Det blev skräll i Hugo Åbergs, men ett fartfyllt lopp ändå.

Såg loppet på TV4 ikväll med ena ögat och med det andra växelvis på datorskärmens ledarsida och klockan på väggen...

Citation var tapper tvåa, jag tyckte att han var riktigt bra.

Red Chili Pirat, som jag trodde på skrällchans för, spurtade bra som trea.

Going Kronos såg fin ut men galopperade bort sig. På den kanten börjar det väl så smått bli dags att ta en paus från världseliten och låta hästen ladda upp i enklare sällskap en tid. Going Kronos är ju trots allt bara fyra år gammal, och passar kanske bättre på längre distanser än så länge?

Fransmannen som vann - Oiseau De Feux - måste jag erkänna att jag knappt hört talas om innan.

Going Kronos mot Citation i kvällens Hugo Åbergs Memorial blir nog en höjdare. Men jag är inte helt säker på att någon av dem vinner.

Blir det för tuff körning kan Citation få det svårt. Han är en riktig glänsare när det stämmer, men kanske något mer begränsad med tuffare löpningsförlopp mot de allra bästa. Nu är ju å andra sidan motståndet enklare än i exempelvis Elitloppet.

När det gäller Going Kronos kommer jag inte ifrån känslan av att han inte är färdig ännu.
Den krängande stilen, det inte helt rena travet, trögheten från start - och han har ännu inte vunnit de där täta slutstriderna i hårda sällskap. Han kan nog vinna på ren klass, men över kort distans kan det också bli så att han på nytt får för långt fram.
Han måste nog öppna bättre för att inte på nytt bli tapper tvåa.

Kanske blir det den duell mellan dessa två som marknadsföringen av loppet förutspår, men det kan nog bli en smygkörd skräll också.

Red Chili Pirat eller Adams Hall kanske?

På dagens ledarsida gör jag ytterligare en liten reflektion kring Ingmar Bergman.

Och så bjuder vi på det här citatet ur hans Laterna magica om den första tiden vid Helsingborgs stadsteater:

'På teaterns fanns bruna hundloppor. Den gamla ensemblen var förmodligen immun, den nya kom med ungt blod, vi blev svårt bitna.'

I skolan fick vi se Ingmar Bergmans 'Det sjunde inseglet.'

Det var obligatorisk närvaro.

Jag muttrade i protest, och led av de kulturhistoriska utläggningarna som skulle 'förklara filmen' och få oss att förstå 'sammanhangen'. Naturligtvis fördärvade det hela upplevelsen på ett sätt som förmodligen hade fått regissören själv att gråta blod.

Och när läraren, som var bra, missuppfatta inte, efteråt frågade om det fanns någon som tyckte att filmen inte gett någonting överhuvudtaget räckte jag upp handen.

Några år senare, friare och mognare såg jag filmen på egen hand - och upptäckte en kamp med dödsskräck som var fenomenalt gripande.

För några dagar sedan när jag skrev om religionens roll i samhället var det naturligt att också citera den.

Låt inte de stora konstnärerna gå under som obligatorium, en ung publik hittar dem själv.

För en teatervetare är kanske Ingmar Bergman ännu intressantare som teaterregissör än som filmregissör, men det är klart att det är filmerna som överlever.

Han kunde dock även författa böcker: Laterna Magica är ett tips för er som inte har läst den och som vill uppleva Ingmar Bergman i skrift också, inte bara i de många intervjuer och dokumentärer som han medverkat i.

Fem Bergman-favoriter:

1. Smultronstället
2. Nattvardsgästerna
3. Det sjunde inseglet
4. Fanny och Alexander
5. Larmar och gör sig till

I dag avslutar jag, för den här gången, min lilla serie om tro och vetande med en signerad artikel på ledarsidan om religionerna som skrytord och som skällsord:

"Ge mig gift att dö eller drömmar att leva", skrev Gunnar Ekelöf i sin debutsamling Sent på jorden.

Det var, när jag läste den första gången, en fruktansvärd tanke för en vilsen gymnasist som delade stämningsläget men börjat ana att varken gift eller drömmar är framkomliga vägar i det cyniska och osentimentala livet utanför litteraturen och konsten.

Hur vi människor umgås med oro, farhågor, ångest, leda, rädsla för döden och eufori inför livet kan ta sig de mest åtskilda och sammansatta uttryck.

Religionerna står nästan alltid i centrum för livsåskådningsdebatter. Men i takt med sekulariseringens framryckning har de gamla trosstrukturerna och beteendemönstren från traditionell religionsutövning hittat nya uttryck och kanaler.

Det jag alltid retar på mig när debatten om religion och samhälle rasar är hur religiös övertygelse antingen uppvärderas som något finare, ädlare eller nedvärderas som något fulare, dummare än andra sätt att hantera livet på.

Föreställningar utan strikt rationell grund som i värsta fall leder till mässande kollektivism och aggressiv intolerans, i bästa fall till positiv identitet och meningsfull energi, finns att skåda överallt i Sverige: när människor i grupp förhåller sig till exempelvis idrotten och dess klubblag, populärkulturen och dess stjärnor, hälsoindustrin och dess normer, lokalpatriotismen och dess sociala kontroll, nationalismen och dess navelskåderi, alkoholkulturen och dess ritualer ? listan kan göras lång, utan att den omfattar alla som förekommer i ovanstående sammanhang.

Det är viktigt att ständigt ifrågasätta religionens omotiverade, på många områden skandalöst normgivande piedestal i samhällslivet, och att betona rätten att argumentera även för livsåskådningar med icke-religiösa utgångspunkter.

Religiös övertygelse är inte heller någon mer acceptabel ursäkt än andra för att inskränka människors fri- och rättigheter. Och ingen kan förneka att religioner används som argument för de mest vedervärdiga övergrepp på många håll i världen.

Inställningen att den egna tron är rätt och borde vara norm i kombination med attityden att religion är något djupare och äktare än icke-tro kan snabbt leda till intolerans, överspändhet och förtryck.

Inför sådant får det det öppna, demokratiska samhället aldrig ge efter.

Den typen av destruktivt religiöst inflytande går inte enbart att se i länder med fundamentalistiska, islamistiska regimer av olika slag, utan även exempelvis i en demokrati som USA vars presidentvalskampanjer har obehagliga kristna övertoner eller en union som EU där intoleransens krafter lobbar på olika områden.

Men slutsatsen kan inte vara att religionerna i sig måste motverkas. Toleransens och demokratins förkämpar i världen utgår ofta själva från religiösa livshållningar. Det sätt på vilket en människa hittar sin egen kraft, vinner stöd och tillförsikt i tillvaron kan inte värderas utifrån givna mallar eller måttstockar.

För egen del tror jag inte på och lockas inte av någon religion, men orkar å andra sidan sällan följa mina egna tankegångar till deras logiska slut utan att det mörknar i blickfältets rand.

Och där någonstans landar resonemanget: Att respektera individens mänskliga fri- och rättigheter som grunden för samhällslivet, likgiltigt vilken tro eller icke-tro någon omfattar, är den enda hållbara utgångspunkten för att motverka fanatism och förföljelse.

Fredrik den Store sammanfattade det bäst: "I mitt rike får var och en bli salig på sin fason".

Fredrik den Store sammanfattade det bäst: "I mitt rike får var och en bli salig på sin fason".

I hörlurarna under eftermiddagens arbete med ledarsidan: (sånt ska man egentligen inte avslöja, men rationellt sett ska man väl överhuvudtaget inte ha någon blogg, så vad sjutton).

Jag börjar om.

I hörlurarna under eftermiddagens arbete med ledarsidan: Element of Crime - Mittelpunkt der Welt.

Rader som fastnar:

'Finger weg von meiner Paranoia
Die war mir immer lieb und teuer'

'Wo die Neurosen wuchern will ich Landschaftsgärtner sein'

'Ob ich wirklich Sport betreibe
Intressiert hier keine Sau'

I dag har jag en krönika i tidningen om Umeås förhoppningar att bli kulturhuvudstad, och om Lund som en av konkurrenterna.

Jag skriver även om vad det innebär att vara en kulturhuvudstad, med några formuleringar lånade från ett tidigare blogginlägg.

'Sisten att bli kultur-huvudstad är en håla?

'I mitt tycke är satsningen slöseri med både tid och pengar' ­ det säger historieprofessorn Dick Harrison vid en rundfrågning som Sydsvenska Dagbladet gjort om Lunds planer på att bli Europas kulturhuvudstad 2014.

Lund anses som den kanske tuffaste konkurrenten till Umeå, utan att någon vill nedvärdera de övriga kandidatstäderna Gävle, Kalmar och Norrköping.

Både Lund och Umeå har, utöver ungdomlighet och universitet, geografiska lägen som utmärkande egenskaper: Lund med utblick åt söder, Umeå som centrum i norr. Men jämför man hur kandidaturerna diskuteras i de två städerna märks vissa nyanskillnader.

I Lund tycks kritikerna mot projektet vara fler, självförtroendet i kandidaturen något vacklande och utgångspunkten ofta vara hur kulturhuvudstadsåret skulle kunna hjälpa Lund att bli en bättre kulturstad än vad som är fallet i dag, hur satsningen i sig skulle kunna frammana en värdig kandidat.

I Umeå är utgångspunkten snarare, om än inte enbart, det som redan finns och pågår. Här handlar det mer om en önskan att få ett existerande kulturliv bekräftat. Umeå längtar efter ett erkännande av traditioner och utbud man känner stolthet över som de är.

Om jag får sammanfatta det lite tillspetsat:
Lund skulle vilja BLI en kulturhuvudstad.
Umeå vill få bekräftat att man redan ÄR en kulturhuvudstad.

Om det talar för eller mot Umeås chanser att få utmärkelsen är faktiskt inte självklart.
Det är svårt att förutse hur den expertjury som utvärderar ansökningarna resonerar. Vad ska belönas, vad är syftet med utnämningen?

För en tid sedan skrev jag på min vk.se-blogg om vad det egentligen innebär att vara en kulturhuvudstad. De tänkbara betydelserna är många. Kulturhuvudstad - kultur huvud stad - är ett komplext begrepp.

Vänd på det, lek med det: huvudstad för kultur, kultur för en huvudstad, en stad för huvudkultur, en kulturstad för huvuden, ett huvud för kulturstaden, en huvudkultur för städer.

För man därtill in den europeiska dimensionen så finns här stoff för många avhandlingar.

Huvudstad kan vara något formellt och officiöst, något representativt och respekterat, något attraktivt och beundrat, en kylig kuliss eller en het smältdegel. Kultur - ja där är definitionerna oändliga till antalet.

Sanningen är givetvis att det inte finns någon entydig eller enkel definition av vad en kulturhuvudstad är, bara ett antal grundläggande, lösa, vaga kriterier. För precis som med konstgenrer bör man vara mer nyfiken på vad en kulturhuvudstad kan vara, än bekymrad över vad den inte får vara.

De städer som kandiderar för äran uppfinner begreppet på nytt genom sina ansökningar och satsningar. En kulturhuvudstad motiverar sin utnämning genom att övertyga som unikt koncept, som potentiell förebild, inte genom att anpassa sig till en redan existerande mall.

Nästa år ska ansökningarna vara inne. Processen måste alltså redan nu skärpas till och bli konkret. De ansvariga för Umeås kandidatur måste svälja en del luft och överväga: vad övertygar, vad övertygar inte, vad saknas, vad riskerar att framstå som populism?

Utmaningen för Umeå blir kanske att komplettera det man var och det man är med något man vill bli - på ett intellektuellt plan, i utformningen av själva ansökan. Chanserna till framgång borde vara goda."

Joe Klein skriver intressant i Time om Hillary Clinton som 'The Bran-Muffin Candidate'.

Så här sammanfattar han hennes kandidatur i dagsläget:

'She's a drop-dead policy wonk. And she's never going to be a warm, cuddly public person. She attacks her job like an assembly-line spot-welding robot, hitting each and every talking point precisely, even when she's rusty with allergies.
And that, ultimately, is what she brings to this campaign: reliability, as opposed to experience. She has never been an executive decision maker, but she is solid as granite and righteous as a bran muffin.'

Häromdagen såg jag två personer spela schack på ett kafé här i Umeå. Det gör gott åt stadsbilden.

På ett kafé i närheten av vår dåvarande lägenhet i Berlin satt nästan alltid två medelålders män och spelade blixtpartier - inne i ett hörn, djupt koncentrerade, gång på gång började de om sedan någon förlorat.

Jag skrev en liten dikt om det:

Männen som spelar schack i kaféet vid Stuttgarter Platz,
har inte beställt något mer att dricka på flera timmar -
de spelar samma öppning gång på gång
och skådar lite djupare ner i den för varje parti
lika besvikna båda när ett misstag från någon
tvingar dem att börja om.

Det ser ut som franska partiet, framskjutningsvarianten
ytterligare en variant närmare sanningen
logikens svindlande underjord -
eller har de sedan länge slutat tro på den?

- den äldre bär solglasögon
och sneglar hela tiden nervöst mot klockan.

I dag fortsätter jag funderingarna på ledarsidan kring religionen och samhället med en återblick på den tro och vetande-debatt som Ingemar Hedenius drog igång för över ett halvt sekel sedan.

Lars Forsell var en sådan där poet och författare som kunde få språket att lätta och segla i vilket väder som helst trots tung last.

Varje rad smånynnade.

Man blev nästan alltid glad, trots mycket allvar och vemod, av att läsa eller höra honom.

Och han var inte bara betydande som poet och dramatiker, utan också som förnyare av litteraturens förhållande till scenlivet och journalistiken, en obekymrad, fastän bekymrad, vandrare mellan genrer, scener och publiker.

För några år sedan sände Sveriges television en dokumentär om honom i två delar som var underbar.

Jag tittar på den då och då, det muntrar upp.

Min favoritdikt av Lars Forsell:

'Det är omöjligt säger du
och ändå är ni hos varandra
och när ni rör vid varandra
rör ni vid världen
och kanske värms den
och skäms lite
för att den aldrig kan röra vid er
och värma er som ni kan värma varandra.

I Zimbabwe
såg jag väldiga träd
som ger lagom ljus
och lagom skugga
och under dem sitter människor
förslavade
men som ni vid varandras sida
De styr världen
gemensamt
under trädets mast och mörkgröna segel
De styrande vet det
men säger: Det är omöjligt!

All kärlek bidar sin tid
och väntar ut själva omöjligheten
under det väldiga trädet'

Mats Wiklund, som även skriver krönikor i VK, gör en rolig och vass betraktelse i Dagens Nyheter över hur proggen gjorde honom till liberal.

Inledningen på artikeln lockar till omedelbar läsning:

'I radioprogrammet 'Godmorgon världen' meddelade krönikören Svante Weyler att 1970-talet är här igen. Insikten gjorde honom upplivad.
Själv kan jag meddela en avvikande uppfattning. En repris på 1970-talet önskar jag inte min värste ovän.'

Sådana här debatter gillar jag. Eftersom jag är född 1975 så har jag bara dagiserfarenheter från sjuttiotalet, men mycket av det som diskuteras hängde kvar i 1980-talets skola.

Några bra, frigörande saker: alla kan, alla får, man behöver inte vara bäst, man ska inte behöva buga för överheten och det behöver inte blir perfekt för att räknas. I den andan försöker jag att skriva.

Några eländiga, förfärliga saker: kollektivismen, jantelagen, alla måste, ingen bör avvika, individen är något som måste regleras och stramas åt och samhällsengagemang är lika med frassocialism.

Viljan att bekämpa just den jantelags-mentaliteten som dominerat alltför länge i Sverige var en av de saker som gjorde mig till liberal.

En annan viktig grund för min liberala hållning var en tidig förtjusning inför entreprenörskap och småföretagande, människor som förverkligar idéer och vågar satsa.

Att sådant är svårt i ett samhälle där individen ses som något negativt är givet.
Det har blivit mycket bättre i Sverige på den punkten de senaste decennierna, men mer finns att göra.

De senaste dagarna har vi ägnat huvudledarna åt försvarets framtid, anslagen och den allmänna värnplikten.

Ståndpunkten gällande värnplikten är att den bör avskaffas.

Det börjar hetta till ordentligt i demokraternas primärvalskampanj. 'Ordkrig mellan Obama och Clinton' är rubriken på den här artikeln i Svenska Dagbladet.

Hittills har kandidaternas kampanjteam skött angreppen på motståndarna, men nu börjar alltså kandidaterna själva att distansera sig mer tydligt från varandra.

Det visar fördelen med den här typen av öppna processer inför val av partiers ledare (vilket en primärvalskampanj kanske kan liknas vid i någon mening).

Debatten hinner nå sakfrågor och ideologi innan valet sker, inte som i Sverige där en partiledare ofta väljs först, innan man hunnit diskutera vad partiet framöver överhuvudtaget vill stå för.

En av de senaste årens bästa filmer är den tyska 'De andras liv'.

Tråkigt besked: skådespelaren Ulrich Mühe, som spelade Stasiofficeren Gerd Wiesler, har avlidit 54 år gammal.

I dag på förmiddagen deltog jag i en telefonkonferens arrangerad av Liberala Nyhetsbyrån, där journalisten Maciej Zaremba talade om FN:s misslyckande i Kosovo, ett ämne han bland annat behandlat i en uppmärksammad artikelserie i Dagens Nyheter.

Det blev en synnerligen intressant genomgång av problematiken i Kosovo.

Bland annat kallade Zaremba FN för 'den mest hemlighetsfulla organisation jag någonsin stött på.'

Jag vore ingenstans, jag vore ingenting, om du inte fanns, sjunger Kristina från Duvemåla i en vädjan till Gud. Du måste finnas, du måste. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Det är en bra utgångspunkt för en diskussion om hur sammansatt en religiös hållning kan vara.

Är Kristinas vädjan en symbol för hur religionen kan binda, krympa och förödmjuka människor eller en symbol för hur religionen kan upprätthålla och stärka människor i svåra situationer?

Helen Sjöholm slutar sången i ett lätt rytande, trotsigt tonfall, som fångar tvetydigheten och rymmer båda tolkningssätten i en och samma avslutning.

En central frågeställning i debatten om tro och vetande är, förenklat uttryckt givetvis, huruvida religiös tro innebär en flykt undan från livet, en längtan till underdånighet och en nedvärdering av den enskilda människan eller en förhöjning av livet, ett sätt att orka stå upprätt?

Hur förhåller sig religiösa trossatser till humanism, rationalitet och kritiskt tänkande?

I nästa artikel om de här frågorna, och för att börja komma in mer rejält på de diskussioner som nu präglar samhällsdebatten igen, ska jag titta tillbaka på den tro och vetande-debatt som Ingemar Hedenius utlöste med sin bok "Tro och vetande" från 1949.

Rubriker kan ju tolkas olika...men den här är faktiskt bokstavlig.

Jag var alltid rädd för tomten som barn.

Inte för att jag trodde på honom, utan för att vuxna människor som klär ut sig i konstiga dräkter och talar med fånig röst skrämmer mig i största allmänhet, ännu i dag.

Förutom på teatern då förstås...

Inget chokladkex efter lunchen har fått humöret att sjunka ordentligt, glömde att ta med det till jobbet i dag.

Meddelas endast så här.

Och på det temat noterar jag att Marcus Bohlin, ledarskribent på Sundsvalls Tidning, i ett blogginlägg tagit fasta på mitt resonemang om värdet av bra espresso i en stad och nu efterlyser: 'god espresso på pressbyrån som ligger typ två minuter från mitt rum.'

Jag måste säga att bristen på god espresso här i VK-huset ute på Västerslätt är trist permanent och tämligen akut.

En gång provade jag kaffeautomatens version - men när jag tryckte på knappen för espresso kom bara ett gapskratt ur innandömet, en dumstrut ner i koppen och en bild med ett hånflin i displayen.

Man undrar ju, när man läser i slutdelen av den här artikeln, vad en del föräldrar anser att deras barn ska utsättas för, eller utsätta andra för, innan det är allvarligt och värt stora proportioner?

I en signerad text på ledarsidan, vars bakgrund jag bloggade om nyss, ger jag mig i dag i kast med ämnet tro och vetande, religion och samhälle:

'Tro och vetande - en klassiker gör comeback

Min farfarsfar var frälsningssoldat i Stockholm och sedan frikyrkopredikant i byn Vitvattnet norr om Kalix, berättar släkten.

Blir jag högtidlig i mina texter kan det alltså ha sin förklaring.

Hur gärna hade jag inte talat om religion och rationalitet, tro och vetande, kyrka och samhälle, med honom.

Kanske hade vi, om han levat i dag, kunnat hitta gemensam mark trots fundamentalt olika utgångspunkter: jag som är odöpt, okonfirmerad, utan medlemskap i någon kyrka och som har Hedenius på rangplats i bokhyllan, och han som skrev vackra dikter där han bad om kraft från Gud och som var representant för en folkrörelsetradition jag trots allt håller högt och i många avseenden beundrar.

Vi hade båda tagit religionen på allvar, som något utmanande. Fascinationen inför en rejäl debatt om tillvarons grundvalar hade vi säkert också delat.

Men kanske skulle det ändå ha slutat med ömsesidig, oförstående tystnad. För det är något märkligt med trosfrågor. De skapar en alldeles egen, konstig stämning i luften när man inte kan enas.

Bibeln, om jag håller mig till kristendomen inledningsvis, kan jag läsa som språkmuseum. Men framför allt teodicéproblemet är för mig alltid lika oöverstigligt. Jag kommer inte förbi det.

Kampen med religionens stora, drabbande frågor, däremot, har jag njutit av när de gestaltats i litteratur och på film. Kraften i mötet mellan tro och tvivel är allmängiltig.

Scenen med Storinkvisitorn och Jesus i Dostojevskijs Bröderna Karamazov är för mig ett av världslitteraturens största ögonblick.

Tomheten under månen i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet eller Gunnar Björnstrands desillusionerade präst i Nattvardsgästerna har fått mig att besöka kyrkor för att känna atmosfären, utan att den infunnit sig.

Ofta lämnade jag dem med en snabbt uppbubblande bitterhet över att de stod där självmedvetna och hycklande trots fasorna och lidandet i världen, tröstad enbart av tanken på att religionen ändå snart tillhör det förgångna.

Men på senare tid har framför allt debatten kring organisationen Humanisterna och deras grundläggande religionskritik avslöjat en laddning kring religionstemat som jag naivt nog trodde försvann i Sverige för decennier sedan.

Plötsligt börjar ledningar för konstutställningar att censurera sig själva av rädsla för vreden från små, extrema grupper som försöker kasta sina skuggor över en hel religion, samtidigt som FN:s pinsamma råd för mänskliga rättigheter antar en resolution som fördömer kritik av islam.

Plötsligt uppfinner kristna företrädare begreppet militant ateism när någon påpekar att religionsfrihet betyder både frihet till och frihet från religion.

Och ståndpunkter hämtade ur Hedenius-traditionen döms ut av kloka, sansade, respekterade, ofta liberala skribenter som fundamentalistiska.

Här finns uppenbarligen mycket för många av oss att fördjupa i sansad ton och med öppen attityd.

I ett par kommande artiklar på ledarsidan ska jag försöka diskutera några viktiga aspekter av vår tids stora debatt om tro, vetande, samhälle och religion.'

I går kväll var jag för första gången sedan jag började på VK nära att missa en deadline.

Det fanns förstås en reservplan, men först efter 23.00, när det nästan började bli för sent även för reservplanen, satte jag, desperat och stressad, punkt för min signerade text, redigerade det sista och skickade iväg slutresultatet för tryck.

Det var en text om religion, tro, samhälle och vetande som jag skjutit upp länge.

Jag har vaknat många morgonar och tänkt: i dag ger mig i kast med ämnet, för att sedan spilla ut det med något krångligt, krängande resonemang och tvingas se tankarna rinna ner genom tangetbordets springor som kletig saft.

Nåväl, det blev en text till slut. Men det är en otäck känsla att långsamt tappa kontrollen över en deadline och samtidigt tvingas behålla kylan för att inte förlora kontrollen över texten.

Dagstidningarnas framtid har länge varit ifrågasatt, men i synnerhet regionaltidningarna har visat sig vara ett svårslaget koncept.

Här är en intressant artikel från New York Review of Books av Russell Baker med titeln: 'Goodbye to Newspapers?'.

Den handlar mest om journalistiken i Washington och kanske inte är jätterelevant för svenska förhållanden, men är ändå läsvärd för den som är intresserad av en kritisk debatt kring journalistik och tidningar.

Det här citatet nedan från artikeln, både indirekt kritiskt och direkt berömmande, om bloggare kan kanske också vara intressant både för medbloggare här på vk.se och andra som gärna hänger med i dessa nya fora:

'Blogging is a more interesting development, perhaps because bloggers are so passionate about it. It is a valuable restraint on careless and sloppy journalism, for the vigilance of the bloggers misses not the slightest error or the least omission, and the fury of their rage is terrible to bear. (...)
What is indisputable is that practically every blogger can now be a columnist. With vast armies of columnists blogging away, it seems inevitable that a few may eventually produce something original, arresting, and refreshing and so breathe new life into this worn-out journalistic form.'

Lite vetenskapsdag här på bloggen.

En kanadensisk forskare, Jonathan Schaeffer, vid University of Alberta ska enligt en artikel i, återigen, Der Spiegel, ha konstruerat ett datorprogram som är oslagbart i brädspelet Dam.

Jag har tidigare bloggat om datorernas frammarsch vid schackbrädet.

Där håller världseliten fortfarande hjälpligt ställningarna, men fasan för spelet är naturligtvis om ett datorprogram, trots det närmast oändliga antalet möjliga förlopp ett parti kan få, skulle komma fram till en säker väg till vinst eller remi som vit.

Schack skulle kanske överleva både som professionell verksamhet och framför allt som hobby, men ändå vara berövat något av sitt mystiska djup och sina lockande hemligheter.

I dag läste jag ett märkligt uttalande i Expressens sportbilaga.

Det handlar om de hot mot fotbollsspelare från huliganer som fortsätter att vara ett problem i AIK.

Klubbens vd Charlie Granfelt erkänner att det inte finns någon krisplan inför sådana hot - trots att det är ett välkänt problem sedan ett par decennier.

Och sedan drar han, alltså en av dem som borde vara mest bekymrad över utvecklingen, till med en klyscha som i sak innebär en romantisering av våld och kriminalitet: han kallar våldshoten för 'frustration, kritik, ganska krass sådan i motgång' och sätter det i samband med 'passion' och 'kärlek' till klubben.

Översätt det resonemanget till fall av exempelvis kvinnomisshandel. Passionen och kärleken går över i en frustration och krass kritik i motgång...

Det är väl, om han är rätt citerad, inte enbart en förolämpning av alla vanliga fans, utan också ett indirekt sätt att ursäkta, släta över och relativisera brottsliga hot.

Så länge fotbollens ansvariga inte är mer intresserade än så av att deras sport ska få ett bättre rykte kommer problemen att bestå.

På dagens ledarsida har vi ett citat från en forskare vid amerikanska rymdorganisationen Nasa:

'Jag har inte visionen att människor ska flytta till Mars så som människor slog sig ned i den nya världen, skapade ett hem och tog med sig sina familjer.'

Tyvärr föll källan bort i tidningen. Citatet är hämtat från en artikel (på tyska) i Der Spiegel om de bemannade rymdfärder som planeras till Mars inom ett par decennier och de visioner som finns om hur man skulle kunna plantera växtlighet som ger den röda planeten mer av blått och grönt.

Det är givet att människor en dag - om de tekniska, politiska och ekologiska förutsättningarna finns och inga etiska problem föreligger - börjar utvandra även i rymden, och då med största sannolikhet till Mars som första destination.

Men det ligger förstås långt in i framtiden.

Den första människan som sätter sin fot på Mars däremot kommer nog att dominera nyhetsrapporteringen sisådär någon gång 2025.

Och för den som vill förbereda sig...rekommenderar jag återigen Kim Stanley Robinsons suveräna Mars-trilogi.

Den här veckan är det Miriam Nordfors tur att svara på några frågor om veckan som gick. Det handlar bland annat om fria sprutor till narkomaner och idrott i skolan:

Kända idrottsprofiler framförde i veckan krav på fler idrottstimmar i skolan för att motverka barnfetma. Rätt tänkt?

Det är fint, men inte rätt, tänkt. Kampen mot barnfetma handlar snarare om att försöka påverka vad barn gör när de är utanför skolan. En idrottstimme om dagen kommer tyvärr inte att räcka.
Sedan de svenska hemmafruarna började arbeta har det inte funnits någon som jobbar heltid i hemmen med att laga ordentlig mat. Detta, i kombination med att barn i allt större utsträckning sitter stilla på sin fritid, spelar större roll för barnfetmans utbredning än för lite idrott i skolan.


Ryssland och Storbritannien har hamnat i en djup diplomatisk konflikt. Är ett nytt slags kallt krig på väg att uppstå?

Nej, det är det inte. Vad som hänt är i stället att Rysslands president Putin har ledsnat på att sitta på världspolitikens avbytarbänk.
För att visa sina ryska björnmuskler markerar han nu mot omvärlden för att vi ska förstå att han är starkare än somliga tror.
Men ett nytt kallt krig kommer inte att uppstå så länge Putins markeringar inte medför att den militära hotbilden mot både Europa och USA ökar.


Om man bör införa fria sprutor till narkomaner eller inte har varit en omdiskuterad fråga i Umeå under veckan. Vore det en bra åtgärd?

Ja, det vore en bra åtgärd. Det är visserligen svårt att bevisa vetenskapligt att sprututbytesprogram hjälper mot HIV. Samtidigt är narkomanerna i Malmö, där de kan få rena sprutor, fria från smittan.
Många kanske tycker att sprututbytesprogram innebär att man uppmuntrar drogmissbruk. Men ett utbytesprogram utesluter inte andra åtgärder för att motverka drogmissbruk, det bara minskar risken för HIV.


Veckans ljusglimt?

Att man har hittat en underjordisk sjö i Darfur


Veckans skymning?

Att fredsprocessen i Västsahara går sämre än på länge


Veckans bok i hängmattan?

Den nya Harry Potter-boken

Efter den stora framgången i parlamentsvalet gäller det nu för AKP-partiet i Turkiet att förstärka den demokratiska reformkursen med ett fortsatt närmande till EU, och att hantera det nya styrkeläget på ett ansvarsfullt sätt.

Partiets islamistiska bakgrund är både det som ingett oro (för bakslag och ett avskaffande av det sekulära samhället om partiet blir för starkt) och det som ingett hopp (om en fortsatt och ännu tydligare demokratisk förebild för den muslimska världen).

Förhoppningsvis innebär det nya, breda stöd som AKP fått av väljarna i Turkiet att den demokratiska reformviljan ökar ytterligare, att man tar problemen med de bristande medborgerliga rättigheterna på ännu större allvar och att EU-perspektivet hålls levande.

Min lördagskrönika denna vecka börjar med Carl von Linné och slutar med Göran Greider - och handlar om språk, kunskap och förmågan att kunna sätta namn på saker.

'När orden saknas -­ när något hade kunnat sägas:

Tappar vi namnen bort, även kunskap om tingen vi mister, lär Carl von Linné ha skrivit.
Att behärska något till fullo handlar i nästan alla sammanhang om förmågan till precision och nyanser, i kombination med en kreativ blick eller kroppslig rörelse som upptäcker spännande möjligheter där andra ser kaos eller självklarheter.

Häromveckan var jag på en middag med god mat och intressant konversation i kvällningen. Plötsligt kom samtalet att handla om trädgården där vi satt. Då visste jag att det var kört.

Nu gällde det att ta fram ett par decenniers erfarenhet från skola och högskola i hur man undviker att få fel fråga vid fel tillfälle.

Sällskapet pekade ut olika buskar, blommor och träd och diskuterade dem roat och livligt under en stund. Det var underhållande att lyssna - men jag förstod inte mycket av innehållet, hade svårt att hänga med.

Efter en stund satt jag som stum och skämdes över min obildning. Mig saknades begreppen, nyanserna, förmågan att klassificera. Mitt språk var begränsat till den mest banala grovindelningen i just träd, buskar, blommar.

När jag läser bilderböcker med min son slår det mig att jag säger fågel, likgiltigt vilken.
När jag tittar in i en redskapsbod eller ned i en verktygslåda ser jag redskap och verktyg.
Det är lika meninglöst och fattigt som om man står framför en bokhylla och säger: titta, där står en bok.

Det är inte omgivningens fel. Farfar bemödade sig att under promenader i Lofsdalsfjällen upplysa om växter vi passerade, men det fastnade aldrig.

Under många års hundpromenader i skogen vandrade jag med poesi i huvudet, öppen för de metaforer naturen kunde stå till tjänst åt, i beundran av Harry Martinsons förmåga att fånga daggdroppen som speglar kosmos, men utan att själv lära känna stigarnas värld mer noggrant.

Visa mig en parkbänk där en politiker knackade ur sin pipa för 150 år sedan och det fastnar med idéhistoriska referenser och en analys av platsens roll i den aktuella epoken.
Tre rader poesi kan uppta mig en vecka.
Jag blir frustrerad när någon efter att ha sett en film nöjer sig med: 'den var bra', eller 'den var dålig'.

I trädgården, detta Linnés år, hade jag på min höjd kunnat bidra med ett: 'blommorna är blåa och vackra'.

Vår varseblivning och våra intryck är starkt bundna till vår förmåga att hantera dem, beskriva dem och ge dem ord.
Det vi inte kan namnet på eller - kanske med händerna - kan inordna i ett djupare sammanhang med referenser och förklaringar går vi lätt förbi helt och hållet.

För undervisning och pedagogik är det en avgörande insikt. Man kan finna allt på internet, men inte söka eller begripa ett dugg utan bildning i det aktuella ämnet, en kunskapsnivå som möjliggör identifikation, urval och analys.

Att surfa på goggle - dessa fantastiska sökmotorer som gör allt så mycket lättare - för att ta det exemplet, ersätter inte kunskapen, utan avslöjar snarare okunskapen.

Det är därför historisk och litterär bildning, kultur- och hantverkstraditioner och naturvetenskapliga insikter är så viktiga att värna - utan dem blir samtiden anonym, endimensionell och svårgripbar trots hjälpmedel och närhet till informationen.

Göran Greider skriver i en dikt:

'Redskap, växter, byggnader - plötsligt stod de nästan utan namn. Mycket mycket gamla människor levde kvar nånstans, som ord inte längre i bruk. Ibland - det kan fortfarande hända - rycker kroppen till av något som skulle ha kunnat sägas ­'

Det är lätt att även med ett hav som skiljer via tv, radio, tidningar, tidskrifter och bloggar följa med i de sakpolitiska diskussionerna i, analyserna om och viktigaste nyheterna kring det amerikanska presidentvalet.

Men svårare är det att i ett tidigt skede få grepp om hur de olika kandidaterna uppträder live inför väljarna vid ett vanligt möte, när tv-kamerorna inte finns i närheten.

Och betydelsen av de uppträdandena ska inte underskattas.

Här är en intressant och överraskande negativ rapport från ett valmöte med Barack Obama i Der Spiegel Online International.

En träffande och läsvärd betraktelse återfinns i dagens Upsala Nya Tidning kring 'F-skatteproletariatet' och vilka perspektiv som egentligen dominerar i den politiska debatten.

Jag har varit inne på ämnet i den här krönikan.

Småföretagarna har skuffats undan, misstänkliggjorts och behandlats illa tillräckligt länge av likgilitiga beslutsfattare, snorkiga intresseorganisationer och annat etablissemang.

Att lätta på regelverken, ta bort byråkrati och förändra attityder på ett sätt som gynnar entreprenörskap, småföretagande och möjligheterna för mindre företag att utifrån sina förutsättningar och sin verklighet anställa fler borde vara en huvuduppgift för varje reforminriktat politiskt parti.

Kan alliansregeringen åstadkomma märkbara resultat på det området under mandatperioden har den skaffat sig goda argument inför valet 2010 och satt socialdemokraternas företrädare under press att lära sig uttala ordet småföretagare utan att snörpa på munnen och få något tomt i blicken.

Men alliansregeringen måste andra sidan också åstadkomma märkbara resultat för att bevara sin trovärdighet. Fyra år borde vara tillräcklig tid.

Eskilstuna-Kurirens ledarsida ställer en fråga om regeringens födelsedagspresent till kronprinsessan Victoria - och efterlyser kreativa svar i en rolig tävling.

I dagens huvudledare skriver vi om debatten kring barnfetma och idrotten i skolan.

Morgondagens huvudledare i VK kommer sannolikt att handla om fetma och ohälsa bland barn och ungdomar, kostvanor och idrott i skolan.

För att samla kraft inför ledaravdelningens funderingar och skrivande kring detta ämne har jag till lunch, och mot mina normala rutiner, ätit en pizza och druckit en cola.

Till mina ständiga rutiner hör dock chokladkexet som jag mumsar i mig samtidigt som dessa rader skrivs.

Ibland räcker det inte att läsa på om ett ämne, man måste uppleva det själv. Och låter bli att röra på mig göra jag nästan jämt, ett gym vet jag knappt hur det ser ut.

Från idrott i skolan har jag också minnen. Ämnet resulterade i min enda etta - gamla betygssystemet - någonsin, dock räddad till en tvåa i slutbetyg på gymnasiet.

Och då hör det till saken att jag var väldigt idrottsintresserad och utövade ett flertal sporter organiserat som ung.

Men det kollektivistiska, steltänkande och hurtfriska skolämne som idrotten alltför länge varit i Sverige - säkert också mot en del framsynta idrottslärares vilja - har nog avskräckt lika många från fysisk aktivitet som det lockat till motionsidrottande.

Därmed inte sagt att idrotten inte hör hemma på schemat. Och ohälsa bland unga är ett allvarligt samhällsproblem.

Frågan är hur man bäst går tillväga för att motverka den negativa utvecklingen. Det är en fråga med många aspekter - där idrottsundervisning i skolan bara är en.

Mer om det i en kommande ledare.

Vattenfall har det tufft i Tyskland efter skandaler kring säkerheten vid kärnkraftverket i Krümmel, som påminner om dem vid Forsmark tidigare i år.

Jag ser på Expressens kultursida att skriftställaren Jan Myrdal fyller 80 år i dag.

Få har väl en längre meritlista när det gäller bedrövliga ställningstaganden och försvar av vedervärdiga totalitära stater än Jan Myrdal. Det måste sägas först. Någon sympati är svår att känna.

Men jag erkänner gärna att jag läst mycket av honom och haft perioder när hans tonfall, speciella hantering av svenska språket och alldeles egna skriftställarattityd gjort intryck.

Lars Gustafsson skriver i Expressen: 'Jag tror han satte igång en hel yngre generation med att läsa'.

Ja, det kan nog ligga något i det.

'En meccanopojke berättar' är för mig en typisk Myrdal-bok.

Om den spännande framtid som väntar Umeåregionen handlar dagens huvudledare, om att ta chansen eller försätta den.

VK kör just nu en intressant artikelserie om hästen, världens elegantaste djur.

Det föranleder dels ett litet filmtips: Mikael Wikner, välkänd för VK:s läsare, tipsar om filmen 'Seabiscuit' (med bland andra Tobey Maguire, Jeff Bridges - suverän - och Chris Cooper) i den här krönikan för travnet.se.

Jag kan bara instämma, även i Wikners sammanfattning:

'En mycket vacker film. Och spännande. Tips: Se filmen ensam så kan du smyglipa lite när det är som sorgligast.'

Har ni inte sett den är det perfekt underhållning en regnig sommardag.

Och så föranleder det förstås ett par spontana rankinglistor. Jag håller mig till travhästar, även om Sälje-Lill och Rappa, barndomens nordsvenska arbetshästar hemma på gården, alltid har en speciell plats i minnet.

Världens fem bästa travhästar genom tiderna:

1. Greyhound
2. Nevele Pride
3. Varenne
4. Ourasi
5. Gelinotte

Min tre personliga, svenska favoriter, alltså som jag sett själv och hållit tummarna för (en längre lista skulle börja bli vetenskaplig och ta många timmar att sammanställa, med förklarande texter och fotnoter och bilagor osv osv):

1. Queen L.
2. Svinten
3. Copiad

I dag skriver VK på nyhetsplats om rapporten 'Umeå Index 2007' från Umeå kommuns näringslivsservice.

När Umeå i en enkätundersökning tidigare i år fick kritik för brister i företagsklimatet gick den första analysen från kommunens näringslivsservice ungefär ut på att det handlade om gnälliga norrländska småföretagare som inte riktigt förstod hur man bör svara i en undersökning och som saknade insikt i hur bra det är att verka i Umeå.

Med 'Umeå Index 2007' visar kommunens näringslivsservice att den själv åtminstone vet hur man ska presentera ett material för att inte störa hejaramsorna och den goda stämningen.

Man får väl hoppas att den politiska ledningen inte låter sig vaggas till sömns av den gamla kända visan om hur allting går åt rätt håll i Umeå.

Jag menar inte att rapporten har fel, är irrelevant eller formulerar konstigheter. Den bidrar med intressanta fakta och sammanställningar. Men den är ensidig, okritisk och odynamisk i sina slutsatser.

Åtminstone om den ska utgöra en samlad analys av läget i Umeå.

För det vore väl skrutt om inte utvecklingen såg positiv ut i en stad som Umeå mitt under brummande högkonjunktur.

Vill man få en helhetsbild av läget i Umeå måste situationen analyseras också med blicken framåt, utifrån de förutsättningar kommunen har och de mål och visioner som finns för kommunens framtida utveckling.

Då ser det långt ifrån lika positivt ut, som vi varit inne tidigare på många gånger i texter på ledarsidan. Gamla meriter säger inte så mycket om framtiden.

Det går bra för Umeå, självklart, men det är inte tillräckligt för att kommunen ska kunna hävda sig så väl att nästa fas innebär ett stort steg framåt, ett ytterligare lyft, en ny framgångstid.

'Umeå Index 2007' tar upp några aspekter på hur Umeå mår, men fullständig blir inte bilden förrän rapporten kompletteras av kritisk analys, tydliga målsättningar och en samlat grepp om vad Umeå vill och bör vilja inför framtiden.

Ämnet tål att återkommas till.

I dagens huvudledare fortsätter vi resonemanget kring hur det svenska partilandskapet kan tänkas utvecklas på längre sikt.

Jag har varit inne på det förut: ett av Hillary Clintons största problem som amerikansk presidentkandidat är att om hon väljs så kommer det år 2012 att ha suttit antingen en Bush eller en Clinton i Vita Huset de senaste 24 åren.

Det är ett slags monarkistisk utveckling som passar illa till USA och som hennes motståndare säkert kommer att använda, uttalat eller antytt, för att få väljarna att förknippa henne med gamla strider i Washington som alla fått nog av.

Är hon spännande som kandidat i egen rätt och som den första kvinnan med stora möjligheter att bli president, eller är hon uttjatad som Bill Clintons hustru och en ledande medlem av hans team under de åtta stormiga år som hon bodde i Vita Huset första gången?

I jämförelse med Barack Obama riskerar hon att framstå som det sistnämnda.
I jämförelse med John Edwards är chanserna större att hon framstår som det förstnämnda.

Eftersom demokraterna knappast har något emot att drömma sig tillbaka till åren före George W Bush håller jag fast vid att hon har goda möjligheter att bli sitt partis presidentkandidat.

De stora problemen för Hillary Clinton börjar, om hon når dit, i det riktiga presidentvalet, när de organiserade kampanjerna mot henne tar fart på allvar.

Det är fortsatt, så här i det allra tidigaste skedet, en av de mest intressanta amerikanska presidentvalskampanjerna någonsin, med flera kvalificerade namn inom båda partierna.

Efter flera veckors jämnt spel förlorade jag häromdagen ett korrespondensparti i schack.

Vilket är det bittraste sättet att förlora på: genom ett eget, grovt, onödigt misstag eller genom att helt enkelt bli långsamt utmanövrerad av en motståndare som spelar lite bättre, steg för steg överflyglad utan att kunna titta tillbaka på något enskilt drag som det stora felbeslutet eller den avgörande vändningen?

Jag förlorade på det sistnämnda sättet - spelade, tyckte jag själv, mycket bra som vit, bara för att sedan till slut se en kvarvarande ensam svart bonde spatsera ned mot linjen som en golfspelare på sista hålet med så stort försprång att till och med en avslutande trippelbogey skulle ge segern.

Skillnaden mellan å ena sidan schack eller en sport som tennis, och å anda sidan exempelvis friidrott eller en sport som golf är att i tennis eller schack (liksom många andra sådana tävlingar) kan man inte tävla mot sig själv.

Man kan inte tävla mot sitt eget rekord eller sätta upp mätbara mål för den egna prestationen, på det sätt man kan i golf eller höjdhopp.

I tennis och schack, för att ta de två som exempel, handlar det ytterst om att manövrera ut motståndaren, bestämma händelseförloppet, vinna poängen för att inte förlora den.

Den egna prestationen kan inte skiljas från motståndarens ambitioner.

Jag tror att det är Garri Kasparov som sagt att det i schack handlar om att tvinga på motståndaren sin egen vilja.

Därför är heller inte schack eller tennis några bra sporter för dåliga förlorare, frustrationen är egentligen oundviklig.

Jag tror att jag är en ganska bra förlorare, vilket är en av många anledningar till att jag har det jobb jag har och inte åker världen runt på någon tour...

Nåväl, ett nytt parti har inletts, allt är åter öppet, nya förhoppningar, fräscha chanser.

I en signerad text på ledarsidan sjunger jag en lovsång till en av mina favoritplatser i världen: biblioteket.

Jag har faktiskt som jobbat som praktikant på biblioteket i Ljusdal under ett antal månader. Förutom att ställa upp böcker tillbaka i hyllorna och få ett handfast bevis på vilka författare som verkligen gått hem hos läsarna, lärde jag mig hur man lagar böcker med hjälp av lim och något slags nätväv.

Till slut fick jag kläm på det, trots att jag har tummen mitt i handen när det gäller slöjdliknande kompetens.

Vår huvudledare i dag handlar om integrationspolitiken och om att ge nyanlända bättre chanser.

När jag häromdagen bloggade om Klaus Mann borde jag förstås också ha nämnt hans syster Erika Mann - lika intressant, som mångbegåvning: skådespelerska, kabaréförfattare, organisatör, föreläsare, journalist, författare och redaktör.

Inte heller hon kom helt till rätta i efterkrigstiden, även om hon levde mycket längre än brodern.

Den antifascistiska Kabarén 'Die Pfeffermühle' som grundades 1933 måste ha varit något alldeles extra. En sång:

'Warum sind wir so kalt?
Warum, - das tut doch weh!
Warum? Wir werden bald
Wie lauter Eis und Schnee!

Beteiligt Euch, - es geht um Eure Erde!
Und Ihr allein, Ihr habt die ganze Macht!
Seht zu, daß es ein wenig wärmer werde
In unserer schlimmen, kalten Winternacht!

Die ist erfüllt von lauter kaltem Grauen, -
Solange wir ihm nicht zuleibe gehn;
Wehrt Euch und kämpft, - und dann laßt uns doch schauen,
Ob die Gespenster diesen Kampf bestehen!

Bestehn? Ich glaub' es nicht!
Die Sonne siegt zum Schluß!
Warum? Weil solches Licht
Am Ende siegen muß!'

Sydsvenska Dagbladet, liberal, är inne på ett resonemang som jag också fört här och på ledarsidan vid några tillfällen: miljöpartiet borde inte nödvändigtvis behöva räknas, eller räkna sig självt, till ett vänsterblock.

Om man skulle våga bejaka sina liberala drag lite mer och dra slutsatsen av den skepsis man hyser gentemot vänsterpartiet så borde ett samarbete med mittenpartierna fp och c kunna kännas ganska naturligt.

Och om moderaterna fortsätter att känna väljarvinden blåsa grönt så behöver det inte vara svårare för miljöpartiet att komma överens med dem än med socialdemokraterna.

En sådan utveckling är inte sannolik men, som Sydsvenska Dagbladet skriver, möjlig.

Framför allt kräver den en annan attityd från miljöpartiets sida, och kanske några rejäla interna bataljer där av samma slag som det tyska miljöpartiet genomgått.

Det kräver också politisk fingertoppskänsla från mittenpartiernas sida för att inte det allt starkare blocktänkandet ska fördjupas inom miljöpartiet.

Svensk politik kan vara på väg in i en fas där det traditionella blocklandskapet förändras i snabbare takt än väntat.

Då kan det vara klokt att hålla dörrar på glänt.

'Det var ju tur att boken var så tjock, annars hade herrskapet inte hunnit med sin sång.'

Vilhelm Mobergs kommentar till att riksdagsmannen Axel Mannerskantz i protest mot beskrivningen av det gamla Sverige eldat upp Utvandrarna i värmepannan samtidigt som han med sin hustru sjöng 'Du gamla du fria'.

(Källa: Bo Strömstedts 'Löpsedeln och Insidan'.)

Moberg - 'Därför är jag republikan' - känns extra aktuell dagar som dessa när monarkins principer försvaras som allra värst.

Efter artigheterna och samarbetet vid det senaste EU-toppmötet gnisslar det lite i relationen mellan Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes nyvalde president Nicolas Sarkozy.

Alex Voronov på Eskilstuna-Kuriren sammanfattar sitt första besök på Almedalsveckan i den här krönikan.

Den här veckan är det på nytt Jonas Morian, socialdemokratisk debattör och bloggare, som svarar på några frågor om veckan som gick. Almedalen står i centrum:

Du är en av initiativtagarna bakom Almedalsbloggen (http://almedalsbloggen.se/) som rapporterat från Visby under veckan som gick. En hel del av inläggen handlade om kändisspotting och vem som setts var med vem. Är inte Almedalen mest en firmafest för den opinionsbildande eliten?

Det är sant att det minglas, kindpussas och dricks en del rosévin och andra starka drycker under Almedalsveckan. Men i fokus står ändå det politiska samtalet. Och det förs här i ett helt annat tonläge än fullmäktige-, riksdags- och tv-debatter.
I grunden är det nog bra för demokratin att politiska opinionsbildare och beslutsfattare då och då kan träffas under avspända former och faktiskt umgås som människor.

Alliansens låga profil i Visby och statsminister Fredrik Reinfeldts frånvaro diskuterades mycket under veckan. Ett fatalt och uppgivet misstag?

Jag skulle inte sträcka mig så långt att kalla det fatalt, men ett taktiskt misstag var det troligen.
Här hade man en utmärkt chans att ta tillbaks initiativet och vissa upp en statsminister som känts märkligt frånvarande medialt sedan han tillträdde. Den chansen försatte man, och gav stället Mona Sahlin fritt spelrum.

Mona Sahlins tal i Visby verkar mest bara ha imponerat på partikamraterna, men inte på så många andra. Har socialdemokratin förblindats av opinionssiffrorna, tagit ut valsegern 2010 i förväg och glömt bort det där med förnyelsen?

Nja, även om jag personligen gärna hade sett att Mona Sahlin direkt efter att hon valdes till partiledare satt ned foten och pekat ut färdriktningen, så respekterar jag att man vill låta det nödvändiga förändringsarbetet föregås av en ordentlig intern diskussion.
Sahlin visar nu vad hon vill och vad hon står för, utan att föregå den processen. Till nästa år måste hon dock börja leverera på allvar.

Då var Almedalsveckan som bäst?

När solen tittade fram på tisdagen och med ens gjorde tillvaron mer dräglig.

Då var Almedalsveckan som sämst?

När miljöminister Andreas Carlgren villigt låter sig utnyttjas av ett stort bilföretag och gör reklam för deras experimentella vätgasbil.

Nästa år borde det handla mer om?

Alternativen i svensk politik. Alliansregeringen borde framstå som mer samlad och enig, och oppositionsledaren Mona Sahlin presentera den politik med vilken hon vill vinna väljarnas förtroende 2010.

I dag har jag en krönika i tidningen om den negativa och nedvärderande människosyn som ofta dominerar debatten och nyhetsrapporteringen i Sverige:

'Stark välfärd förutsätter en positiv människosyn

Den svenska samhällsdebatten och nyhetsrapporteringen har alltför länge dominerats av en negativ och nedvärderande människosyn.

Utgångspunkten har varit, och är ofta fortfarande, att medborgare ska betraktas som rädda, hjälplösa, omyndiga och i behov av en överhet som bestämmer och ordnar.

De skriande bristerna i dagens svenska samhälle väcker långt färre protester än små liberala försök att sätta medborgarnas behov och önskemål i centrum istället för gamla makthavares storsystemlösningar.

Därför är det så svårt att få gehör för en positiv människosyn när reformer diskuteras.
Därför reagerar så många med kraft när något förändras, men sällan med kraft för att få till stånd förändringar.

Därför har det tagit årtionden innan behovet av en mer småföretagarvänlig politik blivit accepterat. Småföretagandet som livsstil har inte haft några anhängare bland socialismens statsvurmare eller storindustrins bossar.

Problemet är ofta inte ståndpunkterna, utan perspektiven.
När granskningen skärps av dem som fuskar i bidrags- och ersättningssystemen vinklas det ofta som en jakt på bidragstagare, när det i själva verket är ett yttersta och solidariskt försvar av välfärden och de mest behövande.

När arbetsmarknadsläget förbättras så att fler kan få jobb och chans till egen försörjning och därmed färre är beroende av a-kassa, presenteras det ofta som att fler drabbas av fråntagen ersättning, inte som den positiva väg mot högre sysselsättning det faktiskt handlar om.

När studenternas situation ska uppmärksammas hamnar (i och för sig inte oviktiga) bidrag och ersättningar i centrum, inte kvaliteten på utbildningarna eller jobbmöjligheterna efter examen.

När reformer för valfrihet och mångfald inom hälso- och sjukvården utlovas lyfter vänstern fram de gamla monopolsystemen som idyller ­ vilket givetvis är ett hån mot alla vanliga medborgare (utan styrka nog att trixa sig fram) som lidit i köer och av arrogant bemötande genom åren.

Sverige sitter fast i den typ av nedärvt konservativt systemförsvar som politiska etablissemang alltid gillat bäst och som nu är en orsak till den passiva socialdemokratins oförtjänta framgångar i opinionen. Det glömda Sverige förblir glömt.

Men inte var det ur överhetens fördomar om hjälplösa medborgare som behöver få sina liv förvaltade och styrda ovanifrån som folkrörelserna hämtade kraft.
Det var ur en tro på individen, en stolt människosyn som hade fått nog av att hunsas och misstros, som demokratin, folkbildningsidealen och de sociala reformerna växte fram.

Det är viktigt med ett starkt försvar av en modern, välfärd där trygghet för alla, hög kvalitet, respekt för den enskilda människan och tillgänglighet av världsklass är ledord.
Den nuvarande regeringen får inte glömma bort att vuxenutbildning och chanser att byta karriär i senare skeden av livet är en given del av en flexibel arbetsmarknad och fungerande ekonomi.

Men hela det socialliberala välfärdssamhället som ger människor trygghet att satsa och möjligheter att våga, förutsätter i sig en positiv och frigörande människosyn som bejakar utbildning, företagande, entreprenörskap, egna initiativ och valfrihet.

Så skapas de jobb, de resurser och den dynamik som välfärden kräver.

Annars slutar det med grå förvaltning, system framför människor och munkavle inför maktens missgrepp.'

Sundsvalls Tidnings ledarsida säger det som behöver sägas. Avveckla monarkin och befria alla inblandade.

Här kommer några tips på texter skrivna av kloka ledarskribentkollegor vid andra tidningar:

Jakob Johansson på Tidningen Ångermanland kommenterar socialdemokraternas nya giv i skolpolitiken.

Malin Lernfelt på Göteborgs-Posten kommenterar hur medierna kan vinkla olika nyheter när det gäller utvecklingen på arbetsmarknaden.

Anne Lindén, krönikör i bland annat VK, skriver också i Göteborgs-Posten om en fight med banken.

Och Alex Voronov på Eskilstuna-kuriren skriver under rubriken 'En blå-röd allians mot utanförskapet?'

Via Almedalsbloggen stöter jag på den här dråpliga historien. Dummast och roligast i Almedalen.

Jag tillbringade en halvtimme nu på förmiddagen i en telefonpresskonferens med finansminister Anders Borg som frågades ut av ett antal ledarskribenter.

Det blev en intressant genomgång av hans syn på det ekonomiska läget.

Något nytt framkom inte i jämförelse med de uttalanden som gjorts den senaste tiden, men det är intressant att notera att en strid är under uppsegling mellan den moderate finansministern och likaledes moderate försvarsministern om anslagen till försvaret.

Anders Borg återkom flera gånger till att i en alliansregering med fyra partier får inte försvaret bli ett skyddat område när saker ska vägas mot varandra.

Ett bra besked.

Miljöpartiet kan ibland och i vissa frågor framstå som ett intressant liberalt inslag i riksdagen.

Och ibland låter man mest som ett trist, förutsägbart vänsterparti.

Samarbetet med socialdemokraterna och vänsterpartiet under förra mandatperioden förstärkte det senare draget.
Partiets kongresser brukar också avslöja att partiledningen inte alltid har medlemmarna med sig de gånger när man försöker att uppdatera budskapet.

I dagsläget känns miljöpartiet tyvärr som fast förankrat i blockpolitiken, vilket gör att man tonar ned det som öppnar upp för ett liberalt samarbete med mitten och blåser upp det som passar för en rödgrön oppositionsretorik.

Jag tycker att det är en olycklig strategi.

Istället för att söka stå fria från blockpolitiken och hålla dörrarna öppna för samarbeten i olika riktningar, trängs man mest med vänsterpartiet om socialdemokratins framtida gunst.

Det gör att färre kommer att lyssna på de delar av partiets politik som faktiskt skulle passa bättre in i uppgörelser med mittenpartierna än med vänsterpartierna.

Man skulle också långsiktigt tjäna på mer av självkritik. Språkröret Peter Eriksson var väldigt nöjd och skrytsam i sitt Almedalstal i veckan över att miljön nu står i centrum.

Men är det egentligen något som talar för miljöpartiet, namnet till trots?

I klimatfrågan, exempelvis, har partiet stora problem med trovärdigheten.

Inställningen till kärnkraft och ännu mer de obegripliga kraven på utträde ur EU gör miljöpartiet till ett av de partier i riksdagen som har svårast att övertyga i den nu pågående debatten om klimatförändringarna.

Inte en dag utan nya tecken på att integritetshänsyn kontra brottsbekämpning kommer att bli en av de närmaste årens mest omdiskuterade frågor.

Kan man motstå en självbiografi som inleds så här:

"Var börjar historien? Var rinner vår individuella tillvaros källsprång upp? Vilka fjärran äventyr och lidelser har danat vårt väsen? Varifrån stammar mångfalden av motsägande drag och tendenser, som tillsammans bildar vår karaktär?"

Så börjar Klaus Manns självbiografi "Vändpunkten - Historien om en intellektuell mellan två världskrig."
Jag läser den just nu i svensk översättning. Det är en av de bästa självbiografier jag läst.

Anledningen till att jag lånade den på biblioteket var en tv-serie som jag borrat ned mig i de senaste månaderna.

Som framgått här är jag svag för både biografier och tv-dramer.

När ett tv-drama handlar om historiska personer och håller åtminstone hyfsad kvalitet så faller jag förstås pladask.

'Die Manns - Ein Jahrhundertroman' köpte jag på DVD i Berlin i våras, och det är en suveränt gjord dramadokumentär om nobelpristagaren Thomas Mann och hans familj.

En av mina favoritskådespelare - Armin Mueller-Stahl (i Sverige kanske mest känd som Israels premiärminister i tv-serien 'Vita Huset' eller som den östtyske taxichauffören i Jim Jarmuschs 'Night on Earth) spelar Thomas Mann.

Det är ibland vanskligt när genomsympatiska skådespelare briljerar i roller där de gestaltar historiska figurer som kanske inte alltid var så sympatiska i verkligheten.

Problemet är mindre när exempelvis Bruno Ganz gör bunkerns Adolf Hitler, eftersom den historiska kontexten är så glasklar redan.

Men det fördes en sådan diskussion när Max von Sydow spelade Knut Hamsun i filmen av Jan Troell och Per Olov Enquist.

Jag är ganska övertygad om att Mueller-Stahls porträtt är smickrande för verklighetens Thomas Mann i den meningen att de hårdare, mer kyliga dragen alltid motsägs något av Mueller-Stahls ögon och ansiktsuttryck, även om dramadokumentären innehållsmässigt inte censurerar något.

Sebastian Koch (från bland annat 'De andras liv') spelar Klaus Mann.

Även där tenderar skådespelarens sympatiska, lätt fridfulla utstrålning att hindra den destruktiva depressionen - som hörde till Klaus Manns ständiga följeslagare och som efter återkommande självmordsförsök slutligen ledde till ett fullbordat självmord - att tränga fram i gestaltningen fullt ut.

Men Klaus Mann, som skrivit bland annat den kända romanen Mephisto (senare filmatiserad och även där med en blandning av dikt och verklighet som kan leda till svårigheter att veta hur man ska värdera vad), är en ny favorit inte på grund av det svarta, utan på grund av det levande, rörliga i hans verk och person.

Han känns märkligt modern - inte bara genom sin öppna och litterärt skildrade homosexualitet i Tyskland under 1920-talet, utan som europeisk intellektuell, journalist, demokratisk motståndskämpe, och även som fullständigt rotlös, vilsen, olycklig vandrare i den moderna efterkrigstiden.

Till faderns litterära nivå och omfattande livsverk nådde han aldrig, men hans böcker står fortfarande på spisen och kokar och skvätter långt från de färdigdukade borden.

Han är en gestalt som fascinerar och oroar.

Den amerikanske skådespelaren Tom Cruise ska i en ny film gestalta Claus Schenk Graf von Stauffenberg, den tyske militär som genomförde det misslyckade attentatet mot Hitler på sommaren 1944.

Men filmteamet har svårigheter att få tillstånd att spela in scener på en del av de historiska platserna i Berlin.

Orsaken: Tom Cruises engagemang i scientologkyrkan.

Det här är en fråga med flera intressanta principiella dimensioner.

Josef Joffe i Die Zeit gör en klok sammanfattning av dem (på tyska) och landar i den enda rimliga slutsatsen: nämligen att det i en liberal demokrati aldrig kan vara ett gångbart argument i sig för att hindra en filminspelning.

I dagens huvudledare fortsätter vi diskussionen om alliansens och regeringens problem att uppträdda samordnat och målmedvetet.

Ledaren inleds som nedan, fortsättningen går att läsa här.

'Vad vill regeringen? Frågan börjar bli oroväckande berättigad i oroväckande många frågor.

Statsminister Fredrik Reinfeldts lågmälda framtoning och frånvarande ledarskap skulle inge större förtroende om regeringen i sig gav ett målmedvetet och sammanhängande intryck.

Så är för dagen bara bitvis fallet.

Den pågående Almedalsveckan har avslöjat hur vagt och slappt alliansen tycks ha underhållit sina interna relationer inför ett av årets viktigaste offentliga politiska evenemang.

Det är som om de elektriska ledningarna mellan allianspartiernas olika utgångspunkter, hjärtefrågor, målsättningar och utspel börjat lossna, falla ner och ryckas ut, som i ett slitet, dåligt renoverat hus.

Den som prövar strömbrytaren kan överraskas av gnistor där det inte borde finnas några - eller mörker.

Problemet är inte vad regeringen eller allianspartierna gör i enskildheter, utan den allt mer uppenbara frånvaron av ett samlat grepp, en övergripande så kallade berättelse, en blick lyft över det senaste pressmeddelandet i kommunikationen med väljarna.

När den typen av ledarskap uteblir kan regeringen lätt bli osynlig bakom alla departement, statsråd och partier som skymmer hela projektets motor - allianssamarbetet.

Och då ökar utrymmet för motsättningar och märkligt kortsiktiga gräl av det slag som bensinskatten utlöst i veckan.

Alliansen behöver inte manifesteras offentligt in absurdum, men den måste alltid kunna leva upp till sitt namn när det gäller.'

Det har blivit mycket Mona Sahlin på bloggen de senaste dagarna. Eller borde jag skriva mycket Mona?

Jag tillhör dem som inte gärna använder förnamn på politiker eller smeknamn på bekanta - en hämning, ett sätt hålla distans eller ett sätt att visa respekt, kanske en blandning av alla tre.

Hur Mona Sahlin ska benämnas orsakar gång på gång hårklyverier bland anhängare, motståndare och journalister. Och hos henne själv.

Socialdemokraternas partiledare har visat öppen irritation på slutet över att så ofta bara bli refererad till med förnamnet.

Peter Wolodarski beskriver dilemmat för journalister på sin Almedalsblogg - han har fått skäll av en läsare för att han bara skrivit 'Mona' i en text.

Samtidigt noterar jag att dagens hyllningsledare i socialdemokratiska VF ('En enastående begåvning') slutar med orden: 'Mona kommer tillbaka till Almedalen.'

Och hur inledde Mona Sahlin själv sitt tal i måndagskväll?

'Det är jag som är Mona.'

I dagens huvudledare skriver vi om regionsfrågan och diskussionerna i Norrland om olika, tänkbara samarbeten.

I samband med Almedalsveckan har debatten om den försvunna alliansen åter fått ny näring.

Många menar att alliansen i flera avseenden lösts upp sedan regeringsskiftet med för få gemensamma utspel, för lite av övergripande 'berättelse' av det slag som förklarade sambanden och avsikterna så bra i valrörelsen och alltför stor spretighet och motstridighet i de enskilda partiernas göranden och låtanden.

När dessutom statsministern fortsätter att hålla en låg profil blir intrycket lätt att alliansen i första hand var ett valrörelseprojekt och bara i andra hand ett projekt för hela mandatperioden.

Jag tycker delvis att kritiken är orättvis.
Man ska inte överdriva behovet av gemensamma uppträdanden.
Det handlar trots allt om fyra enskilda partier med åtskilda ideologiska traditioner och en skyldighet att föra en ordentlig och framåtsyftande idédebatt även när den för långt bortom det som regeringen dryftar för dagen.

Men regeringspartierna måste också akta sig för att fastna i en misslyckad strategi.

För det är uppenbart att det under den första regeringsfasen blivit ett för stort avstånd mellan enskilda sakfrågor, enskilda departement och enskilda partier.

Det är ibland allt för svårt att snabbt peka ut var regeringen, inte bara det aktuella statsrådet, befinner sig i olika sakfrågor.

Det är lättare att opponera än att regera, för i opposition kan man ägna sig fullt ut åt nålstick utan att någon nödvändigtvis frågar efter helheten.

Alliansen får inte tro att det räcker med en omfattande valrörelse för att förklara, förankra och övertyga med ett budskap.

Det är något en regering - och en statsminister - återkommande tvingas ägna sig åt.

Därför vore det nog läge att inom den närmaste tiden för alliansen att påminna om sin existens och försöka samla ihop och få ett bättre grepp om de lösa trådar som nu hänger lite överallt och gör det lätt för socialdemokratin att vara i opposition.

Jag skrev i går kväll här på bloggen att Mona Sahlin var dålig på att lämna konkreta besked i Almedalen.

Jag får nog ta tillbaka det påståendet efter att ha läst detta på Liberala Nyhetsbyråns blogg.

På en presskonferens i Visby - inför måttligt roade gotländska partikamrater - föreslog hon av miljöskäl långsammare Gotlandsfärjor.

Det var nog inte vad lokalavdelningarna hade hoppats på.

Ungefär som om en partiledare skulle komma till Umeå och kräva långsammare tåg på Botniabanan eller färre flygavgångar till Stockholm.

Debatten om lobbyismen i Sverige tar fart då och då, men utan att det brukar få några konsekvenser i form av exempelvis nya regelverk.

Nu ger sig delar av det gamla rödgröna etablissemanget, med Göran Persson i spetsen, ut i branschen.

Det är inget märkligt med det.

Med sina kontaktnät och sin kännedom om politiska beslutsprocesser är de förstås mycket värdefulla för grupper som vill trycka på om ändrad lagstiftning eller högre anslag på olika områden.

Möjligen vore det rimligt att man för vissa, centrala politiska roller reglerade någon form övergångstid från uppdrag till lobbying, men gränsdragningarna är samtidigt svåra att göra.

Lobbyism är inget entydigt begrepp - det rymmer många olika typer av kampanjer och påtryckningar.

Några tål allt dagsljus, andra innebär förmodligen en rätt bedrövlig verksamhet, många utgörs av ganska harmlösa kontakter.

Om man ser lobbying som ett stort problem bör man framför allt kräva besked av de politiker som kandiderar i olika val: hur ser de på charmoffensiver från lobbyister, hur tänker de redovisa sådana kontakter inför väljarna, hur resonerar de kring det egna uppdragets innebörd?

Det finns inga enkla rätt eller fel i frågan om lobbyism - men öppenhet, tydlighet och ärlighet från beslutsfattarna om hur de tar ställning är viktigt för att inte systemet ska förfalla.

T.S.Eliot är en av de poeter som blivit bäst översatt till svenska - vilket kanske inte är så märkligt när bland översättarna finns Gunnar Ekelöf, Karin Boye, Erik Lindegren och Johannes Edfelt.

En passage i 'Det öde landet' fascinerade mig väldeliga när jag läste den första gången.

Den lär enligt författaren vara inspirerad av Shackletons polarexpedition från vilken det berättades att upptäcksresandena ständigt, när krafterna trött, hade intrycket att det var en medlem mer än man kunde räkna till.

I original lyder passagen:

'Who is the third who walks always beside you?
When I count, there are only you and I together
But when I look ahead up the white road
There is always another one walking beside you
Gliding wrapt in a brown mantle, hooded
I do not know whether a man or a woman
- But who is that on the other side of you?'

I den svenska översättningen av Karin Boye och Erik Mesterton går den så här:

'Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden?
Räknar jag, är det bara du och jag tillsammans
men när jag ser upp längs den vita vägen
är det alltid en till som går bredvid dig
glider fram i en brun kåpa med huva
jag vet inte om det är man eller kvinna
- men vem är det på din andra sida?'

En orsak till att regeringen får så mycket stryk i opinionen kan vara att den faktiskt står för någonting, för konkreta förslag som går att ta ställning till, för prioriteringar med tydliga syften - många utmärkta, en del feltänkta, en del slarviga, en del usla och en del försvunna på vägen från oppositionsbänken till regeringsmakten.

Det är regeringens styrka - den går att förhålla sig till.

Socialdemokratins problem, om man ska uttrycka det lite elakt, är sedan flera år tillbaka att den inte står för någonting alls annat än ett passivt och förnöjt administrerande av utanförskap, bristande valfrihet och problem i skolorna (före valet) eller en nostalgisk hyllning av i stora drag samma politik som blev bortröstad förra året (efter valet).

Man blev under alla år i regeringsställning ett etablissemang och en maktstruktur - med förvriden självbild och osunda kopplingar mellan uppdrag och parti - där ett av huvudsyftena med partiets verksamhet lokalt och nationellt varit att värna den egna makten.

Den allra viktigaste konsekvensen av förra årets regeringsskifte var därför maktväxlingen i sig: brottet från väljarnas sida med den socialdemokratiska arrogansen och överhetsattityden, ledan vid bristen inom socialdemokratin på lyhördhet och ödmjukhet inför medborgarnas vardagsproblem, det klara avståndstagandet från de gamla makthavarnas inställning att socialdemokratin ska tala om hur allt ligger till och ska skötas utan inblandning från några andra.

Mona Sahlin började bra som partiledare genom att antyda behovet av självkritik på bland annat den punkten. Men tyvärr verkar partiet tills vidare ha sagt ett bestämt nej till en fortsättning.

För sedan våren låter oppositionsretoriken sällsynt traditionell och invand.

Socialdemokraternas idétorka och brist på ödmjuk självkritik är bekymmersam. Mona Sahlin visade inte heller i sitt Almedalstal i kväll någon större vilja till förnyelse.

Hon försöker ta över några liberala nyckelbegrepp som frihet och individen - men man har hela tiden känslan att det egna partiet inte riktigt förstår vad de orden ska vara bra för.

Hon försöker att ta över alliansens trumfkort från valrörelsen - jobb, utbildning och åtgärder mot utanförskapet, men glömmer det allra viktigaste: en egen politik med ett innehåll som skiljer sig från det som redan misslyckats en gång tidigare.

Och när hon går in på vad socialdemokraterna vill göra åt de problem som man erkänt att man ignorerat - eller uppfattas ha ignorerat - i valrörelsen så blir det egentligen bara en svårbegriplig blandning av nej till allt vad regeringen gör och ja till ungefär samma politik som socialdemokraterna fört de senaste mandatperioderna.

När budskapet konkretiseras handlar det också mycket om stopplagar och vad staten ska göra, inte om vad som kan frigöra individen, underlätta för företagande, skapa riktiga jobb, säkra välfärd och välstånd på lång sikt och ge fler chansen att bestämma mer över sina egna liv.

Hennes retorik - och hon är en skicklig talare - syftar till att lämna ett övergripande löfte om återställare och återgång.

Det har varit ett effektivt sätt att vinna väljarstöd i det väldigt socialdemokratiska Sverige under det första året med en ny regering, men känns inte som någon trovärdig strategi för ett parti som säger sig vilja få stöd som regeringsbildare vid nästa val.

Och fortfarande saknas förstås helt ett regeringsalternativ inom oppositionen.

Kanske klarnar läget något under veckan när vänsterpartiets och miljöpartiets företrädare har sina dagar med tal och utspel.

Almedalsveckan har dragit igång.

Jag har aldrig varit där och är inte där i år heller.

Men via tv-sändningarna och alla rapporter från journalister, politiker och bloggare som är på plats är det som alltid i de här sammanhangen nästan lättare att få en överblick framför datorn, än på plats.

Det vill säga: om man är intresserad av de offentliga, politiska diskussionerna.

Men Almedalsveckan är förstås också, och kanske ännu mer, om man ska tro rapporterna därifrån, ett tillfälle för människor inom etablissemangen, eller för människor som vill tillhöra etablissemangen, att träffas, knyta kontakter, skvallra och ha koll.

Almedalsveckan är en samling av kvalificerade politiska seminarier och anföranden.
Det är också en kaotisk firmafest för eliten.
Och det är en chans för i huvudsak yngre människor att främja den egna karriären och statusen inom medie- och pr-branschen.

Har man redan ett jobb man trivs med och inte längtar efter kvalificerat mingel, så är alltså motiven att åka dit betydligt svagare...

Kanske håller det arrangemanget levande - många människor i rörelse mellan olika roller samlas där i en gryta där allt rörs ihop till en ny blandning under några dagar.

Kanske gör det arrangemanget alltför introvert, som en adelstillställning inom den opinionsbildande världen.

Almedalsveckan är ett ämne för uppsatser inom många olika akademiska discipliner.

Det finns ingen anledning att ha invändningar mot mingeldimensionen, men viktigt att vara medveten om den när man värderar det som rapporteras.

Förutom tv och tidningar är bloggar en bra källa till vad som händer på Gotland de här dagarna.

De ger ofta en tydligare bild av Almedalsveckan många olika dimensioner.

Almedalsbloggen är en sådan där ett antal kända bloggare med skiftande politiska utgångspunkter har gått samman för att bevaka evenemanget.

Ihopsatta stjärnlag kan ju som bekant ibland floppa, men laguppställningen ser bra ut.

Hittills ger den bloggen en symbolisk inblick i hur snacket på Gotland går.

Lite politik, lite trams, lite branschtugg - rätt avspänt och roligt.

Ikväll ska jag lyssna till Mona Sahlins tal på tv - förväntningarna är tyvärr inte så höga med tanke på den allt mer traditionalistiska framtoning hon valt som partiledare.

Men jag låter mig gärna överraskas.

Näst efter trav är tennis min favoritsport, både att titta på och att utöva (även om det senare nu börjar bli en merit som inte uppdaterats på något decennium, men jag antar att en toppad forehand är som att cykla ungefär - resten är upp till konditionen och, hmm, den har väl i och för sig inte heller satts på prov under 2000-talet...).

US Open är för mig den största av Grand Slam-turneringarna, den där den allmänna spelstyrkan slår igenom tydligast, och det är en gåta att Björn Borg aldrig lyckades vinna där.

Att Pete Sampras vann där fem gånger och var i ytterligare tre finaler är för mig det bästa beviset för hans storhet (han var större än Agassi), trots att tennisjournalisterna aldrig riktigt gillat honom.

Men Wimbledon har också sin speciella tjusning.

Det är fascinerande att den spelare som nog är världens bästa genom tiderna, Roger Federer, för bara ett antal år sedan hade rykte om sig att inte vara mentalt stark nog för de stora turneringarna och de stora matcherna.

I gårdagens Wimbledon-final såg han inte ut som en vinnare särskilt ofta, men vann nästan alla viktiga bollar, precis som Sampras brukade göra.

Tennisen, med dess diaboliska poängsystem, handlar i hög grad om förmåga att koncentrera sig vid rätt tillfälle. Den som röjer hela tiden vinner alltid något set, men förlorar oftast matchen.

Nadal spelade fantastiskt, men såg som tröttast ut när det gällde som mest, det var skillnaden i går.

Men så är han också några år yngre än Federer. Jag är inte så säker på att det blir en sjätte raka titel nästa år för världsettan.

Och höstens US Open blir hur spännande som helst.

Som vanligt rekommenderas The Guardians tennisskribenter när det handlar om de stora turneringarna.

Den här veckan är det åter Miriam Nordfors - liberal frilansskribent, har en Bachelor of Arts i internationell politik från University of Warwick och till hösten kommer att läsa vid Collège d Europe i Brugge - som kommenterar några av veckans händelser i vår sommarserie.
Det handlar bland annat om den inledda Almedalsveckan och JAS-projektet.


Almedalsveckan på Gotland har inletts. Där minglas det mellan makthavare, lobbyister och journalister så att det står härliga till. Är det ett modernt eller förlegat arrangemang?

Det ser ut som om Almedalsveckan ligger i farozonen för att bli förlegad.
Nördarnas version på Hultsfredsfestivalen verkar lida av precis samma problem som den riktiga Hultsfredsfestivalen: brist på riktigt bra artister och bra publik.
Anledningen kan vara att Almedalsveckan har expanderat så till den milda grad att det mest verkar ha blivit ett gigantiskt mingeljippo där fina snittar och gratis mingelvin står högre i kurs än politik.

Ryska badorten Sotji vid Svarta havet får arrangera vinter-OS 2014. Kommer det att bli samma debatt om idrott och politik den här gången som när Kina tilldelades sommar-OS 2008?

Ja, det kommer det absolut att bli. Frågan är bara om debatten kommer att bli lika stor som när Kina tilldelades OS. Många frågetecken kring det framtida läget i Ryssland kvarstår fortfarande.
För det första: ingen vet i dag vem som kommer att vara president under både OS och förberedelserna inför tävlingarna. Till detta kommer dessutom orosmoln som utvecklingen av konflikten i Tjetjenien och bristen på demokratiska fri- och rättigheter. Debattens natur kommer förmodligen också påverkas av hur lyckat OS i Kina blir. Går det bra kommer det vara till Rysslands fördel. Ett nederlag späder på kritiken mot att ge OS till odemokratiska länder och tvingar ryssarna att prestera extra bra.

Är det dags att lägga ned JAS-projektet för gott?

Tiden då Sverige behövde ett självständigt och starkt försvar har sedan länge passerat. Av 200 plan har bara 28 sålts.
Det verkar onekligen som att efterfrågan på marknaden är alltför liten, och få åtgärder har genom JAS:s problemkantade historia har fått det att ändras. För det här försvarskalaset har vi skattebetalare fått betala notan. Det är dags för Sveriges regering att inse att JAS-plan är lika ute som Dr Alban. Lägg ner!

Veckans nu är det dags?

SF:s sommarbioutbud visar med nästan överdriven tydlighet att konkurrens behövs för bättre kvalitet. Triangelfilm - kom tillbaka! Jag kan tänka mig att investera ett par tusingar.

Veckans lägg ner?

Svensk asylpolitik som möjliggör utvisning av irakiska flyktingar.

Veckans humortopp?

Att Leif Pagrotsky vill att Göran Persson blir chef för IMF.

I min lördagskrönika den här veckan funderar jag vidare kring inlandets och landsbygdens framtid med anledning av VK:s artikelserie på nyhetsplats.

Kärnan i resonemanget är att människors rörlighet och många olika livsfaser i det moderna samhället måste ses som en chans för, inte ett hot mot, små kommuner.

Nästa års amerikanska presidentval känns som det mest spännande och innehållsrika på länge.

Och jag erkänner gärna att Hillary Clintons kampanj fascinerar mig lite extra. Inte minst frågan om hur Bill Clintons närvaro eller frånvaro kommer att utnyttjas av strategerna känns högintressant.

Missa inte den här artikeln i Newsweek om Bill och Hillarys senaste gemensamma framträdande - och missa framför allt inte bilden till artikeln som visar en Bill Clinton långt, långt bort från det som just pågår. Den säger mer än åtminstone 100 ord.

För er som går igång på statistik av allehanda slag är även detta ett tips. Det är tur att inte komplicerade opinionsundersökningar ersatt demokratiska val, för då hade nog ingen blivit vald till slut.

Den här bloggen är ibland något av en experimentverkstad där jag sågar, täljer, borrar, hamrar och väsnas med ämnen, utkast och idéer som sedan kommer i sandpapprad, målad, testad och mer färdig form i papperstidningen.

Nu sitter jag och småmuttrar över att morgondagens krönika inte låter sig skrivas så snabbt som jag vill.

Nyckelord: Kim Stanley Robinson, Mars, åldrandet och inlandet.

Hur de hänger ihop avslöjas - förhoppningsvis, peppar, peppar, ta i trä, eller vad man nu brukar säga - på ledarsidan i morgondagens VK.

I veckan tilldelades den ryska badorten Sotji vid Svarta havet vinter-OS 2014.

Med tanke på den oroande utvecklingen i Ryssland har redan de första kommentarerna haft politiska dimensioner.

Det bekräftar att gränserna mellan idrott och politik är vaga och svåra att dra, och att Internationella Olympiska Kommittén (IOK) inte - rätt eller fel - lyckats prestera några givna kriterier på vad som gäller för ett arrangörsland.

Men nästa år väntar sommar-OS i Kina, och nu börjar uppmärksamheten långsamt riktas in mot mänskliga rättigheter och de vaga löften/förhoppningar som gavs/närdes när Pekings kandidatur segrade.

Jag skrev en krönika om Kina för en tid sedan, och Olof Kleberg hade också en krönika på temat i veckan.

Instämmer i föregående bloggare. Jessica Hanssons krönika på VK-sporten är dagens lästips.

Det finns ögonblick i tv-dramer som är så lysande skickligt gjorda att man blir lycklig redan av att betrakta hantverket.

Jag dammade av videospelaren och sneglade på två sådana i går kväll:

Sam Waterston som Forrest Bedford i en av tidernas bästa tv-serie, enligt min mening, I´ll Fly Away. Varje scen där han är med egentligen.

Men i går spolade jag framför allt en sekvens i tv-versionen av Tony Kushners pjäs "Angels in America" (den med Al Pacino, Meryl Streep, Mary-Louise Parker, Emma Thompson osv osv i rollerna) fram och tillbaka.

Det är första scenen där en extremt förklädd Meryl Streep spelar en åldrad rabbin på en begravning.

Hur hon framför sitt tal om den döda, rösten, gesterna, andhämtningen, blicken - det är oöverträffat.

Det måste ses förstås, men i tv-versionen går monologen så här:

"She was not a person but a whole kind of person, the ones who crossed the ocean, who brought with us to America the villages of Russia and Lithuania -- and how we struggled, and how we fought, for the family, for the Jewish home.

Descendants of this immigrant woman, you do not grow up in America, you and your children and their children with this goyische names. You do not live in America. No such place exists.

Your clay is the clay of some Litvak shtetl, your air the air of the steppes -- because she carried the old world on her back across the ocean, in a boat, and she put it down on Grand Concourse Avenue, or in Flatbush.

You can never make that crossing that she made, for such Great Voyages in this world do not any more exist.

But every day of your lives the miles that voyage between that place and this one you cross. Every day. You understand me? In you that journey is."

Angels in America fungerar även som radioteater: jag minns att Sveriges radio gjorde den för ungefär tio år sedan med bland annat Peter Andersson, Anders Ahlbom, Eva Kristin Tangen, Ulla Akselson, Kent Andersson, Ingvar Hirdvall, Viveka Seldahl, Odile Nunes och Sven Wollter i rollerna.

Dialogerna mellan Sven Wollter (som Roy Cohn) och Kent Andersson (som dragdrottningen Belize) var höjdare.

Jag spelade in sändningarna på ett kasettband, som jag nu tyvärr tror gått förlorat.

I en signerad text på ledarsidan i dag väljer jag ut ett enda ögonblick ur den svenska litteraturhistorien:

'Om jag fick välja ett litterärt ögonblick

Det finns många dramatiska scener att minnas i svensk litteraturhistoria. Odyssevs hemkomst till ön, hans samtal om kriget med svinaherden Evmaios vid elden, i Eyvind Johnsons Strändernas Svall, är en av mina favoriter.

Men skulle jag tvingas välja ut bara ett ögonblick går jag längre tillbaka.
Det blir Strindberg förstås, Röda Rummet 1879: när Arvid Falk uppe på Mosebacke lyfter sin knutna näve mot det bullrande, nyvaknade, förljugna Stockholm, och hela det samtida samhället, nedanför.

Jag tror att det är Olof Lagercrantz som varnat för överdrivna biografiska paralleller mellan Strindberg och Falk.
Men parallellen mellan romanen och dess samtid är omöjlig att gå förbi. Röda Rummet, med sitt moderna språk och sin lediga, träffsäkra satir, innebar något nytt i litteraturen.

Med Falks knutna näve börjar någonting som Röda Rummet inte utlöser men symboliserar litterärt.

Jag brukar lite förenklat tala om åren 1880-1920 som en sammanhängande period i svensk samhällsutveckling.

Det var en märklig genombrottstid.

Demokratin segrade. Ett gammalt konservativt välde bröts. Gamla hierarkier och strukturer fick vika allt mer under trycket från liberala och socialdemokratiska folkrörelser. Revolutionära och antidemokratiska krafter marginaliserades i ytterkantsgrupperingar.
Ett socialliberalt reformtänkande tog steg för steg över dagordningen.

En hel del blev sig förstås likt.
Och viktigare ändå: enormt mycket har förändrats sedan dess.
Men inga senare skiften, skulle jag vilja hävda, har varit så intressanta och grundliga som den här periodens.

För de generationer som drev på förändringarna var Strindberg en inspirationskälla och förebild.

Studentledaren och blivande liberale statsministern Karl Staaff ska, enligt Leif Kihlbergs biografi, ha suttit på kuskbocken som tog Strindberg från centralstationen när han återkom till Stockholm i samband med åtalet mot Giftas.

Staaff och socialdemokratins blivande ledare Hjalmar Branting fanns båda med i studentkretsen som Strindberg sökte samla för en radikal tidskrift ett par år efter Röda Rummet.

Strindberg var beundrad, den som röjde mest briljant för att ge luft och ljus.
Åsikterna spretade, utfallen blandade radikalism och reaktion, attityden var omväxlande djärv och småaktig.
Men han slet upp locket på en unken samhällsdebatt.

Vid Strindbergs död 1912 skrev Branting i Social-Demokraten om hur ett tidevarv gick i graven och hur det var 'nära nog ofattligt, att den väldiga, alltid rörliga, alltid jäsande krater av stämningar och tankar, av nya idéer och oväntade uppslag, av genialitet och allfamnande fantasi, som arbetade bakom denna enastående panna, nu slocknat för alltid.'

Angående Erik Adielssons snygga styrning med Naughty Nunu i kvällen Sprintermästarfinal där han vågade sitta kvar invändigt på sista bortre långsidan: påminner inte den styrningen väldigt mycket om Stig H Johanssons vid Sprintermästarsegern med Regent Broline 1996 när han satt kvar på sista bortre och lät någon passera på utsidan (vad det Olle Goop med Sacrifice?) för att sedan få luckan i ett senare skede och vinna knappt?

Och visst ösregnade det den kvällen också?

Det är fortfarande en öppen fråga hur det blir med Vladimir Putin och det utlovade skiftet på presidentposten i Ryssland.

En sak är säker: ingenting kommer att ske mot Putins vilja och inga större hänsyn kommer att tas till tidigare besked, konstitutionella krav eller demokratiska principer när beslutet väl fattas, oavsett vilket innehåll det får.

Kollegorna på Norra Västerbottens ledarsida har andra idéer för inlandet.

I dag fortsätter vi diskussionen om inlandets framtid i en huvudledare.

'En framtid för inlandet

Det går mot brytningstid i inlandet. Efter decennier där prognoser och fakta talat om avfolkning, utdöende byar och nedlagda verksamheter har befolkningsminskningen de senaste åren stannat upp.

Ekonomin i kommunerna har kommit i bättre balans igen efter krisåren på 1990-talet. Något av en stiltje har inträtt i väntan på att nästa strukturomvandling ska blåsa in och ruska bygderna.

VK:s artikelserie på nyhetsplats om situationen i inlandet lyfter fram hotet och utmaningen som nu väntar: den skeva åldersfördelningen.

Andelen pensionärer ökar markant. Andelen yrkesaktiva som ska bära försörjningsbördan och utgöra skatteunderlaget krymper dramatiskt.

De gamla som knogat kring tåliga knutar i älskat landskap och hållit orter levande med slit och kulturgärning lämnar över till allt färre unga. Generationsskiftet som föder framtid hotar utebli.
Om inget görs eller händer kommer ekvationen till slut att sakna lösning.

Krismedvetenhet, klarspråk och öppna ögon är den första förutsättningen för hopp och handling.

Men det är också viktigt att hålla huvudet högt och blicken fäst på de möjligheter och den potential som statistik aldrig kan fånga.

De senaste decennierna har sett fascinerande förändringar när det gäller tekniska möjligheter, flexibilitet och rörelsemönster på arbetsmarknaden, turism och mångfald, entreprenörskap som vägval, människors drömmar och preferenser och globaliseringens berikande kontakter.

När flyttlassen rullar allt tätare kan de också, likt människors reaktioner på livsmiljöer, samhällsutveckling och världsutveckling, med tiden bli allt mer oförutsägbara.
De kan börja gå i nya riktningar. Områden som tömdes kan leva upp på nytt. Framtiden är mer svårbedömd, men också mer påverkbar och motiverande för inlandet, än på länge.

Den automatik som längre präglade omvandlingen har brutits. Det krävs färre kompromisser i dag än tidigare för driftiga som vill förlägga kvalificerad verksamhet på längre avstånd från storstadsregionerna. Argumenten för in- eller återflytt har stärkts.

Men en positiv förändring kräver också att myndigheter inte i förtid och på svaga grunder drar undan de grundläggande förutsättningar som krävs i service och utbud för att människor och företagare ska våga satsa, komma och stanna.

Därför är det bekymmersamt när exempelvis Skatteverket, tingsrätterna och Försäkringskassan börjar överge inlandet. Det sänder fel och orättvisa signaler.

För mycket handlar om attityder och öppenhet för det nya och okända. Gamla strukturer och invanda mönster måste utmanas.

Att sätta hoppet till att de unga ska stanna på orten är också fel väg att gå. Unga människor ska längta ut och bort.

Den kommun som inte förmå ge sina yngsta möjligheter, nyfikenhet och ambitioner att konkurrera med storstadens ungdomar om upplevelser och kvalificerad utbildning kommer aldrig att kunna attrahera nya invånare.
Men de som lyckas sår positiva minnen hos utflyttarna.

Inlandets hopp står därför till att långt fler än i dag kan och vill återvända till hemorten senare i livet med kompetens, erfarenhet och idéer för framtidens moderna, dynamiska landsbygd där livskvalitet byggd på lugn, natur och trygghet kombineras med kreativt entreprenörskap, bejakad individualism och en optimistisk självkänsla.

En sådan utveckling är inte given eller kanske ens trolig, men den är möjlig och värd att kämpa för.'

Det är inte bara Umeå som har problem med nedskräpning och en märklig syn på det egna ansvaret hos en del när det gäller offentliga miljöer.

Stina Morian har en del att säga om vår huvudstad på Liberala Nyhetsbyråns blogg.

En hel del - en alltför stor del tyvärr - av spekulationerna inför det amerikanska presidentvalet handlar om pengar.

Kandidaterna och deras staber är under en konstant press att hela tiden säkra ett stadigt inflöde av olika former av kampanjmedel och kampanjhjälp

Nu är det republikanernas John McCain - under en längre tid av många ansedd som klar favorit i de republikanska primärvalen men nu allt mer i skuggan av Rudy Guliani och pressad av situationen i Irak - som börjar få det tufft.

Den här artikeln i Time summerar läget.

I dag inleder VK en artikelserie på nyhetsplats om befolkningssituationen i inlandet med stor utflyttning och låga födelsetal.

Det är de unga som flyttar medan pensionärerna blir kvar - och om ingenting görs kommer situationen om ett par decennier att vara ekonomiskt och strukturellt ohållbar.

Det är en problematik som Västerbotten inte är ensam om. Men den blir väldigt tydlig i den här regionen. Diskussionen om problemen och möjligheterna i inlandskommunerna berör många områden.

Jag tror att vi lever i en brytningstid när det gäller utvecklingen för landsbygden, men det är långt ifrån klart hur den brytningen kommer att se ut eller vad den kommer att leda till.

Situationen är allvarligare, men också paradoxalt nog mer öppen och därför ur flera aspekter mer hoppingivande än på decennier.

Statistiken ger en negativ bild, men den tekniska utvecklingen, globaliseringen och människors ökade flexibilitet och sökande efter ny livskvalitet öppnar intressanta perspektiv för den lilla orten.

Så måste attityden vara: hur förverkligas den oanade potentialen. Inte: hur organiserar vi sortin på snyggaste sätt.

Det här ska vi ägna återkommande analyser även på ledarplats.

En liten kommentar som är värd att göra redan i utgångsläget är att inlandets hopp aldrig kan stå till att unga människor i kommunerna ska stanna kvar och leva hela livet på samma plats i gamla, invanda strukturer och med oförändrade, stereotypa intressen.

Så ser det sällan ut i dag. Så kommer det aldrig att se ut i framtiden.

Den småort där unga människor inte hög grad via skolgång, hemliv och upplevelser får nyfikenhet, drivkraft och ambitioner nog att flytta, söka sig andra sammanhang, nya upplevelser och kvalificerad utbildning kommer aldrig att kunna utöva attraktionskraft eller framstå som ett spännande alternativ för återvändande familjer.

Unga ska röra på sig, ifrågasätta hemorten och flytta i stor utsträckning. Varför skulle den lilla kommunens unga inte ha samma ambitioner som storstadens att konkurrera inom högre utbildning, eller samma lust att upptäcka mer av världen?

Har en liten kommun stimulerat till sådan nyfikenhet är mycket vunnet för framtiden.

För då har den visat att en potential som i kombination med andra värden - natur, trygghet, livskvalitet av annat slag än storstadens - kan övertyga fler att återvända i ett senare skede av livet.

Inlandet kan aldrig - och bör inte - konkurrera om människor som befinner sig i det allra tidigaste vuxenlivet, men skulle kunna bli ett mer populärt alternativ än i dag för barnfamiljer där de vuxna medlemmarna nått en nivå i arbetslivet som tillåter flexibilitet eller företagande och där barnen fortfarande går i skolan.

Och med en friskare och allt längre levandes befolkning ska man heller inte underskatta de insatser i arbetslivet som även äldre kan komma att bidra med i framtidens samhälle.

Det kräver givetvis vissa grundläggande förutsättningar redan från början i form av service, utbud, öppna attityder och infrastruktur - men det är i grunden bara återvändarna och inflyttarna som kan bryta den negativa utvecklingen.

Inlandets hopp står därför till att många fler av dem som flyttar ut ska kunna och vilja komma tillbaka efter utbildning med erfarenheter, upplevelser, kreativa idéer för framtiden och nya tankar om hur hemorten kan passa in i det moderna livet och det moderna samhället. Och att de kan dra fler med sig.

Det mötet mellan orädda och ambitiösa inflyttare och gamla, invanda levnadsmönster blir säkert inte konfliktfritt det heller. Men om det äger rum lever hoppet.

I dag har vi en huvudledare om den hotade rättsstaten och de omdiskuterade övergreppen mot vittnen i rättegångar.

Anders Ågren (m) bloggade nyss om Sundsvalls tilltag att lansera sig som Norrlands huvudstad, fast vi alla vet var den titeln egentligen hör hemma.

Jag tillhörde dem som, när Sundsvalls kampanjplaner orsakade lite rubriker för ett par månader sedan, också underströk att det är verkligheten inte titlar som avgör, att konkurrens i Norrland är bra och berikande, men att det ändå är en viktig väckarklocka för Umeå att ingen framgångsstatus är given för framtiden.

Det slår mig ändå när jag nu ser Sundsvalls marknadsföring vilken makt och påverkan en ren kampanjslogan faktiskt kan ha när man ser den på papper.

Det är fascinerande.

Umeå bör, mycket riktigt, anta utmaningen i en positiv anda.

Det har varit en sommarslö dag här på min blogg, men jag såg att sömntips varit ett tema på andra bloggar och att telefonkatalogen rekommenderats som läsning.

Dagens Nyheters politiske redaktör Niklas Ekdal tycks ha hittat en annan källa till sömn - han inleder en signerad text så här:

'Jag har läst många tråkiga böcker i mina dagar, men den senaste tar ändå priset: Gordon Browns samlade tal.'

Jag brukade - minnet och tiden har sviktat sedan studielånen underhöll inte bara seriösa studier utan också avancerat tidsslöseri - trakassera omgivningen genom att citera klassiska politiska tal utantill.

Karl Staaffs angrepp i remissdebatten 1911 på statsministern Arvid Lindman:
'Det har ju kommit ända därhän att man allt mer och mer har börjat tro sig förstå, att då statsministern står vid statsrodret, då är det egentligen alltid efter den tillfälliga fördelens ständigt svängande kompassnål, som han inrättar sig, men vad beträffar den fasta övertygelsens ledstjärna, så tycks den aldrig finnas för honom.'

Eller Hjalmar Brantings tal i författningsfrågan 1918: 'Vi socialdemokrater ha för framtiden våra ideal utsträckta längre bort än dessa, som det nu är fråga om att stadfästa uti vår lagstiftning' osv osv, nått sånt.

Högsta betyg till den läsare som utan hjälp av google vet vem som inledde ett berömt tal så här:
'Four score and seven years ago our fathers brought forth on this continent a new nation, conceived in liberty and dedicated to the proposition that all men are created equal.'

Jag kunde det utantill också en gång i tiden.

Nu när jag läser igenom det här blogginlägget innan ivägskick inser jag att detta måste vara det bästa sömnmedlet någonsin.

Ett telegram från TT berättar om hur en domstol i Iran dömt en kvinnorättskämpe till tio piskrapp och nästan tre års fängelse för att ha protesterat mot kvinnodiskriminerande lagar förra sommaren i Teheran.

70 personer greps i samband med protesterna, fem andra kvinnor fick villkorliga straff, Delaram Ali alltså piskrapp och fängelse.

Det visar på nytt vilken avskyvärd regim som styr i Iran.

Men det visar också att protester faktiskt genomförs, att det finns en utbredd opposition mot förtrycket, att andra krafter är i rörelse än fundamentalisterna.

Den oppositionen förtjänar allt stöd.

I en signerad artikel på ledarsidan försöker jag ta mig an problematiken och debatten kring biståndspolitiken:

'Ny biståndspolitik får inte glömma solidariteten

Ledande, internationellt engagerade, folkpartister vill införa en nollvision för det reguljära biståndet.

Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) kallar det en förbannelse att biståndsbudgeten ökar i högkonjunkturen. Liberala debattörer efterlyser att enprocentmålet ersätts med ett större kvalitetstänkande.

Det är utmärkt att vi får en ordentlig debatt om innehåll, inriktning och effektivitet i biståndspolitiken.

Enprocentmålet - ett sympatiskt ideal även jag lärt mig rabbla i sömnen - har säkert fört till en för stark fixering vid kvantitet.

Och när biståndsmedel hållit korrupta och förtryckande regimer under armarna och bidragit till en ännu ondare cirkel av problem i mottagarländerna istället för demokrati, välstånd, handel och ekonomisk utveckling, har politiken framstått som direkt skadlig. Biståndets mål måste givetvis alltid vara att hjälpen på sikt ska bli överflödig.
Mot en nollvision för reguljärt bistånd är svårt att ha invändningar.

Ändå är det något som stör mig på annat håll i den uppblossade debatten.

Glädjen över att få tala om hur svårt det är att använda pengarna vettigt är lite för påtaglig i en del mer konservativa läger.
För inte har exempelvis moderaterna haft svårt för bistånd på grund av de skälen. Man har helt enkelt inte prioriterat internationell solidaritet.

Och ingen kan påstå att behoven av humanitärt bistånd eller demokratibistånd är litet i världen. Det är fortfarande gigantiskt.

Kvantiteten i sig är inte oviktigt, bara otillräckligt, som mål för en modern biståndspolitik.
Den FN-rapport som presenterades i går angående Milleniemålen om halverad fattigdom till 2015 visar att den extrema fattigdomen i världen minskar, men också att problemen med hunger och sjukdomar under svåra livsvillkor trots det är förfärande.

FN-rapporten visar att löftena från G8-mötet i Gleneagles för två år sedan om fördubblat bistånd till Afrika inte varit i närheten av att infrias. Då är det inte särskilt troligt att engagemanget för det kvalitativa innehållet är större.

Det behövs en tuff genomgång av svensk biståndspolitik.
Men det gäller också för liberala biståndsvänner att se upp så att inte berättigade krav på en ny biståndspolitik leder till att dagens avskaffas utan att visionerna för morgondagen förverkligas.
Idealen om internationell solidaritet behöver inte omprövas.'

Ibland känns den svenska blockpolitiken onödigt stel.

Kanske mindre nu än tidigare när ett regeringsskifte och alliansens tillkomst inneburit något nytt, men sett över tid.

Jag tror att vi på sikt går mot en utveckling som får det svenska partilandskapet att mer likna det tyska i den meningen att det inte finns några givna block.

I Västtyskland, innan murens fall, var det liberala, gula FDP som med en vågmästarroll brukade bestämma vilket av de två stora partierna - de röda socialdemokraterna eller de svarta (jo så benämns de och utan negativa associationer) kristdemokraterna, som skulle sitta i regering och få förbundskanslerposten.

Man hjälpte socialdemokraterna och Willy Brandt till makten 1969, sedan kristdemokraterna och Helmut Kohl 1982.

Grundandet av de gröna skulle inte påverka situationen på förbundsnivå förrän 1998, alltså nästan ett decennium efter murens fall, när en rödgrön regering tillträdde under ledning av Gerhard Schröder och de grönas utrikesminister Joschka Fischer.

Sedan valet 2005 styr nu en stor svart-röd koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater i regeringsställning.

Men det är en koalition som efter något inledande, ganska harmoniskt år nu sitter fast i inrikespolitisk handlingsförlamning och interna låsningar.

Partierna rustar för fullt och öppet mot varandra inför de kommande årens viktiga delstatsval runt om i Tyskland och nästa förbundsdagsval 2009.

Men det som får spekulationerna att löpa vilt är att ingen av de två huvudkoalitionerna socialdemokrater-gröna, socialdemokrater-liberaler eller kristdemokrater-liberaler ser ut att kunna få egen majoritet.

Dessutom är det inte omöjligt att det nybildade vänsterpartieet Die Linke kan växa även i västra Tyskland och bli ännu starkare inför nästa val.

Därför flirtas det och lurpassas det hejvilt både i delstaterna och på förbundsnivå mellan de enskilda partierna.

Alla tänkbara koalitioner förekommer i mediernas spekulationer: svart-röd, röd-röd (alltså socialdemokrater och vänsterpartister tillsammans), röd-röd-grön, röd-grön-gul, svart-gul, svart-grön, svart-gul-grön.

(För svenska förhållanden vore det som spekulationer om följande koalitioner: m/kd-s, s-v, s-v-mp, s-mp-fp/c, m/kd-fp/c (alliansen i princip), m/kd-mp, m/kd-fp/c-mp)

Mest utsätts tyska socialdemokratiska företrädare för frågor om tanken på en koalition med vänsterpartiet, eventuellt tillsammans med de gröna.

Det officiella svaret från den socialdemokratiska ledningen är att ett samarbete med det nybildade vänsterpartiet är otänkbart.

Man drar sig nästan inte för några skällsord när det gäller att beskriva vänsterpartiets ledare, den tidigare socialdemokratiska partiledaren och finansministern Oskar Lafontaine - en klassisk populist, av många kallad demagog, driven av en bitter revanschlusta riktad mot sitt gamla parti.

Men på delstatsnivå ser det annorlunda ut.

I Berlin regerar sedan ett antal år socialdemokraterna med vänsterpartisterna, och borgmästaren Klaus Wovereit manar i en intervju i senaste numret av Der Spiegel fortsatt sitt parti att inte stänga några dörrar för framtiden.

Även i andra delstater vill man inte utesluta ett sådant samarbete.

Samtidigt undersöker kristdemokraterna försiktigt möjligheterna till ett närmare samarbete med de gröna, som i sin tur - precis som sina svenska motsvarigheter - har svårt att dölja sin negativa inställning till vänsterpartisterna.

Liberala FDP under Guido Westerwelles ledning samtalar gärna med både kristdemokrater och socialdemokrater - och drömmer om sin gamla vågmästarställning.
Man tycks heller inte helt främmande för ett samröre med de gröna.

Det enda som alla tycks vara helt säkra på för dagen är att den nuvarande stora koalitionen på förbundsnivå inte kommer att hålla en mandatperiod till.

Det var en nödlösning som de tyska väljarna gillade bättre än partierna och deras medlemmar.

Jag vill vara både en katt bland hermelinerna och ett bedårande barn av min tid. Och kanske för en gångs skull få känna en doft från den fina världen.

Vilken cd med vilken artist det är som fått mig i denna stämning så här tidig kväll överlåter jag åt er att gissa.

Jag såg två filmer i helgen som tillhör dem som säkert räddat ett och annat missförstått ungt liv och som påminde mig om stämningar från något yngre år - tonfall, gester och attityder.

Hur mycket hämtar vi inte från saker vi sett, hört och läst - filmer, musik, böcker?

De gånger jag har varit med i tv- eller radiodebatter, eller hållit anföranden av något slag, har det varit lätt för mig själv att efteråt se eller minnas från vilka politiker, debattörer eller skådespelare som jag lånat vilka gester eller sätt att formulera mig på.

Ibland, för det mesta kanske, blir det fånigt.

Men när jag inte lånat har det å andra sidan ofta gått åt skogen...

En personlig framtoning, åtminstone i offentligheten, är väl ofta till stor del en viss sammansättning av citat och lånegods.

Det unika ligger i hur man låter de samspela och komma till uttryck.
Karisma är ofta bara modet att våga vara patetisk och stå för det.

Detta är förvisso ingen unik iattagelse, men jag överlåter åt skarpare skribenter att föra det upp på en akademisk nivå med rätt begreppsvärld och teoribakgrund osv.

Döda poeters sällskap och Amadeus, det var i alla fall filmerna. Båda har nog åldrats lite, men de tål att ses om.

Möjligen har jag med åren fått lite större förståelse för latinläraren Mr McAllisters kommentar i Döda poeter:

'Show me the heart unfettered by foolish dreams and I'll show you a happy man.'...

Det gör mig å andra sidan lite nervös, har jag redan nått dithän? Hur ska jag i så fall låta när jag närmar mig pensionsåldern?
Vad hade mitt artonåriga jag sagt om den attityden? Inga snälla saker misstänker jag.

Har Mr McAllister rätt eller fel?

Min jury dröjer sig kvar ute en tid till.

Som läsare av denna blogg möjligen hunnit upptäcka vid det här laget tipsar jag gärna om analyser av det stundande amerikanska presidentvalet.

Här är en längre artikel i New York Review of Books av Michael Tomasky om den senaste tidens Hillary Clinton-litteratur.

I senaste numret av Fokus intervjuas fem statssekreterare, bland annat folkpartiets statssekreterare på regeringens samordningskansli Helena Dyrssen.

Hon gör säkert ett alldeles utmärkt jobb, men onekligen hajar man till i negativ mening när hon på frågan om vad hon är mest stolt över hittills nämner uppgörelsen om FRA och signalspaning.

Det tyder ju inte direkt på att folkpartiet varit någon bromskloss i den frågan, efternamnet liberalerna till trots, tyvärr.

Den här veckan är det återigen Jonas Morian - socialdemokratisk debattör och bloggare på (http://promemorian.blogspot.com) - som svarar på några frågor om veckan som gick.


VK: Gordon Brown har tagit över efter Tony Blair som premiärminister i Storbritannien och ledare för Labour. Det blir väl bara några få år vid makten för honom innan de konservativa under den 'nye Blair' David Cameron vinner nästa val?

JM: Jag tror att det är för tidigt att räkna ut Gordon Brown redan. Visst, Cameron är betydligt mer karismatisk, men frågan är om det brittiska folket verkligen vill ha en konservativ regering.
Genom att avgå då han gjorde så kan Blair ha gjort Labour en tjänst genom att sviktande opinionssiffror kan komma att förknippas med honom och inte Brown.


VK: Kristdemokraterna har haft sitt riksting i skuggan av dåliga opinionssiffror. Vad skulle kunna ge partiet ett uppsving?

JM: Att Alf Svensson kom tillbaks? Nej, men det är fatiskt lite synd om Hägglund som verkar vara en rätt trevlig och kompetent person. Men en fyrpartiregering har per definition vinnare och förlorare, och den här gången verkar kd ha blivit alliansens förlorare. Nästa valrörelse kanske man ska bygga på något annat än vårdnadsbidrag och avskaffad fastighetsskatt.


VK: EU-kommissionen vill att någon form av flexicurity principer efter dansk modell ska gälla på arbetsmarknaden inom hela EU. Borde inte Sverige gå före på egen hand?


JM: Jag tillhör de socialdemokrater som tycker att flexicuritymodellen är intressant och något vi borde pröva i Sverige.
Hade Göran Persson lanserat en svensk version av den danska idén något år innan valet 2006 så hade nog valresultatet kunnat bli ett annat, då det var just bristen på en trovärdig jobbpolitik som fällde s senast.
Däremot tror jag inte att en borgerlig regering förmår genomföra det. I stället verkar man göra precis tvärtom. De sänker a-kassan och retar upp facket så att detta blir omöjligt att lägga fram.


VK: Studiestödet har diskuterats flitigt i debatten Är det dags att lägga ned CSN och låta de privata bankerna ta över hanteringen av studielånen? Och ska verkligen jobb vid sidan om studierna bestraffas med minskat studiemedel som i dagens system?


JM: På A svarar jag nja och på B svarar jag nej. Jag tror att det finns en stor risk att banker på ett helt annat sätt skulle ha synpunkter på låntagarnas studieval än vad CSN har. Själv började jag läsa praktisk filosofi och är inte så säker på att någon bank hade bedömt det som en god investering för framtiden. Och nej, det är inte rimligt att bestraffa studenter som jobbar extra.


VK: Veckans feministiska ikon?

JM: Hatshepsut, en kvinnlig farao som styrde landet år 1490-1468 före Kristus, och vars mumie påträffades i veckan.


VK: Veckans 'äntligen!'?

JM: Anna König Jerlmyr, moderat riksdagsledamot som presenterat en politisk årsredovisning om sitt första riksdagsår. Ett gott initiativ som fler borde ta efter.


VK: Veckans 'inte en gång till!'?

JM: Paris Hilton, som är nu ute ur fängelset och ger intervjuer hur denna knappa månad förändrat henne.