Vi räknar kallt med att det handlar om just en paus

Av , , Bli först att kommentera 0

Socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian, som det senaste året har gett VK:s ledarsida blogg cred och intressanta gästanalyser om dagspolitiken som en av våra ’Veckan som gick’-medverkande, meddelar att han funderar på att ta en paus som bloggare, samtidigt som han lovar att fortsätta med gästspel hos VK.

Jonas Morian har med sin öppna, resonerande stil en av de mest läsvärda bloggarna där ute i – den för oss nyanlända och av ’resan över’ lätt märkta papperstidningstraditionalister svåröverskådliga, löftesrika, misstänkliggjorda och mytomspunna – bloggosfären.

Så vi tar fasta på hans formulering att det handlar om en paus, och räknar kallt med att den inte blir alltför lång.

Alliansen och miljöpartiet

Av , , 1 kommentar 0

Expressens ledarsida tar åter upp det som även jag har drivit lite kampanj om här på bloggen: att alliansen och miljöpartiet borde hålla dörren mellan varandra öppen för framtiden.

Ledaren slutar (och att man kör hårt med begreppet ’borgerlig’ får jag väl leva med…):

’Väljarpotentialen för miljöpartiet är stor bland tidigare borgerliga väljare. Men inte om en röst på mp innebär ökat inflytande för Ohly och hans enögda återställargarde.
För Alliansen kan en utsträckt hand mot Wetterstrand bli en plågsam nödvändighet. Med sverigedemokraterna i riksdagen måste något parti ta klivet över blockgränsen. Med miljöpartiet i en fempartiregering skulle dessutom de goda sidorna hos borgerligheten understrykas och de dåliga tvingas bort.
Både miljöpartiet och Alliansen har därför allt att vinna på att hålla den dörren öppen.’

Vilken ’skyline’ möter oss här om tio år?

Av , , 1 kommentar 0

Vilken skyline bjuder Ön på om tio år?

Vilken ’skyline’ möter älvflanören här om tio år?

Om man i dag går eller cyklar från Strömpilen, längs älven, i riktning in mot stan, betraktar man en väldigt vacker, lätt böljande naturvy. Om ett decennium kommer den sannolikt att se helt annorlunda ut – med resecentrum, nya hus på Öbacka strand, en ny stadsdel på Ön. Vyn kanske, i bästa fall, blir lika vacker – men i så fall av hela andra, urbana skäl.

När man står vid älven och tittar över mot Ön påminns man om vilken betydelse frågan har. Det inte är likgiltigt vad som byggs och framför allt hur det byggs – inte minst besluten om Ön kommer att prägla Umeås stadsbild, vad blicken möter från många utsiktspunkter.

Var, hur mycket och hur högt ska det byggas, i vilket material, hur ska transportfrågorna lösas? Allt det som har debatterats hittills och lär fortsätta att debatteras under året, har betydelse.

Det mesta – de politiska majoritetsförhållandena, inriktningen hittills och några ganska viktiga argument – talar för att den nya stadsdelen på Ön kommer att ha gå på höjden.

Om det blir beslutet kommer arkitekturen – valet av ’skyline’ – att bli ännu viktigare än om man hade byggt, låt säga, låga trähus.
Då hoppas jag, med tanke på hur mycket som står på spel, att man vågar göra något annorlunda och spännande, något som man vill betrakta även när naturvyn delvis försvinner, att man vågar gå ifrån allt som utstrålar trist, grå och tungsint standardförort.

Och så givetvis att man, om delar av Ön förvandlas till en ny stadsdel, satsar vad det kostar på att göra den till ett ekologiskt föredöme – att vi får se lösningar på olika planeringsproblem och energiproblem som gör det till ett besöksobjekt för framtida stadsplanerare, en ekostadsdel i viktiga avseenden.

Transportfrågan är förstås den de flesta talar om – blir det cykel- och gångbro för året runt bruk enbart, blir det någon form av spårvagn över älven, kommer en bilbro dock att bli nödvändig till slut för att förkorta restiden för den oundvikliga biltrafiken, är biltrafik överhuvudtaget ett miljöproblem om några decennier när biltillverkarna insett att det brådskar med nya tekniker och hur skulle det i så fall påverka våra estetiska bedömningar av biltrafik som stadsfenomen?

Även svaren på sådana frågorna kommer att ha stor betydelse för vilken blick som möter älvflanören och vilken känsla som boende och besökare inges när de rör sig längs älven, in mot eller ut ifrån de centrala delarna av staden.

Björkarnas stad

Av , , Bli först att kommentera 0

Björkarnas stad

Angående den bildblogg som jag lade ut häromdagen, utan att ange var den var tagen: jag stod uppe på gång- och cykelvägen vid sjukhusområdet och fotograferade ner mot älven, alltså ut över det område där en del av det nya resecentret ska byggas inför Botniabanans ankomst.

Bilden ovan visar ett av mina favoritperspektiv i Umeå: de långa björkalléerna.

Evenemangsarena

Av , , Bli först att kommentera 0

Få se nu, det skulle alltså vara här någonstans?

Ny evenemangsarena är samtalsämnet för dagen.

Anders Sellström ställer en del relevanta formella frågor på sin blogg i dag om hur det egentligen går till bakom kulisserna när sådana här nya idéer dyker upp, och finaniserings- och samordningsfrågorna blir fler ju fler projektbollar som är i luften.

Så det är nog ett gott råd att ta alla sådana här planer med en nypa salt tills det hela blir formellt mer konkret och lättare att bedöma i detalj.

Därmed inte sagt att tanken i sig – bortom frågor om genomförande och finansiering – är tveksam. Enligt VK:s nyhetsartikel i dag skulle ett tänkbart läge alltså vara det som visas på bilden ovan. Ingen lär i alla fall sörja om det området får ny karaktär.

Ungdomens fördomar och ålderdomens fördomar

Av , , Bli först att kommentera 0

Mina hjältar från de politiska och litterära striderna för ett sekel sedan stod för det mesta i polemik med och i andra läger än Verner von Heidenstam – han som skrev medborgarsång, men sedan utvecklades i annan riktning (eller möjligen stod kvar utan att röra sig när tiderna förändrades, en tolkning som framförts) och så småningom blev en symbol för konservatismen.

Han misstänktes till och med länge av ledande liberaler och socialdemokrater för att ha skrivit Gustav V:s beryktade, reaktionära borggårdstal 1914 – det som i själva verket skrevs av Sven Hedin.

Jag har bara bläddrat i Per I. Gedins biografi ’Verner von Heidenstam – ett liv’ som möjligen nyanserar bilden, men Heidenstam är alltså inte någon jag brukar citera så ofta.

Men dagens tänkvärda citat kommer från honom, även om det i ljuset av ovanstående inte enbart är positivt i mina ögon:

’Ungdomen är en strid med ålderdomens fördomar och ålderdomen är en frigörelse från ungdomens.’

Och till Heidenstams försvar skall sägas att han skrev några av sin tids vackraste dikter, två personliga favoriter från Nya Dikter (1915):

’Nu är det synd om de döda,
som ej få sitta i vårens tid
och värma sig i solen
på ljus och ljuvlig blomsterlid.
Men kanske viskade de döda
då ord till vivan och violen,
som ingen levande förstår.
De döda veta mer än andra.
Och kanske skulle de, när solen går,
då med en glädje, djupare än vår
bland kvällens skuggor ännu vandra
i tankar på den hemlighet,
som bara graven vet.’

Och:

’En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.’