Den okuvliga fantasin

I en signerad text på dagens ledarsida gör jag ett litet svep:

’Anne på Grönkulla och den okuvliga fantasin
Tacksamheten är evig; bilderböckerna, serietidningarna, romanerna, poesin, dramerna, musiken, filmerna, konsten, tv-serierna: allt det där som gav fantasin språngbräda när det var svårt att se någon väg framåt, som öppnade perspektiv när tillvaron vek upp skygglapparna, som gav förströelse när det var långtråkigt och jävlaranamma när det var motig, som tvingade fram tankar och tvivel när klischéerna höll på att ta över, som ruskade om eller bekräftade i rätta ögonblicken, som skapade hemliga allianser mot världen och helgade allianser med världen.

Där någonstans, djupt ner i minnet, dribblar Benny Guldfot, Alexander Lukas snubblar över en fyrklöver, Labolina skriker, Skalmans mat-och-sov-klocka skräller; där ska Alfons bara och Snusmumriken spelar munspel, där finns brödet som mätar hunger och kastanjen som blommar en sommar till utanför vindsfönstret på Prinsengracht; där stirrar Pettson ut genom fönstret; där hänger Troubadix i ett träd och Gaston skapar kaos; där störtar Kalle och Hobbe utför branten, Lucy drar undan bollen och Linus har sin filt: där drar Lucky Luke snabbare än sin egen skugga och där föds Windy en stormig natt; där somnar Oblomov på nytt och tre systrar drömmer om Moskva, där får någon sänkt sedebetyg och Kristina minns landet med ljusa sommarkvällar; där grubblar Raskolnikov; där växer vredens druvor och där lämnar några byaängarna för Jerusalem, där drar gondoldern genom femton tusen år, där löper Nirgal i trans över den nyss röda planeten, där får en snörmakare en idé, där lockar och skrämmer Kastalien, där är en man som var torsdag; där är Vatanen inte att leka med och där skapar Hari Seldon psykohistorien.

Och där döper Anne (med ett e) på Grönkulla om Barry´s Pond till Lake of Shining Waters och the Avenue till White Way of Delight, för fantasin kan besegra djupaste förtvivlan.

Anne på Grönkulla, av Lucy Maud Montgomery, läste jag första gången efter att ha sett Kevin Sullivans förtjusande tv-dramatisering. DN uppmärksammade i går att det är hundra år sedan den första boken i serien gavs ut.
Den tillhör mina roligaste, vemodigaste läsupplevelser. Medan jag skrivit den här texten tisdag kväll har jag bläddrat lite i den, och fängslats, gång på gång. Det är en sådan bok. Finare hyllning till den trotsiga, okuvliga fantasin finns inte.’