En sista reflektion kring FRA-debatten dock, innan jag loggar ut för några dagars ledighet. Skulle det gå så illa att FRA-lagen röstas igenom på onsdag, trots det motstånd den väcker, trots att den strider emot grundläggande rättighetsprinciper och partiernas ideologiska portalparagrafer, och trots att den uppenbart inte i sak har stöd av tillräckligt många alliansledamöter i riksdagen för att överleva en samvetsgrann votering, kan det visa sig vara en sista seger före det stora nederlaget för partipiskorna.

Besvikelsen lär bli så stor, både inom och utom partierna, att ledningar och politiker som inte inför nästa val kan formulera glasklara svar på vad de vill i sådana här grundläggande frågor och hur de skulle agera om en liknande situation dök upp på nytt, lär få svårt att vinna någons förtroende eller röst.

Hela den debatt som förts de senaste veckorna har gjort upp med vanföreställningar om den heliga partidisciplinen, riksdagens underlägsna roll och ledamöternas grumliga mandat som vårdats ömt under decennier av socialdemokratiskt minoritetsregerande och som uppenbarligen och av obegripliga skäl tagits över även av alliansens ledning.

Från och med nu kommer enskilda politiker som söker väljarnas förtroende att frågas ut och granskas på ett annat sätt än tidigare, men också kunna räkna med ett tydligare mandat och en solklar uppbackning om grundläggande värderingar hotas av en reaktionär partipiska.

Det kan förstås i värsta fall få en negativ effekt på partiernas nomineringsprocesser och göra det ännu svårare för fritänkande och självständiga politiker att nå höga positioner.
Men förhopppningsvis får det istället en positiv effekt, frigör partiernas från ledningarnas krampaktiga grepp, gynnar mer frispråkiga och konsekventa företrädare och låter nya attityder ta över nomineringsprocesserna. Motståndet mot FRA finns trots allt även inom allianspartierna, bland enskilda distrikt, inom ungdomsförbunden och bland enskilda aktiva som vågar stå upp och säga ifrån.

Det bästa och snabbaste sättet att uppnå den förnyelsen av partierna, att förändra synen på det politiska uppdraget och att stärka riksdagens roll vore dock om tillräckligt många liberala ledamöter kände stödet och redan på onsdag vågade rösta nej till den eländiga FRA-lagen.

Då jag nu tar en vecka ledigt kommer det att bli det lågvatten igen på bloggen för några dagar framåt, åtminstone vad gäller de politiska inläggen.

Man ska förstås aldrig säga aldrig, definitivt inte en vecka när en sådan dramatisk debatt ska hållas och ett sådant ödesdigert beslut ska fattas i Sveriges Riksdag som vid FRA-frågans avgörande. Möjligen utlöser resultatet i onsdagens omröstning någon bloggimpuls efter den långa kampanj som förts, med början redan inför beslutet förra året. Men förhoppningen är att jag ska kunna klara av att ta ordentligt ledigt några dagar. Jag kommer dock att ha kameran till hands under ledigheten, kanske resulterar det i lite bilder vad det lider.

Blågul storebror hotar – fyra modiga krävs: Carl Lagerqvist, LNB, står för dagens inslag på ledarsidan i kampanjen mot FRA-förslaget.

Gårdagens budgetdebatt i Umeå kommunfullmäktige är utgångspunkten för en liten signerad betraktelse från min sida på dagens ledarsida. Man kan från den konstatera, som VK berättar om och analyserar på nyhetsplats, att socialdemokraterna fick utstå en del nederlag, att positioneringen inför nästa val inletts och att kommunikationsfrågorna rör på sig med nyckelord som gång- och cykelbroar, trådbussar och spårbilar. Ganska spännande. Min text på ledarsidan:

’Budgetdebatt om det stora och det lilla
Tvingades jag svära med handen på fullmäktiges dagordning skulle jag erkänna: en kommunalpolitisk budgetdebatt är något jag gillar skarpt. Den retoriska kvaliteten är blandad. Alla frågor har inte direkt ett principiellt lyft. Ibland går det på tomgång. En del budgetformalism går inte att följa. Ett par partiers ideologiska utgångspunkter får en som liberal att sucka tungt. Det är som det ska vara.

Men det här är vår värld, vår beslutande församling, våra makthavare. Det är de som är legenderna för dem som kommer sen, och chanserna idag kommer kanske aldrig mer igen, ifall de inte tar dem, för att travestera Hoola Bandoola Band. I den stämningen tycker jag att ledamöterna ska närma sig en budgetdebatt; med lite romantism och känsla inför det egna uppdraget.
Besluten och – framför allt – debatten, knådar, hotar och möjliggör Umeås framtid. De som går upp i talarstolen bidrar med sina perspektiv – alla viktiga.

En av de mest diskuterade frågorna i går var förslaget till nytt befolkningsmål på 200 000 invånare i Umeå till år 2050. Där fick s och m bakläxa av ett i övrigt samlat fullmäktige som återremitterade förslaget för bättre utredning. Jag tycker att det var en lyckad utgång i det här stadiet – dels för att ett befolkningsmål ska vara realistiskt och ordentligt utrett, men också för att debatten genom att ett förslag lanserats har dragit igång med rätt utgångspunkter som inte ska slarvas bort i en förhastad process. Här har en del förespråkare bidragit till att lyfta frågan, och en del kritiker bidragit till att problematisera den och sätta in den i en rimlig kontext.

Det påtalades från vänstermajoriteten att alliansen i just befolkningsfrågan var splittrad. Men alliansen uppvisar annars en ganska lovande enighet och samordning i de övergripande utvecklingsfrågorna, medan vänsterpartierna är utspridda från vad som i vissa inlägg framstår som socialistiska visioner om ett centralbyråkratiserat, företagsfientligt överhetssamhälle till den försiktiga, socialdemokratiska förvaltningspragmatism som styr kommunen. Och alliansen hade betydligt starkare argument i debatterna om företagsklimat, välfärdskvalitet och skatttryck än vänstermajoriteten.

Dessutom frågar man sig varje gång hur stämningen egentligen är internt bland socialdemokraterna i Umeå, exempelvis mellan de två ledande kommunalråden?
Man anar spänningar, man anar en dragkamp om dagordningen, markeringar om vem som kan tillskriva sig äran av vilka utmärkelser. Söker man splittring behöver man kanske inte ens lämna den högsta socialdemokratiska kommunledningen. Även om sådant kan man spekulera och viska under en lång budgetdebatt, när ett år summeras och nästa tar fart.’

Vår huvudledare i dag handlar om den helhetsbild som börjar ta form inom vården av det unga Sveriges psykiska lidande.

Socialdemokraterna tar en risk som kritiserar alliansens oenighet. Är det något s borde frukta är det väl just en debatt om den rödgröna regeringsfrågan. För varje försök man gör att så tvivel om allianspartiernas samarbetsförmåga kommer frågan att väckas om socialdemokraternas egna utsikter att enas med sina tilltänkta regeringskollegor kring ett samlat och trovärdigt alternativ. Den debatten tar allianspartiernas säkert tacksamt emot.

I en kortare signerad text på dagens ledarsida kommenterar jag Umeås situation inför dagens budgetdebatt:

’Umeås förtjänster och problem inför framtiden
När tidskriften Fokus i sitt senaste nummer rangordnar livskvaliteten i landets kommuner går det rätt hyfsat för Västerbotten; framför allt för Norsjö som svingar sig ända upp på topp tio, men även för Umeå som lyfter till en hedrande 13:e plats.

Man kan som alltid ifrågasätta en del kriterier och efterlysa andra – livskvalitet är inget objektivt begrepp. Men faktum är att i fallet Umeå återspeglar Fokus övergripande genomgång ganska väl den debatt som förs även här om stadens problem och möjligheter.
Det som lyfter Umeå på Fokus ranking är framför allt kommunens satsningar på kultur och fritid, den höga utbildningsnivån, pappaledigheten, födelseöverskottet och försörjningskvoten. Bland det som sänker Umeå återfinns det höga skattetrycket, de höga taxeringsvärdena, det medelmåttiga företagsklimatet, det tveksamma flyttnettot och socialbidragen.
När fullmäktige i dag samlas till budgetdebatt sker det mot bakgrund både av goda tider och lovande framtidsutsikter i en välmående stad, och av oroande tecken på stagnation som kan få mycket långtgående officiella målsättningar att framstå som verklighetsfrämmande.

Ska staden kunna växa i snabb takt även framöver – inte bara hålla sin nuvarande nivå – samtidigt som kvaliteten inom välfärden säkras, krävs ett bättre företagsklimat, en mer dynamisk arbetsmarknad, en mångfald av attraktiva boendemöjligheter, en ny syn på skattebördan och ett fortsatt gott utbud som gör att fler unga vill och kan stanna kvar. Utan ett mycket positivt flyttnetto kan varken gamla eller nya befolkningsmål nås.
För allt detta krävs en djupare, mer problemorienterad och lyhörd analys av Umeås situation.
På den punkten visar allianspartierna i sina gemensamma budgetresonemang en betydligt vaknare insikt om de utmaningar som väntar och de attitydförändringar som krävs än majoriteten till vänster.’

När jag skrev en lördagskrönika om det amerikanska presidentvalet häromveckan avslutade jag med ett entusiastiskt citat av suveräne programledaren för Meet the Press Tim Russert. Han har tillhört de absoluta bästa journalisterna i USA, och Meet the Press har varit en höjdpunkt varje vecka. Mycket trist var beskedet i helgen att han avlidit i en hjärtattack. amerikanskpolitik.se skriver bra om saken också.

Det här är förstås också en paradoxal aspekt av FRA-debatten. Vilket bara understryker det obegripliga i hur alliansens partiledningar agerar.

Norrlandskollegorna på Sundsvalls Tidning skrev också om detta i helgen, med rubriken: ”Rösta nej till FRA-lagen”. Även Norra Västerbotten återkommer till ämnet, liksom Anders Rönmark i Tidningen Ångermanland.

För det fall att det finns någon bloggläsare som inte redan sett det, så är det här kanske det enskilt mest effektiva inlägget i den långa debatten om FRA hittills. Döda poeters sällskap har jag avslöjat min förkärlek för tidigare.