Det känns onekligen lite symboliskt att regeringen presenterar direktiven för en ny utredning av public service samma dag som nya pinsamma avslöjanden kommer om SVT:s inköpta program 'Ballar av stål'.

Efter vattenattacken mot statsminister Fredrik Reinfeldt har produktionen nu i jakt på förnedringsoffer gett sig på privatpersoner i deras hem.

Det måste väl finnas en stor opinion även inom Sveriges television som skakar oförstående på huvudet inför företagets märkligt svajande hållning när det gäller att tolka vad som ingår i public service-uppdraget?

Uppgörelsen inom regeringen att ge klartecken för buggning och avlyssning i förebyggande syfte utan formell brottsmisstanke är ytterligare ett exempel på hur lågt den personliga integriteten värderas.

Under förra mandatperioden drev även socialdemokraterna och Thomas Bodström kravet på buggning och annan övervakning hårt.
Det finns alltså en bred, blocköverskridande majoritet i riksdagen för mer av avlyssning, övervakning och statliga befogenheter att tränga in i medborgares privatliv.

Allianspartierna har efter förhandlingar och krav från centerpartiet och kristdemokraterna gjort några förbättringar av det ursprungliga förslaget: tidningsredaktioner ska inte längre få avlyssnas och personer som utsätts för avlyssningen ska informeras om det efteråt.

Redan det faktum att det krävdes förhandlingar för att få med sådana självklara begränsningar och spärrar i förslaget, som trots det är tvivelaktigt, är anmärkningsvärt.

Eskilstuna-Kuriren (lib) har en bra slutkläm på sin huvudledare i dag:

"Att begränsningarna finns på pappret är självklart bra. Men verkligheten är mer komplicerad. Det ska bli intressant att se hur regeringen gör de juridiska gränsdragningarna exempelvis när det kommer till krocken mellan hemliga tvångsmedel och journalistisk verksamhet. Debatten är långt ifrån över."

Skatteverkets nya kontorsorganisation går ut på att koncentrera handläggning och utredningsverksamhet till 45 orter i landet.

Det får, som VK rapporterat om, bland annat till följd att skattekontoren i Lycksele och Vilhelmina läggs ner. Istället vill Skatteverket satsa på så kallade mindre servicekontor.

Givetvis innebär detta en försämrad service för medborgare och näringsliv i inlandet. Men framför allt sänder det oroväckande och orättvisa signaler om den regionala framtiden.

Dels försvinner tjänster från orterna, dels antyder det att Skatteverket inte anser att inlandets framtidsutsikter kan motivera en bibehållen servicenivå när organisationen ska förändras, effektiviseras och specialiseras.

Att ett verk hela tiden försöker effektivisera och optimera sin verksamhet och anpassa sig efter människors behov är förstås helt rätt.
Men det verkar som om Skatteverket i sitt förslag till ny organisation den här gången fastnat i ett förlegat centralistiskt tänkande.

Effektiviseringar och besparingar som bara innebär att man slentrianmässigt flyttar verksamhet från mindre orter till större känns omoderna och oreflekterade, och inte särskilt förankrade i långsiktiga analyser av rekryteringsmöjligheter och det faktiska kostnadsläget på sikt.

Sådana beslut ignorerar framför allt de möjligheter till och fördelar med att behålla eller utveckla verksamhet i mindre kommuner som den nya tekniken medför.

Även med effektivitet och personalens utvecklingsmöjligheter som högsta prioriteter känns det inte sakligt motiverat att försämra servicen i inlandet.

Fredrik Reinfeldts ledarstil fortsätter att debatteras. Det är givet att hans framtoning är betydligt mer nyanserad och lyhörd än föregångares Göran Perssons, men det är också uppenbart att han är väsentligt mindre närvarande i debatten och massmedia.

Hittills har han egentligen bara haft riktigt framgångsrika dagar när utrikespolitiska händelser låtit ljuset falla även på honom. De försök som gjorts med utspel, klargöranden i sakfrågor och överraskande presskonferenser har inte varit särskilt övertygande.

Jag är lite förvånad över det måste jag erkänna. Med tanke på hur skickligt Fredrik Reinfeldt satte och förändrade dagordningen och förmådde presentera sig själv som det moderna alternativet under valrörelsen hade man kunnat förvänta sig mer av honom i statsministerrollen.

Mandatperioden är lång, så det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser eller sätta några slutbetyg, men redan nu kan man kanske ana vad som är styrkan respektive svagheten i Fredrik Reinfeldts hittillsvarande strategi.

Hans lyssnande ledarskap är sympatiskt och modernt, men riskerar också att bli långsamt, alltid steget efter, lite fantasilöst.

Det bryter med socialdemokratins överhetsattityd och arrogans, men ersätter det med en ovilja att överhuvudtaget ställa sig först i ledet.

Den som bara lyssnar och tar intryck, utan att själv delta i samtalet annat än undantagsvis, kommer alltid att hinna fram till sakfrågorna i sista sekunden och får svårt att bli en politiker som är gestaltande och kreativ, som bland de första upptäcker möjligheter och nödvändigheter, som utnyttjar sin ställning för att tänka tidigt inte bara tänka efter.

Klimatfrågan är ett typexempel: det är utmärkt och en välkommen kontrast till föregångaren Persson att Reinfeldt är beredd att ändra sig och erkänna att den egna dagordningen måste ersättas av en annan.

Men samtidigt uppstår intrycket av lätt opportunism, eller snällare uttryckt: en lättrörlig håglöshet - jaha, nu är det klimatet vi ska tala om.

Till slut kan den attityden bli de braskande rubrikernas och tillfälliga kampanjernas fånge, och det går aldrig att veta exakt vilket innehåll de kommer att ha nästa gång eller vilket sakområde de kommer att beröra.

Ju längre Fredrik Reinfeldt fortsätter i sin lågmälda, i debatten frånvarande stil, desto högre kommer förväntningarna att bli på vad han förr eller senare måste säga, hans slutsatser av alla möten och resor runt om till arbetsplatser i landet.

Att försöka infria de förväntningarna på en ny analys, en ny så kallad berättelse, under mandatperioden blir ett avgörande test för Fredrik Reinfeldts sätt att använda statsministerämbetet.

I dag är det stora länktipsdagen här på bloggen.

Kände bloggaren och ordföranden i socialdemokratiska pressföreningen Jonas Morian (som ledarsidan intervjuade före valet i höstas) kommenterar ett meningsutbyte i Svenska Dagbladet mellan Martin Jönsson och Susanna Popova.

Jonas Morian ger även oss bloggande traditionella journalister ett par slängar av sleven.

Givetvis har Martin Jönsson och Jonas Morian rätt i bedömningen om huruvida blogggandet är på uppgång eller nedgång. Bloggandet är inte på nedgång.

När jag surfar omkring till utvalda sidor på mornarna för att orientera mig i debatten och få uppslag och infall inför dagens skrivande, spelar ett antal bloggar lika stor roll som ett antal ledar- och kultursidor i traditionella papperstidningar.

De fyller ofta olika funktioner, har olika tempo, perspektiv och typ av resonemang, olika grad av reflekterande fördjupning, men skillnaderna minskar.

Det är nog få som riktigt förstått hur starkt de mest lästa politiska bloggarna i Sverige - som ändå förmodligen och av begripliga skäl är totalt okända för de allra, allra, allra flesta vanliga tidningsläsare - faktiskt influerar och påverkar åsikter, ämnesval och attityder så som de kommer till uttryck även exempelvis på en traditionell ledarsida.

Följer man både papperstidningarnas opinionsbildare och de mest lästa politiska bloggarna är det inte svårt att se i vilken riktning timret i älven flyter, vem som influerar vem.

Förhoppningsvis kommer avhandlingar och andra mer genomgripande studier att ge sig i kast med att undersöka hur de ledande bloggarnas inflytande egentligen ser ut och sprids i opinionsbildande kretsar.

Alla som följer vk.se kan också konstatera att även en lokal politisk debatt kan vitaliseras och förändras genom bloggande politiker och debattörer av olika slag.

Det har nog, i det avseendet, aldrig varit så lätt, roligt, demokratiskt och samtidigt svåröverblickbart att följa med i samhällsdebatten.

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder ställer en relevant fråga angående ett mycket märkligt uttalande av Sveriges Televisions vd Eva Hamilton om det av SVT inköpta förnedringsprogrammet 'Ballar av stål'.

Hon har fördömt vattenattacken på statsminister Fredrik Reinfeldt. Tänk vilket uppsving för SVT:s trovärdighet det vore om hon också rakt ut kunde erkänna att det faktiskt inte finns någon rimlighet i att public service överhuvudtaget ägnar sig åt den typen av program.

Jag är varm anhängare av public service och inte särskilt förtjust i förenklade krav på smalt utbud i SVT där vissa genrer klassas som bättre och viktigare än andra. Även sport, humorprogram och dokusåpor kan höra hemma i ett försvarbart public service-utbud - om kvaliteten och angelägenheten i form och innehåll motiverar det.

Att bara efterfråga ett visst slags kultur, nyheter och samhällsdebatt tycker jag är ett förlegat synsätt på modern television.

Men pulbic service måste stå för ett grundläggande kvalitetstänkande oavsett programform, annars kommer man att få det mycket svårt att berättiga sin existens. Man ska inte styras av tittarsiffror och ett kommersiellt tänkande som andra klarar bättre.

I synnerhet som det förlegade licenssystemet i sådana här lägen när SVT gör bort sig har en sådan provocerande karaktär.

Peter Wolodarski kommer i dag med en tänkvärd kommentar i DN angående hur tidningar kan utnyttja offentlighetsprincipen inte för att granska makthavare utan för att sprida rent skvaller om vanliga människor.

Jag tror, som jag skrivit här upprepade gånger, att den hotade personliga integriteten, öppenhet kontra rätten till en privatsfär, gränsdragningar mellan brottsbekämpning och orimlig övervakning, den nya teknikens möjligheter att snabbt sprida information och lockelse att exponera, kommer att bli några av de viktigaste politiska frågorna framöver.

Som vk.se rapporterade nyss blev det återremiss i Umeå kommunfullmäktige på ärendet gällande det omdiskuterade förslaget till bostäder på Ljumviken i Holmsund.

Det krävdes, om jag hörde rätt på radiosändningen, 21 röster för återremiss och i voteringen röstade 23 för en ny vända med frågan.

Det fanns alltså lite dramatik i luften, om någon hade tryckt på fel knapp eller inte varit med i voteringen kunde beslutet ha blivit ett annat.

Nästa gång Ljumviken kommer upp i fullmäktige finns inga fler möjligheter till återremiss, utan då ska ärendet avgöras slutgiltigt.

Har fullmäktiges ledamöter slarvat med halsdukarna i den förrädiska vårsvalkan?

De är ju hesa och kraxiga till både höger och vänster.
Nu kämpar Tamara Spiric (v) för att ta sig igenom ett anförande, men det har varit flera som fått anstränga sig för att hålla rösten under dagen.

Eller hade månne Lennart Holmlund sällskap på Elitloppet i helgen? Där brukar man få höja rösten för att höras i sorlet och jublet, och åskådarna har inte alltid så mycket röst kvar efteråt.

Venezuelas, av en del debattörer i Sverige hyllade, president Hugo Chávez fortsätter sin 'socialistiska revolution'.

Och nog är det en klassiskt socialistiskt revolution alltid. I natt släcktes en kritisk tv-kanal och det fria ordet och den demokratiska debatten fick det ännu trängre i Venezuela.

Det finns inga ursäkter för att inskränka demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Nu råder lätt kaos och vilsna blickar i fullmäktigesalen, och lite allmänt småsnack vid sidan av talarlistan.

Frågan gäller om ett tilläggsyrkande från Rättvisepartiet bör beredas eller inte, om det har med det aktuella ärendet om utmaningsrätt att göra eller inte.

Rättvisepartiet fick efter visst palaver ge sig. När presidiet sedan ville gå vidare med nästa ärende kom dagens största och mest partiöverskridande protestreaktion:

Lunch, lunch! ropades på alla håll. Jag håller med.

Och eftersom min uppkoppling inte fungerar något vidare här så blir det här tvyärr sista blogginlägget från fullmäktigesalen för i dag.

Man måste vara en riktig politikernörd för att gilla gräl i formfrågor i kommunpolitiken.

En hel del av den pågående debatten i fullmäktige om utmaningsrätt på kommunal verksamhet har handlat om Lennart Holmlunds agerande i kommunstyrelsen med lite trix för att lägga sig så nära alliansen som möjligt utan att behöva yrka bifall.

Det är ett av skälen till varför kommunala fullmäktigedebatter inte följs så noga av allmänheten - sakfrågorna, de principiella aspekterna på ett ärende, drunknar ofta bakom voteringsstrategier, formella yrkanden och munhuggning i formalia.

Jag tror att det är farligt för fullmäktige att bli för interna och formfixerade, att glömma bort att man faktiskt är en offentlig debattarena som ska försöka att locka externa åhörare och väcka ett allmänt intresse.

Problemet, å andra sidan, är förstås att en debatt snabbt försvinner ut på områden som till slut har mycket lite med den aktuella sakfrågan att göra.

Här finns det sannolikt en hel del att göra för att hitta rätt balans mellan formalia, sakdiskussion och allmändebatt.

Vänsterpartierna och miljöpartiet kritiserar socialdemokraterna för att inte säga ett tydligt nej till alliansens förslag till utmaningsrätt på kommunal verksamhet, utan bara ett pragmatiskt nej.

Ärendet håller på att utvecklas till en ideologisk debatt mellan framför allt de borgerliga partierna och vänsterpartierna om privata entreprenad som fenomen.

Av debatten hittills att döma är Lennart Holmlunds socialdemokrater egentligen ganska överens i principfrågan med alliansen, men skjuter enigheten formellt i från sig genom avslag och utredning.

Nu återkommer fullmäktigepresidiet ytterligare en gång med förmaningar till ledamöterna i Umeå kommunfullmäktige att hålla sig till ämnet i debatterna.

Alldeles bortsett från problemen att få ett sammanträde klart i rimlig tid, kan det diskuteras hur en fullmäktigedebatt bäst bör förlöpa: strikt enligt handlingarna eller med öppenhet för infall och ordväxlingar med lite bredare perspektiv.

Det är en svår avvägning som varje mötesordförande måste göra ganska spontant från möte till möte.

Debatten om utmaningsrätt på kommunal verksamhet fortsätter.

Rättvisepartiets Ingrid Eriksson vill inte veta av några privata entreprenad överhuvudtaget och menar att kommunstyrelsens avslag i själva verket är ett ja i smyg till andemeningen i alliansens motion.

Motbjudande rävspel kallar Ingrid Eriksson detta och ser Lennart Holmlund som allierad med alliansen i frågan.

Det finns så här långt tre linjer i debatten:

Bifall till alliansens motion. (De borgerliga partierna)

Avslag på alliansens motion av praktiska skäl. (Socialdemokraterna)

Avslag på alliansens motion av principiella skäl. (Hittills Rättvisepartiet, möjligen ansluter sig ytterligare något parti til den.)

Efter en del ordningsfrågor och några mindre försök att disciplinera församlingen från ordförandens sida pågår nu dagens första motionsdebatt.

Alliansen i Umeå vill att det införs en så kallad utmaningsrätt på kommunal verksamhet, bland annat med utgångspunkt från det kritiserade företagsklimatet i Umeå.
Anders Ågren (m) har inledningsvis framfört alliansens argument.

Redan har nio ledamöter begärt ordet, så nu finns förhoppningar om en riktigt ordentlig debatt. Lennart Holmlund (s) menar väldigt pragmatiskt att en sådan utmaningsrätt inte behövs, att dagens ordning fungerar bättre och det i slutändan inte skulle bli någon större skillnad ändå.
Det är bra som det är med andra ord, lita på kommunens nuvarande strategi.

Har vi hört det förut?

Efter lite kamp med uppkopplingen kan bloggandet fortsätta direkt från fullmäktigedebatten.

Nyss hölls en principiellt ganska intressant debatt om huruvida Umeå kommun genom Bostaden borde samarbeta med Säpos underrättelseverksamhet om en förfrågan skulle komma gällande spaning på någon.

Åsikterna spände, lite förenklat uttryckt, från absolut nej (rättvisepartiet, vänsterpartiet) till självklart ja (moderaterna).

Som alltid i sådana här debatter beror ställningstagandet mycket på hur man formulerar exemplet man utgår ifrån, vilket också märktes i meningsutbytet nyss.

Nu är jag på plats på åhörarläktaren i fullmäktigesalen här i stadsbiblioteket och ska börja blogga så smått, även om min uppkoppling för tillfället är bedrövligt långsamt. Vi får se om den vaknar till liv här framöver.

Alldeles nyss avslutades en interpellationsdebatt om kommunens utgifter för byggandet av Kolbäcksbron, som också gjorde avstickare ut i vägsituation överhuvudtaget i Umeå.

Anders Sällström (kd) stod för dagens första riktiga oneliner:
- Bron är vi blåsta på.

Tanken är att jag ska blogga direkt från morgondagens (alltså måndagens) kommunfullmäktige i Umeå.

Det blir en ny erfarenhet.

Inte att besöka ett kommunfullmäktige förstås. I Ljusdal satt jag, som jag skrivit i ett par ledarkrönikor, ganska ofta på åhörarstolarna längst bak i fullmäktigesalen under några år på 90-talet.

Framför allt minns jag när miljöpartiets Laszlo Gönczi tog med en lövblåsare upp i talarstolen och omedelbart blev förbjuden av fullmäktiges ordförande att dra igång den - vilket naturligtvis var ett ofrivilligt men effektfullt indirekt stöd åt Laszlos argumentation mot det buller lövblåsarna orsakade.

Jag kommer även ihåg hur kommunstyrelsens dåvarande ordförande Per-Olof Svensson, när sossarna var oense i någon fråga, gick upp och begärde en paus i fullmäktigedebatten med orden: "nu är det dags att byta snus".
Sedan utbröt en frenetisk diskussion inom den stora socialdemokratiska fullmäktigegruppen.

Om någon faktiskt också bytte snus kommer jag inte ihåg. Pli på de trilskande interna kritikerna fick de däremot säkert.

Jag har inte stora förhoppningar om vare sig lövblåsare i talarstolen eller snusrepliker den här gången, men jag ska försöka att göra små betraktelser och iakttagelser under de första timmarna av fullmäktiges debatt.
För det blir en helt ny erfarenhet för min del: att blogga direkt på plats under pågående förhandlingar.

Intressantast på förhand, om man kastar en blick på dagordningen, känns punkterna:

3 Motion nr 1/2007 - Inför en s k utmaningsrätt på kommunal verksamhet

4 Motion nr 2/2007 - Snedvriden konkurrens i Umeå kommun?

Där finns utrymme för en del principiellt viktiga meningsutbyten.

Jag brukar nästan aldrig spela på trav, men kunde inte hålla mig från att komponera ett litet system till V75 i dag.

Snart drar tv:s livebevakning av de första loppen igång och därmed får även vi som inte finns på plats på Solvalla chans att åtminstone betrakta lite av stämningen, även om vi inte får uppleva den själva.

Mina 'halvdrag' i omgången är 1 Zoogan i V75-5 och 11 Baron Rols i Harper Hanovers lopp V75-7. Det är verkligen kanonbra lopp rakt igenom i dag, liksom i morgon.

Tidskriften Fokus ranking av hur integrerade Sveriges kommuner är, vars resultat jag bloggade om nyss, blir lite missvisande, tycker jag, genom kriteriet andelen utrikesfödda i kommunerna 2006.

Att den andelen är hög i en kommun betyder ju inte automatiskt att integrationsarbetet lyckats väl där, utan anger egentligen bara att behovet av en lyckad integrationspolitik i just den kommunen kan vara större.

Rankingen säger därför, när det gäller en del kommuner, mer om var det finns stor mångfald än om var integrationsarbetet lyckats bäst.

Nordmaling och Vilhelmina - de två kommuner som hamnar sist i Fokus ranking - får exempelvis högre betyg när det gäller punkten om sysselsättningsgrad bland invandrare än kommuner som Stockholm, Södertälje och Botkyrka som befinner sig bland de trettio bästa i den sammanlagda rankingen.

Undersökningen bör framförallt tas som utgångspunkt för en debatt kring integrationsfrågor utifrån förutsättningarna i varje enskild kommun.

Högst andel utlandsfödda i Västerbotten har, eligt Fokus undersökning, Umeå.

Högst flyktingmottagande i Västerbotten i relation till befolkningen har Dorotea, som där hamnar bäst i hela landet.

Högst andel sysselsatta i Västerbotten av dem med utländsk bakgrund har Vännäs.

Och lägst ohälsotal i Västerbotten för utlandsfödda har Bjurholm, bäst i landet på den punkten.

Nya numret av tidskriften Fokus rankar hur Sveriges kommuner har lyckats med integrationen.

Man har utgått ifrån följande kriterier: andelen utrikesfödda i kommunen 2006, antal mottagna flyktingar 1996-2006 delat med befolkningen 2006, andelen sysselsatta av dem med utländsk bakgrund 2004 och ohälsotal för utlandsfödda 2006.

Det är givetvis inget entydigt resultat som kommer fram, urvalet av kriterier är inte självklart och det finns andra aspekter att ta hänsyn till än de redovisade.
Men en sådan här undersökning kan ändå väcka diskussioner kring integrationsarbetet i kommunerna.

Högst upp på Fokus ranking kommer Värnamo.

Så här placerar sig kommunerna i Västerbotten:

Plats 46: Dorotea
Plats 116: Lycksele
Plats 126: Sorsele
Plats 132: Umeå
Plats 161: Bjurholm
Plats 204: Vännäs
Plats 218: Vindeln
Plats 236: Storuman
Plats 238: Malå
Plats 252: Skellefteå
Plats 262: Robertfors
Plats 273: Åsele
Plats 280: Norsjö
Plats 289: Nordmaling
Plats 290: Vilhelmina

Jag räknade ut här på morgonen att jag sett åtta Elitlopp på plats på Solvalla.

Det första var 1991 när Peace Corps och Stig H Johansson vann före Kit Lobell med Berndt Lindstedt efter en riktig kamp upploppet ner mellan två tuffa ston och två sulkylegender.
Shogun Lobell galopperade i starten på väg mot ledningen, han hade blivit svårslagen annars, och Ultra Ducal felade på sista bortre långsidan för att sedan flyga fram till en, tror jag, fjärdeplats.

Ofta har det varit något som legat i vägen tyvärr just den helgen och även i år blir det till att följa tävlingarna via tv och radio.

Själva loppen upplever man egentligen mycket bättre via tv (om man inte har kommit över en kanonplats på något läktare förstås) och man slipper trängsel och närstudier av människor som tar Elitloppet som en ursäkt för att bara supa så mycket de orkar.

Men det som fattas är förstås intryck från värmningar och provstarter, trycket och stämningen på publikplats och den där speciella fartkänslan, mullret, vinddraget som ett förbidundrande fält av elithästar ger, men som aldrig går att förmedla riktigt via tv-bilder.

Det var länge sedan Elitloppet var så öppet på förhand, med så många potentiella vinnare.

Lyssnar man på "snacket" verkar allt fler luta åt att Citation har en bra chans.
Sedan är åsikterna delade om Going Kronos verkligen är hård nog ännu för att hävda sig i två heat mot världseliten och om Mr Muscleman är en överskattad snabbloppare från andra sidan Atlanten eller ett vidunder till häst som inte behöver bekymra sig över ett åttondespår.

Jag hoppas verkligen att det blir succé för Going Kronos, men är inte säker på att han är redo för att vinna i den här konkurrensen över sprinterdistans. Det blir väldigt spännande att se hur han klarar försöket.

Jag har ju sågat Gentlemans löphuvud här tidigare på bloggen, sedan dess har han sett bättre ut än någonsin och framstår nu plötsligt också som en tänkbar Elitloppsvinnare. Jag passar alltså redan nu på att göra avbön.

Frullino Jet förblir mitt skrällbud. Jag tror att han kan visa sig speedigast av alla, och blir det körning i försök och final så är jag inte främmande för att han efter en virvlande avslutning kan stå som slutsegrare.
Samma scenario skulle man kunna tänka sig för Jocose.

Thai Tanic kanske kan ta sig till final, men knappast mer.

Torvald Palema är väl alldeles för vek för att hålla hela vägen?

Hur hanterar de franska hästarna sprinterdistans?
A Touch of Flair tror Solvallas sportchef Mattias Stenby ska vinna, är det pr-sinnet som talar då eller har hästen gjort ett sådant intryck på dem som såg honom senast?

Är inte Acclaim och Giant Superman något för begränsade i Elitloppskonkurrensen?
Blir Red Chili Pirat tidernas skrällvinnare? Spetsar El Nino i försöket?

Och Guldbjörkens vinnare Super Light, denna häst som trotsar alla synintryck och kriterier på hur en världsstjärna ska se ut, som fortsätter att överraska och utvecklas, är han rentav så bra nu att han inte bara kan hänga med utan också spurta förbi ett elitloppsfält till slut?

Frågor, frågor?

Kollegan Magnus Krantz på Liberala Nyhetsbyrån gör en klok iakttagelse angående att Livsmedelsverket vill utfärda rekommendationer för hur lunchraster ska se ut:

'Livsmedelsverket är i färd med att ge rekommendationer om hur en lunchrast på jobbet bör te sig. Ulf Bohman, nutrionist på verket, tog till orda:

- Är det jag som individ som har ansvar eller är det arbetsgivaren eller fackets ansvar? Det är något man måste komma överens om.

Jag betackar mig för att "man" ska pilla i mina lunchvanor. Låt vara att stress är ett problem i dagens arbetsliv, men snälla myndigheter, lita på att vuxna människor kan äta utan instruktioner om bästa tid och plats.'

Det amerikanska presidentvalet nästa år ser ut att bli ett av de intressantaste och mest svårtippade på flera decennier.

Visserligen var det mycket jämnt och ovisst i presidentvalen både år 2000 (Bush-Gore) och år 2004 (Bush-Kerry), men det speciella den här gången är att båda partiernas primärval är helt öppna, utan givna favoriter och utan någon som tar steget från president- eller vicepresidentposten ut i en kandidatur.

Inför 2000 var Al Gore tämligen given som demokraternas kandidat och George W Bush, trots ett par inledande framgångar för John McCain, klar republikansk favorit redan på ett tidigt stadium.

Inför 2004 var George W Bush given som republikanernas namn, medan det fanns ett antal tänkbara demokratiska kandidater.

Men inför 2008 är det svårtippat inom båda partierna, och med kandidater som på papperet är ovanligt högt kvalificerade och omsusade av olika skäl.

Demokraternas favoriter:
Hillary Clinton
Barack Obama
John Edwards

Republikanernas favoriter:
Rudy Giuliani
John McCain

Min gissning om primärvalen i dagsläget? Hillary Clinton vinner knappt före Barack Obama och Rudy Giuliani vinner ganska klart över John McCain. Och sedan blir det duellen New York - New York i själva presidentvalet.

Men jag brukar gissa fel i amerikanska presidentval.

- Vi vill också sätta landets säkerhet främst och anser att det behövs en FRA-lag men regeringens proposition är för dålig.

Det här uttalandet i dag av socialdemokraternas Thomas Bodström visar att även om det finns delade uppfattningar i detaljer kring förslaget om FRA-avlyssning och det kan skjutas på framtiden något, så finns det i grunden en bred majoritet i riksdagen för att prioritera ned och försämra den personliga integriteten med hänvisning till något diffust om 'landets säkerhet'.

Beklagligt. Förhoppningsvis hinner fortfarande enskilda riksdagsledamöter från partierna som står bakom kraven på en FRA-avlyssningslag vakna till och börja göra motstånd under det år som förslaget nu kommer att vara vilande.

Som barn och ungdom tyckte jag, med några undantag, inte alls om så kallad barn- och ungdomslitteratur. Men vilka undantag det fanns. De kunde rädda liv.

Det gemensamma hos dem som fängslade var att de tog läsaren på allvar, inte talade som till ett barn utan som till en människa, inte försökte skriva i ungdomsstil utan i en levande stil, inte var insmickrande, utan utmanande, inte strök medhårs utan mothårs, inte försökte göra sig populära, utan försökte få den unga läsaren att tänka.

De skulle aldrig ha överlevt en granskning av moderna språkkonsulter som sjunger förenklingens och de korta ordens och de korta meningarnas lov. Kanske har de just därför överlevt som litteratur för barn som vill upptäcka och förstå världen?

När Maria Gripe gick bort för några veckor sedan mindes jag plötsligt hur mycket jag tyckte om "Tordyveln flyger i skymningen". Jag vill minnas att den gick som radioföljetong också när jag var liten. Sedan dess har jag inte läst den.

Häromdagen gick jag till biblioteket för att se om den fortfarande skulle göra intryck. Det räcker med att läsa de första meningarna - filosofiska, allvarliga, inte lättillgängliga - för att inse varför Maria Gripe är så mycket läst.

Och för att påminnas om vilken skillnad det kan vara mellan en tänkvärd ungdomsbok och exempelvis sådana hysteriska, skrikiga barnprogram och tecknade filmer som många tv-kanaler matar på med dagarna i ända.

Så här börjar "Tordyveln flyger i skymningen":

" Livet består av en räcka händelser.
En del är märkvärdigare än andra och kallas tilldragelser.
En del är noga planerade av oss själva eller av nån annan, de är styrda av en vilja och kallas handlingar eller företag.
Men en del händelser tycks varken vara styrda av viljan eller av förnuftet, de förefaller helt oväntade, överraskande, oförutsedda. Vi kallar dem tillfälligheter eller slump, men vi vet ingenting om dem. Vi vet inte om de i stället kanske är delar av ett öde, som inte kan undvikas, är bestämda av en försyn som ingen känner.
Vi vet ingenting om detta.
Men många av oss har nog varit med om att obetydliga och skenbart helt slumpmässiga händelser har fått viktiga följder."

Tordyveln flyger i skymningen och läsaren tas på allra största allvar.

I sin blogg nyss kallade Anders Ågren (m) - visserligen utan att nämna mitt namn - undertecknad för olyckskorp.

I Ljusdals-Posten för en herrans massa år sedan blev jag en gång med illa dold ironi kallad 'muntergök' av en grupp journalister som jag kritiserat för någonting, kommer inte ihåg vad.

Och en anonym insändarskribent bad en tid senare tidningen att sluta publicera mina insändare.

Nu väntar jag på att någon ska beteckna mig som 'dysterkvist', 'gnällspik' eller möjligen 'surskalle'.

Nåväl, Anders Ågren har förstås en poäng i sin blogg. Alliansen, som jag beskrivit som icke existerande i Umeå-debatten, har lagt fram ett gemensamt budgetförslag.

Vi återkommer på ledarsidan med en kommentar till det. Men det var en av alliansens och oppositionsrådets bättre dagar sedan valet.

Förhoppningsvis kan vi också se fram emot lite mer fart i debatten framöver när de olika budgetförslagen diskuteras.

Med tanke på den moderna historia som finns i Sverige med de tragiska morden på Olof Palme och Anna Lindh är det onekligen djupt smaklöst när ett produktionsbolag på uppdrag av Sveriges television utsätter statsministern för en pinsam vattenattack som bara lär få till följd att säkerhetspådragen måste skärpas återigen.

Den som överhuvudtaget skrattar borde snabbt sätta det i halsen. Det finns något värdefullt och demokratiskt i att även ledande svenska politiker kan röra sig relativt öppet och utan avspärrningar på offentliga platser.

Det är något att värna, inte att utnyttja för patetiska upptåg.

Och vad finns det för public service-tanke bakom att beställa in program där människor ska förnedras och förlöjligas?

Umeås kandidatur som kulturhuvudstad 2014 är så här långt bra, bred och infallsrik.

Dels visar den på vad Umeås kulturliv har att erbjuda redan i dag, dels lyfter den fram tänkbara utvecklingsvägar för framtiden och dels sammanfattar den Umeås kulturprofil tematiskt.

Fyra begrepp återkommer i huvuddokumenten: ungdomlighet, modernitet, mångkultur, inklusive samernas kultur och det nordliga läget.

Umeå, det är första intrycket, bygger sin ansökan både på viljan att räknas som en regional kulturstad i nivå med de bästa och på förhoppningen om att den geografiska dimensionen ska tala till Umeås fördel i konkurrensen med städer söderöver.

Det är två attityder samtidigt: Umeå som ett ungt, växande centrum med regionens mest framstående kulturliv och Umeå som en europeisk periferi i behov och förtjänt av uppmärksamhet, Umeå både som urban experimentverkstad och traditionsrik kulturmiljö.

Det är nog en klok strategi i grunden för att sticka ut bland ansökarstäderna. Saknas fortfarande gör möjligen en mer sammanhållen argumentation för Umeås europeiska dimension, men den formuleras förhoppningsvis efterhand.

Men processen är fortfarande bara i en första fas, mycket energi läggs om jag förstår det rätt på förankringsarbete bland medborgarna.

Umeås ansökan är ännu rörlig och formbar.

Då är det nog helt avgörande för Umeås chanser att diskussionen inte bara breddar kandidaturen med allt fler aspekter, utan också vässar den, synliggör kärnan innanför alla ord.

En stad som vill bli kulturhuvudstad måste, precis som Umeå, ha ett mycket brett perspektiv, men den måste också till slut våga välja och prioritera ganska strängt i sin framställning.

Umeå 2014 har kommit en bit på vägen med de fyra huvudbegreppen, men har mer att göra när det gäller att samordna, knyta ihop och koordinera alla de många aktörerna, infallen och utkasten till idéer och projekt kring kulturhuvudstadskandidaturen.

Ingen stad kan lyckas med allt det som Umeå, och andra kandidater, företar sig. Även vid en utnämning kommer prioriteringar att tvingas fram, realiteter att influera genomförandet.

Vad jag frågar mig när jag, med ofrivillig men tilltagande mättnadskänsla, tar del av Umeås kompetenta, välformulerade, fylliga, fullständiga, breda, genomtänkta, noggranna presentationer inom projekten Umeå 2014 är följande: var finns själva hjärtpunkten, det som får ansökan att ge kulturhuvudstadstanken en helt ny dimension, det som får Umeå att ta steget andra ansökarstäder - vars koncept sannolikt också håller höga nivåer - inte tar och samtidigt övertyga om projektenas genomförbarhet?

Kanske finns den redan där och bultar väl synlig för de som till slut fattar beslutet, men jag tror att det kommer att krävas ännu mer när det hettar till i ansökningsprocessen.

Tillsättningen av en ny kulturchef var exempelvis en bra och nödvändig, om än försenad, konkretisering av stadens kulturpolitik.

Vad innebär det egentligen att vara Europas kulturhuvudstad?

På hemsidan för Umeå 2014 kan man läsa ett antal dokument som ger en fyllig och intressant bakgrund till varför kulturhuvudstäder utses, på vilka grunder och efter vilken beslutsordning, men också analyser om vad ett kulturhuvudstadsår kan tänkas ge för vinnarna: stärkt och breddat kulturliv, fler arenor för kulturevenemang, fler företagsetableringar, ökad turism, internationella kontakter, ökad efterfrågan på bostäder, en allmänt positiv utveckling.

Det låter bra, men säger inte så mycket om vad som utmärker just en kulturhuvudstad.

Vad innebär själva begreppet Europas kulturhuvudstad? Kulturhuvudstad - kultur huvud stad - är ett mångbottnat begrepp.

Vänd på det, lek med det och det står snabbt klart att de möjliga definitionerna är många: huvudstad för kultur, kultur för en huvudstad, en stad för huvudkultur, en kulturstad för huvuden, ett huvud för kulturstaden, en huvudkultur för städer osv osv.

För man därtill in den europeiska dimensionen så finns här stoff för många avhandlingar.

Huvudstad kan vara något formellt och officiöst, något representativt och respekterat, något attraktivt och beundrat, en kylig kuliss eller en het smältdegel. Kultur - ja där är definitionerna oändliga till antalet.

Sanningen är givetvis att det inte finns någon entydig eller enkel definition av vad en kulturhuvudstad är, bara ett antal grundläggande, lösa, vaga kriterier som ska vara uppfyllda i de intresserade städernas kandidaturer.

För precis som med konstgenrer bör man vara mer nyfiken på vad en kulturhuvudstad kan vara, än bekymrad över vad den inte får vara.

De städer som kandiderar för äran uppfinner begreppet på nytt genom sina ansökningar och satsningar.
Därför finns det knappast några framgångsrecept från tidigare kulturhuvudstäder som går att kopiera.

Kulturhuvudstad blir, om konkurrensen är hård, den som för fenomenet framåt, i en ny riktning, ger det nytt, spännande innehåll.

En kulturhuvudstad motiverar sin utnämning genom att övertyga som unikt koncept, som potentiell förebild, inte genom att anpassa sig till en redan existerande mall.

Att Bill Clinton är en av mina favoritpolitiker har kanske framgått av ett par tidigare inlägg här på bloggen.

Ändå sedan George W Bush tillträde haft jag haft svårt att acceptera den utvecklingen i amerikansk politik - från åtta år med Bill Clinton direkt över till George W Bush.

Nåja, man ska akta sig noga för att tro sig fullt ut förstå ett annats land politiska landskap. Det kan vara betydligt mer komplicerat än vad en betraktelse på avstånd via tv eller tidskrifter kan lura en att tro.

Två artiklar i Newsweek om Bill Clinton här som tips i alla fall. Den första inleds så här:

'Man, I like that stuff,' Bill Clinton said. 'I shouldn't eat it, but I like it.' It was Sunday, March 4. On a private plane headed south from New York, the former leader of the free world was staring hard at a fully stocked bowl of food.

Till och med som lätt excentrisk expresident har han en ovanlig karisma. Men hjälper eller stjälper hans närvaro Hillary Clintons ambitioner att bli USA:s första kvinnliga president?

Och ännu märkligare än att de amerikanska väljarna gick från Clinton till Bush jr var möjligen att Tony Blair, en annan av mina favoriter, gick samma väg.

Det har jag fortfarande svårt att förstå, men den här artikeln speklulerar i att Blair kan ta Clinton som förebild även när det gäller hur man lämnar ett ämbete.

Vid en liten förströdd genomgång av bokhyllorna hittade jag häromdagen ett häfte med släktforskning som min farfarsfar Anders Gustaf Nilsson-Nordebo född 1873, på äldre dar lät trycka för familj och släkt 1950.

Den sidan av min släkt kommer från Överkalix, så långt man kan följa det bakåt. Vad fick dessa människor och alla andra att stanna i vintermörkret? Var hittade de kraften att skapa en kulturbygd bortom dagligt slit?

Med bilder och teckningar uppifrån Överkalix med omnejd, många på kyrkor förstås, utöver själva släktforskningen är det roligt, men också gåtfullt att se alla namn fladdra förbi.

Människor som har strävat på genom århundradena, men som det är omöjligt att längre göra sig en egentlig bild av, fråga ut, lyssna till, försöka förstå, lära av, tacka eller, när sommaren aldrig kommer och kylan nöter ner humöret, ställa till svars.

De satt förstås också och grubblade, om de hade tid och ork över, den första varma dagen i maj kring vad livet bär och innebär?
Med andra perspektiv och i en annan typ av värld, men med samma relevanta och banala drömmar om att det ska gå väl till slut.

Hur skulle de ha formulerat sig om man frågat dem om livet - i tjugoårsåldern, i trettioårsåldern, när slutet närmade sig?

Min farfarsfar skrev en dikt till häftet, som jag tycker återger klanger av folkrörelsenit och folkrörelsehopp, men också en aning om hårt slit på otacksamma villkor:

"Våra Fäders Hem i Norden

Vår fädernebygd, brusande älvars och skogars land,
Starkt har du bundit vid din barm, vårt släkte.
Tjusat du har med din sommarnatt,
Med älvars och bäckars sorlande brus.
Och vinterns gnistrande norrskensprakt.

Åldringen står på en solig höjd, och blickar med undran -
den ensamma stugan har växt till by,
Och vildmark bär gyllene skördar.
Fäderna byggde i fordom tid, våra hem och vår kyrka.
Härlig för oss deras gärning står.
I fädrens spår vi fortsätta.
Gud, våra fäders Gud,
Giv oss din nåd, och din kraft härtill."

Veckan innan Elitloppet på Solvalla är en av årets bästa - med alla startlistor som finns att gå igenom, spekulationer som går att föras, travsidor och travtidningar som måste plöjas.

Så byggs spänningen upp fram till tävlingarna.

Den här bloggen ska inte ligga helt på latsidan vad gäller Elitloppsspekulationer, men redan nu en första reflektion efter spårlottningen:

Skönt att Going Kronos får chansen att visa vad han går för.
Men varför säger magkänslan att han på grund av lite för långsam start kommer att bli oerhört tapper tvåa-trea den här gången?
Jag hoppas att känslan är fel och håller honom ändå som favorit i första försöket.

Citation börjar kännas som en allvarlig segerkandidat trots att han kapacitetsmässigt knappast är bästa hästen.
Han såg minst en klass bättre ut senast än någon gång tidigare, och med toppenläge i andra försöket kanske han till och med kan sno åt sig ledningen.

Frullino Jet är min skrällkandidat. Utan att ha någon koll på form eller tillstånd i övrigt så består intrycket från förra årets Elitloppshelg att det är en rackare som kan flyga lågt över ett upplopp.

Gentleman, som jag haft så fel om, och Jocose, som också kan flyga lågt, var förlorarna i spårlottningen, men båda har fortfarande finalchans.

Min spontana ranking av de två försöksloppen

Heat 1:
Going Kronos - Lutfi Kolgjini
Frullino Jet - Jos Verbeeck
A Touch of Flair - Ron Pierce
Super Light - Jörgen Westholm
---------------------------
Jocose - Örjan Kihlström
Torvald Palema - Åke Svanstedt
Thai Tanic - Björn Goop
L´Amiral Mauzun - Jean Michel Bazire


Heat 2:
Citation - Erik Adielsson
Mr Muscleman - Ron Pierce
Kool du Caux - Franck Nivard
Gentleman - Thomas Uhrberg
----------------------------
Red Chili Pirat - Örjan Kihlström
El Nino - Enrico Bellei
Acclaim - Håkan Eriksson
Giant Superman - Fredrik B Larsson

Kan man någonsin som vuxen gå tillbaka till sin ungdoms litterära hjältar - de som formade ens språk, hackade i och sandpapprade på ens världsbild, fick en att tvivla och hålla ut på samma gång?

Herbert Tingsten skriver i sina memoarer om hur han i yngre år gripen läste Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann, och hur förhållandet till dem två sedan förändras.

Dostojevskij, skriver Tingsten, "har för mig förblivit den ojämförlige, allt fängslande som jag läst sedan verkar mindre, tamare, efterklang."

Samtidigt bekänner han att han upphört att läsa honom:
"Det kändes, jag tror inte att jag överdriver, som att riva upp sår, då jag mer och mer sällan gick tillbaka till honom. Jag kunde temat, jag försökte, med många återfall, bryta mig loss ur temat, och att återvända till detaljskildringarna blev en pina".

Thomas Mann, däremot, fortsätter han att läsa upp i åren.
"Men, skriver Tingsten, "i fråga om Mann har min uppfattning och mitt engagemang förändrats på ett helt annat och mera väsentligt sätt. Mann har förblivit en glädje utan att längre kunna gripa - annat än genom spirituella reflexioner och finslipade formuleringar."

Dostojevskij var min första riktigt stora litterära hjälte inom, fast jag hatar ordet, vuxenlitteraturen.
Men efter att ha skrivit ett specialarbete om Bröderna Karamazov på gymnasiet har jag bara med något undantag läst honom igen, möjligen någon av romanerna som jag inte hunnit med innan.
Endast kapitlet om storinkvisitorn och kapitlet om Kolja i Bröderna Karamazov har jag läst om ibland, men då som när man bara äter det godaste av maten och skrapar undan resten, även det nyttiga.

Thomas Mann kan jag möjligen upptäcka på nytt genom att läsa honom i originalspråket.
Men de gånger jag försökt uppstår samma känsla: jag minns varför Doktor Faustus eller Huset Buddenbrook betydde allt, men inser också att de inte längre gör det.

När jag för kanske sex-sju år sedan hade läst Hermann Hesses roman Glaspärlespelet var jag övertygad om att den skulle följa mig resten av livet. Men sedan dess har jag knappt öppnat den, orkar inte ens igenom första sidan.

Jag är rädd för att ge mig in de böcker som betydde mycket då, rädd för att upptäcka att de inte längre griper eller ens fascinerar, rädd för att återvända in i stämningslägen som inte låter sig förenas med det normala vuxenlivets produktivitet och ansvarstagande, rädd för att väcka drömmar till liv eller rädsla till liv, rädd för min egen smak då och för min egen smak nu.

Olof Lagercrantz skriver i "Om konsten att läsa och skriva" om njutningen i att läsa samma bok flera gånger, och exemplifierar med Mumintrollet. Men frågan är om det gäller för de böcker som hade störst betydelse i ungdomen, som inte bara var läsupplevelser utan även livsupplevelser?

Ska jag inte ändå våga mig på Eyvind Johnson igen?

Kuba, Sudan, Ryssland, Egypten och ett antal andra länder med tvivelaktig inställning till mänskliga rättigheter gav Kina sitt stöd i FN och röstade på fredagskvällen för att den Liberala internationalen skulle uteslutas ur FN:s råd för frivilligorganisationer.

Orsaken till Kinas kampanj mot den Liberala internationalen är de liberala partiernas kontakter med och stöd åt Taiwan.

Bara USA, Storbritannien och Israel röstade mot uteslutning.

Det är lätt att hålla med folkpartiets utrikestalesman Birgitta Ohlsson: det är verkligen en skandal att diktaturer så ofta får FN att framstå som ett dåligt skämt när det gäller de mänskliga rättigheterna.

Miljöpartiets pågående kongress i Norrköping får mig att minnas den enda miljöpartikongress som jag bevakat på plats: den i Luleå 2001 dit jag var utsänd på uppdrag av Göteborgs-Postens ledarsida.

Jag minns framför allt det briljanta, bohemiska men ändå stränga sätt på vilket den unga kongressordföranden höll ombuden i herrans tukt och förmaning. Något som miljöpartikongresser kräver för att inte spåra ur.

Hon var inte särskilt känd då - Maria Wetterstrand. Och lite stolt är jag över att redan den gången ha förutspått hennes kommande avancemang till språkrör.

Jag gillar partikongresser. Debatterna som pågår till sent in i natten, perifera och för utomstående helt obegripliga strider som får kongressdeltagarna att gå upp i varv.
Lätt excentriska, filosofiska inlägg från okända politiker som om man lyssnar lite noggrannare ofta är tänkvärda och djupsinniga på ett sätt som partiledarnas eller de kända företrädarnas anföranden sällan är.

Just miljöpartiets kongresser lever alltid med spänningar mellan utopism och realism, lusten att opponera och viljan till inflytande. Ibland tvingas partiet slå knut på sig självt i försöken att förklara för omgivningen vad man egentligen vill och menar.

Så var det redan i Luleå 2001 med många turer kring olika beslut och en irriterad partiledning som fick se en del "oönskade" motioner gå igenom trots att man gjorde vad man kunde för att avstyra dem.

Att man fortfarande, trots exempelvis miljöfrågans uppenbara behov av internationella uppgörelser, klamrar sig fast vid det obegripliga EU-motståndet är för mig en gåta.
Det är synd att de svenska miljöpartisterna inte är lite mer lika de gröna i Tyskland, som bejakar Europasamarbetet.

Den ryska regimen fortsätter att trakassera sina kritiker och bryta mot de mänskliga rättigheterna även inför toppmötet mellan EU och Ryssland i dag.

EU:s ledare måste göra klart för Vladimir Putin att det som sker i Ryssland är oacceptabelt och kommer att få konsekvenser för samarbetet. Frågan är dock om man förmår enas kring ett sådant klarspråk.

Vad betyder det egentligen att "ta debatten" med Sverigedemokraterna?

Allt fler kritiserar nu att det trots allt fortfarande väldigt lilla partiet får så stor uppmärksamhet i framför allt tv - som vore det ett riksdagsparti med stort väljarstöd. Det kan få en legitimerande effekt.

Men fortfarande anser många att valresultatet förra hösten visar nödvändigheten av att "ta debatten".

Jag tror att det råder en viss förvirring kring hur just strategin "ta debatten" ska förstås.

Att granska och kritisera Sverigedemokraternas påståenden, frågeställningar och mytbildningar är väldigt viktigt. Liksom att respektera deras rätt att hålla möten. Vi kan inte låtsas som om partiet inte finns efter dess många lokala valframgångar förra hösten och dess växande ambitioner på nationell nivå.

Men det är en skillnad mellan att å ena sidan föra den debatten och å andra sidan ge partiets företrädare uppmärksamhet som annars bara partiledare för riksdagspartierna får.

Partier och debattörer måste hitta balansen mellan att å ena sidan kritisera Sverigedemokraternas budskap och å andra sidan behålla perspektiven när det gäller deras storlek.

Jan Björklund kan nu räkna hem stöd från det ena folkpartidistriktet i landet efter det andra som partiledarkandidat.

Nu meddelar Britt-Marie Lövgren (fp) på sin vk-blogg att även Umeås folkpartister stödjer Jan Björklund som partiledare med Cecilia Malmström som förste vice ordförande.

Det hade förstås varit en präktig sensation om beskedet varit att man stödjer någon annan.
Sedan Cecilia Malmström sagt sig inte vara intresserad av en kandidatur är Jan Björklund ensam på banan när det gäller partiledarskapet.
Och Cecilia Malmström framstår som rätt given när det gäller platsen därefter.

Mer intressant är att folkpartiet i Umeå för fram Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni som kandidater för posten som andre vice ordförande.

Det kan säkert ses som en indirekt markering mot andra tänkbara, men inte särskilt lämpade, namn som Johan Pehrsson eller Allan Widman.

Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni är två liberaler som, utan att vara varandra särskilt lika vare sig till framtoning eller åsikter, står för något annat den ljumma borgerlighet jag varnar för i en signerad text om folkpartiet på dagens ledarsida.

Men eftersom Nyamko Sabuni redan har en plattform genom sitt statsrådskap och Birgitta Ohlsson varit en tydlig och frispråkig kritiker av folkpartiledningens misstag de senaste åren vore Ohlsson som andre vice ordförande en signal utåt om att partiet insett behovet av förnyelse och självkritik.

Jag såg i bokhandeln häromdagen att det kommit en ny biografi av Bengt Jangfeldt om den ryske poeten Vladimir Majakovskij (1893-1930): "Med Livet som insats: Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets."

Det är nästan omöjligt att översätta poesi, men det har gjorts många goda försök att överföra ryska dikter till svenska.

Jag bläddrar i en pocketutgåva med Majakovskij-tolkningar gjorda av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt.

Att läsa översatt poesi är lite grand som att gå på teater med antingen förbundna ögon eller hörselskydd på - en dimension saknas ofrånkomligen - men även genom översättningen anar man den febriga, hetsiga kraften i Majakovskijs dikter:

"Min dikt
ska med möda gräva sig fram
genom sekler
och förbli tung,
hård,
och väsentlig,
som en vattenledning
in i våra dagar,
för länge sedan ditlagd
av romerska slavar."

I förordet till pocketutgåvan berättas en anekdot som säger en del om perspektiven i Majakovskijs diktning:

"Dina dikter är för tillfälliga. De kommer snart att vara glömda", ropade en åhörare till Majakovskij under en uppläsning. "Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se", ropade Majakovskij tillbaka.

Med den attityden skrev han också, i en blandning av tillfällighetsdiktning och evighetsdiktning:

"I mitt hjärtas kyrka står kören i brand!

Som barn ur brinnande byggnader flyr
förkolnade siffror och ord ur mitt kranium.
Så sträcktes
skräckens händer mot skyn
från det brinnande däcket på Lusitania
På uppskrämda människor
i rofyllda lägenheter
stirrar eldskenets röda ögon från himlen.
Jag står här och vrålar till kommande sekler:
jag brinner!"

Det här lär vara de hästar som är klara för Elitloppet 27 maj, sedan El Nino fått en inbjudan i går:

Acclaim
Citation
El Nino
Gentleman
Mr Muscleman
L'Amiral Mauzun
Torvald Palema

Fina hästar, men inte känns det ur Elitloppsperspektiv som något särskilt eggande startfält än så länge, i synnerhet inte om man jämför med tidigare år under 2000-talet - mer som en bra gulddivision med lite utländsk glans.

Arrangörerna kan förstås inte göra mycket åt den ojämna kvaliteten på eliten eller åt att en del givna namn inte vill delta.

Men det vill nog till att Going Kronos kommer till start för att det inte ska bli ett av de sämre Elitloppen på flera år.

Jag tycker personligen att Frullino Jet borde vara given med tanke på hans uppvisning i Fyraåringseliten för ett år sedan.

Det är roligt med hästar som imponerat i fyraåringslopp under Elitloppshelgen ett år och som sedan kommer ut i själva Elitloppet 12 månader senare.

I går var jag moderator för en debatt på universitetet om Kina och de olympiska spelen nästa år där Maiping Chen, internationell sekreterare för Independent Chinese PEN Centre, Patrick Krainer från VK-sporten och Lars Bodén från VF deltog.

Det blev ett intressant samtal om olika aspekter av förhållandet mellan idrott och politik, situationen för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina, hur resonemangen gick när Kina tilldelades OS och hur omvärlden agerar och borde agera inför arrangemanget nästa år.

Att det är en högaktuell fråga visar två nyheter från det senaste dygnet:

I går uppmärksammades att riksdagsmannen Göran Lindblad utsatts för påtryckningar av den kinesiska ambassaden i Stockholm inför ett tal om demokrati och Kina vid en konferens i Bryssel.

Och i dag kritiserar folkpartiets utrikestalesman Birgitta Ohlsson den kinesiska regimen för dess försök att få Liberala Internationalen utesluten ur Förenta nationernas råd för frivilligorganisationer på grund av Liberala Internationalens stöd till och kontakter med Taiwan.

Det lär finnas all anledning att inför och under OS nästa år många gånger återkomma med granskningar av förtrycket i Kina, och med debatt kring omvärldens agerande när grundläggande principer vägs mot ekonomiska intressen.

(Varning: denna blogg innehåller svordomar och mustiga uttryck)

Sådana här dagar måste jag alltid citera en dikt av den legendariske dagsverspoeten Alf Henriksson:

'Väderleksrapport

Ett jävla väder rasar
i detta jävla land
för alla jävla masar
på Siljans jävla strand.
Varenda jävla skåning
i Malmös jävla hus
har stängt sin jävla våning
för stormens jävla sus.
I Smålands jävla städer
och Lapplands jävla fjäll
är det ett jävla väder
i denna jävla kväll.'

Å andra sidan skriver han i en annan dikt något som man kan tänka på när humöret sjunker i takt med regnet mot ansiktet:

'Retar du upp dig på ting som är små,
så är du väl inte större än så.'

Jag har inga kreativa förslag på slogans för Umeå - men vill ta upp en annan aspekt av frågan.

Till vem ska slogan rikta sig och vad ska den gälla?

Ska den vara ett sätt att marknadsföra staden utåt eller peppa staden inåt?
Ska den syfta på vad Umeå är i dag eller på vad Umeå vill bli i framtiden?
Ska den vara ett sätt att söva debatten - slogan istället för problemdebatt - eller att väcka debatten - en slogan som uppfordrar till handling, självkritik och nytänkande?

I dag har jag inte känslan av att så många runt om i landet förknippar Umeå med något annat begrepp än "Björkarnas stad" - och även om det är vackert och bör värnas, så kan det knappast tillföra mer i marknadsföringshänseende än det redan gjort.

Förmodligen finns det inget sätt att med ett varumärke ta en genväg förbi verkligheten.

Om Sundsvall kallar sig Norrlands huvudstad så har det väldigt liten betydelse för stadens rykte fram till den dag som Sundsvall faktiskt kan visa på gångbara argument för att titeln hör hemma där.
Umeå vinner inte mer bara för att man har en slogan som säger att det är så, men kan också göra sig ett rykte som framgångsstad utan att någon utomstående har en aning om med vilka ord kommunen helst vill beskriva sig själv.

Den enda riktigt värdefulla slogan som man kan hitta är den som omvärlden tycker att man är förtjänt av och därför börjar upprepa, inarbeta och göra till ett allmänt begrepp.

Och det kan också bli lite smålustigt när kommuner satsar på slogans som omvärlden inte tycker är särskilt berättigade.
Inget ont om Bollnäs i Hälsingland - absolut inte - men orden (om jag minns rätt) "Bollnäs - det är här det händer" som på kommunens tågstation mötte (möter?) resenärer på väg från eller till Stockholm kändes alltid lite i grunden självironiska.

Det var sällan i Bollnäs det hände, men det var inte heller den kommunens enda eller bästa argument i konkurrensen med andra.

Det är roligt med en slogandebatt, men faran är att det lurar hela debatten att börja i fel ända: med jakten på ett varumärke för något som man ännu inte riktigt vet vad det är eller bör vara.

Att reglerna för värnplikten är omoderna och inte längre motiveras av försvarets behov torde väl de flesta kunna vara överens om.

Nu kommer signaler från regeringen om att systemet kan vara på väg att ändras på sikt.

I en intervju med Svenska Dagbladet funderar försvarsministern Mikael Odenberg - för en gångs skull ska jag inte skälla på honom här i bloggen - kring en lösning där den allmänna värnplikten bara gäller när det försvarspolitiska läget kräver det, och då omfattar både män och kvinnor, medan den i fredstid är vilande.

Ja, det kan vara en lösning, även om det är oklart ännu hur planering och organisering inom försvaret skulle fungera när definitionen av fredstid respektive orosläge påverkar värnpliktens reella vara eller inte vara.

Att värnplikten, om den finns, ska vara könsneutral är ett självklart krav.
Och det finns en del goda, gamla argument om folkförankring för att ha värnplikt i stället för yrkesarmé.

Men det är tveksamt om de argumenten är tillräckligt många och tillräckligt relevanta i dag när försvaret är högteknologiskt, kräver en annan typ av utbildning än tidigare och måste utformas utifrån de krav på snabb organisationsförmåga som internationella, fredsbevarande uppdrag kräver.

Med tanke på hur få som tas ut till värnplikten i dag går det dessutom knappast att som förr upprätthålla argumentet om folkförankring.

Och de grundläggande värderingar som försvaret ska styras av måste ju även gälla i rekryteringsprocessen oavsett system - alltså finns det inget större formellt skäl att se just värnplikten som ett skydd mot att konstiga politiska värderingar skulle ta över försvaret.

Att slopa värnplikten åtminstone i fredstid vore att utveckla ett föråldrat system och få det att harmonisera bättre med försvarets verkliga arbete, behov och uppdrag.

Ibland undrar man ju om alla klockor stannat.

Tre små nyheter från de senaste dagarna som många redan kommenterat men som ändå får en att gnugga ögonen lite:

Det existerar alltså ännu i dag herrklubbar med förbud mot kvinnliga medlemmar där mäktiga svenska män med uppburna positioner - exempelvis arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin - bygger sina nätverk.
Jösses. En snabb koll i almanackan ger dock klart besked: jo, vi skriver år 2007.

Ny ordförande i FN:s kommission för hållbar utveckling är - Zimbabwe.
Landets diktator Robert Mugabe begår ständiga övergrepp på de mänskliga rättigheterna och har vanskött Zimbabwe till ruin och ekonomiskt förfall.
Trots det belönas hans regim med ett prestigefullt uppdrag som ordförande i en kommission för hållbar utveckling.
Ibland framstår FN som ett skämt när det gäller de mänskliga rättigheterna.
Synd, frågan om hållbar utveckling hade förtjänat mer än så.

Kungahuset kräver höjt apanage - dvs mer skattemedel - för att kompensera för att kungabarnen blivit vuxna. Något över 100 miljoner vill man ha.
Det är en radikal nyordning i familjepolitiken: mer pengar till pappa när barnen börjar jobba.
Diskussionen borde ju istället gälla hur man på värdigast sätt kan börja avveckla den svenska monarkin och övergå till ett demokratiskt acceptabelt system med folkvald statschef.
Förhoppningen att så ska ske är förstås minimal.

För övrigt kan man väl konstatera att Mikael Wiehe är betydligt mer fräsig när han kritiserar dansk lagstiftning än när han försvarar den kubanska regimen.

Peter Örns avgång som Sveriges radios vd sätter den här debattartikeln som han skrev i VK för en vecka sedan i nytt ljus.
Nu framstår den som något av ett slutord och en sammanfattning av hans tid vid Sveriges radio.

Det är uppenbart att debatten om och osäkerheten kring vilket uppdrag, vilken utformning och vilket organisation public service ska ha framöver kommer att pågå länge till.

Den får säkert en ny intensitet i och med Peter Örns besked i dag.

Angående den lite kärvande befolkningsutvecklingen i Umeå: det är en väsentlig skillnad mellan att å ena sidan i sak förklara varför det går sämre under högkonjunkturer och bättre under lågkonjunkturer, och att å andra sidan göra det till en politisk försvarslinje för att slippa kritik.

För en stad med framstående universitet men svagare arbetsmarknad är det naturligt att nationella högkonjunkturer bromsar befolkningsutvecklingen.

Även andra redovisade faktorer kan spela in - som exempelvis var studenter folkbokför sig.

Men med det får Umeå inte slå sig till ro. Åtminstone inte om målet är att växa snabbt framöver. Då måste det gamla mönstret brytas.

Umeå får inte bli en stad som längtar till nästa lågkonjunktur och dåliga tider för landet, för att det då blir lättare att konkurrera befolkningsmässigt med städer som saknar Umeås utbud på utbildningsområdet.

Målet måste ju, om ambitionen är att växa i rekordtempo, vara att få en arbetsmarknad som räcker till gott i konkurrensen även under högkonjunkturer, som gör det möjligt att i än högre utsträckning än i dag locka hit och behålla människor i kommunen i såväl goda som dåliga tider.

Jag såg inte på Eurovision Song Contest i går kväll, mer än den korta genomgången av låtarna innan omröstningen.

Jag gillade...trumvirvel...Rumäniens scenframträdande, men det säger kanske mer om min smak än ni ville veta.

Ett intressant blogginlägg om det hela finns i alla fall hos Jonas Morian som tar upp en rad aspekter kring tävlingen, och även en politisk dimension i frågan om nästa års arrangemang.

Att jag inte är något stort fan av moderate försvarsministern Mikael Odenbergs politiska prioriteringar har väl framgått rätt ofta här på bloggen och på ledarsidan.

Förslagen om ökad avlyssning och övervakning genom Försvarets radioanstalt, som Mikael Odenberg drivit, har jag kritiserat löpande sedan de lades fram, och det är glädjande att se att åtminstone tidningarnas ledarsidor och en del tidskrifter fortsätter att hålla debatten om den personliga integriteten levande. I synnerhet som liberalerna i riksdagen - de som borde sagt ett rungande nej på en gång - med få undantag antingen är tysta eller till och med aktivt stödjer förvarsministerns idéer.

Mikael Odenbergs senaste snilleblixt är att försöka undanta den svenska klusterbomben, Bombkapsel 90, från det folkpartiförslag om förbud mot klustervapen som utrikesutskottet i går slöt upp bakom.

Måtte han inte få något gehör för de tankarna i resten av regeringen. För det är ju inte Mikael Odenberg, egentligen, som är problemet.
Han må ju driva frågor utifrån sin övertygelse, det kan man inte ha så många invändningar emot. Problemet är att de som borde tycka annorlunda håller inne med sina uppfattningar eller köpslår med dem.

Och förresten: vad ska Sverige överhuvudtaget med en klusterbomb till?

Lotten Lindström påpekar på sin blogg att problemet med bristande föryngring inom politiken inte är begränsad till mindre kommuner. Och det är ju helt sant. Det är ett generellt problem egentligen överallt, till och med i de största städerna.

De politiska partierna har kvar sina gamla folkrörelsestrukturer och folkrörelsevanor, utan att längre ha den omfattning på verksamheten som ofta krävs för dem.

Hur partierna ska kunna ta med sina bästa traditioner in i en ny tid, men samtidigt släppa gamla ovanor och förnya sina organisationer och sina arbetssätt så att fler unga människor vill och orkar ge sig in i den politiska verksamheten kommer att bli en mycket omdiskuterad sak även framöver.

Hittills har de diskussionerna inte fört till några större genombrott.

Jag hade inte heller tänkt ge mig in i den här debatten eftersom jag inte såg uppträdandet och inte kan förstå att en modern kulturstad med så gott rykte som Umeå kan chockeras så väldeliga över att det skvätter lite på en performance-scen.

Man måste inte - kan inte - gilla all kultur och man får gärna kritisera, debattera och bli rasande på konstverk utan att det är något konstigt eller kulturfientligt med det.

Vanliga medborgares protester är därför helt i sin ordning.
Ett levande kulturliv förutsätter en debatt, att människor bryr sig om det som görs och inte står likgiltiga inför genrefrågor eller kvalitetsaspekter.

Att Norrlandsoperan får skäll är därför inget problem och inte heller något att rycka på axlarna åt.

Man måste bearbeta kritiken, precis som kritikerna bearbetat konstverket eller åtminstone ryktena kring det.

Kulturen är inget skyddat rum, tvärtom, där ska alla dörrar stå vidöppna för meningsutbyten som dessa.

På ett personligt plan: jag har, som kulturvän, inget problem med att rakt ut bekänna: kissande performance-artister är inte min grej, det är inte något som jag engageras av eller vill titta på.
(Även om uppmärksamheten kring just detta konstverk visar att den här typen av performance ännu inte, som jag trodde, hunnit bli så gängse att den framkallar gäspningar snarare än protester.)

Men ett kulturutbud som bara utformas i enlighet med någon viss smaknorm om vad som är god och dålig kultur, förnuftig och idiotisk kultur dör sotdöden.

Kulturlivets frihet, oberoende och rätt att experimentera är en grundbult i det demokratiska samhället. Accepterar man den principen accepterar man också kulturens rätt att ibland misslyckas, spåra ur, bryta död mark, i sitt ständiga sökande.

Kulturens frihet gäller också rätten att ibland kanske inte tilltala någon alls.

Därför är det en skillnad mellan när enskilda medborgare protesterar mot enskilda konstverk utifrån ett smakperspektiv och när ledande politiker gör det.

Börjar makthavare översätta sin personliga, estetiska smak till principer för vilka verk som ska vara tillåtna på skattefinansierade scener är vi illa ute.

Och vill de ändå göra det - vilket i och för sig är deras rätt - så bör de först i god tid innan nästa val gå ut med budskapet till väljarna att de vill ändra kulturpolitikens hittills av alla partier erkända utgångspunkter.

Den debatten är långt större och mer principiell än ett enskilt konstverk.

Vi har i dag en huvudledare om problemen för den stora alliansen i Storuman.

Just i det skede, med investeringar och tillväxt, när bland annat gruvor och biobränsle skapar möjligheter att skapa en stabil, positiv utveckling i inlandet på lång sikt, med blicken riktad även bortom den nuvarande boomen, så är det olyckligt om det politiska ledarskapet fastnar i låsningar och motsättningar.

Som vi skriver i huvudledaren måste alliansen i Storuman nu visa om den är av rätta virket.

Man kan också återigen göra reflektionen - som gäller de flesta mindre kommuner i landet - kring den politiska åldersstrukturen inom partierna och behovet av föryngring med nya krafter som inte bär med sig gamla motsättningar.

När yngre krafter visar intresse för politiskt engagemang får man hoppas att partiernas äldre garden är beredda att ge dem förtroende och uppdrag i tid.

Sitter och bläddrar i en mycket fascinerande bok om kaffets historia av Mark Pendergrast: "The History of Coffee and How It Transformed Our World"

Det handlar om kaffets historia ur både ett kulturellt och ett ekonomiskt perspektiv.

Kaffe är ett i hög grad politiskt fenomen. Men konsumtionsledet skiljer sig helt från produktionsledet vad gäller de politiska konsekvenserna av dryckens enorma popularitet i världen.

För konsumenterna innebar kaffet och cafékulturen för några hundra år sedan sedan en viss frigörelse från den passiviserande alkoholen och en tillnyktring som gav tid och kraft över åt kritiskt tänkande och aktiv handling.

Cafékulturen innebar också på många håll en motvikt mot gamla hierarkier genom att främja samtal, diskussioner, skvaller, smidandet av planer och utbyte av nya idéer.

Kaffet har i det avseendet påverkat den demokratiska utvecklingen i framför allt Europa.

Mark Pendergrast citerar bland andra William Ukers bok "All about coffee" från 1935 (i min översättning):

"Var helst den infördes betydde den revolution. Det var den radikalaste drycken i världen, eftersom dess funktion alltid var att få människor att börja tänka. Och när människor började att tänka, så blev de farliga för tyrannerna."

Men för de som slitit på kaffeplantagerna i odlingsländerna har fattigdom och hårda arbetsförhållanden, ofta rent slaveri, förstås varit vardag ända från tidigt i kaffets historia.

Därför känns satsningarna på ekologiskt hållbar odling och rättvisa villkor och ersättningar inom kaffeindustrin, som börjar synas allt mer i butiker, på caféer och i livsmedelsaffärer så viktiga att stödja.

En liten, perfekt espresso på något av Umeås caféer kan alltså återspegla århundraden av radikal, motsägelsefull och intressant politisk utveckling.

Att lyssna till Tony Blairs presskonferens alldeles nyss var en påminnelse om vilken fantastisk talare han är.

Jag kommer spontant bara på två i samma generation av internationellt betydande politiker som kan mäta sig med Blairs förmåga till kommunikation: USA:s förre president Bill Clinton och Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer.

Blair såg både trött och lättad, nöjd och ansträngd ut under presskonferensen. Det är fascinerande att se hur mycket han åldrats i sitt ansikte på bara några år.

Det mesta var ett passionerat försvarstal av vad han gjort under tio år som premiärminister, men han kom också i slutet åtminstone i närheten av att erkänna misstag:

"Jag kan ha haft fel, det får ni avgöra...men jag gjorde vad jag trodde var rätt för vårt land."

Det lär bli en mycket citerad mening de kommande dagarna. Han var som väntat mycket övertygande när det gällde inrikespolitiken, och mindre övertygande när det gällde de senaste årens strategi i kampen mot terrorism.

Det finns många aspekter av de senaste tio åren i brittisk politik som är värda att analysera och kommentera närmare.

Jag är nyfiken på hur Tony Blair kommer att värderas i olika länder och i olika tidningar och tidskrifter, vad som beroende på utgångspunkter kommer att lyftas fram, lovordas och kritiseras.

Jag har en ovana, demonstrerad även här på bloggen, att gärna komma med citat.

Ett som jag ofta använt, senast för ett par månader sedan i en text om Lars Leijonborg, när politiker varit på väg mot avgång är hämtat från Winston Churchill. Så här avslutade jag en krönika om Tony Blair för Liberala Nyhetsbyrån i september 2004:

"Den åldrande Winston Churchill lär inför sin avgång som premiärminister resignerat ha sagt: 'Jag känner mig som ett flygplan, som i skymningen och med bensinen på upphällningen, letar efter någonstans att landa.'
Tony Blair har fortfarande bränsle i tanken som räcker och även om solen sjunker mot sen eftermiddag så kommer det med största säkerhet att bli han själv som väljer när och var hans premiärministerskap ska ta mark."

Tony Blairs avgång har alltså varit på gång länge, men nu tycks han ha insett att tiden är mogen.

Efter lokalvalen förra sommaren pågick spekulationerna för fullt om när och hur han skulle välja att tacka för sig. Då skrev jag den här krönikan, med en antydan om vem som blir hans trolige arvtagare i brittisk politik.

Det är svårt att veta hur Tony Blairs tid vid makten kommer att summeras i historieböckerna.

Att han var en av sin tids mest briljanta politiker står väl utom tvivel, med förnyelsen av Labourpartiet i liberal riktning och marginaliseringen av de konservativa.

Men så försvann han in i alliansen med George W Bush inför Irakkriget och med det försvann också mycket av hans rykte och ställning.

Timothy Garton Ash skriver, som vanligt lysande, i The Guardian om lärdomarna från eran Blair.

Undersökningen från Demoskop som visar att nio av tio svenska ungdomar inte känner till Gulag och att många även i övrigt har mycket bristande historiekunskaper är oroväckande.

Skolan ska vila på en demokratisk värdegrund och med ett historiskt perspektiv utveckla elevernas beredskap inför framtiden och förmåga till dynamiskt tänkande.

Här har något brustit som måste rättas till. Undersökningen borde utlösa en bred debatt om både historiekunskap och om den överslätande attityd till just kommunismens brott som funnits i Sverige.

Han har vandrat en lång väg på kort tid Fredrik Reinfeldt.

Från att nästan ha försökt göra nedprioriteringen av miljöfrågorna till ett tema i valrörelsen förra året börjar statsministerns läppar nu att färgas lätt gröna av det nyfunna intresset för klimatfrågan.

Vid det kommande mötet med USA:s president George W Bush vill han, enligt en intervju i Dagens Nyheter, göra den globala uppvärmningen till huvudtema för samtalet.

Det är lätt att raljera med Fredrik Reinfeldt omvändelse, men den är samtidigt en positiv konsekvens av ett lyssnande ledarskap.
Hellre en statsminister som vaknar än en som fortsätter att slumra. Balansgången mellan att vara lyhörd och att vara opportunist kan ibland vara fin.

Att Fredrik Reinfeldt nu vill tala miljö är välkommet. Först då blir det möjligt med en riktigt konstruktiv diskussion om miljöpolitikens innehåll.

En replik från den avslutade tv-serien Vita Huset dyker upp i minnet: sedan CJ erkänt att hon inte haft koll på en sakfråga utan bara låtsas förstå vad alla pratar om men nu vill lära sig ordentlig säger Sam:

"I'll tell you what, let's forget about the fact that you're coming a little late to the party and embrace the idea that you showed up at all.'

Att Berlin ligger mig varmt om hjärtat är ingen hemlighet.

Inte bara för att jag trivts rasande bra när jag bott där, att jag träffade min fru där och att vår son föddes där.

Utan också för att Berlin är en stad som oupphörligt fascinerar med sitt rika utbud, sina många motsägelser, sin myriad av idéer och kreativa människor samtidigt som stadskassan är tom, arbetslösheten hög och konkursen ständigt hotande, sina många historiska lager och sin märkliga blandning av attityd och avspändhet, bullrande världsmetropol och grönska.

Jag rekommenderar verkligen kulturredaktör Leif Larssons Berlinbetraktelse på kultursidan i dagens VK.

Uppdrag gransknings tv-reportage i går kväll om de nya ungdomssajterna - bland annat Apberget för vilken koncernen Västerbottens-Kuriren AB, inte att förväxla med tidningarna VK och VF, är ny majoritetsägare - var angeläget på flera plan.

Först och främst givetvis som granskning av hur den nya tekniken kan leda helt snett om det inte finns bättre kontrollstationer och spärrar inbyggda i systemen än att barn i rask takt kan dra på sig jätteskulder.

Den tekniska snabbheten, och den abstrakta känsla av att det inte är på riktigt som internet kan inge, har gjort missbruk till en sekundsak och ökat risken för att barn ska dras in i en konsumtionshets.

Sajternas ansvariga måste - uppmärksammade på hur illa det kan gå - med vägledning av grundläggande etik utveckla den teknik eller de regelsystem som krävs för att inte barn ska kunna utnyttjas eller förledas.

Finns viljan går det givetvis att lösa.

Därför får man, när det gäller exempelvis Apberget, förutsätta att åtgärder vidtas av de nya ägarna i enlighet med de besked som lämnades i programmet.

Att en koncern som Västerbottens-Kuriren AB gått in som majoritetsägare höjer med automatik kraven på etisk medvetenhet i verksamheten. Så ska det vara.

Det är helt berättigat att Uppdrag granskning ställer frågor också utifrån det perspektivet.

De här citaten har uppmärksammats på flera håll, men jag fick dem via Liberala Nyhetsbyråns blogg.

På socialdemokraternas extrakongress 17 mars sade Göran Persson:

"Lobbyisterna arbetar inte för det nya. Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobbyisterna."

I dag, efter att ha blivit rekryterad till pr-företaget JKL som Senior Advisor, sade han:

"Jag lockas av att kunna delta i samhällsutvecklingen i en annan roll ... Den verksamhet som JKL bedriver blir allt viktigare för företag och organisationer och jag ser fram emot att kunna bidra med min kunskap och mina erfarenheter."

Återstår att se om Göran Persson i sin nya roll kommer att leva upp till analysen från 17:e mars eller till förhoppningen i dag.

Och huruvida han väljer en tillbakadragen eller högprofilerad framtoning i sitt nya uppdrag?

Fler kommuner diskuterar företagsklimatet utifrån Svenskt Näringslivs undersökning som presenterades i går.

En tidigare kollega från min tid inom travjournalistbranschen och en klurig motståndare vid återkommande schackpartier över internet, Joakim Mattsson, har också fallit för frestelsen att börja blogga.

I ett par inlägg de senaste dagarna på allehanda.se skriver han om företagsklimatet i Härnösand och Jantelagen.

Richard Nixon, amerikansk president 1969-1974 och Henry Kissinger, först inflytelserik säkerhetsrådgivare och sedan amerikansk utrikesminister mellan 1973-1977, var ett märkligt par.

Newsweek har en artikel om det med rubriken: "A Deeply Weird Relationship."

Tips för den som vill få några snabba, udda, lätt absurda ögonblicksbilder från Vita Huset under Watergate-perioden.

I går arrangerade Svenskt Näringsliv och Umeå kommun ett möte för att diskutera den undersökning av det lokala näringslivsklimatet i Sverige som visade att Umeå rasat från 103:e plats till 152:a plats, och där lägst betyg delats ut åt den kommunala servicen och byråkratin.

Läge för självkritik, läge för en ingående diskussion om vad som bör göras, läge för ödmjukhet och respekt för att inte alla jublar över företagsklimatet i Umeå?

Givetvis inte.

Anfört av Roland Carlsson från Umeå Kommuns Näringslivsservice slog mötet direkt fast tesen att de företagare som delat ut lägre betyg i undersökningen förmodligen var gnälliga norrlänningar utan kunskap i hur man bör svara på enkäter.

Sedan rullade, med några hedervärda avbrott, de ömsesidiga lovorden från Stadshuset och närvarande företagare på om hur fint det fungerar i Umeå, hur bra alla samarbetar och hur orättvis och missvisande undersökningen är.

Den enda kritik som fick riktigt gehör var att kommunens tjänstemän måste öka sina kunskaper om näringslivet, och att kommunen förmodligen varit för dålig på att kommunicera ut till företagarna hur föredömligt allting i övrigt är i Umeå - och att resten är medias fel.

Av den dominerande stämningen på mötet att döma var slutsatsen att småföretagarna, gnälliga norrlänningar som inte kan fylla i enkäter på rätt sätt, inte fattar hur bra de har det, men med bättre informationskampanjer ska det nog bli bättre resultat i undersökningen nästa år.

Det är kanonbra för Umeå att ledande företagare - de som hittat rätt i systemet och är inne i värmen - och kommunledningen samarbetar och trivs ihop. De nära relationerna vinner alla på.

Och även om jag personligen har svårt för en stämning av ryggdunkar och illa dolt förlöjligande av utomstående kritiker, så skiljer sig Umeås etablissemang på den punkten inte från andra städers.

Problemet är ett annat. Umeås företagsklimat är helt okej, och för de som redan lyckats och etablerat sig naturligtvis ännu bättre. Om målet är att behålla Umeås nuvarande ställning, nivå och konkurrenskraft så är undersökningen i går inget stort problem. Läget är under kontroll.

Men när kommunen hamnar först på 152:a plats i en nationell ranking av företagsklimatet och de ansvariga från stadshuset och mäktiga företagare menar att allt i huvudsak är frid och fröjd, så kastar det ett lätt löjets skimmer över de storslagna målsättningar som kommunen i övrigt säger sig ha om att växa rekordartat och bli en tillväxtregion av högsta europeiska klass.

För vill man växa, skapa en arbetsmarknad som lyfter Umeå upp till en annan division och förvandlar parollen "Vi vinner i Umeå" till något annat än ett sätt att tysta debatten, då behövs det nya företagare, nya invånare, nya aktörer, nya idéer och ett mycket bättre företagsklimat än det som tagit staden upp dess nuvarande nivå.

Ambitionen kan inte vara att sitta nöjd, utan att bli bättre.

Då har attitydundersökningar av företagsklimatet stor betydelse, och då är det helt avgörande hur öppen och lyhörd kommunen är för kritik och invändningar från dem som inte redan tillhör "gänget".

Om attityden är att smått förlöjliga kritiker för att slippa svåra frågor, avvisa allt missnöje som missförstånd och trots en medioker placering i en undersökning pumpa upp en "vi är bäst ändå"-stämning på möten där den konstruktiva kritiken och den ödmjuka självkritiken borde råda - då kommer inte Umeå att kunna ta nästa steg i utvecklingen.

Att inte vilja acceptera det berättigade i återkommande kritik är en klassisk väg till stagnation.

Vi vinner i Umeå?

Inte om halleluja-stämningen överlever till och med en 152:a plats.

I Lennart Holmlunds värld är det alltid någon annans fel.

Nu är det medias fel att företagsklimatet i Umeå får dåligt betyg av företagarna. Det är alltid medias fel. Men faktum är att medias attityder till företagande i undersökningen får väsentligt högre betyg än den kommunala servicen till företag och kommunens regler och byråkrati.

Inte för att medias attityder är oviktiga eller ointressanta att diskutera.

Men Lennart Holmlund borde som ansvarigt kommunalråd vara mindre fixerad vid medias roll och mer upptagen av kommunens egna tillkortakommanden.

Men icke - ingen självkritik, alltid någon annans fel.

Nu är inte Lennart Holmlund värst i den grenen ska ärligt sägas.

På ett möte i går arrangerat av Umeå kommun och Svenskt Näringsliv rådde en betänklig halleluja-stämning när lovorden över kommunens förträfflighet fick stadshusets representanter att mysa av belåtenhet.

De företagare som deltagit i undersökningen, och inte delat ut högsta betyg åt kommunens service, utmålades som gnälliga, otacksamma norrlänningar som behöver utbildning i hur man svarar på enkäter.

Och det var inte de närvarande politikernas fel. Lennart Holmlund (som alltid är lite mer nyanserad live än på sin blogg), Anders Ågren och Britt-Marie Lövgren sade ungefär det som kan förväntas av dem i deras olika roller.

Trots det blev mötet en uppvisning i hur man ignorerar kritik och dunkar varandra i ryggen.

Jag ska återkomma till det i nästa blogginlägg.

De liberala kollegorna på Sundsvalls Tidning har också kommenterat frågan om vilken som egentligen är Norrlands huvudstad - Umeå eller Sundsvall - och har gjort en liten kompakt lista över vad som talar för respektive stad.

De drar samma slutsats som jag:

"Förhoppningsvis leder denna strid, som med all säkerhet lär fortsätta, till att båda kommunerna utvecklas och försöker bli mer attraktiva för både medborgare och företag. I så fall är båda vinnare."

ST:s ledarredaktion har också en blogg där man utöver politik brukar påtvingas en del nyheter om...cricket.

En annan norrländsk kollega, Jakob Johansson på Tidningen Ångermanland, skriver en intressant ledare om folkpartiet.

Även han har en blogg - dock utan cricket.

Att Umeå under det senaste året rasat 49 placeringar på Svenskt Näringslivs ranking över de lokala företagsklimaten i Sverige är allvarligt. På plats 152 av 290 kommuner ska inte en stad återfinnas som vill växa rekordartat framöver.

Det är en ganska bred undersökning som Svenskt Näringsliv genomför och det lär bli anledning att återkomma till detaljer och nyanser bakom det dåliga betyget.

Men att just Umeå misslyckats med att skapa ett riktigt konkurrenskraftigt företagsklimat är lite symptomatiskt för kommunens problem - oförmågan att utveckla en starkare arbetsmarknad som möjliggör en riktigt positiv utveckling även under högkonjunkturer.

Goda tider, så brukar det sägas, missgynnar Umeå - det är inte någon bra utgångspunkt för visioner om tiotusentals fler invånare och högsta kvalitet i den offentliga servicen.

Att företag kan starta, etablera sig, växa och anställa i kommunen är en förutsättning för en fortsatt tillväxt och en säkrad välfärd, och för Umeås möjligheter att få behålla välutbildad arbetskraft som annars flyttar bort.

Företagsklimatet är en mycket god måttstock på en kommuns utsikter att kunna ta nästa steg i sin utveckling.
Och Umeås är en kommun med sådana förutsättningar att ambitionen att växa och erbjuda invånare välfärd och arbetsmarknad av hög kvalitet är rimliga och berättigade.

Men ingenting kommer av sig självt.

Med tanke på socialdemokratins starka valresultat och de breda uppgörelser och den blocköverskridande samarbetsanda som dominerar Umeås politik borde det finnas politiska förutsättningar för en långt tuffare utvärdering av vad som måste göras för att komma till rätta med problemen.

Förhoppningsvis ger den nya genomgången klara besked om var det brister och rimligen borde vi få se betydligt mer av politisk självkritik framöver.

Lyssnande ledarskap är inte detsamma som att göra sig osynlig och frånvarande. I takt med att alliansens låga siffror i en del opinionsmätningar befäster intrycket av en regering med kommunikationsproblem börjar Fredrik Reinfeldts låga profil att bli svårbegriplig.

Att han kan föra ett resonemang om hur politikens olika delar hänger ihop, ge ett övergripande perspektiv och formulera den sammanhängande berättelsen bakom reformerna visade han i valrörelsen.

Även i tv-debatten mot Mona Sahlin för några veckor sedan påminde han om vilken skicklig debattör han kan vara i sina bästa stunder.

Men sedan regeringsskiftet är han som bortblåst från de riktigt heta debatterna där fackministrarna fått kämpa hårt i enskilda sakfrågor utan att statsministern setts till.

Istället dyker han upp i märkliga och lite småttiga sammanhang utan att någon genomtänkt strategi går att skönja.

Fredrik Reinfeldt är storfavoriten som frivilligt lagt sig i tredje par invändigt, om det är mig förlåtet med en travmetafor. Den strategin håller på att misslyckas helt.

I den här veckans nummer av tidskriften Fokus - som verkligen har utvecklats till ett riktigt bra nyhetsmagasin - granskas det misslyckade Jas-projektet.

Chefredaktören Martin Ådahl skriver också en ledarkommentar om ämnet som rekommenderas.

Det är inte tekniskt som projektet havererat, utan politiskt och ekonomiskt. Slutsatsen att det är dags att lägga ner och sluta skjuta till skattepengar är lätt hålla med om.

Smålustigt och småfånigt, men också smart, måste man väl säga om Sundsvalls försök att varumärkesskydda begreppet "Norrlands huvudstad".

Titelsjuka är en sak - på sikt avgör förstås alltid verkligheten vilken stad som är het, attraktiv och stadd i mest dynamisk utveckling i en region.

Förmodligen är det precis det som oroar strategerna i Sundsvall när de blickar norrut längs kusten och ser Umeå på kartan...

Men att det blir konkurrens och prestigekamp - med bevarad humor förstås - byggd på offensiv anda och framtidstro mellan städer som Umeå och Sundsvall är bra för båda.

Och det utgör en nyttig påminnelse för politikerna i Umeå att det finns fler kommuner där ute som sätter upp mål för framtiden, att konkurrens råder och att inga medaljer som glänser i backspegeln garanterar något för fortsättningen.

Men varumärkesskydd i all ära - det är vad som dyker upp i människors tankar, vad man spontant associerar till, när man hör ett begrepp, som är det viktiga.

Det borde ju, får man väl lov att säga här, tala för Umeå.

När nu FN:s klimatpanel släppt sin rapport med förslag om vad som bör göras mot den globala uppvärmningen bör det finnas förutsättningar för nya internationella åtaganden.

Rapporten i sig visar att möjligheterna är stora - och det mesta bygger faktiskt på utveckling, innovationer och nytänkande som inte leder bakåt utan framåt.
Man får inte heller glömma att en fortsatt tillväxt och nya, gröna teknikframsteg är nödvändiga för att minska konsekvenserna i fattiga delar av världen av den uppvärmning som redan är på gång.

Den svenska regeringen bör driva på inom EU, och EU bör driva på globalt, för ambitiösa målsättningar och konkreta handlingsplaner.

Därmed inte sagt att det finns några enkla lösningar som i ett slag förändrar allt. Det gäller att handla snabbt, men på bred front och med balans mellan olika åtgärder. Vi hade en ledare om detta i går.

Skolornas arbetsmiljö är en väldigt viktig fråga. Den kan vi knappast uppehålla oss vid för länge.

Hörselskydd eller inte handlar framför allt om en bullernivå och en stöknivå, eller om närvaron av för många intryck, inte om mobbning och övergrepp som mycket av debatten annars brukar kretsa kring.

Jag tror dock att man måste börja i det sistnämnda.

Det är en befrielse att det nu i den politiska debatten äntligen börjar växa fram en konsensus kring åsikten att alla barn ska kunna gå trygga och säkra till skolan och att offren för våld och trakasserier inte längre ignoreras eller indirekt skuldbeläggs av en politisk majoritet.

Utan en grundläggande trygghet går det inte att skapa kreativa, lustfyllda, koncentrerade miljöer.

Som säkert har framgått är jag en anhängare av det mesta i den nya regeringens skolpolitik, både när det gäller omfattande åtgärder mot mobbning och ett återupprättat kunskapsperspektiv.

Men det finns en punkt där jag blir lite nervös av en del ordval hos alliansen, ett sätt att tala om ordning och reda som för tankarna till lydnad och disciplin.

Det är en avgörande skillnad mellan en ordning byggd på lugn, trygg och kreativ arbetsmiljö och en ordning byggd på disciplin.

Och det är viktigt att inte förväxla outsiderskap, bohemeri, självmedvetenhet och ovilja inför konventioner med oordning och bråk.

Jag upplevde under min skoltid hur lätt det var att bli ifrågasatt eller avkrävd en förklaring, inte för att man störde, utan för att man avvek från normer och inte ställde upp på allt.

Det är en orsak till att jag ogillar idén om ordningsbetyg. De riskerar att belöna anpassning till kollektiv istället för respekt för medmänniskor.

Det är oerhört viktigt att inte tappa den enskilda individen ur sikte.

Det finns inte ett arbetssätt som passar alla. En del elever behöver en mer gammeldags, tydligt strukturerad miljö för att komma igång med klara uppgifter och förväntningar.

Andra behöver mer okonventionella metoder - som exempelvis konst, musik och drama - för att hitta rätt även i teoretiska ämnen.

En del elever trivs bäst när det sorlar runt omkring.

Andra förmår inte hålla tankarna stilla om det inte är tyst i omgivningen.

Man bör bejaka kreativa lösningar, mångfald och individanpassning i så hög grad som resurserna medger det.

Förutsättningen för alltihop är att skolan är en trygg plats att vara på, att vuxenvärlden inte kapitulerar inför bråk och stök och att arbetsmiljön inte tvingar fram ständiga nödlösningar för att inga förbättringar sker när en situation blivit ohållbar.

Hörselskydd i skolan känns som samtalsämnet för dagen.

Några saker går väl att slå fast spontant:

(1) Det kan aldrig vara en långsiktig lösning på problem och det är naturligtvis en politisk pinsamhet att det ska behövas. Skolan måste rimligen få resurser, ha en organisation och utveckla moderna arbetssätt som inte gör hörselskydd till en nödvändig åtgärd för att barn ska kunna trivas och koncentrera sig.

Bara tanken på hörselskydd som ersättning för en rofylld, lugn, kreativ arbetsmiljö är oacceptabel.

(2) Det kan emellertid möjligen vara en begriplig nödlösning i väntan på att situationen på en skola eller förutsättningarna för en undervisningssituation ska förändras och förbättras.

För den enskilde eleven är det situationen just nu som är viktig, inte målsättningarna för hur det borde vara och måste bli senare när eleven redan har lagt ännu ett läsår bakom sig.
Därför kan jag mycket väl förstå lärare som tycker att det är en bra idé för ögonblicket.

Och det kan även tänkas vara en genomtänkt grej för enskilda elever på längre sikt.

Om det hjälper koncentrationen finns det ju inte något principiellt att invända mot den metoden i sig, lika lite som mot försök med musik i bakgrunden, undervisning utomhus eller andra typer av nya grepp.

Men poängen är att det aldrig får bli en nödvändighet på grund av dålig, orolig arbetsmiljö. Då har något gått helt snett.

Skandalerna kring brotten mot mänskliga rättigheter vid det amerikanska fånglägret på Guantánamobasen fortsätter.

Omvärldens kritik har fortfarande inte räckt för att få lägret stängt.

Här är en ledare i Boston Globe om Guantanamo som är väl värd att läsa om man vill påminna sig om läget.

Lennart Holmlund ställer i sin blogg i dag frågan var media håller hus när det gäller utnämningspolitiken. Det är en vilseledande fråga.

Frågan är var Lennart Holmlund och alla socialdemokratiska debattörer höll hus innan valet, varför man först nu upptäckt hur illa utnämningspolitiken fungerar i Sverige?

VK:s ledarsida har vid ett antal tillfällen sedan valet kritiserat regeringen för att den inte snabbare lever upp till vallöftet om en ny utnämningspolitik.
Senast gjorde vi det i en ledare i måndagstidningen. Många andra liberala ledarsidor runt om i landet har framför samma kritik.

Det är avgörande för trovärdigheten att man bedriver debatt utifrån principer, inte utifrån vilka som för tillfället sitter vid makten, även om man delar många grunduppfattningar med några men inte med andra.

Därför var det lika självklart att ifrågasätta socialdemokratins utnämningspolitik innan valet, som det är att nu kräva hållna vallöften från alliansens sida.

Att bara bli upprörd när det egna partiet missgynnas är principlöst och gör kritiken ointressant.

Det gäller nu för den borgerliga regeringen att visa att man kan bättre.

Hittills framstår mycket av alliansens kritik i valrörelsen mot den socialdemokratiska utnämningspolitiken som tomt prat. På den punkten måste skärpning till.

"Miljöpartiet kunde ha fått ministerposter" lyder rubriken hos Ekot.

Enligt en kommande bok av miljöpartisten Lennart Olsen skulle det ha funnits långt gångna planer på förhandlingar om detta vid en fortsatt rödgrön majoritet.

Men just det faktum att detta är oklart, att det är något som eventuellt planerades vid händelse av valseger, att det framstår som en nyhet när det avslöjas visar hur dåligt förberedda socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet i själva verket var.

De hade ingen aning om hur de skulle hantera ett förtroende från väljarna.
Och väljarna hade ingen aning om vad de kunde förvänta sig av en ny regering Persson, på vilka områden miljöpartiet skulle få igenom krav eller vänsterpartiet få ställa villkor.

Det är ju en av de vanligaste förklaringarna till regeringsskiftet. Med den borgerliga alliansen fanns ett sammansvetsat regeringsalternativ som redan förhandlat färdigt och gjort sina kompromisser.

Och eftersom utgången av de förhandlingarna långt ifrån var given på förhand - det handlar trots allt om fyra partier med vitt skilda idétraditioner vars mest profilerade företrädare ofta står långt ifrån varandra på viktiga sakområden - präglades alliansens raka besked om hur man gjort upp av en tydlighet, en ärlighet och en uppenbar lust att regera tillsammans som den rödgröna sidan inte kunde matcha.

Av gårdagens spretiga budgetförslag från de olika oppositionspartierna att döma består splittringen mellan de tre oppositionspartierna.

Frågan är hur Mona Sahlin planerar att gå till väga i försöken att sy ihop ett regeringsalternativ där både miljöpartiet och vänsterpartiet återfinns och förmår att hålla sams?

Min gissning är att det nästa år vid den här tidpunkten har hunnit hända en del på det området.

Om man bläddrar i tidningar från förr inser man snabbt att mycket har hänt, men också att många saker är sig lika över decennierna.

Den här betraktelsen av Matts Balgård, politisk redaktör på VK mellan 1944 och 1968, i samband med Bertil Ohlins tillträde som folkpartiledare 1944 visar hur enskilda frågeställningar dyker upp gång på gång:

"Folkpartiet torde med professor Ohlin som partiledare få lättare att hävda sig i konkurrensen med socialdemokraterna.
Man kan nog våga spådomen, att det onekligen något förlegade gemensamhetsbegreppet "de borgerliga" för folkpartiet, bondeförbundet och högern snart kommer att ännu mer komma ur bruk.
Professor Ohlin har ju själv betecknat sin politiska handlingslinje som socialliberal, och han är nog inte den som kommer att väja för nya och radikala grepp på samhällsproblemen.
Men samtidigt är ju hans varma intresse för medborgarfrihetens försvar gentemot statens förmynderskapssträvan känt och dokumenterat. Han står också i god kontakt med de folkliga och ideella strömningarna inom folkpartiet."

24 år senare skriver Balgård att om folkpartiet, som han med en äldre tids språkbruk benämner ett vänsterparti, "?skall kunna återvinna inte bara sina politiska positioner utan också kunna erbjuda väljarna ett program som har klarare konturer än den suddiga mittenbild som det nu visar upp måste det på nytt accentuera den liberala grundåskådningen och applicera den på de problem dagens och morgondagens samhälle erbjuder."

Får en nutida politisk redaktör skrivkramp när någon partiledare avgår eller tillträder, när något parti hamnar i kris eller når framgång, är det snabbt gjort att dyka ner i arkivet och kolla vad som skrevs för länge sedan.

Blåser man bort det tunna lager av damm som tiden lägger över allt är mycket förbluffande aktuellt.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har börjat göra det till en märklig ovana att blanda långa perioder av frånvaro i debatten med lite småmysko, överraskande och perifera utspel eller presskonferenser.

I dag uttalade han sig tämligen negativt om ansvarskommitténs förslag att avskaffa landstingen och dela in landet i ett antal storregioner.
Han har naturligtvis sin fulla frihet att tycka så, men analysen är inte särskilt övertygande eller djup i sak och med tanke på hur sällan han tar initiativ till att synas kan inte utspelet viftas bort som irrelevant eller ett förfluget ord.

Varför tycker statsministern att det är så angeläget att blanda sig i just den debatten just nu?

Även om jag i grunden gillar hans ledarstil och fortfarande tror att han kan bli en utmärkt statsminister i välkommen kontrast till föregångaren så kan jag inte påstå att Fredrik Reinfeldt övertygat särskilt mycket hittills.

Finns det en strategi bakom hans sätt att smyga i kulisserna och titta fram bara när han måste eller när ingen bett om det så är den inte helt lätt att begripa eller tolka.
Det är som om regeringen lekt hela havet stormar i sin interna rollfördelning och Fredrik Reinfeldt blivit kvar utan att hitta någon stol.

Fredrik Reinfeldt var en svårslagen oppositionsledare. Som statsminister blir betyget ännu så länge inte lika högt.

Attackerna på Sveriges och Estlands ambassadörer i Moskva av Kremltrogna aktivister är allvarliga. EU bör protestera kraftfullt.

Utvecklingen i Ryssland fortsätter att oroa. Nu på onsdagskvällen kommer uppgifter om att Ryssland stoppat leveranserna av olja och kol med hänvisning till underhållsarbete längs järnvägsförbindelserna mellan länderna.

Även om det är oklart huruvida det finns politiska syften bakom är tidpunkten och mönstret ägnade att väcka misstankar om indirekta hot och påtryckningar som är helt oacceptabla.

Omvärlden med EU i spetsen måste börja tala klarspråk med Moskva och göra klart för Vladimir Putin att påtryckningar och övergrepp på demokratin och de medborgerliga fri- och rättigheterna inte kommer att löna sig.

Årsredovisning för 2006 diskuteras i fullmäktige.
I replikskiftena nu uppmärksammas den höga sjukfrånvaron i kommunen (vars genusdimension uppmärksammats av flera talare) och problem i skolan.

Ekonomiskt går det fortsatt relativt bra för Umeå, men när debatten börjar skrapa på ytan dyker problemen på en rad områden snabbt upp och det står klart att de ambitiösa mål som kommunen har för framtiden inte kommer att uppnås automatiskt.

Allt för mycket självberöm från kommunens sida riskerar att leda till passivitet och nöjdhet. Här måste oppositionen ligga på och ifrågasätta det lätt deterministiska synsätt som ibland präglar talet om Umeå som vinnarstad.

De goda tiderna och förutsättningarna kommer inte att bestå för evigt, det gäller att utnyttja dem medan tid är. Inte bara för att rätta till befintliga problem, utan också för att lägga grunden till ett nytt lyft.

Ska kommunen förmå att ta nästa steg i utvecklingen och hinna ifatt sina egna målsättningar och slogans krävs mer än att leva på gamla meriter, hur tillfredställande de än må vara.

Kanske måste man vara en riktig politikernörd för att hysa denna åsikt, men jag tycker att det är roligt att lyssna till fullmäktigedebatterna i Umeå varje månad via radio.

Tydligen ska man kunna följa dem via webb-tv också, men det har jag inte fått att fungera.

Debatterna i Umeå fullmäktige håller, som jag skrivit tidigare här på bloggen, en ganska bra nivå.
De är informativa, relativt sakliga och med ett antal debattörer som kan föra resonemang och argumentera på ett begripligt sätt utan att det blir för trist.
Visst levereras en del präktiga floskler då och då, men så är det ju överallt i den politiska debatten.

Nyss hölls en ganska intressant debatt om hur de kommunala bolagen sponsrar olika idrottsföreningar i Umeå utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Nu handlar det om förslaget till sprututbytesprogram.

Däremot tycker jag att man skulle kunna experimentera mer med debattformerna och tänka kreativt kring hur det går att vid sidan av de normala rutinerna väcka mer intresse för meningsutbytena i fullmäktige, utan att för den skull hamna i spektakel eller ytlighet.

Jag har inga konkreta förslag så här i skrivande stund, men står fast vid grundhållningen att det alltid finns skäl att utveckla och söka nya former för hur den politiska debatten förs.

I gårdagskvällens debattprogram Argument på Sveriges television diskuterades den borgerliga alliansens framtid.

Ett par av landets liberala och moderata ledarsidor har börjat argumentera för en sammanslagning av de fyra partierna till en gemensam partibeteckning inför nästa riksdagsval som ett sätt att gå vidare med samarbetet och befästa alliansens överlevnadskraft.

Det är givetvis socialdemokraternas starka ställning i opinionsmätningarna och problemen för folkpartiet och kristdemokraterna som fått allt fler att redan nu börja fundera kring vad alliansen borde göra för att öka sin popularitet och vinna tillbaka väljarnas förtroende.

Alliansen var en absolut nödvändighet för att kunna bryta socialdemokraternas makthegemoni och visa att den borgerliga oppositionen kunde erbjuda ett trovärdigt regeringsalternativ.

Det fanns också en stor samsyn kring bland annat utbildningspolitiken och arbetslinjen som möjliggjorde kompromisser kring ett par klassiska borgerliga problemfrågor - exempelvis kärnkraften och familjepolitiken.

Och det är viktigt att regeringspartierna håller samman under mandatperioden utan att låta sig bli skakis av opinionsmätningar som egentligen säger väldigt lite om hur situationen kommer att se ut inför nästa val.

Jag tror även att det på sikt är nödvändigt med mer organiserade samarbeten mellan ett par av allianspartierna för att undvika att några av dem ständigt hamnar i alltför stor närhet av fyraprocentspärren med de kriskänslor och genbara behov av kortsiktig profilering som den utlöser.

Men jag vänder mig mot tanken att det skulle finnas en "borgerlig" ideologi som nu hittat sin permanenta företrädare i alliansen och som för lång framtid ska slå vakt om den stela blockpolitiken, oavsett vad som händer med socialdemokratin eller vilka nya sakfrågor som samhällsutvecklingen aktualiserar.

Det fyra allianspartierna kommer ur starkt åtskilda idétraditioner som inte kan ignoreras. Och det är viktigt att idédebatten inom partierna inte avstannar på grund av behovet av ett samordnat regeringsarbete.

För mig består alliansen av åtminstone två ideologiska huvudinriktningar, med ett myller av småvägar för den som gillar att långa och många etiketter, som nu kan samarbeta på ett utmärkt sätt, men som i många frågor står långt ifrån varandra: den liberala eller socialliberala (främst men inte enbart folkpartiet och centerpartiet) och den konservativa (främst men inte enbart moderaterna och kristdemokraterna).

Och det är, genom moderaternas styrka, den liberala mitten som riskerar att ta mest stryk om föreställningen att det finns en borgerlig ideologi byggd på något slags borgerligt samhällsintresse styr partiernas samarbete. Då går en hållning och en röst förlorad som behövs i debatten.

Folkpartiet och centerpartiet borde därför, samtidigt som man fortsätter att bejaka det nuvarande alliansprojektet, fundera tillsammans på hur man genom ett mer organiserat samarbete skulle kunna stärka liberalismen (eller socialliberalismen om man så vill) i svensk politik på lång sikt.

Jag kommer under den närmsta tiden att fortsätta utveckla en del tankegångar på ledarsidan och här på bloggen kring detta, kring partiernas framtid och deras ideologiska utgångspunkter.