Sedan jag började på VK för lite drygt ett år sedan har jag aldrig fått så mycket medhåll och så många positiva reaktioner som efter kritiken av Lennart Holmlunds sexistiska historia.

Frågan som ställs är: vad kan man ha för förväntningar på ett ledande kommunalråd när han uppträder i sin politiska roll?

Två av de märkligaste och mest irrelevanta sidospåren i denna debatt har ju gällt dels huruvida historien är humoristisk eller inte (jag tycker inte det, men det har inte ett dyft med saken att göra, det är dess budskap som är relevant), dels buskisartister och radiopratare - de drar ju sexistiska skämt, så vad är problemet med att Lennart Holmlund gör det?

Lennart Holmlund är den högste representanten för en kommun och en hög representant för ett parti som båda tar uttryckligen avstånd från den typ av sexism som kommunstyrelsens ordförande skrattar åt i sin historia och vars spridning han fortsätter att försvara i sin blogg.

Lennart Holmlunds inställning till sexism går alltså på tvärs mot vad hans eget parti tycker i frågor om jämställdhet och vad Umeå kommun vill arbeta för.

Problemet är alltså hur han - en högt uppsatt politiker, inte en buskisartist eller radiopratare - uppträder i sin politiska roll: klyftan mellan ord och handling, mellan budskapet ena dagen och budskapet nästa dag.

Kommunalrådet själv tycks fortfarande inte förstå det sexistiska i ett skämt som går ut på att en kvinna ges bort sexuellt som handelsvara eller belöning åt någon för ett utfört mord på statsministern (ett skämt jag vidhåller är märkligt när det framförs av en högt uppsatt socialdemokrat med tanke på Sveriges närhistoria av statsrådsmord, men Lennart Holmlund verkar inte förstå den problematiken heller).

När Jan Björklund för några veckor sedan med rätta bad om ursäkt för ett sexistiskt språkbruk under sina år i militären sade Mona Sahlin till Dagens Nyheter: "Jag hoppas att han skäms ordentligt. Han borde göra bot genom att åka runt hos militären och tala om jämställdhet."

Om hon blev tillfrågad och inte tog några partipolitiska hänsyn kan man ju bara ana vad hon skulle tycka och tänka om Lennart Holmlunds oförmåga till självkritik.

Och för att ingen ska förledas att förväxla Lennart Holmlunds inställning till sexism med socialdemokraternas inställning återger jag gärna vad kommunalrådets eget parti skriver om jämställdhet på sin hemsida:

"Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera den ojämlikhet som råder mellan könen. Vi vill synliggöra och bekämpa de maktstrukturer som underordnar kvinnor och som bevarar ojämlika villkor i samhället. Målet är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden. Genusordningen är ett tydligt ojämlikhetsmönster i samhället. Den skapar en systematisk över- och underordning mellan könen och skapar ojämlika livsvillkor för kvinnor och män."

Om Lennart Holmlund ägnade lite mindre tid åt att vara nöjd med sin historia och lite mer tid åt att studera det egna partiets åsikter skulle han kanske börja förstå vad kritiken handlar om.

Några av de bästa barndomsminnena har med stjärnhimlen att göra.

Sena vinterkvällar ute på någon av åkrarna bjöd på en alldeles gnistrande, klar bild av det som inramar oss. Lätt knarr från snön under stövlarna och hundarna som nosade omkring någonstans i mörkret - annars bara stillhet och svindlande perspektiv.

Ikväll stod jag en stund och betraktade stjärnhimlen över Umeå. Som förr blir det väl aldrig, men det var ett ögonblick av stillhet.

Min lördagskrönika den här veckan har rubriken: Idol, individualism och rysande själar:

'Idol, individualism och rysande själar

I framtiden kommer alla att vara världsberömda i femton minuter, lyder ett klassiskt citat av Andy Warhol. Det har med tiden börjat leva sitt eget liv. Den senaste variant jag hörde löd: i framtiden kommer alla att vara världsberömda för femton personer.

Men redan Hjalmar Söderberg beskrev i Doktor Glas varför våra egon inte låter hälsan tiga still: 'Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.'

De raderna kan förklara hela tidevarv.

Varje kväll den senaste veckan har jag, i stort sällskap, slagit på ett både lockande och motbjudande, tankeväckande och ytligt, fängslande och förljuget, gripande och stereotypt tv-program: Idol.

Varför sitter man där och fascineras, också fjärde året? Det rymmer förstås många dimensioner på en rad olika nivåer, både som underhållning och som samtidsfenomen. Känslan Idol väcker hos tittarna liknar nog ibland det lindansarens på cirkus väcker - det kan se lite stappligt och nervöst ut, men måtte det gå bra, och vad modiga de är.

Ofta framträder unga människor som vill bli kända nästan till vilket pris som helst, vars själar sannolikt ryser lite extra för vardagens upplevda tomhet. Med hjälp av Idol hoppas många kunna snabbspola fram en karriär där målet, inte vägen, är mödan värd.
Det finns inget principiellt att invända mot vare sig ambitioner eller vägval. Och de som når längst kan ofta rättfärdiga det med stora kvaliteter. Jag tittar gärna.

Men lyfter man blicken från de enskilda deltagarna och betraktar det hela ur ett bredare perspektiv, symboliserar Idol en övergripande utveckling i samhället som är svårare att bejaka reservationslöst.

Att vara känd har förstås sedan länge blivit långt viktigare än att känna till eller att känna efter. Att vara någon har blivit viktigare än att kunna något. En människas framgång mäts allt oftare i hur mycket strålkastarljus hon fångar upp, inte i hur mycket ljus hon själv sprider omkring sig.

För inställningen att inlärning, kompetens, hantverksskicklighet och bildning kräver möda, strävsamhet, ansträngning och uppoffringar är förståelsen ibland begränsad.

Insikten om att det varken är vägen eller målet, utan själva mödan i sig, som är förutsättningen för utveckling och framsteg, riskerar att gå förlorad.

I vårt land tar sig de här attityderna en del konstiga och på sikt skadliga uttryck.

För hur värderar vi människors samhällsinsatser i Sverige, när det kommer till kritan? Låt mig spetsa till det: Om någon vinner miljoner på V75, triss eller bingolotto är hjältestoryn omedelbar (och inget fel med det).
När någon genom entreprenörskap, kompetenshöjning, hårt arbete eller framgångsrikt företagande lyckas få pengar över slår jantelagen plikttroget till.

Om någon blir obeskrivligt förmögen genom idrottsframgångar eller populärkultur frossar tidningarna i porträtt av lyx och glans. När politiker får höjd lön ligger skandalrubrikerna redo.

Och att låginkomsttagare nu får skattesänkningar, att vardagsslit i otacksamma jobb skulle ges skattelättnader i enlighet med klassisk arbetslinje, verkar omöjligt att etablera som ett faktum. Det tycks strida mot hårt fastslagna trossatser.


När jag skriver de här raderna på fredagskvällen sneglar jag åter mot Idol på tv:n. Jag tror att jag vet nu varför programmet fängslar så: det visar individualister som tillåts bejaka sin egen utveckling i ett land där jantelagen har varit en konstitution.

Men Idol har också fått dispens från jantelagen eftersom situationen är så fjärran från slitande människors vardag. Den individualismen är utan betydelse för vårt sätt att värdera utbildning, arbete, företagande och välfärd där det verkligen betyder något.

Därför kan det vara värt att påminna: glöm inte att folkbildningens och de tidiga folkrörelsernas Sverige också byggde på individualism. Det lär oss den klassiska svenska arbetarlitteraturen.

Den individualismen var grundad i tron på självförverkligande genom kompetens och kunskaper. Den bejakade att människan utvecklade sina unika egenskaper tillsammans med andra som sökte sina unika egenskaper. Det var en individualism med utgångspunkt i inre möda, i självkänsla, inte i kvantitativ bekräftelse utifrån.

Innan jantelagen tog över snuddade individualismens och gemenskapens fingertoppar vid varandra och tände en gnista som värmde samhället en stund i den kämpande demokratins barndom. Kan vi skapa en modern motsvarighet är mycket vunnet.'

Den tragiska utvecklingen i Burma håller på att utvecklas till ett nytt misslyckande för världssamfundet. Demokratirörelsen där måste kunna känna omvärldens fulla solidaritet.

Jonas Morian skriver med anledning av detta om en upplevelse på bokmässan i Göteborg.

Det är nästan så att man får lust att prova själv.

Anna Wuolikainen listar saker som är lätta att glömma på sin blogg här på vk.se.

Jag ber att få instämma helhjärtat i punkterna 1, 2, 3, 4, 7, 9 och 10.

Jag fick gräva länge i garderoben innan jag hittade något rött att sätta på mig i dag, men till slut hittade jag en gammal tröja.

Den är inte vacker, men röd.

Flera bloggar påminner om uppmaningen att bära rött i dag till stöd för demokratirörelsen i Burma.

Lennart Holmlund svävar ut i det ena absurda, irrelevanta försvarstalet efter det andra med anledning av kritiken mot hans sexistiska skämt - nu handlar det visst om veganer, läktare och VK:s ledarsida.

Jag vet inte helt vad detta rör sig om, men misstänker att vi måste gå tillbaka till ett tidigare sekel för att hitta förklaringen och att det ger ordet långsint en ny dimension.

Men för att även Lennart Holmlund ska förstå vad diskussionen handlar om så ska jag vara väldigt tydlig på några punkter:

Lennart Holmlund får berätta vilka historier han vill, men han får också ta ansvar för innehållet i dem och vara beredd att få kritik om attityden i hans historier som i det här fallet uppenbart strider mot det han påstår sig stå för politiskt. Holmlund är en sådan där makthavare som tenderar att bara bry sig om det fria ordet när det gäller honom själv, men aldrig när det gäller hans kritiker.

Lennart Holmlund kan publicera inlägg hur han vill på sin blogg, men vanligtvis publicerar han samma inlägg på vk.se som på sin s-blogg. Den här gången gjorde han det inte. Den givna följdfrågan är varför? Anade han kanske att den inte var något han vill stå för inför en bredare publik?

Att vulgära historier tydligen är vardagsmat i officiella sammanhang och Lennart Holmlunds umgängeskrets gör ju inte direkt kritiken mot att han återger dem i rollen som Umeås ledande kommunalpolitiker mindre relevant.

Efter en vilodag var det i natt dags för en ny omgång av schack-VM.

Vi börjar nu närma oss slutet av turneringen, så ni som blivit beroende av mina små bloggrapporter om de senaste resultaten bör börja förbereda er på abstinensbesvär inom kort.

Så här gick det i natt:

Peter Svidler ½-½ Viswanathan Anand
Alexander Morozevich 1-0 Alexander Grischuk
Vladimir Kramnik 1-0 Peter Leko
Levon Aronian 0-1 Boris Gelfand

Anand har fortfarande greppet, Kramnik (som spelade ett imponerande katalanskt parti mot Leko) och Gelfand (semi-slav som svart mot Aronian) befäste sina toppositioner på övre halvan, Morozevich (som vann ett engelskt parti efter nästan stilrent, klassiskt spel) tog ett par kliv uppåt.

Jag gillar när det blir andra öppningar än enbart e2-e4.

Och i natt så bjöds det på två d2-d4-partier och ett c2-c4-parti. Alla de tre blev också spännande och ledde till avgöranden, endast Ruy Lopes-duellen mellan Svidler och Anand slutade med snabb remi.

Och jag är inte ensam om att gilla Morozevich, New York Times schackblogg skriver:

'The only players in the field who have been consistently giving their best have been Anand, who has four victories and no losses, and Morozevich who astoundingly has been involved in seven decisive games (three wins, four losses), with only five draws. Morozevich may not be consistent, but he is entertaining. Maybe they should give him some sort of prize for being the most fun to watch.'

Vaclav Havel skriver skarpt i Svenska Dagbladet om hur världssamfundet misslyckas igen.

Ibland kör det liksom bara ihop sig, som Tidningen Ångermanlands politiske redaktör Jakob Johansson bloggar om här.

I dagens huvudledare skriver vi om den oroväckande situationen i Burma.

Som framgått av ett antal läsarkommentarer på vk.se är Holmlunds historia tydligen gammal och välbekant för många.

Jag hade aldrig hört den tidigare, vilket jag inte beklagar. Men det viktiga här är förstås att diskutera vem som framför den i vilken kontext - inte att historien i sig existerar på någon nivå som en del valt att kalla folklig.

På dagens ledarsida följer jag upp frågan med den här signerade texten:

'Lite sexism - ska det vara något att bråka om?

Umeås kommunalråd Lennart Holmlund återger i sin blogg på socialdemokraternas hemsida en så kallad rolig historia.

Slutklämmen är när föräldrarna ger en chaufför en cigarr och flaska vin och låter honom 'sätta på' deras 25-åriga dotter som tack för att han kört över svinet Fredrik Reinfeldt.

Historier med sexistisk grundsyn är en sak - det är nog tyvärr en evig genre.

Skämt om mord på statsråd lär också fortsätta trots att Sverige sett flera tragiska sådana under de senaste decennierna som man kan tycka borde mana till viss återhållsamhet hos en högt uppsatt kommunpolitiker.

Och huruvida historien är rolig eller inte är upp till var och en att avgöra, smaken är ju delad.

Men utom varje tvivel står att den ger uttryck för en sexistisk och förnedrande kvinnosyn.

Berättad av Umeås högste politiske representant i ett officiellt sammanhang blir den därför något problematiskt och pinsamt.

Det är lätt att komma med högstämda anföranden om jämställdhet och arbete mot kvinnoförtryck. Men det är vad man faktiskt gör och hur man faktiskt uppträder som räknas. Där avgörs trovärdigheten. Och mycket handlar då om attityder, jargonger och instinkter i samhället, inte minst bland manliga makthavare.

Om Lennart Holmlund verkligen vill göra något för jämställdhet i Umeå och i landet så vore det därför att bekämpa just den sexistiska jargong som hans roliga historia vittnar om och som förblir utbredd.

När ryggdunkarna nu försäkrar honom att han är en festlig prick borde han inte glädja sig, utan ägna en stund åt lite eftertanke: vilka strukturer är det som dunkar honom i ryggen?

Att Lennart Holmlund istället är stolt över sin attityd är naturligtvis beklämmande och beklagligt.
Men kanske är han ärlig?
Kanske har han så dåliga insikter om vad som skapar ojämnställda strukturer i ett samhälle att han inte inser hur hans jargong symboliserar problemen?

Kanske är det ännu värre: kanske räknar han kallt med att litet plump, grabbig sexism bara är bra för väljarstödet?

Pinsamt är det vilket som.'

Lennart Holmlund publicerar för det mesta sina blogginlägg här på vk.se även på socialdemokraternas hemsida.

I går valde han dock att publicera ett blogginlägg med en plump och pinsam så kallad 'rolig historia' om Fredrik Reinfeldt bara på socialdemokraternas hemsida, men inte här på vk.se.

Möjligen inser han att han i sin roll som kommunstyrelsens ordförande i Umeå borde ha vett och hyfs nog att inte ägna sig åt debatt på en sådan låg nivå.

Men då borde han väl avstå från att återge den helt och hållet?

Här står historien att läsa, med tydliga sexistiska och grabbiga inslag, som Lennart Holmlund fnissande återger på sin s-blogg.

Historier om ledande politiker är en sak som man får stå ut med, även om jag tvivlar på att Lennart Holmlund skulle ha fnissat lika mycket om den handlat om Mona Sahlin.

Men bör Umeås kommunstyrelses ordförande ägna sig åt sådant offentligt? Borde han inte lägga vissa band på sig i sin roll som främste representant för kommunen?

Pinsamt är ordet.

Häromveckan listade jag fem favoritpoeter på ledarsidan.

De favoriter som inte kom med där är förstås många fler.

En av dem som betydde mest för 1900-talets svenska poesi var Edith Södergran (1892-1923).

Hon kunde vara ganska svårtillgänglig i sin modernism, men också skriva syrligt, nästan motsträvigt vackert.

Die Zeit har den här veckan, apropå detta, en av hennes dikter översatt till tyska som 'Gedicht der Woche'.

En ögonblicksbild i Newsweek från Barack Obamas presidentkandidatur.

En av 1900-talets största dikter, bästa dikter, fortfarande mest levande dikter, är enligt min mening Jevgenij Jevtusjenkos Babij Jar från 1961, som översatts helt lysande till svenska av Hans Björkegren.

Det är en oöverträffad vidräkning med antisemitismen.

Den måste läsas i sin helhet, men en berömd passage mot slutet lyder:

'Vildgräset susar över Babij Jar, och träden
står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.
Jag står med blottat huvud
och känner hur jag sakta grånar.
Jag själv är blott ett ljudlöst skri
över de tusenden som vilar här.
Jag är var pojke som blev skjuten här.
O ryska folk, mitt ryska folk, jag vet
att du i djupet av din varelse
är internationellt. Men alltför ofta
har män med besudlade händer
brukat ditt rena namn.
Jag känner mitt hemlands godhet.
Hur vidrigt då att judehatare
djärvts kalla sig stolt
'Det ryska folkets förbund'!
I mig finns intet
som kan glömma detta!'

Det är en gripande dikt, läs den om ni får chansen.

Ansatserna från regeringens sida att underlätta arbetskraftsinvandring genom förändrade regelverk är lovvärda. Det är något alla vinner på.

Om de politiska partierna och den allmänna opinionen kommit så långt att den linjen blivit möjligt att driva igenom i riksdagen finns det hopp.

Men den stora skamfläcken i Sverige har förstås länge varit flyktingpolitiken. Den har misskötts och präglats av cynisk hårdhet alltför länge. Attityden från de socialdemokratiska statsråd som under de senaste tio åren varit ansvariga för frågan och hantering och regelverk inom kanske framför allt asylprocessen har varit djupt problematiska. Socialdemokraterna och moderaterna har framstått som bästa vänner i värnet av en tvivelaktig, ofta rakt ut inhuman, flyktingpolitik.

Om regeringen kan åstadkomma förbättringar i form av mer human grundhållning, genomlysta regelverk och större rättssäkerhet är det en verkligt betydelsefull insats.

Migrationsminister Tobias Billström (m) berättade i en intervju med Svenska Dagbladet tidigare i veckan att även gömda flyktingar bland de asylsökande som fått avslag ska ges ett så kallat "återetableringsstöd" på 20 000 för att kunna återvända till sina hemländer.

Det är i grunden en bra linje och kan säkert bidra till att öka trovärdigheten i asylprocessen något - men förutsättningen är att den överhuvudtaget fungerar bättre och mer medmänskligt än vad som varit fallet tidigare, att de upprörande fallen av vettlösa avvisningsfall med obegripliga motiveringar åtminstone minskar i antal som ett steg på vägen mot att de försvinner helt.

Sverige borde föra en betydligt mer generös och öppen flyktingpolitik

Ett exempel på hur systemet fortfarande kan fastna i orimligheter är förstås Migrationsverkets och Migrationsöverdomstolens fastslående av påståendet, häpnadsväckande i sig, att det inte råder någon väpnad konflikt i Irak.

Regeringen har fört in en ny attityd på området, men mycket arbete återstår innan svensk migrationspolitik hittar ut i ljuset igen efter många år av eländiga attityder och inkompetent politisk hantering.

Vår huvudledare i dag handlar om den dåliga ekonomin inom landstinget i Västerbotten.

Och i papperstidningen (ej på nätet) finns en krönika av Sven-Olof Moliis om överskottsmålet.

Under seneftermiddagen satt jag i ett möte. Det är fascinerande hur olika möten kan vara.

Växer man, som jag gjorde, upp i en folkrörelsemiljö finns möten med som en del av barndomens allra tidigaste minnen - ofta som stolsben och röster ovanför, betraktade och avlyssnade av barnet som kryper på golvet.

Eller som urtråkig väntan på att de vuxna ska bli klara när medtagna serietidningar är lästa flera gånger om och hela byggnaden genomvandrad.

Hur många körövningarna har jag inte väntat ut genom åren, kanske borde jag ha vågat sjunga med själv för att få tiden att gå fortare?

Roligaste möteslokalen i minnet - då var jag inte småbarn längre - var IOGT-NTO:s i Ljusdal, nere i en källarlokal med spännande rum och många spår från forna tiders intensiva sociala umgänge inom de politiska organisationernas ram.

Senare har jag själv blivit en mötesveteran: politiska möten, sedan universitetsseminarier, sedan redaktionssittningar och andra typer av föreningsmöten.

Mardrömmen är de långa, sega mötena med ständiga omtugg, eviga återkopplingar till redan avklarade punkter på dagordningen, käpphästar som galopperar genom möte efter möte - och i slutändan oklart eller uteblivet resultat.

Det finns även maratonsittningarna som visserligen kan vara både effektiva och konstruktiva, men som helt enkelt måste klara av så många ämnen att syret inte räcker till slutet.

Och så finns det möten som går så snabbt och enkelt, nästan som ett fikasnack, att man undrar om inte några korta e-mejl fram och tillbaka skulle ha räckt för att klara av dagordningen.

Jag har med åren, om en 31-åring får använda det uttrycket, fått allt svårare att härda ut seminariekulturen de gånger då jag själv bara är åhörare eller ganska passiv deltagare.

Levande föreläsningar, debatter och mer intensiva möten är spännande, när det finns energi och dramaturgi i rummet, när någon eller vi alla uppträder.

Samtidigt när jag nog fortfarande en dröm att återvända till folkörelsevärlden.

Kvällens möte var av det kortare, effektivare slaget i ett avspänt sammanhang.

När det var slut kändes det nästan snopet, jag kom på mig själv med att plötsligt sakna de gamla goda tiderna av 'härmed förklarar jag mötet öppnat', 'val av justerare', 'kan vi gå till beslut?', 'jag sätter upp dig på talarlistan', 'nej, men nu är det väl dags för en liten kaffepaus, återsamling om tio minuter' och min absoluta favorit 'votering är begärd och skall verkställas'.

Ljuva minnen...

Några tyska tidningar om krisen i Burma.

Ingen lycka i jakten på min presidentranking, men hoppet är inte ute än. Topp Tio fortsätter i alla fall:

På plats 7 - Harry S. Truman (1945-1953), demokraterna

Han brukar hamna högt på sådana här rankingar och hans popularitet verkar även fortsatt vara i långsiktigt stigande. Här är exempelvis ett tal som FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan höll i Truman-biblioteket i slutet av förra året.

7 Harry S. Truman (1945-1953)
8. Woodrow Wilson (1913-1921)
9 John Quincy Adams (1825-1829)
10 Bill Clinton (1992-2000)

Nej då, jag har inte glömt, nattens omgång av schack-VM var med största sannolikhet också den avgörande: Vishy Anand kommer att bli ny världsmästare efter att som vit mycket övertygande och metodiskt ha besegrat Morozevich i ett sicilianskt parti där svart länge såg ut att ha en del chanser, men där Anand steg för steg manövrerade ut Morozevich.

Det finns ett par bilder på chessbase.com där man ser hur Morozevich sitter djupt försjunken i tankar med en bonde i handen, förmodligen medveten om att det är kört, men ändå kämpandes för att hitta någon sista taktisk räddningsplanka.

I ett tidevarv av tempo och snabbhet är det ändå sådana bilder som förklarar schackets tjusning.

Nu leder Anand med en och en halv poäng och måste nästan få ett sammanbrott för att inte vinna.

För övrigt håller jag med Mig Greengards kritik av dessa förfärliga tidiga remier - vilken annan tävlingsverksamhet skulle tillåta något sådant på denna nivå?

Så här gick det i partierna:

Boris Gelfand ½-½ Peter Svidler

Peter Leko ½-½ Levon Aronian

Alexander Grischuk ½-½ Vladimir Kramnik

Viswanathan Anand 1-0 Alexander Morozevich

I en signerad text på dagens ledarsida lämnar jag det dagspolitiska jäktet för att istället frossa i politiska memoarer och biografier, och hänge mig åt hämningslös name-dropping:

'Frossande i memoarer och biografier

Biografier och memoarer är en svårslagen genre. Det finns inte något mer underhållande än en skickligt berättad, kritiskt reflekterande, välskriven, gärna lite sentimental vandring genom en människas liv - vare sig hon skriver själv eller porträtteras av en författare. 800 sidor? Gärna fler. Men nåde om det saknas bilder och personregister, det hör till.

Jag har tillbringat otaliga timmar längst inne i lätt dammiga antikvariat på jakt efter det stora fyndet eller den givna klassikern.

Till slut fick jag tag på Karl Warburgs biografi över JG Richert. Zäta Höglunds tvåbandsverk över Hjalmar Branting är nästan oläsligt monumentalt, men briljant förstås. Vera von Kraemers minnen, som jag upptäckte av en slump, har blivit flitigt omlästa.

Ernst Wigforss memoarer tävlar med Herbert Tingstens om att vara Sveriges bästa någonsin. Gustaf von Platen tävlar med Bo Strömstedt i genren murvelmemoarer. Vem lät tråkigast i sina återblickar: Bertil Ohlin eller Tage Erlander (helt annorlunda i dagböckerna)?

Hans Lindblads 'Jag var för snäll' borde vara obligatorisk läsning för nya riksdagsledamöter.

Leif Kihlberg gjorde en insats efter DN-karriären för att förnya biografigenren. Anders Isakssons fyra band om Per-Albin Hansson är ett exempel på hur bra det kan bli, Gunnar Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna ett annat.

Alice Schwarzers porträtt av legendariska tyska journalisten Marion Gräfin Dönhoff lockade inte först, men fascinerade sedan, liksom Willy Brandts kärva självbiografi och Klaus Manns rastlösa reflektioner.

Bill Clintons kvaliteter avslöjas generöst i 'My life', som ibland nästan påminner om en klassisk rysk roman.
Underbara amerikanska och brittiska biografier har förgyllt många kvällar. Mary Soames skildring av mamman Clementine Churchill var ett fynd.

Ändå har få genrer blivit så snuttifierade på senare år. Biografier om aktiva politiker under en valrörelse har snarare karaktären av längre texter i dagstidningsstil än biografier med tid att gräva djupare.

Och i avgångna politikers memoarverk påminner stilen alltför ofta om en personlig debattartikel i efterhand, istället för djupare självanalys, friare formuleringsglädje och försök att vrida och vända på skeenden.

I ett mellanland befinner sig Hillary Clintons 'Living history'. Det var ett både ett äkta bokslut och en första lansering av den planerade presidentkandidaturen.

Förresten: Vilken nu ledande svensk politiker kommer att skriva de bästa memoarerna?'

I vår strävan att hålla ledarsidan levande och föränderlig har i dag har vi ett litet nytt upplägg i papperstidningen som vi då och då kommer att använda även framöver.

Inga stora nyheter, i själva verket tog det ett tag för ett par testläsare att märka skillnaden, men i stället för en längre huvudledare har vi på samma utrymme tre kortare ledartexter.

Det finns inga entydiga åsikter hos läsarna om vad som föredras: ett par färre, men längre ledare (som tekannor ungefär), eller ett par fler, men kortare ledare som passar för snabba svep vid frukosten en jäktig höstmorgon (espresso).

Därför försöker vi att variera och vara omväxlande när det gäller antal kommenterade ämnen och längd på texterna, och i dag när vi utöver en krönika även har en längre signerad text nertill på sidan, så testar vi med ett litet nytt grepp på huvudledarplats.

Utgångspunkten en vanlig dag är dock fortfarande det traditionella upplägget med en längre huvudledare.

I dag skriver vi om situationen i Burma.

Vi har även en kortare kommentar om den föreslagna kommissionen för klimatsäkrat bistånd och Irans president Mahmoud Ahmadinejad.

Mats Olofsson har en krönika om det pågående kyrkomötet och frågan om ny äktenskapsbalk.

Ann-Charlotte Marteus skriver träffande om budgeten och jämställdheten i Expressen under rubriken 'Kvinnor inga budgetoffer'.

Och Jonas Morian har i ett par intressanta inlägg kommenterat det socialdemokratiska rådslaget kring arbetsmarknadspolitiken.

Alla ni som har ringt, mejlat och sms:at här på morgonen, alla ni som stått hela förmiddagen utanför tidningshuset på Västerslätt och skakat i kravallstaketen med krav på att jag ska blogga om nattens omgång av schack-VM - nu kan ni lugna ned er, väntan är över, så här gick det:

Peter Svidler ½-½ Alexander Morozevich
Vladimir Kramnik ½-½ Viswanathan Anand
Levon Aronian 1-0 Alexander Grischuk
Boris Gelfand ½-½ Peter Leko

Jag höll ut till 00.30 i natt innan jag var tvungen att gå till sängs.

Då såg det ut som om Vishy Anand efter en semi-slav-öppning och ett fascinerande parti bara skulle vandra ned med a- och b-bönderna i rena segerdefileringen och definitivt avgöra turneringen.

Men tydligen kom de överens om remi kort därefter, vilket visar skillnaden mellan amatörbloggare och superproffs när det handlar om att förstå vad som sker på brädet.

Det mesta talar nu för att Anand kommer att ta hem det här till slut. Bakom honom är det synnerligen jämt.

(Intermeddelande till VK - ni kan montera ned staketen nu, jag har lagt ur resultatet på bloggen.)

Jag gillar romanerna Barabbas och Dvärgen, men är inte helt förtjust i Pär Lagerkvists lyrik - med ett undantag som jag smälter inför: hans sista diktsamling 'Aftonland från 1953, som alltså kom ut efter det att han tilldelats nobelpriset 1951.

Det är en undrande, grubblande, religiös, men också avslappnad, fridfull diktsamling. Man kan egentligen inte välja ut enskilda dikter, då de bildar en helhet, men här är den dikt som avslutar samlingen, ett värdigt avslut på Pär Lagerkvists poetiska gärning:

'I den stilla aftonfloden
såg jag det ställe där han speglade sitt ansikte engång
i avskedsstunden, innan han färdades vidare.
Vinden visade det för mig,
den sorgsna vinden som på hans befallning strök bort hans bild från vattnet
och som ännu sörjer över att den måste göra det.

Svårmodigt berättade den för mig om honom,
om hans ansikte, som den hade rört vid,
och om hans bild i aftonfloden
innan det skymde och mörkret kom
som nu.

På en flotte av säv färdades han över.

Varför sitter jag här ännu vid stranden som han lämnat för så längesedan?'

Fortfarande ingen framgång i sökandet efter min ranking av de amerikanska presidenterna, men jag fortsätter att ur minnet gå igenom topp tio.

Plats 8:

Woodrow Wilson (1913-1921), demokraterna.

Rankingen motiveras förstås med hans idealistiska utrikespolitik som haft mycket stor betydelse under 1900-talet, även om hans egen politiska karriär slutade med flera besvikelser.

----------------------------------------
8. Woodrow Wilson (1913-1921)
9 John Quincy Adams (1825-1829)
10 Bill Clinton (1992-2000)

Storfrämmande på gång till Umåker.

I dag har vi på nytt inslaget pro/kontra på ledarsidan. Den här gången handlar det om Sverigedemokraterna och vilken strategi som är bäst för att bemöta dem: genom att ta debatten eller genom att undvika att ge dem onödig uppmärksamhet?

Dagens huvudledare handlar om socialdemokraternas rådslag kring arbetsmarknadspolitiken.

Anne Lindén har skrivit en krönika om att det är bättre när politiker vågar tala ur skägget.

Tips: En rolig, vacker, tänkvärd bildstudie över bilfotografier - form och kontext - som zeit.de bjuder på.

Och säga vad man vill om liberala ledarbloggar i norr - men vi ägnar oss åt djuplodande kulturella och filosofiska betraktelser.

Sundsvalls Tidnings ledarblogg kommer med detta bidrag till diskussionen om form och funktion. Vad jag möjligen frågar mig när det gäller den ärade kollegans resonemang är hur denna hållning passar ihop med vurmen för cricket som ofta uttrycks på samma blogg?

Ett tips till elever på jakt efter ämnen för arbeten eller uppsatser i samhällskunskap: minglet som pågår utanför fullmäktigesalen i Umeå under pågående sammanträde.

Det är naturligt att kommunfullmäktiges ledamöter rör sig utanför förhandlingarna, minglar med varandra, umgås under en lång dags lopp.

I en demokrati kan det också finnas en viktig symbolik i minglandet: vi har tuffa meningsutbyten i debatten, men hatar inte varandra för det, beter oss inte illa för det, kan tala med varandra på fikastunden på ett civiliserat sätt trots att åsikterna i talarstolen går isär.

Så missförstå mig rätt: jag ironiserar inte över fullmäktiges flitiga kaffedrickande och småprat utanför sammanträdessalen.

Men det är ett intressant fenomen, inte bara journalistiskt utan också vetenskapligt: vem pratar med vem, vilka står i grupp så att alla ser, vilka går undan två och två för att överlägga, vilka undviker varandra, vilka dunkar varandra i ryggen, vilka skakar hand, vilka skämtar och vilka ser allvarliga ut, vilka deltar överhuvudtaget i minglet och vilka håller sig kvar i sammanträdessalen, vilka talar med ledamöter från andra block och partier, vilka håller sig till partikamrater, vilka inom ett och samma parti tittar knappt åt varandra, vilka som uppträder som huvudmotståndare i debatten trivs bäst ihop sekunden efteråt utanför i minglet?

En fältstudie på kommunal nivå av något slag angående detta vore mycket intressant att ta del av, i kombination med ett intervjuprojekt där ledamöterna frågas ut om strategier, medvetna och omedvetna, när det gäller minglet under ett fullmäktigesammanträde.

För tro inget annat: minglet utanför är mycket viktigt för vad som på sikt - kort eller lång - sker inne vid förhandlingarna.

Det händer nästan varje fullmäktigedebatt att någon ledande socialdemokrat går upp och vittnar om verkligheten med orden (ungefär): jag träffar bara nöjda människor, så inte kan det finnas något fog för den där kritiken, ingen framför ju den till mig.

Kan inte någon - ABF kanske? - hålla en kurs med socialdemokraternas ledning i Umeå och berätta om hur medborgare av rationella skäl tenderar att uppträda inför makthavare?

Den där typen av kommentarer står nog många upp i halsen, när makthavare inte vill erkänna att de faktiskt är just det - och att det inte är alldeles säkert att människor vågar eller orkar yttra kritik och missnöje till just dem.

Därmed inte sagt att det inte kan stämma att många är nöjda.

Men socialdemokratins makthavare i Umeå är inte i rätt position att uppträda som vittnen på just den punkten.

Intressanta frågor på dagordningen under fasen med interpellationer och enkla frågor i fullmäktige var:

Dåligt boende vid Tegs sjukhem - interpellation från Britt-Marie Lövgren (fp)

(Här visades bilder på hur rum i det äldreboendet vetter ut mot en tegelvägg, vilket gjorde felplaneringen konkret. Alla var överens om att det inte är någon lyckad ordning och att ingen ska tvingas bo där, men att avfärda problematiken med att ingen ska tvingas bo där för att det kan anses som ett så dåligt läge eller erbjuda kostnadsreducering för dem som ändå bor där kändes inte som någon helt konstruktiv hållning på lite längre sikt. Förhoppningsvis innebär uppmärksamheten kring det här fallet att medvetenheten och noggrannheten är större nästa gång.)

Kostnaderna för försörjningsstöd i Umeå kommun 2007 - interpellation från Anders Ågren (m)

(Den här punkten utvecklade sig till en allmän politisk debatt om inrikespolitiken, de goda tiderna och vem som kan ta åt sig äran för sjunkande arbetslöshet och minskande utanförskap.)

Är det en kommunal uppgift att bygga produktionsfabriker i Mocambique och Tanzania? - enkel fråga från Anders Ågren (m)

Varför upphandlades inte ridterapin - enkel fråga från Britt-Marie Lövgren (fp)

Ungefär här blev jag insvept i mingelsamtal utanför fullmäktigesalen och tappade koncentrationen, men kommande punkter skulle avhandla bland annat handelspolicyn, kvinnojourerna, ägardirektiv i Bostaden och lärarlöner.

Så här är det ofta en fullmäktigedag - det är svårt som åhörare att hänga med på hela sammanträdet, och efter ett tag börjar man känna igen mönstret av hur en del typer av frågor alltid slutar som kopior på riksdagsdebatter när olika partier lämnar den konkreta kommunfrågan och börjar tala om nationell politik.

Och eftersom sammanträdet varar hela dagen är det omöjligt att ägna det uppmärksamhet från start till mål.

Det är det även för fullmäktigeledamöterna själva - mingelrummen utanför fylls snabbt på förmiddagen av allt fler.

Inget konstigt eller fel med det, men ett intressant fenomen som jag ska återkomma till i en kommande blogg.

Jag lyssnade på första kvarten av dagens fullmäktigesammanträde i Umeå via radio på cykeln ner mot stan.

När jag sedan kom fram var hela åhörarläktaren fullsatt till sista plats, det såg ut att vara en skolklass på besök.

Det var bara för sent ankomna att sätta sig i rummet utanför och lyssna via högtalaranläggningen.

I sin podcast för chessclub.com kallade Mig Greengard det för en 'goofball-opening' och skämtade om att det var ett parti som blir svårt att förklara för schackstudenter - men det passade förstås Alexander Morozevich utmärkt när han lite sensationellt slog Vladimir Kramnik i nionde ronden av schack-VM.

Det såg ut att gå mot ett engelskt parti men gick över i en skarp benoni-öppning. Och sedan körde Moro helt enkelt över Kramnik. Själv följde jag partiet live via internet, men orkade inte sitta längre än till halv ett i natt, till omkring drag 32, men redan då var även lekmannakänslan att Morozevich skulle behöva göra ett misstag för att inte vinna.

En teori som framförts i efteranalyserna är att Kramnik ville vara kaxig och demonstrera att han kan utklassa Morozevich även i den typen av vilt spel - oj, var det en dålig taktik.

När därtill Grischuk slog Gelfand så var det sammantaget en bra dag för ledande Vishy Anand som nu har kopplat greppet om turneringen.

Veckans första huvudledare handlar om marknaden för hushållsnära tjänster.

Och så har vi ett par kommentarer under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten'.

En om det konstiga beslutet i Hörnefors om de särskilda äldreboendena.

Och en om inlandet och de statliga jobben

Intensiva sökningar efter min ursprungliga ranking av USA:s presidenter har inte lett till några genombrott ännu, även om jag har visst hopp om att den fortfarande ska finnas sparad någonstans.

I väntan på det fortsätter jag med min nya topp tio. På plats nio, och det här kräver en motivering:

John Quincy Adams (1825-1829), flera olika partier

Son till John Adams, förevigad i i filmen Amistad av Anthony Hopkins, framstående utrikesminister två mandatperioder under James Monroe innan han själv blev president, sedan ledamot i representanthuset och engagerad motståndare mot slaveriet.

John Quincy Adams insats som president kvalificerar honom verkligen inte för en sådan hög plats i rankingen. Då skulle exempelvis hans motståndare Andrew Jackson rankas högre.

Men jag räknar med även presidenternas politiska karriärer före och efter själva åren i det högsta ämbetet och ser John Quincy Adams som en av de allra bästa ex-presidenterna i USA:s historia genom sitt hårda motstånd mot slaveriet.

Det i kombination med hans insats som utrikesminister innan presidentåren gör att han hamnar på nionde plats den här gången - som en symbol för att en president både kommer med en förhistoria och, om han (eller hon) överlever, kan bidra med något efter sin avgång.

Bästa 'för-president' i USA:s historia borde väl för övrigt Ulysses S. Grant vara, men han var av andra skäl inte nära en plats bland de tio första.

9 John Quincy Adams (1825-1829)
10 Bill Clinton (1992-2000)

Sådana här små nyhetsnotiser ska inte underskattas. Det pågår en långsam, men strävsam kamp för frihet och vett i de hårdföra diktaturerna.

Jag gillar radio och jag gillar television - när det gäller eget deltagande gillar jag framför allt livedimensionen. Det är otäckt, det är kittlande, det är stimulerande.

Här berättar Sveriges televisions 'Argument' om hur det kan gå till inför ett program.

Jag spelade en roll i detta drama. Jag ombads, vid sextiden någon gång, att stå beredd att hoppa in utifall att de tilltänkta deltagarna inte kunde komma. Kort varsel, oförberedd - men för sjutton, något ska jag väl kunna få till, tänkte jag, och tackade ja.

Det blev inget deltagande till slut, men någon timme av intensiva förberedelser och inre monologer för säkerhets skull.

En gång i ungdomen blev jag bänkad. Det var Ljusdals juniorlag i tennis som hade seriematch på bortaplan - jag kommer inte ihåg var. Jag skulle spela med i dubbelmatchen, men efter singlarna stod det ett-ett och vi hade chansen att vinna. Då blev jag bänkad till förmån för de två bästa i laget.

Surt, förstås, men när jag kom hem skrev jag istället nyhetstexten om matchen till lokaltidningen. Kanske var det där som jag slutgiltigt valde väg i livet?

Och nu alltså: ej uttagen till veckans program av Argument, sedan ombedd att värma upp, sedan bänkad igen...

Men den där timmen av intensiv förberedelse gav ändå en liten livekänsla i sig. Och dagen efteråt fick jag blommor som tack för min insats på bänken.

Det fick jag inte efter den där seriematchen i tennis.

En gång, för ett antal år sedan, så rangordnade jag samtliga amerikanska presidenter, med långa motiveringar till varje president som jag plågade kollegor och omgivning med.

Den listan har jag till min stora bedrövelse tappat bort, och efter ett par datorsammanbrott verkar den för evigt borta (om inte någon utskrift dyker upp i gömmorna).

Men här kommer i alla fall, utan de ursprungliga motiveringarna, topp tio som jag vill minnas att den såg ut: USA:s bästa presidenter någonsin.

Jag gör det i form av en nedräkning. Plats tio:

Bill Clinton (1992-2000) - demokrat

Man tenderar alltid att övervärdera sin samtid och sin samtids kända aktörer, och när jag gjorde min ursprungliga lista hade Cinton precis avgått.

Men min argumentation gick ut på något i stil med: förnyat det demokratiska partier, första demokratiska president att vinna två val sedan FDR, framgångsrik ekonomisk politik, en fungerande utrikespolitik, lovvärda reforminitiativ, utsatt för en makalös motkampanj från konservativt håll, men trots det oslagbart populär hela vägen, charmfull, retorisk karisma som få.

Allt detta vägde upp hans tvivelaktiga privata beteenden som skapade så mycket turbulens, men som nog egentligen inte skiljde sig så mycket från hur många av hans föregångare uppträtt.

Min lördagskrönika den här veckan har rubriken 'Arbetslinje, välfärd och kepsen på' och handlar om debatten kring regeringens budget.

Sedan återfinns också på sidan en excentrisk lista över fem favoritöppningar i schack - högst upp på den kommer skandinavisk öppning som svart...

Krönikan:

'Arbetslinje, välfärd och kepsen på

Cornelis Vreeswijk sjöng om cylinderhatten, men kepsen eller mössan är en bättre huvudbonad att utgå ifrån om man vill beskriva hundra år i svensk politik.

Socialdemokraten och fackföreningskämpen Gusten ('Stora Småland') i tv-dramat Hedebyborna, som jag följt på dvd under några veckor, hade det svårt med kepsen. Uppmanad att ta den av sig muttrade han bara. Det dröjde inte länge förrän den åkte på igen, även vid matbordet.

Symboliken är uppenbar. Här ska ingen fri människa behöva stå med mössan i hand, tacksam inför goa överheten, beroende av snälla herrn. Jag tar mitt ansvar, gör med kepsen vad jag vill och kröker inte rygg för någon.

Det är en härlig attityd. I folkrörelsernas och folkbildningens Sverige, när demokratin och de sociala reformerna växte fram, dominerade en positiv, stolt, optimistisk människosyn.

De gamla, privilegierade härskarnas varningsord och misstro mot majoritetsvälde och simpelt folk förbyttes i de nya rörelsernas tilltro, hopp och förväntningar på vad som skulle uppnås när enskilda människor slapp de gamla bojorna, släpptes fria och fick chansen.

Välfärdssamhället byggdes inte bara ekonomiskt upp genom kombinationen av arbetslinje, sociala reformer, utbildningssatsningar och framgångsrika företag.

Det grundlades även ideologiskt genom en förändrad syn på den enskilda människan.

Bakom det entydiga ställningstagandet för full sysselsättning, social trygghet och anständiga villkor på arbetsmarknaden som nyckeln till trygga, självständiga människor med kraft över till annat än bara dagligt slit - kultur, studiecirklar, idrott, naturliv, folkrörelser, familjer - låg både krav på vad medborgarna skulle bidra med och en insikt om att livet innehåller svårigheter, mörka sidor, motgångar.

Rättigheter åt alla, prestationskrav på dem som kan och borde, solidaritet med dem som far illa och hamnar snett. I förmågan att hålla de tankarna levande samtidigt föddes det demokratiska välfärdssamhället. Och i centrum stod arbete och jobb.

När Stora Småland skäller ut Ville och Olle för att de sitter och snackar skit och dricker öl vid turisthotellet och inte vill jobba, samtidigt som han bemödar sig om att hitta jobbtillfällen åt dem, så är det som en svunnen röst ur en socialdemokrati som sedan dess slarvat bort sin historia.

När socialdemokraternas finanstalesman Pär Nuder gick till oerhört bittra angrepp mot Anders Borg i veckans budgetdebatt fanns inte mycket kvar av det forna arbetarpartiets insikter om hur välstånd skapas, värnas och utvecklas.

Det är också rätt bedrövligt att se hur statisk och socialdemokratisk mycket av nyhetsrapporteringen på riksplanet om budgeten är, alldeles bortsett från det skrikiga tonfallet.

Perspektivet är hela tiden stillastående; ingenting kan förändras, ingenting kan växa, ingenting kan förbättras och rättas till, ingen kan hjälpas, ingen kan få en andra chans. Allt handlar om överhetens fördelning av resurser i ett fruset ögonblick, och en fullständig acceptans av det moderna utanförskapet som en given norm.
Till uttryck kommer en märkligt negativ människosyn.

För det som i grunden präglar regeringens budget, som givetvis inte är felfri eller utan problematiska inslag, är trots allt en klassisk arbetslinje i välfärdens tjänst - jobben, jobben, jobben som det har hetat.

För det behöver regeringen inte be om en endaste ursäkt.

Däremot måste även alliansen se upp så att den inte förlorar ur sikte vad arbetslinjen i en välfärdsstat kräver även i form av solidaritet. Det gäller exempelvis vuxenutbildningen, men kanske framför allt sjukförsäkringen.

För när arbetslinjen är genomförd med stor noggrannhet, de mycket välkomna satsningarna på rehabilitering, finansiell samverkan och företagshälsovård som regeringen utlovat i sjukförsäkringsreformen finns på plats och incitamenten för arbete har ökat - då finns det rimligen ingen anledning och ingen legitimitet i att rikta besparingar mot sjukdrabbade.

Här har inte minst folkpartiet ett ansvar att fortsätta stå emot om ansatser för en sänkning av 80-procentsnivån kommer från finansdepartementet.

En avslutande bild från Hedeby: Nikodemus är en hunsad dräng när han får uppdrag av bystämman att först tjära och sedan gå tredje man på flotten vid den årliga årensningen. 'Har stämman valt mig?', frågar han oförstående 'Ja, du är betrodd', 'Är jag betrodd?'

Det är början på hans snabba omvandling till ansedd socialdemokratisk kommunpolitiker. Snart gör han inget annat än att tala om jobben. Han blev betrodd.'

Att förnya ledarsidan och utveckla ledarsidesgenren ligger oss varmt om hjärtat på VK, vi försöker ligga i spetsen för utvecklingen och bjuda på nya inslag regelbundet.

Nu ser jag att kollegan och konkurrenten Lars Boden på socialdemokratiska VF också har hakat på och förnyat sin lördagssida med ett par nya moment.

Det ser snyggt ut. Jag lyfter på kepsen.

Jag noterar för det första att sportchefen Jessica Wennbergs skrivbord förefaller väldigt städat, bortsett från muggarna.

Ni skulle se mitt skrivbord. Sedan Olof Kleberg slutade på VK, har jag förstått, är jag den enda som på riktigt allvar försökt axla hans mantel vad ostädade (dvs kreativt gestaltade) arbetsytor angår.

Men mitt skrivbord ser väldigt få, eftersom jag sitter bortjagad långt nere i ett hörn i byggnaden, i slutet av en korridor som nästan inte leder någon annanstans än till mitt annars ganska ytmässigt generösa rum där, får jag väl erkänna, Karl Staaffs porträtt hänger på väggen.

Det finns en fördel med att sitta avlägset och ensligt på tidningen. De är så j-drans elaka där ute på allmänna redaktionen. Oförskämda. Jag tänker inte bemöda mig med att besöka den igen.

'Schack är det nördigaste som finns', var den kommentar jag tvingades utstå i dag med anledning av mina försök att höja kulturnivån på de politiska bloggarna med hälp av små rapporter från schack-VM.

Fast det kanske stämmer. Trav- och schackintresserad ledarskribent utan körkort som tycker att KG Bergström och Idol är veckan höjdpunkter i televisionen. Nördigt?

Missa förresten inte Malin Rönnbloms krönika på ledarsidan i dagens VK.

I dag på morgonen har jag hållit ett kort föredrag om debatten kring Lars Vilks teckningar, tryckfriheten och toleransen.

Jag talade om hur man måste hålla sig på flera olika nivåer i diskussionen samtidigt: den principiella om tryckfriheten där inga kompromisser kan göras, den publicistiska om huruvida man vill publicera ett material eller inte där det är fullt rimligt att man kan dra slutsatsen att man inte ser någon poäng i att publicera ett material som är grovt, plumpt eller fånigt, den konstnärliga om huruvida ett konstverk är just plumpt, fånigt eller seriöst och den nivå som har med tolerans, mångfald och samlevnad mellan olika grupper och individer i samhället att göra.

Man är väl aldrig nöjd med sin egen insats, men det kom intressanta frågor, även flera mediakritiska frågor, efteråt och blev en kort, bra diskussion.

I dag bjuder förstås alla ledarsidor runt om i landet på analyser av budgeten. Så även vi i denna huvudledare. I går bloggade jag om budgetdebatten.

Sammantaget och lite förenklat är det två perspektiv som står mot varandra.

Å ena sidan: arbetslinjen är värd att satsa på och utanförskapet är möjligt att bryta. Det är avgörande för möjligheterna att i nästa lågkonjunktur undvika den typ av brutala nedskärningar som socialdemokraterna genomförde under Göran Persson. Arbetslinjen och försvaret av en långsiktigt hållbar välfärd är en rättvis politik.

Å andra sidan: utanförskapet är här för att stanna och långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna har ingen chans att komma tillbaka, därför är det fel att satsa hårt på arbetslinjen. Hellre fortsätta politiken från förra mandatperioden och låta de svagaste ta smällen vid nästa lågkonjunktur. Att frångå arbetslinjen och acceptera utanförskapet är en rättvis politik.

Jag raljerar lite, men det är rätt bedrövligt att se hur statisk och socialdemokratisk mycket av nyhetsrapporteringen kring budgeten är, alldeles bortsett från det skrikiga tonfallet. Inte ens den kritik som har mer fog för sig gällande några punkter i budgeten och i tillämpningen av arbetslinjen framförs med några andra argument än att förändring i sig är något konstigt.

Perspektivet är hela tiden stillastående, ingenting kan förändras, ingenting kan växa, ingenting kan förbättras och rättas till, ingen kan hjälpas, ingen kan få en andra chans, utan allt handlar om överhetens fördelning av resurser i ett fruset ögonblick och en fullständig acceptans av det moderna utanförskapet som en given norm.

Det är en märkligt negativ människosyn och en triumf för socialdemokraternas förmåga att sätta dagordningen.

Anand och Gelfand (som slog Morozevich i femte omgången) ligger nu i delad ledning i schack-VM.

Det är turneringens två äldsta spelare, intressant nog.

Känslan är att det här håller på att utveckla sig till en duell mellan Anand och Kramnik - de två tungviktarna.

Gelfand spelar rejält och stabilt, men lär få svårt att nå ända fram.

Lekos form verkar rätt blek och Aronian har inte imponerat hittills trots en seger.

Morozevich blandar och ger - inte till sin egen fördel för ögonblicket.

Grischuk kan nog vara med och utmana i toppen, men jag har svårt att se honom ta sig förbi både Anand och Kramnik.

Svidler känns kall.

Om jag skulle tippa i dag tror jag att Kramnik tar hem det till slut.

Johannes Forssberg i Expressen ställer en intressant fråga:

Har Mona Sahlin blivit kristdemokrat?

Okej, häromdagen berättade jag här på bloggen om hur jag blivit kränkt och förolämpad av en medarbetare som frågade mig 11.40 på förmiddagen om jag låg och sov.

Nu har jag, oplanerat, gett igen.

- Hur är det, frågade jag medarbetaren som har en position på tidningen i vilken det inte är helt lätt att gömma sig eller ta en fikapaus i lugn och ro - en orsak till att alla i vederbörandes position ser ut som om de inte skulle behöva något annat än just en fikapaus i lugn och ro.

- Det är alltid svårt att komma tillbaka när man har varit bortrest, svarade vederbörande.

- Har du varit bortrest? Det har inte märkts, hann jag säga innan jag förstod hur det kunde tolkas.

Nåväl, en del har bara förtjänat det, liksom.

Nu pågår en kamp om verklighetsbeskrivningen mellan regeringen och oppositionen.

Tyckte man att allt var frid, fröjd och härliga tider i Sverige 16 september 2006, i vårdköerna, i skolan, på arbetsmarknaden, och att de många som trots det hamnat snett och for illa borde skuffas undan kvickast nog i någon statistik och sedan aldrig nämnas igen, då kommer man att jubla över Pär Nuders och socialdemokraternas svavelosande retorik inför regeringens budget.

Tycker man att arbetslinjen och sambandet mellan utbildning-jobb-välfärd är en helig princip för ett välfärdssamhälle och värd att genomdriva med nästan mekanisk, nästan pedantisk noggrannhet under en mandatperiod - då kommer man att älska regeringens budget och Anders Borgs finansministerprosa.

De flesta väljare befinner sig nog i ärlighetens namn någonstans däremellan, eller växlar från den ena ytterligheten till den andra, och lär lyssna noga på vilka partier och politiker som förmår övertyga om att just deras balans mellan olika uppgifter är den bästa.

Trots det är en del reaktioner på regeringens budget nästan obehagligt aggressiva och obalanserade, utan någon vilja att erkänna samhällsproblem som skapats under andra styren eller någon ansats till att diskutera förslagen på ett seriöst sätt.

Det som förvånar är att socialdemokraterna återigen halkar ner i en retorik som helt glömmer bort det klassiska perspektivet: att förutsättningen för och grunden i en långsiktigt hållbar, pålitlig välfärd och trygghet är jobben.

Man kan diskutera prioriteringar, metoder, avvägningar, tekniska lösningar - men grunden för välfärd är arbete och företagande.

Om det inte går att skapa enighet kring den utgångspunkten finns det anledning att vara mycket nervös för framtiden.

Genom sina förändringar i arbetslöshets- och socialförsäkringar tar regeringen givetvis en risk.

Uteblir resultaten, uteblir de positiva delarna i form av satsningar på kvalitet och tillgänglighet i välfärden och starkare hjälp för återkomst till arbetsmarknaden åt dem som hamnat i utanförskap - då väntar en tuff debatt för alliansen. Då kommer oppositionens varningar att framstå som berättigade.

Om inte jobbtillväxten fortsätter som man hoppas, om inte löftena om rehabiliteringsinsatser och hjälp till nytt arbete infrias även konkret i människors vardag, om inte företagsklimatet blir märkbart bättre så att mindre företag kan starta och växa, om inte det märks tydligt i plånboken hos låginkomsttagare att något hänt - då väntar en tuff debatt för alliansen. Då kommer oppositionens varningar att framstå som berättigade.

För det är arbetslinjen, socialdemokratins klassiska, nu övergivna, nummer, som präglar budgeten.

Regeringen utgår ifrån att det stora utanförskap som skapats under det senaste decenniet inte kan och inte behöver vara något som ska tas för givet, noteras och sedan ignoreras.

Det är bra och regeringens starkaste kort i debatten. För det är i den motsatta attityden som oppositionen tyvärr står och stampar.

I en blandning av nya prioriteringar och nya satsningar sätter regeringen jobben och vägar från utanförskap till arbetsmarknad i centrum.

Men man genomför också förändringar som bara är möjliga att försvara om de faktiskt ger resultat i form av fler jobb och robustare välfärd.

Det är som det ska vara för en regering - upp till bevis.

...att en svensk budgetdebatt är det bästa som finns i underhållningsbranschen - och era problem får vi diskutera någon annan gång - så kommer här ett tips på en mycket talande debatt om läget i Irak mellan John McCain och John Kerry i Meet The Press, NBC.

Den ger en bra bild av hur diskussionen förs i USA mellan republikanerna och demokraterna.

I en signerad text på ledarsidan i dag skriver jag om alliansens hantering av fastighetsskatten.

Det slutgiltiga förslaget blev en klar förbättring jämfört med dagens system, och oppositionen lär inte ha särskilt mycket att vinna på att försvara den gamla ordningen.

Men problemet är förstås inte förslaget i sig, utan det underförstådda löfte som alliansen gav väljarna när man basunerade ut budskapet om avskaffad fastighetsskatt inför valet.

Så här skriver jag på ledarsidan:

'Trassligt när löfte frångås

Ibland är det ju så där: när sladdarna har trasslat ihop sig under skrivbordet, när man fipplar med en tejp som bara kletar överallt - det värsta man kan göra är att drabbas av prestige och otålighet, rycka och slita. Det gör bara saken värre. Till sist står man där mitt i ett kaos, med tejp i håret, dator och telefon på golvet.

Litet grand så är det för alliansen och fastighetsskatten. Det skulle bli ett paradnummer, i synnerhet för kristdemokraterna. Den illa omtyckta skatten med sina orimliga och orättvisa villkor skulle bort.

Avskaffad fastighetsskatt: det lät så rejält på något sätt. Bort med den bara. Med tiden har grubbel kring tekniska finansieringslösningar tagit över. Enkel slogan - vilseledande löfte.

Sven-Olof Moliis skrev 30/8 tänkvärt i en krönika om konsten att slopa en skatt. Det är en svår konst som alliansen inte behärskat denna gång.

Nu blir det visserligen en förbättring jämfört med tidigare, ett principiellt vettigare upplägg. 6 000 kronor per år för småhus, men högst 0,75 procent av totala taxeringsvärdet för fastigheten.
Den kommunala avgiften ska inte överstiga vad man skulle betalat i statlig fastighetsskatt. Men också: kapitalvinstskatten för privatbostäder höjs från 20 till 22 procent. Uppskovsberäkningarna förändras.

Oppositionen bör akta sig för att framstå som kramare av den gamla ordningen. Men det var inte detta som avsågs med avskaffad fastighetsskatt. Det löftet har regeringen frångått. Tejp kan kleta så. Trassligt var ordet.'

Förlåt en dum fråga från en relativt nyinflyttad: Var äter Umeås politiker när de vill sända ut signaler till omgivningen?

I inledningen av en artikel om Jürgen Trittin, ställföreträdande fraktionschef för de gröna i tyska förbundsdagen, beskriver Der Spiegel hur tyska politiker resonerar när de träffar varandra för lunch i Berlin.

I min översättning:

'För politiker i Berlin finns det tre typer av restauranger när man vill träffas för samtal.
När alla ska veta om dem går man vackert till 'Café Einstein', där sitter tillräckligt många ledamöter och journalister vid grannborden, man kunde lika gärna gå direkt till tv.
För hemliga samtal är 'First Floor' i gamla väst ett bra val. Hit har huvudstadens larm ännu inte trängt fram.
'San Nicci' däremot är en plats för den som vill sända ut blandade signaler. Den som äter här, har inget emot att bli iakttagen, men vill inte vara demonstrativ.
Det var en bra plats för Jürgen Trittin att träffa de grönas pensionerade superstjärna Joschka Fischer.
Trittin har ett mål. Han vill bli nummer ett i sitt parti, de grönas ledarvarg. Man kunde också säga, han vill bli den nye Joschka. Då kan det inte skada att träffa originalet och på ett elegant sätt visa att han gör det.'

Hur ser det ut i Umeå, var träffas Holmlund, Ågren, Lövgren, Edvinsson, Spiric och de andra?

Tidigare socialdemokratiske folkhälso- och socialtjänstministern skriver i dag på DN-debatt om hur socialdemokratin borde göra upp med regeringen om gymnasiestrukturen.

Som PJ Anders Linder påpekar finns säkert en del strategiska motiv också bakom utspelet, och exakt vad det betyder konkret är oklar, men det känns som ett genombrott för sakligheten och rimligheten i skoldebatten om socialdemokratiska företrädare vågar erkänna att partiets hamnat snett på senare år.

Det återstår minst sagt att se hur socialdemokraterna i slutändan landar i olika konkreta frågor, men regeringen och folkpartiet gör klokt i att välkomna den här typen av öppnare kontakter och samtalsklimat i utbildningspolitiken om det visar sig att Morgan Johanssons hållning återspeglar även hans partis.

Och sedan är det intressant, för oss som under ett stort antal år nu tjatat om hur socialdemokratin borde knyta an till sin äldre historia i skolpolitiken, att se hur Morgan Johansson gör ett försök när han skriver:

'Det är svårt att förstå i dag, men det är faktiskt så att den moderna skolpolitiken under efterkrigstiden skapades av socialdemokratin och folkpartiet. Det var en naturlig allians, med socialdemokratin som företrädare för den samhällsklass som ville erövra kunskapen för att på det sättet lyfta sig som klass, i förening med ett folkparti som företrädde en allt mer progressiv lärarkår. Man hade sammanfallande intressen, och det präglade skolreformerna under 1950-, 1960- och 1970-talen. Det skulle vara bra om det gick att återupprätta en sådan allians.'

Det är givetvis också ett sätt att söka splittra upp alliansen, men det hör ju till det politiska spelet mellan regering och opposition.

Framför allt är det dock det relativt ödmjuka tonfallet i artikeln, som bryter av mot oppositionsretoriken i övrigt, som inger vissa förhoppningar.

Nu börjar det hända saker i schack-VM.

Femte omgången bjöd bara på en remi, partiet Leko-Kramnik.

Anand gick upp till ledningen med 3,5/5 efter seger som vit mot Svidler.

Morozevich däremot fortsätter att blanda och ge - Mig Greengard sammanfattar partiet Grischuk-Morozevich:

'Grischuk-Morozevich saw the Ragozin QGD (...) Moro added his unique brand of lunacy with 16..f5, practically begging for a kingside breakthrough. Grischuk didn't have to be asked twice and crashed through while sacrificing a pair of queenside pawns. The computer wants 21..Kf7, but that just delays the inevitable breakthrough. You may as well grab as much material as you can and hope you survive. Moro grabbed but didn't survive.'

För övrigt kan noteras att Hertha BSC är på gång.

Riksmötets öppnande är en fascinerande, symbolisk, mycket genomtänkt och i vissa delar högst problematisk ceremoni.

Studerar man den närmare upptäcker man vilken tydlig nationell självbild som iscensätts genom upplägg, detaljer, kläder, program, rörelsemönster, sätt att utnyttja byggnader; hur demokratin gestaltas teatralt, men också vilken politisk historieuppfattning som tillåts dominera.

Jag har varit med som ledarskribent vid Riksmötets öppnande ett antal tillfällen, skrev min magisteruppsats i teatervetenskap om evenemanget 2001 - som då ägde rum en vecka efter terrorattackerna 11 september - och har skrivit ett avhandlingskapitel om samma ämne.

Men den här bloggen är kanske inte rätt forum för att presentera resultaten av det arbetet.

Istället måste jag väl trots allt bråka lite om det där andra: underdånigheten inför monarkin.

Ett år, jag tror det var 2002, gjorde jag en stillsam protest i all enkelhet mot det kryperi som fortfarande präglar ceremonin på den punkten. När kungaföljet kom in i plenisalen ställde jag mig inte upp, utan förblev sittande.

Det måste vara en av de minst noterade protesterna någonsin.

Eftersom alla andra journalister på pressläktaren reste sig som en man, försvann jag helt enkelt bakom en skog av raka (om än symboliskt krökta) ryggar.
Bara bänkgrannarna lär överhuvudtaget ha noterat min kvarsittning.

Riksmötets öppnande - eller Riksdagens högtidliga öppnande som det ibland kallas och tidgare även formellt hette - har långa anor.

Den stora, principiella förändringen skedde i samband med att den nya regeringsformen antogs i mitten på 1970-talet när ceremonin flyttades från Rikssalen på slottet till riksdagen.

Det ansågs inte vara någon bra symbolik i en demokrati att de folkvalda skulle traska upp till slottet och monarken.

Med det försvann några av de mest förlegade delarna av ceremonin, men andra har överlevt eller tillkommit.

Nu är dramaturgin omvänd: monarken färdas, som kommen direkt ur historiens djup med sin hästkortege, till de folkvalda i stället. Han sluter, så att säga, upp bakom demokratins funktioner och symboler, istället för att de folkvalda ska sluta upp kring kungen.

Men mycket av underdånigheten och kryperiet finns som sagt kvar - att alla står upp när kungen träder in i riksdagen, att man sjunger Kungssången till hans ära, att kungen överhuvudtaget inviger riksdagens arbetsår med ett anförande.

Det är ganska pinsamt för en modern demokrati där statschefen inte är vald av någon eller utsedd i demokratisk ordning.

I dagens huvudledare kommenterar vi Riksmötets öppnande och gårdagens regeringsförklaring.

Jag orkar inte bråka om det, men vill ändå helt kort föra till protokollet att det är principiellt helt fel att monarkins representant med ett tal inviger den folkvalda riksdagens arbetsår.

Annars är jag efter ett par uppsatser och ett kapitel i min ofärdiga avhandling om just riksmötets öppnande lite av expert på denna ceremonis teatrala dimensioner och dramaturgiska upplägg. Mer i bloggen om det i morgon.

Efter en stärkande promenad till jobbet fick jag redan i porten till tidningshuset höra en mycket underhållande anekdot om skådespelaren Sture Lagerwall (som jag inte visste vem han var när jag hörde namnet, men som nog många känner igen när man googlar fram en bild på honom.)

Jag sparar anekdoten till ett senare skede, men den för mig in på en liknelse mellan ledarsidor och teatrar som jag kom på under den höstvackra vandringen nedför Gammliabacken, genom Haga och, nåja, längs stora, bullriga vägen bort mot Västerslätt.

Ledarsidan är som Dramaten och den här bloggen är som Helge Skoog och improviserad soppteater.

Den osignerade huvudledaren är som en traditionsrik klassikeruppsättning av Strindberg eller Shakespeare på stora scenen - kristallkronor i taket, officiellt och värdigt, med en linje över tid, ett arv och en historia.

Sedan har ledarsidan mindre scener för täta kammarspel, djärva experiment, lättsammare komedi och små enaktare. Det är underledarna och de andra momenten nedanför huvudledaren.

Och så finns de stora monologerna eller solouppträdandena med en ensam gestalt på scenen, våra krönikor.

Den här bloggen står för improvisation, ögonblickliga infall och omedelbara reaktioner utan något fastlagt manus, repetition eller storartad scenografi.

Helge Skoog, mer än Dramaten alltså.

Och därmed har jag väl avslöjat vad som i hemlighet är ett av mina drömyrken: teaterchefens eller teaterregissörens förstås.

Regeringens klimatskattepaket prioriterar rätt - märkligt vore det ju om inte opinionen ger åtgärderna stöd efter den häftiga klimatdebatt som förts under det senaste året.

Men även om förslagen till höjt bensinpris och höjda energi- och klimatskatter är ett framsteg för alliansens miljöpolitik så innebär det tydligt svikna vallöften för flera av partierna.

Framför allt kristdemokraterna och moderaterna talade om sänkt bensinpris i tämligen populistiska ordalag före valet. Deras stora misstag i sak begås dock framför allt inte nu, utan begicks då, när man inte tog miljö- och klimatfrågorna på tillräckligt stort allvar för att undvika sådana löften.

Sedan kan man också ha kritiska invändningar mot att inte reseavdraget höjs mer i linje med besked som alliansen gav före valet.

Ändå borde det på sikt finnas förutsättning för ganska bred enighet över blockgränsen kring den här inriktningen på klimatskattepolitiken framöver.

I dag provar vi ett nytt moment på ledarsidan kallat 'pro-kontra'. En ledarsida har till uppgift att bilda opinion för vissa idéer och för det allra mesta tar vi ställning, driver en klar linje och uttrycker bestämda åsikter.

Men ibland är det inte givet vilka ståndpunkter ens ett mycket väl definierat ideologiskt perspektiv ska leda till. Det finns svåra frågor med kniviga avvägningar och många dimensioner. Som en markering av det kommer vi då och då att presentera argumenten för och argumenten emot något bredvid varandra på ledarsidan.

Det innebär inte att vi inte i ett tidigare eller senare skede själva ändå har tagit eller kommer att ta ställning i det aktuella ärendet, men bara att vi erkänner att det inte handlar om några enkla frågeställningar.

Först ut är frågan om Öns framtid, där jag redan vid flera tillfällen drivit linjen att argumenten för att bygga framstår som goda, med reservation för hur och med vilken utformning man bygger.

Men det är en svår avvägning och på dagens ledarsida så lyfter vi fram de bästa argumenten för och de bästa argumenten emot en exploatering av Ön.

I dagens huvudledare tar vi upp oppositionens problem att forma en egen politik.

Jag har tyvärr inte särskilt bra koll på japansk politik, men sedan premiärministern Shinzo Abe avgått pågår spekulationerna om vad som ska hända i landets inrikespolitik.

Här är en artikel på Der Spiegels internationella hemsida om oppositionsledaren Ichiro Ozawa.

Någon gång ska ju vara den första - nu har jag blivit anklagad för att, i skriftlig form, ägna mig åt klassisk härskarteknik.

Det kommer som en överraskning, kan jag väl villigt erkänna. Mycket får man höra om sig själv i det här yrket, men just den anklagelsen hade jag inte förväntat mig. Så kan det gå.

Anledningen: i min krönika i lördagens tidning om jämställdhetsdebatten benämnde jag Gudrun Schyman som vänsterpartiets tidigare ledare, något hon var under tio år när hon spelade en stor roll i svensk riksdagspolitik.

Jag borde, förstår jag nu, ha kallat henne för feministiskt initiativs talesman - en rent sakligt sett betydligt kortare och mer undanskymd funktion måste man väl i ärlighetens namn säga och utan att lägga några värderande aspekter på det i övrigt.

Men genom att kalla Schyman för tidigare vänsterledare har jag, enligt bloggen 'Sara tänker högt - feminism, miljötänk, politik', försökt osynliggöra henne och ägnat mig åt just härskarteknik.

I en första version av texten hade jag faktiskt med en rad om Schymans roll inom feministiskt initiativ, men den strök med när texten kortades ner till publiceringsdugligt skick.

Ibland är det inte lätt att göra rätt, även om det är roligt att ens texter läses och diskuteras.

Samma krönika får dock också lite beröm i kommentaren under publiceringen av den här på vk.se.

Jag förstår upprördheten, men frågan är ju om inte snö vore att föredra framför det tunga regn som ockuperar Umeå för tillfället.

Men snön bär förstås ett symboliskt budskap med sig som vi försöker hålla på avstånd.

I filmerna blir det ofta gnistrande vacker vinter direkt - man hoppar över alla gråkalla, meningslös månader som föregått de kanske högst två månader när vintern kan konkurrera estetiskt och trivselmässigt med övriga årstider.

Regnet har dock en fördel - det passar utmärkt till operamusik.

Oerakompositörer i cd-spelaren de senaste dagarna:
Puccini förstås, det mesta
Mozart (Figaros Bröllop)
Bizet (Pärlfiskarna)
Gounod (Faust)
Cavalli (La Calisto)
Monteverdi (Vespro)
Purcell (The Fairy Queen)

Det är fortfarande jämt i schack-VM. Morozevich som vit slog Svidler i tredje rundan och Aronian som vit slog Leko i fjärde.

Morozevich levde alltså upp till mina förväntningar i tredje rundan. Eller som Mig Greengard skriver:

'The only decisive game of the day was Morozevich's typically bamboozling effort against Svidler. I swear that man plays some moves just to see the look on the other guy's face. It was one of the most unnatural sequences I've seen in a long time as Svidler chased Moro's queen around and Morozevich kept finding ways to keep material on the board. Eventually Svidler worked his way into a miserable position with two knights versus two bishops and a pair of mobile center pawns. How did that happen? The Moro works in mysterious ways.'

Jag tror inte att han kan vinna alltihop, men han behövs för underhållningsvärdet.

I dag är det vilodag, vilket kan behövas för oss tröga som behöver lite tid och lugn och ro för att hinna gå igenom partierna och försöka förstå åtminstone grundtankarna bakom dragen.

Jag noterar att Expressens PM Nilsson diskuterar relationen mellan allianspartierna och miljöpartiet, och spekulerar i ett tänkbart framtida samarbete.

Det är en gammal käpphäst hos mig som jag luftat ett antal gånger på ledarsidan och här på bloggen: allianspartierna bör absolut hålla dörren till miljöpartiet öppen - och omvänt har miljöpartiet allt att tjäna på att inte stänga in sig i ett vänsterblock tillsammans med socialdemokraterna och vänsterpartiet.

Miljöpartiet företräder många problematiska åsikter ur ett liberalt perspektiv, inte minst genom det svårbegripliga EU-motståndet.

Men de gröna har på andra områden tydliga liberala drag som ännu lever - inom exempelvis skolpolitiken, näringspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och toleransfrågor.

Dessutom vantrivs man uppenbarligen ofta i kontakterna med vänsterpartiet och har alltid hävdat sitt fristående från blockpolitiken.

Och när nu allianspartierna antingen upptäckt miljöfrågans relevans (moderaterna) eller långsamt börjat fatta att miljöfrågan även kan vara värd att driva som en profilfråga bortom den tröstlösa kärnkraftsdebatten (folkpartiet, centerpartiet, kristdemokraterna), så borde klyftan inte på sikt behöva vara större mellan alliansen och mp på det området än de klyftor som finns inom alliansen på en del andra områden.

Det är inte säkert att miljöpartiets liberala företrädare har det inflytandet inom partiet som krävs för att ett scenario där alliansen eller delar av alliansen inleder ett närmare samarbete med de gröna ska bli verklighet.

Men så länge möjligheten finns där bör alliansen hålla dörren öppen.

Till skillnad från vänsterpartiet har miljöpartiet både en intressant historia och hyggliga framtidsutsikter - och det finns inga liberala skäl till att redan i dag avfärda miljöpartiet för lång tid framåt.

Eller som PM Nilsson skriver:

'Efter valet 2002 gjordes ett allvarligt försök att bilda regering med mittenpartierna. Orsaken till att mp under lång tid i praktiken ändå tillhört vänstern är att man ansett moderaterna som fullständigt omöjliga. Det totala ointresset för miljöfrågor, lojaliteten till storbolagen och den traditionella bindningen till försvaret har gjort moderaterna till miljöpartiets antites. Men nu är det inte som det brukar. Miljön har blivit en överideologi som moderaterna hakat på. (...) De alliansledare som i morgon firar ettårsdagen av valsegern är extremt sugna på att vinna nästa val och planeringen är i full gång. Alliansen var en teknik att ena fyra ganska olika partier. Den kan mycket väl användas för att skapa en fempartiregering.'

Dagens huvudledare handlar om att det gått ett år sedan alliansen vann riksdagsvalet. Under rubriken 'Positivt regeringsskifte' drar vi slutsatsen att det har gått bra i sak för regeringen, men att kommunikationen med väljarna varit usel.

Många skriver klokt om debatten kring Muhammedteckningen. Alex Voronov i Eskilstuna-Kuriren formulerar klart och tydligt vad det handlar om, både behovet av att ta kompromisslös ställning för tryckfriheten och att hålla huvudet kallt, under rubriken: 'Stå emot terroristerna men spring inte i flock.'

Jonas Morian svarar i dag på några frågor om veckan som gick. Det handlar bland annat om årsdagen av valet, socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik och infantila frågor till nya handelsministern.

Det har gått ett år sedan valet förra året, VK:s ledarsida ger regeringen överlag positivt betyg för sakpolitiken men sämre betyg för opinionsbildningen och ledarskapet. Vad tycker en socialdemokrat som du är det bästa respektive sämsta som regeringen åstadkommit?

Rent partegoistiskt så är jag som sosse ganska nöjd med Fredrik Reinfeldts osynlighet och bristande ledarskap har försatt alliansen i fritt fall opinionsmässigt. Men om jag ska ge regeringen lite erkännande så tycker jag att nystartsjobben för arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade och socialbidragstagare är en bra satsning. Minuskontot är dock stort och där finns bland annat ersättandet av fastighetsskatten med en kommunal avgift samt vårdnadsbidraget.

De flesta verkar ense om att förslagen om rehabiliteringsinsatser och företagshälsovård är en välkommen förbättring, medan de nya beräkningsgrunderna för sjukpenning väcker debatt. Samtidigt efterlyser flera debattörer en blocköverskridande uppgörelse för långsiktigt stabilitet. Vilka borde kärnpunkterna i en sådan vara?

Trots positiva inslag i förslaget så verkar regeringen ändå tycka att det är den sjukskrivnes eget fel att han eller hon inte är frisk och att man fortsätter vara sjuk eftersom det inte är tillräckligt ekonomiskt olönsamt att vara det. Med en sådan attityd lär det bli svårt att komma överens över blockgränserna, hur angeläget det än skulle vara.

Socialdemokraternas rådslagsgrupp om arbetsmarknadspolitiken verkar vara beredda att ompröva en hel del. Finns det en beredskap i bredare medlemslager för den självkritiken?

Jag tror att det är bra att ställa provocerande frågor och i rådslagsmaterialet signalera att det är fritt fram för nytänkande inom jobbpolitiken. Socialdemokraterna gjorde ett uselt valresultat, i hög grad till följd av att väljarna inte hade förtroende för s på den punkten. Men det är en känslig fråga för många sossar. Det lär bli en tuff process innan Mona Sahlin vågar presentera skarpa förslag som faktiskt visar att vi tänkt om.

Veckans höjdare?

K-G Bergström och hans nya talkshow på SVT. Fast det var fegt att inte döpa programmet till KGB.

Veckans pinsammaste?

De journalister som på presskonferensen där Ewa Björling presenterades som ny handelsminister, inledde med att ställa infantila frågor om hennes bil.

USA:s nästa president...

...blir tyvärr troligen en vit man i övre medelåldern. Igen. Jag håller tummarna för Barack Obama och Hillary Clinton, men tror mer och mer på Rudy Giuliani.

I en underledare skriver vi om nödvändigheten av att alla som försvarar demokrati, tolerans och mångfald sluter upp, utan inbäddade reservationer, bakom tryckfriheten, det öppna samhället och avvisar alla hot och krav från terrorister.

Viswanathan Anand och Vladimir Kramnik vann sina partier i andra omgången av det pågående världsmästerskapet i schack.

Och just de två stöter på varandra i dagens tredje omgång. Anand har vit.

Giant Superman - det hade jag aldrig trott, trots att han ju faktiskt kom direkt från en storseger på Bergsåker i Sundsvall.

Giant Superman är en sådan där häst som man gillade skarpt när han var fyra år och som man gladde sig åt när han utvecklades vidare ända fram till en andraplats i Elitloppet, men som man sedan dess blivit så besviken på att man dömt ut honom som slut, medhängare och överskattad.

Nu står jag och tvekar lite: är det den tunna svenska eliten som gjort att en fegis som Gentleman kunnat vinna Olympialoppet i år och nu Giant Superman, åtta år gammal, tar hem två storlopp på rad.

Eller har Giant Superman helt enkelt hittat tillbaka till stilen från fornstora dagar?

Skiljeheatet blev en höjdare, en duell att minnas. I sista kurvan tyckte jag att det såg kört ut för Giant Superman, men att han har kämpaglöden i behåll bevisade han med eftertryck över upploppet.

I takt med att beskeden från oppositionen blir konkreta lär också retoriken bli mer dämpad och balanserad.

Mona Sahlins besked i dag att socialdemokraterna inte vill höja skatten för vanliga löntagare - inte drabba vanliga löntagare som Sahlin intressant nog uttrycker det - är ju ett direkt erkännande av att regeringens skattepolitik på det området haft fog för sig.

Tom Cruise, vars filmplaner utlöst motstånd i Tyskland, vilket jag bloggat om tidigare, fick sitt tillstånd till slut ändå.

Vetenskapsradion Historia sände i förra veckan ett synnerligen tänkvärt program om St Barthélemy- Sveriges slavö i Västindien.

Några rader från programmets hemsida visar varför det är så tänkvärt och snabbt dämpar överdriven nationell självgodhet:

'...att piska sina slavar och summariskt döma dem till döden, betraktades ännu för 160 år sedan som fullständigt självklart i Sverige. Och det var endast under hot från den brittiska flottan som Sverige slutligen förbjöd slaveriet.'

Al-Qaidas dödshot för upp frågan om de omstridda Muhammed-karikatyrerna på ytterligare en nivå.

Nu prövas trovärdigheten: De som fann det mödan värt att demonstrera mot en teckning som dagstidningar efter seriösa överväganden har publicerat borde väl rimligen vara rasande angelägna om att demonstrera mot terrorgruppers dödshot mot den svenska tryckfriheten.

Om inte är trovärdigheten obefintlig.

Dödshoten är också en påminnelse om de terrorhot som finns, regelbundet avslöjas och måste bekämpas och motverkas på bred front.

Samtidigt är det viktigt att inte låta mörkermännen sätta igång precis de processer av panik, paranoia, misstro och stegrat tonläge som de eftersträvar.

Hoten måste tas på största allvar och de konkret utsatta ges allt skydd och all solidaritet. Det får inte finnas några reservationer i försvaret av tryckfriheten mot den här typen av hot.

Men det är samtidigt, i ett längre perspektiv, viktigt att komma ihåg att det rör sig om fanatiska terrorgrupper som söker varje chans till uppmärksamhet och tar varje chans att sprida skräck och död omkring sig.

Därför är det av största vikt att även muslimska organisationer nu tydligt och utan snirklande reservationer tar ställning mot de här dödshoten för att markera allvaret i situationen, men också för att markera att al-Qaidas fanatism inte har något att hämta.

Niklas Ekdal uttrycker det bra på dn.se:

'Det är nu viktigt att så många som möjligt markerar mot terroristerna. Eftersom al-Qaida agerar i namn av islam gäller det inte minst muslimer och muslimska organisationer.
Skiljelinjen går inte mellan öst och väst, inte mellan muslimer och kristna, utan mellan tolerans och terror. Denna vindlande frontlinje löper genom Irak lika väl som genom Västeuropa. Flyktingströmmar och hotelser visar att vi alla delar samma problem, och att vi alla måste ta ställning.'

Ibland är nyhetsflödets rytm märklig.

Vissa månader kommer mest bara negativa rapporter och bakslag. De svarta, nåja, halvgråa molnen tornar upp sig.

Sedan: Räddade skattekontor, förhoppningar om vägpaket, nya läkarutbildningsplatser, Umeå som friidrottscentrum, Volvomiljard, goda tider.

Ibland rasslar det bara till.

I min lördagskrönika den här veckan gör jag ett försök att diskutera jämställdhets- och genusdebatten.

På ledarsidan i papperstidningen kan man också läsa veckans lilla lista. Temat denna gång är poeter - fem favoriter.

'Lätt förvirrande jämställdhetsdebatt

En av de första böcker som jag verkligen läste mer ingående under mina universitetsstudier är också en av dem som jag minns bäst. Det var historikern och sedemera socialdemokratiska miljöministern Lena Sommestads avhandling 'Från mejerska till mejerist' (1992).

Den beskriver hur mejeriyrket genomgick en maskuliniseringsprocess som på några decennier av industriell utveckling förvandlade ett tidigare kvinnodominerat yrke till ett yrke helt dominerat av män.

Det är en bok som jag verkligen kan rekommendera. Mycket har skrivits på det teoretiska området sedan dess, men Lena Sommestads avhandling förblir ett av de mest lyckade exemplen på hur ett genusperspektiv kan bidra till, eller rentav vara förutsättning för, en djupare förståelse av ett samhälleligt skeende.

Från mejerska till mejerist är ett av två verk som jag alltid spontant kommer att tänka på när begreppet genus dyker upp i den politiska debatten. Det andra är, på en helt annan nivå, Tony Kushners pjäs Änglar i Amerika.

När den färgade dragdrottningen Belize ska beskriva himlen för Roy Cohn - McCarthys dödssjuke, ärkereaktionäre gamle hantlangare - målar han drömlikt:

'Profetiska fåglar, Roy. Högar av soppor, men fasettslipade som rubiner och agater, och diamantblänkande banderoller med nonsens som flyger i vinden. Och röstbås. Och alla har Balenciaga-klänningar med röda buketter. Och stora danspalats fulla av musik och ljus och rasblandning och könsförvirring. Och alla gudar är kreoler, mulatter, bruna som flodmynningar. Ras, smak och historia äntligen övervunna.'

Jag älskar hela den där pjäsen. Könsförvirring är nyckelordet, som utopi hos Kushner, som konservatismens mardröm - en bra utgångspunkt för samtal.

Är det något som den dagspolitiska debatten i Sverige om jämställdhet, genusstrukturer och könsmaktsordning präglas av så är det återkommande förvirring. Inte könsförvirring, men begreppsförvirring.

Munhuggningen i veckan mellan folkpartiets nye ledare Jan Björklund och vänsterpartiets tidigare ledare Gudrun Schyman kring feminismen i Sverige illustrerar ett par saker som gått snett.

Vänstern först: det ligger inbäddat i socialismens idéarv en tendens att nedvärdera värdet av enskilda reformer till förmål för stort systemtänkande.

Stereotypa fiendebilder och tron på den genomgripande samhällsomvandlingen som ska lösa alla problem och förverkliga utopin blockerar tänkandet och verklighetsuppfattningen.

Det var orsaken till att socialister länge var vankelmodiga när liberaler tänkte intensivt kring praktiska sociala reformer i välfärdsstatens begynnelse.

För dem som ändå otåligt väntade på historiens slut kändes det vardagliga reformperspektivet inte lika angeläget. Och det är därför som vänstern än i dag hellre försvarar systemlösningar än ser människan bakom.

Det här mönstret går ständigt igen. Därför har vänstern också under längre tid tenderat att vulgarisera diskussionen om genusstrukturer och könsmaktordning med den senaste socialistiska, kollektivistiska jargong som inom vänstern alltid har förtur, alltid väger tyngre än andra mål och hänsyn.

Björklund sedan: I sitt tal på folkpartiets landsmöte häromveckan sade han följande: 'Det är hög tid för liberaler att nu intensifiera arbetet för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män i Sverige. Den tid då feminismen överläts till tokstollar på vänsterkanten måste vara över!'

Tagna var för sig är det lätt att hålla med båda påståendena, men vad är det Jan Björklund egentligen antyder?
Tillåt mig en tolkning - vad han ville säga var att det praktiska jämställdhetsarbetet, så som det sakta men säkert avancerat i Sverige, ofta tack vara socialliberala initiativ, bör fortsätta, men att det där talet om genus och könsmaktordning är nonsens.

I så fall blir det problematiskt.

Då stannar han på ytan av problem som inte går att komma åt utan djupare behandling.
Då vill han slarvigt hoppa över diskussionen kring intressanta och levande begrepp ingen kan ignorera som vill förstå hela problematiken med de gammeldags, låsta, hämmande könsroller som finns överallt i vår vardag och de ojämställda strukturer som präglar makt, arbetsmarknad, umgänge och familjeliv i samhället.

Feminismen har liberala rötter. Det trägna jämställdhetsarbetet har liberalt ursprung.

Även om samarbetet inom alliansen kräver kompromisser på regeringsnivå finns ingen anledning att släppa initiativet i den långsiktiga jämställdhetsdebatten genom en vägran att befatta sig med perspektiv och förklaringsmodeller som i kombination med liberalt reformsinne kan nå längre än något annat.

I dagens osignerade ledare skriver vi om de senaste nyheterna kring vägpaketet.

Efter en nervkittlande kamp mot deadline har jag just satt punkt för en ny lördagskrönika, som finns att läsa i tidningen och här på vk.se i morgon.

Nyckelord: jämställdhet, genus, Lena Sommestad, Tony Kushner, Belize, Joe Cohn, Gudrun Schyman och Jan Björklund. Jag gjorde ett tappert försök att knyta samman dessa i en och samma text.

Återstår att avge ett tips till morgondagens Åby Stora Pris: jag tror att Citation vinner det första heatet och att Jocose vinner det andra. Skiljeheatet mellan dem vinner sedan....Jocose efter en löpning i rygg på Citation.

Glöm inte 5 Sundance Clover i V75-7.

En intressant intervju med Hillary Clinton i Newsweek.

Det är väldigt mycket snack om hockey och fotboll för tillfället.
Men den riktigt stora händelsen just nu är förstås en annan - det pågående världsmästerskapet i schack i Mexico City.

Spekulationerna är i full gång.

Och första omgången redan avklarad.

Själv hoppas jag lite extra på min favorit: Alexander Morozevich

Jag delar uppfattningen att det gått överstyr med alla som känner sig kränkta av allting, utan proportioner.

Snart kommer någon att känna sig kränkt när det blir nit på trisslotten eller trafikljuset slår om till rött.

Men nu är det dags för mig att säga det också, det känns härligt befriande: jag är kränkt!

Jag är kränkt och jag är förolämpad. Om jag vore med i en tecknad serie skulle det pysa ur öronen på mig med ett svampformat moln ovanför huvudet.

I går blev jag nämnligen utsatt för en gemen och djupt - största möjliga tystnad, trumvirvel, spotlight.... - kränkande (där kom det) fråga.

11.40 i går förmiddag, då jag satt på mitt arbetsrum, ringde en medarbetare på min mobiltelefon och ställde som första fråga: 'jag väckte dig väl inte, du låg väl inte och sov?'

Hallå?

Min första reaktion var: vilken j-vel, vilken oförskämd f-n! Visserligen brukar jag inte komma till tidningshuset förrän framåt förmiddagen, men trogna läsare av min blogg vet förstås att jag brukar vara igång varje morgon, nästan lika tidigt som Lennart Holmlund.

Jag har fått samma fråga vid samma tid på dygnet en gång förut - av David Nyström på Liberala Nyhetsbyrån, där jag hade sökt jobb, för kanske sju-åtta år sedan. Då svarade jag: 'nej, nej, jag sov inte', vilket var en lögn. Men det var också mycket länge sedan, långt innan jag hade ansvarskänsla, familj och ett hederligt arbete.

Om VK vore ett dataspel och alla hade fem liv att slösa bort innan man får en 'tummen ned' eller 'suringen' av mig på ledarsidan så skulle i alla fall denna VK-medarbetare ha högst två kvar efter sin infama fråga.

Min andra reaktion var: är jag så osynlig på arbetsplatsen, trots mina ständiga vandringar genom korridorerna i riktning mot skrivaren eller kaffeautomaten, att min närvaro kan gå alla spårlöst förbi? Har jag förvandlats till Gösta Ekman i sketchen?

Min tredje reaktion var: vad har jag egentligen för rykte som kan få en medarbetare att överhuvudtaget ställa frågan om jag ligger och sover vid lunchtid? Detta får mig att bli lätt nervös.

Det väcker ett minne från mina år i Tensta i Stockholm där en granne en gång med blängande blick röt åt mig: 'Jag vet nog vad ni håller på med där uppe', 'Vad menar du?', svarade jag lätt förvirrat.

Efter en stund kom det fram att det gick ett rykte bland somliga i kvarteret att min etta användes av polisen som spaningslägenhet mot narkotikahandel. Jag har ingen aning om hur det ryktet uppstod och ställde ingen följdfråga, men helt klockrent kändes det inte.

Hur som helst: jag är kränkt. Och min värderade medarbetare står under uppsikt, under observation. Och när jag väl kommer till tidningen i dag ska jag ställa till med ett jäkla buller, så att ingen kan undgå att märka att jag är där.

Det här är mitt favoritprogram för tillfället, åtminstone när det gäller kultur.

Mark Kermode och Simon Mayo diskuterar film på BBC Radio 5 live.

Ibland minns jag inte efteråt vilka filmer det handlade om, men redan själva flytet och rytmen i sändningen är så underhållande att det räcker.

Det talas ofta allmänt om företagsklimatet, men det som varit ett problem i Sverige anses för det mesta framför allt ha varit klimatet för små- och nyföretagande.

Byråkrati och regelkrångel, otrygga förhållanden, lagstiftningar och intresseorganisationer som koncentrerat sig nästan helt på storföretagen, negativa jante-attityder i samhället - underblåsta i varje valrörelse av mångåriga makthavare - som gjort att det krävts visst civilkurage för att våga starta eget och bejaka entreprenörskapet som livsstil, onödiga svårigheter att få loss investeringskapital för satsningar på nya idéer inom små- och medelstora företag - listan över problem som man återkommer till är lång.

Sverige har under långa perioder varit ett rikt land med goda förutsättningar, så givetvis finns många framgångsexempel inte bara bland de största, utan även bland mindre företag. Men sammantaget har det de senaste decennierna startats för få nya företag, och de småföretag som har funnits har haft det alldeles för svårt att växa.

Det har blivit bättre på senare år, medvetenheten om småföretagens betydelse för ekonomin, sysselsättningen, framtidens tillväxt och glesbygdens överlevnadschanser har ökat.

Och förhoppningsvis innebär socialdemokraternas valförlust att man också funderar ett varv till på varför man så länge ägnat sig åt smutskastning av företagande som livsstil och livsval.

Partiet sänder inga direkta signaler om vilja till förnyelse för dagen, men just när det gäller småföretagarfrågor finns det en hel del som talar för att Mona Sahlins tal på den extra partikongressen i våras faktiskt så småningom kommer att leda till en allvarlig självkritik och nytänkande.

Förväntningarna på den nya regeringen är stora - inte minst när det gäller regelförenklingar, minskad byråkrati, skattesystemet och smidigare sätt att starta eget.

Också försöken att underlätta för nyföretagande inom tjänstesektorn kan få stor betydelse, även om det finns en del relevanta invändningar att framför mot själva utformningen av föreslagna skattesubventioner när inriktningen på längre sikt borde vara så hög grad av generella villkor som möjligt.

Den enkät som Företagarförbundet nyligen genomfört bland småföretagare visar också att en majoritet tror på att företagsklimatet kommer att ha förbättrats till slutet av den här mandatperioden, även om regeringen har en hel del kvar att göra innan man levt upp till alla vallöften.

Men allra viktigast är kanske ändå attitydfrågan - synen på småföretagande hos politiker, kommunala instanser, ledande intresseorganisationer och medborgarna.

Undersökningar visar att yngre generationer har ett allt större intresse av entreprenörskap och en allt större vilja att få förverkliga idéer i form av egen verksamhet.

Gamla fördomar och låsningar - starkt knuta till det gamla patriarkala industrisamhället och de långa decennierna av obrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav - får vika för en friare och mer positiv inställning till företagande.

Under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' skriver vi i dag om det glädjande beskedet i går att skattekontoret i Lycksele får vara kvar.

I dagens huvudledare skriver vi om regeringens förslag till ny sjukförsäkringsreform.

Det är för övrigt intressant att se hur framför allt Ekot ägnar sig åt oförblommerad socialdemokratisk oppositionsretorik i sin nyhetsrapportering kring förslaget.

Det går förvisso ha olika åsikter om en del inslag i reformpaketet och diskutera behovet av breda uppgörelser, men av inflytelserik nyhetsrapportering att döma skulle man kunna tro att det inte finns några problem att lösa eller att dagens situation är frid och fröjd.

Att regeringen faktiskt tar tag i flera grundläggande problem och satsar på åtgärder som välkomnas av de allra flesta och som den tidigare regeringen försummat - det vill man liksom inte i en del nyhetsrapportering veta av.

Om man låter bli att reta sig på motvinden som möter en när man cyklar till jobbet tillhör sådana här höstdagar årets vackraste ögonblick.

Jag får nästan lust att ställa cykeln och gå till jobbet istället, ta en omväg, dröja ute.

Påverkar väder, vind och temperatur hur den politiska debatten förs, hur exempelvis en ledarskribent väljer ämne, vinkling och tonfall?

Självklart.

Är man tillfreds en dag och ser hösten briljera utanför fönstret blir humöret bättre, argumentationen gladare, viljan till försonligt och resonerande tonfall större.

Halten reflektion höjs, liksom halten gott humör i meningsytbytet, medan antalet bittra polemiska nålstick minskar.

Är man småsur och vädret, årstiden eller utsikten genom fönstret därtill ger en alla skäl att vara det så syns det nog snart även i texterna - man skäller och har sig.

Att sedan väder och vind inte är det enda som påverkar hur man mår och känner sig är ju en annan sak.

Men jag tror att just den här finaste hösttiden är lättare att njuta av för många än vårveckorna.

När våren anländer bär vi fortfarande vintern inom oss - och den egna energin, den egna stämningen av svårmod och tungsinne kan bryta av väldigt starkt mot den energi och stämning av uppbrott, nya tag, glädje som naturen utstrålar.

Kontrasten mellan inre känsla och yttre intryck kan vara svår att hantera.

När hösten tar över seglar vi fortfarande fram i någon mån, uppbruna av sommarens ljusmängd, pigga efter semestern (om man haft någon under just sommaren, själv har jag tuffat på som vanligt) och välmående i det behagligare juni-juli-augusti-klimatet.

Den inre känslan orkar med att hantera naturens budskap om vad som faktiskt väntar ett par blad längre fram i almanackan.

Och de som har riktigt stora problem skriver långa blogginlägg istället för att utnyttja tiden för en promenad genom höststaden.

I dagens huvudledare skriver vi om regeringens så kallade klimatmilljard under rubriken 'Trend och övertygelse'.

I dag på förmiddagen var jag med vid en pressträff här i Umeå där Svenskt Näringslivs vice vd Janerik Larsson berättade vilka frågor hans organisation ser som viktigast för det framtida företagsklimatet - på kortare och längre sikt.

Jag ska återkomma i tidningen om detta, men det är intressant att notera hur debatten om ekonomin och företagsklimatet befinner sig i ett slags väntrum, hos många aktörer och intresseorganisationer.

Dels avvaktar man för att se hur regeringen lyckas med sina vallöften om ett bättre klimat för framför allt småföretagarna, och vilka frågor som de enskilda allianspartierna väljer att driva vid sidan av regeringsprogrammet.

Dels avvaktar man för att se var det nytänkande som utlovats inom socialdemokratin när det gäller den ekonomiska politiken, synen på företagande och arbetslinjen ska landa.

Dels avvaktar nog också många konjunkturutvecklingen i ett blandning av tillförsikt över de goda tiderna och en viss undran, inte rädsla för, men dock undran, om hur den svenska ekonomin ska klara nästa nedgång.

Jag ber att få återkomma i ämnet.

Den kommunala bolagssfären sväller ibland ut i absurda projekt långt från de vackra men sällan särskilt relevanta ord anhängarna brukar fly till.

I dagarna har vi fått ett nytt exempel på hur illa det kan gå när kommuner trasslar in sig i den här typen av näringsverksamhet.

Umeå Energi är delägare i bolaget Sekab som köpt mark i Tanzania och Mocambique för att där bygga upp en etanolproduktion sedan planerna på etanolfabriker längs Norrlandskusten lagts på is.

Projektet kan ifrågasättas i sak ur flera aspekter - strategiskt, moraliskt och miljömässigt - men är framför allt ett orimligt engagemang för ett kommunalt bolag.

Någon borde säga: det är nog nu.

Norra Västerbottens ledarsida skriver också om detta i en ledare under rubriken: 'Kommunal kolonialism'.

Under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' skriver vi i dag om debatten kring planerna på att göra Vindelfjällen till nationalpark.

I en underledare i dag skriver vi om debatten kring handelns situation i Umeå.

I dagens huvudledare skriver vi om utvecklingen i Irak och rapporten från USA:s befälhavare i Irak David Petraeus till den amerikanska kongressen.

Jag gillar högre utbildning, även om jag nog borde ha kommit ut i arbetslivet tidigare än jag gjorde.

En sak som man, förhoppningsvis, lär sig på universiteten är att diskutera, leda seminarier, föra resonemang och hålla föredrag som hänger ihop och engagerar utan att bli ytliga.

Jag har länge trott att jag kan föra ett resonemang och uppträda vid diskussioner på ett någorlunda övertygande sätt. Men på senare tid har jag börjar inse att den tiden är förbi.

Så fort som jag sitter med vid ett möte nuförtiden och ska försöka bidra med någonting blir det osammanhängande, stelt, babbligt och obegripligt - ungefär som om jag vore en blandning av byråkrat från 1800-talet och sömndrucken nyvaknad.

Vi hade nyss ett internt möte här på tidningen där jag återigen demonstrerade mitt förfall i den verbala genren. Jag funderar på att belägga mig själv med talförbud vid sammankomster med fler än två-tre personer.

Men vk.se:s nya bloggar med vittnesmål ur föräldraperspektiv har fått mig att förstå vad det kan bero på: jag är småbarnsförälder numera. Det är en uppgift som inte lämnar så mycket tid och energi över åt finlir.

Slut är det på epoken av läs- och videonätter, av övningar framför spegeln med gester hämtade från den senaste favoritretorikern, av sovmornar till elva och tre timmar långa luncher med en spännande bok eller tidskrift till maten. (Jo, nördighet går inte bort med studier)

Nu handlar det, vad yrkesutövning anbelangar, om att hålla sig vaken och överleva utan kvalitetsmässiga sammanbrott.

Ett fiaskoartat inlägg på ett möte är ingen stor sak, om man jämför, vilket man alltid måste, tänk på Laika.

Det är en fantastisk tid, och jag skulle inte byta den mot någon, men det där med att uppträda sammanhängande, koncentrerat och övertygande - glöm det.

Jag är lite småskeptisk till det där med open stretch, eller dubbel open stretch, inom travet. Min inställning är ungefär den som Lennart Persson på travnet.se intar.

Men jag hajar ändå till och får tvivel när Micke Nybrink i den här krönikan intar en attityd som jag bara också måste ansluta mig till:

'Varför tror ni det är tvunget att testa dubbel open stretch? Jo, för att få nerv i loppen igen. För att vi ska vilja spela. För mig får de gärna släppa ut hästarna på en äng, skrika klara färdiga gå och sen är det först till ladan som gäller. Typ.'

För övrigt gillar jag inte Åby Stora Pris upplägg med kort distans. Skiljeheat är kul i och för sig, men långt mycket roligare vore ett svenskt långdistanslopp för världseliten. Kolla in årets startlista till Åby Stora - den känns minst sagt tunn om man jämför med forna tiders startfält. Loppet söker sin form.

Och som en läsare kommenterade här på bloggen senast jag tog upp det här ämnet: Umåker borde satsa på att etablera ett sådant långlopp för gulddivisionarna.

Med mitt försvar av den restriktiva alkoholpolitiken och lätta dragning åt miljömupphållet tillhör jag säkert också dem som i detta underhållande blogginlägg av snitsige Johan Ingerö benämns 'miljömupparna, folkhälsofascisterna och de andra gästsvamparna.'

Men när det gäller hur man bör förhålla sig till ständiga råd om vad och hur man ska äta och röra sig är jag helt med på Ingerös båt.

Man kan onekligen fråga sig om det verkligen ska finnas en myndighet som ägnar sig åt i historieskrivning i opinionsbildande syfte.

Men som Per T Ohlsson påpekar i Sydsvenska Dagbladet - om Forum för levande historia finns som myndighet är det utmärkt och angeläget att den också, efter insatserna för att upplysa om Förintelsen, upplyser om kommunismens förbrytelser.

Okunnigheten om kommunismens brott är skrämmande hög bland svenska skolelever.

En undersökning från Demoskop tidigare i år visade att 90 procent av eleverna inte kände till vad Gulag var för något. Bara en av hundra visste vad som åsyftades med "det stora språnget".

Även de övriga resultaten, som redovisades i bland annat DN, gav onekligen en bild av ett allvarligt misslyckande för skolan:

82 procent trodde inte att Vitryssland är en diktatur.

43 procent trodde, att det totala antalet offer för kommunismen under nittonhundratalet är en miljon eller färre. En femtedel trodde, att det är inga alls eller färre än tio tusen. (Rätt svar: gjorda beräkningar menar att det handlar om omkring 100 miljoner)

22 procent ansåg att kommunismen är ett demokratiskt samhällskick.

Begreppet kollektivisering sågs som positivt och associeras till exempel med 'kollektivtrafik', 'att göra saker tillsammans', 'alla får det lika bra'.

Okunnigheten om och ursäkterna av kommunistiskt förtryck och kommunistiska massmord är ett utbrett fenomen i Sverige.
De senaste absurda och paranoida protesterna från en del vänsterhåll mot att Forum för levande historia ska upplysa om kommunismens förbrytelser är talande.

Däremot bör man även i detta läge hålla isär saker från varandra. Per T Ohlsson kommer i sin krönika med en viktig påminnelse:

"Arbetet med att sprida kunskap om kommunismens brott är djupt angeläget, men får aldrig bedrivas på ett sådant sätt att det kan utnyttjas för relativisering av Förintelsen. Denna insikt måste genomsyra alla de aktiviteter som nu dras igång av Forum för levande historia. Det är illa, mycket illa, om 90 procent av Sveriges skolungdomar inte känner till Gulag. Men det är också illa om 5 procent fortfarande inte har kunskap om Förintelsen."

I en krönika på dagens ledarsida skriver jag om ett barndomsminne, ekologiska livsmedel och om de nya frågeställningar som möter oss konsumenter som vill betala lite extra för att det ska gå hyfsat grönt och hyfsat fair till i världen:

'Om ekokonsumtionens allt svårare avvägningar

Under min uppväxt såg jag knappt ett vanligt mjölkpaket. Mjölk som vi drack hemma, opastöriserad och ohomogeniserad, kom från fjällkorna via mjölkaggregaten, gick genom rören som löpte längs väggarna i ladugården och försvann ner i mjölktanken i väntan påmjölkbilen.

Stod man i dörren mellan djuren och mjölkrummet kunde man överblicka processen med en blick.

Inför frukost väntade man så länge som möjligt tills grädden flutit upp på ytan innan kannan för det egna dagsbehovet fylldes nere vid tankbotten.

Mjölkpaket i affären var något litet suspekt för barnet på bondgården. Vem visste vad som hänt med mjölken under den långa resan dit?

I dag väljer jag vanligtvis ekomjölk när jag handlar, och tre gånger av fyra söker jag rätt på ekologiskt eller rättvisemärkt kaffe.

Jag gör det kanske framför allt som en markering av viljan att betala lite extra för att det ska gå hyfsat grönt och hyfsat fair till i världen, utan att vara särskilt insatt i villkor, kontroll och uppföljning bakom systemet.

Men det känns bra helt enkelt; kanske för bra ibland? Regelbundet kommer nu rapporter som visar på dilemman med den växande ekokonsumentrörelsen.

Fokus skriver i senaste numret om det man kallar 'Eko-blåsningen' - hur lågt skördeutbyte och behovet av större areal är problematiskt ur klimatsynpunkt, hur en del ekologiskt förnuftiga lösningar kan blockeras och hur stor efterfrågan leder till en importverksamhet som inte behöver vara fel, men vars konsekvenser konsumenter inte räknar med.

Tyska Der Spiegel ägnade i förra veckan sin temaartikel - 'Alles Bio, oder was?' - åt den närmast exploderande försäljningen av ekologiska varor och de stora kedjornas, inklusive billigjättar som Lidls, försök att etablera sig på en ekomarknad som gått från att vara småskalig och renlärig till att börja bli megatrend och full av oklara gränsdragningar.

Den nya storleksordningen och de nya aktörerna innebär å ena sidan ett genombrott för ekologiska produkter på bred front; å andra sidan innebär den att kontroller blir svårare att genomföra, överblicken försvinner och risken ökar att produkter marknadsförs som ekologiska utan att leva upp till konsumenternas föreställningar om vad det betyder.

Ju fler som ekokonsumerar, desto påtagligare tycks paradoxalt nog, åtminstone inledningsvis, målkonflikterna och de svåra avvägningarna bli.

Det är en evig balansgång mellan ideal och volym, mellan princip och genomförbarhet. Jag har inga bra svar på var balansen bör ligga, men tror att alla tjänar på att frågeställningarna vrids och vänds.

Symboliken hade sin tid, men nu måste debatten fördjupas. Det betyder inte att vi som konsumenter behöver ge upp ambitionerna att stödja ekologisk produktion, men att vi bör bejaka korrekt information och en ärlig debatt, inte slå dövörat till, när problem uppdagas.

Jag fortsätter att företrädesvis handla ekologiskt när det går, men förhoppningsvis med en ständigt bättre insikt om vad det faktiskt innebär.'

I dagens huvudledare skriver vi om ett lyft för lågstadiet.

Och i en underledare skriver vi om ett råd för staten.

Häromdagen citerade jag Göran Tunström. Av någon anledning har jag lite svårt att komma in i hans romaner, medan mitt exemplar av tänkeboken 'Under tiden' - som har skrivkramp som ett tema - är sönderbläddrat.

När det är kämpigt med en text och en idé löses upp i goda ansatser utan sammanhang kan man trösta sig med den här dagboksanteckningen i 'Under tiden' från en som verkligen kunde hantverket:

'Idag såg jag min roman kapsejsa och gå till botten; länge har jag vetat att den haft slagsida - att jag inte förmått surra lasten. Vrakdelar flyter omkring. Kommer några att nå land, där jag som en annan Robinson kan bygga ett litet regnskydd?
Jag vet inte om jag orkar. Det är stilla i rummet här på Rue Guisarde. Paris-solen lyser, efter månader vid skrivbordet, efter ett år! Jag borde gå ut och se om jag kan tillföras något nytt, jag tvivlar, jag sitter fast i projektet.
Jag fick min palett och kanske har jag förbrukat alla dess färger vid det här laget. Varför reste jag inte till Tjita?'

Rotlöshetens symbolgestalt Klaus Mann (1906-1949) har fascinerat mig på sistone, det har jag bloggat om tidigare.

Hans memoarer 'Vändpunkten - historien om en intellektuell mellan två världskrig' har jag burit med mig de senaste månaderna.

Det är en pladdrig bok, men vilket pladder! Och så passager som man bara måste citera.

Som det här om Europa där han lägger fingret på frågeställningar som är lika aktuella i dag som de var kort efter andra världskriget:

'Det finns ett dubbelt postulat, som Europa måste uppfylla om det inte skall gå under: det europeiska enhetsmedvetandet måste bevaras och fördjupas (Europa är ett odelbart helt); men samtidigt måste mångfalden i europeisk stil och europeiska traditioner hållas levande. (Europa - det svåra, men härliga ackord, i vilket dissonanserna flyter samman utan att någonsin gå upp i varann.)'

Eller som den långa passagen om den unga dam som 1927 dök upp på tillställningar i Hollywood där syskonen Klaus och Erika Mann var med som gäster:

'Den djupa stämman tycktes laddad med dystert ljuva hemligheter, vare sig hon talade om vädret eller om den film som hon för tillfället höll på med.
Det var obeskrivligt rörande att se henne småle, vilket endast sällan inträffade.

Då lyste det härliga, otröstliga ansiktet tveksamt upp; men när leendet väl slagit sig ner kring de nattmörka ögongen och munnens stolta båge, dröjde det kvar en smula för länge - självt tvekande om det skulle skilja sig från ett så älskligt landskap.
Men slutligen slocknade det - detta främmande leende, som egentligen inte passade henne - och tragediennen var åter sig själv.
(...)
'Den flickan kommer att bli en dundersuccé' profeterade Emil med fackmannarespekt. 'Hon kommer att slå igenom - vänta bara! Om två á tre år är hennes namn berömt över hela världen'.

Hennes namn var Greta Garbo.'

Häromveckan listade jag upp serien Hedebyborna, efter Sven Delblancs romanserie, som en av favoriterna i tv:s historia.

Nu har jag börjat titta på den igen för att se om den fortfarande gör samma intryck som när jag såg den första gången, vilket torde ha varit en reprisomgång som Sveriges television sände för kanske 10-15 år sedan.

Det gör den med alla fantastiska skådespelare, även om alkoholfixeringen är lite väl ansträngd emellanåt. Favoriten förblir Ingvar Kjellsons gestaltning av Carl-Sebastian Urse ('Mon cousin')

Vad jag därför inte kan förstå är varför just Ingvar Kjellsons namn helt saknas på dvd-utgåvan. Jag hittar det inte någonstans.

Eskilstunda-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov skriver intressant om folkpartiet i den här krönikan.

I en signerad ledare här på vk.se i dag, i morgon även i papperstidningen, skriver jag om Jan Björklunds första tal som partiledare för folkpartiet:

'Först Sahlin, nu Björklund - två klassiska tal

Om Jan Björklunds första tal som partiledare blir vägledande för folkpartiets fortsatta arbete är inte bara den organiserade liberalismen, utan hela alliansen, att gratulera. Det var ett lysande anförande på en nivå som svensk retorik bara undantagsvis når upp till.

Har man för vana att följa den politiska debatten känner man i magen när ett tal har potential att bli en klassiker, eller när det riskerar att glömmas innan kvällen.

Det är sällan svenska partiledare levererar några klassiker. Ändå har den där känslan i magen nu infunnit sig två gånger under loppet av bara några månader.

Först när Mona Sahlin höll sitt stora, imponerande vi-måste-förnya-oss-anförande på socialdemokraternas extrakongress i våras.
Och sedan när Jan Björklund, med rikliga referenser till frisinnade traditioner, i helgen höll sitt klargörande det-här-är-modern-socialliberalism-tal som nyvald fp-ledare.

Men retoriska prestationer är en sak, förmågan att omsätta dem i politisk handling en annan; något som Mona Sahlin, tyvärr, börjat bli en symbol för.

Det är även skälet till att man inte bör jubla för tidigt när det gäller den nystart för folkpartiet som Jan Björklund ställer i utsikt. Den måste bevisas i förd politik och val av profilfrågor.

Björklund talade snyggt om socialliberalismens engagemang för välfärden och det glömda Sverige, samtidigt som han påminde om utgångspunkten: tron på den enskilda människans stolthet, förmåga och värdighet, inte någon, varken privat eller statlig, överhets vilja att se böjda, beroende ryggar framför sig.

Det är det breda perspektiv som folkpartiet även fortsatt är, och glädjande nog vill vara, bäst ägnat att vårda i svensk politik.

Från att ha varit ett osäkert kort i alliansen framstår liberalerna nu som det för dagen starkaste. Men det hör också till ritualen när en ny partiledare väljs. Aldrig är åhörarna så välvilliga som då. Tuffare utmaningar väntar Jan Björklund än att bevisa en talang de flesta redan visste att han besatt.

Nu har han berättat vad modern socialliberalism handlar om. Förmår han att omsätta det i praktiken?"

Mats Rosin frågar i en VF-krönika:

'Och varför har ingen gjort dramatik av vänsteruppsvingets Umeå? Med hyreskamp, vräkningar och kampen om Ålidhemsdungen borde det ju finnas stoff nog. Å andra sidan är 60-talet redan rätt uttjatat. Särskilt med tanke på hur begränsat till numerären hela upproret var.'

Jag befarar också att en sådan dramatik i 'fel händer' inte bara skulle handla om sextiotalet, utan också vara som sextiotalet när det gäller politiskt budskap, dramaturgi och teatral gestaltning.

Men jag tycker annars att detta med lokal och regional historia är ett klart underskattat material för teaterprojekt.

Och då menar jag, om ni förstår mig rätt och utan meddvetna feltolkningar, för professionell, fullskalig teater på de större institutionerna och scenerna.

Visst förekommer det regelbundet, men alltid med faran nära att det blir lite för hurtigt eller lite för övertydligt, politiskt korrekt och stereotypt. Ett välmenande von oben-perspektiv med större respekt för teserna än för publiken.
Som om lokala och regionala teman lydde under egna genreregler, vilket de inte alls behöver göra.

Jag talar lite i egen sak här: jag var själv en gång nära att få en pjäs om lokal folkrörelsehistoria i Hälsingland färdig.

Den skulle handla om ett nedbränt ordenshus, men en bit in på tredje akten slog skrivkrampen till i takt med att jag insåg hur ytlig min egen bild var av vad teater är - det var efter det som jag började läsa teatervetenskap för övrigt.

Men det är en annan historia.

Patrick Krainers lördagskrönika i dagens VK innehåller en formulering som säger allt: 'Medierna är Ingvar Bratt'.

Läs den i papperstidningen och översätt Krainers resonemang om dagstidningens uppdrag till en politisk kontext och det finns inte mycket att tillägga.

Lovande besked om Ön här och lovande besked om Ön här, inför den fortsatta processen. Förhoppningsvis innebär det att kommande förslag hamnar på en helt annan nivå.

Varför det är viktigt att hela tiden återkomma till utformingens och gestaltningen betydelse har jag skrivit om bland annat här och skrivit om här och här.

På dagens ledarsida listar jag fem frisinnade profiler och har en lördagskrönika om socialliberalismen där jag skissar på hur några frisinnade råd till Jan Björklund skulle kunna se ut:

'Frisinnade råd till Jan Björklund

När Bertil Ohlin, under många år folkpartiets ledare och senare nobelpristagare i ekonomi, fyllde sextio uppvaktades han med den vetenskapliga antologin 'Ekonomi Politik Samhälle' (1959).

I ett kapitel betitlat 'Liberaler och frisinnade, professorer och norrlänningar', skriver statsvetaren Gunnar Gerdner:

'Det finns ingen anledning fördölja, att Bertil Ohlin med sin 'socialliberalism' gav folkpartiet inte bara ett program utan också en paroll, ett välformulerat och effektivt slagord, vars verkan på det socialdemokratiska partiet kunnat utläsas alltifrån den enklare agitationens hånfulla tillmälen och upp till det motvilliga erkännande, som kommer i dagen t.ex. i Ernst Wigforss Minnen.

Socialliberalismen skapade ett alternativ till socialdemokratin. Den bestred dennas monopolanspråk på att företräda den radikala, tidsenliga och framkomliga linjen, när det gällde socialpolitiken och välståndshöjningen. (...) I läroböcker och uppslagsverk finnar man hur termen 'socialliberalism' alltmer nyttjats som benämning - för olika tider och länder - på en syntes av social omvårdnad och fritt näringsliv.'

Både företag och dagis, hette det ju senare på valaffischer.
Tron på det socialistiska samhället levde fortfarande på allvar inom socialdemokratin, när Bertil Ohlin började tala om socialliberalism.
Och folkpartiet var en småbutter, skör kompromiss mellan den folkrörelsebaserade, frisinnade liberalismen och den kulturradikala men organisatoriskt begränsade, lätt abstrakta storstadsliberalismen.

Socialliberalismen utmanade socialdemokratin i rätt ögonblick och tvingade det statsbärande partiet att ägna mer energi åt praktiskt, samhällstillvänt reformarbete inom marknadsekonomins ramar än storvulna, farliga, socialistiska godnattsagor.

Och socialliberalismen lyckades förena frisinnets jordnära underifrånperspektiv och betoning av den enskilda människans värdighet, med kulturradikalismens snabba, högtflygande principmedvetenhet.

Det var en kombination som blev fruktbar både när välfärdssamhället växte fram och när det började tappa kontakten med sitt eget ursprung. Att det just var Bengt Westerberg som talade om eget rum på långvården, vittnade om småföretagarnas vardag och tog striden med Ny demokrati var ingen tillfällighet.

Hur ser det ut i dag? Folkpartiet har aldrig övergett denna socialliberalism. Men partiets ledning visade vid några uppmärksammade ställningstaganden förra mandatperioden en demonstrativ motvilja mot att förknippas med begreppet. Bengt Westerberg användes som ett skällsord.

Den strategin körde inte oväntat i diket så att dammet yrde. Inför valet 2006 talade Lars Leijonborg åter om folkpartiets socialliberala identitet.

Partiets slagkraftigaste nummer på senare år - utbildnings- och skolpolitiken, hälso- och sjukvårdspolitiken och utrikespolitiken - lyckas också utan problem att förena socialliberala utgångspunkter med tydlighet och klarhet i budskapen.

Under det pågående landsmötet står psykiatrin, kulturen och äldreomsorgen i centrum för programdebatterna. Partiet håller fanan högt i försvaret av hållbara socialförsäkringssystem med inkomstbortfallsprincipen som utgångspunkt.

Problemet för folkpartiet är för det mesta inte bristen på socialliberalism i ställningstagandena, utan osäkerheten om socialliberalismen kan erbjuda något även i en visionär, framåtblickande debatt.

Det frisinnade svaret är - ja! Och några frisinnade råd till Jan Björklund skulle lyda: Värna ett oberoende och ett djup i samhällsanalysen, fastna inte i trassliga och energislukande motsättningar mellan olika intresseorganisationer. Det finns fortfarande gott om plats och potential för ett genuint idéparti.

Återerövra småföretagarfrågorna. Våga betona den liberala miljöpolitiken och stäng inte alla dörrar till miljöpartiet.
Återupprätta den breda, frisinnade folkrörelsehållningen i ett läge när samhället står inför stora, komplicerade utmaningar som de mest vindkänsliga pragmatikerna inte kan hantera.
Tro inte bara att människan kan i skolåldern, utan att människan kan och vill även fortsatt genom ett långt, aktivt, växlande liv.
Bekämpa jantelagen i alla dess yttringar. Välfärden ska inte finnas för att onödiggöra eller hindra risktaganden och individuella satsningar, utan för att göra det möjligt för fler att våga, i vetskapen att samhället inte vänder ryggen till om det går snett.
Låt inte det högljudda Sverige skymma det glömda Sverige.

Tron på den enskilda människans värde och värdighet, i hennes medgång som i hennes motgång: frisinnets grundinstinkt borde komma Jan Björklund väl till pass.'

Det finns några uttryck och metaforer som - när de plötsligt används av var och en, utan tanke eller fantasi, utan uns av vilja till egen stil - jag inte står ut med att höra.

'Mycket snack och liten verkstad' - är ett sådant. Okej, det var smålustigt de första tio gångerna, uthärdligt de första femhundra. Nu är det bara...ja ni förstår.

Nu börjar försöken att hela tiden referera till Jan Björklunds bakgrund som militär - intressant nog alltid som något negativt, varför? - kännas minst sagt mossiga.

Kanske är det bara ett tecken på att det inte alltid är så vanligt att ledande politiker faktiskt har en yrkesbakgrund?

Dagens osignerade ledare skriver vi om upphandlingen av tågtrafiken i Norrland.

En av Jan Björklunds företrädare som folkpartiledare - Gustaf Andersson i Rasjön - skriver i sina memoarer 1955 om faran med att intresseperspektivet tar över från idéperspektivet i politiken:

'För en utomstående betraktare förefaller det som om de rent ekonomiska angelägenheterna fått en varaktig och alltmer utpräglad dominans. Här åsyftas då sådana frågor där gruppintressen spela in. Därmed har politiken fått en mera materialistisk prägel än tidigare. Striderna om hur den gemensamma kakan ska delas synas nu överskugga allt annat, och det s.k. kompensationstänkandet har satts in, där fordom frågorna prövades med tanke på vad som var rätt och skäligt ur allmänna synpunkter. (...) En följd av intressepolitikens utbredning på idépolitikens bekostnad är, att partierna alltmer rekryteras efter grupptillhörighet och mindre efter de enskildas åsikter om vad som ur vidsträckt samhällssynpunkt är riktigt. Det är vanligt för gruppmentaliteten att identifiera de egna intressena med samhällets, men detta betraktelsesätt är för enkelt för att vara gångbart.'

Med tanke på att Sverige både historiskt och i samtiden haft/har partier som bejakat/bejakar rollerna som företrädare för organisationer och intressen av olika slag, behövs det idépartier som inte fastnar i de förenklade motsättningarna och rollspelen, utan håller idéarbetet levande och blicken lyft mot samhällets bredare utveckling.

Den rollen har traditionellt varit folkpartiets i svensk politik. Jan Björklund har antytt att han åter vill se en starkare koppling mellan dagspolitiken och idéarbetet.

Gustaf Andersson i Rasjöns lilla betraktelse kan alltså ses som ett råd på vägen från en föregångare till en efterträdare.

Min syn på vad en modern socialliberalism borde ägna sig åt ska jag ge i morgondagens krönika på ledarsidan.

'Avundsjuk, det är klart att man är avundsjuk, man är väl människa' sa författaren Lars Forsell i tv-dokumentären om honom som jag tjatat om här på bloggen.

Avundsjuk blir man även som politisk skribent när man läser briljanta kollegors lyckade texter.

Ann-Charlotte Marteus bjuder på en sådan i Expressen. Jag fastnar i synnerhet för de här raderna:

'Varför, till exempel, betecknas försvarsministern utan vidare förklaring som Tung Minister? För att ingen har tänkt en ny tanke sedan Ubåt U 137? Eller för att försvarsministern sysslar med män och manliga ting?
Äldre- och sjukvårdsministern är väl mycket, mycket tyngre. Och skol- och utbildningsministrarna. Och socialförsäkringsministern. För att inte tala om arbetsmarknadsministern.
Det senaste valet var ett jobbval, om man får tro väljarna. De två valen dessförinnan handlade om skola-vård-omsorg.
De flesta väljare i dag tycker nog att de politikområden som förr avfärdades som "mjuka", eller till och med "kvinnliga", är tyngre än försvaret.'

Det här är en gammal käpphäst hos mig som jag tog upp häromdagen och som jag skrev en signerad text om förra hösten:

'Grabbigt värre när ministrar rangordnas

Lars Leijonborg ställde en berättigad motfråga till Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju förra veckan. Han invände, i ett resonemang om moderaternas påstådda dominans inom den nya regeringen, mot att försvarsdepartementet skulle ses som mer betydande än exempelvis utbildningsdepartementet.

Jag har slagits av det under de gångna dagarna: varför resonerar vi kring departementens och ministrarnas prestige som om vi fortfarande levde i början av 1900-talet, med hästdroskor, militärvurm och statsråd i höga hattar?

En regeringsombildning erbjuder högtidsdagar och fritt utlopp för en grabbig journalistisk som känns rätt mossig. Det som räknas när politiska skjutjärnjournalister i Stockholm rangordnar ministerposter är stålar, vapen, poliser och antalet resor någon får göra i världen.

Trots att vardagsnära frågor som jobb, skola, familjepolitik, miljöpolitik dominerar valrörelsen blir värderingen av politiska områden helt annorlunda när en regering sedan utnämns och formerar sig.
Decennier av modern journalistik skrynklas ihop och gamla konservativa mallar från förr vecklas ut.

Finansminister, försvarsminister, justitieminister och utrikesminister ­ det är hårda titlar som smäller högt. Näringsminister, socialminister, skolminister, jämställdhetsminister, miljöminister ­ det är mjuka titlar som blev över. Utifrån sådana grundvärderingar har naturligtvis moderaterna tagit storslam vid regeringsbildningen.

Men om man ser jobb, företagande och utbildning som de viktigaste reformfälten för den kommande mandatperioden, vårdkvaliteten som en av väljarnas hjärteangelägenheter, integrationsfrågorna som den svåraste utmaningen och energi- och miljöpolitiken som en av vår tids ödesfrågor ­ då har folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna fått centrala ministerposter med stort inflytande.'

För en månad sedan skrev vi en huvudledare som tittade tillbaka på Lars Leijonborgs tio år i spetsen för folkpartiet.

Nu ska han alldeles strax hålla sitt sista tal som partiledare.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om att Jan Björklund har ett ganska unikt utgångsläge när han tar över som ledare för folkpartiet

'Tar folkpartiet chansen?

När bytte senast ett icke socialdemokratiskt parti ordförande under rådande högkonjunktur med det egna partiet i stabil regeringsställning?

Rätta mig gärna, men jag påstår att det inte har hänt någon gång tidigare i Sveriges demokratiska historia.

Ola Ullsten tog visserligen 1978, då den borgerliga trepartiregeringen fortfarande var intakt, över som folkpartiledare efter Per Ahlmarks dramatiska avhopp. Men sjuttiotalet präglades både av ekonomiska och politiska kriser av ett helt annat slag än det finns anledning att förvänta under de kommande åren.

Jan Björklund blir alltså ledare för folkpartiet i ett läge som ger honom, kan man påstå, unika förutsättningar. De behöver å andra sidan inte nödvändigtvis vara enbart gynnsamma. Partier vitaliseras bäst i oppositionsställning. Regerandets vardag, ännu mer så i en flerpartikoalition, kan hämma ett förnyelsearbete.

Folkpartiets pågående landsmöte ska inte enbart välja Björklund och avtacka Lars Leijonborg - som förblir en nyckelperson i sin roll som statsråd.

Landsmötet har också sakpolitiska dimensioner.

Ett stort psykiatriprogram ska antas liksom ett kulturpolitiskt program; integritetsfrågor och familjepolitik ska, bland mycket annat, debatteras; den kritiserade toppstyrningen ska motverkas med nya arbetssätt och bättre förankring i partiorganisationen. Och säkert kommer diskussioner att föras, om inte annat informella sådana, kring hur en modern socialliberalism ser ut och vad som i dag skiljer folkpartiet från det nyssliberala centerpartiet.

Folkpartiet är svårbedömt för dagen, och just därför intressant att följa. Det finns en viktig roll att fylla för ett av ideologisk bredd präglat socialliberalt parti som konsekvent söker sin utgångspunkt hos den enskilda människan.

Tar folkpartiet under Jan Björklund chansen att efter några oklara, halvhjärtade år fullt ut bejaka den rollen?

De närmaste dagarna ger ett första besked.'

Dagens huvudledare handlar om den kommande utredningen av alkohollagen.

Det här har nog goda chanser att bli en av höstens vackraste dagar i Umeå. Och själv har jag utnyttjat den genom att större delen av tiden sitta inomhus. Inte bra.

Gunnar Ekelöf skriver i samlingen 'Om hösten':

'Jag tror inte på ett liv efter detta
Jag tror på detta liv
Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit
till sensommaren, min årstid, minns jag
hur ångestfyllt jag förr tyckte syrsorna filade,
tycker så inte längre.'

Göran Tunström har i tänkeboken 'Under tiden' skrivit om de här raderna som inleder dikten 'En verklighet' och påpekat:

'Tycker så inte längre... där låg det! I en dikt som har allt, budskap och bekännelse, sinnlighet och rörelse, var det den lilla raden som tog mig. På normalspråk borde det heta: 'tycker inte längre så' eller 'tycker inte så längre' - men med denna förskjutning av ordet sker någonting: en paus uppstår, relationerna förändras, orden visar, som Birgitta Trotzig sagt, sin livssida. Så blev den raden en nyckel till mitt första primitiva språklaboratorium.'

Expressen har en tillspetsad men läsvärd ledare om Mikael Odenbergs avgång som försvarsminister.

Det är bra med möten, samtal och ansvarsfull dialog.

Men regeringen bör vara glasklar på en punkt om ett sådant här möte äger rum: det är inte Sverige som har ett problem i lagstiftningen när det gäller demokrati, yttrandefrihet, tolerans och mångfald.

Alla krav på svensk anpassning när det gäller tryck- och yttrandefriheten från regimer som dagligen förtrycker sina medborgare bör avvisas utan något kryperi eller några reservationer.

Krav i sådana frågor kan enbart gå i motsatt riktning.

Jonas Morians blogg uppmärksammar denna intervju med Tidningsutgivarnas tillträdande vd Anna Serner i Internetworld.

Och med detta uttalande ger hon debatten om läsarkommentarernas värde - som ju förts även här på vk.se - nytt bränsle:

'Sedan finns det de som använder webbens interaktiva möjligheter väldigt slentrianmässigt. Som läsarkommentarer, till vilken nytta? Vem är intresserad av vad folk tycker? Folk som tycker till har för mycket tid över, skrattar Anna Serner.'

Anna Serner har säkert meningsfränder i frågan, men jag håller med Jonas Morian i hans slutsats:

'Två världar; å ena sidan dem som ser läsarna som en resurs att stärka en tidnings varumärke och faktiskt intresserar sig för vad de tycker, och å andra sidan de som mest verkar se ned på de läsare som engagerar sig i vad tidningen skriver. Jag hoppas och tror att det är de förra som har framtiden för sig.'

Kommer folkpartiets landsmöte att betona förnyelse eller kontinuitet? Och finns det en motsättning mellan de två när Jan Björklund, under ett decennium vice ordförande i partiet, nu ska ta över efter Lars Leijonborg?

Björklunds uttalanden de kommande dagarna lär utsättas för intensiva tolkningar. Vid en telefonpresskonferens i tisdags arrangerad av Liberala Nyhetsbyrån valde han att lyfta fram behovet av ideologiska utgångspunkter i politiken, den personliga integriteten och insatser mot åldersdiskriminering.

Det kan ses som ett indirekt och förhoppningsvis självrannsakande svar på tre återkommande punkter av kritik som riktas mot folkpartiets ledning de senaste åren för överdrivet taktiserande, principlöshet i ett par uppmärksammade ställningstaganden och svag betoning av den socialliberala traditionen.

All kritik har inte haft fog för sig, men del av den har varit berättigad. Och att Jan Björklund är beredd att lyssna till den och mer aktivt knyta an till det socialliberala arvet är positivt.

Som vice ordförande har han varit uppenbart delansvarig för att folkpartiet hamnat ideologiskt snett i uppmärksammade frågor som övergångsregler och ökad avlyssning, och för det demonstrativa pr-tänkande som tog över under ett par år förra mandatperioden.

Därför räcker inte tillträdet som partiledare i sig för att markera en nystart efter turbulenta år som inneburit både framgångar och motgångar, hedervärda ögonblick och pinsamma ögonblick, för folkpartiet, men som nu landat i ett ganska optimistiskt utgångsläge efter maktskifte och en stabil start för de liberala statsråden.

Han måste visa på vilka områden han vill ge folkpartiet en delvis ny framtoning, hur just hans partiledarskap ska prägla den organiserade liberalismen.

Samtidigt har Björklund erfarenhet av att visa vad socialliberalism kan vara i praktiken; han har varit ansvarig för det område på vilket folkpartiet under senare tid bäst lyckats att kombinera nytänkande, tydligt budskap och socialt engagemang för dem med störst behov av stöd - skolpolitiken.

Att kritikerna mot den skolpolitik som nu genomförs inte har några hämningar i sina försök att smutskasta den med skällsord är det kanske bästa tecknet på att de förlorat debatten i sak. Socialdemokraterna har redan mer än antytt att man är beredd att ansluta sig till utgångspunkterna för regeringens skolpolitik.
De grövsta angreppen på Jan Björklund håller nu på att isoleras till yttre vänstern och det socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Hela den utvecklingen på det skolpolitiska området måste betecknas som ett socialliberalt framsteg.

Och att Jan Björklund har den kommunikativa begåvning som krävs, förmågan att klä politik i ord och utstråla personligt engagemang, tvivlar ingen på. Någon lätt motståndare i debatter är han inte, vilket en rad socialdemokratiska skolministrar kan vittna om.

Utmaningen för Jan Björklund blir en annan: att bredda sin framtoning efter många år som profilerad, handlingsinriktad, pådrivande skolpolitiker. En partiledare måste agera över hela fältet, hålla samman olika intressen och falanger, vara beredd att lyssna på kritik och vinna stöd även om det tar tid och förmå visa hur det ideologiska perspektivet knyter ihop utspel och förslag.

Björklund måste bevisa att han klarar av partiledaruppdraget, som är långt svårare att hantera än rollen som talesman för ett sakområde.

Och han måste våga, samtidigt med det fortsatta regeringsarbetet, driva på, ge utrymme för eller stimulera fram en ideologisk idédebatt som visar hur socialliberalismen kan hitta sin plats och sin roll i svensk politik för de kommande decennierna utan att kännas förlegad och återblickande.

Jag ska återkomma till några tänkbara utgångspunkter för en sådan debatt och en sådan traditionsmedveten förnyelse senare i veckan.

Dagens huvudledare handlar om Mikael Odenbergs avgång som försvarsminister.

Om man tittar tillbaka lite på de senaste decennierna upptäcker man att varje regeringsera - alltså en period när en och samma koalition eller ett och samma parti haft makten i obruten följd - innehållit dramatiska avhopp från statsråd som velat protestera mot någon del av den förda politiken.

Här är de som jag kommer på spontant, möjligen har jag glömt någon av Göran Perssons ministrar som det var ganska stor omsättning på tidvis:

Den borgerliga trepartiregeringen sprack på kärnkraften 1978.

Dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt lämnade den socialdemokratiska regeringen i bullrande protest 1990.

Centerledaren Olof Johansson hoppade av som miljöminister 1994 på grund av Öresundsbron.

Erik Åsbrink fick nog som socialdemokratisk finansminister 1999.

Nu alltså Mikael Odenberg.

Den nya säsongen av Idol har nämnts på flera bloggar här under dagen.

Det är väl lika bra att jag säger det rakt ut, så att det är sagt och avklarat: jag är också dokusåpanörd (jag vill minnas att jag bloggat om det tidigare en gång).

Förra året avbröt jag deltagandet i en politisk konferens i Stockholm i förtid för att på hotellrummet kunna titta på ett Idolavsnitt.

Jag tänker inte avslöja vilken del av konferensen jag avstod ifrån, men har fått utstå en del gliringar från kollegor för denna prioritering, så mycket kan jag säga.

Och inte heller den medresta familjen hade någon större förståelse för att jag utnyttjade den plötsligt fria Stockholms-kvällen på detta sätt.

Nåväl, jag var inte helt förtjust i det första avsnittet: för lite bilder på kandidater som faktiskt var nära att gå vidare eller gick vidare och för många sidoinslag för min del.

Och juryn på tre personer saknade lite av den underhållande gnabbigheten som fanns förra året.

Varför tycker jag då att dokusåpor är så underhållande och relativt oproblematiska principiellt? Det ber jag att få återkomma till någon snöig dag senare i år.

Lite uppdaterad: På sidan 8 i dagens VK kan man på nytt se ett av utkasten till framtida begyggelse på Ön. Det är en av de bilder som får mig att spontant känna (även med insikten om att det inte är något färdigt förslag): inte så.

Husen vända mot centrum är väl helt okej, men långt, långt ifrån den nyskapelse som det läget och det här projektet skulle förtjäna och som skulle kunna motivera en exploatering av det formatet.

Husen vända i andra riktningen ser ut som ren betongförort. Byggs det så slarvar man bort möjligheterna att göra något unikt, nyskapande och för en stadsmiljö fascinerande av Ön.

Måtte den poltiska debatten som nu drar igång igen när nytt utredningsmaterial presenteras inte fastna i enbart kvantitativa överväganden och tekniska trafikfrågor av det slag som ledande kommunpolitiker, och politiska redaktörer, gärna fastnar i.

Sådant är också viktigt, förstås, men Öns framtid bör framför allt diskuteras ur ett stadsmiljöperspektiv: utformning, intryck, symbolfunktion, vy - hur ska detta läge kunnna utnyttjas, även kanske för mer omfattande bebyggelse om mer intressanta förslag är på gång, inte bara fyllas?

Annars är risken uppenbar att det i slutändan bara byggs ett lite profillöst område som andra på en plats som är alldeles för värdefull och har alldeles för stor potential för att försvinna bakom sådana klassiska misstag.

Umeå har flera exempel på nybyggda områden som fungerar mycket bra och förhöjer stadsbilden, tillför något utöver bara antalet lägenheter, och andra exempel där man inte lämnat standardlösningarna.

Men bebyggelsen på Ön måste upp i en annan division, med lösningar, både arkitektoniska och ekologiska, som låter tala om sig.

När jag tittar på bilden i dagens VK känner jag: inte så, inte just där.

Bråket mellan försvarsministern och finansministern om förslagen på nedskurna budgetanslag till försvaret har nu alltså fått till konsekvens att Mikael Odenbergs avgår i protest mot den inriktning försvarspolitiken enligt hans mening får i regeringens kommande budget.

Alliansen kom väl förberedd till regeringsställning på vissa områden, men sämre förberedd på andra.

Försvarspolitiken tycks ha varit ett sådant område där många oklarheter förelegat om vilken inställning en alliansregering egentligen skulle ha till försvarsmaktens framtida utformning och prioriteringar.

Mikael Odenbergs förväntningar på försvarspolitikens ställning i en moderatledd regering har uppenbart varit väsensskilda från dem som finansminister Anders Borg haft.

Där har man nu fastnat i en motsättning som alltså inte gick att lösa.

Den motsättningen har inte blivit mindre av att hela debatten om försvarets framtid under sommaren rymt ett antal motstridiga och oklara analyser om vilken utgångspunkt försvarspolitiken i framtiden bör ha när det gäller internationella insatser, materialanskaffning och försvarets möjligheter att klara av ytterligare besparingar utifrån de uppgifter man åläggs utföra.

Försvarsdogmatism har i någon mån stått mot ren budgetpragmatism och det har inte varit den mest lyckade kombinationen för en givande debatt.

Förr eller senare måste försvarsdebatten lyfta sig ur dessa förenklingar.

Försvarsminister Mikael Odenbergs avgång visar också på klyftan som hela tiden funnits inom de nya moderaterna.

På ena sidan står pragmatikerna kring statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg.
De vill erövra socialdemokraternas planhalva, talar gärna om att vara det nya arbetarpartiet och satsar allt på arbetslinjen, men har i övrigt inte några heliga kor, utan plockar där de kan i budgeten för att få utrymme för jobbpolitiken.

På den andra sidan står mer traditionella, konservativa moderater som vill hålla fast vid några av partiets gamla ideologiska profilfrågor, exempelvis ett starkt försvar med en tydlig särställning.

Och med både den moderate statsministern och den moderate finansministern i regeringen emot sig har de senare svårt att hävda sig.

Odenbergs avgång visar också att en del klichéer, gärna yttrade av manliga bedömare, om vilka ministerposter som är de tyngsta i en regering inte längre håller.

Försvarsministerposten har traditionellt sett varit ett viktigt och prestigefullt uppdrag, men i den moderna politiken har försvarspolitiken i någon mån marginaliserats och försvarsministerns önskemål har ingen given förtur ens i en regering där både statsministern och finansministern är moderater.

Avslutningsvis kan man bara konstatera att samtliga tre statsråd som hunnit avgå sedan regeringsskiftet har varit moderater.

Det är oavsett de skiftande orsakerna inget bra betyg på hur Fredrik Reinfeldt satt samman den moderata delen av sin ministerlista.

Dagens huvudledare handlar om de förslag till familjepolitiska reformer som regeringen presenterade i går.

Det är ett ganska märkligt reformpaket där det ena förslaget syftar till att motverka det andra, där positiva insatser för jämställdheten blandas med förändringar som formellt ökar valfriheten men reellt kan leda till bakslag för kvinnors ställning på arbetsmarknaden.

Först ska kommunalt vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus införas, och senare under mandatperioden även barnomsorgspeng och ökat pedagogiskt inslag i förskolan.

Mot vårdnadsbidraget, som i de kommuner som väljer att införa det hotar att bli en kvinnofälla, står alltså satsningar på barnomsorgen och mer jämlikt uttag av föräldraledigheten genom den mycket välkomna jämställdhetsbonusen.

Mot kristdemokraternas hjärtefråga står folkpartiets hjärtefrågor, så kan man lite förenklat uttrycka det om positionerna från alliansens interna förhandlingar inför valet 2006 består.

Men att jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag införs samtidigt, inte med den förtur för vårdnadsbidraget som kd önskat, och att vårdnadsbidragets vara eller inte vara blir en kommunal sak att besluta om, gör att regeringens familjepolitik ändå får en bra balans givet det besked alliansen gav väljarna i valrörelsen.

Under rubriken 'Låt harr och öring få behålla Vojmån' tar vi i dag åter upp frågan om Vojmåns framtid på ledarsidan.

Om jag inte vore en sådan teknisk eftersläpare så skulle jag naturligtvis med en bild, som andra bloggar här på vk.se, visa vad detta inlägg handlar om, men förhoppningsvis lär jag mig hur det går till inom kort.

I alla fall: En av mina favoritplatser i Umeå ligger uppe vid sjukhuset, ovanför blå vägen, med utsikt över hela staden i flera väderstreck.

Umeå ger ett både växande och överblickbart intryck där ovanifrån - flera tidslager går att skåda i arkitektur och böljande björkar om man låter blicken svepa.

Älvens lopp och molnen ger en aning om havet, fast det inte syns. Järnvägen skvallrar om forna tiders och kommande tiders transporter söderöver och norröver.

Har man tur lyfter eller landar ett plan också borta vid flygplatsen.

Och skogarna, naturligtvis, för av dem är vi omgivna.

Inte för att jag är något fan av bullriga vägar mitt under näsan, men sådana där vyer är min grej.

Trots att det är en rejäl omväg går eller cyklar jag ofta genom universitetscampus, via sjukhuset och ner längs älven när jag beger mig in till stan.

Skulle en roman som Strindbergs Röda Rummet utspela sig i Umeå skulle huvudpersonen nog höja sin näve från den utkikspunkten.

I dag på morgonen var det extra vackert, trots snålblåst som min alldeles för tunna jacka inte skyddade för; det var som om staden hade stelnat något i en tidig höstdag, blivit både skarpare och sprödare, som om ett fotoprogram fixat lite med bilden, ändrat färgerna något.

Gunvor Hildén skriver en tänkvärd och initierad krönika i Upsala nya tidning, med anledning av SVT:s nya serie 'Upp till kamp'.

I en krönika på ledarsidan skriver jag i dag om socialdemokratins än så länge uteblivna förnyelse:

'Socialdemokratin inför ett avgörande vägval

Politiska partier förnyar sig nästan aldrig i regeringsställning. Det är först när man hamnar i opposition som nya idéer, fräscha perspektiv, ödmjukare attityder och modigare företrädare får chansen.

Viktiga delar av det demokratiska partiet i USA förnyades så inför Bill Clintons tid som president i början på 1990-talet, efter ett drygt decennium med Ronald Reagan och George Bush i Vita Huset. Tony Blairs möjligheter att vid ungefär samma tidpunkt få gehör för ett radikalt annorlunda brittiskt Labourparti hade mognat under många, tröttsamma år i politisk vildmark.

Socialdemokraterna och miljöpartiet i Tyskland förnyades mot slutet av eran Helmut Kohl sedan ledan vid valnederlag blivit starkare än viljan till traditionalism.

De konservativa i Storbritannien är under sin nye partiledare David Cameron inne i en omvandling nästan övertydligt inspirerad av Tony Blair.

Och det svenska exemplet är givetvis de nya moderaternas framgångsrika nyorientering in mot mitten under Fredrik Reinfeldts ledning inför valet 2006.

Många hade hoppats och trott att den svenska socialdemokratin, fri från sin statsbärande roll, sitt regeringsansvar och de senaste årens rödgröna förhandlingar, efter valnederlaget skulle inse behovet av en egen förnyelseprocess.

Mona Sahlin har talat om den, interna kritiker har efterlyst den och traditionalister har fruktat den, men väldigt lite har hänt.

Och i takt med de stigande opinionssiffrorna tycks det mesta ha stannat av. Det har kommit en självkritisk uppgörelse med partiets skolpolitik, men inte mycket mer.

Det är synd. En nytänkande socialdemokrati som kastar loss i idédebatt om utbildning, arbete, företagande, trygghet och modern välfärd, om hur människor ska kunna få ökad makt över sina egna liv, om hur man bejakar tolerans, mångfald, ansträngning, initiativkraft och skaparlust - det hade varit spännande.

Nu går partiet nästan enbart i gång på traditionalism och återställare.

Hur kom det sig att socialdemokratin gick vilse bort från arbetslinjen? Hur kom det sig att socialdemokratin blev storindustrins högra hand och småföretagarnas fiende nummer ett?

Hur kom det sig att socialdemokratin i skolpolitiken började nedvärdera läraryrket, underskatta behovet av en bra arbetsmiljö, och driva en linje som drabbade dem med störst behov av hjälp hårdast?

Hur kom det sig att socialdemokratin så ofta släntrade efter när liberaler drev reformer för jämställdhet eller värdigare politik för funktionshindrade?

Hur kom det sig att socialdemokratin blev en sådan kallhamrad utformare av den hårda, ofta inhumana flyktingpolitiken? Hur kom det sig att socialdemokratin blev de stora systemlösningarnas fantasilösa vurmare?

Hur kom det sig att socialdemokratin överhuvudtaget började se medborgarna som hjälplösa och oförmögna?

Nog finns det mycket för socialdemokratin att fundera självkritiskt kring. Förr eller senare kommer man att tvingas till en ordentlig rannsakan av hur makten växte igen runt partiet och i hög grad slöt det för nya intryck.

Ju förr förnyelsen inleds i desto spänstigare stil kommer socialdemokratin att kunna hinna ifatt samhällsdebatten om framtidens utmaningar.

Att vänta för länge kan visa sig bli ett historiskt misstag.'

Ulrich Speck har varit en av mina favoritbloggare. Han har skrivit om utrikespolitik på kosmoblog, kopplad till tyska tidskriften Die Zeit.

Häromveckan kom han med sitt sista blogginlägg - ett avsked till läsarna och en reflektion över bloggen som fenomen. Så här skriver här (i min översättning):

"Bloggen är en märkvärdig form av publikation. Den ger stor frihet - man skriver vad man vill, och klickar på "publicera". Det var det. Det finns ingen yttre kontroll och inget filter. Ingen redaktionell process som ett inlägg först måste gå igenom.

Och till skillnad från de traditionella medierna finns det inga klara genrer, inga fastlagda former. Inte bara när det gäller innehållet, utan också när det gäller formen råder stor frihet.

Det för ofta till att bloggaren omedelbart omsätter en impuls. Man hör eller läser något, och känner sig manad att säga något om det.

Denna omedelbarhet i kommunikationen är en fördel med bloggandet, men samtidigt också en fara, i alla fall när det handlar om politiska ämnen - och när man vill något mer än att bara blåsa upp sig själv.

Den politiska diskursen kräver ett visst mått av kyla, av mognad. Omedelbara impulser måste först reflekteras, spontana ingivelser måste prövas sakligt. Åsikter blir övertygande först genom att vara välgrundade.

I slutändan gäller för politiskt orienterade bloggar inga andra regler än för andra kommunikativa handlingar inom den politiska sfären - artiklar och tal. En bra text är en bra text, oavsett om den dyker upp i en tidning, sänds i radio eller hålls som tal på ett möte.

Om man som bloggare inte enbart vill yttra en åsikt inom ramen för en likasinnad internetgemenskap måste man alltså bemöda sig om att efterleva reglerna för bra skrivande. Det kräver en hög grad av självkontroll - och ibland förmågan att avstå från att följa en spontan skrivimpuls."

Kloka ord, men inte i alla detaljer invändningsfria.

Jag håller inte helt med Ulrich Speck om att en bra text ser likadan ut oavsett publiceringsform.
Varje genre har sina förutsättningar, normer, förväntningar och möjligheter - precis som en teateruppsättning är något annat än en film eller en tv-serie, precis som en musikvideo är något annat än en livekonsert eller precis som en låttext är något annat än poesi.

Så är också en blogg något annat än en tidskrift eller tidning, med andra sorts krav och ett annat genretänkande. Kvalitetsaspekten förbli lika viktig, men det är inte givet att en text i ena sammanhanget värderas på samma sätt även i ett annat.

Och kanske var det också därför Ulrich Speck slutade, då hans egna blogginlägg blev allt mer "normala" tidskriftstexter.

För jag tror inte heller att en bloggare i grunden kan motstå impulserna - då försvinner genrenyttan.

Däremot måste en bloggare vara noga med ämnesval och veta väl på vilka områden impulserna har föregåtts av tidigare reflektioner, inläsning och tankearbete.
Även impulser tar sats ur en mylla av förarbete, erfarenheter och förkompetens.

Att följa impulser på ett område man inte har en aning om är inte tillrådligt.

Men annars visar min debatt med Anders Ågren (m) om Fredrik Reinfeldt under det senaste dygnet här på vk.se litet grand vad Ulrich Speck menar.

Snabba inlägg som fullföljer skrivimpulser och känslan av att vara manad att skriva något, svara eller reda ut. Kort, nästan obefintlig startsträcka innan argumentationen är i luften.

I gamla tider har en motsvarande debatt, om den alls uppstått, förmodligen tagit över en vecka - när den förts på debattsidan eller insändarsidan i papperstidningen.

Hade den vunnit i kvalitet på det?

Nej, inte nödvändigtvis. Tempot och omedelbarheten i bloggandet kan lyfta fram andra kvaliteter i ett meningsutbyte, och ibland ge en ärligare bild av tankarna hos debattörer än polerade och putsade inlägg gör, sådana som lyfter först efter många hundra meters startsträcka.

Men debatten hade sett annorlunda ut, och bloggandet innebär alltid en risk för debattörer genom den korta sträckan mellan impuls och publicering.

Saker kan slinka med som annars skulle ha rensats bort, attityder kan komma till uttryck i råare form än annars, halvfärdiga tankar kan dansa armkrok med varandra utan att någonsin komma vidare.

Därför är papperstidningen och bloggen, om man har min roll, för det mesta två åtskilda arenor som man visserligen kan förbinda med varandra, men aldrig få att sammanfalla.

Att blogga är i hög grad något man gör live, spontant, direkt. Det är både en möjlighet och en fara, men det är klokt för dem som ger sig ut i offentligheten med en egen blogg att vara medveten om vilken genre man ger sig in i.

Dagens huvudledare handlar om utvecklingen i Irak och vad Sverige kan göra.

Anders Ågren (m) skriver på sin blogg:

'Trots att det går fantastiskt bra för Sverige så har regeringen (som helhet) fastnat i försvarsställning och inte lyckats nå ut med allt positivt som faktiskt sker.'

Och lite längre ned:

'Det är inte bra med en Allians som ger ett splittrat intryck och som far åt olika håll. Det duger inte heller att fortsätta som hittills utan det krävs en rejäl uppryckning.'

Anders Ågren delar alltså denna på senare tid ofta framförda verklighetsuppfattning. Men han delar inte åsikten att denna verklighet har något med statsministerns uppträdande att göra.

Vem bär största, inte det ensamma, ansvaret i en regering för att motverka och vända ett sådant misslyckande i debatten?

I mina ögon är det statsministern.

Anders Ågren tycks delvis mena att det är ledarskribenternas fel, vilket skulle betyda att han inte förstått rollfördelningen i debatten, eller de övriga allianspartiernas, vilket vore en bättre förklaring men samtidigt skulle innebära att han frikopplar Fredrik Reinfeldt från uppdraget att vara alliansens sammanhållande kraft i egenskap av regeringschef.

Och det tror jag är en förklaring till varför Anders Ågren inte förstår att någon kan vara kritisk mot just hans partiledare.

Anders Ågren skriver om Fredrik Reinfeldt i huvudsak som moderatledare. Vi som är kritiska mot Reinfeldts uppträdande sedan valet betraktar honom i första hand som statsminister i en alliansregering.

Och förresten: ja, Anders Ågren är om inte helt fel ute, så åtminstone ganska snett ute, när han tror att framgångsrika moderater skulle ha utlöst kritik på liberala ledarsidor mot dominerande moderater.

Ett sådant opinionsläge skulle med största sannolikhet ha utlöst kritik mot de övriga allianspartierna för deras agerande.

Men jag håller Anders Ågren för mer påläst än han vill låtsas om, och tror faktiskt att han inser det själv.

Derbyvinnaren Commander Crove var faktiskt bättre än jag hade trott att han skulle kunna vara med bara tio starter bakom sig.

Det som hade kunnat stanna vid en imponerande uppvisning, blev tack vare tvåan Simb Chaplin också en häftig kamp som länge stod och vägde.

Men även om Simb Chaplin var tapper så kändes det inte som om Commander Crove behövde visa allt för att vinna.

Det ska bli mycket spännande att se hur Commander Crove kan utvecklas inför nästa år - och om han redan inom en snar framtid kan hävda sig även på kort distans.

Och apropå imponerande derbyvinnare: Colombian Neckties sätt att plocka ned Digger Crown över upploppet i gulddivisionen var imponerande.

Hur många har besegrat en Digger Crown i ledningen över kort distans efter ett sådant löpningsförlopp?

Anders Ågren (m) kritiserar i ett blogginlägg den kritik som framförts - bland annat i min lördagskrönika - mot statsminister Fredrik Reinfeldts bleka framtoning i debatten.

Jag tycker att Anders Ågrens invändningar - som överensstämmer närmast helt med det försvar Fredrik Reinfeldt själv framförde i Ekots lördagsintervju - missar det väsentliga.

Det handlar inte om hur mycket statsministern synts i medierna räknat i timmar och minuter; en statsminister syns alltid mest, även om Reinfeldt syns betänkligt mycket mindre än Göran Persson gjorde.

Det handlar om hur han har synts i debatten, hur han använt sina framträdanden, i vilka sammanhang och på vilka sätt han valt att dyka upp.

Det har brustit framför allt i kvaliteten, inte kvantiteten.

Argumentet att han måste dela med sig av uppmärksamheten i en alliansregering är inte heller särskilt relevant.

Ingen önskar att statsministern ska köra eller kasta sin skugga över andra ministrar på det sätt Göran Persson gjorde.

Men en statsminister måste hela tiden, oavbrutet, ta sitt ansvar i den offentliga debatten, i kommunikationen med väljarna, även när han tycker att fokus i bevakningen ligger fel eller frågeställningarna är självklara.

Känslan som många delar av en osynlig statsminister har uppstått eftersom Reinfeldt valt att inte fylla en roll som ingen av de andra partiledarna, upptagna av sina partiledarskap och fackministerområden kan göra: den som regeringschef, den som ytterst samlar ihop perspektiven och berättar hur den förda politikens olika delar hänger samman.

Om Fredrik Reinfeldt uteblir, ligger lågt, tjurar, fastnar i en bitter analys av hur orättvisa medierna, istället för att företräda den förda politiken på ett aktivt, engagerat och lika sammanhängande sätt som han företrädde alliansens regeringsalternativ under valrörelsen (för vilket han också fick rikligt med beröm) - då kan ingen annan hoppa in som ersättare, då förlorar regeringen ett kraftcentrum, en samlande punkt, som ger stadga och tydlighet.

Det är en förklaring till varför oppositionen haft det så lätt att vinna stöd i opinionen utan att själva stå för någonting annat än återställare och ungefär samma politik som väljarna önskade bort för ett år sedan.

Det är bra att de enskilda partierna i alliansen - för det handlar om fyra ganska olika partier - driver egen idédebatt, tänker vidare, gör utkast för framtiden.

Men det måste kombineras med ett regeringsansvar och ett uppträdande i regeringsställning som inte ger ett osammanhängande, splittrat, svåröverskådligt intryck.

Hur alliansen och Fredrik Reinfeldt nu reagerar på den breda kritiken mot bristfällig opinionsbildning kommer att vara avgörande för möjligheterna till återval 2010.

För om Anders Ågren har rätt, att kritiken är helt oberättigad och missriktad, då bör han ju snarast komplettera detta med sin egen förklaring till opinionsläget.

Sedan framför Anders Ågren förstås den gamla vanliga visan om att ledarskribenter bara vill kritisera: 'För vissa är det viktigaste i livet att kritisera.'

Nej, det är inte det viktigaste i livet, men en av de viktigaste uppgifterna i en offentlig demokratisk debatt.

På en telefonpresskonferens med liberala ledarredaktioner i förra veckan luftade centerledaren Maud Olofsson ett liknande missnöje med alla dessa krittiska liberala ledarsidor som håller distans till regeringen istället för att sluta upp bakom den.

Det verkar vara något som en del borgerliga politiker fortfarande har att lära: en liberal ledarsida bejakar ingen hejarklacksfunktion på det sätt som ledarsidor med annan politisk färg tenderar att göra.

Vi driver idédebatt och har som yttersta, demokratiska uppgift att ha en kritisk, granskande, ifrågasättande attityd. Det gäller lika mycket när en liberal regering sitter vid makten som när en socialdemokratisk gör det.

Delar vi en åsikt så stödjer vi den. När vi inte håller med om något så skriver vi det utan hänsyn till hur det ska uppfattas av någon makthavare.

I Umeå, för att till slut snudda vid upp en annan aspekt på den här sistnämnda frågan om kritiska ledarsidor, är den uppgiften extra viktig eftersom det här hela tiden lurar ett slag vilseledande, etablissemangets konsensuskultur som går långt utöver vad umeandan skulle kräva.

Den här veckan svarar Miriam Nordfors på några frågor om veckan som gick. Det handlar bland annat om kommunala bolag, mannen som norm inom vården och en modig politiker.

I dagens huvudledare skriver vi om försvarets och värnpliktens framtid.