Rädsla för krav och feministisk blick på Bolibompa

Två tv-krönikor i Svenska Dagbladet är inne på intressanta spår.

Malena Jansson gör en snabbkoll av Bolimbompas programutbud ur ett feminstiskt perspektiv. Högst intressant; flera av hennes iakttagelser har jag också gjort och muttrat efter när en del barnprogram rullat på tv:n hemma, och jag delar även uppfattningen – trots att jag är allergisk mot det svenska självberömmet – att svenskproducerade barnprogram ofta är tilltalande medvetna om stereotypfaran i genren.
Den som inte håller med och inte, i motsats till mig, tycker att undersökningen är relevant, kan trösta sig med denna invändning.

Och Lena Andersson tar i en annan tv-krönika upp en fråga med anledning av det debattprogram i SVT som Stina Lundberg leder, krönikan avslutas:

’Stina Lundberg underskattar också tittarna när hon allt som oftast avbryter med att påpeka att ett begrepp var för svårt och en utredning okänd. Maten tuggas och skärs upp och passeras åt oss som om vi inte hade några tänder alls. Varför denna nivelleringsambition? Ingen lämnar ett program för att de inte förstår ett ord eller en tanke. Tvärtom, man stimuleras att lära nytt, vilket borde vara själva syftet med public services samhällsdebatter. Om någon paneldeltagare i en bisats nämner en utredning som ingen känner till, låt det passera! Det påverkar inte förståelsen av ämnet som sådant, och man fick åtminstone reda på att det pågår en utredning och att någon fördjupat sig i frågan.’

Det har jag länge irriterat mig på, mediernas tilltagande skräck för att hamna på en nivå som stimulerar och utmanarar läsaren/lyssnaren/tittaren att ta reda på saker, läsa på och tänka vidare, den ofta uttryckta viljan att hela tiden söka upp den minsta gemensamma nämnaren istället för att vidga perspektiven och förutsätta att läsaren/lyssnaren/tittaren är nyfiken, intresserade och kapabel att hitta till närmaste google eller uppslagsbok.