Att centerpartiets omvandling på senare år stärkt den liberala mitten i svensk politik är otvetydigt.

Men det är fortfarande oklart exakt var partiet kommer att landa, om man är i början eller slutet av denna omvandling och vilken liberal nyans man till sist antar mer permanent.

Trots alla spekulationer kring hur länge partiets förnyelseprocess ska hålla i sig, hur Stureplansavdelningen ska komma överens med glesbygdsfalangen (de kan ha mer gemensamt än man i förstone tror, politiska organisationer är ofta mycket mer komplexa än utomstående spontant inser) eller hur långt förnyelsen ska gå tror jag att centerpartiets trovärdighet i valrörelsen 2010 hänger på något mycket konkret:

hur Maud Olofsson lyckas i rollen som näringsminister, framför allt när det gäller att förbättra företagarklimatet och göra det lättare att starta och driva småföretag.

Hon lyckas mycket bra i debatten och gör där viktiga insatser, men brottas också med ett begynnande rykte om att vara en retoriskt skicklig pratminister i stil med Mona Sahlin.

Hennes ställning inför 2010 avgörs nog helt enkelt av vad hon kan visa upp i form av konkreta politiska resultat efter fyra år som statsråd med ansvar för näringslivsfrågor.

I min lördagskrönika denna vecka skriver jag om en del tänkbara orsaker till alliansens dåliga opinionssiffror.

På ledarsidan i papperstidningen har jag också en lista över fem politiska tv-serier (vid defintion) som tillhör mina favoriter genom tiderna.

Lördagskrönikan:

'Därför får regeringen så svagt stöd

När Fredrik Reinfeldt tog över som statsminister efter Göran Persson talades det om att en psykolog hade efterträtt en översittare.

Men medan oppositionsledaren Reinfeldt under valrörelsen lyckades utstråla ett slags reflekterande mildhet som effektivt tog udden av socialdemokratins hysteriska försök att rassla med högerspöket, så är mediebilden i dag av Reinfeldt den av en lite småsur, bitter, halvt bortvänd statsminister.

Psykologen har blivit grubblaren med spända ansiktsdrag som bara tinar upp när han får stänga dörren om sig och tala med vanligt folk utan elaka journalister runt omkring.

Det är en inställning som kan väcka sympati i många fall, men knappast är att rekommendera när det handlar om en regeringschef med uppdrag att leda landet. I den rollen måste man även bejaka det ibland lika bländande som upplysande strålkastarljuset i den offentliga debatten.

I en temaartikel denna vecka tecknar utmärkta tidskriften Fokus ett intressant porträtt av Reinfeldt. Av det framgår hur svårt det varit för regeringen att i det inledande höga reformtempot lyckas förmedla känslan av små, trygga, gradvisa förändringar som inger förtroende, inte skapar oro. Det har saknats vad många kallat en övergripande berättelse om hur beslut och de ganska strikt efter partier uppdelade departementena hänger ihop och samspelar.

Trots att ekonomin går som tåget, utvecklingen på arbetsmarknaden är ljus och ett antal av regeringens viktigaste reformer får stort stöd, är det ett par kontroversiella förändringar - framför allt gällande a-kassan - och några ministerskandaler, som dominerat debatten.

En borgerlig regering har ett tufft utgångsläge av historiska skäl. Socialdemokratiskt maktinnehav är normen i Sverige. Socialdemokratins problemformuleringar präglar ofta debatt och nyhetsrapportering. Det har gjort det lättare för oppositionen att vinna stöd utan att behöva presentera någon egen politik, trots ett historiskt valnederlag.

Men det där är ändå ytterst svaga ursäkter. Om alliansen inte kan hantera oppositionens retorik, inte kan konkurrera om dagordningen och inte kan få genomslag för sin beskrivning av verkligheten är man inte regeringsduglig.

Varje regeringen måste övertyga på egna meriter. Och gör man en kritisk genomgång av alliansens första år vid makten går det lätt att hitta en rad förklaringar till det sviktande väljarstödet.

Ett antal profilfrågor, som fastighetsskatten och familjepolitiken, har strulats till eller fastnat i tolkningsstrider. Ett par tidigare löften har dragits tillbaka eller införts först efter onödig tvekan.

Finansministern har släppt upp dumdristiga försöksballonger om fler karensdagar och sänkt sjukförsäkring trots tydliga nej från socialliberala allianskollegor.

Och reaktionära, antiliberala lagförslag om ökad avlyssning och inskränkt personlig integritet har accepterats.

När samtidigt statsministern varit relativt frånvarande i debatten och alliansen inte har orkat samla ihop sig sedan partiledarna försvunnit in i fackministeriernas vardagsslit, så har regeringen haft svårt att hantera kritik och kontroverser.

Regeringens arbete påminner ibland om en osammanhängande friåkning där briljanta solodanser blandas med taffliga solofall, ensamma hjältar blandas med ensamma syndabockar, men utan sammanhållande energi eller målmedvetenhet.

Mandatperioden är ung och alliansen har fortfarande, om ekonomin och det inledda reformarbetet - som i grunden är populärt bland väljarna och bidrar till både stärkt tillväxt och välfärd - fortsätter att gå i rätt riktning, goda chanser att hämta igen förlorat förtroende och skaffa sig vinnarläge inför 2010.

Värderingsskiftet som det talats om har redan hunnit en bit på väge. Synen på utbildning, entreprenörskap, arbete och valfrihet har gått i hälsosam socialliberal riktning. Skepsisen inför överhet, stelt systemtänkande och centralism har ökat. Och att svensk politik mått mycket bra av maktskiftet står utom tvivel.

Det finns en ny energi. Initiativ tas som den förra regeringen inte orkade eller brydde sig om att ta. Men att omvandla det till ett väljarstöd för alliansen handlar om samordning, kommunikation, attityd och ledarskap.

Där har alliansen inte övertygat, och en förutsättning för bättring är att man utan bitterhet mot medierna eller andra inser vad som gått snett.

Socialdemokratin hade sin speciella arrogans i regeringsställning. Alliansen får passa sig så att den inte utvecklar en egen.'

Tja, försöka duger ju, men ibland vore det kanske mer verklighetsförankrat att inte försöka alls, är väl den enda kommentar man kan ge om denna nyhet stämmer.

I dagens huvudledare skriver vi återigen om den svenska tryckfriheten.

Lysande rubriksättning är också en konst. Via Sundsvalls Tidnings ledarblogg så har nu även jag sett detta klipp.

Min sympati ligger alltid i sådana här lägen hos dem som inte får till det, som trasslar in sig i resonemang utan att någonsin hitta ut ur dem igen.

Jag har en nära bekantskap med blamageguden, och han påminner mig om två pinsamma händelser i den här genren:

På en vetenskaplig konferens i Köpenhamn för ett par år sedan skulle jag presentera en del av mitt pågående avhandlingsarbete - på engelska.

Det lilla anförandet gick utmärkt med hjälp av skrivet manus, men under frågestunden direkt efteråt blev det pinsamt hur totalt rostig och utan flexibilitet min talade engelska blivit (och fortfarande är) efter ett par år med tyska som dagligt språk.

Jag stammade fram mina svar, men de var rent bedrövligt dåliga och stod i pinsam kontrast till det åtminstone någonlunda sammanhängande manusanförandet strax innan. Kallsvetten kommer även när jag skriver om det här.

Och i våras skulle jag hålla ett kortare anförande för VK:s ägarstiftelse. Det blev nog det sämsta muntliga framträdande jag någonsin gjort - osammanhängande, bluddrigt, oelegant och stressat. Jag var inte förberedd och inte i form och det blev inte bra.

Jag bannar mig fortfarande för det fiaskot.

Så mina sympatier ligger helt på deras sida som trasslar till det.

Uppdaterad: Enligt en studie från Sveriges Kommuner och Landsting missgynnas ibland kvinnor inom vården genom längre väntetider, sämre bemötande och lägre tilldelning av nyare, dyrare läkemedel.

Men även män kan i vissa situationer få fel behandling på grund av förlegade normer som tenderar att tillskriva vissa sjukdomar ett bestämt kön. Vid depressioner, påpekar SKL, kan mäns problem ignoreras eller felbehandlas på grund av att depression ses som en kvinnlig sjukdom.

Det allvarliga är ojämställdheten, att sådana skillnader i behandlingar och bemötande kan bero på patientens kön även när det inte finns några rationella, medicinska grunder för det.

Och forskare vid Centrum för allmänmedicin har undersökt hur cancerpatienters utbildningsnivå påverkar chanserna för en lyckad behandling. Slutsatsen är att överlevnadschansen ökar radikalt med högre utbildning. Det kan, tror man, förklaras av ett antal olika faktorer, bland annat antalet läkarbesök, hur cancer upptäcks och utreds och livsstilsmönster.

Allt fungerar alltså inte bra i den svenska vården ens om man för ett ögonblick tänker bort de långa köerna. De här studierna av hur ojämställdhet präglar en del behandlingar måste tas på allvar.
De beskriver kanske inte hur det ser ut i normalfallet och allt har inte med vårdinnehållet att göra utan med faktorer utanför behandlingarnas räckvidd, men att sådana här strukturer ändå finns inne i delar av systemet är inte acceptabelt.

I det nya momentet på ledarsidan - 'Blickpunkt Västerbotten' - skriver vi i dag bland annat om neddragningarna av statliga jobb i inlandet och nödvändigheten av att rädda Vojmån undan utbyggnad.

Vår huvudledare i dag handlar om att tjänstemannaförbunden Sif och HTF går samman.

I dag talade jag om tryckfrihet och journalistik i Sverige med den delegation av borgmästare och tjänstemän från flera kommuner i Turkiet som de senaste dagarna varit på besök i Umeå.

Det var hedrande och roligt att få berätta lite om hur en svensk journalist ser på några grundläggande principer i den massmediala bevakningen av samhälle och politik, och efter bästa förmåga svara på överraskande, intressanta frågor.

De senaste årens politiska utveckling i Turkiet är mycket spännande och förmodligen hade jag minst lika många frågor som gästerna.

Men även den lilla diskussionen om massmedia och tryckfrihet som nu stod på programmet gjorde klart för mig hur nyttigt det är att hela tiden även reflektera över de egna vardagsförhållanden som man alltför ofta bara tar för givna utan att sätta in dem i ett större sammanhang.

Den här typen av utbytesprojekt och möten är synnerligen givande.

...eller är det bara en tillfällighet? Rubrikerna på de fem senaste blogginläggen här på vk.se (09.31) lyder i alla fall:

'Hemlängtan'

'Om saknad'

'Måne över Umeå'

'Slopa EU-subventionerna till alkoholproduktion m.m.' (Lennart Holmlund bryter mönstret så att säga...)

'Ensam'

För några kvällar sedan hängde en av de vackraste, guldskimrande, lätt disiga månar jag sett över Umeå.

Vyn ingav lusten att berätta en saga, eller ropa 'tagning' till filmteamet.

Beskådad från min utgångspunkt på Berghem steg den upp bakom universitetsbiblioteket ungefär, som fortfarande drypande efter en dag i älven.

Man kunde ana hur den kisade mellan molnstrimmorna och sneglade bort mot sjukhusets helikopterplatta för landning senare under natten.

Och nu på morgonen kan jag se ekorren som alltid springer i träden utanför fönstret. Det är högst rogivande.

Små ögonblick att dröja kvar i en liten stund innan dagen sliter iväg med en.

Dagens huvudledare handlar om tryckfriheten och varför den aldrig får tas för given.

Jag har köpt en mp3-spelare. Nej, det är inte min första, men min första på ett tag. Anledningen: podcast-radio.

Läsare av den här bloggen har säkert upptäckt att jag är ett tv-freak. Men radio är ibland helt oslagbart flexibelt och berikande, överträffat enbart av dagstidningen.

I synnerhet nu för tiden när man helt enkelt bara laddar ner favoritprogrammen och lyssnar på dem när man har någon paus under dagen, eller samtidigt med någon arbetsuppgift som tillåter det.

Podcasts från Sveriges radio, BBC, Inforadio från Berlin, Deutschland Radio, NBC, CBS och en massa andra inslag från tidskrifter och internetsajter slinker sedan ett par veckor ner i min spelare varje morgon.

Tack vare podcast lyssnar jag på program som jag annars med all säkerhet skulle missa.

Som Vetenskapsradion exempelvis där man kan få ta del av forskning kring livets väsentligheter.

Vad har klorogensyralaktoner och fenylindaner med våra vardagsrutiner att göra? Svaret finns här.

Folkhälsoinstitutet presenterade i går en studie över vilka konsekvenser ett slopat monopol på alkohol skulle innebära. Studien visar tydligt varför den restriktiva och solidariska alkoholpolitiken bör värnas.

Enligt forskarna bakom studien skulle alkoholkonsumtionen, och därmed alkoholskadorna i samhället, öka kraftigt vid ett slopande av den svenska alkoholpolitiken.

Om man införde ett system där omkring 1000 licensierade specialbutiker, med längre öppettider än dagens Systembolag, skötte försäljningen skulle alkoholkonsumtionen öka med 14 procent.

Om alkoholförsäljningen släpptes fri i livsmedelsbutiker med öppethållande alla dagar i veckan menar studien att alkoholkonsumtionen skulle ökad hela med hela 29 procent.

Konsekvenserna skulle förstås bli fler misshandelsfall, ökad dödlighet, höjd sjukfrånvaro och stora kostnader för samhället. Hårdast skulle unga och storkonsumenter drabbas.

Den svenska alkoholpolitiken och Systembolagets monopol är alltså mycket lätt att motivera ur ett folkhälsoperspektiv. Det gäller även ur ett EU-perspektiv.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag, med anledning av turerna kring Bostaden, om varför kommunala bolagssfärer är principiellt mycket tveksamma:

"Kommunala bolagssfärer lever sina egna liv

Kommunala bolagssfärer bör man betrakta med stor skepsis. Upplägget leder ofta till härvor av tajta och invecklade nätverk med partipolitiska makthavare i motstridiga roller, oklar ansvarsfördelning och grumliga interna förhållanden.

Det är mer regel än undantag att konkurrensen snedvrids till medborgarnas nackdel när bolagsivern lämnar det samhällsnyttiga för det kommersiella.
Kommunala tillgångar låses fast på ett märkligt och odefinierat sätt.
De som ingår i ledningarna och har kontrollen brukar bli irriterade när sådan här kritik framförs, när någon sabbar partyt, så att säga släcker cigarrerna.
Ledningskulturen vill de inte få ifrågasatt.

De nervösa reaktionerna från delar av kommunledningen med anledning av händelserna i Bostaden och Brita Natanaelssons avgång som vd bekräftar detta.

Demokratiska ideal lovordas ofta högt av ena mungipan när kommunala bolag försvaras, medan den andra tiger som muren i ett hemlighetsmakeri om hur makten egentligen utövas.

För den inre kretsen - oftast en liten grupp män - är det härliga tider när de kommunala bolagen brummar på och skapar ett pussel av statusfyllda uppdrag för etablissemanget att lägga.

Och när det ekonomiska utfallet presenteras med saftiga plus behöver man inte befara en negativ opinion.

Under tiden riskerar ovanor, missförhållanden och osunda strukturer att växa.

Om Brita Natanaelssons insats som vd för Bostaden utmanat - eller uppfattats utmana - sådana strukturer är svårt för utomstående att avgöra. Men redan att misstanken föreligger att det är orsaken bakom hennes avgång visar på det principiellt tvivelaktiga med svällande kommunala bolagssfärer.

Turerna kring Bostaden understryker att kommunala bolag aldrig ska betraktas som några 'juveler' i kronan som är fredade från kritik och granskning.

Det kan givetvis finnas kommunala bolag vars existens och omfattning går att motivera.
Men det är långt mer sällan fallet än vad de inre kretsarna vill få oss att tro.
Och det kan finnas principiellt tvivelaktiga kommunala bolag som ändå sköts bra, professionellt och med framstående verksamhet. Ledningar kan vara kompetenta och rakryggade. Men i få fall låter sig framgången härledas till just den kommunala bolagsformen.

Att de styrande nätverken och de kommunala bolagssfärerna ifrågasätts är en demokratisk nödvändighet."

I dagens huvudledare skriver vi om en välkommen utveckling mot friare former och fler aktörer i försäljningen av läkemedel.

Liberala Nyhetsbyråns blogg uppmärksammar en artikel i Aktuellt i politiken om ett regelverk som har en hel massa år att hämta igen innan det blir modernt.

Nej, det här vädret duger inte. Jag ber att få instämma i gårdagens reporterjour i papperstidningen som ifrågasatte varför augusti inte räknas till höstmånaderna.

Men, det finns ändå lyckliga ögonblick att betrakta som motmedel.

En kollega uppmärksammade mig, som alltid ligger några månader efter, i går på den omsusade brittiske operasångaren, tidigare mobiltelefonförsäljaren, Paul Potts som gjorde sådan succé i det brittiska programmet "Britain's got talent", ett slags motsvarighet till 'Idol' eller 'Talang'.

Man kan se hans första framträdande på YouTube och det är fantastiskt. Jag är svag för sådant.

Situationen, publikens reaktioner, sånginsatsen, atmosfären i rummet och i sändningen (vilket ju är två olika saker) - allt påminner mig om varför jag tycker att liveuppträdanden är det intressantaste fenomen som finns och varför jag valde att läsa teatervetenskap på universitet.

Och att han sedan sjunger Puccini gör ju inte saken sämre.

Den förändring som regeringen i går aviserade i biståndspolitiken med färre mottagarländer, högre effektivitet och en starkare betoning av demokrati och mänskliga rättigheter är mycket välkommen.

Det viktiga måste vara hur biståndet används och kan komma till nytta på allra bästa sätt, inte att man kan hänvisa till statistik över så många mottagarländer som möjligt.

De inom oppositionen som nu i ren automatik är kritiska - och plötsligt börjar sväva på målet om inställningen till exempelvis Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna - kommer nog att stå väldigt ensamma inom kort.

Huvuddragen i den här förändringen är efterlängtade och ett exempel på hur den här regeringen tar tag i frågor som den förra inte lyckades hantera riktigt.

Sedan kan man givetvis alltid diskutera enskildheter. Det är viktigt med en tidig och sedan regelbunden uppföljning av hur den nya biståndsstrategin används och fungerar.

Däremot finns det ingen anledning att - som vissa kritiker kampanjat för under sommaren - överge ambitionerna att ha ett omfattande bistånd med enprocentmålet som ideal.

Behoven finns och solidariteten är nödvändig. Det är också ur det perspektivet som den nya ordningen för bättre använt bistånd känns rätt.

Dagens huvudledare resonerar mer kring detta.

Tyvärr missade jag alltså första timmen av dagens fullmäktige, som jag skrev i förra blogginlägget, men kanske kom dagens mest självklara besked från Bernt Andersson, ordförande i Bostadens styrelse, när han på en interpellation från moderaternas Nicklas Sandström meddelade att Kommunicera, så småningom, ska öppna nätet för fler operatörer i hyreshusen på Lilljansberget.

Allt annat hade förstås varit en praktskandal och ett skämt, och hade för evigt blivit en symbol av hur kommunala bolagstrassliga monopol korrumperar.

Det verkar vara illa nog som det är om man följer debatten kring turbulensen inom Bostaden, en fråga vi ska återkomma till på ledarsidan.

Några anteckningar, höstens första fullmäktigesammanträde i Umeå: Skola, rättvisemärkning, miljökvalitetsnorm, folkomröstningskrav, regioner.

Jag missade den första timmen på grund av ett tandläkarbesök, men sedan gick jag omkring med snäcka i örat och lyssnade till debatten resten av dagen.

Tyvärr fanns det ingen tid att närvara på plats den här gången, men förhoppningsvis blir det läge för lite livebloggning vid något kommande sammanträde.

Några kommentarer om dagens övningar:

Skolan: en debatt om kvalitetsutvärdering på initiativ av folkpartiets Britt-Marie Lövgren och en debatt om hörselkåpor i skolan på initiativ av moderaternas Anders Ågren där man i båda fallen anar hur socialdemokraterna långsamt planerar att backa från tidigare attityder, men utan att vilja göra det helt eller erkänna det öppet.

Hörselkåporna tycker jag är en väldigt intressant fråga där jag i sak faktiskt håller med både motståndarna och förespråkarna.

Å ena sidan: Det är skandal om hörselkåpor får ersätta vuxenvärldens ansvar för att skapa en bra arbetsmiljö i skolan och det borde ytterst sällan förekomma en sådan ljudvolym i ett klassrum att hörselkåpor känns som ett nödvändigt alternativ.
Å andra sidan: Om enskilda elever på det sättet kan hitta inre ro och höja koncentrationsförmågan så varför inte - alla elever är unika inidvider och vägarna till arbetslust och arbetsro kan vara många).

Rättvisemärkning: det är en utmärkt, liberal idé att försöka få Umeå att bli en så kallad Fair Trade City genom rättvisemärkt upphandling och stort utbud av rättvisemärkta produkter.

Det är ett lysande exempel på hur man kan använda marknadsekonomiska mekanismer för att förbättra villkoren för utsatta människor och göra viktiga ställningstaganden för miljö och anständiga arbetsvillkor.

Och i dag finns det ju en bredd på och kvalitet i det rättvisemärkta sortimentet som gör en sådan strategi möjlig.

Miljökvalitetsnormen: åtgärdsprogrammet för minskade kväveoxidutsläpp och bättre luft i Umeå är i det stora hela bra och innehåller flera välbetänkta punkter.

Men något luddigt är det ändå så länge kommunen sitter där - med arvet från gamla misslyckanden? - och är helt beroende av att staten ger klartecken för en ringled runt staden för att utsläppskraven ska kunna uppfyllas.

Vägfrågorna lär fortsätta att vara en följetong i debatten under hösten, och i väntan på en lösning så är det alltså tveksamt om övriga åtgärder räcker för att få till en rejäl förbättring av luftmiljön i Umeå.

Folkomröstningskrav: miljöpartiet vill se en folkomröstning angående Öns framtid. Det är lätt att hålla med om frågans stora betydelse och om behovet av en omfattande förankringsprocess, men det är lika lätt att hålla med om invändningarna mot en folkomröstning i detta skede.

Den parlamentariska demokratins ställning och ansvar borde snarare uppvärderas än nedvärderas - och det är svårt att se hur en folkomröstning om Öns framtid skulle utformas konkret, med vilka alternativ i vilket läge av planeringen.
Den tänkta beslutsgången känns som ett bättre alternativ.

Regionerna: Man kan ana vissa spänningar inom partierna - framför allt inom den socialdemokratiska ledningen i Umeå - i frågan om regionernas framtid och Ansvarskommitténs förslag.

Men det är bra att debatten hålls vid liv, som flera talare påpekade i fullmäktige. Västerbotten skulle kunna ha mycket att vinna på en nyordning där de fyra nordligaste länen går samman i enlighet med Ansvarskommitténs grundtankar.

Förutsättningarna är att alla aktörer vill och att det finns en folklig acceptans för en sådan regionbildning - men den kan ju aldrig uppstå om inte de lokala politikerna fortsätter att argumentera och diskutera varför förändringar är nödvändiga om Norrland på bästa sätt ska kunna öka sin konkurrenskraft och samla sina resurser.

Det är fascinerande när man som förälder tillsammans med ett barn går tillbaka till sånger och barnböcker som man minns från den egna barndomen men vars innehåll man nu kan konstatera att man aldrig reflekterade särskilt mycket över.

'Vi gå över daggstänkta berg' är ju en klassisk sång som vi sjöng tusentals gånger hemma när jag var liten.

Men först ikväll, när jag sjungit den i egenskap av förälder, upptäcker jag plötsligt texten - och framför allt andra versen:

'De gamla och kloka må le, fallera,
vi äro ej förståndiga som de, fallera.
Men vem skulle sjunga om våren den unga,
om vi vore kloka som de? Fallera.'

Samtidigt slår det mig, ett ögonblick efter den första identifikationen med de unga, att jag förstås nu mer tillhör de gamla och kloka som ler, fallera.

Trots alliansens problem förblir regeringsfrågan en huvudvärk för socialdemokratin.

Det lär om inte annat de kommande budgetdebatterna visa.

För även om strategin att säga så lite så möjligt om hur partiet under Mona Sahlin ska förnyas - eller att helt enkelt att strunta i förnyelsen och istället duscha varmt i opinionsmätningarna så länge vattnet räcker - lyckas under ytterligare något år, så måste socialdemokraterna förr eller senare börja diskutera hur de ska åstadkomma ett trovärdigt regeringsunderlag.

Koalitionen s-v-mp är inte i dag något reellt existerande alternativ, partierna har svårt att hålla sams och har inga ambitioner att erbjuda väljarna klara besked av det slag som alliansen trots allt gjorde i förra valrörelsen.

Dessutom är det nästan omöjligt att se hur vänsterpartiet och miljöpartiet ska kunna ingå i samma regering eller hur socialdemokraterna ska kunna vässa sitt program i ett förnyelsearbete utan att skapa en stor distans till vänsterpartiet.

Dagens Nyheters politiske redaktör Niklas Ekdal är nog därför inte så snett ute i den här krönikan.

Alliansen har ett ganska bra utgångsläge. Men det kräver att framför allt statsministern slutar bete sig som om han redan är mätt på uppdraget och bara tänker sitta av det tre år till, vilket jag bloggade om även i lördags.

Just nu gör Fredrik Reinfeldt och de okordinerade övriga tre partiledarna inom alliansen livet lätt för oppositionen genom den slappa och slöa inställning man har när det gäller att fortsätta förklara, försvara och bilda opinion kring den förda politiken, principerna bakom den och de reformer man genomför eller förbereder som har bredare syften än enbart den, i och för sig viktiga, arbetslinjen.

Budgetdebatterna är ett ypperligt läge att lyfta fram regeringsfrågan och via den återta initiativet i debatten. Det finns inga ursäkter om alliansen misslyckas med det under hösten.

Wer kann, der tut - den som kan något gör det också - lär Erika Mann ha uttryckt saken i sarkastisk stil. Något liknande skulle man kunna säga till regeringen.

Dagens huvudledare handlar om Umeås politiska situation med anledning av att fullmäktige i dag har sitt första sammanträde efter sommarpausen.

Den här veckan är det Jonas Morians tur att svara på några frågor om veckan som gick.

Det handlar bland annat om försvaret, en nedvärderad tryck- och yttrandefrihet och cigarettrök i trädgårdar. Om vem som är Kungen ges också klart besked.

Giant Superman, nja, det känns inte helt bra att Going Kronos fick ge sig mot en åttaåring som mest varit en skicklig medhängare under säsongen, om än i kvalificerade sällskap.

Men man får nog vänta till nästa års storloppssäsong innan några slutsatser kan dras om Lutfi Kolgjinis matchning av Going Kronos. Kommer hästen att utvecklas eller ta stryk av sommarens lopp?
Om han inte utvecklas ytterligare är han - med all respekt för Giant Superman - inte det fenomen som så många trott.

I dag borde det vara dags för Going Kronos.

Är han så bra som man trott bör han kunna vinna dagens gulddivisionslopp från dödens.

Men han måste vara åtminstone i närheten av sin toppform, och det får inte strula.

En Citation med rätt lopp tillhör världseliten. Jag har fortsatt känsla för Red Chili Pirat.

Och sedan måste jag bekänna att jag gillar Jaded skarpt. Möjligen är formen inte på topp där, men som skrällbud tycker jag att han känns intressant om man inte spikar Going Kronos.

Thai Tanic och franska My Love Lady kan säkert också vinna.

Någon av dessa motståndare lär ju få det perfekta lopp. Going Kronos måste alltså vara helt enkelt bäst för att vinna.

Finansminister Anders Borg talar om ett stramt budgetläge inför regeringens förhandlingar i helgen. Det här till ritualen att en finansminister gör förebyggande utspel för att hålla förväntningar i schack.

Men det verkligt intressanta blir vad regeringen väljer att tala om utöver jobb och ekonomi - områden där situationen ser ljus ut och den förda politiken kan förväntas uppnå goda resultat även under kommande år utifrån konjunkturens förutsättningar.

Vad debatten, opinionsmätningar och allianspartiernas uppträdande visar är att regeringen inte får snöa in på enbart arbetslinjen eller koncentrera sig enbart på redan gjorda uppgörelser.

Det handlar dels om att de enskilda partierna måste föra vitala idédebatter, men också om att alliansen som regeringsunderlag måste visa att den har energi, samarbetsvilja och samordningsförmåga som räcker för en hel mandatperiod.

Och regeringens ledande ministrar - framför allt den frånvarande statsministern - får inte göra sig bekväma i tron att deras opinionsbildande uppgift, nödvändigheten av att hela tiden på nytt förklara och försvara gjorda reformer, lyfta blicken och sätta in enskildheter i ett större sammanhang, klarades av i förra valrörelsen.

Alliansen och dess fyra partier måste ta debatten varje dag samtidigt som man vågar tänka vidare, utveckla visionerna för kommande år och så smått för nästa mandatperiod. Annars kommer väljarna fortsätta att vara svalt inställda.

Konkurrensen är ju inte hård på området.

Socialdemokraternas uppsving kan i huvudsak förklaras av en gammal vana i Sverige vid socialdemokratiska regeringar som fört till ett lätt nostalgirus i opinionen och nervositet inför förändringar av gamla, låsta system - och av det faktum att väljare som inte blivit övertygade av regeringens sätt att företräda sin politik kunnat projicera alla sina önskemål på en socialdemokratisk ledning som inte sagt särskilt mycket alls om vad den vill göra.

Missnöjet med enskilda reformer har synts direkt i opinionsmätningarna, medan stödet för många andra reformer inte tagit sig uttryck i konkreta, mätbara partisympatier. Det är ett av alliansens dilemman.

De få gånger som socialdemokratins företrädare konkretiserat sin politik har många kommit ihåg varför det blev maktskifte mitt under högkonjunkturen och stödet för oppositionen har sjunkit, om än fortfarande på höga nivåer.

Nu har regeringen chansen, efter en mer normal och förberedd budgetprocess än förra året, att återta initiativet i den politiska debatten och visa att alliansen fortfarande existerar och förmår att utvecklas på det sätt som en regeringskoalition måste.

I min lördagskrönika skriver jag om Umeås framtid som kreativ stad:

'Umeås framtid som kreativ stad

Det senaste numret av den tyska tidskriften Der Spiegel handlar om trendiga, coola så kallade 'Second cities'.

Uttrycket syftar på städer som utan att bli megastora metropoler lockar till sig företagsamma och innovativa människor genom överblickbarhet, trygghet, karriärmöjligheter och mötesplatser för det som med ett modebegrepp kommit att kallas den kreativa klassen.

'Glöm London och Paris', ropar Der Spiegel ut på omslaget, 'Europas coola städer är... Amsterdam, Barcelona, Dublin, Köpenhamn, Tallinn, Hamburg...'

Uttrycket 'den kreativa klassen' har lanserats av ekonomen Richard Florida. Genom föreläsningar och boken 'The Rise of the Creative Class' har han lagt grunden till en uppmärksammad och ofta anammad teori om hur vissa grupper i samhället möts och skapar tillväxt i städer präglade av TTT: Teknologi, Talang och Tolerans.

Den dynamiska, bohemiska, öppensinnade smältdegel av idéer och projekt som den kreativa klassen - akademiker, ingenjörer, tekniker, konstnärer, läkare, designers, affärsmän, entreprenörer, journalister osv - skapar är den bästa grogrunden, så kan teorin sammanfattas, för framsteg och utveckling i en region.

Richard Floridas tankegångar har kritiserats för att vara ett briljant men vilseledande sätt att vända på orsakssambanden.

Det hans resultat visar, som bland annat välfärdsforskaren Andreas Bergh vid Ratio framhävt, är kanske bara ett välkänt, föga upphetsande samband mellan kvalificerad utbildning och tillväxt.

Högre genomsnittlig utbildningsgrad brukar ju i sin tur ofta gynna tolerans, mångfald och variation. Satsa på den gamla hederliga skolan, alltså, och ge alla elever chansen.

Det är inte lika eggande som att försöka subventionera och kommunalpolitisera fram trendiga stadsmiljöer för tillväxtgenererande människor, men mer effektivt, menar Floridas kritiker.

Själv är jag till att börja med ytterst tveksam till kopplingen mellan begreppet kreativitet och några utvalda karriärvägar.

Jag tror man når längre och förstår fenomenet bättre genom att lyfta fram det kreativa förhållningssättet som finns hos individer eller grupper inom alla olika yrken och samhällssektorer.

Förmåga att formulera problem och hitta lösningar, analytisk och intuitiv begåvning och entreprenörsanda, behövs i alla sammanhang. Det är bättre att tala om kreativa individer i kreativa miljöer än att kopiera gammal, förlegad klassterminologi.

Men hela diskussionen kring Richard Floridas teorier har förtjänsten att betona hur viktiga miljöer som tillåter och främjar kreativitet är för städer och regioner med vilja att växa, hetta till, attrahera, vinna.

Och även om politiker ska akta sig för att tro att de med ekonomiska medel och typiska kommunalpolitiska projekt kan sätta igång dynamiska processer som måste börja av sig själva, så spelar givetvis stadsplanering en viktig roll.

Det finns en rik flora av forskning och filosofier kring vad kreativitet och kreativa miljöer egentligen består av.

Den amerikanske sociologen Ray Oldenburg har myntat det användbara uttrycket 'den tredje platsen' för att beskriva var socialt umgänge och utbyte mellan människor äger rum i en stadsmiljö utanför hemmen och arbetsplatserna.

Den svenske geografen Gunnar Törnqvist har i boken 'Kreativitetens geografi' analyserat vilka typer av miljöer som brukar stimulera förnyelse och nytänkande.

Det handlar mycket om närhet och kontakt mellan människor på koncentrerade platser i städer som uppmuntrar till möten. Och som väntat fungerar stela, tröga, homogena strukturer hämmande.

Huruvida Umeå bäst låter sig beskrivas som en stor småstad, en liten storstad eller en unik regional huvudstad är intressant att diskutera. Framtidsutsikterna är inte självklara, vilket VK:s nyhetsartikel i dag om det stora antalet distansstudenter understryker.

Att Umeå har många drag av kreativ, trendig andrastad i en svensk kontext är uppenbart. Det är på sikt långt viktigare än kvantitativa mål. Men hur kan statusen bevaras, så att utvecklingen inte stagnerar?

Svaret är förutsägbart: Bra skolor, framstående universitet, pålitlig social service, konkurrenskraftigt företagsklimat och dynamisk arbetsmarknad - klassiska liberala politiska målsättningar.

Men också attraktiva stadsmiljöer fulla av idéer är viktiga.

Så när planerarna ändå står i färd att fatta avgörande beslut om nya kvarter eller centrala byggen kan de med fördel ställa sig frågan: vad gynnar bäst det kreativa mötet mellan människor i framtidens Umeå?

...för då drar vi igång med ett litet nytt upplägg för just lördagarna.

Jag återkommer förstås även här på bloggen med min kröniketext. Rubriken kan jag väl avslöja redan nu: 'Umeås framtid som kreativ stad'.

Och så blir det i papperstidningen en rankinglista över mina fem favoriter i den tecknade serievärlden.

Det här är en utveckling som jag tycker är synnerligen intressant. Men jag tror att kopplingen presidentkandidater-Hollywood är något av ett stickspår.

Det som både massmedia och forskning framöver kommer att ägna stor uppmärksamhet är inte vilken politiker som samarbetar med vilken skådespelare - utan vilken politiker som själv är mest begåvad inom de politiska kontexterna på att kommunicera med en publik: live eller via tv, internet, mobiltelefoner, vad det nu blir i framtiden.

I en signerad text på dagens ledarsida så fortsätter jag att fundera kring Öns framtid och formulerar några utgångspunkter som jag tycker borde vara vägledande för beslutet, oavsett vilken volym man till sist väljer att satsa på:

'Att bebygga Ön med rätt utgångspunkter

Om man går in på Umeå kommuns hemsida så kan man titta på hur den tänkta byggnationen av Ön skulle kunna komma att se ut och även läsa kommunens konsekvensutredning.

Det är skrämmande och kittlande på samma gång.

En del bilder antyder att Öns norra del ska omvandlas till en modern form av betongförort: tät, stereotyp bebyggelse, något monstruös med tanke på läget och miljön, tråkig vy från andra sidan älven och med få spår av den kreativa staden som vill göra ett unikt läge till en alldeles speciell attraktion.

En sådan exploatering vore beklaglig.

Men här och var i bildmaterialet, som förstås inte är arkitekternas slutidéer, kan man samtidigt ana att en bebyggelse med viss volym - vilket ju kan vara en förutsättning för att fler ska få chansen till inflytt och de ekonomiska boendevillkoren inte ska bli orimliga - skulle kunna bli lyckad.

Jag tror att det avgörande är vilka utgångspunkter man har.

Några borde vara givna:

Öns kvaliteter och i dag outnyttjade potential som grönområde måste bevaras och förverkligas även om ny bebyggelse tillkommer.

En förutsättning för att Ön ska bli en levande grön punkt i den växande staden är ju att fler kan bo där, att liv, närvaro och rörelse uppstår. Men den gröna känslan måste också prioriteras och en generös tillgång till älvnaturen säkras på ett intelligent, inte pliktskyldigt sätt.

Och grönområdet måste bjuda in alla umebor, inte bara inflyttade. Man kan utforma stadsdelar så att de fungerar bra uteslutande för närboende. Men Ön borde vara en attraktion som skapar rörelse över vattnet och vidgar staden för alla.

Arkitekturen måste, oavsett höjd, material, volym och placering, förena smakfullhet med djärvhet, vackra lösningar med nyskapande form. Bort med det fantasilösa, förutsägbara.

Misslyckas man med att använda Ön för att skapa en unik vy är det ett historiskt nederlag.
Lyckas man kan Umeå få det efterlängtade motiv som signalerar en förmåga att ro flera ambitioner i hamn samtidigt.

Utmana konventioner, våga! Arkitekturen ska lysa under många decennier i en tid när det kreativa, identitetsrika, eggande kommer att stå i centrum.
Att inte göra något djärvt, inspirerande av Ön vore ett svek.
I vilken skala återstår sedan att debattera, men djärvhet behöver inte vara liktydigt med stort, lika lite som gröna lösningar behöver betyda smått.

Under hösten väntar nytt utredningsmaterial och en ytterst livlig debatt om Öns framtid. Säkert kommer överord att växlas.

Men det viktiga är att alla aspekter hinner belysas, att det inte stannar vid typiskt teknokratiska hjärtefrågor som antalet lägenheter eller vägdragningar, utan att även lösningar när det gäller estetisk utformning, vyer, tillgänglighet, livsmiljö och ekologi hinner värka fram som gör Ön rättvisa och ger Umeås framtida generationer något att vara stolta över, inte sucka åt.'

I dagens huvudledare diskuterar vi Bostaden och den kommunala bolagssfären i Umeå.

Jag har ofta framhävt att Hillary Clintons största belastning i försöken att bli demokraternas presidentkandidat och USA:s nästa president kan bli väljarnas skepsis till att fortsätta följetongen Bush-Clinton-Bush med ytterligare en Clinton, oavsett dennas förtjänster.

John Edwards försöker spela på den skepsisen i sin kampanj.

Och här är en intressant, kritisk analys i Time av hur republikanernas ledande kandidat Rudy Giuliani hanterat frågor kring utrikespolitiken och kampen mot terrorismen - ett område som han betonar mer än kanske någon annan så här långt i sin kampanj.

Der Spiegel har i veckans nummer en mycket intressant artikel om coola städer i Europa och den så kallade kreativa klassens betydelse för tillväxt och uppsving.

Städer och det urbana är ett tema som jag ska återkomma till på ledarsidan och här på bloggen några gånger framöver, inte minst i ljuset av debatten om att bygga på Ön. Och då ska jag även referera mer till den temaartikeln i Spiegel.

Men jag vill inte undanhålla er vilka sex städer som lyfts fram som exempel på coola platser:
Amsterdam
Barcelona
Dublin
Köpenhamn
Tallinn
Hamburg

Vilka sex städer i Sverige skulle komma med i en sådan uppräkning? Umeå förstås, men i övrigt?

Här kommer min syn på läsarkommentarer, anonymitet och Lennart Holmlunds inställning.

Jag tycker för övrigt att Lotten Lindström resonerar klokt i det här inlägget, även om jag vill ta upp en del andra aspekter och inte drar precis samma slutsats.

----------------
För det första: att man inte vill svara på anonyma kommentarer eller ha anonyma kommentarer under ens egen blogg har jag respekt för.

Det är svårt att förhålla sig till aggressiv kritik som framförs anonymt, och principen att man bara svarar dem som skriver under med sitt namn är helt legitim, jag delar den nästan utan undantag.

Mina invändningar mot Lennart Holmlunds hållning riktar sig alltså inte mot hans ovilja att ta emot anonyma kommentarer direkt under bloggen, något som ju även VK:s webbredaktion, då idén att under hans blogg sålla anonyma kommentarer från med namn undertecknade visat sig ogörlig, accepterat.

-----------------
För det andra: möjligheten att kunna skriva under pseudonym och kritisera makthavare är viktig i en demokrati.

I VK:s papperstidning accepterar vi pseudonymer på insändarsidorna, men inte på debattsidan.

Att som enskild medborgare kritisera den förda politiken, komma med besvärliga invändningar mot etablissemanget och de styrande nätverken, kan få konsekvenser av olika grad - den som påstår något annat har dåligt kontakt med verkligheten.

Det gäller även i Umeå.

Lennart Holmlund är Umeås mäktigaste man som bloggar i egenskap av kommunalråd.

Att hans åsikter, liksom exempelvis mina inlägg i egenskap av politisk chefredaktör, på olika sätt ska kunna debatteras och diskuteras är av avgörande vikt för demokratin i Umeå och även givetvis för VK:s trovärdighet.

Därför är det värdefullt och bra för debatten att det finns utrymme på olika ställen även för inlägg där skribenten inte undertecknar med namn. På vk.se sker ju dessutom en nödvändig publicistisk granskning innan inlägg läggs ut.

Lennart Holmlund kritik av rätten att som läsare kommentera nyhetsartiklar anonymt är därför svår att förstå.

----------------
För det tredje: alla läsarkommentarer är inte under av saklighet och relevans, en del är med förlov sagt plumpa och grova och en del debatter spårar ärligt talat ur.
Men det gäller - hör och häpna - även en del inlägg i de politiska bloggarna, eller i riksdagens partiledardebatter, i insändare och debattartiklar, kanske till och med en och annan ledare i dagstidningarna.

Man får alltid räkna med att det i den fria debatten förekommer inlägg som inte kännetecknas av konstruktivitet, balans, hyfs eller intellektuell nivå.
Där skiljer sig inte läsarkommentarer under nyhetsartiklar på vk.se från andra debattforum.

Poängen är att många av de omdiskuterade läsarkommentarerna på vk.se är insiktsfulla, intressanta, sakliga och engagerade på ett sätt som snabbt tillför debatten något.
Den debatt som förs där är värd att följa, även om inte alla enskilda inlägg tillför något eller kan tas på allvar.

---------------
För det fjärde och här kommer min kritik av Lennart Holmlunds inställning: när man själv använder sin blogg för hårda attacker - ofta med ett klassiskt anonymiserande av meningsmotståndare, spridande av halvdana rykten och raljanta slag under bältet - så måste man naturligtvis vara beredd att få svar på tal.

Lennart Holmlunds blogg är underhållande delvis för att den är så frispråkig och slängig.
Men den blir djupt problematisk om han, som Umeås mäktigaste man, vill ha den som ett frirum för attack på anonymiserade meningsmotståndare utan att ge någon chansen att svara.

Lennart Holmlund borde väl, med sin stil, välkomna en engagerade debatt - där ju även röster höjs till hans försvar - hellre än att vifta undan den som varande under hans värdighet.

Problemet med Lennart Holmlunds inställning till läsarkommentarer är alltså inte att han är mot anonyma sådana direkt under sin blogg, utan att han själv använder sig blogg för attacker och angrepp i så medveten och stor utsträckning.

I den position som han har borde det vara självklart att då också bejaka möjligheten för medborgare att i olika former reagera och diskutera.

Spelmissbruk är ett ofta underskattat men troligen stadigt växande problem i Sverige, inte minst bland unga.

I dagens huvudledare tar vi upp den krängande svenska spelpolitiken.

Problemet är att de officiella argumenten för spelmonopolet inte längre stämmer överens med verkligheten.

Som de statliga spelbolagen satsar och marknadsför sig är det uppenbart att insatser för folkhälsan inte står överst på deras dagordning.

Och med internationella aktörer som erbjuder spel via internet har monopolet redan i praktiken fått sällskap av en grumlig och svåranalyserad gråzon som inte känns tillfredställande.

Det betyder inte att arbetet mot spelmissbruk och den tydliga folkrörelsedimensionen i spelpolitiken behöver överges, utan tvärtom att en reform är nödvändig som får mål, medel, förutsättningar och ambitioner att hänga ihop bättre.

Ett första steg är att avreglera dagens system och ersätta det med något mer genomlyst, klart definierat och logiskt.

Ledaren resonerar kring detta, kring ett argument som ofta förs fram inom travsporten för bevarat spelmonopol ochh kring alliansens tydliga splittring i frågan.

Tänkvärt om åsiktsbildning. Den Okände i Strindbergs drama 'Till Damaskus', tredje delen:

'Ja, vän; går man med samma tankar, vidhåller sina åsikter hela livet, så blir man enligt naturens ordning föråldrad, kallas en konservativ, gammalmodig, stillastående; och följer man utvecklingens lag, tågar framåt med sin tid, förnyar sig av tidsandans alltid unga impulser, kallas man vinglare och avfälling.'

Varpå P. Melcher i en replik strax efter svarar:

'Unge man, relativt unge man! Du har börjat livet med att jaka till allt; sedan fortsatte du med att principiellt neka till allt. Sluta nu med att Sammanfatta! Alltså: var icke exklusiv länge! Säg icke: antingen - eller, utan både - och! Med ett ord, eller två: Humanitet! och Resignation! -

Ridå.

Gång på gång kommer uttalanden som visar hur svensk flyktingpolitik ofta präglas av en hård och inhuman hållning, trots officiella försäkringar om motsatsen.

Migrationsverkets åsikt att det inte råder någon väpnad konflikt i Irak har som bekant kritiserats kraftigt.

Liksom den häpnadsväckande åsikten, framförd från ansvarigt håll i tv häromkvällen, att en homosexuell iranier som inte varit öppen med sin sexuella läggning inte kan anses ha varit utsatt för någon fara eftersom den iranska regimen inte bedriver någon jakt på homosexuella.

Slutsatsen, vilande på en tvivelaktig verklighetsbild, är alltså att Sverige inte vill ta emot någon som genom att hålla sin sexuella läggning hemlig har vissa möjligheter att undkomma det dödsstraff som en hänsynslöst grym regim belagt homosexualitet med.

Den moraliska kompassen snurrar vilt och skulle göra svensk flyktingpolitik lätt skrattretande om det inte vore så allvarligt.

Socialdemokraterna och moderaterna har i riksdagen under ett antal år gått samman och tillsammans försvarat de inhumana dragen i flyktingpolitiken trots hård kritik från övriga partier.

Men med maktskiftet och det ökande inflytandet för liberala krafter över regeringspolitiken borde det vara läge att dra igång en rejäl kampanj för omläggning av flyktingpolitiken.

...fortsättning på föregående blogginlägg.

Några saker är nödvändiga att slå fast för att diskussionen om nedläggningarna i inlandet ska bli konstruktiv och framåtsyftande.

Nedläggningarna är olyckliga och ogenomtänkta utifrån en långsiktig analys av möjligheterna och fördelarna i framtiden med att bedriva den här typen av myndighetsverksamhet i glesbygdskommuner.

Någon annan utångspunkt för kritiken blir svår att försvara.

Myndigheter har ett ansvar att vara effektiva och rationella - man kan inte bevara kontor och jobb av regionalpolitiska skäl när allt annat talar för att de borde ligga någon annanstans.

Argumentationen att man bör undvika nedläggningar därför att orterna redan är döende är alltså livsfarlig för inlandet. Den kommer inte att vinna något gehör.

Utgångspunkten måste vara den motsatta: med snabb teknisk utveckling, omfattande investeringar, nya livsmönster, framväxande småföretagaranda uppmuntrad av en bättre regeringspolitik och optimistiskt stämning finns det all anledning att se positivt på glesbygdskommunernas framtidsutsikter.

Där kan företagande och investeringar skapa nya jobb och aktiv inflyttning som lägger grunden till god välfärd och skola.

Där finns en potential som ska vårdas, inte misstros.

Att i det läget följa gamla mönster när myndigheter omorganiserar och effektiviserar, fortsätta ett gammaldags centraliseringstänkande och faktiskt och symboliskt ge inlandskommunerna en ordentlig knäck när det gäller serviceutbudet är feltänkt.

Utifrån en rationell analys av myndigheternas organisation och uppdrag är det lätt att hitta argument mot dessa nedläggningar. I själva verket tycks de motiverade delvis av en misstro mot glesbygden, alltså ett slags anti-regionalpolitik. Det är inte vettigt.

Risken är givetvis överhängande att nedläggningarna, som jag skrivit tidigare, blir självuppfyllande profetior, att de förändrar förutsättningarna för inlandet på ett sätt som ger dem skenbart rätt i efterhand.

Men även inlandskommunerna måste själva tala tydligare om sin livskraft, inte fastna i ett passiviserande behovstänkande gällande bidrag och centralt omhändertagande.

Frågan har också - även om ministrar inte kan och ska styra direkt i sådana här frågor och vi snarare bör sträva bort från den gamla typen av socialdemokratisk pampvälde - en politisk dimension.

Socialdemokratins långa välde och övergripande politiska inriktning har inte varit bra för de grundläggande förutsättningarna i glesbygdskommuner, men partiet har trots det i val efter val fått väljarnas stöd till en politik i gamla hjulspår.

Nu har en ny regering chans och skyldighet att förbättra möjligheterna genom en bättre utbildnings- och näringslivspolitik som ger framgångsrika små kommuner goda möjligheter att behålla gamla och locka nya invånare.

Men ytterst påverkar givetvis även de politiska beslutsfattarna hur myndigheterna är organiserade och väljer att utforma sin verksamhet.

Därför vore det välkommet, när protesterna mot nedläggningarna växer, med en grundlig analys av hur mottot "Hela Sverige ska leva" hanteras av en ny alliansregering vars övergripande politik är betydligt mer glesbygdsvänlig än den tidigares, men under vilkens första år nedläggningstrenden från socialdemokraternas tid alltså fortsätter som vanligt.

VK berättar i dag på nyhetsplats att Norrlands inland tappat över 2300 statliga jobb mellan åren 1993 och 2005.

När nu även skatteverket beslutat lägga ned kontoren i Lycksele och Vilhelmina, och fler nedläggningar hotar, är det av största vikt att klargöra varför dessa aktuella beslut är ogenomtänkta och dåligt grundade.

Men först bör man för anständighetens och tonlägets skull konstatera, när nu en del socialdemokratiska debattörer på nytt löper amok i anklagelser mot alliansen, att det under de aktuella åren satt socialdemokratiska regeringar 11 av 12 år, och att socialdemokratiska styren har övervakat större delen av den epok som inneburit motgångar för och utflyttning från inlandskommunerna.

De socialdemokrater som alltså söker vinna poäng i denna fråga gör sig bara löjliga och försvårar i själva verket situationen ytterligare genom att med sin historieförfalskning blockera en seriös debatt vars slutsatser torde tala till inlandets fördel.

Men åter till sakfrågan: nedläggningarna i inlandet. Det blir ämnet för en kommande blogg.

I en signerad text på dagens ledarsida fortsätter jag funderingarna kring Öns framtid och vad den kommer att säga om Umeås identitet och självbild.

Uttrycket älvmänniska använde en person på tidningen häromdagen för att beteckna sig själv.

Detta som något annat än exempelvis havsmänniska.

Jag hade inte hört just det uttrycket förut, men tycker att det är träffande. Var känner man sig hemma, vilken miljö rör man sig helst i, vilken omgivning förstår man sig bäst på?

Det är inte samma sak som var man trivs allra bäst i toppenstämning under kortare perioder, utan har mer med identitet och självbild över tid att göra.

Havsmänniska, älvmänniska, sjömänniska, skogsmänniska, slättmänniska, asfaltsmänniska - ingen tillhör enbart en kategori, men de flesta skulle nog ganska snabbt kunna och vilja placera in sig själva i någon av dem.

Själv skulle jag vilja vara havsmänniska, men inser att jag i grunden mer är en älvmänniska med starka drag av asfaltsmänniska.

Sundsvalls Tidning delar mitt här framförda motstånd mot att göra engelska till förstaspråk på framtidens svenska universitet.

Även Upsala Nya Tidning är inne på samma linje.

För övrigt delar jag uppfattningen att Statens biografbyrå bör läggas ned.

Bara myndigheter med ett uppenbart och rationellt existensberättigande bör upprätthållas.
Byråkrati som får ett eget liv eller dröjer sig kvar av ren slentrian ska givetvis avskaffas.

Filmcensuren har helt enkelt med tiden spelat ut sin roll. Det är bara att konstatera och gå vidare.

En helg i Stockholm gav nya tankar åt ett av mina favoritteman på sistone: boendemiljö och livskvalitet.

Vad är en stad?

Stad är inget entydigt begrepp. Ofta gör det en diskussion mer oklar än den var innan om man kastar in ordet stad som argument för det ena eller andra.

Småstad, storstad, gråstad, fullstad, fulstad, skönstad, snobbstad, bakstad, framstad, fristad, gladstad, surstad, bostad, helgstad osv.

Besöket i Stockholm inkluderade Skansen med barn, fantastiska promenader i en stadsmiljö som inte tar slut, en brusande vitalitet av det slag som man känner nästan direkt när man kliver av tåget, men också förortsångest och bostadsmarknadsdepression, totalt trafikkaos, överspända människor i överflöd rusande mot besvikelser eller självlögner och hotfull stämning på lördagskvällens pendeltåg.

Från det ena till det andra, från nostalgi till flyktbegär - ungefär som jag minns att det var när jag bodde där.

Jag kom, i Stockholm, att tänka på ett citat av Anneliese Boedecker som man kan läsa på vykort i Berlin:

'Die Berliner sind unfreundlich und rücksichtslos, ruppig und rechthaberisch, Berlin ist abstoßend, laut, dreckig und grau, Baustellen und verstopfte Straßen wo man geht und steht - aber mir tun alle Menschen leid, die hier nicht leben können!'

(I snabb översättning. 'Berlinarna är ovänliga och hänsynslösa, ohyfsade och rättshaveristiska, Berlin är frånstötande, högljutt, smutsigt och grått, byggarbetsplatser och igenkorkade gator var man går och står - men jag beklagar alla människor som inte får leva här')

Vad är en stad, vad är eftersträvansvärt i konceptet och vad är myt?

Det verkar om man följer de politiska bloggarna här på vk.se föga överraskande som om Ön kommer att bli en av de hetaste frågorna under hösten i Umeå.

Som jag skrivit tidigare hänger frågan om huruvida och på vilket sätt man bygger på Ön nära samman med synen på Umeås framtid och stadens identitet.
Den symboliska dimensionen är uppenbar.

Först, inte minst när det gäller frågan om hur och i vilken stil man bygger, måste man nog diskutera vad det är för slags stad som det växande Umeå vill bli.

Det blir ämnet för en kommande text. Håll utkik.

Den här veckan är det Miriam Nordfors tur att svara på några frågor om veckan som gick.

Det handlar bland annat om den svenska skolan, växande städer, högskolepolitiken och bakmaskiner.


Problemen i skolan med bristande baskunskaper hos eleverna och omfattande skolk uppmärksammades under veckan. Vad var det som gick snett i den svenska skolpolitiken under de senaste decennierna?

Grundproblemet har varit att skolpolitiken utformats efter elever som inte finns. Den har lett till att svaga ungdomar har snabbt slagits ut eftersom de inte fått tillräckligt med stöd och hjälp. Och de som har varit duktiga har hållits tillbaka av ett stelt system som inte ger utrymme för eleverna att utvecklas som individer.
Det har betraktats som en svaghet att vara annorlunda. Att sätta betyg på elever och utvärdera deras kunskapsnivå har ibland talats om som om det vore en tortyrmetod. Profilskolor har varit elitistiska och extrahjälp alltför stigmatiserande. Och resultatet av en sådan sorts politik blir att alla förlorar.


SCB:s senaste befolkningssiffror har diskuterats flitigt i Umeå, som vill växa från dagens 110 000 invånare till 150 000 invånare om några decennier. Är det viktigt för städer att växa befolkningsmässigt och i så fall varför?

Det är viktigt att städer växer, så länge det sker av rätt anledningar. Det är något som är fel om människor väljer att flytta till städerna för att det inte är möjligt att bo kvar på landsbygden. Men det är positivt att städer växer om anledningen är att folk lockas av jobb, dynamik och högre livskvalitet.
I det fallet kan en ökad befolkning bidra till att staden blir mer attraktiv för företag, att kulturlivet blommar upp och att hela regionen får sig en skjuts framåt.


Hur många universitet borde Sverige ha?

Debatten om antalet universitet är missriktad och konstig. Antalet universitet måste bestämmas av hur hög kvalitet utbildningarna håller. Hur många det totalt blir är irrelevant.
Alla skolor som klarar kvalitetskraven för att kalla sig för universitet ska få bli det. Om det sedan blir ett eller tio spelar ingen roll. Det finns inget egenvärde i att utnämna högskolor till universitet eller att ha ett visst antal.


Veckans nostalgitripp?

Statsminister Reinfeldts tal om skattesänkningar, och Ohlys tal om skattehöjningar. Svenska politiker behöver fräscha upp sina visioner.


Veckans framtidsvision?

Den moderata landstingspolitikern från Nässjö som vill 'stoppa kompisknullandet'. Synd bara att framtidsvisionen var mer modern för 100 år sedan.


Världens bästa uppfinning genom tiderna?

Bakmaskinen. Den bevisar att alla nya uppfinningar inte är bra.

I denna veckas lördagskrönika gjorde jag en liten betraktelse över bildningsbegreppet. Jag började och slutade krönikan med Kristina Lugn:

"Varför sökes en äldre, bildad, välklädd herre?

"...om du är en bildad välklädd herre", skriver Kristina Lugn i en dikt, "med glatt humör och livligt intellekt/ så gör det ingenting om du har ett mindre handikapp/ kontaktproblem försörjningsplikt/ och underbett och hepatit/ och pardonit och dålig mage".

Bildad? Den här krönikan ska inte dra några slutsatser angående bildningsbegreppet, men kretsa kring en frågeställning som borde uppmärksammas oftare i den av brådskande ärenden uppfyllda politiska debatten.

För bildning återkommer i en mängd uttryck vi slänger oss med, genomtänkt eller spontant, övertygat eller pliktskyldigt: folkbildning, utbildning, allmänbildning, personlighetsbildning, avbildning, att uppträda bildat, osv osv. Bildning är litet grand som liberalism - ett begrepp som känns så attraktivt för så många att det vuxit en hel regnskog av undervegitation och nya ordled kring den ursprungliga stammen.

Bildningsbegreppet är också som en spann man kan sänka ned hur djupt som helst i kulturhistorien och med vars hjälp man kan lyfta upp föreställningar om människan och hennes plats i världen ur olika epoker.

En av de bästa texter om bildning som jag någonsin stött på stod häromveckan att läsa i tyska tidskriften Die Zeit-magazin och var skriven av Peter Bieri, professor i filosofi vid Freie Universität i Berlin.

"Bilda sig", skriver han, "är något människor gör själva och för sig själva. Man bildar sig. Utbilda oss kan andra, bilda sig kan bara var och en göra själv. En utbildning genomgår vi med målet att kunna något. När vi bildar oss, däremot, arbetar vi på att bli någonting - vi strävar efter ett speciellt sätt att vara i och förhålla oss till världen."

När vi diskuterar skolpolitik i dag talar vi nästan alltid om "kunskap". Det är i sin ordning. Men bildningsbegreppet syftar på något bredare och djupare än kunskap, specialkompetens eller fackexpertis. Det har med människosyn att göra. Och det breda bildningsbegreppet, som även ligger till grund för folkbildningstanken, inbegriper kroppens, händernas och hantverkens traditioner - hela människan.

Enligt en gammal definition är bildning "det som man kommer ihåg när man har glömt vad man har lärt sig". Bildning är inte något man kan redovisa för eller samla på sig som information, utan något inre som man utgår ifrån - inte en produkt eller en mängd vetande, utan ett sätt att förhålla sig till och förvärva vetande; ett slags blandning av insikt och instinkt.

Men för att uppnå den förmågan krävs samtidigt en stor förtrogenhet med olika kulturella genrer och uttrycksmedel, en läroprocess. Bildning är också någonting som alltid förändras med tid och rum. Det finns bildningsideal men inte någon ideal bildning. Man kan vara stolt över att vara bildad, men inte stoltsera med sin bildning, för då har man inte förstått någonting. När "äldre bildad herre" sökes syftar bildningsbegreppet både på stil och innehåll.

Peter Bieri skriver längre fram i sin artikel: "Bildning bryter med föreställningen om det absoluta och är därför subversiv och farlig vad gäller världsåskådning och ideologi. (...) Den bildade förstår att läsa böcker på ett sådant sätt att de förändrar honom".

Bildning slipar ned en del av den värsta tvärsäkerheten om hur saker och ting ligger till i världen, skapar distans till det egna och det välkända, är öppen.

Bildning som ett skydd inte bara mot fundamentalism och grymhet, utan också mot stelnad ideologi och världsåskådning? Det tål att tänka på.

Å ena sidan, å andra sidan - låt oss tala om saken. Som bildade människor. Galopp galopp."

Igår lyssnades jag till en telefonkonferens med Högskoleverkets nye chef Anders Flodström.

Han gjorde en spännande redogörelse för grundtankarna bakom det uppmärksammade utspel om att Sverige i framtiden bara borde ha fem universitet som jag skrivit krönika om här.

Nu, med någon veckas distans till utspelet, mjukade han upp resonemanget och talade snarare om sju-åtta universitet.

På en fråga om geografin och regionala aspekter överhuvudtaget borde spela någon roll menade Anders Flodström att det finns en politisk verklighet som man måste ta hänsyn till, och antydde också att den geografiska placeringen av de ledande universiteten inte var helt utan implikationer.

Även i övrigt talade han klokt om mål, prioriteringar och konkurrenskraft inom högskolepolitiken - och hade inget emot att försvara den regionala spridningen av högskolor med grundutbildningsuppdrag.

Hans inriktning när det gäller just de ledande universiteten som ska konkurrera internationellt är framför allt mastersnivån och forskningsverksamheten.

Däremot upprepade han återigen den feltänkta idén om att engelska på sikt borde bli huvudspråk på högre nivåer inom den svenska universitetsvärlden. Där har han verkligen hamnat snett och dragit igång en missriktad debatt. Om varför idén är ogenomtänkt har jag skrivit här.

I dagens huvudledare skriver vi om de kvardröjande problemen i den svenska skolan och vad den nya skolpolitiken innebär.

Och i en underledare diskuterar vi debatten kring de nya riktlinjerna för sjukskrivningar.

Beslutet, som nu verkar vara definitivt fattat, att lägga ned Skattekontoren i Lycksele och Vilhelmina är olyckligt och mycket negativt för inlandet.

Den här typen av nedläggningar får inte bara givna konkreta följder, utan har också stor symbolisk betydelse - i negativ mening.

Givetvis är det bra om myndigheter strävar efter effektivitet och försöker att använda sina resurser så rationellt som möjligt.

Men i det här fallet finns ändå skäl att ifrågasätta om analysen håller hela vägen.

Jag har bloggat om det tidigare och vi har också kommenterat det på ledarsidan flera gånger - bland annat i den här ledaren från 31 maj:

'Skatteverket föreslår onödig centralisering (31/5)

I den nya kontorsorganisation som Skatteverket presenterat koncentreras utredningsverksamhet och handläggning till 45 orter i landet. Som VK rapporterat om på nyhetsplats innebär det att skattekontoren i Lycksele och Vilhelmina försvinner och ersätts av mindre serviceställen.

Det uttalade syftet med förslaget är att effektivisera verksamheten, öka specialiseringen, göra det lättare att rekrytera och utveckla personal och att anpassa servicen till de behov och den befolkningsstruktur som finns.

Att ett statligt verk strävar efter att optimera verksamheten och vara flexibelt när verkligheten förändras är givetvis bra och lovvärt. Men i det här fallet finns all anledning att ifrågasätta om den tänkta omorganisationen verkligen är sakligt motiverad.

Skatteverkets förklaring till nedläggningarna på orter som Lycksele och Vilhelmina präglas av en slentrianmässig tro på fördelarna av gammeldags och förlegad centralisering.

Detta i en tid när ny teknik istället öppnar upp nya möjligheter för kvalificerade jobb i glesbygd och investeringsvågen i inlandet ger goda skäl till bevarad servicenivå för medborgare och näringsliv i de mindre kommunerna.

De planerade nedläggningarna kommer att innebära en försämrad service i inlandet. Men värre på sikt är att det sänder negativa och orättvisa signaler om kommunernas framtid som försvårar just möjligheterna att etablera företag och rekrytera arbetskraft.

Tjänster flyttas och en organisation arbetas fram vars budskap är att inlandskommunerna inte längre har förutsättningar nog att bära upp en service av dagens omfattning när effektiviseringar eftersträvas.

Det riskerar att bli en onödig, omodern men självuppfyllande profetia.'

Jan Majlard, Svenska Dagbladets sportkrönikör, har ett och annat att säga i den här texten. Han verkar inte helt nöjd med tillståndet inom svensk, manlig, fotboll.

I dagens huvudledare skriver vi att det är upp till bevis för alliansen inför det stundande, nya riksdagsåret.

Dags för en halv anekdot utan större allmänintresse.

Jag är inte bitter till min läggning, men eftersom jag likt många andra vad jag förstår sitter och snörvlar med en irriterande förkylning mitt i sommaren, så har en viss resignation infunnit sig, möjligen blandat med lätt feber.

Då läser jag på aftonbladet.se om en företagsam tidigare chef och arbetsgivare med viss volym på plånboken som hävdar, säkert med rätta, att han lyckades sätta Dagens dubbel 51 av 52 gånger ett år.

'Jag blev trött på att vinna', är kommentaren många av oss nog skulle vilja kunna fälla, vilket även Micke Nybrink konstaterar.

Men, även solen har sina fläckar: Jag var som antytt på anställningsintervju hos Marcus Lindgren för ett antal år sedan när jag sökte ett jobb som redaktionssekreterare på travnet.se.

Och jag fick jobbet.

Alla rätt har han alltså inte haft, trots allt.

I går var det ett halvår sedan jag började med den här bloggen. Internt på tidningen sade jag då att jag skulle prova sex månader och sedan utvärdera det hela.

Jag har bloggat mer än jag hade planerat, jag har skrivit om betydligt fler ämnen än bara politiska, jag har övat mig i denna genre.

Anledningen: det är roligt, det är befriande, en ventil för annan typ av skrivande.
Bloggen är ett mellanland mellan det rollen kräver och det som känns roligt för stunden.
Bloggen kan både vara en avspark på matcharenan och en klackspark i gränden mot en soptunna.

På bloggen kan man prova, söka, leka, ta några danssteg, inta en ironisk pose, bejaka ett språkligt och analytiskt bohemeri, följa instinkten, utan att det blir för högtidligt eller uppfattas som ett obegripligt brott mot etablerade normer.

Det kan bli en plikt och plåga också, ett tvång att skriva varje dag, flera gånger varje dag, att ständigt uppdatera, att desperat jaga ämnen. Hetsen kan ta över.

Jag är imponerad över vk.se:s bloggare som håller igång och lägger ut nya inlägg regelbundet.

Eftersom det knappt finns några yttre begränsningar annat än den tid som står till förfogande, brottas nog varje bloggare med att hitta just en egen ram och form i gränslösheten.

Min inställning blir allt mer: utgångspunkten ska inte vara regler och pekpinnar för hur en blogg borde se ut, utan istället nyfikenhet på allt vad en blogg faktiskt kan bli, som del av en mångfald.

Låt var och en bli bloggare på sin fason.

Hela bloggfenomenet kräver förstås en djupare utläggning som det inte finns plats för här, men jag tycker att det har varit och är väldigt roligt både att blogga själv och att läsa mångfalden av olika bloggar som kommer, går och ofta består här på vk.se.

För opinionbildningen är jag övertygad om att bloggar eller liknande sätt att kommunicera kommer att spela en viktig roll för många år framöver, även om de inte, ännu i alla fall, kan ersätta eller i uppmärksamhet konkurrera med exempelvis en ledarsida, en debattsida, en insändarsida, en kultursida eller en nyhetssida i papperstidningen.

När man väl börjar upptäcka utbudet av politiska bloggar i Sverige blir man kanske ibland skrämd av hur låg kvaliteten kan vara i värsta fall, men också imponerad över hur hög den ofta är.

Några av de bästa, mest kreativa och infallsrika opinionsbildande texterna i den svenska debatten skrivs på bloggar.

Själv betraktar jag mig fortfarande som nybörjare, även om jag snart är halvvägs mot tusen blogginlägg.

Kanske blir det mindre intensivt och lite mer ordnat framöver, men hmm, få se nu, jo, jag fortsätter ett tag till.

Vår huvudledare i dag spinner vidare på temat Umeås befolkningsutveckling.

Norra Västerbottens ledarsida har en kommentar om Skellefteås utveckling utifrån samma statistik.

Umeås befolkningsutveckling fortsätter att gå trögare än förväntat.

De nya siffrorna från Statistiska centralbyrån (SCB) visar att flyttnettot gått bakåt sedan motsvarande tidpunkt förra året.

Och även om hösten och en ny universitetstermin lär hyfsa till siffrorna och skapa ett tydligt plus vid årets slut, så befinner sig tillväxttakten på en nivå som inte duger om målet är 150 000 invånare.

Problemet är inte att Umeå går bakåt eller har några jätteproblem, utan att en smygande stagnation hotar som på sikt skulle förvandla en uppmärksammad tillväxtstad till lite mer av en i mängden.

Utflyttningen är helt enkelt för stor. Den balanseras givetvis upp av en rejäl inflyttning, men inte så mycket mer för tillfället. Flyttlassen rullar ganska jämt fördelat i båda riktningarna.

Umeå förmår inte att hålla takten uppe när det råder högkonjunktur.

Det kan ha många orsaker: arbetsmarknad, företagsklimat, kopplingen mellan utbildningsstruktur och näringslivsstruktur, allmänna kostnadslägen och det faktum att en utpräglad universitetsstad alltid tappar i relation till andra typer av orter när tiderna är goda.

Oavsett vilken förklaringsmodell man väljer så finns alltså tecken på att kommunens utveckling håller på att plana ut långt innan det var tänkt i de djärva och berättigade visionerna.

Det här är en väckarklocka för kommunledningen inför höstens politiska arbete. Det behövs färre slogans, mindre av reflexmässig försvarsattityd när problem uppmärksammas och mer av självkritik som för debatten framåt.

Visionerna är bra, men det behövs ständigt aktiva, nytänkande, långsiktiga politiska strategier för att förverkliga dem också.

De småkärvande befolkningssiffrorna visar att Umeå har långt kvar innan man nått de uppsatta målen.

Jakob Johansson på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida resonerar intressant och klokt i en huvudledare om varför det vore helfel med en gemensam valplattform för alliansen inför valet till Europaparlamentet 2009.

Men tanken på en gemensam lista för folkpartiet och centerpartiet, som båda tillhör den liberala gruppen ELDR i Europaparlamentet (till skillnad från moderaterna och kristdemokraterna som hör till den konservativa partigruppen EPP), känns konstruktiv och värd att diskutera, trots att man naturligtvis kan ha en del invändningar, i synnerhet gällande de ibland ganska spretiga och ojämna partigrupperna i Europaparlamentet.

I dagens huvudledare skriver vi om Umeå som sommarstad och nödvändigheten av att processen med Staden mellan broarna får ny fart.

I dagens VK och här på vk.se finns också bilder på det nya förslaget till storhotell mitt i Umeå.

Det ser klart bättre ut än det första förslaget, men får väl inte direkt hjärtat att rusa snabbare.
Ändå börjar det likna någonting intressant, man kan ana ett 'kanske ändå', även om det inte är där än.

Möjligen har man koncentrerat sig på själva storleken och den proportionella fördelningen mellan olika hotelldelar, men återigen utan att göra gestaltningen till ett färdigt förslag.

Dilemmat är givet: att bygga något så stort som gör stadsbilden mer spännande, men samtidigt inte bryter av för mycket mot en arkitektur som redan står där.

Mycket oroande är tanken på att förslaget visas för några nyckelpersoner, förankras där och sedan drivs igenom utan kompetent debatt i övrigt. Så som godtyckliga makthavare plägar göra när stora projekt är på gång.

Min egen åsikt är, som jag skrev i ett blogginlägg i våras (det går ej att länka till längre, därför citerar jag delar av det här) i samband med att det förra förslaget presenterades, att ett storhotell kan utveckla stadsbilden, men också ockupera den

Jag tycker att stadsbilder bör få förändras. Det är spännande med nya byggnader och idéer om hur även en stadskärna kan utvecklas.

Ibland är den bästa lösningen att låta det gamla stå kvar i invändigt gradvis renoverat skick, ibland bör man riva och bygga nytt, ibland måste man komplettera och expandera.

Det har byggts många eländiga byggnader i svenska städer de senaste hundra åren - kring dem är det svårt att känna nostalgi.
Men det har också byggts en del som står sig - dem behöver man inte vara nostalgisk inför eftersom de fortfarande andas och lever.

Men vid varje förändring är det helt avgörande att någon tar ansvar för gestaltningen av byggnader och stadsbilder ur ett annat perspektiv än det rent ekonomiska eller det rent prestigemässiga.

Beskedet från byggnadsnämnden i Umeå att det föreslagna storhotellet i Åhlénskvarteret måste anpassas bättre till den befintliga kulturmiljön var därför välkommet.

Ska det byggas så högt på den platsen mitt i stan måste det ske med djup tanke om och känsla för hur en sådan omfattande byggnad kan berika stadsbilden, inte förmörka den, utveckla stadsbilden, inte ockupera den.

Man får i praktiken bara en chans, blir det fel reser sig prestigemonumentet mot himlen länge som symbol för bristande ansvarstagande.

Samtidigt får man inte slarva bort chansen att komma med ett viktigt bidrag till Umeås arkitektoniska utveckling: det får inte bli fegt, slappt, anonymt, målet får inte vara att upprepa gamla misstag bara för att smälta in i dem.

Med en byggnad av den storleken i ett sådant centralt läge går det inte att komma ifrån utformningen som något oerhört viktigt.

Förra gången sade man att man inte prioriterat gestaltningen, vilket jag tyckte var mycket oroväckande - en allvarlig felprioritering.

Klarar man inte av att presentera högklassiga förslag på hur ett storhotell ska se ut i ett sådant läge, bör det inte byggas något alls. Hellre låta bli än förstöra

Klarar man däremot av att presentera sådana förslag, så blir det spännande och kittlande.

Kommunen måste vara mycket noga i den fortsatta processen med att inte släppa igenom något som är halvdant, utan kräva mer än så. Och olika aktörer måste ha ryggrad att stå upp för sådana krav.

Den senaste omprövningen har resulterat i ett bättre förslag än det ursprungliga. Det blir intressant att följa fortsättningen.

Även Tidningarnas världsorganisation WAN har enligt Medievärlden fått uppgifter om att den ryska journalisten Laris Arap, som skrivit om missförhållanden på psykiatriska kliniker och som engagerat sig i oppositionsrörelsen kring förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov, tvångsinlagt på en psykiatrisk klinik i Murmansk.

Utvecklingen i Ryssland är sammansatt och komplicerad och har politiska, sociala, kulturella, ekonomiska och militära dimensioner.

Vi skrev om några av dem i en huvudledare häromdagen, men nästan varje dag kommer exempel på hur demokratin, yttrandefriheten och rättsstaten tar stryk.

Omvärlden måste för det första uppmärksamma alla sådana här nyheter och göra dem till ständiga och orubbliga teman vid samtal med Vladimir Putins auktoritära regim. Energileveranser får inte bli en ursäkt för tystnad.

Men omvärlden måste också fortsätta att odla kontakterna till de krafter i Ryssland som försöker motverka den negativa utvecklingen, som arbetar för öppenhet, pluralism och demokrati, den måste bejaka utbyte och möten på så många nivåer det går, i så stor utsträckning som möjligt.

På båda punkter bör EU sträva efter en nyckelposition.

I Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården, om sociala förändringar och uppbrott i Ryssland omkring det förförra sekelskiftet, utbrister i sista akten den evige studenten Trofimov i ett sista optimistiskt lovtal till framtiden:

"Jag är en fri människa. Ingenting av allt det där som ni sätter så stort värde på, rika och fattiga, det har inte den minsta makt över mig, inte mera än dammet som virvlar i luften. Jag kan klara mig utan er, jag kan gå förbi er, jag är stark och stolt. Mänskligheten är på väg mot den högsta sanningen, mot den högsta lycka som finns på jorden, och jag är med i första ledet!"

"Hans" generation skulle få uppleva hur en revolution mot största elände och ett gammalt förtryck kan sluta i största elände och ett nytt förtryck, hur det optimistiska utropet stelnar till ett skri av fasa, om inte grundläggande principer om mänskliga rättigheter och demokrati ramar in omvälvningen.

Många drömde stort om ett demokratiskt Ryssland även när Berlinmuren föll, men något riktigt påtagligt skäl för en trofimovisk tillförsikt i dag är svårt att finna.

Det får inte lura till uppgivenhet och passivitet när de obehagliga nyheterna om nya övergrepp når oss.

Det kan bli tufft med bloggandet framöver.

Skulden (eller äran, beroende på hur man ser det) för det har 'Fredrik' som lämnade en kommentar under ett tidigare travrelaterat blogginlägg här.

Han tipsade om att man på YouTube kan se det legendariska (kanske det bästa lopp som någonsin körts, åtminstone ett av dem) March of Dimes Trot från 1988 där Ourasi, Mack Lobell, Sugarcane Hanover och Napoletano stötte på varandra, plus några hästar till ur världseliten, bland annat svenske Callit.

Det är ett lopp som jag alltid velat se, men faktiskt aldrig sett några rörliga bilder från.

Ourasi - hur bra var inte han - plockade ner Mack Lobell från dödens, men fick ge sig mot en smygkörd Sugarcane Hanover i bästa slag. Napoletano med Stig H Johansson hedervärd fyra i rygg på de andra, men knappast med några stora krafter i reserv.

Jag ligger alltid några år efter min tid, så även när det gäller YouTube, men nu har jag förstått vad det handlar om: det är alltså där man kan hitta filmer på legendariska travlopp.

Undra på att sajten fått så mycket uppmärksamhet. Och som sagt, tid över till att blogga efter denna upptäckt kan bli svårt att hitta.

Även om det inte blir något av det hela till slut, tror jag att sådana här initiativ är helt rätt för framtiden.

Allianspartierna bör hålla dörrarna till miljöpartiet på tydlig glänt, och miljöpartiet skulle ha mycket att vinna på ett konstruktivt mittensamarbete istället för passivitet i den dåliga stämning som råder inom det gamla rödgröna gänget.

Karl Rove, George W Bushs beryktade strategiske rådgivare, avgår.

Jag har haft väldigt svårt för den politikertyp och den strömning i amerikansk politik som Bush jr representerar ända sedan han blev presidentkandidat för åtta år sedan.

Och i stort sett har han väl bekräftat att farhågorna var klart berättigade under sina två mandatperioder i Vita Huset.

Men jag har ändå tyckt bättre om Bush än om två av hans mäktigaste rådgivare: vicepresidenten Dick Cheney och just Karl Rove.

Amerikansk politik har ibland ett oförtjänt dåligt rykte när det gäller hur politiska valkampanjer bedrivs och möjligheterna för människor att kandidera utan de stora resurser som krävs.

Kritiken är ofta berättigad, men det finns ingen anledning att utmåla förhållandena i Sverige som något ideal på den punkten.

När det gäller just Karl Rove och hans metoder så är det dåliga ryktet dock varken överdrivet eller oförtjänt. Han har varit framgångsrik, men han också solkat ner många av de kampanjer där han deltagit.

Förhoppningsvis, även om man nog inte ska vara alltför säker på den saken efter att ha sett de senaste valrörelserna, sprids inte hans smutsiga sätt att bedriva politik till framtidens svenska partistrateger.

I sitt sommartal i Gnesta i går gick vänsterpartiets ledare Lars Ohly till angrepp inte bara på regeringen, utan också på socialdemokraterna.

Samtidigt meddelade han att samtalen med Mona Sahlin och de miljöpartistiska språkrören fortsätter.

Det är svårt att se hur det skulle kunna formas ett trovärdigt rödgrönt regeringsalternativ med den dåliga stämning som råder mellan oppositionspartierna.

Några ord om veckan som gick med Jonas Morian,
socialdemokratisk debattör och bloggare:

SSU fick en ny ordförande i veckan - Jytte Guteland - efter nya interna stridigheter. Hur ska hon kunna få rätsida på det problemtyngda ungdomsförbundet?

Denna gång var faktiskt de interna stridigheterna i SSU betydligt färre och stillsammare än de varit på länge, åtminstone efter vad jag hört från aktiva SSU:are. Det tyder på att man är på väg åt rätt håll.
Om jag skulle ge mitt gamla förbund ett råd så vore det att nu på allvar fokusera på politiken; såväl kritik mot den borgerliga regeringspolitiken som en framåtsyftande vision om hur s-politiken bör se ut framöver.

Centerpartiet kom med ett omdiskuterat arbetsmarknadspolitiskt program i veckan som fick fackliga, socialdemokratiska debattörer att gå i taket. Är det inte bra att partier vågar tänka nytt och skapa debatt i de här frågorna?

Att tänka nytt är dessvärre inte detsamma som att tänka rätt. Flera av c-förslagen är rena krigsförklaringen mot fackföreningsrörelsen, och knappast något som skulle stärka de borgerligas aktier i de breda väljarlagren.
Dessutom är det lite förvånande att det tagit nästan ett år sedan valet innan man från regeringshåll ens aviserar en utredning om att göra det enklare för småföretagare, något som ju lät som en hjärtefråga inte minst för Maud Olofsson i valrörelsen.

Folkpartiets ledning efterlyser en ny folkomröstning om euro. Bra eller dåligt?

Frågan är alldeles för tidigt väckt. I sak håller jag med Cecilia Malmström om att det vore önskvärt att Sverige snarast möjligt deltog fullt ut i EMU, införde euron som valuta och fick inflytande över den ekonomiska och monetära politiken i EU.
Men opinionen i Sverige är inte mogen för att ompröva resultatet av den senaste folkomröstningen. Däremot ser jag gärna att EMU och euron diskuteras i samband med nästa val till Europaparlamentet, och på allvar under det svenska EU-ordförandeskapet 2009.

Veckans mest underskattade nyhet?

Det är egentligen inte unikt för veckan som gått, men återigen framkom hur illa samspelta man tycks vara i alliansregeringen. Gång efter gång kommer det utspel från endera partis ledande företrädare som kort därefter avvisas av Littorin, Borg eller någon annan moderat minister.

Veckans mest uppblåsta nyhet?

Finalen i Allsång på Skansen och då inte minst mediehajpen inför arrangemanget.

Veckans populärkulturella höjdpunkt?

Explosionen av svenska användare av den sociala webbtjänsten Facebook.

I dagens huvudledare skriver vi om de sommartal som statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin höll i helgen.

I min lördagskrönika på ledarsidan skrev jag om den svenska arbetsmarknaden och fackförbunden.

Kalla mig rymdnörd, men så här på kvällskvisten efter en lång arbetsdag känns det skönt att läsa nyheter som visar att förberedelser och tankemöda pågår i väsentliga frågor.

När jag bloggade om Lars Forsell i samband med hans bortgång nämnde jag en dokumentär som SVT sände om och med honom för några år sedan.

Ikväll går den i repris. Ta det som ett tips.

Sådana här nyhetsrapporter är viktiga påminnelser om varför det är så tvetydigt med OS i Kina nästa år - och förhoppningsvis också en hjälp till tillnyktring för revolutionsromantiker som tycker att Maos lilla röda är häftig.

De moderata avhoppen i Sundbyberg lär återuppväcka debatten om valda politikers ansvar inför väljarna: var gränsen går mellan ett omdömesgillt användande av det personliga mandatet och rent lurendrejeri.

Upsala Nya Tidning (lib) går i en ledare till hårt angrepp på avhopparna.

Sådana här avhopp är problematiska, i synnerhet när det sker från politiker som knappast stått i centrum för väljarnas uppmärksamhet i ett system där fixeringen vid partierna är stor.
Men avhoppen är också fullt tillåtna i lagstiftningen, och belyser återigen att det faktiskt har betydelse vilka som väljs in, hur en partilista är komponerad och vilken personlig dagordning olika kandidater har utöver partiernas program och löften.

Med ett betydligt mer utvecklat personvalssystem skulle problematiken åtminstone mildras, men dit är det tyvärr ännu långt.

Dagens huvudledare i VK tar upp frågan om religiösa friskolor.

Och så varnar vi i en underledare för inflation i folkomröstningskrav, men välkomnar en levande EU-debatt.

Årets upplaga av Solvallas jubileumspokal har samlat de bästa svenskarna, men inget mer.

Å andra sidan är det inte så illa. Digger Crown, en följetong på två av VK-bloggarna, var inkvalad men sänds till start i Italien i stället.

Jag tycker att Lutfi Kolgjini tar en risk som fortsätter att matcha Going Kronos i så tuff konkurrens. Möjligen blir det succé och förhoppningsvis döljer det sig bakom matchningen ingen prestigehets efter den stora titeln som Kolgjini nu utlovat ett antal gånger.

Going Kronos har varit bra, delvis bländande, men också i vissa passager mindre övertygande när han mött världseliten under sommaren.

Och för en häst som bara är fyra år och ser ut att ha en hel del utveckling i sig ännu vore det ju synd om strulet skulle fortsätta och börja nöta ner hästens högstanivå.

Är han så bra som de flesta trott redan nu? I så fall börjar det bli dags att bevisa det med mer än förhandssnack och mäktigt uppträdande i delar av loppen.
Om inte så är det inget måste - får han utvecklas i lugn och ro kan han gärna få blomma ut i de största loppen nästa år i stället.

Om två år däremot kommer nog konkurrensen att skärpas rejält med tanke på hur lovande ett antal hästar i treåringskullen verkar vara.

Så hur tror jag att det går i Jubileumspokalen?
Citation till spets med stor vinstchans.
Going Kronos antingen dödens eller tredje-fjärde utvändigt - i båda fallen med god vinstchans om han fungerar.

Sedan finns det flera skrällbud: Gentleman med ett perfekt lopp - även om jag har svårt för sådana fegisgaloppörer. Spring Ray, Hot Tub eller Thai Tanic med perfekta lopp.

Men jag är mest svag för Red Chili Pirat, det blir mitt drag i loppet bakom Citation och Going Kronos.

Solvallas Jubileumspokal brukar alltid vara ett av årets bästa lopp. Jag har sett ett antal på plats och gillar verkligen medeldistanslopp för världseliten.

Jubileumspokalen och Åby Stora Pris var två av mina absoluta favoritlopp när jag började intressera mig för trav.

Åby Stora Pris beslut för några år sedan att gå över till sprinterdistans tycker jag var helt obegripligt.
De borde nästan tvärtom, om en förändring var önskvärd, ha utökat distansen ytterligare - en åsikt som travnet.se:s Lennart Persson framförde förra året.

Det saknas ett riktigt storlopp över lång distans för de allra bästa i Sverige.

Harper Hannovers lopp i all ära - men det blockeras ju något av Elitloppet. Och i övrigt handlar de allra största loppen - som Olympialoppet, Hugo Åbergs, Jubileumspokalen eller Åby Stora Pris - om kort- eller medeldistans.

Låt det hinna hända saker i storloppen - som i kulldrabbningarna i Derbyt eller Kriteriet.

Den borgerliga koalitionen i Sundbyberg verkar inte fungera riktigt, för att uttrycka det milt. Och nu, som rapporterats på många håll, förlorar den alltså sin majoritet genom moderata avhopp.

Helt oproblematiska är inte sådana avhopp, men oproblematiska är ju inte heller icke fungerande koalitioner i en kommun.

Den socialdemokratiske debattören Jonas Morian, bekant för läsarna av VK:s ledarsida, bloggar om detta här.

Förhoppningsvis blir det en lösning med blocköverskridande uppgörelser fram till valet.

Jag måste säga att jag håller med det här inlägget från Per Gudmundson. Det är onekligen ett lite märkligt perspektiv på gisslandramat som uttrycks i DN-krönikan.

Monarkin är alltid ett ämne som utlöser debatt. Och nu är namnsdagsfirandets vara eller inte vara inblandat.

Josefin Isaksson på VK tar upp det här.

Och Stina Morian på Liberala Nyhetsbyrån tar upp det här.

Och Umeå kommun tycktes först djärvt hörsamma Stina Morians uppmaning genom uteblivna flaggor, men som parkförvaltningen och fritidsförvaltningen förklarar på nyhetsplats i dagens VK berodde det tydligen på ett missförstånd.

Jag läser i en Spiegel-artikel att nye BMW-chefen Norbert Reithofer varnat BMW:s koncernledning för att tuffare tider lär vänta även den just nu väldigt framgångsrika billtillverkaren.

Hårdare konkurrens, höga råvarupriser och - och här kommer det - följderna av den pågående klimatdebatten.

Man kan anta att han menar sådant som nya konsumtionsmönster till nackdel för stora, bränsleslukande bilar.

Vore det inte bättre om de stora biltillverkarna bekymrade sig något mer om de hotande klimatförändringarnas följder än om följderna av att det förs en klimatdebatt?

I dagens tidning har jag, som utlovades i ett blogginlägg i går, en krönika om hur småföretagande och småföretagare behandlats i den svenska debatten, och varför det är viktigt att se entreprenörskap som ett ideal, inte något nödvändigt ont:

Om Noliamässan och kämpande entreprenörer

Ett besök i går på Noliamässan, med omväxlande stora och kisande ögon bland alla företagarnas montrar återkallade barndomsminnen.

På somrarna anordnas alltid 'Färilaveckan' på den ort där jag växte upp. Höjdpunkten var marknadsdagarna i byn.
Mina egenföretagande föräldrar, som gradvis lämnat lärar- och sjuksköterskeyrken för att starta eget, brukade delta med ett tält. Tidigt på morgnarna bars produkter och informationsmaterial in i den gamla folkvagnsbussen och kördes iväg till området.

Sedan gick det på högvarv fram till kvällen. Det absolut tråkigaste var att plocka ihop igen vid dagarnas slut när området tömts, mödan börjat sätta sig på allas humör och kvällens pappersarbete väntade.

Reglerad arbetstid, en timmes lunchpaus och fria kvällar var det liksom inte frågan om.
Så är det ju med småföretagandet - det är ofta ett slit 12-13 timmar om dagen, veckan runt, året runt, mot dåliga odds, under omfattande krångel, med största osäkerhet och inte sällan med fördomar från omgivningen ringande i öronen.

Det som ser ordnat, prydligt och småtrevligt ut i en monter man skyndar förbi med snabb blick kan vara - är för det mesta - resultatet av väldigt mycket otacksamt slit och modigt entreprenörskap, gnagande oro och stora förhoppningar.

Det finns många slitna, glömda, eftersatta hjältegrupper i samhället. Småföretagarna hör till dem, och de har saknat riktigt mäktiga partier eller organisationer som fört deras talan eller lyssnat på deras synpunkter. De har inte tillhört vare sig den politiska adeln inom socialdemokratin eller storbolagens direktörsnätverk.

Så lagstiftarna har tagit chansen att ge sig på, eller åtminstone ignorera, dem som inte haft en chans, eller tid, att försvara sig.

Följden har blivit omfattande byråkrati, regelverk på arbetsmarknaden som inte tar någon hänsyn till småföretagarens verklighet och en politisk debatt där makthavarna länge hånade och häcklade krav på bättre företagarklimat.

Det har blivit bättre. Attityden ute i samhället till småföretagande har blivit långt mer positiv i takt med att både unga och gamla medborgare, inte minst invandrare och många kvinnor som tidigare jobbat inom den offentliga sektorn, vågat stå upp för sina val att bli entreprenörer.

Men fortfarande går det att göra mycket. Och alliansregeringen kommer inte att ha ursäkter som duger om det inte vid slutet av denna mandatperiod finns många insatser för ett bättre företagarklimat att peka på.

Synen på småföretagande hänger samman med många andra avgörande politiska frågor: hur man skapar incitament för utbildning och arbete, hur man förbättrar möjligheterna att utveckla och förverkliga idéer, hur skattesystemet ska utformas för att gynna sådana insatser, inte bestraffa dem, hur unga ska komma in lättare på arbetsmarknaden när både de och småföretagen vill, hur resurser för välfärd och trygghet skapas långsiktigt och används solidariskt och hur landsbygden kan bli vinnare i det moderna, globala samhället.

Den kämpande, satsande entreprenören är en viktig del av allt detta.

Först: Jag tycker att centerpartiets omstridde riksdagsman Fredrick Federley spelar en viktig roll i debatten, genom sitt sätt att utmana förhärskande problemformuleringar i mediernas nyhetsrapportering och genom sitt sätt att provocera fram rektioner och meningsutbyten.

Men: hans beryktade salladsbar blev bara en dum ploj i de flesta avseenden.
Han startade den tillsammans med pr-konsulten Dominika Peczynski utan kollektivavtal som ett sätt att protestera mot fackets agerande när de för att demonstrera makt att mobba gav sig på en kvinnlig företagare i Göteborg vars salladsbar drevs utan kollektivavtal. Häromdagen försattes den i konkurs.

Visserligen finns det många skäl att kritisera fackets agerande mot salladsbaren i Göteborg - den kritiken har vi också framfört flera gånger på VK:s ledarsida. Och det finns många legitima sätt att försöka bilda opinion på, det är värdefullt med nya, spännande initiativ på det området.

Men denna salladsbar var grovt och pinsamt misslyckad inte bara som företag, utan också som opinionsbildning. Och det av ett skäl som knyter an till min krönika i dagens tidning om missförstådda småföretagare och kämpande entreprenörer.

När en riksdagsman och en pr-konsult öppnar en salladsbar så där lite vid sidan om av andra högprofilerade uppdrag späder de på gamla, inrotade myter om att småföretagande är en rätt bekväm, glassig tillvaro.

Om en riksdagsman, som rimligen borde vara rätt upptagen, kan öppna salladsbar kan det ju inte kräva särskilt mycket vare sig tidsmässigt eller när det gäller krångligt pappersarbete - ungefär så riskerar resonemangen att gå. Och någonstans måste ju även Fredrick Federley själv ha resonerat så.

Dessutom är det, som även Peter Wennblad på tidskriften Neo påpekar i ett blogginlägg, knappast så att kollektivavtalen är småföretagarnas stora problem.

Att öppna en salladsbar med själva syftet att undvika kollektivavtal är att göra debatten om bättre företagsklimat en riktig otjänst, som om kollektivavtalens existens i sig vore problemet (vilket inte är sant), inte facket attityd och ovilja att acceptera att det kan finnas de som i bland tänker och vill agera annorlunda.

Och genom den nu inträffade konkursen bevisar de ju tyvärr att de inte hade någon aning om småföretagandets tuffa, slitsamma och högst komplicerade villkor och verklighet, vilket i förlängningen undergräver - berättigat eller ej - deras trovärdighet i debatten om företagsklimatet.

Det var varken genomtänkt eller seriöst.

I dag på förmiddagen var jag för första gången på Noliamässan.

Vandringen bland alla montrar - och framför allt åsynen av de otaliga småföretagare som är på plats med spännande produkter, ofta hemmahörande i en mat-, hantverks- eller designtradition - fick en del minnen från barndomen att komma tillbaka.

Ett antal somrar under den så kallade 'Färilaveckan' på orten där jag växte upp hjälpte jag mina egenföretagande föräldrar att på mornarna plocka in varor och informationsmaterial i den gamla folkvagnsbussen för att åka till de årliga marknadsdagarna.

Det absoluta tråkigaste, minns jag, var att plocka ihop igen vid dagarnas slut när området nästan tömts, mödan efter en dag börjat sätta sig på allas humör och den gemensamma önskan var att bara få åka hem.

Senare har jag sett samma process inför en del större mässor av Nolia-format.

Det som ser ordnat, prydligt och småtrevligt ut i en monter man skyndar förbi med en snabb blick kan vara - är för det mesta - resultatet av väldigt mycket slit och skaparglädje, gnagande oro och stora förhoppningar. Efteråt kommer lättnad eller besvikelse, beroende på resultatet och kontakterna med olika besökare.

Detta och småföretagandets villkor i allmänhet sitter jag nu och försöker fundera kring i en krönika för morgondagens ledarsida.

I dag valdes Jytte Guteland till ny ordförande för SSU, efter ännu en kampanj inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet uppenbarligen präglad av dålig stämning och en del trixande i kulisserna.

Det hör till ritualen att organisationer efter uppslitande strider talar om att gå vidare och fokusera på vad man vill åstadkomma, men det har vi ju redan hört några gånger från SSU de senaste åren.

Frågan är om man kommer att lyckas den här gången.

Kanske hjälper det att moderpartiet nu befinner sig i opposition och vägen upp till maktpositionerna inte är lika rak som tidigare.

Det borde kunna få ett ungdomsförbund van vid täta kontakter med mångåriga makthavare att på sikt slappna av lite och hitta en mer konstruktiv roll i debatten än som rubrikmakare för fusk och bråk.

Miriam Nordfors hade en hoppingivande kommentar om ungdomsförbunden när VK:s ledarsida ställde några frågor om 'Veckan som gick' i måndags.

Sundsvalls Tidnings ledarsida kommer med en tänkvärd invändning som bryter av mot den ganska samstämmiga kör av ledare runt om i landet, VK inte undantaget, som välkomnat förslaget från Anders Flodström, ny chef för Högskoleverket, om att minska antalet universitet i Sverige rejält.

Barack Obama verkar inte ha sina bästa dagar för tillfället, även om det med den enorma mängd framträdanden i högt tempo som presidentkandidater gör inte är så farligt med ett litet felsägande.

Men Kanada borde kanske vara mer bekant för en amerikansk politiker än så.

Betydligt mer obehagliga är dock den här typen av uttalanden från kandidater som även om de är chanslösa i slutänden trots allt kommit så långt som till en kandidatur.

I dagens huvudledare skriver vi om OS i Peking nästa år och den växande kritiken mot den kinesiska regimens övergrepp på de mänskliga rättigheterna.

Risken är uppenbar att de olympiska spelen, på grund av omvärldens flathet och rädsla att riskera en del ekonomiska intressen genom klarspråk kring demokrati och mänskliga rättigheter, blir veckor av hyckleri.

Omvärlden måste bli tydligare och tuffare i sin kritik av regimen i Peking.

Det amerikanska presidentvalet har börjat gå in i en ny och intensivare fas de senaste veckorna.

Och det kan vara värt mödan att följa primärvalsdebatterna redan nu medan de demokratiska och republikanska kandidaterna fortfarande söker sina budskap.

Hillary Clinton och Barack Obama har gett sig på varandra i den första riktigt stora skärmytslingen om utrikespolitiken - och det verkar opinionsmässigt ha gynnat den något kärvare och discplinerade Clinton mer än den något mer fladdrande Obama som plötsligt, rätt eller fel, framstår som lätt svårbedömd.

Hillary Clintons försprång i opinionen på den demokratiska sidan tycks vara på väg att stabilisera sig som stort. John Edwards har fortfarande inte fått något riktigt lyft, även om man nog gör klokt i att inte räkna bort honom helt ännu. Det är fortfarande tidigt i kampanjen.

Hos republikanerna talar allt mer för att Rudy Giuliani kopplat greppet.
John McCain lär få svårt att komma tillbaka efter den senaste tidens negativa skriverier kring hans kampanjs finansiella situation och spekulationerna om att han skulle tvingas ge upp.
Fred Thompson ter sig i dagsläget som Giulianis hårdaste utmanare.

Frågeställningarna vässas och bevakningen från media och motståndare blir mer otacksam: Det här är den tid i en kampanj när de första tecknen kommer på vilka som håller presidentmåttet, och vilka som bara var skickliga eller sympatiska eller uppseendeväckande i inledningsfasen, men inte förmår att övertyga när väljarna börjar föreställa sig dem i Vita huset.

Men det är också den tid i en kampanj när det fortfarande går att skönja en del av de ursprungliga utgångspunkterna innan opinionsstrategier och inövade ramsor tar över helt.

George W Bush gick igenom flera olika faser under sin första presidentvalskampanj innan han hittade det som, till mångas förvåning och frustration, skulle bli ett vinnande koncept.

Hillary Clinton och Barack Obama söker uppenbart fortfarande efter sina refränger, för tillfället gärna genom att ömsesidigt distansera sig från varandra.

Rudy Giuliani är kanske stabilast hittills av alla kandidater, men kämpar å sin sida med att presentera sig för konservativa kärnväljare som något han kan misstänkas inte fullt ut vara.

John Edwards är också konsekvent och rak i sin kampanjframtoning som den mest engagerade socialpolitikern, men riskerar att vinna djup sympati hos många demokratiska kärnväljare samtidigt som han lämnar mitten öppen för exempelvis republikanske Giuliani i det slutliga presidentvalet.

Så här kan man hålla på och spekulera nästan i oändlighet. Men amerikanska presidentval är viktiga händelser, inte bara för USA. Och det motiverar den stora uppmärksamhet som redan de allra tidigaste kampanjerna får.

Är det något vi lärt oss från de senaste fyra mandatperioderna så är det att det inte är likgiltigt vem som sitter i Vita huset.

Jag håller fast vid mitt grundtips att deras mer ungdomliga - allt är ju relativt - framtoning kommer att bli en avgörande fördel för demokraterna när den kontrasteras mot den republikanska uppställningens lätt ålderstigna profil.

I senaste numret av tidskriften Allt om Vetenskap finns en intressant artikel om den 640 mil långa kinesiska muren.

Kyösti Tuutti, forskningschef på Skanska, har räknat ut att projektet, om det genomfördes i dag, skulle motsvara bygget av 740 Öresundsbroar, kosta en biljon kronor (en tredjedel av Sveriges BNP) och ta 30 år att färdigställa.

I artikeln kan läsa att kostnaderna för muren och dess underhåll bidrog till Mingdynastins finansiella bankrutt och slutliga undergång.

I det perspektivet känns ju exempelvis en ensam bro över Kvarken som ett oansenligt miniprojekt.

Om man vill få en liten snabbgenomgång av hur olika amerikanska presidentkandidater skött sig i de senaste demokratiska och republikanska valdebatterna är det här en bra sida, med betygsättning och allt.

Jag har ägnat en stund på morgonen åt att surfa runt på ett antal av de svenska dagstidningarnas ledarsidor.

Det är sällan man ser en sådan stor enighet som i frågan om att Sverige behöver färre, men bättre, universitet - även om enigheten säkert inte vore lika stor om diskussionen redan nu handlade om hur reformen i praktiken ska utformas, alltså vilka universitet som ska bestå och med vilket innehåll på vilka orter.

Den nye chefen för högskoleverket Anders Flodström har med sitt utspel verkligen lyckats att sätta kvalitetsfrågorna i centrum för debatten.

Och regeringsskiftet förra året har på ett positivt sätt bidragit till ett öppna upp den här diskussionen.

Den tidigare regeringen satt fast i låsningar och prestige, med en ovilja att erkänna de misstag som begåtts när det oreflekterade kvantitetstänkandet tog över helt.

Färre universitet, men också färre pinsamma doktorshattar som belöning till ledande politiker: det låter som en rätt vettig utveckling för alla parter.

I en krönika på dagens ledarsida fortsätter jag diskussionen kring de statliga universitetens framtid och landar i en optimistisk slutsats vad gäller både den politiska viljeinriktning som nu kommer allt mer till uttryck och Umeås chanser att hävda sig väl i den hårdnande konkurrensen.

Så här bloggade jag i går om detta och om det mycket ogenomtänkta förslaget att göra engelska till förstaspråk på svenska universitet.

Olof Kleberg skrev också en krönika i ämnet för en tid sedan.

I dagens huvudledare resonerar vi vidare kring debatten om en eventuellt ny framtida regionindelning.

Vi konstaterar att exempelvis landstingspolitikerna i Västerbotten tycks vara tämligen överens om att en nyordning vore bra och att den borde landa i en stor Norrlandsregion omfattande de fyra nordligaste av dagens län, men att det ju långt ifrån räcker när de andra tilltänkta samarbetslänen alla vill olika saker.

Vägen till den enighet och uppslutning som krävs för att en reform ska vara möjlig och ha utsikter att bli framgångsrik tycks fortsatt lång.

Umeåfolkpartisten Björn Kjellsson gjorde för en tid sedan en intressant jämförelse på sin blogg mellan Umeås flitigt bloggande politiker och ingen mindre än utrikesminister Carl Bildt.

Kanske något att tänka på för Holmlund, Ågren, Lövgren och de andra när fullmäktigeterminen snart drar igång igen.

Och för en eller annan politisk redaktör.

Andreas Terner gjorde häromdagen en 'halvårssammanfattning' på sin blogg.

Den handlade om vad han lyssnat mest på hittills under 2007.

En sådan skulle jag också vilja sammanställa.

Faktum är att jag försökt grubbla på vad jag skulle kunna sammanställa:

favoritämnen på ledarsidan (avlyssning, avlyssning, avlyssning och glesbygdens framtid)

musik (ikväll Lou Reed, 'Raven', men bättre minne har jag inte),

filmer (jag har inte varit på bio sedan, nej, det vill ni inte veta, men det är längesedan),

böcker (just nu Göran Sonnevis 'Ocean', 'Ullsteinroman' av Sten Nadolny och Gustaf von Platens memoarer),

texter över nyligen avlidna kulturpersonligheter (det börjar ju bli en hel lista nu),

politiska bloggar där ute som jag är djupt imponerad av i hemlighet (nej, det håller jag för mig),

tidskrifter som jag sparar till bästa chokladbiten (Der Spiegel vinner i längden),

dagstidningar som jag läser för det höga nöjets skull (VK förstås, Svenska Dagbladet, TAZ och Süddeutsche Zeitung),

travlopp (det blir en spännande duell mellan Järvsöfaks och Moe Odin på Tingsryd),

schackpartier (nej, det går inget vidare för tillfället),

cafébesök (i språnget),

ledare (vågar jag inte räkna),

tv-program (en dokumentär med Georg Klein minns jag spontant, men tittar annars mest bara på gamla program jag har inspelade på video, som om jag redan hade gått i pension och börjat beklaga mig över samtidens bedrövligt dåliga utbud),

patetiska kriser (ni skulle bara ana),

cykelturer där jag till slut flämtande avslöjat min dåliga kondition (hela sommaren),

promenader genom universitetscampus där jag varit tvungen att påminna mig själv om att jag faktiskt inte måste lämna in en uppsats nästa vecka (hela våren),

tv-framträdanden (några stycken, roligt nästan varje gång),

radiodebatter (ytterligare några, roligt nästan varje gång),

ögonblick när jag skämts för mitt stökiga skrivbord på jobbet (varannan dag ungefär),

alldeles för långa blogginlägg ovärdiga denna sida (hmm).

Nej, jag går bet.

Det blir ingen halvårssammanfattning för min del.

Magnus Krantz på Liberala Nyhetsbyrån gör en betraktelse på ett pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm som nog känns bekant även på andra håll i landet.

Semestertiderna är förbi för många, tillbaka till jobbet.

Och för oss som jobbat på under sommaren märks det att tempot börjar dras upp igen.

Den tillträdande chefen för Högskoleverket Anders Flodström drar igång med en rivstart genom sin förutspåelse att dagens 14 statliga universitet i framtiden kommer att reduceras till fem.

Utan att fastna i siffran är grundtankarna i hans resonemang riktiga:

Satsa på kvalitet och konkurrenskraft i mastersutbildningen och forskningen.

Se till att universitetsstudenterna får den rejäla utbildning de har rätt att förvänta sig med tanke på den tid och de resurser som investeras för en högre examen. Universitetsstatusen måste betyda något, den kan inte fördelas som ett led i en regionalpolitik.

Förbättra studenternas möjligheter att jämföra kvaliteten på olika lärosäten och institutioner mot varandra.

Komplettera universiteten med ett regionalt väl spritt nätverk av högskolor som ger grundutbildningar.

Ur Umeå-perspektiv: Att bara fem universitet skulle överleva låter överdrivet i motsatt riktning, men oavsett vilket har Umeå rimligtvis mycket goda chanser att bli ett av dem som hävdar sig i den hårdnande konkurrensen.

Kollegorna på Sundsvalls Tidning har kommenterat samma ämne här.

Och Jakob Johansson på Tidningen Ångermanland spekulerar roligt här.

Däremot är Anders Flodström ute och cyklar rejält när han vill se engelska som förstaspråk på de högre utbildningsnivåerna. Jag är överraskad att en tillträdande chef för högskoleverket är så pass enkelspårig i den frågan.

Det är en växande insikt att halvdålig eller okej engelska inte är någon fördel när det egna landets forskning ska konkurrera internationellt.

Alla måste kunna engelska, men alla måste inte arbeta direkt på språket. Det är en myt.

En hel del av forskarnas och studenternas kapacitet försvinner när de arbetar med engelska direkt, istället för att förlita sig till det egna språket och sedan låta översätta resultaten.

Och precis som en mångfald av akademiska traditioner och forskningskulturen gynnar kvaliteten gör en mångfald olika språkliga begreppsvärldar och infallsvinklar det.

Om kvaliteten ska stå i centrum bör svenskan förbli förstaspråk hela vägen på svenska statliga universitet, gärna dock naturligtvis kompletterat med ett stort antal speciella kurser som ges på andra språk - och då finns inte någon anledning att stanna bara vid engelskan.

Mats Wiklund skrev en krönika för några dagar sedan i VK om en liknande språkproblematisk inom EU.

Och Miriam Nordfors svarar på några frågor om veckan som gick.

Det handlar bland annat om de politiska ungdomsförbunden, Pridefestivalen och den amerikanska presidentvalskampanjen.

I övrigt ger hon sin syn på vilken som var Ingmar Bergmans bästa film, vad som förtjänade rubriken 'veckans det hade jag aldrig trott' och vad som förtjänade rubriken 'veckans jag kunde inte bry mig mindre'.

I dagens huvudledare diskuterar vi Lars Leijonborgs tio år som partiledare för folkpartiet, med anledning av att han i helgen höll sitt sista årliga sommartal i Marsstrand - åtminstone i egenskap av partiledare.

Och Birger Thuresson skriver på krönikeplats under rubriken: 'Bättre avväpna än beväpna världen'.

Det är en skön känsla, om man arbetar så här på söndagskvällen mot tickande deadline, när ledarsidan är klar och korrläst, och man kan trycka på sändknappen.

Jag har efter många år i dess absoluta närhet kommit att bli väldigt hemtam med just hela deadline-tänkandet.

Den är min vän, inte min fiende. Den vill mig väl, inte ont. Den förbättrar och skärper, inbillar jag mig. Att skriva med veckor till tryck har jag aldrig behärskat.

För mig som aldrig blev skådespelare eller idrottsstjärna är det så nära jag kommer känslan av att träda ut på scenen, eller upp till basebollplattan, inför en viktig monolog eller ett avgörande läge.

Nu eller aldrig - misslyckas det finns ingen räddning mer, resultatet avgörs i ögonblicket, drar bollen i väg över publikplatserna efter en perfekt träff är känslan svårslagen.

Men som många andra yrken har också detta nackdelen att det adrenalin som krävs för att bli färdig i tid gör det svårt att somna.

Blamagegudar, självförebråelser för misslyckade formuleringar och borttrasslade resonemang, självanklagelser för orättvisa angrepp på andra eller för utebliven kritik av dem som hade förtjänat kritik, rädsla för korrektur- eller teknikfel, kanske också förhoppningen att någon ska tycka att det blev bra ändå: allt sådant kan rasa och tumla i tankarna beroende på ämnen och situationer.

Först efter någon vecka kan jag läsa en egen text utan alltför stor nervositet och ångest.

Just i kväll blir det - hör och häpna - tyska fotbollstidskriften Kicker som får utgöra kvällsläsning i väntan på lugnare stämning.

Det är ett specialnummer om nästa Bundesliga-säsong, och jag vill veta vad 'mitt lag' Herta BSC Berlin haft för sig under uppehållet, om det finns hopp om bättring efter en rätt medioker säsong i fjol med tiondeplats som slutfacit.

Annars var det en bra söndag:
Tidigare i dag lekte (nåja, det är väl den okunniges tolkning av vad som förmodligen är ivrigt arbete) ekorren igen som brukar röra sig i träden utanför vårt fönster.

Och en lång eftermiddag nere vid älven fick mig återigen att fundera över hur Umeå kommer att se ut för ankommande och boende när (om) det byggs på Ön och Öbacka strand.

Jag har funderat de senaste dagarna på vilka av dagens författare, regissörer, musiker eller konstnärer som kommer att bli legendarer på det sätt som Povel Ramel, Lars Forsell och Ingmar Bergman blev.

Min gissning är att poeten och dramatikern Kristina Lugn kommer att läsas i stor omfattning många decennier framåt, inte minst som uttolkare av en speciell tidsanda.

Har ni bara sett henne i intervjuer på tv (hon är ett till exempel både på briljant tv-känsla och medveten, underfundig självlansering) men inte läst hennes dikter så har ni missat något.

Jag slår upp hennes senaste samling 'Hej då, ha det så bra!' på måfå. Det går inte att ta miste på vem som skrivit:

'Jag vill inte träffa jourhavande medmänniska
jag vill inte tala med akutteamet och krisgruppen.
Jag vill att Mörkrets Furste ska komma
och underteckna mitt sista frånvarointyg.

Jag vill inte samarbeta med döden.
Jag vill att hon ska veta vem jag är
och utmana mig på duell om mina identitetshandlingar.
Dessutom vill jag ha mycket
mycket morfin
och långa nekrologer.'

Norges stora schacklöfte Magnus Carlsen fortsätter att marschera uppåt mot den absoluta världseliten.

Rolig formulering från artikeln av Steve Giddins ovan om det faktum att hela turneringen avgjordes med blixtpartier:

'We have been unable to confirm rumours than an earth tremor was felt in Biel, during the final game, believed to have been caused by Mikhail Botvinnik revolving in his grave at the thought of a major international tournament being decided in such fashion...'

Min lördagskrönika på ledarsidan reflekterar kring det upprörande fall av stel byråkrati som VK rapporterat om de senaste dagarna:

'När systemet blir viktigare än människan

VK fortsätter i dag på nyhetsplats att berätta om fallet med Seth Holmström, 88 år, som efter 65 års äktenskap mot sin vilja tvingats flytta bort från sin hustru.

Det är ett oacceptabelt, gripande och upprörande exempel på hur varje välfärdssamhälle löper risken att fastna i ett stelbent systemtänkande.

Förhoppningsvis går det snabbt att hitta en lösning som rättar till den obegripliga hanteringen av det här fallet och låter två människor bo ihop under ålderdomens dagar även fortsättningsvis.

Men nyheten utlöser även allmännare reflektioner.

Ibland har den i grunden framgångsrika, eftersträvansvärda och genomtänkta svenska välfärden trampats i smutsen av en lika utbredd, osympatisk jante-stämning: Här ska minsann ingen komma och börja känna efter hur han eller hon faktiskt mår när vi bygger paradiset.
Ju gråare, tristare, betongaktigare något är desto större måste väl solidariteten vara? Ju färre egna initiativ som tas och egna intressen som visas, desto större rättvisa måste väl råda? Ju mer anonym individen blir och ju mer enhetligt kollektivet ter sig, desto mer fulländad måste väl politiken ha blivit?

Det är inte hela sanningen, men en viss sådan självdestruktivitet har det funnits i Sverige under efterkrigstiden.

När den sociala ingenjörsivern blir för stor börjar regelverk att skymma människor. Mytbildningarna kring och försvaret av en viss byråkratisk ordning skapar ofta mer debatt inför valen än medborgarnas vardag och verklighet.

I värsta fall börjar högljudda politiker att moralisera över enskilda individer som vågar berätta om erfarenheter som inte bekräftar propagandan.

Det har delvis resulterat i en utbredd acceptans av och uppgivenhet inför snårig, fyrkantig byråkrati som nästan förvandlats till ett slags politiskt ideal.
Och det har krävts långa, hårda debatter för att komma bort från den.

Fortfarande finns många som hellre värnar ett visst system, än systemets alla offer, och som hellre i hysteriskt tonfall fördömer alla förslag på förändringar, än försöker att lyssna på vad människor berättar.

Även för en socialliberal som undertecknad, som gärna av andra skäl och med andra ideologiska utgångspunkter flyr in i ett lite frasbemängt försvar av välfärdssystemet som långt bättre än alternativen, är det ett skäl till ödmjukhet och eftertanke.

Hur ett samhälle tar hand om och värderar sina gamla, i vilken utsträckning individens behov får styra över systemets malltänkande när det senare strider mot sans, vett och vanlig, enkel medmänsklighet, är ett test på vilken människosyn som dominerar.

För kommuner i Västerbotten som kommer att få kämpa om inflyttning och etableringar i en hårdnande konkurrens är varje fall av flexibilitet och extra ansträngning en lysande merit. Exempel på motsatsen kan vara katastrofala för ryktet.

Två gamla människor som levt tillsammans i 65 år ska inte skiljas åt på det här sättet, det tycker nog egentligen alla inblandade. Men skamligt det samhälle som trots det inte är utformat så att liknande, upprörande hanteringar kan undvikas redan från början.

Ett värdigt samhälle med klappande hjärta tar den oroade människan i handen, lyssnar och säger: det är klart att vi ska lösa det här.'

Jag har i dag en signerad text på ledarsidan om debatten kring idrottsrörelsens attitydproblem och ibland bristande ansvarstagande när det gäller att bekämpa exempelvis homofobi och sexism:

'En självsäker idrottsrörelse stöter bort många unga

Efter ett par befängda uttalanden riktade mot huvudtalaren Glenn Hysén och märkliga anklagelser om homofobi mot företag som inte sponsrat festivalen har ledande företrädare för HBT-rörelsen fått kritik för att själva vara fördomsfulla och intoleranta mitt under pågående Stockholm Pride.

Det kan säkert vara en nyttig debatt att föra. Fixeringen vid att etablera normer som rätt och fel kan ta över även i rörelser som verkar för motsatsen.

Men de stora attitydproblemen i HBT-frågor finns trots allt och självklart på annat håll i samhället.

Som Glenn Hysén framhöll i sitt tal på Pridefestivalen har inte minst idrottsrörelsen stora problem med en homofobi som fungerar uteslutande och utstötande.

Lyssnar man på hur en del företrädare för den så självsäkra idrottsrörelsen reagerar på kritiken inser man att det är problem som ofta är djupt rotade.

En alltför vanlig försvarsposition formuleras ungefär så här: det är inte bra med en sådan där machojargong, men den riktar sig ju inte bara mot homosexuella och kvinnor. Eller: det är ju bara rått men hjärtligt grabbar emellan. Tjena.

'Rått men hjärtligt' börjar bli ett uttryck som mest gör mig illamående, oavsett vem det är som på det sättet söker rättfärdiga reaktionära mönster.

Även om avsändarna, normsättarna, i ett omklädningsrum kan spåra hjärtlighet i utfallen mot kärringar, bögar och andra som inte passar in i idealen, så förblir det mest bara rått för dem som utsätts och avses.

Med tanke på idrottsrörelsens höga svansföring i frågan om ungas hälsa kan man med rätta kräva tydligare besked om vilket ansvar den själv egentligen tar för atmosfären, normerna och attityderna inom klubbar och olika verksamheter.
Säkert fungerar det utmärkt på många håll, men fortfarande uselt på vissa.

Om det finns den hjärtlighet som påstås, borde det vara snabbt och lätt gjort att dumpa den homofoba och sexistiska råheten.'

I dag har vi en huvudledare om FN:s misslyckande, och nu sena uppvaknande, när det gäller katastrofen i Darfurprovinsen.

Och så en kort ledare om ett orimligt förhållande.

Och så en i högsta grad aktuell krönika av Liberala Nyhetsbyråns David Nyström om fusken med medlemssiffror och bidrag som förekommit i en del politiska ungdomsförbund.

Ingen inspiration har infunnit sig för blogginlägg i dag.

Kanske är det vädret, eller det faktum att jag inte direkt efter förmiddagens kaffe klurade ut några tänkbara ämnen.

Ungefär från första slurken kaffe och två timmar framåt infaller för mig dagens mest kreativa fas, möjligen i konkurrens med strax omkring midnatt - men då har jag för det mesta stängt av datorn numera.

Under åren som student i Stockholm började jag ofta skriva först vid den tiden på dygnet - någon gång efter det att jag sett färdigt på kvällens Seinfeld eller Letterman.

Tensta, där jag bodde då, låg för det mesta alldeles tyst och stilla, som om man satt ensam vaken i hela området.

Men även utan idéer, uppslag eller inspiration går det ju att skriva bloggar. Det har jag härmed bevisat.

Det här var mitt 442:a inlägg sedan jag började skriva på den här bloggen den 14 februari i år. Frågan är vilket jubileum som infaller först: inlägg 500 eller sex månader med egen blogg?

I dag har vi en huvudledare om de stora problemen inom den svenska psykiatrin.

Det är lätt att diskussionen fastnar i frågan om resurser. Men även om det behövs nya och större satsningar - ännu är det långt kvar till de sju miljarder som psykiatrisamordnaren Anders Milton efterlyste i sin utredning för de kommande åren - visar Socialstyrelsens slutrapport att det även handlar om organisation, kompetens och strukturer.

Så här mot slutet av arbetsdagen finns det tid till att surfa runt på jakt efter de väsentliga nyheterna från den stora vida världen.

Der Spiegel bistår med två:

'Fatty Knut Put on Strict Diet' - på avdelningen: tur att man inte är en isbjörn på ett zoo.

'Mystery Ape Man Snatches Cheeseburgers' - på avdelningen: den här bloggen börjar få allvarliga problem med sin framtoning och nyhetsvärdering.

Jag lovar skärpning.

Ibland undrar man hur det står till med människosynen och demokratisynen inom en del fackförbund.

Här är ett nytt exempel på inte bara hatiska utfall mot människor med andra åsikter, utan också på hur det främlingsfientliga språkbruket vibrerar under ytan.

Att någon ansvarig högre upp reagerar mot detta är förstås bra.

Berlin visar med detta Frank Zappa-initiativ hur riktigt kreativa städer måste tänka....
Först ge en gata rätt namn - sedan utreda hur man kan förklara det.

Umeå är ju en internationell stad med flyttlass som rullar hela tiden - det är väl bara att greppa djupt i den populärkulturella historien och fiska upp något spännande namn, ge vederbörande en gata och sedan börja klura på vilken koppling han eller hon kan tänkas ha till just Umeå.

På musikfronten borde möjligheterna att hitta sådana kopplingar ju vara enorma just här. En vresig Van Morrison-staty framför Rådhuset vore min egen, personliga önskan, men okej, om någon annan har en bättre idé så...

När mindre kommuner genom kampanjer och erbjudanden av olika slag söker locka människor till sig är effekten begränsad, knappt mätbar.

Om det skriver vi i dagens huvudledare - Stolthet och fördom - där vi dock drar slutsatsen att kampanjer för glesbygdskommuner kan ha ett annat, mer långsiktigt värde än direkt inflyttning.

Jag är ganska övertygad om att den typen av kampanjer gör mer nytta genom att stärka den regionala självbilden för dem som redan bor på en ort, än genom att locka nya invånare.

Och en ort som vill vara attraktiv för framtidens rörliga, kritiska, självständiga medborgare behöver öppenhet och fritänkande av det slag som återkommande utvärderingar och presentationer av vad man faktiskt har att erbjuda boende och nyinflyttade, kan bidra till att stimulera.

The Mac is Back? Nja, det budskapet vill i alla fall anhängarna till John McCain, som kämpar för att bli republikanernas presidentkandidat, förmedla.

Efter att hans kampanj råkat ut för akuta finansiella problem försöker McCain nu få igång sin kandidatur igen.

Den här artikeln ger en liten lägesrapport.

Häromdagen satt jag nere vid älven i höjd med Broparken. Trots blåst som mer gav känslan av senhöst än högsommar tänkte jag först på vilken vacker dag det ändå var, och att tillvaron kan vara rätt trevlig, att det just då kändes som om det nog kommer att gå bra trots allt.

Men efter en stund tog istället tankar om allt som kan gå snett i livet över.

Oro för det ena och det andra, allt mer långtgående scenarier - ekonomiska, världspolitiska, privata - tills vinden och vattnet mer blev en bakgrund för dysterhet härifrån till horisonten.

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder skrev en intressant, läsvärd krönika i söndags om rädslans kultur - 'Tryggare kan ingen vara?'. Bland annat skriver han:

'Liberala principer och socialistiska drömmar står sig numera slätt mot farhågor, risker och larm. Den tar hem spelet som sitter med högst hot på hand. Respekt för vuxna människors frihet är nog bra, men tänk om de använder fri- heten på ett riskabelt sätt? En politiker ska ha bra med civilkurage för att värna människors rätt att bete sig oförsiktigt.
Om han stiftar lag angrips han visserligen för att vara förmyndare. Men om han avstår från lag, och olyckan är framme, ställer medierna honom snabbt tills svars för att ha struntat i att rädda liv.'

Jag tror att många, inte minst i min ålder, delar den känslan: vi har inte längre tryggheten som eftersträvad dröm, utan som självklar, närmast slentrianmässig utgångspunkt.

Vi försöker ofta inte uppnå saker så mycket som vi är angelägna om att undvika det ena eller andra. Och när tankarna får löpa fritt en stund löper de givetvis gärna bort från utgångspunkten (tryggheten, en trevlig dag) ut mot det hotfulla som kan inträffa och störa ritningarna, den trygga mallen.

Missförstå mig rätt - det är en lyxoro som är lätt att leva med och tryggheten i ett välfärdssamhälle frigör krafter, möjliggör risktagande för många fler och gör orosscenarierna långt mer osannolika än de var för ett par generationer sedan.

Men i Sverige slår trygghetsbehovet ibland över i en rädsla för att överhuvudtaget vara en aktör som skapar den egna verkligheten, en människa med ansvar och möjligheter.

Det kan hämma, skrämma och förvrida perspektiven. Som PJ Anders Linder kommer in på i sin krönika kan det också få farliga följder med nästan totalitär tendens i lagstiftningen. Övervakningssamhällets hotande närhet är ett exempel.

Det borde vi nog ägna fler oroande tankar än vi gör.