Ungdomens fördomar och ålderdomens fördomar

Mina hjältar från de politiska och litterära striderna för ett sekel sedan stod för det mesta i polemik med och i andra läger än Verner von Heidenstam – han som skrev medborgarsång, men sedan utvecklades i annan riktning (eller möjligen stod kvar utan att röra sig när tiderna förändrades, en tolkning som framförts) och så småningom blev en symbol för konservatismen.

Han misstänktes till och med länge av ledande liberaler och socialdemokrater för att ha skrivit Gustav V:s beryktade, reaktionära borggårdstal 1914 – det som i själva verket skrevs av Sven Hedin.

Jag har bara bläddrat i Per I. Gedins biografi ’Verner von Heidenstam – ett liv’ som möjligen nyanserar bilden, men Heidenstam är alltså inte någon jag brukar citera så ofta.

Men dagens tänkvärda citat kommer från honom, även om det i ljuset av ovanstående inte enbart är positivt i mina ögon:

’Ungdomen är en strid med ålderdomens fördomar och ålderdomen är en frigörelse från ungdomens.’

Och till Heidenstams försvar skall sägas att han skrev några av sin tids vackraste dikter, två personliga favoriter från Nya Dikter (1915):

’Nu är det synd om de döda,
som ej få sitta i vårens tid
och värma sig i solen
på ljus och ljuvlig blomsterlid.
Men kanske viskade de döda
då ord till vivan och violen,
som ingen levande förstår.
De döda veta mer än andra.
Och kanske skulle de, när solen går,
då med en glädje, djupare än vår
bland kvällens skuggor ännu vandra
i tankar på den hemlighet,
som bara graven vet.’

Och:

’En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.’