betrakta självtortyren och avbröt föreställningen.
Kontraktet som alltid finns där mellan scen och salong om normer och gränser och verklighet i en föreställning ansågs som brutet.
Viljan att ingripa för att rädda en människa blev starkare än den djupt sittande rädslan för att avbryta en pågående föreställning.

Professorn i teatervetenskap vid Freie Universität i Berlin Erika Fischer-Lichte skriver om 'lips of St. Thomas' i sin bok "Theatre, Sacrifice, Ritual - Exploring Forms of Political Theatre":

"In this way, Abramovic transferred the spectators into an extremely upsetting, deeply disquiteing, even agonizing situation. Norms, rules and securities that had been taken for granted up to then seemd invalidated."

Mitt favoritexempel är dock iscensättningen av Teufels General på Volksbühne i Berlin. Jag har inte sett den själv, men har sett videoutdrag och fått många anekdoter berättade för mig från olika föreställningar.

Det ska ha varit en fantastisk iscensättning. Men där förekom också en mängd provocerande scener med spyor och annat, som tillsammans med föreställningens längd fick flera åskådare att resa sig och gå. Vid ett tillfälle, när ytterliggare åskådare traskade ut ur lokalen, vände sig en av skådespelarna ut mot publiken och skrek:

- Vi ska fortsätta spela tills inte någon av er är kvar längre!

Just nu håller jag på att läsa danske författaren Peter Høegs senaste roman "Den tysta flickan".

Det första jag läste av honom var novellsamlingen "Berättelser om Natten" (1990). Mitt pocketexemplar av den är sönderbläddrat.

Jag minns fortfarande exakt var och vid vilket tillfälle jag läste samlingen första gången (nyckelord: köksbordet, ostmacka, te, kvällsljus, hund som sover på soffan bredvid).

Det är fortfarande den av hans böcker som jag tycker bäst om, tätt följd av debutromanen "Föreställning om det 20:e århundradet" - båda präglade av en berättarglädje, kompositionsbriljans, perfektion och totalt kontrollerad stil som från och till stört en del recensenter till den indirekta frågan: Kan något så elegant, smidigt och fulländat verkliga rymma djupare innehåll?
Måste det inte finnas skrovligheter, ojämnheter och stickor i framställningen som känns vid läsningen, gör den en gnutta obekväm?

Något lite ligger det kanske i de invändningarna, även om det inte direkt berör den enskilda läsaren och det enskilda verket.

Hade han fortsatt att briljera på precis samma sätt i bok efter bok hade det förmodligen blivit tröttsamt. Så det var nog nödvändigt att de efterföljande romanerna "Fröken Smillas känsla för snö" (1992) och "De kanske lämpade" (1993) gav författarskapet en i viss mån ny inriktning.

De två berättelserna rymde en större laddning än de tidigare, ett allvar och ett drag av oförsonlig samhällskritik och vrede som omöjliggjorde den rena, nästan rakt igenom leende beundran man kunde känna för hans första böcker.

Sämst tyckte jag om "Kvinnan och apan", som kom 1996, den var för mig en stor besvikelse. Och sedan gav inte Peter Høeg ut något på tio år.

Nu är han alltså tillbaka, även i svensk översättning. Och det är en efterlängtad återkomst. Jag rekommenderar "Den tysta flickan" varmt.

Gustav Rosén (1876-1942) - mångårig chefredaktör för VK i början av seklet, frisinnad riksdagsman 1912-1932, försvarsminister 1926-1928 och mellan 1931-1941 landshövding i Västerbottens län - har några tröstens ord i sina memoarer "I koja och residens" för alla som blir nervösa av att tala offentligt:

"Min fruktan för att tala i riksdagen övergav mig aldrig, fast den väl avtog med åren. Det var alltid med viss motvilja jag begärde ordet. Jag var rädd att komma av mig, att säga fel, att lämna felaktiga uppgifter, vilka sedan skulle vålla mig obehag. Det sista var kanske det svåraste, ty vad man sår, det får man uppskära. Och jag brukade inte vara den allra mildaste mot dem, som framställt förhållandena i en oriktig dager."

Jag tycker att det är sympatiskt att en sådan enormt erfaren person på sin ålders höst kunde tillstå att han faktiskt aldrig kom över sin nervositet inför att tala i riksdagen.

Hans memoarer är för övrigt ett bra sätt att lära känna dåtidens politiska utmaningar i Västerbotten.

Synd däremot att han inte var mer personlig i sina minnesanteckningar, mer generöst med reflektioner över sin egen utveckling, sina tankar bakom värvet, sina tvivel och sina drivkrafter.

FN:s råd för mänskliga rättigheter ger ett bedrövligt intryck av hyckleri. De allianser som uppstår där är sällan ägnade att gynna fri- och rättigheter, utan syftar tvärtom allt för ofta till att ge legitimitet åt förtryckande regimer och strypa den fria debatten.

Den senaste aktionen kan verka harmlös på ytan, men det finns goda skäl till varför bland andra Europeiska Unionen och svensk FN-delegater röstade emot. Resolutionen ger det nyinrättade rådet ytterligare ett försämrat rykte.

Några reflektioner med anledning av kvällens Agenda i Sveriges television:

(1) Vd:n Eva Hamilton har rätt att vara stolt över de dimensioner i dokumentären "Ordförande Persson" som varit spännande och nyskapande journalistik.

Men hon tappade helt tråden när hon avfärdade tanken på att låta allmänheten - alltså fler än bara forskare på Södertörns högskola - ta del av det samlade materialet. Hon lyckades svara mångordigt utan att ge något riktigt bra skäl till varför det här unika projektet ska behandlas som vilken annan intervju som helst.

(2) Erik Fichtelius kan känna sig väldigt nöjd med hur dokumentären mottagits i stort. Han har blivit upprättad i viss mening och kan inte anklagas för att ha varit ett redskap i byggandet av Göran Perssons eftermäle.

Men han borde också mer förbehållslöst kunna erkänna att de dubbla rollerna skadade hans och Sveriges televisions trovärdighet.

Och varför är det så svårt att erkänna att dokumentären som den är klippt och utformad i de fyra tv-avsnitten framför allt har sitt värde som en form av ovanlig dokusåpa, mer än en analys av det politiska skeendet under det senaste decenniet? Är det bara för mig som ordet dokusåpa inte har någon negativ klang, utan en positiv klang? Det ska bli intressant att ta del av den omtalade boken.

(3) Det var inte särskilt svårt att se vilken av de tidigare ministrarna Erik Åsbrink och Morgan Johansson som hade en politisk ställning oberoende av Göran Persson och vilken som mer var en produkt av Göran Persson som regeringsbildare. Erik Åsbrink var, i det här sammanhanget, betydligt mer intressant att lyssna till än Morgan Johansson.

(4) Jag skulle inte bli överraskad om Göran Persson inom några år kommer att bli mer populär tack vare dokumentären än han hade varit utan den.

Dock inte som landsfadersfigur, utan som frispråkig, bitig och lite smålustig karaktär som generöst delar med sig av sina analyser och omdömen i medierna. Han har en begåvning som är mycket värd i tv - den att i någon mån kunna glömma kameran.

(5) Jag har alltid haft svårt, för svårt förmodligen, att inte känna sympati för "förlorarna", de som utsatts för drev eller andra typer av kampanjer på grund av misstag bottnande i mänskliga egenskaper.

Någonstans tycker jag att det får räcka med avhyvlingar och misstänkliggöranden, även om de begått fel eller omdömeslösheter, någonstans måste det finnas proportioner i uppmärksamheten.

Därför var det på sätt vis skönt att få se Lars Danielsson uppträda i en debatt där han fick tala om något annat än om var han var den där annandagen.
Och han var välformulerad på det sätt man förväntar sig att en ledande rådgivare till en statsminister ska vara.

Lars Leijonborg har chansen att avgå som trött och förbrukad partiledare för folkpartiet men stanna kvar som uppskattad utbildningsminister. Det vore ett i de flesta avseenden rationellt beslut.

Dels skulle det ge hans efterträdare tre år på sig att bli varm i kläderna inför nästa val. Dels skulle det ge folkpartiet en välbehövlig nystart och distans till de senaste sex-sju turbulenta åren - som bjudit både stora framgångar, rejäla motgångar och några pinsamma händelser.

Sällan har heller en partiledare haft ett sådant läge att avgå utan att behöva avsättas eller försvinna ut i periferin helt och hållet.

Leijonborg skulle kunna lämna partiledarposten men förbli statsråd, och han skulle kunna träda tillbaka efter ett val där folkpartiet visserligen gick kraftigt bakåt, men dock fick uppleva maktskifte.

Det enda scenario som skulle göra det begripligt varför Leijonborg inte avgår självmant inom den närmaste tiden är om han planerar att sitta som partiledare över nästa val, alltså i ytterligare tre och ett halvt år.

Det är ambitiöst av någon som redan suttit ett decennium och vars partiledarskap aldrig lär kunna bjuda på någon förnyelse eller vitalisering efter den dramatik som föregick valet i höstas.

Folkpartiet i Dalarna efterlyser ett partiledarskifte, det rapporteras att andra länsförbund också har diskuterat frågan utan att föra den upp på en formell nivå.

Huruvida Leijonborg bör sitta kvar eller inte kan förstås bara folkpartisterna svara på. Men jag skulle bli mycket överraskad om inte partiledarfrågan stod i centrum inför höstens landsmöte.