Turkiet och AKP

Av , , Bli först att kommentera 0

Turkiet och författningsdomstolens AKP-dom är ämnet för en av våra ledarkommentarer i dag:

’Svår kris undviks i Turkiet efter författningsdom
Om ett framsteg är ett det svårt att tala när ett lands författningsdomstol beslutar om halverat partistöd åt ett demokratiskt valt regeringsparti och sex av elva domare röstar för att stänga ned partiet. Men att Turkiets författningsdomstol i gårdagens dom inte gick så långt som att helt förbjuda det demokratiskt valda regeringspartiet, moderat islamiska AKP, var ändå ett positivt besked. Något annat hade utlöst en politisk kris med långtgående verkningar som allvarligt hade skadat Turkiets strävan till EU-medlemskap.

Turkiet har fortfarande mycket att förändra, rätta till och reformera innan man lever upp till kraven som ställs på ett EU-land när det gäller yttrandefrihet, rättssäkerhet och hur minoritetsgrupper behandlas. Där kan inga kompromisser göras från EU:s sida. Missförhållanden bör konsekvent påtalas. Men det vore fel att inte också lyfta fram de framsteg som gjorts. Och förväntningar har väckts på AKP att bli en förebild inom den muslimska världen som visar att islam kan förenas med demokrati och öppenhet.
Anklagelsen mot AKP att det i strid med den författningen försöker islamisera landet var ett missriktat svepskäl för demokratiseringsprocessens motståndare att söka ta tillbaka förlorad makt. Att det inte lyckades var viktigt.’

Pär Nuder och bekvämlighet

Av , , Bli först att kommentera 0

Pär Nuders lätt nedlåtande inställning till sitt uppdrag visar på nytt att riksdagsledamöternas roller och ställning måste diskuteras djupare. Thomas Bodströms tvivelaktiga prioriteringar har ställt liknande frågor på sin spets.

Det är inte otänkbart att en riksdagsledamots väljare i enskilda fall skulle acceptera att den inte deltar i riksdagens arbete, att den som tillhörande ett partietablissemang anser sig för fin för vanligt ledamotskap och istället utnyttjar riksdagslönen för att göra helt andra saker.
En breddad syn på riksdagens funktion och riksdagsledamöternas uppdrag skulle kunna ha sina poänger. Ofta värderas riksdagsledamöters insatser på alltför begränsade, statistiska grunder som exempelvis antalet skrivna motioner (även om slutsatsen knappast bör bli att riksdagslönen ska ses som ett slags författarstipendium för avgångna statsråd).
Men då bör den attityden och de prioriteringarna vara klart angivna redan när en politiker söker mandat för ett uppdrag, så att väljarna kan ta ställning till hur de tycker att en riksdagsledamot bör uppträda.

Att införa ett utpräglat personval vore en lösning. Nu gör ett uppträdande av Pär Nuders slag ett problematiskt intryck.

Ljuden, tystnaden och staden

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag tror som många andra att frågan om ljudvolymer och buller kommer att bli en vanlig konfliktorsak i framtidens städer; en utmaning för stadsplanerare framför allt i tättbebyggda storstäder med många olika centrum, men även i mindre städer som växer och förtätas.

Vilka ljudnivåer ska anses acceptabla, vem ska bestämma normen för ljudvolym och buller i den urbana vardagens boende och offentliga miljöer? Är det ljudmarodörerna eller de som vill ha så tyst som möjligt – hur ser en bra kompromiss ut, hur värnar vi tystnaden och hur värnar vi mångfalden?

Det har under en längre tid funnits en jargong som satt likhetstecken mellan stadsliv och höga ljudnivåer. De som haft invändningar mot våldsamt hög musik och vrålande fordon har betts flytta ut i enslighet på landet. Men det finns också en motjargong som konstaterar att de flesta i dag bor i städer, att det är en vardagsmiljö lika mycket som en evenemangs- och undantagsmiljö, och som istället uppmanar dem som ockuperar stadens ljudmiljö att dra ut på landet där de inte stör andra.
Bortsett från att båda attityderna ger uttryck för en konstig syn på landet – men det är en annan sak – så blir mötet mellan dem i en konkret situation oundvikligen en källa till heta konflikter.

Å ena sidan: Det kan aldrig vara tyst i en stad: den som vill bo centralt, inte vill höra trafikbrus, ana pågående evenemang eller högljutt talande människor och samtidigt vill kunna ha fönstret öppet en sommarkväll, får rimligen fundera på om det inte finns alternativa boendemiljöer. Och ska en stadskärna kunna hållas levande och locka till sig olika aktörer och arrangörer måste man acceptera en viss ljudnivå. Ljud är inte alltid att likställa med buller.

Å andra sidan: Det får inte bli så att det bara är de som går i gång på vulgärt dånande musik och knattrande motorcyklar som får bestämma vad som ska anses vara norm och symbolisera en levande stad. Ljudfrågan i en stad får inte lämnas över till den starkes rätt, ljudföroreningar kan vara lika värda att bekämpa som miljöföroreningar.

Man undrar ofta, både när man på långt håll hör musik vråla ur enskilda lägenheter eller restauranger eller när ett torg plötsligt känns outhärdligt på grund av någon ljudanläggning, om inte egentligen de flesta helst skulle önska att volymerna sänktes och lämnade lite mer utrymme för andra typer av ljud, för ljudnyanser.
Men kanske är vi som tenderar att tycka att tystnaden mer än bullret är en urban bristvara lite rädda för att stå för den åsikten, man blir ju lätt avfärdad som bakåtsträvare, som gnällig. Och en sådan konflikt undviker man förstås gärna.

Jag tror att det här dilemmat kommer att få ännu mer uppmärksamhet framöver, säkert även i en stad av Umeås storlek. Även den relativa tystnaden måste ha en plats och en rätt i det moderna och urbana, och den hotar att bli en bristvara. Som Rolf Edberg skrev är tystnaden inte tomhet: "Tystnaden kan vara bräddad med innehåll; den är en plats i tiden och rummet där horisonten vidgas’.

Att hitta en balans mellan olika ideal för stadens ljudkuliss som varken skapar hämmande tomhet eller brutala föroreningar, det blir en återkommande utmaning för dem som planerar och gestaltar framtidens stadsmiljöer.

OS och kritiken mot Kina

Av , , Bli först att kommentera 0

Amnestys kritik mot den kinesiska regimen inför OS är utgångspunkten för vår huvudledare i dag.

LNB:s Carl Lagerqvist har en signerad text på dagens ledarsida om att samhället inte får tillåta att en kvinnoförtryckande hederskultur sätter dagordningen, med anledning av gårdagens nyhet om att läkare går med på att göra ingrepp för att återställa "mödomshinnor".

Obamas utlandsturné

Av , , Bli först att kommentera 0

Barack Obamas utlandsturné tjänade flera syften, men fortfarande är det en öppen fråga om det tjänade det för honom allra viktigaste: att stärka hans utrikespolitiska profil i presidentvalskampanjen på hemmaplan och inge de amerikanska väljare som ännu inte bestämt sig – och alltså inte tillhör dem som redan låtit sig övertygas – känslan att han är lika kompetens i den nationella säkerhetsfrågan som John McCain.

Resan gav Obama en vecka av omfattande uppmärksamhet som ställde John McCain helt i skuggan och gav en klar effekt i opinionsbildningen. Den bekräftade för amerikanska journalister och allmänhet hans genomslag i Europa redan nu. Och den visade att han kan hantera intervjuer och framträdanden i en utrikespolitisk kontext utan problem, rentav med stor skicklighet.
Men han har även anklagats för att med sin rundresa både söka dölja bristande erfarenhet som en liten turné inte kan ge och uppträda lite för självsäkert, som om han redan vunnit presidentvalet.
Det är i det här läget inte de jublande anhängarna, utan de avvaktande, osäkra väljarna som är hans målgrupp. Och de som fortfarande är osäkra i dag, efter den långa primärvalskampanjen, lär inte påverkas enbart av bilderna på och intervjuerna med Obama ute i världen. Han kommer att tvingas följa upp sin resa med ett fortsatt säkert uppträdande i den utrikespolitiska debatten på hemmaplan. Han har fortfarande inte råd med några större misstag i just den frågan.

Troligen har Obamas utlandsturné ändå bekräftat hans redan kända kvaliteter och hjälpt till att undanröja några av de säkerhetspolitiska tvivel som fanns kring hans namn, eller som hans motståndare velat skapa kring honom, och därigenom varit till hjälp för hans möjligheter att besegra John McCain. Han tog sig igenom sin resa med glans i anhängarnas ögon, men framför allt utan att begå några större misstag i de mer cyniska betraktarnas ögon. Det senare var nog det viktiga.

Civilkurage

Av , , Bli först att kommentera 0

Först en eloge: det är bra att en diskussion om behovet av ökat civilkurage i samhället förs, en sådan behövs och är välkommen. Rent allmänt tror jag att det är den typen av frågor som kristdemokraterna borde satsa på – att söka stimulera intressanta etik- och moraldebatter med toleranta, inte intoleranta, utgångspunkter.

Men då är det knappast lagstiftningsvägen den rätta och det här förslaget leder också snett. Lagstiftning i en fråga som civilkurage är fel väg att gå, som många påpekat. Syftet att öka civilkuraget och ansvarskänslan i samhället kan inte uppnås via en lag, tvärtom skulle den riskera att försvåra och förvirra rättsprocesser. Och vad civilkurage är går inte att definiera juridiskt, det är individuellt betingat. En lag som den föreslagna skulle också vara problematisk ur integritetssynpunkt.

Företagsklimatet i Umeå skulle kunna ges ett lyft

Av , , Bli först att kommentera 0

Med anledning av den här nyheten har jag en signerad text på dagens ledarsida om debatten kring Umeås företagsklimat:

’Företagsklimatet i Umeå skulle kunna ges ett lyft

Återigen har en undersökning kommit som visar att Umeås företagsklimat inte är så bra som det skulle kunna vara. Som VK berättade om på nyhetsplats i lördags hamnar Umeå bara på 242:a plats av 290 i en studie från Handelshögskolan i Jönköping om hur landets kommuner klarar sig vid en jämförelse med föredömet Gnosjö.
När en rad undersökningar med olika utgångspunkter och skilda metoder ganska samstämmigt över en längre tid pekar på att ett problem existerar på ett bestämt område, och att kommunen tappar mark i jämförelse med andra, borde det vara läge att ändra attityd, ta intryck och betrakta frågorna ur fler perspektiv. Det kommer förstås inte att ske i Umeå förrän en vaknare politisk ledning med nya idéer – och handlingskraft nog att se även problem – får chansen.

Men i väntan på det kan förhoppningsvis alla andra som håller på med företagsklimatsfrågor göra vad som går inom ramen för det nuvarande styret för att Umeås negativa trend ska brytas de kommande åren. Att ta också kritiska undersökningar på allvar borde, även om de måste läsas i smyg i närheten av stadshuset, vara en självklar del i det arbetet. Tänk vilken kraftsamling det skulle kunna bli, om det som görs rätt redan i dag kombinerades med strategier utvecklade i samarbete med dem som problemrelaterat analyserat vad som skulle krävas därutöver för att lyfta Umeås företagsklimat till den nationella toppnivå som de officiella tillväxtmålen kräver.’