Matematik och tolkningar

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är onekligen svårt att inte göra den här reflektionen när man noterar dagens Ekonyheter om statistiken kring utanförskapet.

Bli först att kommentera

Och för att ingen ska missa det…

Av , , Bli först att kommentera 0

Och för att ingen ska missa det: travhelger (Dandie Palema såg bättre ut i lördags än vid senaste V75-segern) och Wimbledon (Nadal har varit ruskigt imponerande så här långt, Federer måste ha ett starkt psyke om det ska kunna bli en sjätte grön triumf i följd för hans del) är inte det enda som kan avhjälpa eventuell fotbolls-EM-abstinens, utan också den prestigefyllda schackturneringen i Dortmund. Startfältet är väl så där i mina ögon, det fattas en hel del av de mest spännande namnen i världseliten.

Bli först att kommentera

Försoning väntar?

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag är lite ytligt svag för personfixerade spekulationer av det här slaget. Barack Obama var onekligen övertydlig vid sitt valmöte med Hillary Clinton häromdagen när han uttryckligen lovordade även Bill Clinton. Frågan är alltså om det räcker för försoning…

Bli först att kommentera

Vad är ett löfte?

Av , , Bli först att kommentera 0

Alex Voronov kommentar på Eskilstuna-Kurirens ledarblogg vad ett politiskt löfte egentligen är, med anledning av den här uppmärksammade undersökningen.

Bli först att kommentera

Veckan som gick med Jenny Wahren

Av , , Bli först att kommentera 0

Vår huvudledare i dag handlar om vikten av utbildning för jobb. Och under rubriken ‘Veckan som gick’ kommenterar Jenny Wahren några aktuella ämnen. Det handlar bland annat om kd, om Ylva Johansson och amerikanska presidentvalet.

Bli först att kommentera

Nattpladder och tennis

Av , , Bli först att kommentera 0

Som jag antyder i min lördagslista på dagens ledarsida om kulturshopping i Berlin ägnade jag en inte oväsentlig del av min semestervecka där åt att plöja fotbollsskriverier, vid sidan förstås om att ta promenader på gröna gator (vi bodde i Fridenau) där många bilar for omkring med dubbla flaggvimplar: den tyska på ena sidan och den turkiska på den andra,
att sitta på caféer och betrakta vimlet (jag gillar Potsdamer Platz vilket närstående och bekanta har svårt att förstå, men jag kan inte hjälpa det…),
att virka för glatta livet (min nya hobby, tidigare redovisad här på bloggen)
och att läsa om Schiller i Rüdiger Safranskis synnerligen välskrivna ‘Schiller oder Die Erfindung des Deutschen Idealismus’ och läsa Klaus Manns roman om Tjajkovskij – ‘Symphonie Pathetique’ .

Men fotboll alltså: Kicker, Tagesspiegel, Taz och Süddeutsche Zeitung var huvudkällorna, och jag får väl bekänna att det inte vara ledarsidorna, utan sportsidorna som jag bläddrade fram först i de tre sistnämnda. Så det är bara att erkänna, under ett internationellt mästerskap kan jag hänga med i vilken fotbollskonversation som helst, vilket känns bra för en med ursprung som sportfåne och kalenderbitare.

Men mellan mästerskapen är mitt fotbollsintresse begränsat till en titt i de aktuella tabellerna då och då. Då har jag, vid sidan av trav och schack, bättre koll på vad som händer på tennistourerna, just nu Wimbledon. På den punkten verkar jag vara i gott liberalt sällskap.

Bli först att kommentera

Alliansen måste skynda att hitta själ och ryggrad

Av , , Bli först att kommentera 0

En för den här vändan avslutande reflektion kring FRA-debatten, regeringen och allianspartierna är ämnet för min lördagskrönika den här veckan. För ovanlighetens skull ska jag här på nätet bjuda på en lite längre version av texten än den som överlevde senkvällens nedkortningar till papperstidningen:

‘Alliansen måste hitta sin själ och ryggrad

Vår bransch är en förtroendebransch, har Fredrik Reinfeldt sagt. Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund instämmer säkert.
Det gör ont när förtroenden brister.

Regeringen hade kunnat gå till sommarvila och halvtidspaus med ett mycket gott betyg. Alliansen har åstadkommit viktiga förändringar och genomfört angelägna reformer. Arbetslinjen präglar åter synen på sambandet mellan tillväxt och välfärd, jobb och trygghet. Utanförskapets problematik har äntligen uppmärksammats, efter år av likgiltighet. Skolpolitiken har befriats från ett antal vanföreställningar som varit förhärskande. En positiv inställning till valfrihet och entreprenörskap inom välfärdssektorn har ersatt den gamla vurmen för överhet och dirigism.
Regeringen har också konsekvent hållit en del vallöften kopplade till de nya moderaterna även när det retat upp både gammelkonservativa och nyliberaler på en och samma gång.
Och även om det inte känns som om regeringen nått tillräckligt långt med arbetet att förbättra småföretagarklimatet har alliansens valseger åtminstone förskjutit debatten i rätt riktning och tvingat även patriarkalt industribjässefixerade socialdemokrater att, ovant men dock, börja betrakta småföretagare som något nödvändigt gott istället för något nödvändigt ont.

Går man igenom område för område är det sammantaget inget dåligt facit för en regering som redan från början brottats med dåliga opinionssiffror och ett kvardröjande socialdemokratiskt problemformuleringsprivilegium i mycket av den nationella nyhetsrapporteringen.
Men så kom FRA-frågan.
Och det gör ont när förtroenden brister.

Det finns en sorts politiker som ser förtroende som något makthavare har rätt att avkräva undersåtarna: partimedlemmar, väljare, medborgare och medier.
Rätten att berätta hur det ligger till ser de som beslutsfattarens eget privilegium. Ifrågasättanden uppfattar de som förolämpningar, då blir de stingsliga och tjuriga, suckar över det bittra ödet att vara ensamma med tillräcklig information och insikt nog att förstå varför saker och ting måste gå till på vissa sätt och inte andra. Det är en stil som samlar ja-sägare, passiva beundrare och medhängare kring sig.

En annan sorts politiker inser att förtroende från omgivningen, väljarna och de egna anhängarna, är något en makthavare kontinuerligt måste vinna, förtjäna och vårda. Det kan ske genom tydliga, raka, tidigt lämnade besked i intensiv men öppen debatt eller genom resonerande lyhördhet – men grundattityden är klar: makthavaren söker ett förtroende, beordrar det inte. Det är en stil som lockar kreativa, fritänkande och självständiga aktörer till sig, och breddar meningsutbytet.

En förhoppning många hade när alliansen tog över regeringsinnehavet från socialdemokraterna var att den förstnämnda sortens politiska ledare nu skulle ersättas av den sistnämnda. Så verkar det inte bli.

Man kan bocka av punkt efter punkt i ett valmanifest, skrida till det politiska verket med vinkelhake och måttstock för att inte en flisa ska bli fel. Men, som FRA-fiaskot visade: det räcker inte. Ingen mandatperiod kan planeras fullt ut i förväg. Nya frågor dyker alltid upp för vilka en regering inte fått något konkret mandat, bara ett förtroende att agera utifrån kända ideologiska utgångspunkter.
Det är ofta de ögonblicken som allra tydligast avslöjar en regerings instinkter. Och vems instinkt man litar mest på i sådana lägen kan vara en väsentlig del av väljarnas beslutsunderlag.
Vill man förstå besvikelsen som nu riktas mot alliansens ledningar måste man se hela FRA-hanteringen utifrån det perspektivet: när temperaturen steg, när regeringspartiernas instinkter ställdes på prov, gick det åt skogen.

Problemet för allianspartierna är inte ilskan för stunden, den upprörda stämningen över ett svek i en enskild sakfråga. De som påpekar att FRA-frågan inte väckt någon bred folklig opinion, trots den väldiga debatten, har förstås rätt. Och socialdemokraternas trovärdighet i frågor om den personliga integriteten är även fortsatt lägre än alliansens.

Problemet är snarare långsiktigt och handlar om den likgiltighet, den lätta axelryckning, inför alliansens fortsatta öde som riskerar att breda ut sig bland dem som tidigare – av olika skäl och trots ibland ganska åtskilda utgångspunkter – varmt hälsade maktskiftet 2006. En hel del av dem som bildade opinion för alliansen i förra valrörelsen har sannolikt tappat lusten eller drabbats av allvarligt tvivel inför åsynen av de desperata partipiskorna. Så går energi och representanter ute i samhället förlorade för alliansen. Det borde göra partistrategerna sömnlösa av oro.

Den torra, instrumentalistiska, reinfeldtska synen på politiskt ledarskap är inte fel, men för begränsad. En regering och en allians måste stå för något djupare än bara det som går att uttrycka i departementsprosa, bottna i en övertygelse som är bredare och mer sammanhängande än enskilda lagförslag. Någonstans måste ett hjärta bulta.

En regering måste ibland svettas av iver och otålighet att förändra och gestalta så snabbt som möjligt, nästan snubbla på orden i viljan att övertyga, ha förmåga att både bli röd om kinderna av vrede och skratta med hela ansiktet, men också ha närvaro nog att när det krävs sträcka ut en näve till ursäkt och medgivande av egna misstag då den hamnat snett och fått berättigat kritik.
En regering måste ha ryggrad och själ, instinkter och idealism, hetta och humor, som gör att den känns närvarande, levande och relevant. Inget av det där gick att skåda i alliansens FRA-hantering. Hade det funnits hade FRA-fiaskot varit otänkbart. Då hade förslaget aldrig kommit i närheten av att bli lag.

Jag vågar påstå att inte bara liberala opinionsbildare runt om i landet, inte bara ungdomsförbund och fritänkare, utan även många av medlemmarna inom allianspartierna – exempelvis här i Västerbotten – skakar på huvudet åt det sätt på vilket regeringen uppträtt i FRA-frågan.
Och det kan till slut vara de liberala partiernas räddning; om länsförbund och lokalavdelningar som fått nog faktiskt säger det högt, visar vägen i nomineringar, inbjudningar, remissvar och debattutspel inför nästa val, och gör glasklart att nästa gång råder inget tvivel – då står deras kandidater upp för grundläggande liberala principer, likgiltigt vad de centrala partipiskorna får för sig. Förtroenden kan återvinnas och lagar kan rivas upp. Men för alliansens del måste omprövningen inledas omedelbart och underifrån, om inte det övriga reformarbetet ska äventyras.’

Bli först att kommentera

Liberala råd till kristdemokraterna

Av , , Bli först att kommentera 0

Många tror att man som politisk debattör med tydligt redovisade ideologiska utgångspunkter automatiskt önskar att det ska gå dåligt för partier som arbetar i andra traditioner. Det stämmer förstås inte.

Att det finns vitala och genomtänkta politiska alternativ som kan föra en debatt, utbyta åsikter utifrån sina olika perspektiv och ge väljarna reella möjligheter att välja mellan olika program och prioriteringar är centralt i en demokrati. Och man kan ha sympatier och respekt även för partier i vilkas profilfrågor man ofta intar en annan ståndpunkt.

Därför har jag aldrig riktigt förstått de liberaler som beklagar kristdemokraternas existens. Givetvis borde det finnas utrymme och möjligheter för ett värdekonservativt parti som betonar etik och moral i svensk politik att lyckas bättre än vad kd gör för tillfället.

Problemet med kd är ju inte betoningen av etik, moral, familj och äktenskap – det må ju ett parti kunna profilera sig på utan att det är någon skandal – utan att partiet helt i onödan sitter fast i gamla låsningar och stereotyper, som nu i äktenskapsfrågan där man istället för att försvara äktenskapet och familjen, likgiltigt människors kön och sexuella läggningar, motarbetar vissa, utpekade grupper utifrån gamla fördomar. Det är en historisk miss.

Kristdemokraterna skulle kunna bli ett mycket mer spännande och mindre utskällt värdekonservativt parti i det svenska partilandskapet om man vågade befria sig från sådana låsningar en gång för alla, om man öppnade sig på vid gavel. Visst, det skulle säkert kosta en hel del internt på kort sikt. Men på lång sikt skulle det bredda partiets rekryteringsbas väsentligt.

För även om jag inte är någon anhängare av exempelvis vårdnadsbidraget tycker jag att det är uppfriskande både när Anders Sellström sliter tappert i Umeå fullmäktiges talarstol för att vinna stöd för det och när folkpartistiska ledamöter bryter med alliansen för att rösta emot det. Det ger en vital debatt i fler sakfrågor och väljarna chansen att faktiskt välja mellan olika alternativ.

Så om kristdemokraterna skulle betona frågeställningar kring etik, broderskap och människans värdighet med moraliskt patos av ett modernare, öppnare och tolerantare slag, samtidigt som man är med som en pragmatiskt, socialpolitiskt betonad del av alliansen, vore det en berikning av debatten även ur ett liberalt perspektiv.

Bli först att kommentera

Demonstrationen mot FRA i Umeå

Av , , 1 kommentar 0

Demonstrationen mot FRA-lagen på Rådhustorget i Umeå igår, där allianspartiernas ungdomsförbund anslutit, förstärkte känslan: partipiskornas tid är snart ute, de må ha segrat den här gången, men till priset av vanrykte.

Det kommer att få konsekvenser vid nästa val. Utrymmet för personval kommer sannolikt att utnyttjas mer målinriktat. Krav kommer att ställas på de partier och kandidater som vill ha liberala röster att göra klart inte bara hur man ser på frågor rörande den personliga integriteten, utan också vilken typ av företrädare man kommer att ge utrymme på ledande poster och vilket vägval enskilda ledamöter kommer att göra om frågor dyker upp där grundläggande principer och vallöften till väljarna ligger i ena vågskålen och krav från partipiskor och partiledningar utom kontroll i den andra.

Tålamodet med kollektivistiska, socialdemokratiskt klingande floskler om att parti går före individ eller om behovet att till varje pris ‘hålla ihop riksdagsgruppen’ är kort, räddningsförsök på temat att ‘allt bygger på missförstånd och felaktig information, får vi bara förmedla vårt budskap nedåt i partiet kommer vi snart att vara eniga allihop’ gör bara att det liberala misstroendet växer mot alliansens partiledningar.

Erfarenheterna från FRA-debatten måste finnas med och vara vägledande när manifest ska formuleras och nomineringsprocesser genomföras inför nästa val.

Liberala väljare kommer inte längre att nöja sig med halvhjärtade besked på den punkten utan kräva klara utsagor från kandidater och länsförbund om att ideologisk övertygelse uttryckt i en valrörelse går före stenhård partidisciplin när det kommer till de allra mest grundläggande principfrågorna.

Medierna kommer förmodligen att bevaka enskilda sakfrågor och riksdagens arbete på ett nytt sätt, enskilda ledamöter kommer sannolikt inte att tveka lite starkt att följa sina övertygelser och löften till väljarna nästa gång en liknande debatt drar igång, och hoten om utfrysning och karriärstraff från partipiskorna kommer förhoppningsvis inte att kännas lika hotfulla när tågordningen, förväntningarna och ansvarsutkrävandet mellan väljare-politiker-parti-partiledning-riksdag-regering tydliggjorts på ett bättre sätt.

I så måtto kan FRA-debatten kanske paradoxalt nog föra något gott med sig, ett uppvaknande, en befrielse och en vitalisering även av partipolitiken, om partierna tar chansen. Och eländiga lagar kan ju rivas upp igen.

1 kommentar

Synen på personlig integritet en ideologisk skiljelinje

Av , , 1 kommentar 0

Så är jag tillbaka i matchen igen efter en veckas ledighet. Med en signerad text på dagens ledarsida tar jag vid där jag slutade senast, med FRA-debatten:

‘Synen på personlig integritet en ideologisk skiljelinje

Ibland kan det vara nyttigt att resa bort just när en hetsig och frustrerande debatt kulminerar. Det ger perspektiv och distans, och slipar bort eventuella i vrede formulerade överord. Men det kan också bekräfta ett intryck, ge stöd åt en analys och förstärka en besvikelse.

Varken efterspelet till alliansledningarnas vämjeliga FRA-fiasko eller den även i övrigt allt intensivare diskussionen om faran med ett övervakningssamhälle har för min del varit långt borta under en veckas ledighet i Berlin. Dels för att FRA-frågan vuxit till en av de mest livaktiga och centrala principdebatter som förts i Sverige under de år jag kan överblicka – både när det gäller själva sakfrågan och när det gäller hur demokratin fungerar – dels för att långtgående övervakning kontra värnad personlig integritet håller på att bli ett hett ämne var man än befinner sig.

I en av Berlins dagstidningar återfanns dagen efter FRA-beslutet i riksdagen den sammanfattande rubriken: "Sverige blir en övervakningsstat". Och någon dag senare återgav medierna den tyska oppositionens varningar i Förbundsdagen för att den inhemska regeringen bestående av kristdemokrater och socialdemokrater håller på att skapa en "monstermyndighet" för ökad avlyssning.
Storebrorsdebatten förs givetvis inte bara i Sverige. Politiker med ambitioner att föra lagstiftningen långt bortom vad grundläggande principer om personlig integritet borde tillåta finns på många håll.

Till den svenska regeringens sammanbrott i FRA-frågan, och alliansledningarnas trista uppträdande, finns anledning att återkomma.

Men kanske också till det engagemang debatten trots nederlaget stimulerat och fortsätter att stimulera – utanför partierna hos nya och traditionella opinionsbildare, men även hos ungdomsförbund, enskilda länsförbund och rakryggade ledamöter.

Det kan visa sig få en kraftfullt förebyggande verkan när det hettar till nästa gång. Vaksamheten är nu omfattande.

För FRA-uppståndelsen är ju bara en i raden av debatter som väntar kring temat personlig integritet, central registrering och statlig kontroll.
Synen på personlig integritet, medborgerliga rättigheter, gränserna för statliga ingrepp och rätten till en privat sfär kan bli en avgörande ideologisk skiljelinje under de kommande decennierna.
Där kan rörelser uppstå och lyfta, eller falla och förtvina.’

1 kommentar