Svårt att väcka entusiasm för regioner i Sverige

Kanske visar oenigheten, de motstridiga beskeden och den ganska halvhjärtade och inte särskilt övertygande kompromissen i Regionbildningskommittén att hela regiontanken är svårförverkligad även här uppe i områden som rimligen borde vara mycket angelägna om att ta chansen att skapa något spännande och konkurrenskraftigt.

Det saknas en naturlig regiontradition i Sverige, det finns ingen riktig regionskänsla som är omfamnad och djupt känd. De strukturer som vuxit eller tvingats fram har ofta varit tröga, halvhjärtade och fyllda av inneboende konflikter. Och när de ska ersättas med andra håller det inte hela vägen.

Möjligen är det den slutsats som man nu tvingas dra på nytt när regionfrågan tycks gå ett trist öde till mötes trots att insikterna om vad som behövs finns hos de flesta.
Man kan inte tvinga fram ett samarbete, och måste man tvinga fram det har det dåliga utsikter att bli bra. Låsningarna, prestigen, lurpassandet på varandra och oförmågan att samla Norrland till gemensam organisatorisk ansträngning på det här mer omfattande sättet verkar starkare än förhoppningarna om vad en storregion skulle ge för möjligheter.

Det finns en del invändningar att rikta även mot storregionstanken: om den verkligen skulle stärka demokratin är högst tveksamt, den skulle befästa en mellannivå som kanske inte behövs i den formen och den skulle fortsatt indirekt hålla ett konstlat länstänkande vid liv.

Men ska en ny regionsbildning göras och få positiva effekter – för sådana finns det också goda skäl att tro på – får den inte göras halvdant, veligt och sjabbligt.
Den lösning som nu presenterats – som alltså överger tanken på en storregion i ordets rätta bemärkelse – uppfyller de negativa kriterierna och verkar inte väcka någon större entusiasm någonstans. Det är ett dåligt utgångsläge för ett förslag med dåliga utsikter att bli framgångsrikt.
Men kanske är inte sista ordet sagt ännu?