I dag har jag en krönika i tidningen om den FN-rapport som förutspår att det nästa år för första gången i världshistorien kommer att bo fler människor i städer än på landsbygden.

Jonas Morian bloggar i dag på temat 'Ute ur garderoben' - med bekännelser av populärkulturella favoriter som man skäms för att erkänna att man har.

Jag tycker inte att hans är så belastande, möjligen med något undantag, men gillar bekännelsetemat.

Det känns som om det blivit dags även på denna blogg att bekänna några bistra sanningar (långt i från alla förstås) om vilka kulturella referensramar och kulturella upplevelser som format min världsbild...

1. Jag kan inte få nog av dokusåpor: Robinson hade en anhängare i mig från första stund och än i dag gäller: det kan vara den värsta skit som någonsin har sänts, men om programmet har dokusåpa-stämpel är chansen stor att jag sett något avsnitt i alla fall.

2. När jag gick på högstadiet var jag med i ett rockband (jag spelade bas) vars huvudnummer var "I Can´t Get No Satisfaction."

Under första låten på vår största spelning någonsin (Hembygdsgården i Färila en familjedag, här snackar vi klassiska konserter) satt pappan till en av de andra i bandet och vred med fingrarna samtidigt som han tittade uppfordrande på mig.

Jag förstod inte vad han menade, jag tyckte att jag spelade rätt hyfsat.

Efter låten förstod jag, här kan vi sätta rubriken chock utan att överdriva, vad han syftade på. Min högtalare var avstängd - av min bas hade inte hörts ett smack.

Jag vill fortfarande gömma mig när jag minns stegen bakåt till den högtalaren mellan första och andra låten och knäppet när jag slog på den och alla i hela publiken förstod.

Det förföljde mig som en blamagegud i många år.

Till fromma för svenskt musikliv och som ett bevis på mitt kulturengagemang slutade jag spela en kort tid därefter.


3. Windy-böckerna av Elyne Mitchell har i mig ett stort fan.


4. Jag har läst alla delar i Lucy Maud Montgomerys Anne of Green Gable-serie. (De är rätt många, jag tror sammanlagt tio stycken, men det är bara de första som håller hög litterär kvalitet)

Jag äger givetvis också videor med de tre tv-filmerna av Kevin Sullivan (inklusive den tredje, med ett av tv-produktionen påhittat händelseförlopp "Anne of Green Gables: The Continuing Story").

"I went looking for my ideals outside of myself and discovered it's not what the world holds for you, it's what you bring to it." Ja, ni förstår.

5. Jag tycker att Kevin Costner är en lysande skådespelare.

Det här behövde bli skrivet och berättat, som konsumentupplysning.

I dag har jag en liten signerat text på ledarsidan om snedfördelningen mellan män och kvinnor i regeringens utnämningar av statliga toppchefer:

'År 2003 satte den dåvarande socialdemokratiska regeringen upp som mål att hälften av alla statliga toppchefer skulle vara kvinnor.

I höstas tillkännagav Fredrik Reinfeldt i en intervju med Svenska Dagbladet att den nya regeringen inte skulle tillämpa någon sådan kvotering.

Men nu verkar man istället vara på väg att införa den gamla kvotering gällande maktpositioner i samhället som rått sedan, tja, tidernas begynnelse - nämligen att kvotera in män.

En genomgång som Svenska Dagbladet gjort visar att bara 4 av 14 som utnämnts till statliga toppchefer sedan regeringsskiftet förra året varit kvinnor.

Det är 28 procent. Den socialdemokratiska regeringen nådde aldrig sitt mål, men 2005 var det 41 procent kvinnor bland de utnämnda.

Alliansregeringen har tid till skärpning, men måste bekänna färg. Det finns inga ursäkter för en snedfördelning 72-28 mellan män och kvinnor i tillsättningen av statliga chefsjobb.

Avskaffade man socialdemokraternas mål om hälften kvinnor för att man inte tyckte att kvotering behövs, eller för att man ogillade grundtanken med en mer jämställd fördelning? Det senare vore ju en pinsamhet.'

Salman Rushdie skriver i underbara essän 'Ut ur Kansas' (i samlingen 'Överskrid denna gräns') om den allra första berättelse han skrev:

'Den handlade om en tioårig Bombaypojke som en dag råkar hitta början på en regnbåge, en plats lika gäckande som den slutpunkt där guldkrukan finns, och lika löftesrik.
Regnbågen är bred som en trottoar och byggd som en magnifik trappa. Naturligtvis börjar pojken klättra.'

I går kväll svepte en vacker regnbåge över Berghem, från min utkikspunkt, och landade (eller började), precis vid universitetet, någonstans vid samhällsvetarhuset.

Jag fick lust att gå ut och leta efter trappan, eller guldkrukan, för varför inte ge sig hän åt sagan nu istället, när man försummade det som trotsrationellt barn?

På gården där jag växte upp brukade regnbågarna landa i ett skogsområde nedanför åkrarna.

Jag trodde inte på guldkrukan då, men sneglade säkert lite extra när promenaderna med hundarna förde dit.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth presenterade i dag direktiven till den nya kulturpolitiska utredningen och bjöd samtidigt in samtliga riksdagspartier att delta i en expertgrupp som ska vara involverade i utredningsarbetet.

Bred enighet när det gäller kulturpolitikens övergripande mål och inriktning är av stort värde, så förhoppningsvis finns det beredskap hos alla inbjudna att samtala utan alltför många floskler och ömsesidiga glåpord.

Men samtidigt måste man vilja något med kulturpolitiken också, ha en idé om vilka mål man arbetar mot och hur politiken bör vara utformad utifrån dagens förutsättningar för att nå dem.

Det får inte odlas någon myt om kulturpolitiken som ett harmlöst område utan problem, avvägningsbehov och intressekonflikter där alla kan enas i glatt, tankeslött samförstånd.

Det finns skillnader i synen på kulturpolitikens innehåll mellan regeringen och oppositionen, men traditionellt sett också, och inte minst kanske, mellan alliansens olika partier.

De skillnaderna får gärna synas och höras i ett utgångsläge, för att diskussionen ska ta fart och samförståndet bli ett slutresultat, inte ett ingångsvärde.

Det ska bli intressant att följa den kulturpolitiska utredningens arbete, och att se hur kulturministerns direktiv tas emot i första läget.

Just nu pågår den stora schackturneringen i Dortmund där en del av värdseliten deltar.

Nyligen avslutades en runda med uttagningsmatcher inför det kommande världsmästerskapet i Mexico City.

Men det rapporteras inte särskilt mycket om schack längre i medierna.

Kanske saknas rivaliteter och politisk symbolik att hänga upp de högst komplicerade och svårtillgängliga drabbningar som dragen på brädena egentligen utgör.

Det är symptomatiskt att det mesta på slutet handlat om fuskanklagelser och övervakningsnoja.

Eller kanske har datorernas utveckling fått schacket att tappa i magi och konstnärlig mystik sedan det blivit snudd på omöjligt för en hobbyspelare att besegra ett spelstarkt program.

För frågan är om schacket fortfarande kommer att fascinera när datorerna slutligen rusar förbi även den absoluta världseliten i spelstyrka.

Kanske är vi redan där - kommande matcher mellan världsspelare och schackprogram lär ge besked om perioden av relativt jämna matcher mellan exempelvis Kasparov och Deep Blue (1996 och 1997), Kasparov och Deep Junior (2003) och X3D Fritz (2003) eller Kramnik-Deep Fritz (2002 och 2006) nu ersätts av överlägsna segrar för specialpreparerade program.

Matchen mellan Michael Adams och Hydra (0,5 - 5,5) för ett par år sedan antydde en sådan utveckling.

I dagens huvudledare fortsätter vi diskussionen om hur Umeå styrs.

En aspekt som inte ska underskattas är hur den politiska debatten förs i kommunen och vilka indirekta konsekvenser det får för Umeås övergripande utveckling och förhållningssätt till problem och utmaningar.

Huvudledaren slutar så här:

'En bidragande orsak till att Umeå börjar stå och stampa i det ögonblicket som nästa språng borde tas är också hur den politiska debatten förs inom kommunen.

Bristen på ordentlig opposition sedan valet gör att det offentliga samtalet i Umeå i stort blir tystare och mer räddhågset än det skulle behöva vara.

Samförståndsandan som man ofta hänvisar till - och som i grunden är positiv - blir allt oftare hämmande istället för kreativ när den inte förmår motverka bilden många har av ett lite grabbigt kärngäng i stadshuset.

Oppositionens invändningar riskerar att uppfattas som planlöst utspridda och osammanhängande, svåra för medborgarna att se ett mönster i. Då utmanas inte socialdemokraterna, då lyfter inte debatten, då vågar för få kliva fram och vidga diskussionen.

Förhoppningsvis kan fortsatt kritik utifrån stimulera nya tankar och nya grepp. Umeå står inför stora utmaningar, inte bara när det gäller att övertyga omvärlden om stadens nuvarande kvaliteter och förtjänster, exempelvis som kulturstad, utan också när det gäller att skapa förutsättningar för nästa framgångslyft.

Stagnation kommer aldrig i ett slag och med buller och bång. Den smyger sig på långsamt och glanslöst när nya idéer saknar utrymme, initiativ rinner ut i sanden och bara de med goda kontakter till makten mår riktigt bra och orkar hålla ut.'

Vi närmar oss ett historiskt ögonblick.

Nästa år kommer fler människor att bo i städer än på landsbygden för första gången i världshistorien.

Eftersom riksmedierna ofta domineras av storstädernas etablissemang finns det väldigt många urbaniseringsromantiker i debatten.

Men det här är en utveckling med ofantligt många aspekter - både mycket positiva och mycket negativa.

Det går inte att sammanfatta skiftet i enkla termer av bra och dåligt - det beror helt på vilken utgångspunkt man har och vilken typ av land eller region som diskussionen gäller.

Om jag håller mig till Sverige: Landsbygdens växande möjligheter att hävda sig i kampen om invånare, småföretag och investeringar i takt med teknikens utveckling och globaliseringens nya perspektiv är ett tema som ligger mig varmt om hjärtat.

Jag ska återkomma till de här frågeställningarna med lite mer genomarbetade analyser framöver.

Balticgruppens grundare och ledare Krister Olsson levererar i dagens VK allvarlig kritik mot kommunens planeringspolitik.

Han talar även om en arrogans och självgodhet bland de politiska ledarna och instämmer i kritiken av det bristande klimatet för entreprenörer i Umeå.

Mer ingående analyser och reaktioner lär följa, men det är spontant slående hur väl kritiken från Krister Olsson passar in i den övergripande bild av alltför ostrukturerad, ryckig och godtycklig planeringspolitik som många anser präglar Umeå.

Förhoppningsvis kan det här sätta ny fart på debatten om hur kommunen styrs och vad som behövs för att visionerna på olika områden inte ska stanna vid pappersprodukter.

Det behövs långt mer av helhetsgrepp och genomtänkta analyser även i planeringspolitiken om Umeå ska kunna växa till nästa nivå och få en stadsbild och en stadsplanering som eggar och inspirerar, men också håller långsiktigt.

Om Umeå ska kunna utmärka sig för en sammanhängande planering, intressanta satsningar och smarta lösningar krävs att debatten höjer sig minst ett snäpp.

Och framförallt så vore det välkommet om kommunledningen visade större vilja att lyssna på konstruktiv kritik.

Nöjdhet och belåtenhet med den egna politiken och oförstående inför andras missnöje är säkert en tillfredställande känsla, men föder inte idéerna för framtiden.

Det är många frågor som diskuterats i högskole- och studentpolitiken den senaste tiden - studiestödssystemet, CSN, kårobligatoriet, utlandsstudier, kvaliteten på högskoleutbildningarna, examensrätten, hur styrelser utses vid lärosätena osv.

Ordföranden för Umeå studentkår Joakim Berglund bloggade tidigare i dag om studentpolitik här på vk.se.

Det är roligt att den debatten nu dragit igång på allvar utifrån lite nya förutsättningar.
Regeringsskiftet har också på ett tydligt sätt bidragit till att öppna upp perspektiven och få igång ett reformtänkande.

Jag tycker att man borde ta bort inkomstbegränsningarna för hur mycket en student får tjäna innan studiebidrag och studielån reduceras.

Det skulle stänga av den konstiga signal som samhället nu ger studenter - att de ska akta sig för att jobba och söka kontakt med arbetsmarknaden 'i förtid'.

Den som vill arbeta parallellt med studierna bör inte bestraffas, utan uppmuntras.

Och jag tycker att man snarast bör införa ett treterminerssystem.

Det skulle öka möjligheten till högre studietakt på ett rimligt och för de flesta gynnsamt sätt.
Och det skulle lösa en hel del av sommarproblematiken när det gäller inkomst, arbetslöshet och status för studenter som nu faller mellan stolarna på grund av stela regelverk.

Även CSN bör konkurrensutsättas i någon form för att ge bättre individanpassning och flexibilitet i systemet, även om det nog inte är någon lösning på problemen att lägga ned myndigheten, som trots allt blivit bättre på senare år, helt och hållet.

Jag har bott vid eller i närheten av tre älvar - Klarälven, Ljusnan och Umeälven.

Efter en resa några dagar där hemvägen i går först gick från Ljusnans dalgångar, genom skogarna och förbi sjöarna i norra Hälsingland från Ljusdal till Ramsjö, och sedan vidare upp mot Ånge, ut mot Sundsvall och till slut upp längs indalsälven funderar jag på vilken älv som egentligen är Sveriges vackraste?

Häromveckan var jag på ett lunchseminarium anordnat av vk.se och HUMlab på universitetet om internet och nya medivanor.

Varje gång jag besöker ett seminarium eller en föreläsning på universitetet slår det mig att jag borde vara där oftare.

Man glömmer eller missar lätt vilket utbud av intressanta diskussioner, öppna även för allmänheten, som erbjuds.

Den akademiska världen både skyndar runt nästa krök och dröjer vid våra gamla fotspår.
Oavsett om man vill ta kliv framåt och kisa med ögonen mot det som kanske väntar eller ta kliv bakåt och förstå en bakgrund eller sammanhang, så är den akademiska världen en bubblande gryta av infall, försök, utkast och resultat.

När jag var student och senare doktorand längtade jag ibland till en verksamhet där det gick snabbare.
Vägen till publicering och redovisning av tankar, analyser och ståndpunkter, kände jag, borde vara kortare.
Jag ville gå fram på nät och slår på volley. Jag ville se dagens hets och senaste nytt färga av sig lite mer direkt på arbetet.

Att koncentrera sig på bara ett par aspekter och låta analysen borra djupt på bara ett par ställen är tålamodsprövande när man också själv vill vara en del av händelser och debatter.
Och det är så lätt att missa helheten, bli blind för resten av landskapet, framstå som helt ouppdaterad och eftersläpande.

Nu när jag får önskan om snabbhet och svävande på ytan tillfredställd varje dag i övermått längtar jag förstås tillbaka till en verksamhet där pressen - ibland reell, ibland inbillad - är mindre på att publicera redan nästa dag.

Jag vill inte, tänker jag ibland när deadlinen närmar sig, oavsett läge störta fram på nät och förväntas ha en åsikt omedelbart om det mesta, som hade jag redan i detalj förutsett dagens nyhetsflöde för flera veckor sedan och hunnit förbereda mig.

Surfar man bara på ytan påverkar man inte de djupare strömmarna och missar lätt, i ögonblickets rus och med stänken från en saltig debatt i ansiktet, den långsiktiga utvecklingen, frågorna som bryter mönstret och visar på överraskande sammanhang.

Den akademiska världen är, och bör vara, full av människor som avstår från en del surfande för att istället senare kunna komma med tyngre inlägg efter att ha vänt på en frågeställning ett par gånger till eller sökt i ett material utan avsikt att snabbt hitta det som lätt låter sig dramatiseras på en tidningssida.

Idealet är naturligtvis när båda sätten att analysera samhället och delta i den övergripande opinionsbildningen finns med i debatten.

Kanske är det därför som tillställningar där doktorander och forskare möter aktörer från det omgivande samhället blir så givande.
När de anpassar sig till varandras tempo når diskussionerna ofta som allra längst.

Den här veckan är det liberala frilansskribenten Miriam Nordfors tur igen att komma med några kloka ord på ledarsidan om veckan som gick:

VK: VK berättade i veckan om att det finns planer på ett nytt kärnkraftverk i finska Nykarleby - tio mil fågelvägen från Umeå. Borde även Sverige bygga nya kärnkraftsverk eller är det en energipolitisk återvändsgränd?

MN: Det skulle bara vara en energipolitisk återvändsgränd om det var så att kärnkraften byggdes ut på bekostnad av avstannad energidebatt och forskning.
Visst, kärnkraften är inte en ideal energikälla, men samtidigt har vi ett samhälle som behöver mycket energi. Visar det sig att vi omöjligt kan behålla vår välfärd utan kärnkraft tycker jag att det kan vara berättigat med en utbyggnad. Men då ska det vara som en sista utväg.

VK: Socialminister Göran Hägglund vill utreda patientsäkerheten och hur vårdgarantin kan stärkas. Varför är det så långa vårdköer i Sverige som skryter så om sin sjukvård?

MN: För det första: svenskar skryter om det allra mesta som är svenskt, det verkar inte spela så stor roll om något är bra eller dåligt.
Det är en konstig paradox i svensk kultur. Det är okej att skryta om sitt land, men inte om sig själv.
När det kommer till vårdköerna, finns det många anledningar till att de är så långa, men till stor utsträckning handlar det om den rädsla för kvalitetsförbättring genom konkurrens som präglat Sverige i decennier.
Konkurrens och utslagning har i princip använts som utbytbara uttryck, vilket har skapat en negativ attityd som blockerat förändringar.

VK: Regeringen meddelade i veckan att man vill se över den statliga spelpolitiken. Är det dags att skrota monopolet eller tvärtom läge att värna det?

MN: Nä, det är dags att skrota. Det håller inte längre att klamra sig fast vid monopolet av folkhälsoskäl, inte med de möjligheter som internet erbjuder den spelsugne.
EU-kommissionen kommer förmodligen också att stämma Sverige för brott mot den fria etableringsrätten, och de har god chans att vinna.
Det är dags för våra politiker att börja arbeta för att färre ska bli missbrukare genom alternativa kanaler än statligt ägande.

VK: EU-toppmötet var Tony Blairs sista stora internationella framträdande som brittisk premiärminister. Vad kommer han att få för betyg i historieböckerna?

MN: Ser man sig runt omkring just nu ser det ganska dystert ut för Blair. På engelska biografer går just nu filmen 'Taking Liberties', som handlar om hur hans styre gjort Storbritannien till ett land där allt fler friheter försvinner i takt med att kontrollen ökar.
Till detta läggs också till exempel New Labours senaste valnederlag och misslyckandet i Irak. Samtidigt minns många hur han enade Storbritannien efter prinsessan Dianas död, och hur målmedvetet han skötte fredsprocessen på Nordirland.
Två betyg kan därför sättas på Tony Blair - ett för mannen som lyckades ena en nation och skapa fred, och ett helt annat för en politiker med oklar politisk kompass som inte alltid pekar i rätt riktning.

VK: Sommaren är tv-reprisernas årstid. Vilket program eller film borde SVT sända i repris?

MN: Det är verkligen dags för en repris av Dallas, särskilt som filmen är på gång.

VK: Veckans salting?

MN: Att Sven Otto Littorin tog bort sin skumma "MBA" från sin meritförteckning

VK: Veckans suring?

MN: Hillary och Bill Clinton i kombination med Sopranos. Bör man inte anstränga sig lite mer i sin PR-kampanj om man vill bli president för ett av världens mäktigaste länder?

På onsdag avgår Tony Blair som Storbritanniens premiärminister, men redan på söndagen tog efterträdaren Gordon Brown över som ledare för Labourpartiet.

På The Economists hemsida kan man fortfarande läsa Tony Blairs egna reflektioner kring sina tio år vid makten.

Martin Kettle skriver den här betraktelsen över Blair i The Guardian.

Och The Observer tar ytterligare ett grepp om ämnet i en ledare.

Dagens huvudledare handlar om det lyckade EU-toppmötet i Bryssel. Ledaren börjar och slutar så här:

'Det vilade något av en sista chansen-stämning över förra veckans EU-toppmöte i Bryssel.

Om stats- och regeringscheferna, trots lång tankepaus följd av intensiva förhandlingar, inte hade lyckats nå en kompromiss kring det nya fördraget skulle det ha funnits en uppenbar risk att hela projektet fallit för gott.

Vid ett misslyckande hade unionen förmodligen långsamt dragit isär och börjat arbeta i två olika hastigheter - några kärnländer som skyndat före med fördjupat samarbete, andra som dröjt kvar, mer och mer i periferin.
Det hade inneburit en helt ny typ av union och sannolikt skapat handlingsförlamning vid gemensamma träffar.

Därför var det en ny stor utrikespolitisk framgång för Tysklands förbundskansler Angela Merkel att en uppgörelse till slut var möjlig.
Hennes rykte som tålmodig och skicklig förhandlare bekräftades. Lovorden från kollegorna runt om i Europa var ganska entydiga.

(...)

Att Sverige varit med och uppträtt konstruktivt i förhandlingarna, utan att spela någon framträdande roll, är ett gott betyg åt regeringens arbete.

Det är svårt att se några bra skäl att göra detta beslut till föremål för en ny svensk folkomröstning i enlighet med krav som framförts från en del håll.

Frågeställningen har inte karaktären av ja eller nej, och folkomröstningar ska inte utlysas i onödan i frågor som riksdagen med samma legitimitet kan hantera.

Att fördragsfrågan nu tycks vara på väg att lösas - förhoppningsvis ställer den fortsatta processen inte till med några överraskningar - ger unionen lite mer arbetsro och bättre förutsättningar att ta itu med stora framtidsfrågor.

Klimatproblematiken, arbetet mot den organiserade brottsligheten och utvecklingen av en hållbar energiförsörjning är tre exempel på brådskande utmaningar för ett EU som den här gången visade handlingsförmåga när det som bäst behövdes.'

I dag har jag en krönika i tidningen om Second Life, ett fenomen jag inte hade hört talas om för några veckor sedan:

'Under någon intensiv termin på högstadiet - det bör ha varit i slutet av 80-talet eller början av 90-talet - programmerade jag och ett par klasskamrater dataspel på lediga stunder.

Så vitt jag minns var vi helt ensamma om att sitta i den splitternya och i skolpolitikernas ögon inte så lite heliga datasalen frivilligt på rasterna. Det var förstås, i ljuset av utvecklingen som skett, synnerligen primitiva skapelser vi ägnade oss åt, något slags textbaserade strategispel av allra enklaste sort.

I samband med övergången till gymnasiet tappade jag intresset för programmerandet och lade snabbt av mig.
Sedan dess har jag fått uppleva hur det känns att se tiden och utvecklingen springa ifrån en.
I dag är min datakompetens nödtorftig och eftersläntrande; tillräcklig för att klara ett jobb som detta utan att bli avslöjad, men otillräcklig för att förstå helt vad den senaste reklamen på data- eller mobilområdet handlar om.

Därför är jag inte längre särskilt förvånad när jag tvingas konstatera att något 'alla talar om', och redan börjat tröttna så smått på, åter gått mig spårlöst förbi.

Har ni hört talas om Second Life? Det borde ni nästan ha gjort. Det är ett oerhört uppmärksammat onlinespel med en gigantisk virtuell, interaktiv värld, fantastiskt många deltagare och ett ekonomiskt system kopplat till riktiga valutor.

För några veckor sedan hade jag ingen aning om vad det var. Men då öppnade Sverige, under närvaro av utrikesminister Carl Bildt (och hans avatar, dvs gestalt i den virtuella världen), som första land en ambassad i Second Life.

Storföretag och politiska partier är redan där. Tidigare har strider mellan franska högerextrema Front National och andra deltagare fått uppmärksamhet i massmedia.

För en dryg vecka sedan var jag på ett seminarium anordnat av vk.se och HUMlab på universitetet där vi fick se bilder från den ö i Second Life som HUMlab, tydligen efter rejäla, komplicerade förhandlingar med säljaren, köpt in för framtida verksamhet.

I en artikel i tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel häromveckan berättades om bedrägerier, trakasserier och grov brottslighet i Second Life och problemen för rättsstaten att avgöra var de juridiska gränserna går och hur lagar ska tillämpas på händelser i Second Life.

I tidningen Journalisten berättas det om journalister som rapporterar från Second Life. Nyhetsbyrån Reuter, mediekoncernen Springer och Sydsvenska dagbladet är på plats med kontor och avatarer. Nu vill Malmö bli Sveriges första stad i Second Life.

Det kanske vore något även för Umeå som ung, kreativ stad? Kanske sitter jag snart på ett redaktionsmöte här på VK och diskuterar när vi ska ge oss in i detta vi också?

Grundfrågan är förstås: Är det 'bara' ett spel eller en i högsta grad allvarligt utvidgning av våra liv? Är det nyskapande också till innehållet, eller bara en ny form för välkänt mänskligt beteende, konservativa strukturer och stereotypa tankemodeller?

Jag är inte i närheten av att kunna yttra mig intelligent om de politiska och filosofiska implikationerna av detta nya fenomen. Det är bara att erkänna den egna inkompetensen på området. Men jag skulle inte bli förvånad om det här långsamt kommer att förändra vårt tänkande, konsten, forskningen.

Jag tänker inte skaffa mig en identitet där. Det skulle säkert bli beroendeframkallande. Då bleve sidan här blank snart nog. Men nu har jag i alla fall en aning om vad Second Life är - och jag är nyfiken.'

I dag har vi en huvudledare om de orimligt långa vårdköerna med anledning av att regeringen vill utreda patientsäkerheten ur ett antal olika aspekter, bland annat vårdgarantin, och med anledning av erfarenheterna som människor gör dagligen med väntetider och svårigheter att få hjälp, trots att personalen gör sitt bästa.

Svensk sjukvård är på flera punkter i stort reformbehov både vad gäller resurser och organisation - och myterna om hur bra allting fungerar håller alltför sällan när situationen granskas i sak, i synnerhet om man jämför med den kvalitet, service och tillgänglighet som den svenska vården borde erbjuda med tanke på vårt allmänna välstånd.

I en angelägen artikel på DN-debatt skriver i dag Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson och kriminalinspektör Kickis Åhré Älgamo om att samhället måste ta utsatta ungdomars parti i hederskonflikter och att alla barn och ungdomar har individuella rättigheter.

Det är bara att instämma.

UPPDATERING: Folkpartiets riksdagsledamot Birgitta Ohlsson, ordförande för folkpartiets kvinnoförbund, gör i ett pressmeddelande en bra sammanfattning av hur en liberal hållning måste se ut i de här frågorna:

"Tusentals svenska flickor med invandrarbakgrund lever i veritabla fängelser utan rätten att välja sin kärlek, karriär och kläder.
27 procent av de utlandsfödda flickorna är förbjudna av sina föräldrar att delta i utbildningsinslag i skolan. Åtta år efter att Pela Atroshi mördades brutalt i hedersförtryckets namn sviker samhället fortfarande de utsatta.
Svenska politiker måste ta ställning för universella värden. Tycker vi att kvinnor själva ska välja vem vi vill gifta oss med och inte pappa, präst eller patriarkat ska det gälla oavsett om vi lever i Tensta eller Teheran.
Det är dags att sluta medla med kvinnoförtryckare och tala klarspråk om att nolltolerans råder mot krafter som vill föra den svenska jämställdhetskampen 100 år tillbaka.
Gör Sverige till en fristad för förtryckta kvinnor. I ett liberalt samhälle kan aldrig mänskliga rättigheter kompromissas bort."

Det blev Umåkers representanter What a Topgun och Ove A Lindqvist som tog hem Sverigeloppet över extremt korta distansen 1140 meter på Solvalla i kväll.

De vann efter en rykande spurt över upploppet.

300 000 kronor var förstapriset i finalen.

Det händer intressanta saker i amerikansk politik.

Det blir läge att återkomma till vad detta betyder på längre sikt, men nyheten i dag att New Yorks borgmästare Michael Bloomberg ska lämna det republikanska partiet väcker både spekulationer på kort sikt och stimulerar till analyser kring en möjligen mer långsiktig trend.

På kort sikt är det rimligt att anta att Bloombergs steg från republikan till oberoende är en förberedelse för en kandidatur i presidentvalet - då som oberoende.

Om vad det kan betyda skriver Jonathan Darman en artikel på Newsweeks hemsida.

Man kan också koppla detta till de mer långsiktiga idépolitiska strömningarna i amerikansk politik och ett möjligt skifte i något mer liberal - 'liberal' i den amerikanska betydelsen - riktning.

Om denna diskussion bland demokraterna skriver Eleanor Clift på samma sida.

Hur dessa två perspektiv hänger samman blir det som sagt anledning att återkomma till i takt med att primärvalskampanjerna tar fart ytterligare.

När man läser vissa nyheter undrar man rent allmänt var alla aktivister som har så mycket tid och energi att protestera när demokratiskt valda ledare träffas är när auktoritära regimer begår sina avskyvärda övergrepp?

UPPDATERAD: Den här nyheten tyder på att de protester som framförts haft resultat.

Nu växer spekulationerna också om vad som skulle hända om det kommande EU-toppmötet trots allt misslyckas och inte når någon uppgörelse om det nya konstitutionella fördraget.

Många tror att det skulle kunna leda till vad som kallas ett EU med två hastigheter, där en kärngrupp av medlemsländerna skyndar före med ett fördjupat samarbete och de som inte vill vara med slipper.

Många har varnat för en sådan utveckling som slutet på EU, andra har efterlyst den om inte EU kan komma överens den här gången heller.

För dem som kan läsa tyska kommer här två lästips:

I Der Spiegel skriver Hans-Jürgen Schlamp om vad ett misslyckat toppmöte skulle kunna innebära.

Och i Die Zeit skriver Petra Pinzler om samma sak.

Tillbringade en halvtimme i dag på förmiddagen med att följa en telefonpresskonferens med EU-minister Cecilia Malmström anordnad av Liberala Nyhetsbyrån.

Det blev en intressant, snabb genomgång av läget inför det kommande EU-toppmötet, om vilket vi haft huvudledare både i måndags och i dag.

Cecilia Malmström formulerade chanserna till en lösning på frågan om det nya konstitutionella fördraget så här:

- Jag är inte hundraprocent säker, men tror att vi har mycket goda chanser att nå en uppgörelse.

Viss gardering ändå alltså, så det blir nog en rysare till slut.

Däremot trodde hon inte särskilt mycket på den första preliminära tidschemat som siktade på att ha mötet klart till fredag eftermiddag.

Nattpass var nog snarare statsrådets gissning.

En av de vackraste dikter som finns på svenska språket är Gunnar Ekelöfs Enovi från samlingen 'Om hösten' (1951).

När Sveriges television för ett antal år sedan sände en fin dokumentär om Ekelöf vill jag minnas att Rickard Wolff läste de flesta dikter, men att just Envoi lästes av Lars Forsell.

Den går så här:

'Som mareld tindrar en stjärna, släcks och tänds
och släcks och tänds igen. De dallrande djupen bär den
Så har jag stått vid hundrade Land's Ends
och tänkt på vad jag vill och vad jag skall i världen

Det ena vore väl: att vara som man är
Det andra är väl: att mot udden spjärna
Och hade jag den skarpa udden mindre kär
så vore jag som andra, mer än gärna

Somligas väsen är: vara. Andras: att vara förutan
Vägar har inget mål. Det är stigar som leder dit
Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?
Din är en månskensväg, som slingrar sig i dyningen, vit.'

I går kväll cyklade jag en tur längs älven bort förbi Strömpilen vidare till camping och båthamn.

På vägen hem sedan, in mot staden igen, var det slående hur vacker den rikliga grönskan i solnedgången var på båda sidor vattnet, i synnerhet innan de två trista, ensamma höghusen dök upp långt borta som en påminnelse om att Umeås skyline i nuvarade utformning inte blir särskilt bra på vykort.

Det var en så vacker kvällsbild, och just i det ögonblicket var det lätt att glömma alla goda argument som finns - och de finns verkligen - för centrumnära bebyggelse och känna visst vemod över att den bilden inte kommer att finnas kvar så länge.

Hur ter sig samma cykeltur om tio år, när Öbacka strand och Ön är bebyggda i någon form och staden möter blicken på ett tidigare stadium?

Man blir ju nyfiken också.

Kanske är det fortfarande vackert, fast på ett helt annat sätt. Kanske är det bara lite småtrist som motiv, men praktiskt, vältänkt och attraktivt boende för dem som flyttat dit.

Det är både spännande och nervöst med en stad som förvandlas - man blir nyfiken och vemodig, hoppfull och ängslig, på samma gång.

Här kommer en sista reflektion kring dagens budgetdebatt i Umeå fullmäktige. Vi har givetvis också en huvudledare om debatten i morgondagens tidning.

Efter att ha följt anförandena och replikskiftena i dag tror jag mig bättre förstå fenomenet Lennart Holmlund.

Den här budgetdebatten gjorde en 'ettåring' i Umeå lite mer på det klara med varför Lennart Holmlund är populärare än sitt parti och varför politikerna inom alliansen inför valet utstrålade både en viss uppgivenhet inför utsikterna att besegra Holmlund (för det är så man säger i Umeå när man syftar på kommunens styre - 'Holmlund', inte 'socialdemokraterna') och en viss lättnad över att det trots allt är just 'Holmlund' man får vika ned sig inför och inte någon annan inom socialdemokratin.

Jag tror att Lennart Holmlunds ställning - som i och för sig är för stark och som utmanas för lite, det har jag skrivit mycket om - i hög grad bygger på mångas kallsvett inför tanken på att Umeås vänstepartister, rättvisepartister eller socialdemokratiska vänsterfalanger skulle få ett avgörande och långsiktigt inflytande över kommunpolitiken.

För de utfall som kommer från fullmäktiges talarstol från det hållet mot företagare, valfrihet och entreprenörskap är inte roliga att lyssna till.

Inte så att inte vänsterpartiernas företrädare är skickliga politiker och duktiga debattörer med en ärlig tro på sina åsikter och sina ställningstaganden. De är både flitiga i talarstolen och drivna i att formulera sig.

Men det är som om ingenting har hänt i vänsterpartiernas värld - gamla fraser och gamla slagord används som vore de just uppfunna.
Alla andra lösningar än de vänsterpartierna känner sig retoriskt hemmastadda i är första steget mot katastrofen.
Synen på individen är pessimistisk, ointresserad och omhändertagande.

Förklenande, grova och brutala omdömen om illvilligheten i motståndarnas ('borgarnas') politik blandas med ett självrättfärdigt tonfall som vore vänsterpartiernas företrädare de enda medmänskliga, klarsynta, anständiga politikerna i stan.

Det är verkligen som om ingenting hade hänt.

Vad ett sådant vänsterstyre skulle betyda för de välståndsbildande krafterna och möjligheterna att finansiera en trygg välfärd med kvalitet och ambitioner i Umeå, vågar man knappt tänka på.

Efter några inlägg från den kanten börjar man nästan längta efter ett pragmatiskt inlägg från Lennart Holmlund. Hellre stagnation än snabba kliv bakåt.

Och det tror jag är nyckeln till hans valframgång i höstas: han uppfattas som en garant mot alltför brutala vänstersvängar i umepolitiken.

Därför kan även väljare med andra ideologiska utgångspunkter än majoriteten i socialdemokraternas fullmäktigegrupp rösta på Holmlund, eftersom han uppfattas stå allianspartierna mycket nära i många frågor och samtidigt inte misstänks för att känna några större sympatier för vänsterpartierna.

Det gör också, tror jag, att några av allianspartierna har en större vilja att inte bara söka uppgörelser i planeringsfrågor utan också acceptera en stillsammare debatt i många avseenden - just för att man inte vill skrämma socialdemokraterna vänsterut.

Men även om Lennart Holmlund, likt Digger Crown, inte ger sig i första taget så är det här troligen den sista mandatperioden som han styr kommunen.

Och vad som händer sedan inom socialdemokratin är en öppen fråga.

Att det pågår rävspel, kraftmätningar och förberedelser inför efterträdarfrågans avgörande framgår tydligt om man följer en del debattartiklar och insändare som dyker upp i VK och VF där ledande socialdemokrater ger sig på varandra på ett överraskande fränt sätt.

Allianspartierna gör därför klokt i att inte vänja sig alltför mycket med att leva lite lagom bekvämt i Lennart Holmlunds skugga, för då kan de stå väldigt tomhänta och utan driv i debatten om tyngdpunkten plötsligt skulle flyttas vänster ut under ett nytt s-styre.

Därför var det bra att alliansens gruppledare höll ihop kring ett budgetförslag och tog några principiella debatter i dag.

Men det behövs också mer av idédriven och framtidsinriktad debatt i kommunens vardagsliv än vad som förekommit hittills.

Lennart Holmlund har man inte rått på, men nästa val kan bjuda på nya förutsättningar och nya möjligheter för alliansens politiker att ta över dagordningen.

Några av de vidrigaste ögonblicken i svensk inrikespolitisk debatt det senaste decenniet var när Göran Persson i riksdagens talarstol spände ögonen i nationen och sade:

'Vi ska tala väl om vårt fina land.'

Då vände det sig i magen. Den typen av osund nationell självöverskattning, vars förutsättning är brist på andra erfarenheter och perspektiv och en viss indoktrinering, är väldigt starkt utbredd i det svenska samhället.

Kombinerat med ett moraliskt krav att alla ska dela den uppfattningen och yttra den uppfattningen är det en farlig hållning.

Man kan fråga sig hur mycket den typen av retorik - svenska lösningar och modeller är bättre än alla andra och vi ska vara rädda för utländska influenser - bidragit till att skapa större mottaglighet för exempelvis främlingsfientliga budskap.

Och hur mycket den retoriken bidragit till det som gått snett i det svenska samhället och den svenska välfärden trots alla resurser.

I dagens fullmäktige i Umeå fanns liknande tendenser: några talare, från olika partier, uppmanade alla att vara goda ambassadörer för Umeå och tala väl om det fina i kommunen, att lyfta fram det positiva och inte vara så negativa.

Sånt hurtfriskt dravel står mig upp i halsen.

Det är kontraproduktivt - tror de allvarligt att gladkäcka ambassadörer som talar väl om allting och sväljer all självkritik övertygar någon att flytta till en stad?

DDR och andra kollektivistiska och välkoordinerade paradis prövade metoden, den funkade väl bara sådär.

Det är framför allt tveksamt ur demokratisk synpunkt att i årets viktigaste fullmäktigedebatt när kommunens utveckling ska diskuteras börja tala med moraliserande tonfall om hur alla ska vara goda ambassadörer för en stad och lyfta fram det postiva, att kräva en hyllningskör.

Den inställningen är början till slutet på en positiv utveckling.

Kritisk debatt, meningsutbyten, perspektiv som bryter sig mot varandra och lär av varandra, nya idéer, en otålighet att ta nästa steg, en ovilja att sjunka ned i passiv förnöjsamhet - det är sånt som håller en stads utveckling i gång.

Då kommer något i gång som blir språngbräda in i framtiden.

Kraven på goda ambassadörer bygger på en kollektivistisk människosyn där alla någonstans måste ha samma uppfattning om vad som är bra och dåligt, vad som är ett positivt och ett negativt exempel, vad som är ett eftersträvansvärt eller ett oönskat mål.

Så är det naturligtvis inte i verkligheten - en sådan kollektivt gemensam syn på sakernas tillstånd kan bara uppstå genom hård indoktrinering, men aldrig i en demokratisk öppenhet inför att människor är olika.

En kommun ska naturligtvis lansera sig, en kommunledning lyfta fram det som den tycker är kommunens styrkor och med dem försöka hävda sig i konkurrensen.

Sedan kan väljarna vid nästa val utvärdera om rätt saker lyfts fram och om det funnits något att lyfta fram.

Och är stämningen uppåt och många trivs skapar det naturligtvis bra reklam för en kommun. Men inte genom någon framdirigerad och dikterad hurra-vad-vi-är-eniga-om-hur-bra-allt-är-hos-kör.

Det är en väsentlig skillnad mellan att vara konstruktiv och att vara oreflekterat positiv.

Så lägg ner det där talet om att alla i fullmäktige ska vara goda ambassadörer som med gemensam röst talar om hur fint det är i Umeå.

Det är pinsamt för staden, under dess värdighet och vida sämre för dess rykte än någon vital politisk debatt någonsin kan vara.

Umeå är mycket mer spännande och rikt på infallsvinklar än så.

Umeå och dess rykte tål en rejäl debatt och ett stort mått av klarspråk.

Hillary Clintons bästa argument kan mycket väl visa sig vara hennes fiender.

Om så många primitiva krafter i amerikansk politik ägnar så mycket tid och resurser åt att bekämpa henne måste hon ju ha kvaliteter som inte alltid kommit fram hittills i hennes kampanj.

En artikel i senaste Newsweek handlar om just Hilllary-hatet. Första meningen lyder träffande: 'Some grudges just don't die.'

När nu budgetdebatten lämnat gruppledarnas omgångar och gått över i den fas där alla fullmäktiges ledamöter kan delta tonar de ideologiska skillnaderna i fullmäktige fram väldigt tydligt.

Man häpnar lite grand över vänsterpartiernas aggressiva och negativa inställning till valfrihet och entreprenörskap och deras övertro på att ett offentligt centralstyre vet bättre än den enskilda medborgaren på vad som är rätt, bäst och riktigt.

Den inställningen lämnar väldigt lite utrymme för männniskors egna val, egna prioriteringar och egna bedömningar, vittnar om en högst begränsad förståelse för människors vilja att gestalta sina egna liv.
Och den röjer ingen insikt om hur välstånd och resurser för välfärd skapas genom arbete och företagande.

Det är en statisk samhällsmodell som vill administrera och förvalta människors liv i så hög grad som möjligt för att befria medborgaren från valmöjligheter och handlingsutrymme.

Det riskerar att leda till en ekonomisk politik som hotar sysselsättningen och välfärden både genom sämre kvalitet och färre resurser, något som alltid hårdast drabbar de mest utsatta grupperna i samhället.

Vad har det med solidaritet att göra?

Av någon nu, så här efteråt, obegriplig anledning satt jag uppe i natt och såg på den direktsända upplösningen av US Open i golf.

Jag har svårt att motstå Göran Zachrissons kommenterande, och de talande blickarna hos Angel Cabrera och Tiger Woods som kämpade om segern var fascinerande.

Men det må vara hur det vill med det - nu har tröttheten slagit till.

Förhoppningsvis kan lite replikskiften i budgetdebatten från fullmäktige nu efter en lunchpaus liva upp lite.

Skattefrågan, synen på företagande, valfrihet och välståndsbildande krafter, Umeås attraktionskraft, kulturpolitiken, skol- och förskolepolitiken och det faktum att vänsterpartiet nu inte längre har något budgetsamarbete med socialdemokraterna är några av många skiftande och huller om buller förekommande debattpunkter.

De principiella konfliktlinjerna går ibland mellan vänsterpartiet (man undrar ju hur de med sina statiska synsätt på samhällsekonomin tror att resurser för trygg välfärd egentlig skapas) å ena sidan och socialdemokraterna och alliansen å den andra, ibland på ett från rikspolitiken mer bekant sätt mellan socialdemokraterna och alliansen och ibland mellan socialdemokraterna och resten av partierna.

Skattefrågan är kanske den som allra bäst symboliserar umepolitiken för dagen - socialdemokraterna anför inga principiella skäl emot, men vågar inte, förmår inte ta steget för större konkurrenskraft och attraktivitet, man väljer att avvakta, att lita på nuvarande strategi, att vänta ett år till, att utgå ifrån att utvecklingen nog fortsätter åt rätt håll även utan nya tag och nya idéer.

Fast nog låter det på Lennart Holmlund som om han själv gärna skulle se sänkt skatt om han bara fick med sig sitt parti i den riktningen.

I dag är det budgetdebatt i Umeå fullmäktige.

Jag kommer nog inte att blogga så flitigt under själva debatten, men ett par inlägg ska jag försöka att hinna med.

Budgetdebatter i kommunala fullmäktigen kan vara väldigt olika till sina karaktärer.

Det kan vara ideologiska framtidsdebatter eller siffercentrerade räkneövningar, det kan vara en fest för stora floskler men också för intressenta resonemang eller stentorra inlägg.

Man kan väl förvänta sig att dagens debatt i fullmäktige kommer in på Umeås utveckling och mål för framtiden i ljuset av det senaste årets små varningssignaler om att det inte finns någon automatik i att just Umeå ska fortsätta vara en framgångskommun som skiljer sig från andra lika ambitiösa kommuner, att stagnationen hotar om man inte tar nästa steg i utvecklingen.

Allt är inte frid och fröjd, och det bör komma till uttryck i debatten

Men vi får väl se om budgetdebatten alls kommer igång, dagen har börjat med en längre tvist om ordningsfrågor - huruvida en fråga ska uppfattas som en interpellation eller som en enkel fråga.

Varför inte ta upp ärenden och låta en fråga läsas upp på en gång om det finns en möjlig kompromiss som gör att mötet kan gå vidare?

Nu försvann väl tio minuter av mötets tid direkt.

Ledarsidans serie på måndagar om 'veckan som gick' fortsätter i dag. Återigen är det Jonas Morian - socialdemokratisk debattör och bloggare - som funderar kring några frågor:

VK: Katastrofkommissionen kom med sin rapport i veckan. Vilka slutsatser bör dras av den bristande krishanteringen i samband med Tsunamikatastrofen 2004?

JM: Med risk för att låta cynisk så verkar den svenska katastrofberedskapen ha varit relativt god och krishanteringen fungerat väl, vilket också framgått i rapporter från utlandet som ingått i kommissionens underlag, oavsett var Lars Danielsson befunnit sig den där omdiskuterade dagen.
Att man av politiska skäl fortsätter att älta detta känns allt mer ovärdigt. Däremot var det förstås absurt att regeringskansliet inte lämnade ut dokumentation om e-posttrafik när Konstitutionsutskottet begärde det, men det säger faktiskt ingenting om hur själva krishanteringen sköttes.

VK: Våldsamma strider utbröt i Gaza mellan Hamas och Fatah. Är det meningsfullt att överhuvudtaget tala om en fredsprocess längre?

JM: Jag är riktigt cynisk i dag märker jag. Nej , någon fredsprocess kan man knappast kalla det. Det är snarare en parodi, eller en tragisk komedi, där det palestinska folket är de stora förlorarna.
Och det är talande att en ledande företrädare för Hamas, tillika regeringsledamot, i en intervju självmant medger att det största hotet mot det palestinska folket är det inbördeskrig som nu i praktiken råder mellan Hamas och Fatah, inte de israeliska militära insatserna.

VK: Riksdagens partiledardebatt i veckan utgjorde första duellen i riksdagen mellan Reinfeldt och Sahlin. Vad tyckte du om debatten?

JM: Debatten som sådan var väl inte mycket att hurra för tycker jag. Sahlin och Reinfeldt har väldigt olika retoriska stilar och de lär behöva mötas i fler debatter innan dessa kan bli riktigt underhållande.
Jag tycker ändå att Mona Sahlin fick in del bra poänger, men totalt sett lär inte denna sammandrabbning gå till historien som minnesvärd.

VK: Veckans vankelmod?

JM: Centerpartiets Fredrick Federley som markerat hårt mot den så kallade FRA-lagen, men som till slut ändå inte vågade gå emot sitt parti fullt ut och rösta nej.
I stället avstod han från att rösta, vilket inte kom att betyda mer än att han lär få det tufft på riksdagsgruppsmötena framöver.

VK: Veckans galnaste?

JM: Sommarvädret. Snö i Gällivare, regn i Dalarna och vackert väder i västra Götaland. Borde inte EU-medlemskapet innebära ett mer likvärdigt väder?

VK: Veckans pseudonyhet?

JM: Den påstådda stölden av George W Bushs armbandsklocka i Albanien.

VK: Veckans minst oväntade?

JM: Att folkpartiets valberedning enhälligt nominerat Jan Björklund till ny partiledare.

Den här notisen om miljöpartisten som väckte ilska hos några politiker i Eskilstunas miljö- och räddningsnämnd för att han hade keps på sig under ett möte tvingar mig till ett bekännande:

Jag har aldrig i mitt 31-åriga liv haft slips på mig, inte heller kostym. Studentmössa hade jag givetvis inte sista dagen på gymnasiet.

Men jag har inget emot nämnda plagg på andra.

Har jag fördomar mot slipsar försöker jag att dölja dem, eftersom något annat vore fånigt och intolerant. Jag blänger inte och kommer inte med sarkastiska kommentarer.

Att ha slips på sig är ungefär lika lite rationellt som att ha keps på sig inomhus.

Plaggen fyller inga funktioner annat än att antingen förhålla sig till klädkoder eller väcka något slags känsla hos bäraren.

Slips och keps inomhus befinner sig i det avseendet på samma nivå.

Om något av plaggen har ett övertag så är det kepsen, eftersom den kan skärma av en del av ett rum och på så sätt bidra till ökad koncentration.
Att någon har en keps på sig under exempelvis ett prov är högst genomtänkt.

Men på ett möte med andra människor där syftet är samtal och diskussion så är det ju å andra sidan kanske lite ovänligt att eftersträva den effekten.

Jag har ibland på mig keps inomhus, utan att kunna förklara varför, annat än att det finns en längtan någonstans i det ögonblicket av att vilja vara i fred.

Så jag vore den siste att säga något om slipsar och orsaken till att någon vill bära en sådan.

Men om någon försöker upprätta en klädkod där slips ger pluspoäng och keps minuspoäng - då blir jag oförstående.

Det är hur vi uppträder mot varandra, vad vi gör och säger, hur vi talar och rör oss, som räknas.

I det ingår att inte tvinga andra att klä sig på ett visst sätt bara för att det står så i någon bok eller ska vara så enligt någon viss tradition.

Det är uppträdandekoder, inte klädkoder, som ska värnas.

Så låt även slipsbärarna vara i fred. Det är inte sämre att ha slips än att ha keps på sig.

I dag skriver jag en krönika i tidningen med tankar efter att ha bott ett år i Umeå och lite grand med anledning av Fokus ranking av vilka kommuner i Sverige som det är bäst att bo i:

Tankar efter ett år som umebo i björkarnas stad

När tidskriften Fokus i veckans nummer rangordnar vilka av Sveriges kommuner som det är bäst att bo i kommer en ung universitetsstad med lite mer än 100 000 invånare som kandiderar för att bli kulturhuvudstad 2014 på första plats.

Nej vänta, håll inne med jublet. Det är inte Umeå, utan Lund som får utmärkelsen och uppmärksamheten. Umeå dyker upp på en godkänd, men föga glamorös 39:e plats - 15 placeringar lägre än förra året.

Undersökningen, som baseras på kriterierna privatekonomi, skola och dagis, social trygghet, fritid, jobb och tillväxt och kommunens ekonomi, understryker att det inte finns någon automatik i Umeås framgång och tillväxt. Umeå är inte ensamt om att ha ambitioner.

Konkurrensen hårdnar. För att nästa steg ska kunna tas i utvecklingen krävs nya idéer och en rejäl självrannsakan. Fokus ranking kommer som en vältajmad tankeställare inför nästa veckas budgetdebatt.

Men årstiden inbjuder också till försoning. Och vad betyder väl en ranking när kvällarna blandar sentimentalitet med puls, björkgrönt speglar sig i älvblått och Umeå med omnejd snabbspolar sig fram från segaste vinter till finaste sommar?

Jag har bott i Umeå i ett år nu.

Det känns som ett lägligt tillfälle att kort summera intrycken: Umeå har havsbris nästan jämt, och flyttbris stora delar av året.
Det är viktigt för trivseln. Omsättningen på invånare håller stämningen fräsch, toleransen uppe och kvalmet som hotar alla medelstora städer borta.

Universiteten bidrar med intellektuella utblickar och en bra nivå på samhällsdebatten. Kulturlivet sträcker sig från folkbildningsrörelse till avantgarde.

Kommunikationerna ner till Stockholm, inte oviktigt, med flyg och inom några år med tåg är utmärkta. Utbudet håller god klass. Allt detta hjälper att attrahera nya invånare.

Men Umeå har också problem - några djupa, några överkomliga.
Vi har sett det i åtminstone tillfälligt stagnerande befolkningsutveckling, medelmåttigt företagsklimat (om målet är att växa ifrån andra motsvarande städer på ett unikt sätt), hög sjukfrånvaro, svårigheter att förverkliga ambitioner om minskade barngrupper i förskolan, tuffare konkurrens om studenter på högre utbildningsnivåer, dålig luftkvalitet i centrum, för få nyetableringar inom handeln, omständlighet i tillsättningen av den viktiga kulturchefsposten.

Många hinder och små missförhållanden kan tillsammans hämma hela utvecklingen om inte problemen tas på allvar och erkänns.

Den extrema tilltron till Umeås framtidsutsikter riskerar att förlama debatten, lura till bristande självkritik, till blånande, hållna tummar men uteblivet nytänkande. Det är svårt att få ett grepp om vilka övergripande tankar det är som styr stadens fortsatta växt, planering och utformning. Man får lätt intrycket av godtycklighet.

Dessutom kan den stora in- och utflyttningen ha en baksida. De tillfälliga invånarna har bara ögonblicksbilder av staden och hinner inte prägla debatten.

Alla potentiella framtida umebor på vägen mot 150 000 invånare - vad tycker de om planeringen och utbudet, om satsningarna och prioriteringarna, inom kommunen?

Det har varit ett fint år i en stimulerande stad. Umeå har förutsättningar att ligga långt högre på en ranking av landets kommuner än 39:e plats.

Jag tror de flesta som bor här delar den, lite kaxiga, känslan.
Men verkligheten är osentimental. Umeå har mycket kvar att göra innan det står klart om utvecklingen ska fortsätta eller stagnationen långsamt ta över.

Ibland kommer besked som påminner en om att formella processer har ett helt annan tempo, men också ibland en helt annan tyngd, än spekulationer och snabba slutsatser av det slag som vi i medierna gärna ägnar oss åt.

Att Jan Björklund är enhälligt nominerad som ny folkpartiledare är ett sådant besked.

Det har stått klart länge att det skulle bli han, men det är ändå först nu när det blir officiellt som diskussionen om hans framtida partiledarskap lär dra igång på riktigt allvar.

Jag har varit kritiskt mot en hel del som folkpartiets ledning, i vilken Jan Björklund ingått, gjort de senaste åren.

Men skolpolitiken har, å andra sidan, enligt min åsikt var det område där folkpartiet stått för den allra tydligaste formen av vad man skulle kunna se som en modern socialliberalism. Och den har han utformat och drivit.

Vilken typ av partiledare Jan Björklund blir avgörs nog mycket av vilken typ av parti det är som han kommer att leda, vilka önskemål som folkpartister från olika håll i landet kommer att sända till sin centrala ledning om partiets framtida kurs och identitet.

Att Björklund i sitt första uttalande betonar socialliberalismen är därför positivt.

Jag tror att en del som kanske bara hört motståndarnas nidbeskrivningar av honom kommer att bli överaskade när de hör honom tala i andra frågor än skolpolitik. Han har hållit några av de bästa tal om flyktingpolitik som jag hört, exempelvis.

Folkpartiet ska granskas kritiskt och vaksamt även framöver, men det finns inga skäl ännu så länge att tro något annat än att Jan Björklund har goda förutsättningar att bli en framgångsrik, socialliberal folkpartiledare.

I synnerhet om folkpartiets interna kritiker från de senaste åren fortsätter att betona vikten av en ideologisk förankring i utspel och strategier så att fiaskon som övergångsregler och avlyssningseufori framöver kan undvikas.

Och senare i Ivar Lo-Johanssons roman Journalisten förekommer en dialog som man skulle kunna trycka ut och sätta upp på vägen som påminnelse om demokratin och det egna ansvaret:

"Min mor tänkte.

- Man sätter sig inte upp mot överheten, sa hon. Inte kan en vanlig mänska sätta sej till doms.

Jag talade hela tiden om Dömda August utan att nämna honom.

- Om överheten har orätt? sa jag. Då gör man det.

- En vanlig människa gör det inte i alla fall.

- Man får inte misstro sig själv.

Min mor tänkte efter. Det var ett problem hon aldrig tidigare medvetet och öppet gjort sig reda för.

- Man ska veta sin plats, sa hon. Man ska inte ge sej in på saker och ting som man inte förstår och där man inte hör hemma.

- Då skulle man aldrig kunna bli något annat än det man är, något på ett annat område? Då skulle aldrig någon utveckling kunna ske med en mänska.

- Det finns folk som vet bättre, sa hon. Det finns folk som har sysslat med det där andra i hela sitt liv och därför vet allting bättre.

- Det är vansinne, sa jag häftigt. Alla framsteg för en mänska är ju uteslutna, ifall man inte ger sej in på andras områden, kastar sej över sånt man inte varit med om förut. Då skulle man alltid stå och stampa på samma ställe?

Min mor visade att samtalet var slut för hennes del.

- Gud nåde den som sätter sej opp mot överheten, sa hon. Gud nåde den som vågar påstå att överheten har fel.

- Jag ska.

Så här inleds Ivar Lo-Johanssons Journalisten, en tröst från en författare till alla unga, eller äldre, med hopp och ambitioner om att själva få chansen att se sina ord i tryck, och även kanske ett vittnesmål från en tid före internet och bloggar, när tidningen nästan var det enda sättet att nå ut:

"Det var på den tiden jag trodde att vägen till att bli diktare gick över en journalistplats. Jag föreställde mig att journalisterna hade sin främsta uppgift i att skriva dikter för sina tidningar, ja, att de var direkt anställda för det.

Trycksvärtan var mitt gift, men det var ännu så gott som oåtkomligt för mig. Jag beundrade också typografer som ett slags diktens folk bara för att de fick med trycksvärta att göra. Och en lång tid sparde jag som en särskild dyrgrip en gammal matris, en avbild av ordet självt, ordets spår i ett stycke papp.

Jag dyrkade det tryckta ordets makt till den grad, att jag ofta om nätterna stod utanför tidningstryckeriernas fönster i Klarakvarteren och kysste deras smutsiga, inifrån nedstänkta rutor.
Själv skrev jag metervis med vers. Jag jagade Dikten och Kvinnan.
Men jag försökte också få tryckta de dikter jag skrivit. Redaktörerna på tidningarna stack ned händerna i mina bingar av vers, av verseops, av kärleksdikter, av stridsdikter, av centrallyrik, av romaner på vers och sjok av blankvers som jag bredde ut på deras överbelamrade bord till påsyn.

- Har ni kakelugn hemma? Frågade en av redaktörerna som mer än de andra hade intresserat sig för min diktning.

Jag betraktade honom som min särskilda gynnare.

- Ja

Han sköt beslutsamt diktpacken över till mig.

- Öppna då luckorna, sa han. Lägg in alltihop. Bränn.

Men inom kort hade jag skrivit nya dikter."

Jag har läst alldeles för lite av Ivar Lo-Johansson (1901-1990), trots att allt jag stött på av honom varit fängslande på ett kargt men ändå livfullt berättande sätt.

Under åren av litterära upptäcker i samband med gymnasiet läste jag inte honom alls lika intensivt som jag under perioder läste exempelvis Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg.

Ibland blir det så. Vissa författare slukar man, andra gillar man men går inte vidare med ändå.

Jag läser allt av Kristina Lugn, men hänger med dåligt i vad Katarina Frostenson ger ut.
Birgitta Trotzigs "En berättelse från kusten", eller "Levande och döda" var som en pinande vind att läsa, men jag har inte fördjupat mig i dem trots att jag minns stämningen i berättelserna.
Lars Gustafsson har jag inte läst på länge, fast hans romaner överlevt i bokhyllorna trots alla flyttar, nedpackade kartonger och urval bara av det viktigaste. PO Enquist bläddrar jag i ständigt.

Det ligger sällan någon djupare värdering i det - och kanske förändras det med åren.
Vissa slukarromaner glöms bort och andra dyker upp som plötsligt inte går att gå förbi längre.

Så jag har läst alldeles för lite av Ivar Lo-Johansson
Men man lär sig mycket om Sverige och Sveriges utveckling under 1900-talet genom att läsa hans romaner och memoarer. Och de är riktigt underhållande.

Min favorit var länge Gårdfarihandlaren, men i och med att journalistiken blivit mitt yrke så är förstås Journalisten (1956) den som lockar mest till omläsning.

Jag ska strax bjuda på några citat som visar varför.

Ann-Charlotte Marteus gör i Expressen en rolig betraktelse över hyresrätt och bostadsrätt.

Det ser ut att bli väldigt fina uttagningslopp till E3-finalerna för treåringarna på Gävle nästa vecka.

Umåkers hopp, obesegrade Dandie Palema, stöter som VK skriver om på dagens sportsidor i sitt försök bland andra på Stig H Johanssons Artistic Ås.

Det var han som imponerade så i ett treåringslopp under Elitloppshelgen.

Jag tycker nästan att uttagningslopp för unghästar, när alla är samlade, är mer spännande än exempelvis en Elitloppshelg där eliten redan är framsållad.

Drömmarna lever sådana tävlingsdagar, hos nästan varje ekipage, men frågorna har ännu inte fått svar.

Visst är katastrofkommissionens arbete väldigt viktigt och de principiella frågeställningarna av stort värde - även den ansvarsutkrävande dimensionen måste betonas.

Det finns all anledning att diskutera och kritisera hur krishanteringen sköttes i samband med tsunamikatastrofen 2004, och hur man har uppträtt vid utfrågningar och informationslämning efter det.

Och slutsatser om framtida organisation och arbetssätt måste dras.

Men denna enorma fokusering på vad Lars Danielsson gjorde eller inte gjorde, när han läst mejl och vilka mejl han läste, börjar kännas lite hysterisk, i synnerhet mot bakgrund av katastrofens omfattning.

Att situationen misskötes är väl uppenbart för alla vid det här laget, och att informationen som lämnats varit vilseledande och att de ansvarigas uppträdande i den delen förtjänar skarp kritik.

Jag har inget att invända emot katastrofkommissionens uppträdande.

Men en del av den mediala rapportering kring detta med totalt fokus på Lars Danielsson, när den nu fortsätter en vända till, uppviglar nästan till intrycket att flodvågskatastrofen hade kunnat hindras, att antalet döda hade varit många färre, om bara Lars Danielsson hade gjort det ena eller andra.

Jag får magkänslan att det bakom en del av fokuseringen på Lars Danielsson döljer sig en gammal klassisk mobbing av någon som det är lätt att ge sig på i flock.

Och en oförmåga att skilja en katastrof i sig från en katastrofal krishantering.

Som väntat läggs regeringens förslag om att ge Försvarets radioanstalt FRA rätt att avlyssna datatrafik över gränserna på is ett år sedan oppositionen använt det så kallade minoritetsskyddet.

Frågan återkommer alltså under nästa riksmöte. Det ger allianspartierna, i synnerhet de som vill leva upp till beteckningen liberala, en ny chans att ompröva sin hållning i den här frågan.

Det ger även krafter inom socialdemokratin chans att bromsa sin egen lika övervakningsglada partiledning. Socialdemokraterna skiljer sig inte från regeringen i principfrågan, utan bara i en del detaljer.

Förhoppningsvis blir det nu en rejäl debatt inom de partier som stöder idén med en FRA-lag kring den personliga integriteten och faran med ett övervakningssamhälle som ger enskilda riksdagsledamöter råg i ryggen att gå emot regeringar och vilsesprungna partiledningar när nästa omröstning sker.

Om försvarsministern kan räkna på brett stöd även då i sin iver för avlyssning är det rimligen många riksdagsledamöter som vikit ned sig för partipiskorna.

Personvalsinslaget är för begränsat i Sverige, men de ledamöter som röstar efter övertygelse och i försvar av den personliga integriteten när den här frågan slutgiltigt avgörs kommer att ha goda argument för en personvalskampanj vid nästa möte med väljarna.

I går skrev jag om centerpartiets riksdagsledamot Fredrick Federley som säger sig ha blivit utsatt för påtryckningar från sin riksdagsgrupp inför voteringen om det, även av denna blogg och VK:s ledarsida, starkt kritiserade förslaget att ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna datatrafik som passerar landets gränser.

Federley är motståndare till förslaget, men hotas med politisk marginalisering inom sitt parti om han röstar efter övertygelse.

Under gårdagen fick händelsen ökad uppmärksamhet.

Att kräva disciplin just i frågan om storebrorsamhället, där regeringen har hamnat så väldigt snett, är sällsynt omdömeslöst från centerpartiets sida.

Och man undrar förstås hur det ser ut i de andra allianspartierna?

Men ännu uslare är det att man överhuvudtaget ägnar sig åt att försöka devalvera riksdagsmannaskapets värde, undergräva argumentationen för personval och bekräfta unga, fritänkande, individualistiska människors fördomar om politik, genom denna typ av förlegat partipiskeri.

Jag får, lite patetiskt kanske, alltid lust att citera en av Torgny Segerstedts allra sista ledare i sådana här debatter:

"Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. Ingen skall hävda en åsikt, därför att han finner den sann och riktig, utan anamma den mening, som ledningen bestämmer, och som han skall ha ihop med alla i sitt fårahus. (...) Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände."

I dag har vi en huvudledare om gårdagens partiledardebatt i riksdagen, slutrader om Mona Sahlin lyder:

'I en debattartikel i Dagens Nyheter i går tog hon upp behovet av en ny socialdemokratisk attityd, med starkare betoning av arbetslinje i sysselsättningspolitiken och kunskapsperspektiv och trygg arbetsmiljö i skolan.

Det var återigen ett indirekt erkännande av att valresultatet gett alliansen rätt på de områdena. Det var även en intern påminnelse till det egna partiet om att socialdemokratin snabbt bör komma till den insikten.

Men fortfarande lyser de konkreta beskeden med sin frånvaro. De har i stället handlat om återställare och uppvärmd skåpmat. Sammantaget är det svårt att veta riktigt vad Mona Sahlin vill och hur hon ska kunna få med sig sitt parti bakom ett förnyelsearbete det inte förstått nödvändigheten av.

En försvårande omständighet för socialdemokratin är också det faktum att man parallellt med det stora interna rådslaget måste förberedda något slags regeringsalternativ.

Oppositionen består av tre helt olika och inte alls samordnade partier som är långt från den sammanhållning som fortfarande präglar alliansen. Avståndet mellan miljöpartiet och vänsterpartiet är ännu större nu än när de ingick i regeringsunderlaget.

Och socialdemokraterna är så upptagna med att hitta och utveckla en egen identitet och självbild efter maktförlusten att man knappast heller har energi över för ett djupare rödgrönt samarbete.'

Det blev en intressant riksdagsdebatt i dag som visade att det hänt något positivt i svensk inrikespolitik sedan regeringsskiftet.

Alliansens valseger har tvingat oppositionen att tala om jobb, skola, företagande och valfrihet på ett nytt sätt med ett åtminstone lite mer ödmjukt tonfall än tidigare.

Den svenska debatten har blivit mindre kvalmig, tyngdpunkten har förskjutits i liberal riktning, attityden är öppnare.

Och samtidigt tvingas regeringspartierna att skärpa till sig och förhoppningsvis ta åt sig åt berättigad kritik när det gäller exempelvis integritetsfrågor eller vuxenutbildning. Där tog oppositionen poäng i dag.

Mona Sahlins tillträde som socialdemokratisk partiledare har varit bra för debattklimatet i riksdagen.
Dagens debatt bjöd på ett antal underhållande replikskiften.
Även vänsterpartiets Alice Åström gjorde ett sympatiskt intryck om man jämför med den mer skrikigt revolutionära ton som Lars Ohly och en del andra ledande vänsterpartister brukar använda sig av i just riksdagens talarstol.

En längre analys av debatten, Mona Sahlins besked i dagens DN-debattartikel och socialdemokratins dilemma kommer VK med i morgondagens huvudledare.

Hittills har Peter Eriksson (mp) varit väldigt lite 'vänster' i sina inlägg i partiledardebatten.

Han har, förutom om klimatet, talat om integritet och företagsfrågor, och antytt att miljöpartiet vill stå för något slags social liberalism.

Nu är det ju så med miljöpartiet att partiledningens inriktning är en sak, partiets kongresser och medlemmarnas prioriteringar ofta en annan.

Alliansen gör nog ändå klokt i att lyssna på miljöpartiets tonfall under mandatperioden och ta fasta på när partiet lyfter fram frågor om integritet, småföretagande och valfrihet.

Jag tror fortfarande att det på sikt, nu menar jag längre sikt när utvecklingen i svensk politik gått in i nya, i dag oanade skeden, kan bli aktuellt och intressant med ett samarbete mellan miljöpartiet och mittenpartierna.

Det kräver naturligtvis framför allt att miljöpartiet väljer en liberal väg hellre än en väg in i djupare vänstersamarbete, med en ny inställning till exempelvis internationellt samarbete eller tillväxt.

Men det kräver även en öppenhet och beredskap från mittenpartiernas sida att välkomna när miljöpartiet hamnar i ganska liberala ståndpunkter.

Lars Leijonborg höll ett bra huvudanförande i riksdagen med en återblick på den liberala utvecklingen i Sverige och världen från 1970-talet och framåt, och med tre områden där för lite hänt under de här decennierna: småföretagarpolitiken, skolpolitiken och integrationen.

Det är en tacksam genre det där - avskedstal när man får ta de stora greppen utan att någon gnäller, och Leijonborg klarade det galant.

Replikskiftet mellan Leijonborg och Sahlin som följde var sympatiskt och sansat - tonfallet i riksdagen har blivit betydligt mer konstruktivt sedan regeringsskiftet.

Både på grund av något utbyte av partiledare, men också sannolikt på grund av de ombytta rollerna mellan regering och opposition.

Även Alice Åström från vänsterpartiet, som ersätter Lars Ohly, har ett väldigt ickealarmistiskt tonläge.

Maktskiften stimulerar det demokratiska samtalet - det är en slutsats man kan dra av dagens partiledardebatt.

Mona Sahlin sade just i riksdagen att hon fått mycket skäll för att hon sagt att det kan vara hjältelikt att vara företagare.

Vem har skällt på det uttalandet frågar man sig då förstås?

Där avslöjade hon nog mer av stämningarna inom delar av det egna partiet gentemot företagande än hon egentligen hade avsett.

Oj vad jag saknar det gamla centerpartiet sade Mona Sahlin i ett replikskifte med Maud Olofsson. Bättre betyg har väl Maud Olofsson inte fått på länge.

Det är överhuvudtaget en ganska pigg debatt hittills, med rätt humoristiska och spänstiga inlägg, inte minst i duellen mellan Mona Sahlin och Maud Olofsson, som Mona Sahlin nog trots allt tog hem.

Jag tyckte att Reinfeldt hade initiativet över Sahlin i det första replikskiftet, eftersom socialdemokraterna gentemot moderaterna ofta fastnar i en sådan förlegad retorik man hört till leda redan, men att Sahlin tog hem ronden mot Olofsson.

Lars Leijonborg valde föga överraskande att ta replik mot Sahlin på skolpolitiken - ett område, det märktes, där socialdemokraterna kommer att ha det svårt så länge man inte gått från att tala om behovet av ny skolpolitik i partiet till att presentera en.

Kanske blir det en rätt rolig mandatperiod vad riksdagsdebatterna angår.

Jag ska återkomma senare med en kommentar till innehållet i Mona Sahlins debattartikel i dagens DN och hennes huvudanförande i riksdagen.

Peter Eriksson från miljöpartiet tog klokt nog upp integritets- och övervakningsfrågorna i sin replik till Reinfeldt - ett av regeringens svagaste kort och en fråga där miljöpartiet faktiskt sticker ut på ett positivt sätt i riksdagen.

Med statsministern tog inte upp tråden, utan valde istället att tacka (!) miljöpartiet för dess miljöengagemang, naturligtvis med följdresonemanget att mp:s lösningar inte håller utan att moderaterna nu tar över de gröna frågorna.

Moderaternas största trovärdighetsproblem i miljöfrågor är partiets historia av ointresse och viss arrogans inför problematiken.

Miljöpartiets största trovärdighetsproblem i miljöfrågor är partiets ologiska och obegripliga EU-motstånd.

Fredrik Reinfeldt har hållit sitt första anförande i partiledardebatten och inledde, förutom att felaktigt påstå att Mona Sahlin satt i regeringen på 1980-talet, med att ställa tre frågor till Mona Sahlin:

Vad vill du göra?
Hur vill du göra det?
Och med vem vill du göra det?

Mona Sahlin svarade med en replik om rättvisebegreppet och a-kassan, och det hela kändes som en repris av valrörelsen.

Förmodligen har vi redan kunnat läsa Mona Sahlins kommande huvudanförande på dagens DN-debatt i dag.

Man kan notera att Fredrik Reinfeldt tilltalar Mona Sahlin med 'Mona', medan Mona Sahlin, om jag hört rätt, tilltalar statsministern med 'Fredrik Reinfeldt'.

För övrigt är det ibland lite fånigt med de kollektivistiska och totalt förutsägbara applåder som partierna nu står för i riksdagen efter sina företrädares inlägg.

Fortfarande har svenska riksdagen långt till de spontana och levande reaktioner som präglar parlamenten i flera andra europeiska länder.

Möjligen har jag missat något i nyhetsflödet - men varför avstår Lars Ohly (v) från dagens debatt?

Via Jonas Morian noterar jag att centerpartiets riksdagsledamot Fredrick Federley på sin blogg vittnar om hur unket och trist det kan gå till i en riksdagsgrupp.

I det här fallet gäller det förslaget om FRA-avlyssning där centerpartiets riksdagsgrupp enligt Federley gjort klart för honom att han riskerar sina möjligheter till politiskt inflytande för resten av mandatperioden om han inte ger sig inför partipiskan.

I så fall är det ett bedrövligt beteende av centerpartiet och en bedrövlig fråga att låta partipiskan vina i.

Allianspartierna borde för det första stå upp för den personliga integriteten, inte prioritera bort den, och för det andra sätta en ära i att motverka synen på riksdagsledamöter som totalt ointressanta och av andra dompterade knapptryckare.

Det är poängen med personval och förutsättningen för att riksdagens ställning ska kunna stärkas.

Förhoppningsvis får alla partiers riksdagsledamöter inför nästa val frågor på det temat: vad stod du upp för, vad drev du även när det kostade intern popularitet, när tog du strid i frågor där ditt eget parti hamnat helsnett?

06.15 är inte min tid på dygnet.

Men i morse vid den tiden var jag med i en diskussion i P1-morgon kring Fredrik Reinfeldt och det kinesiska statsbesöket.

Lars Leijonborg tar avsked och Mona Sahlin gör debut när riksdagen i morgon håller terminens sista partiledardebatt.

Blir det mest hårda eller snälla ord?

Traditionen bjuder att den som håller sin sista partiledardebatt får en mängd lovord och komplimanger även från gamla bittra motståndare med sig som minne.

Jag gillar den traditionen.

Som när en partiledare eller annan framträdande politiker avgår från sin post och även sura ledarsidor som skällt år ut och år in tar sig samman till några vackra, vänliga rader om förtjänsterna man inte nämnde i onödan när debatten friskade i.

Lars Leijonborg kan se tillbaka på en lång politisk karriär i olika funktioner.
Få nu aktiva politiker kan överblicka flera decennier av inflytande på så hög nivå. Kanske stannar han ju också några år till som utbildningsminister.

Det ska bli intressant att se vad han väljer att lyfta fram och ta fasta på när han i morgon förväntas sammanfatta, summera och komma med en slutkläm.

Själv väntar jag med min analys av honom tills han avgår som partiledare, men han har haft både stora och mindre stora ögonblick i riksdagens talarstol.
Några av de större har varit när han talat om utbildningspolitik under årens lopp, det område han nu har statsrådsansvar för.
Även globaliseringen har varit ett ämne som han brukat ta upp. Kanske knyter han ihop dem till något matnyttigt.

Mona Sahlin är ju inte direkt ny i toppolitiken, men partiledarrollen är ändå speciell och hon har en mycket svår uppgift framför sig.

Hon måste dels påminna omgivningen och sitt eget parti om behovet av socialdemokratisk självkritik, förnyelse och ödmjukhet, samtidigt som hon kommer att mätas mot de höga, luftiga, oförtjänta och missvisande opinionssiffror som socialdemokraterna njutit av under några månader.

Det ska bli hyperintressant (eller är det ett hysteriskt trendigt eller förlegat, bara inbillat trendigt ord i en politisk analys?) att se hur hon väljer att lägga upp sina inlägg och hur polemisk hon vill vara.

Förhoppningsvis avstår hon från den mest primitiva och enkelspåriga vänsterpopulismen och försöker att lyfta debattnivån på det sätt som hon förväntades göra när hon tillträdde och höll sitt första stora tal på socialdemokraternas extrakongress.

I så fall, med en Leijonborg som sammanfattar och en Sahlin som tänker nytt, kan det bli en rolig och minnesvärd riksdagsdebatt.

Och andra frågor: hur väljer Reinfeldt att bemöta Sahlin? Hur uppträder vänsterpartiets och kristdemokraternas representanter med tanke på partiernas risiga läge i opinionen. Hur reagerar miljöpartiet på sitt lyft i senaste mätningen? Och vem ska Maud Olofsson ge sig på nu när Göran Persson inte deltar i debatten längre?

Jag ska försöka att blogga löpande under riksdagsdebatten i morgon, så håll utkik efter livekommenterar här på vk.se.

Det är inte ovanligt att, men alltid kluvet när, litterära hjältar börjar spåra ur politiskt.

Jag vet inte i vilken utsträckning Alexandr Solzjenitsyn har gjort det, så noga har jag inte följt hans förehavanden på senare år.

Men bilden man fått av den allmänna rapporteringen är att han verkar ha försvunnit in i allt mer ansträngda, reaktionärt moralkonservativa och storpatriotiska funderingar.
Även drag av antisemitism i hans senare böcker har kritiserats.
Demokrat var han nog aldrig.

Nu får han en hög utmärkelse av Rysslands president Vladimir Putin.

Det känns som om man då bör påminna sig om att Aleksandr Solzjenitsyn faktiskt har skrivit några fantastiska romaner med stort kurage, några av 1900-talets mest betydande.

Jag har läst ganska mycket rysk litteratur (i översättning förstås är viktigt att påpeka, jag kan inte ryska) och hans 'Cancerkliniken', men ännu mer 'En dag i Ivan Denisovitjs liv' tillhör favoriterna.

Den senare är så frostigt exakt och sparsmakat vacker trots det bittra temat att den inte bara är avslöjande litteratur om straffläger utan också en uppvisning i hur man kan använda precis rätt antal ord, och inte ett enda i onödan.

Med sin kritik av det sovjetiska systemet och sin modiga hållning blev Solzjenitsyn förstås med rätta väldigt uppburen även efter exilen.

Säkert blir eftermälet så småningom nu mer blandat, men läser man hans klassiska romaner förstår man ändå varför han en gång spelade en stor roll.

I lördags skrev jag en krönika om det kinesiska statsbesöket och behovet av klarspråk i kontakterna med den kinesiska regimen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter.

Tyvärr är känslan i efterhand att Fredrik Reinfeldt i allt för hög grad lät sig bländas och förföras över statsbesöksatmosfären.

Att få skaka hand med världens ledare kan säkert få de flesta att för ett ögonblick vilja vara mer officiella än nöden kräver och anständigheten påbjuder, men på en statsminister går att ställa högre krav.

Flera mäkliga kommentarer från statsministerns sida angående skillnaden mellan Sveriges och Kinas syn på mänskliga rättigheter uppmärksammas av bland annat Peter Wolodarski i DN och Johan Norberg.

Relativismen i statsministerns kommentarer och den lite allmänt uppsluppna förtjusningen över att få vara med i de stora sammanhangen som präglade många aktörer vid och omkring statsbesöket är rätt beklämmande när det inte balanseras upp av tydliga och raka ställningstaganden som kallar saker vid deras rätta namn.

I dag skulle Anne Frank ha fyllt 78 år. Är den tankeleken meningsfull eller ens värdig?

Den amerikanske författaren Philip Roth prövar den i en roman - The Ghost Writer - men idén känns problematisk.

Att fullfölja ett enskilt avbrutet liv bland miljoner vidare i tanken - är det inte att trivialisera och förminska Förintelsen?

Jag tycker ändå inte det.

Hemligheten bakom att dagboken är så mycket läst tror jag framför allt är att den inte är skriven av någon som dör, utan av någon som i allra högsta grad lever, växer, upptäcker sitt språk, tar in världen, analyserar den, kritiserar den, längtar till den och kämpar med att vara människa.

Anne Frank vittnar inte om sina sista dagar, utan om sina första dagar. Det blev inte så, men det är hela stämningen i dagboken.

Kontexten och mörkret runt om anteckningarna, ochh ibland mitt i dem, är förföljelserna och Förintelsen - men det som gör dagboken, ännu mer i de utvidgade versioner som kommit på senare år, till oemotståndlig läsning är inte minst livskraften och livslusten, obändigheten trots dystra utsikter.

Ibland framställs Anne Franks dagbok som en uppvisning i dysterhet och stillhet, tjutande sirener utanför och deprimerade människor i tysta, dunkla rum.

Så var det i gömstället, men sådan är dagboken bara delvis och inte i huvudsak.

Det är ju framför allt temperamentet och humorn, i kombination med den stilistiska begåvningen, den skickligt utformade framställningen (hon skrev om de tidigare anteckningarna med sikte på en publicering efter kriget, dagboken är alltså en genomtänkt litterär framställning, vilket lätt glöms bort), som gjort det till en så läst bok.

Även Nelson Mandela läste den på Robben Island.

Det finns ett antal bra biografiska framställningar av Anne Frank. Jag vill tipsa om några:

Ernst Schnabels tidiga bok "Vem var Anne Frank?" tycker jag är den allra bästa i sin knapphet och enkelhet, brukar finnas på biblioteken.

Carol Ann Lees "The World of Anne Frank - Roses From the Earth"

Melissa Müllers "Anne Frank - The Biography"

Dokumentärfilmen "Anne Frank Remembered"

Tv-filmen "Anne Frank: The Whole Story"

VK:s bloggare kör i skift. Noterar publiceringstiderna för de senaste inläggen:

21.33
22:24
23:00
01:01
01:02
04:00

Och så nu detta inlägg. Om tjugo år kommer en forskningsgrupp på universitetet att söka upp oss alla för ingående intervjuer. Vi kommer att representera något, jag vet inte vad, en förlorad generation eller ett sociologiskt avantgarde.

Om tjugo år - hur gick det sedan för VK:s bloggare? Jag bjuder på tipset åt någon framtida redaktör redan nu.

Tio Van Morrison-favoriter:

1 Madame George (Astral Weeks 1968)
2 Bulbs (Veedon Fleece 1974)
3 Linden Arden Stole the Highligts (Veedon Fleece 1974)
4 And the Healing Has Begun (Into the Music 1979)
5 Wonderful Remark (The Philosophers Stone 1998)
6 Saint Dominics Preview (Saint Dominics Preview 1972)
7 Browned Eyed Girl (Blowin Your Mind 1967)
8 Ancient Highway (Days Like This 1995)
9 Vilage Idiot (Hymns To The Silence 1991)
10 In the Garden (No Guru, No Method, No Teacher 1986)


Tio Van Morrison-favoriter utgivna från 1990 och framåt.

1 Wonderful Remark (The Philosophers Stone 1998)
2 Ancient Highway (Days Like This 1995)
3 Vilage Idiot (Hymns To The Silence 1991)
4 For Mr Thomas (The Philosophers Stone 1998)
5 Little Village (What's Wrong With This Picture 2003)
6 Madame Joy (The Philosophers Stone 1998)
7 Piper At The Gates Of Dawn (Healing Game 1996)
8 Precious Time (Back On Top 1999)
9 Just Like Greta (Magic Time 2005)
10 Fast Train (Down the Road 2002)

Här kommer lite lästips från kvällens surfande.

Ulrich Speck med bloggen Kosmoblogg kopplad till tidskriften Die Zeit skriver (på tyska) intressant dels om Angela Merkel som taktiker och dels om liberala demokratier kontra diktaturer med en historisk återblick på kalla kriget.

Och så två artiklar från senaste numret av The New York Review of Books: en om Indien och en om mötet mellan Nixon och Mao 1972.

Opinionsmätningarna i det här skedet av en mandatperiod säger, som jag brukat tjata om, inte egentligen någonting alls om hur nästa val ska gå.

Däremot kan de säga någonting om den aktuella stämningen i ett land, och de färgar oundvikligen av sig på den politiska debatten.

Vilka hamnar på defensiven och måste hantera kriskänslor under några veckor? Vilka får gratisrubriker om effekter och uppsving?

För sådant spelar opinionsmätningarna en stor roll, på gott och ont.

Efter några månader där socialdemokraterna kunnat njuta inte bara av skyhöga opinionssiffror, utan också av att varken ha partiledare eller en aning om vad man vill politiskt, för att inte tala om lättnaden över att slippa behöva ta regeringsansvar, så balanserar dagens mätning från Demoskop upp situationen.

Det är jämnt igen.

Moderaterna över 30 procent, socialdemokraterna under 40 procent, folkpartiet upp med flera procentenheter (Björklund-effekt?), miljöpartiet tredje största parti (klimateffekt?). vänsterpartiet och kristdemokraterna under fyraprocentspärren.

Om man räknar bort v och kd så hamnar alliansen på 43,4 % och oppositionen på 45,9 %.

Orsaken över det nya, mer normala stämningsläget är förmodligen att socialdemokraterna börjat presentera sin oppositionspolitik, vilken när det gäller konkreta besked hittills mest handlat om återställare, höjda skatter och stopplag. Därmed får man inte längre något gratis i opinionsmätningarna.

För vänsterpartiets del är raset rätt naturligt. Man har inte längre något inflytande över den förda politiken och en politisk dagordning som inte känns särskilt fräsch på egentligen några av de områden som står i fokus för tillfället.

Det intressantaste tycker jag spontant är hur miljöpartiet kommer att utnyttja sitt lilla uppsving både när det gäller den framtida regeringsfrågan och när det gäller inställningen till EU.

Kan några positiva mätningar till få till följd att man börjar tröttna definitivt på att förhandla vidare med ett sjunkande vänsterparti och istället börjar snegla åt en framtida vågmästarroll med öppningar för samarbeten även med mitten?

Men förmodligen gäller det att minnas: en opinionsmätning - många nya spekulationer, nästa opinionsmätning - lika många och återigen helt nya spekulationer.

Utlandsstudier är berikande inte bara för den erfarenhet och bredare utblick om de ger - man blir lite mer skeptisk inför nationalistiskt navelskådande självbilder - utan framför allt för de vetenskapliga insikter och perspektiv som de stimulerar till.

Olika länder har olika akademiska traditioner och olika intellektuella tillvägagångssätt, formulerar problem, frågor och resonemang på olika sätt.

Det höjer kvaliteten på studiegången även i Sverige när återvändande studenter för med sig nya kunskaper och andra utgångspunkter tillbaka som utmanar och färgar av sig på det gamla och invanda.

Det är också bland studenterna som de blivande lärarna och undervisningsansvariga återfinns.

För dem är erfarenher av utlandsstudier väldigt viktiga för att kunna ge nya generationer studerande en bred och gångbar introduktion i ämnen och frågeställningar.

Utlandsstudier kan också, även om de är akademiskt misslyckade eller inte särskilt produktiva, ge språkkunskaper, kontakter och insikter i andra länders vardagsförhållanden, samhällssystem, historia och utveckling som är nyttiga i många sammanhang.

Både för förståelse av andra människor och andra länder och för exempelvis näringslivets kompetensutveckling.

Därför är den EU-undersökning som presenteras på DN-debatt i dag av Internationella programkontorets Ulf Melin är oroande.

Att Sverige hamnar på en bottenplats med bara 0,65 procent av 400 000 studenter som deltar i EU:s utbytesprogram Erasmus är inte bra.

Erasmus är inte liktydigt med utlandsstudier, men säkert en god indikator på läget. Undersökningen som presenteras kan nog tas som intäkt för att det brister i attityder kring och intresse för utlandsstudier i Sverige på många håll.

Det nya inslaget på ledarsidan där en debattör får säga några ord om veckan som gick fortsätter i dag med Miriam Nordfors som är liberal frilansskribent, har en Bachelor of Arts i internationell politik från University of Warwick och till hösten kommer att läsa vid Collège d Europe i Brugge.


VK: G8-toppmötet i veckan kantades av protester och försök från aktivister att hindra politiker från att träffas. Varför är så många upprörda över att ledare från olika länder talar med varandra?

MN: Det finns olika sorters aktivister som är upprörda på olika sätt och av olika anledningar. En första grupp består av glada idealister som vill uttrycka sin åsikt och visa engagemang. De är upprörda, men utövar tryck genom att hålla seminarier, bära hippietröjor på gatorna och eventuellt ordna en och annan sittstrejk.
En andra grupp kommer för att bråka och dyker upp i de flesta sammanhang där det vankas kravallpoliser och piketbussar, då de inte behöver en specifik anledning för att bli upprörda.
En sub-grupp inom denna skulle kunna vara de som är oerhört upprörda, men attraheras mer av att bli orättvist behandlade av rättsstaten så de kan få cred och nyhetsutrymme i Sverige, än av kravallpoliser och piketbussar.
De två senare syns i TV och skapar rubriker.


VK: Irakkriget stod i centrum för både demokrater och republikaner när presidentkandidaterna i USA möttes i primärvalsdebatter i veckan. Vilka kandidater och vilket parti tjänar mest på det?

MN: Mycket hänger på vad som händer i Irak och hur sammankopplade händelserna där anses vara med USAs inflytande över landet. Hittills kan man dock säga att demokraterna har fördel gentemot republikanerna, eftersom de vann valet till kongressen i mångt och mycket genom att använda Irak som trumfkort. Annars anser jag att det egentligen bara är Hillary Clinton som direkt förlorar på en debatt om Irakkriget, eftersom hennes flipp-floppande i frågan har skadat hennes image och trovärdighet.


VK: EG-domstolen underkänner det svenska importförbudet mot alkohol. Vad händer nu med den svenska alkoholpolitiken?

MN: Det kommer nog inte att hända alltför mycket. Att som målsäganden i fallet beställa in ett gäng finfina flaskor Rioja från Spanien kommer säkerligen få att ha råd med. Det är fortfarande lättare att åka över till något av våra grannländer och köpa fulvodka än att importera via internet.
Däremot blir det allt mer tydligt att Sveriges restriktiva alkoholpolitik hänger på sista versen och att det måste
utvecklas ett alternativ till denna som inte består endast av absolutister, utan av människor från alla grupper av samhället.
Den dag då alkohol i Sverige betraktas mer som en del i en god dryck och inte endast som ett berusningsmedel kommer den restriktiva alkoholpolitiken förhoppningsvis inte att behövas mer.


VK: Vilken var veckans flipp?

MN: Att George W. Bush tog ett steg i miljöpolitiken


VK: Vilken var veckans flopp?

MN: Att ingen riktigt vet i vilken riktning George W. Bushs steg gick.


VK: Veckans mest överraskande?

MN: Att Paris Hiltons fängelsekarriär blivit minst lika dramatisk som hennes karriär innan hon blev av med körkortet.

Fem Jim Jarmusch-favoriter:

1. Coffee and Cigarettes
2. Night on Earth
3. Down by Law
4. Broken Flowers
5. Stranger Than Paradise

Jaded galopperade i andra par utvändigt på sista bortre långsidan i dagens gulddivision.

Synd, jag tror att han hade käkat upp Gentleman över upploppet annars, om hästen nu var frisk, för Gentleman såg inte särskilt motiverad eller skarp ut till slut i dålig trav.

Sedan tycker jag att inte att Järvsöfaks var särskilt imponerande den här gången heller. Av tv-bilderna från loppet att döma stannade han till lite på upploppet, ville inte gå ifrån med mer än en liten marginal och Mörtvedt Jerkeld såg nästan ut att vara på väg att kontra lite när hans galopp kom.

Kanske är ändå inte viljan och kämpaglöden vad den har varit hos Järvsöfaks längre?

Det må i så fall vara honom förlåtet. Men det ska bli intressant att se hur många som vågar spika honom nästan gång han möter hårt motstånd.

I går vann Stjerne Faks, tränad av Jan-Olov Persson och körd av Ulf Ohlsson, Svenskt Kallblodsderby på Östersund.

I dag är det V75 med jackpot och fina tävlingar, vilket nog föranleder att ett litet system utformas under förmiddagen även för min del.

Allra intressantast sportsligt är gulddivisionen.

Jag tyckte att Jaded såg ut som en blivande internationell storloppsvinnare när han vann Sweden Cup. Han gjorde ett riktigt bra intryck och det känns som om det finns fortsatt utveckling i honom, mer att slipa, mer att vässa.

Jag tror att han kan plocka ned Gentleman från dödens. Jaded är en mycket tuffare häst.

Men om de två körs tufft mot varandra kan det bädda för Rite on Track, som i grunden är en kanon, eller möjligen Persos Yankee, som kan få ett fint lopp.

Regent Royal och Amour Ami är tänkbara jätteskrällar. Det blir ett spännande lopp.

Idag handlar min lördagskrönika om Kina, med anledning av den kinesiske presidenten Hu Jintaos statsbesök i Sverige.

Inledning och slutord citeras här:

Kinas president Hu Jintao är på statsbesök i Sverige. I dånet från rapporteringen om ekonomiska under och rasande utveckling i det kinesiska samhället är det lätt att bli döv för mer rutinmässiga rapporter om de fortsatta grova brott mot mänskliga rättigheter som regimen ägnar sig åt till vardags.

Omvärldens lystna blickar efter kinesiska orderbeställningar har fått ett antal av världens demokratiska ledare att på senare år tala betydligt tystare med Peking om förtrycket.

Det är ett svek. Ekonomiska och kulturella kontakter skapar öppenhet, förändringstryck och insyn. Kinas tillväxt har höjt levnadsstandarden och handlingsutrymmet för många kineser.

Det gynnar ett friare debattklimat och en förr eller senare genombrytande demokratisering. Därför är det rätt av omvärlden att vara på plats, handla, investera, samtala och delta.

Men omvärldens ekonomiska vinstintressen får aldrig bli en ursäkt för politisk principlöshet och krökta ryggar. Kontakternas värde begränsas allvarligt om de villkoras moraliskt på det sättet.

Kina styrs alltjämt av enveten diktatur som försöker dölja landets stora problem med hjälp av censur, övergrepp och en utrikespolitik som för det mesta är tämligen likgiltig inför humana eller fredliga hänsyn.

(...)

Regimen i Peking är oroad för spänningarna i landet, inte minst med tanke på de olympiska sommarspelen nästa år.

Helt oemottaglig för krav och tydliga villkor behöver man kanske inte vara om någon bara provar.
Det ligger i omvärldens intresse att sätta Kina under tryck, även i exempelvis miljö- och klimatfrågor där uppgörelser utan Kina kommer att få allt mindre relevans.

Någon ursäkt för bristande klarspråk och utebliven kritik i kontakterna med världens största diktatur finns inte.

Anna Dahlberg har en bra krönika i Expressen i dag om protesterna mot G8-mötet. Krönikan avslutas så här:

'Putin och alla andra auktoritära ledare har inget att frukta från västvärldens protesterande ungdom. Den har fullt upp med att ge f-fingret till sina egna demokratiskt valda ledare.
Denna enögdhet kväljer mig.
Det finns så mycket ruttenhet i världen som idealistiska ungdomar borde rasa mot: Afrikas korrupta regimer och avgrundslika krig, Kinas cyniska utrikespolitik, al-Qaidas nihilistiska terrorkult, kvinnoförtrycket i tredje världen, oljans alltmer auktoritära axelmakter med mera med mera.
Men inget av detta väcker något som helst engagemang hos protestfolket. Nej, det är först när man nämner västklubbar som EU, G8 och Nato som det börjar blixtra av vrede i ögonen på den idealistiska ungdomen.
Då kallas det till massdemonstrationer och ilskan kokar över - oklart mot vad.
Putin måste skratta högt hela vägen hem från Heiligendamm.'

Det här blir en lite skälla-på-Lennart-dag helt plötsligt, men jag noterar långt i efterhand att Lennart Holmlund på sin blogg angripit mig när jag var på semester i april (och inte läste bloggarna) för att det råkade stå "politiker" istället för som nu "bloggar om politik" på VK:s hemsida där jag fanns med i uppräkningen av bloggare.

Lennart Holmlund jämför med Olof Kleberg och orerar i nedsättande ton mot mig om hur tiderna förändras.

Jag skulle inte svara om det inte hade ett principiellt värde.

Det spelar ingen roll hur många gånger Lennart Holmlund försöker upprätta myten om att VK:s ledarsida skulle vara talesman för det ena eller andra, eller att VK aldrig kritiserar regeringen eller folkpartiet, som han skriver i en blogg 14 maj - det förblir struntprat.

Bara för dig, Lennart Holmlund, kommer här som hastigast några framgooglade lästips. Du kan få många fler om du hör av dig:


http://www.vk.se/Article.jsp?article=121579

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=113572

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=77669

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=83091

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=90622

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=77408

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=119357&leftmenu=132

eller detta:

http://vader.vk.se/Article.jsp?article=107408

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=118463

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=119102

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=123158

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=100454

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=116434

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=88892

eller detta:

http://edrumcache.vk.se/Article.jsp?article=111896

eller detta:

http://radio.vk.se/Article.jsp?article=102348

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=115943

eller detta:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=122774&leftmenu=132

VK kritiserar aldrig regeringen eller folkpartiet skriver Lennart Holmlund. Hur var det nu med lögner?

Jag blir inte riktigt klok på vad Lennart Holmlund egentligen menar i sin debatt med Tamara Spiric angående målet om heltider.

Hade socialdemokraterna inte i sitt ursprungliga förslag till budget 2008 tagit bort skrivningen om målet att heltid är norm, deltid en rättighet, och ersatt den med en annan skrivning?

Och har inte Lennart Holmlund motiverat detta med att den tidigare skrivningen var för tvingande?

Är inte det själva kärnfrågan?

Här är en nyhetsartikel i VK från 25 maj. Och Lennart Holmlund skriver själv på sin blogg om den fortsatta hanteringen att:
'Jag tog upp det själv i vår gruppledning och föreslog att vi skulle ändra till det som nu är föreslagit.'

Alltså är det nya förslaget inte det ursprungliga.

Varför har Lennart Holmlund så svårt att medge mer öppet att man faktiskt ändrat sig när det gäller skrivningen och att i så fall ge en ärlig motivering om varför?

Det skulle kunna tillföra debatten något.

Frågan i rubriken på det här blogginlägget från Johan Norberg tål att upprepas.

Johan August Gripenstedts röst finns ju inte bevarad, men hans tal - och de flyter, sett i ljuset av tidens retoriska normer, väldigt lätt och elegant.

Det var en förgylld dag när jag hittade den samlade utgåvan av dem på ett antikvariat i Stockholm under studietiden.

När man hör vad G8-demonstranterna har att säga om frihandel och globalisering och jämför det med Gripenstedts tal inser man att vissa insikter verkligen måste vinnas på nytt för varje generation.

DN:s Niklas Ekdal skrev också en krönika på temat för några dagar sedan och jag hade häromveckan en krönika i VK om småföretagaren som hjälte inspirerad av samma idétradition och historiska epok.

TV4:s vd Jan Scherman skriver i dagens Expressen att det är omistligt för demokratin och yttrandefriheten att Sveriges television sänder program där människor förnedras och statsministern utsätts för en omdömeslös vattenattack.

Så många stora ord till försvar av en mycket märkligt och svårbegriplig inställning har jag inte läst på länge.

Havsbris över staden, ett flygplan lyfter på andra sidan älven, en sista kaffe, dagens arbete avslutat, en biografi eller memoarbok (just nu Kurt Samuelssons träffsäkra 'Minnen') för att varva ned - kan det bli bättre?

Det skrivs för få politiska och publicistiska biografier och memoarer i Sverige. Iakttagelsen är inte ny, den har gjorts och debatterats en del på slutet, men är värd att ta upp på nytt.

Sverige har en lång och rik tradition i genren, och fortfarande skrivs det genomarbetade både biografier och memoarer av högsta klass.
Kanske kan man rent av tala om ett nytt uppsving för framför allt biografin de allra senaste åren.

Men trots det är det mitt intryck att kvaliteten sjunkit gradvis under några decenniers tid.
Många verk från just avgångna politiker som man hade kunnat förväntat sig mer av har varit riktigt ytliga och nedrafsade saker.

Kurt Samuelsson (1921-2005) var ledarskribent på Dagens Nyheter under 1950-talet - Tingsten-åren - och sedan bland annat chefredaktör på Aftonbladet mellan 1961-1965.

Hans 'Minnen 1921-1958' hittade jag igen i VK:s lilla, trånga bibliotek för några veckor sedan.
De är väldigt trevliga att läsa. Skarpa, kloka vittnesmål från uppväxten, studierna, men framför allt från den glansfulla och dramatiska DN-tiden.

Inte så djuplodande i författarens eget själsliv, grubbel, våndor och utveckling, men intellektuellt gediget och framstående, med intressanta och medkännande personporträtt, utan att det blir jolmigt.

Biografier och memoarer, när de är så välskrivna, kan tillsammans med andra ge en tydlig bild av tidsandan.

Två allmängiltiga stycken, bland många som jag gärna skulle ha citerat, har jag fastnat för lite extra:

Det första är Samuelssons förbluffande aktuella motivering av varför maktskifte är viktigt i en demokrati:

'Ett ständigt maktinnehav för ett parti eller en grupp av partier fördärvar de makthavande.
De blir maktberusade, byråkratiska, fyllda av överhetskomplex, som värst paranoida i sin rädsla att förlora makten och sin misstänksamhet mot onda uppsåt och anslag från oppositionen som vill beröva dem makten.'

Och det andra om lockelsen av ett liv som opinionsbildande skribent, också det ett synnerligen modernt och giltigt perspektiv än i dag, som i en värvningskampanj för ledarskribenter:

'Jag hade lärt mig älska dagstidningens snabba rytm. Möjligheten att omgående se de egna tankarna i tryck.

Själva livsformen av inhämtning och snabb - ofta kanske alltför snabb - bearbetning av ett ibland villigt, ibland svårhanterligt material.

Detta att få kasta sig över nya ämnen och hitta nya grepp. De ofta omedelbara reaktionerna från läsare.
Debatten och fäktningen.
Men också det pedagogiska kravet att förmedla insikter och åsikter, det sista en mycket större del av ledarskribentens och den fria kommentatorns vardag än många kanske tror.

Blandningen av de snabba, hetsade och hetsiga inläggen och de väl förberedda och utarbetade.
Kringsläntrandet mellan 'studieplatser' - riksdagen, presskonferenserna, de politiska mötena. Samtalen med politiker, ämbetsmän, olika experter, folk från näringslivet, utländska besökare. (...)

Den, det vill jag inte förneka, behagliga känsla av om inte makt så dock inflytande och betydelse alla de ingav, som ville påverka ämnesval och åsikt. Allt detta ville jag ogärna ge upp. (...)

En dag utan skrivande, utan en artikel eller del därav eller några sidor i en bok på gång eller åtminstone förberedelse för sådant skrivande genom läsning eller insamling av material eller 'inre samling' var för mig ingen riktig arbetsdag.'

För den som vill ha exempel på hur bloggare faktiskt kan sänka tempot och öka eftertanken när framför allt kvällstidningar drar iväg med sina rubriker rekommenderar jag detta inlägg på allehanda.se av Joakim Mattsson.

Det handlar om den beryktade danske fotbollssupportern.

Tillsammans med Ola Magnell och Robert Broberg är Povel Ramel bärare av det mästerliga ordvrickandet och språktrasslandet i svensk musik.

Det skänker en sådan frihet, framför allt till oss i publiken, när någon slänger instruktionsböckerna och bara börjar rota, hamra, skruva, sandpappra och leka själv, när allt bara stämmer trots att ingenting stämmer, när ett helt nytt uttryck uppstår som öppnar fönstret och smiter iväg, inte bara putsar det från insidan, när text och musik möts på en helt ny plats, inte där alla andra redan befinner sig.

Måtte det vara en tradition som finner nya entusiaster och begåvningar.

Här är mina Povel-favoriter:

De sista entusiasterna
Varför är där ingen is till punschen?
Alla har vi varit små
Måste vägen till Curacao gynga så
Underbart är kort
Håll musiken igång

I det senaste numret av Der Spiegel kan man läsa ett intressant reportage om hur Tysklands förbundskansler Angela Merkel instruerat sina rådgivare och medarbetare inför G8-toppmötet i Heiligendamm att hålla en kompromisslös linje gentemot USA:s president George W Bush när det gäller framför allt klimatfrågorna.

Inte backa en millimeter, nödvändigt att klargöra skillnaderna, noll tolerans - det är några av uttrycken som återfinns i Spiegel-artikeln.

Angela Merkel verkar fast besluten att utnyttja G8-mötet för att driva sin fastlagda dagordning tufft med hjälpen till Afrika och klimatfrågorna som de viktigaste punkterna.

När det gäller just klimatet verkar man, på goda grunder givetvis, ha utgått ifrån redan tidigt under planeringen inför toppmötet att någon uppgörelse med USA inte är möjlig och att det därför är bättre att visa upp för omvärlden vad man velat åstadkomma från flera länders sida, än att dölja ambitionerna i en till intet förpliktigande kompromiss.

Återstår att se om den linjen fullföljs genom hela toppmötet.

I övrigt tvingas man återigen fråga sig, oavsett inställning till toppmötets dagordning eller de rika ländernas politik på många områden: hur reaktionär och historielös måste man vara för att vilja stoppa politiker för att träffas, diskutera, förhandla och gräla muntligt om framtidsfrågor?

Har demonstranterna som försöker stoppa G8-mötet gått i skolor som helt avskaffat historieämnet?

Motståndarna mot den restriktiva alkoholpolitiken kommer givetvis att aningslöst skråla och fira hela dagen över det här avfärdandet av folkhälsan som irrelevant, men domen i EU:s domstol i dag med innebörden att det svenska förbudet mot privatimport av alkohol skulle strida mot EG-rätten är inte sista ordet i frågan.

Däremot står helt klart: skulle även Högsta Domstolen i Sverige, som avgör ärendet, gå på samma linje vore det ett allvarligt bakslag för folkhälsan och svensk alkoholpolitik.

Det som förenar Herman Lindqvist utfall mot oss liberala virrpannor, Ernest Renans definition av nationen som en daglig folkomröstning och Eric J Hobsbawms och Benedict Andersons definitioner är att nationen inte är något objektivt faktum.

Den nationella identiteten, om den finns, är aldrig given, färdig och fixerad, och den omfattar aldrig alla i ett samhälle - och behovet av att uttrycka den i form av en speciell dag måste även hos dem som gillar högtidligheterna i morgon förändras till sin karaktär från år till år.

Nationen och nationaldagsfirandet är ett ständigt pågående - kanske ibland också lyckat, även om jag är skeptisk och inte firar nationaldagen - försök att skapa en ny gemenskap, inte att hitta tillbaka till någon som gått förlorad eller bevara någon med gamla anor.

Nationaldagens evenemang i morgon handlar om här och nu - det borde både anhängare och skeptiker kunna enas om.

Historikern Eric J Hobsbawm har betonat varje nations unga, föränderliga och levande karaktär och ser inga möjligheter att fånga den med kriterier formulerade med stela och förment objektiva begrepp.

Inte heller kan man i en definition av nationsbegreppet vila helt på det subjektiva.

Att en grupp människor upplevelser sig och gör anspråk på att utgöra en nation är inte tillräckligt som ensamt kriterium. En sådan isolerad definition (vi är en nation eftersom vi säger oss vara det) blir enligt Hobsbawm en tautologi.

Hobsbawm ger rådet att närma sig frågan om nationen, och dess näraliggande teman nationalism och nationalstater, med 'en öppet erkänd ovetskap'.

Istället för att söka efter verkligheten bakom nationen föreslår han att man ska studera nationsbegreppets utveckling och förvandling och de olika sätt på vilka nationalistiska rörelser förhållit sig till och uttolkat det i olika politiska, sociala, ekonomiska och tekniska skeden i historien.

"För analytiska ändamål måste kort sagt nationalismen gå före nationen. Det är inte nationerna som skapar stater och nationalismer utan tvärt om."

Det resonemanget ligger ganska nära den definition som jag fastnat för, nämligen Benedict Andersons beskrivning av nationen som "a imagined community", nationen som en föreställningen om en begränsad och suverän politisk gemenskap.

Då är vi visserligen också tillbaka i närheten av det som Hobsbawm kallar en tautologi, men Benedict Anderson har förklarat på ett bra sätt varför denna definition ändå hjälper oss vidare i försöken att analyser nationer.

Denna föreställda politiska gemenskap är alltid en skapelse i efterhand, föreställningen om en nation alstras först, och har som konsekvens, inte orsak, ett efterföljande nationsbegrepp.

Det befriar oss från behovet av att låsa fast nationsbegreppet vid ett antal fasta kriterier och tvingar oss istället att alltid analyser den aktuella historiska kontexten.

Man kan inte sammanfatta nationsbegreppet utifrån redan på förhand bestämda grundpelare. Istället måste man starkare betona nationsbegreppet som något i tanken upplevt, som en gestaltning av en gemenskap, mer än juridiska, geografiska, kulturella eller ekonomiska ramar och strukturer.

Detta med det upplevda och gestaltade knyter också an till vad Friedrich Schiller (1759-1805) en gång skrev, inte helt ointressant eller okomplicerat heller ur kulturhuvudstadsperspektiv:

'Wenn wir es erlebten, eine Nationalbühne zu haben, würden wir auch eine Nation'.

'Om vi skulle uppleva att vi hade en nationalscen, då skulle vi också bli en nation.'

Vad betyder det att vara en nation?

Efter Berlinmurens fall, Sovjetunionens kollaps, krigen i det forna Jugoslavien och den Europeiska unionens gradvisa utvidgningar har nationsbegreppet åter börjat granskas ingående från många olika utgångspunkter.

I introduktionen till Nationalism and nationalities in the new Europe (Ed Kupchan, Cornell University 1995) skriver Charles A Kupchan om de tre faser som en nationalistisk ideologi genomgår.

(1) Under första fasen lyfter en dominerande befolkningsgrupp inom en nationalstat upp sina traditionella lojaliteter och identiteter inom samhället på statsnivån och söker få dem att dominera över konkurrerande religiösa, regionala eller andra former av kollektiva eller individuella tillhörigheter.
Kupchan kallar detta "state-claiming"

(2) Andra fasen är när nationalstaten utvecklas i riktning mot ökad statsmakt och mer markerad centralisering, av en ökad offervilja och insatsberedskap från de medborgares sida som delar känslan av en nationell tillhörighet ("state-building").

(3) Den tredje fasen, när nationalstaten är konsoliderad och manifesterad internt, präglas enligt Kupchan av en expansiv strävan att vidga statens omfång ("state-expanding').

Den formerade nationalismen söker vidga nationens territorium eller kulturella inflytande. Om nationalismen inom en stat har etniska dimensioner leder denna tredje fas lätt till rasism.

I Kupchans beskrivning av nationalismens typiska utvecklingsprocess tillkommer en viktig aspekt i försöken att hitta en hållbar definition på vad en nation är: det aktiva erövrandet från någon, några eller många medborgare inom en politisk enhet av ett symbolkapital på vilken föreställningen om en gemensam nationell tillhörighet byggs upp.

Nationella identiteter uppstår inte bara, de kan också skapas som del av en medveten politisk strategi inom en stat eller ett territorium.

Men, för att komplicera bilden ytterligare: historiskt sett har denna strävan mot eller lockelse till en nationell överbyggnad inte bara varit en källa till aggression och maktkoncentration.

Den har också haft dämpande, utjämnande och sammanhållande funktioner.

David P Calleo formulerar det så här:

'Historically, the nationalist state formula is the marriage of the ancient Idealist view of the state with the modern nationalist idea of a culture.

Throughout a large part of Europe´s medieval and modern history, such linkage between state and nation did not seem at all necessary. Two development were required to make it seem natural.

First, the ideal of what is required to makt a political state legitimate had to evolve in a certain way. The state hade to be seen not as a band of governors holding sway over a passive population of obedient individuel subjects, but rather as a selfconscious community of consenting and cooperating citizens, joining together to create a good society.

Second those qualities that define a community -- culture, history, and personal identity itself -- had to be seen primarily in national rather than in universal, class, religious, racial, or tribal terms.'

(David P Calleo, 'Reflections on the Idea of the Nation-state", Kupchan (red), Nationalism and nationalities in the new Europe (Cornell University 1995) S. 16)

Vad är en nation? Är den är värd att fira med en nationaldag?

I senaste numret av tidskriften Fokus kallar Herman Lindqvist oss som är skeptiska till nationaldagen för rabiata liberaler och "virrpannorna i den liberala pressen".

På ett annat ställe i Fokus citerar Ingmar Karlsson historikern Ernest Renans defintion av nationen som en "daglig folkomröstning.

Jag skrev en hel del om nationsbegreppet under min akademiska tid, och jag ska låna lite från tidigare uppsatsarbete här på bloggen i några inlägg om vad en nation är.

Det finns till att börja med enligt min mening en viktig distinktion mellan begreppet nation och stat (eller nationalstat), där det senare syftar på en politisk och administrativ enhet byggd kring föreställningen om den förra.

Nationalstaten är alltså ett utanverk, nationen den inre upplevda eller föreställda gemenskapen. Nationalstaten är en ram, medan nationen är något man i tanken gestaltar eller iscensätter.

Nationsbegreppet har definierat och använts på ett antal olika sätt under de senaste tvåhundra åren.

I kommande bloggar ska jag ta upp några definitioner som jag tycker är användbara.

Det är inte bara häruppe som det kämpas för broar.

Tyskland och Danmark har kommit betydligt längre i processen än de aktörer kring Umeå och Vasa som efterlyser någon form av fast förbindelse över Kvarken. Man har redan börjat doppa pennorna i bläcket.

Men lagom till undertecknandet av avtalet har, skriver Sydsvenskans ledarsida, beslutsångesten slagit till.

Vad det har med en bro över Kvarken att göra?

Det ger insikter om hur otroligt lång tid en process av denna omfattning tar.

Eftersom den fasta förbindelsen över Kvarken ännu så länge, rätt eller fel, är betydligt tuffare att vinna anhängare för i konkurrensen med andra stora infrastrukturprojekt, så bör nog regionens aktörer först och främst satsa på att bygga upp övriga förutsättningar för och exempel på den dynamiska utveckling i Kvarkenregionen som skulle motivera en bro, hellre än att förlora tid på att direkt köra fast med en satsning som ännu bara befinner sig på larvstadiet.

Jag har inte sett nattens debatt mellan demokraternas presidentkandidater, men av referaten att döma handlade som väntat mycket om Irakkriget.

Jag tror att det kan visa sig vara ett misstag om demokraterna först gör Irak till huvudfråga i sitt primärval med försök att misstänkliggöra varandra för det ena eller andra beroende på hur man röstade eller uttalade sig inför kriget, och sedan försöker göra det till kampanjtema i det slutliga presidentvalet.

Irak är en central fråga och utrikespolitisk utmaning även för nästa amerikanska president. Och Irakkriget har starkt bidragit till George W Bush sjunkande popularitet.

Men kriget med alla dess konsekvenser är trots allt ett faktum och valmöjligheterna nu är inte på långt när så stora som de var innan invasionen.

Redan John Kerry borde ha haft en lätt match 2004 om Irakkriget i sig hade spelat en stor roll för hur väljarna röstade. Missnöjet var omfattande redan då.

Jag tror att det amerikanska presidentvalet nästa år kommer att avgöras på inrikespolitiken och framtidsfrågor, inte på gräl kring vad man tyckte för ett antal år sedan om Irakkriget.

Om demokraterna självmant väljer att fixera sina debatter vid Irakfrågan är det troligen till fördel för en republikansk kandidat som Rudy Giuliani.

I dag kör vi igång med ett nytt måndagsmoment på ledarsidan där några debattörer med lite olika inriktning återkommande ska få fundera kring frågor om veckan som gick.

Först ut är Jonas Morian, socialdemokratisk debattör och bloggare på promemorian.blogspot.com


VK: Parterna i SAS-konflikten kom överens men många menar att konkurrensen inom flygbranschen innebär att arbetsvillkoren nu blir bättre för jobb som snart inte längre finns kvar. Är det ett olösligt dilemma för facket?

JM: Om det nu är så att SAS tvingas ha lite högre priser än vissa konkurrenter på grund av att man ger personalen drägliga arbetsvillkor, så borde man ta och berätta det. Det borde snarare vara bra för varumärket, om man vill uppfattas som ett flygbolag i premiumklass. Människor är nog inte fullt så egoistiskt kortsiktiga att de till varje pris vill ha billigast möjliga resor. De anställda på SAS och andra flygbolag måste ju faktiskt få chansen att vila ut då och då för att kunna göra bra jobb och ge oss passagerare god service.


VK: Regeringspartierna har kommit överens om att tillåta buggning och preventiv avlyssning. Förslaget stammar ursprungligen från den förra socialdemokratiska regeringen. Socialdemokraterna är också liksom regeringen principiellt för att ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna e-post, sms och mobiltelefonsamtal. Är det kört för den personliga integriteten?

JM: Kört är det inte, men den undergrävs allt mer och det sker i det tysta. Jag är verkligen häpen över att människor inte reagerar mer kraftfullt mot dessa Storebrorslagar. Och medierna har dessvärre inte heller tagit sitt ansvar med att uppmärksamma detta så mycket som det förtjänar. Ska man vara cynisk så kan man spekulera i att det beror på att de borgerliga nu kompromissade fram ett buggningsförslag där bland annat tidningsredaktioner undantas.


VK: Integrationsbarometern som presenterades i veckan visade att var fjärde svensk kan tänka sig att rösta på ett parti som vill inskränka invandrarnas rättigheter. Hur bör de etablerade partierna hantera debatten med exempelvis sverigedemokraterna?

JM: Bilden som målas upp av Integrationsbarometern är onekligen skrämmande. Samtidigt är det intressant att se att trots att många säger sig vara beredda att rösta på invandrarfientliga partier, så är det ändå rätt få som faktiskt gör det. Jag tror inte att de etablerade partierna i första hand ska ställa sig frågan hur de ska ta debatten med sverigedemokraterna, utan hur de ska göra om sd kommer in i riksdagen och i värsta fall får en vågmästarställning. Vad betyder det för blockpolitiken?


VK: Veckans dummaste?

JM: Polens barnombudsman Ewa Sowinska som velat förbjuda barnprogrammet Teletubbies för att hon misstänkt att figuren Tinky Winky var bög.


VK: Veckans hemligaste?

JM: De anonyma donatorer som skänkte över 30 miljoner kronor till moderaternas valrörelse.


VK: Veckans pr-bravad?

JM: Öppnandet av en virtuell svensk ambassad i den tredimensionella Internetvärlden Second Life.

I dag har jag en krönika i tidningen som tar upp rapporten 'Framtidens Travsport' som presenterades av Olof Karlander och Kjell Eriksson vid Svenska travsportens centralförbund STC:s fullmäktigemöte i förra veckan.

Det stundar, om rapporten får rätt, omvälvande och tuffa tider för svensk travsport med bland annat en ny indelning av banorna i 12-16 'året runt-banor' med mycket kvällstrav och mediaexponering och i övrigt rena säsongsbanor, där lunchtrav kommer att prioriteras.

Slutresonemanget i min krönika handlar om Umåkers framtidsutsikter, som faktiskt inte behöver vara så dåliga:

'Det finns ur lokalt perspektiv också anledning till viss optimism. Tittar man, som VK berättade i förra veckan, på utredningens resonemang om vilken typ av banor som bör bli året runt-banor finns en hel del som talar för att Umåker hör dit.
Kriterier som befolkningsutveckling, travbanepublikens struktur, övrigt utbud av service och upplevelser, restider och avstånd till centrum, hästintresse och medienärvaro bör hamna i rätt vågskål när Umåker bedöms.
Det är klart att travbanan här inte kan mäta sig i kvalitet eller omfattning med de största banorna i Sverige. Men om staden Umeå utvecklas åt rätt håll finns grundförutsättningar för att Umåker ska kunna tillhöra de banor som vänder utveckling åt rätt håll för svensk travsport.
Då behövs emellertid sportsliga profiler från orten som skapar mervärde och sätter färg. Vilken blir Umåkers nästa storloppsvinnare? Dandie Palema?'

Kreativa turistentreprenörer måste man ju ibland bara beundra, i synnerhet när de utgörs av en hel region.

Nu har man på nytt siktat Loch Ness-monstret i Skottland, som man brukar göra med så där precis lagom mellanrum för att hålla turistströmmarna vid liv.

Och varför inte - skuggorna i vattnet i den berömda sjön håller spekulationerna igång.

När jag tänker efter så såg jag väl faktiskt något mörkt, stort som slingrade sig precis under vattenytan på Nydalasjön vid en promenad häromdagen, och sedan bubblade det plötsligt till samtidigt som något som såg ut som en flera meter lång svans stack upp.

Det var ju bara ren otur att jag inte hann få upp kameran tid.

Stadsledningskontorets utvecklingsavdelning i Umeå ska åka till Berlin för inspiration.

Det tycker jag låter helrätt. Berlin är alltid inspirerande, och i grön, tidig sommardräkt torde statsledningskontoret komma hem igen med många nya idéer.

Men resenärerna bör kanske ha i minnet när man njuter av vimlet och alla intrycken att Berlin också är staden som befinner sig i total bankrutt...

Först körde partymästaren och borgmästaren Klaus Wowereit (s) - som en del tycker är oseriös men som jag gillar - med den politiska parollen, i min översättning:
'Spara tills det tjuter' ('Sparen bis es quietscht").

Men sedan gick han mer resignerat över till att kalla Berlin för: 'fattigt men sexigt'. ('Arm, aber sexy')

En del svenska fackföreningsrepresentanter verkar ha det svårt med nyanserna, i synnerhet när det gäller människor som tycker annorlunda än dem själva.

Ibland hoppar grodor ut som uttrycker en brutal ovilja att acceptera oliktänkande.

I morse bloggade jag om Peter Kennerfalk, känd från Byggnadskampanjer, även tjänsteman på socialdemokraternas partihögkvarter i Stockholm, som nu polisanmälts för en främlingsfientlig attack på journalisten Maciej Zaremba med ordval som även partisekreteraren Marita Ulvskog tvingats att ta avstånd ifrån.

Nu rapporterar Aftonbladet om ett fall där en Metallklubbsordförande kallat arbetskamrater som valt att inte vara med i facket för 'parasiter'.

Även han tvingas nu be om ursäkt för ordvalet.

Vi har även hört andra socialdemokratiska representanter tala om att människor svek dem när de röstade på andra partier - som om demokratin bara var okej så länge människor röstade som pamparna önskar.

Det är ju inget konstigt med att man har olika och engagerade åsikter om en artikelserie eller om medlemskap i fackförbund och vill uttrycka dem - men de vanärande ordvalen och den primitiva hetsen mot dem som har andra åsikter är obehaglig.

Jag gillar att se flygplanen från Stockholm dyka upp plötsligt på himlen och sedan långsamt sjunka ned mot landning i Umeå.

Och jag gillar att se dem lyfta igen, söka sin korridor i lufthavet och börja marschen ned mot huvudstaden.

Då stannar jag upp i andäktig fascination, nästan varje gång. Även när helikoptern landar på sjukhusets tak, en vardagshändelse, följer jag den med blicken så långt jag kan.

Flygplan i blickfånget är som ett litet fönster mot världen, en ständig påminnelse om att människor rör på sig - av tusentals olika anledningar - att det finns vägar hit och vägar bort.

I de ögonblicken tänker jag inte på miljöfrågor eller klimataspekter, utan på rörlighet och gränslöshet.

Kanske borde jag tänka mer på utsläpp och bränsleförbrukning, men fascinationen inför flyget sitter djupt.

När jag var i Berlin senast stannade jag upp på gångvägen som ledde från planet in i ankomsthallen för att se ett plan som taxat ut på startbanan lyfta.

Till slut kom en säkerhetsansvarig och sa åt mig att gå in. Människor som är alltför fixerade vid lyftande flygplan ter sig naturligtvis lite suspekta i vår tid, utlöser rädsla.

Kanske är det för att min mormor bor i närheten av Bromma flygplats och jag därför hela livet varit van vid att på nära håll se flygplan som sakta sjunker mot landningsbanan eller med vrålande motorer drar på för stigning upp mot molnen eller den blåa himlen.

Det känns hemvant.

Går man längs Bällstavägen (där busstrafiken ett tag stoppades sedan bussar blåst över på fel sida vägen av sidvindar från flygplan) bort mot Solvalla får man nästan planen i huvudet.

Lite otäck är det när man ser dem på håll och känslan kryper på en att de kommer att missa landningen med några tiotals meter och dimpa ned just där man går.

Kanske är det för att jag någonstans inombords trots allt är flygrädd.
Kroppen är inte riktigt övertygad om att människan kan flyga, därför fascinerar det så när flygplanens väldiga konstruktioner visar att det går utmärkt.

Jan Troells film 'Så vit som en snö' om aviatrisen Elsa Andersson är förstås en höjdare.

Nu har SVT och Strix beslutat att, som man säger, 'ta en paus' i inspelningarna av det hårt kritiserade förnedringsprogrammet 'Ballar av stål'.

Visserligen är Strix vd Robert Aschberg helt oförstående inför kritiken och avfärdar den som 'moralpanik'.

Och SVT:s informationsdirektör - en otacksam roll dessa dagar - Helga Baagöe talar om att även oförargliga skämt just nu uppfattas som provocerande - som om problemet vore offrens reaktioner, inte att SVT ger Strix i uppdrag att trakassera dem.

Efter det att produktionen har sprutat vatten på statsministern, fejkat stölder i butiker och gett sig på privatpersoner har alltfler, även internt inom SVT, börjat ifrågasätta omdömet hos Sveriges televisions ledning, som trots att man bett om ursäkt för ett par enskildheter valt att försvara programformen.

Förhoppningsvis är pausen nu ett försteg till nedläggning av hela idén att ge plats i public service-kanaler åt förnedring av människor.

Att skådespelaren och politikern Fred Thompson nu satsar på att bli republikanernas presidentkandidat i USA har fått ganska stor uppmärksamhet.

Fortfarande är det något kittlande, intresseväckande och provocerande för många med övergången just mellan politik och teater, politik och film, trots att just den övergången i en mediedominerad, modern politisk värld borde vara lika naturlig som andra.

Om den allmänna kompetensen finns där, goda rådgivare och ett skarpt omdöme så är väl förmågan att hantera en scen, en publik, en inövad replik, skickligheten i att kommunicera med människor i en livesituation eller genom kameran inte kvaliteter att underskatta hos en politisk ledare.

Ronald Reagan, Clint Eastwood och Arnold Schwarzenegger nämns som liknande fall på skådespelare som gjort politiska karriärer av olika slag och av olika kvalitet.

Men jag tänker på något som min favoritpolitiker alla kategorier, Franklin D Roosevelt (amerikansk president 1933-1945), sa när han vid ett tillfälle träffade den legendariske regissören och skådespelaren Orson Welles:

'You and I are the two greatest actors in America.'

Avslöjandet i Expressen i går av ett nytt grovt mobbningsfall är ytterligare en påminnelse, så här i skolavslutningstider, att den svenska skolan kan bjuda på en mycket brutal och ensam verklighet för barn och ungdomar.

I går gick Lärarförbundet ut och kritiserade medierna för att rapportera alltför negativt om skolan. Sydsvenska Dagbladet kommenterar den misslyckade tajmingen i det utspelet.

Lärarförbundets inställning - låt oss tala väl om den svenska skolan - är väldigt lik den som präglade den socialdemokratiska regeringens skolpolitik innan maktskiftet och som fått så hård kritik, även av socialdemokrater, för att överge, ibland indirekt skuldbelägga, alla dem som far illa, faller igenom och inte får hjälp.

Fallet med 14-åringen visar tvärtom att det beklämmande ofta är först när mobbning skapar rubriker i tidningar som skolledningar verkligen är beredda att ta itu med problem.

I går var Jytte Guteland, föreslagen av SSU:s valkommitté som ny ordförande för det socialdemokratiska ungdomsförbundet, på besök i Umeå.

På frågan om vilka områden hon vill att SSU ska uppmärksamma och prioritera talade hon en del om breddad verksamhet inom ungdomsförbundet och om utbildningspolitik - men framför allt om mångfald, integration och samhällets attityder till människors olika bakgrund.

Hon förde bra resonemang kring hur ett "vi och dom'-tänkande och samhällets tendens att klumpa ihop alla invandrare och människor med utländsk bakgrund till en grupp och sedan tala om vad "dom" behöver skapar diskriminering och osynliggörande.

Den attityden ville hon bekämpa, och när hon talade så lät det, precis som när Mona Sahlin talar, som början på en ny socialdemokratisk inställning i integrationsfrågor.

Efter intervjun så stöter jag sedan på nyheten om hur den socialdemokratiske politikern och Byggnadsrepresentanten Peter Kennerfalk på sin blogg har skrivit (och sedermera tagit bort och bett om ursäkt för) ett obalanserat, primitivt och främlingsfientligt angrepp på journalisten Maciej Zaremba (som haft fräckheten att kritiskt granska svenska byggfacket).

Flera bloggare har uppmärksammat och kommenterat detta och alla kommer till samma slutsats: att inlägget var osmakligt.

Utöver att hela tiden hänvisa till honom som 'polacken' (för att skilja honom från riktiga svenskar) kallar Peter Kennerfalk Maciej Zaremba också bland en hel del annat för 'dreglande hund'.

I kombination med LO:s valanalys som säger att över fyra procent av LO:s medlemmar röstade på sverigedemokraterna i förra årets val och de smaklösa utropen "go home" till lettiska byggjobbare i samband med konflikten på Vaxholm, så borde Peter Kennerfalks utfall utlösa rejäl självkritik inom socialdemokratin.

Partiets ledande företrädare har en hel del hårt jobb framför sig i delar av det egna partiet när det gäller attityderna till främlingsfientlighet och rasism.

Först Jytte Gutelands tankar om integration och mångfald, sedan Peter Kennerfalks främlingsfientliga utfall - två varandra helt motsatta och oförenliga attityder inom en och samma socialdemokrati.