Längst inne skriker en doktorand om att få komma ut…

Häromdagen höll George W Bush det årliga State of the Union-talet i Washington.

Jag har fördjupat mig i State of the Union som teatral händelse under ett antal år som student och doktorand i teatervetenskap. Det är en fascinerande ritual med djupa traditioner, som säger mycket om hur politik bedrivits och bedrivs och hur synen på presidentrollen utvecklats och förändrats genom decennierna.

Jag ska inte tråka ut er, bara litet grand:

Så här står det i författningen: ’He [the president] shall from time to time give to the Congress Information of the State of the Union, and recommend to their Consideration such Measures as he shall judge necessary and expedient.’

George Washington höll det första State of the Union-talet 8 januari 1790 och läste upp det personligen inför kongressen. Efterträdaren John Adams var också personligen närvarande för att hålla talet.

Thomas Jefferson däremot tyckte att ritualen, i synnerhet med tanke på det underdåniga mottagande som presidenten fick, hade för starka monarkistiska drag. Han skrev istället ned sitt första State of the Union-meddelande (1801) på papper och skickade kopior till kongressen.

Som Toby Ziegler så träffande säger i tv-serien West Wing på frågan om presidentens konstitutionella plikt när det gäller State of the Union:

"He is required to give congress information of the state of the union. If he buys congress a subscription to the Wall street Journal he has fullfilled his constitutional duty"

Först 1913 (Woodrow Wilson) var en president åter på plats vid State of the Union, vilket reflekterade inte bara ett nytt sätt bedriva politik (inlett i hög grad av Theodore Roosevelt och fullföljt av Wilson) utan också en ny och mer positiv syn på presidentrollen och presidentmakten i det nya seklet.

Men även efter det valde flera presidenter att vissa år återgå till den skrivna formen utan att hålla tal.
Herbert Hoover (1929-1932) meddelade sig under hela sina presidenttid skriftligt till kongressen när det var dags för State of the Union. Och även senare har det förekommit vid enstaka tillfällen att presidenter uteblivit, men då oftast av speciella skäl.

Själva begreppet State of the Union präglades först och framför allt av Franklin D Roosevelt, tidigare hade man talat om "the President’s Annual Message to Congress".

Första State of the Union-tal att förmedlas via radion var Calvin Colidges 1923.
Harry Truman var den förste vars tal även sändes ut i live-tv (1947).
Lyndon B Johnsons tal 1965 var det första som sändes ut på bästa sändningstid.
Och George W Bushs tal 2002 var det första som sändes ut live via internet.

Men som sagt, jag skulle ju inte tråka ut er utan hejdar mig innan jag börjar förvandla bloggen till en del av min pausade avhandling.

Vad jag ville blogga om var detta: sådana här incidenter bekräftar min tes om att hela ritualen är något långt mycket mer än bara ett tal eller bara ett uppträdande av presidenten.
Det finns många scener, många aktörslager och många olika typer av publik under State of the Union. Och det är logiskt att ögonblicket när Clinton och Obama undviker/missar/glömmer att titta på varandra leder till en politisk debatt och ingående tolkningar i medierna.