Bredare repertoar en utmaning för Björklund

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite kring vilka utmaningar som väntar folkpartiledaren Jan Björklund inför nästa val:

’Bredare repertoar en utmaning för Björklund

Det finns stora förväntningar på Jan Björklund inom folkpartiet. Stämningen verkar vara god i ett parti som inte brukar vara bäst i klassen på att hantera intern frustration. Eftersom Björklund tillhörde den högsta partiledningen även under de stormiga missnöjesåren kan stämningen framstå som överraskande god. Det säger något om Björklund ställning, och om folkpartiets leda vid gamla spänningar – ibland reella, ibland mediala konstruktioner.

Ett skäl till den lugna nöjdhet som råder kan också vara att folkpartisterna är trygga i förvisningen om att kampanjskicklige Björklund har en utförlig och vässad strategi inför nästa val, men att ingen av dem riktig vet vad den kommer att gå ut på i detalj, och att alla därför kan hoppas att han ska göra just det som just de förväntar sig.

Kring den framgångsrika skolpolitiken, en av de viktigaste socialliberala reformprocesser som inletts i Sverige på decennier, kan de flesta samlas. Men i övrigt råder viss ovisshet om i vilken riktning Jan Björklunds partiledarskap ska utvecklas, vilka profilfrågorna ska bli och vilken roll folkpartiet under hans ledning ska söka inom alliansen inför nästa val.

Ett försök att ta initiativet i energipolitiken och ett par större tal – senast på partiets kommunala riksmöte i helgen där sänkt skatt för pensionärer, fler skolkuratorer och mer resurser till psykiatrin hörde till utfästelserna – har gett antydningar; det orädda klarspråket från senare år ska förenas med en åter starkare betoning av det sociala engagemanget i valet av kampanjteman. I ljuset av positiva och negativa erfarenheter folkpartiet gjort under 2000-talet är det en rimlig strategi.

Problemet är att Björklund fortfarande är populärare som skolpolitiker än som partiledare. Insatserna som skolminister dominerar bilden med stor lyskraft. Men som allmänpolitiker har han inte samma genomslag. Möjligen är det en medveten strategi, att skicka upp försöksballonger utan att rusa framåt för tidigt under mandatperioden. Men det är en taktik för första halvlek, inte för matchavgörande ögonblick.
Utmaningen Björklund står inför är att bredda repertoaren och visa ideologisk kompasskänsla, utan att skapa för stor intern besvikelse i olika läger eller störa framtoningen som handlingskraftig resultatpolitiker. För alliansens möjligheter 2010 är det avgörande att han lyckas.’