Pär Nuder och bekvämlighet

Pär Nuders lätt nedlåtande inställning till sitt uppdrag visar på nytt att riksdagsledamöternas roller och ställning måste diskuteras djupare. Thomas Bodströms tvivelaktiga prioriteringar har ställt liknande frågor på sin spets.

Det är inte otänkbart att en riksdagsledamots väljare i enskilda fall skulle acceptera att den inte deltar i riksdagens arbete, att den som tillhörande ett partietablissemang anser sig för fin för vanligt ledamotskap och istället utnyttjar riksdagslönen för att göra helt andra saker.
En breddad syn på riksdagens funktion och riksdagsledamöternas uppdrag skulle kunna ha sina poänger. Ofta värderas riksdagsledamöters insatser på alltför begränsade, statistiska grunder som exempelvis antalet skrivna motioner (även om slutsatsen knappast bör bli att riksdagslönen ska ses som ett slags författarstipendium för avgångna statsråd).
Men då bör den attityden och de prioriteringarna vara klart angivna redan när en politiker söker mandat för ett uppdrag, så att väljarna kan ta ställning till hur de tycker att en riksdagsledamot bör uppträda.

Att införa ett utpräglat personval vore en lösning. Nu gör ett uppträdande av Pär Nuders slag ett problematiskt intryck.