SVT borde prioritera den regionala närvaron

Det är inte lätt att veta vad Sveriges Television har för självbild alla gånger.

Ledningen har på senare tid spårat ur i patetiska försvar av ett förlegat licenssystem och satsat stort på självgod kritik av mångfalden på tv-marknaden med tongångar som känns åtminstone några decennier gamla och knappast lär få andra effekter än att företagets anseende sjunker.

Och Eva Hamiltons vurm i en intervju nyligen för melodifestivalen som en symbol för public service gör också att man funderar på om begreppet längre betyder något.

SVT har goda skäl till självkritik, och om licensbyråkrati, romantisering av gamla tiders monopol och melodifestivaljippo är väsentliga byggstenar i företagsledningen framtidskoncept står det illa till med public service.

Och därför är det svårt att veta vad det nya sparpaketet egentligen har för strategiska utgångspunkter, hur prioriteringarna på sikt ser ut, vilken självbild det är som styr.

Det vore synd, för public service kan långt bättre och borde ha långt högre ambitioner än det som kommit till uttryck i programsatsningar, uttalanden, kampanjer och opinionsbildning från SVT:s sida på slutet.

Ur ett lokalt och regionalt perspektiv är det givetvis glädjande att Umeå ser ut att bli en vinnare när resurserna utanför storstäderna dras ned och koncentreras. Det är positivt här.

Men principiellt har jag betänkligheter mot den typen av besparingar inom just public service överhuvudtaget.
Den regionala närvaron och förankringen runt om i landet är för mig en väsentlig del av public service-uppdraget, och den borde utvecklas, vässas, vara en prioritet.

Om den istället ska sparas in skulle man åtminstone önska att det ingick i en övergripande strategi, en bred plan, för framtidens public service som övertygade och motiverade en sådan besparing. På den lär vi dock få vänta.