Ett nederlag som gynnar de första, inte de största
Rudy Giulianis nederlag i republikanernas primärval i Florida kommer sannolikt att få konsekvenser för ett antal presidentvalskampanjer framåt.
Hade strategin med att hoppa över de inledande delstaterna för att satsa allt på Florida och supertisdagen lyckats skulle det, som många påpekat, ha underminerat betydelsen av de tidiga nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire. Då hade vi med säkerhet fått se helt andra upplägg på primärvalskampanjerna nästa gång – koncentrerade satsningar på de största, inte de inledande, delstaterna.
Men i och med Giulianis anmärkningsvärda fiasko kan effekten bli den motsatta – att ingen kandidat de kommande valen vågar hoppa över alla de inledande delstaterna. Frågan är hur lyckat det är egentligen?
En annan slutsats man kan dra är att de nationella opionunsundersökningarna månader innan primärvalen dragit igång säger väldigt lite om utgången.
Rudy Giuliani har haft mycket höga siffror nationellt under lång tid, men när det blev allvar av fanns inte stödet där. Även Hillary Clinton brottas – om än i mindre utsträckning – med samma fenomen: hon såg ut att vara den givna nomineringen innan primärvalen, men valkampanjerna på plats i delstaterna har förändrat läget.
Det är symboliskt att hon gjorde väldigt bra i från sig i Florida där ingen kampanj förts, men haft det tuffare i de delstater där Barack Obama varit starkt närvarande.
Nu talar väl en del för att Hillary Clinton ändå tar hem demokraternas nominering till slut, men frågan är om inte Barack Obama i dagsläget känns som ett starkare kort för demokraterna i en duell med exempelvis John McCain.
När hade demokraterna två så starka presidentkandidater att välja mellan senast? Jag har inte googlekollat det och kanske glömmer några givna i hastigheten, men sponant: JFK och LBJ inför 1960 års presidentval?
