LO skämmer ut sig med plump kampanj

Av , , Bli först att kommentera 0

LO, som i helgen samlas till kongress, skämmer ut sig med plumpa metoder. Inte för att någon lär vara direkt förvånad, men det smaklösa kampanjen förstärker intrycket att organisationens medlemsras är logiskt och välförtjänt.

Bli först att kommentera

Farligt när staten vill avlyssna fler och mer

Av , , 10 kommentarer 0

Avlyssning och faran med en stat som vill avlyssning fler och mer är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

‘Farligt när staten vill avlyssna fler och mer

"Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna."
Werner Aspenström, (ur Snölegend, 1949)

Det är något suspekt med ett land där fixeringen vid och tilltron till staten, är så stark att små reformer inom stabila försäkrings- och bidragssystem utlöser en bitvis hysterisk debatt, medan en omfattande inskränkning av den personliga integriteten genom vidsträckt, statlig avlyssning av kommunicerande medborgare noteras med liknöjd acceptans.
Om regeringen får som den vill och riksdagen om ett par veckor röstar som det finns anledning att befara kommer vi snart inte att kunna ringa ett samtal, skriva ett mejl eller skicka ett sms över Sveriges gränser utan att staten kan avlyssna innehållet.

Den vill, via försvarets radioanstalt FRA, ge sig själv tillgång till all sådan kommunikation, oavsett bakgrund och inblandade, och utan hänsyn till den personliga integriteten.
Var är den folkliga upprördheten, var är protesterna och demonstrationerna, var är de breda uppropen, var är mediernas ivriga och indignerade granskning? Det är häpnadsväckande tyst. Och det avslöjar att något håller på att gå snett i den svenska politiska debatten.

Avlyssningsförslagets anhängare framhåller att det bara handlar om ett tekniskt system som automatiskt söker efter vissa kodord förknippade med terrorism och hot mot landets säkerhet, ingenting annat, inga DDR-hörlurar.
Men alldeles bortsett från att avlyssningen endast skulle göra marginell nytta i kampen mot terrorismen – vilket är en tung, omedelbar invändning i sig – så är det är just den typen av principlös formalism som kan få de flesta bakåtsträvande statliga ingrepp att låta som en oproblematisk skänk från ovan.
För i själva verket innebär förslaget att en omfattande och principiellt omvälvande avlyssningsapparat dras igång som i förlängningen, i fel händer, vid missbruk eller missgrepp, är ett steg i riktning mot det fruktade storebrorssamhället.

Vissa former av övervakning kommer alltid att behövas om vi vill skydda oss mot brott och terrorism. Arbetsmetoder och tillvägagångssätt måste ständigt utvecklas för att demokratins och rättsstatens fiender ska kunna bekämpas effektivt på både kort och lång sikt. Demokratier får inte vara naiva inför den nya tidens terrorhot.

Men den avgörande frågan är inte om övervakning ska få ske överhuvudtaget, utan var gränsen dras mellan acceptabla och oacceptabla metoder. När övergår en insats till att i sig själv bli en kränkning av oskyldigas rättigheter?

För det yttersta syftet måste ju fortsatt vara att värna demokratin, rättsstaten och medborgarnas frihet. Om demokratier börjar tappa tron på sin förmåga att med bevarade grundprinciper stå emot angrepp mot det öppna, liberala samhället, då är vi illa ute.
Och där börjar problemen med det liggande FRA-förslaget. Det slår indirekt fast att principen om den enskildes rätt till personlig integritet och privatsfär ska prioriteras ned kraftigt till förmån för andra ambitioner. Det är ett i raden av exempel på hur gränserna förskjuts – åt fel håll.

De politiker som gör tummen upp för det liggande lagförslaget vädjar till oss alla att lita på staten, att inte vara så misstänksamma och att inte vara så känsliga. Bara de som har något att dölja – terroristerna – kommer att få problem, lyder det underförstådda argumentet. I övrigt kommer ingenting någonsin att gå snett eller kunna utnyttjas för andra syften än de avsedda, får vi oss försäkrat.
När man lyssnar till en del förklaringar av hur omringat systemet är av begränsningar och säkerhetsspärrar undrar man nästan vad det i så fall ska kunna nyttja till? Alla laglydiga, försöker de få oss att förstå, kan lugnt blotta sin privata kommunikation för avlyssningsapparaturen, trygga i förvisningen om att staten lovat att inte använda eller sprida uppgifter vidare.

Det är något obehagligt redan med en lagstiftning som kräver att man ska lita fullständigt på systemets pålitlighet och godhet, samtidigt som den vädjar till en odefinierad rädsla för yttre hot. Men, och framför allt, även om systemet skulle fungera har farliga gränser passerats när den typen av avlyssning får grönt ljus av lagstiftarna.

När blev engagemanget för den personliga integriteten så svagt att en bred opinion sluter upp bakom politisk övervakningsvurm? Har någonstans på vägen känslan för den enskilda medborgarens stolthet och värdighet luddats till av att så många indignerade utspel i debatten, och så mycket av mediernas journalistisk, sitter fast i en världsbild där det mesta kretsar kring vad det offentliga kan kräva eller kan avkrävas, kring kompensationstänkande och åtgärdstänkande?
Det mesta definieras och tolkas i vädjande relation till staten. Har sådana debatter, viktiga i och för sig, dövat den kritiska misstänksamheten och blivit så dominerande att vi inte längre känner igen en reaktionär lagstiftning ens när den återkommer upptinad och kladdig efter ett år i parlamentets frysbox?
Här har något gått snett. Överheten, undersåtligheten, följsamheten har, för att låna en formulering från Herbert Tingsten, blivit en smutsgrå dimma, i vilken samvetena kommer bort.’

10 kommentarer

Norrbotniabanan och attityderna på andra håll i landet

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har ända sedan jag flyttade till Umeå förvånats lite över hur dålig koll en del ledande norrländska aktörer verkar ha på vidden av förakt som finns söderöver mot projekt som Botniabanan (i viss mån) och Norrbotniabanan (i synnerhet).

Det är därför jag hela tiden när jag kommenterar något kring Botniabanan betonar projektets ödeskaraktär för Norrland när det gäller möjligheten att få gehör för liknande, framtida investeringar av den storleksordningen. Blir Botniabanan inte en succé så är det kört för lång tid framåt.

Det här blogginlägget visar ganska väl hur snacket går på många håll i resten av landet, inte bara i Stockholm. Det är viktigt att de som jobbar för fortsatta investeringar i Norrland är medvetna om hur attityderna i verkligheten ser ut och inte låter sig vaggas till ro av artighetsfraser i officiella sammanhang.

Bli först att kommentera

De papperslösa och vården

Av , , Bli först att kommentera 0

Martin Ådahl skriver utmärkt i Fokus om debatten kring de papperslösa och vården, och om riksdagens beklagliga beslut i förra veckan.

Bli först att kommentera

Pengarna eller Vojmån?

Av , , 1 kommentar 0

I dagens huvudledare skriver vi om Vojmåns framtid under rubriken: ‘Pengarna eller Vojmån?’.

1 kommentar

Politik tråkigt?

Av , , Bli först att kommentera 0

Några har jag länkat till förut, några dyker upp då och då via bloggar eller dagstidningar, men det finns onekligen YouTube-klipp som får en att undra hur någon med den minsta känsla för god tv-underhållning kan tycka att politik är tråkigt:

Margaret Thatcher visar varför hon vann ett antal val.

Strax därefter avgående förbundskanslern Gerhard Schröder i den berömda Elefantrundan i tv-studion efter förbundsdagsvalet 2005 där den strax därefter tillträdande Angela Merkel ser ut som om hon inte tror sina öron.

Pierre Trudeau, en liberal legend i Kanada, går en match mot en reporter.

Joschka Fischer har svårt att minnas eller vill inte svara.

Carl Lidbom har definitivt ingen lust att svara.

Jeltsin får Clinton att gapskratta.

Willy Brandt tappar humöret.

Göran Persson får ordning på reportrarna.

Barack Obamas kampanj får det att svänga.

Letterman sammanfattar några höjdpunkter från George W Bushs presidenttid. Till Bushs stora fördel ska sägas att han har självdistans nog att kunna skratta med.

Bli först att kommentera

Avslöjande metoder

Av , , Bli först att kommentera 0

Sådana här metoder är ett obehagligt sätt att förgrova det politiska debattklimatet. Nu är det väl få som förväntar sig något bättre av LO ändå, men de gör onekligen sitt bästa för att sänka ett redan dåligt rykte.

Bli först att kommentera

Alternativ för Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

I dagens huvudledare skriver vi om den politiska situationen i Umeå med utågngspunkt i socialdemokraterna och alliansens budgetförslag:

‘Alternativ för Umeå

Socialdemokraterna och allianspartierna samarbetar ofta i Umeå. Men det finns tydliga, viktiga skiljelinjer.

Självbelåtenhet, ovilja att erkänna problem och oförmåga att ta konstruktiv kritik är utmärkande för ett politiskt ledarskap som gått i stå.
Vilja att ta itu med missförhållanden, iver att förekomma stagnation och ork att ifrågasätta invanda föreställningar kännetecknar ett politiskt alternativ redo att ta över från de trötta och idélösa.
Den socialdemokratiska ledningen i Umeå har oroväckande drag av den förstnämnda oviljan att se problem. Alliansen i Umeå har lovande drag av den sistnämnda viljan att driva på för förändring. Det är en första slutsats man kan dra av de budgetförslag som lagts fram den senaste veckan.
När varningstecken kommer om att Umeå står inför svårigheter som skulle kunna göra de väldigt ambitiösa officiella tillväxtmålen orealistiska, eller när ifrågasättanden görs av de kommunala bolagskotterierna där ett litet, tajt gäng av makthavare styr och ställer, så reagerar den högsta socialdemokratiska ledningen med utbrott och glåpord. Slogan ‘Vi vinner i Umeå’, som säkert hade poänger när den skrevs, har blivit en stor öronpropp.
Därför är det tilltalande att alliansen i sina budgetresonemang har ett problemorienterat och framåtsyftande förhållningssätt – inte minst när det gäller företagsklimatet – där socialdemokraterna i debatten snarare lutar sig bekvämt tillbaka i vilstolen och beundrar sitt eget självporträtt.

Om alliansen förmår att kombinera kritiken av missförhållanden med en tro på långsiktiga, visionära målsättningar kan man gå nästa valrörelse till mötes med gott självförtroende.
Därmed inte sagt att skillnaderna mellan socialdemokraterna och alliansen i andra avseenden är jättestora. Det är de sällan mellan olika kommunala budgetalternativ. Även om exempelvis skattefrågan är en tydlig skiljelinje delar också socialdemokraterna och alliansen många utgångspunkter i frågor där blockgränsen snarare går på vänster sida om socialdemokratin.

I stora planeringsbeslut eller sättet att förhålla sig till den snåriga kommunala bolagssfären hör delar av alliansen vanligtvis till den styrande majoriteten. Socialdemokraterna och allianspartierna möts ofta i en ömsesidig pragmatism. När socialdemokratin klappar sig själv på ryggen är det även ett indirekt beröm åt alliansen, och när alliansen kräver nytänkande är det även en indirekt självkritik.
Det är ett förhållande som komplicerar alliansens oppositionsarbete och som socialdemokratins ledning utnyttjar skickligt. Alliansen söker efter balansen mellan å ena sidan fortsatt stort inflytande för att isolera vänsterpartierna, och å andra sidan nödvändiga krav på nytänkande i en kommun som annars hotar att stagnera. M, c, fp och kd känns mer som ett lag i dag än i början av mandatperioden. Det är bra, för när kommunens styrande parti som svar på varje kritik gastar ‘vi vinner!’ så att det slår lock för öronen, behövs ett tydligt, liberalt alternativ.’

Bli först att kommentera

Budgetläsning

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag ska jag – förutom lite sommarfest på sonens dagis – läsa igenom socialdemokraternas respektive alliansens budgetförslag för Umeå. Det lär rendera i några artiklar och blogginlägg framöver. Utmaningen när man skriver om den typen av ämnen är förstås att hitta de viktigaste skiljelinjerna och de övergripande tendenserna, inte fastna i detaljer, samtidigt som det ibland kan vara detaljerna som avslöjar mest.

Bli först att kommentera