Beskedet att tyska SPD utmanar den sittande förbundspresidenten, kristdemokraten Horst Köhler, med en egen kandidat, är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Returmatch mellan Köhler och Schwan

Det var, skrev Der Spiegel i förra veckan om ett av Horst Köhlers många intetsägande uttalanden, "en formulering som hade fungerat redan i grottan på stenåldern och som fortfarande kommer att fungera när det verkliga rymdskeppet Enterprise korsar galaxerna."

Tysklands förbundspresident och statschef, kristdemokraten Horst Köhler, tidigare chef för den internationella valutafonden, är skicklig på plattityder som inte betyder något. Och i en tysk inrikespolitik där partilandskapet är stadd i rask förvandling och den stora regeringskoalitionen mellan kristdemokrater och socialdemokrater nu blott är en fasad bakom vilken intrigerna rasar, går det hem.

Han, som inte enbart men i huvudsak, har en representativ funktion, är Tysklands populäraste politiker. Därför var heller ingen förvånad när han i förra veckan meddelade att han ställer upp för omval nästa vår då förbundsförsamlingen – sammansatt av representanter från det nationella parlamentet och delstaterna – ska välja president på nytt.
2004 valdes Köhler med knapp majoritet av kristdemokratiska CDU/CSU och liberala FDP, under motstånd från socialdemokratiska SPD och de gröna som stödde SPD:s kandidat: statsvetaren och rektorn för Europa-Universitetet Viadrina i Frankfurt (Oder), Gesine Schwan. I förra veckan, lagom till Köhlers besked att han kandiderar för omval, dök Gesine Schwans namn plötsligt upp igen.

Presskonferensen där det blev officiellt påminde om scenen i Amadeus där kejsaren plonkar så gott han kan på Salieris lilla välkomstkomposition när Mozart virvlar in, tar över och med några spontana infall förvandlar det tungrott mediokra till upplyftande finess.
Schwan var i högform när hon i måndags på nytt presenterades som SPD:s kandidat till presidentposten. Och det var både goda och dåliga nyheter för den av risiga opinionssiffror hårt pressade partiledaren Kurt Beck, som stod bredvid henne på presskonferensen.

Med sitt framträdande påminde Gesine Schwan om att det i SPD trots allt fortfarande finns rester kvar av forna tiders självförtroende. Hon var klar, suverän och uppsluppen – egenskaper det krisdrabbade partiet är i skriande behov av. Beck var som vanligt, det vill säga ingen retorisk Fred Astaire direkt. Kontrasten var inte smickrande för Beck, som med stödet till Schwan åter kört över delar av sin partiledning i ett projekt med oviss utgång. Det är en chansning som kan sluta med både succé och fiasko.
Schwan kan bara bli vald om CSU åker på ett nederlag i höstens bayerska delstatsval, och CDU/CSU och FDP därmed förlorar sin majoritet i förbundsförsamlingen.
Schwan måste sedan få stöd inte bara av SPD och de gröna, utan också av vänsterpartiet Die Linke – samma parti som Kurt Beck svurit på att SPD inte ska ha något som helst samröre med.

Tysk inrikespolitik är inne i ett omvälvande skede. Partierna trevar sig fram. Returmatchen mellan Köhler och Schwan nästa vår är en förövning inför det förbundsdagsval några månader senare som lovar att bli dramatiskt.’

Nu har Der Spiegel även lagt ut en artikel på engelska om turerna i den tyska presidentfrågan. Jag har svårt nu på mornarna att välja om jag ska börja lyssna på de amerikanska nyhetsprogrammen om presidentvalet i USA eller de tyska om presidentfrågan i Tyskland.

Sören Wibes övergång till junilistan är ämnet för en kort signerad text av mig på dagens ledarsida. Wibes eget uttalande att han skulle vara Umeås första partiledare renderade snabba invändningar i går. Björn Kjellsson förklarar varför på sin blogg.

’Lite rörigt när Söre Wibe tar över i junilistan

Medlemskap i ett politiskt parti bör bygga på en grundläggande analys av och sympati för vad partiet gör och företräder. Den som säger sig älska sitt parti, påstår sig vara född in i ett parti eller tillskriver eller avkräver medlemmar en speciell lojalitet som går utöver personliga övertygelser har missat något väsentligt i demokratins väsen.
Samhället förändras, sakfrågor förändras, människor förändras, övertygelser förändras och partier förändras. I en demokrati är partibytare ett gott tecken.

När däremot Sören Wibe blir en av EU-kritiska junilistans partiledare inför nästa Europaparlamentsval, samtidigt som han försäkrar att han i själ och hjärta är socialdemokrat, blir det lite rörigt; kanske symboliskt för den typ av parti som junilistan är. Där samlar EU-kritiken personer med i övrigt starkt åtskilda uppfattningar. Partiets utgångspunkt är negativ, inte konstruktiv.

Wibe lyckas säkert locka en del socialdemokrater, för vilka EU är ett rött skynke, att rösta på junilistan. Men opinionen är mer EU-positiv i dag än 2004, och utgångsläget inför nästa Europaparlamentsval kommer förhoppningsvis att vara gynnsammare för dem som vill förbättra, inte blockera, EU-samarbetet.’

Ibland är det tröstande att läsa att man inte är ensam om att kämpa med bloggandet. Marta Axner fångar hur det känts även för mig under de sista månadernas ganska sparsamma bloggande. ’Det har varit ganska skönt utan. Men lite tråkigt också.’

Jag har dock nu definitivt bestämt mig för att satsa på ett treårsjubileum nästa år vad gäller bloggandet. Däremot behöver den här bloggen utvecklas på något sätt, precis som alla produkter och på samma sätt som VK:s ledarsida är i kontinuerlig förändring. Hur blir något att ägna sommaren åt att fundera kring.

Nu inleds presidentvalskampanjen på allvar – i Tyskland alltså. Men i själva verket handlar det mesta om nästa förbundsdagsval. SPD:s beslut att lansera en egen kandidat visar väl att man redan nu betraktar valrörelsen som varandes i full gång och att man prioriterar den framför samarbetet med CDU/CSU i den stora regeringskoalitionen.

Med tanke på vad jag bloggade om häromdagen är det kanske inte någon överraskning att jag även finner det här förslaget synnerligen illa genomtänkt.

Eskilstuna-Kurirens Alex Voronov är inne på samma linje i det här blogginlägget.

Miljöpartiets identitetskamp inför öppen ridå, nu senast på helgens partikongress, är intressant inte bara som ytterligare ett exempel på ett parti i långsam omvandling, utan framför allt för de förändringar i det stela svenska partilandskapet som går att ana på längre sikt.

Uppgörelserna mellan alliansen och miljöpartiet på flera viktiga områden har visat att ett sådant samarbete har betydligt större potential än en rödgrön koalition där alla tre partier ömsesidigt lockar fram varandras sämsta sidor och blockerar varandras bästa instinkter, och där miljöpartiet och vänsterpartiet knappt tål varandra.

Även om regeringsalternativen följer blockgränsen även inför nästa val kan mycket hända där som skapar nya förutsättningar och nya akuta problem. Både alliansen och miljöpartiet tjänar stort på att behålla ett hyfsat samtalsklimat och utveckla samarbetet med varandra i sakfrågor där socialdemokraterna och vänsterpartiet är för hopplöst bakåtsträvande till och med för miljöpartiet.

De gröna i Tyskland brottas lite med samma problem, men har hunnit längre i sin frigörelse: genom att som för några veckor sedan gå in i en delstatskoalition med kristdemokraterna i Hamburg håller man möjligheterna för samarbete i olika riktningar öppna och kan få ut betydligt mer av olika uppgörelser än man skulle få om man helt låste sig i en frasradikal vänstertillhörighet. Och kristdemokratiska CDU och liberala FDP skärper till sig på rätt sätt av att hålla kontakten till och tanken på ett samarbete med de gröna levande.

Miljöpartiet i Sverige vacklar fortfarande i sin självbild, men den övergripande tendensen är att man för det första håller på att skaffa sig ett allmänt mer regeringsdugligt program och för det andra börjar tröttna lite på den självvalda rollen som vänsterparti. Inte undra på att socialdemokraterna blir nervösa, börjar släppa på heliga principer om sitt eget minoritetsregerande och halvt erbjuda ministerposter för att locka miljöpartiet till rödgrön disciplin igen.

Om tio år kan det svenska partilandskapet se helt annorlunda ut.

Den stora frågan är givetvis inte om det funnits liv på Mars, utan när det etablerar sig där framöver, dvs: när landar de första människorna på planeten och när byggs den första permanenta stationen där?

Möjligen glömmer jag någon i sammanhanget, men man får väl gå tillbaka till 1996 och Cocktail Jet för att hitta en sådan ’svepa förbi dem över upploppet’-vinnare av Elitloppet som Exploit Caf i år. Vilken överlägsen acceleration; en mycket värdig vinnare. Man undrar lite med sådana franska hästar som imponerar så väldigt hur det kan komma sig att de inte har högre segerprocent och fler stora segrar i karriären som yngre? Exploit Caf är sju år, har gjort 85 starter och ’bara’ vunnit 29 av dem. När man såg honom i går känns det märkligt att segerprocenten inte är högre.
Men både i svensk och fransk travsport finns den möjligheten för hästarna att växa och utvecklas som äldre, i högre grad än unghästdominerade USA.
Bästa svensken, nioåriga Red Chili Pirat är ju ett annat exempel på det. Även om han var bra redan som unghäst så var det först som äldre de stora framgångarna kom.

Miriam Nordfors kommenterar några aktuella ämnen under rubriken ’Veckan som gick’ på dagens ledarsida. Det handlar bland annat om grundlagen, miljöpartiet och kårhusockupationen 1968.