Värna allas rätt till en andra chans

Min lördagskrönika den här veckan handlar om det ökade antalet utdrag ur belastningsregistret och allas rätt till en andra chans:

’Värna allas rätt till en andra chans

Hur ett samhälle ser på människor som avtjänat sina straff säger mycket om hur samma samhälle ser på människor överhuvudtaget.
Sveriges Televisions Aktuellt uppmärksammade i veckan den kraftiga ökningen av utdrag från belastningsregistret efter uppmaning från arbetsgivare som skett på senare år.
Utöver de 100 000 personer som kontrollerades inför jobb i branscher – skola och barnomsorg – där lagstiftningen på goda grunder kräver en kontroll av tidigare sexual- och våldsbrott, så begärde ytterligare 100 000 ut uppgifter om sig själva för att bevisa inför tilltänkta arbetsgivare, i branscher där en sådan arbetsgivarkontroll inte är tillåten, att man är ostraffade.
Den kraftiga ökningen i fler branscher än lagstiftningen pekat ut fogar sig till en allmän trend i samhället av kontroll, omfattande övervakningsiver och inskränkt personlig integritet.

Ann-Charlotte Marteus skrev träffande i Expressen häromdagen om den trygghetens tyranni som hotar om förebyggande säkerhetstänkande går över styr:

"Total säkerhet är alltid en hägring, och den går sannerligen inte ihop med medborgerliga fri- och rättigheter. Vi har rätt till integritet, rätt till våra hemligheter, rätt till en andra chans. Vi är således så illa tvungna att lita på varandra samtidigt som vi måste vara vaksamma, medvetna om att risker är en del av livet."

Det är frågeställningens hjärtpunkt: Vågar vi öppna oss för den komplexa utmaningen att i utgångsläget möta varje enskild individ som just en individ, inte som representant för en enskild kategori, att våga den tillit och det förtroende som en demokrati och rättstat kräver, att bejaka och hålla fast vid en positiv, förlåtande människosyn också i ögonblick när andra instinkter kanske vrålar emot?

Vi måste – absoluta tankekategorier och farliga illusioner om det in i minsta detalj riskbefriade trygghetssamhället används alltför ofta som alibi för att prioritera ned viktiga principer på vilka den rättsäkra, toleranta, liberala demokratin måste vila.

Principen om allas rätt till en andra chans är därför en utmärkt utgångspunkt för att diskutera inte bara ett samhälles förebyggande arbete mot brottslighet, rättsskipning när brott skett och kriminalvård efteråt, utan också ett samhälles grundläggande prioriteringar och människosyn.

Värnandet av rätten till en andra chans kräver att vi avvisar drömmen om det skenbart totala trygghetssamhället där varje riskfaktor och störande avvikelse eliminerats en gång för alla, och att vi vägrar livstidsstämpla individer i en oförsonlig hållning som inte lämnar något utrymme för vare sig människors misstag och svagheter eller människor förmåga till utveckling, mognad och förändring.

För det är viktigt att skilja mellan å ena sidan kamp mot brottslighet och tydliga straffkonsekvenser och å andra sidan rätten till nya och fördomsfria chanser när straffet väl är avtjänat.
En bredare uppslutning bakom de grundläggande principerna underlättas givetvis om rättssamhället rent allmänt upplevs fungera tillfredställande.

Samhället måste ha en tuff inställning till brott och kriminalitet. Stora resurser och högeffektiv organisation måste ställas till rättssamhällets förfogande för att brott ska kunna klaras upp och få konsekvenser. Jag delar åsikten att det ibland funnits en slapp, bagatelliserande och naiv inställning till kriminalitet i den svenska debatten; stundom nästan en romantisering, i grunden djupt fördomsfull, av exempelvis brutala gäng utmålade som offer för sina miljöer – en skymf mot alla andra som lever och kämpar i samma miljöer.
Polisens insatser och närvaro, och möjligheter till insatser och närvaro, har haft sådana brister att förtroendet nu, som en ny undersökning från Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier visar, är det lägsta på tio år.

Och både den så viktiga kriminalvården som den så viktiga förebyggande arbetet på olika områden har varit av högst växlande kvalitet under de senaste decennierna.
När rättssamhället sviker, eller upplevs svika, sprider sig lätt den typ av nervositet som får kontrollnoja och likgiltighet inför integritetsfrågor till följd. Det finns därför inte någon motsättning mellan att efterlysa bättre, mer konsekvent brottsbekämpning och ett orubbligt försvar av rättssäkerhet och humanistisk människosyn.

Jag vill inte förneka att det finns ett antal fall av mycket svåra gränsdragningar där principer och värden står mot varandra utan att det finns något givet svar på hur man bör gå tillväga.

Men börjar vi kompromissa mer än i yttersta undantagsfall med principer som den om rätten till en andra chans för alla tornar ett kontrollsamhälle upp sig som i sitt absoluta tänkande och sitt stämplande av människor nog är långt farligare än någonting ett lugnt, principfast, liberalt rättssamhälle någonsin kan medföra.’