Utfrågning av språkrör och Jaded

Av , , Bli först att kommentera 0

Ganska hektiska dagar har jag gjort att det inte blivit så mycket bloggat.

I går var jag en stund på invigningen av Centrum för genusstudier på universitetet och lyssnade senare på kvällen till ett tal av integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.

Senare i dag ska jag hålla i en offentlig utfrågning av miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson.

Det blir alltså inget besök på Sundsvall Open Trot i dag. Men skulle jag tippa är min vinnare i loppet Jaded.

Fem monologer om Västerbottens inland

Av , , Bli först att kommentera 0

Min lördagskrönika den här veckan handlar om den förändringsprocess som Västerbottens inland befinner sig i, men då krönikan är ett litet formexperiment är den egentligen svår att återge här på nätet utan de illustrationer och den layout som lyfter den i papperstidningen.

Så den som vill förstå formexperimentet måste nog titta i papperstidningen. Men kort beskrivet är det fem monologer, eller fem texter, som försöker återge fem olika, tänkbara och delvis motstridiga attityder i debatten och inlandet och landsbygden. De illustreras i tidningen av fem olika tecknade karaktärer i stil av grekiska statyer eller skådespelarposer. De olika karaktärerna är Grubblaren, Tvivlaren, Polemikern, Principryttaren och Entusiasten. Själva innehållet får andra avgöra, men jag tycker att det blev ganska snyggt layoutmässigt i tidningen – tack vare Anna Ericssons finurliga illustrationer.

’Fem monologer om Västerbottens inland

(Grubblaren:) Landsbygden, glesbygden, inlandet – är det deras öde i 2000-talet att reduceras till folktomma, exotiska naturreservat för storstadsbor eller till överexploaterade energiskafferier för resten av landet – utan möjligheter att upprätthålla en bred arbetsmarknad, permanent service och ortstraditioner?
Finns det inte någon mellanväg där naturen både som nyttoresurs och värde i sig blir språngbräda för små, men levande orter dit fler unga söker sig i olika skeden och där service, näringar och utbud överlever? Ibland tvivlar man ju, när dagsdebatten rasar förbi där ute.
Tyska forskare vid Berlins institut för befolkning och utveckling, rapporterade DN häromdagen, har kommit fram till att EU:s befolkning riskerar att minska med över 50 miljoner människor fram till år 2050, om inte invandring balanserar upp den negativa trenden. Hur går det för inlandskommunerna i konkurrensen då?

(Tvivlaren:) Klarspråk tack: Ett råd som återkommer i debatten, även från forskare, är att sluta försörja glesbygden med bidrag, låta vissa regioner tömmas på folk och istället bejaka en ännu markantare tillväxt i städerna. Adjö, alltså, tätorter i Västerbottens inland. Så allvarlig är situationen på sikt att sådana tankar vinner stöd. Det säger ju en del.
Den skeva befolkningsstrukturen är, som VK visat i uppmärksammade reportage, ett hot mot den sociala servicenivån i glesbygdskommuner som fastnat i en ond cirkel där problem göder varandra ömsesidigt. Den inflyttning som bygger på drömmar om glesbygdens trygga, rymliga naturvidder kommer aldrig att väga upp den gradvisa utflyttningen av yngre som söker utbildning och storstadsliv och sedan väljer att stanna i det nya.
Kuststäderna snor åt sig framtidsprojekten, staten drar steg för steg tillbaka servicen medan investeringarna i inlandet i bästa fall pumpar in tillfälliga pengar och jobb nog för att låta en generation till leva kvar i status quo, men inte mycket mer, tills det att centralmakten tröttnar helt och naturen är tömd på sitt ursprung. The End.

(Polemikern:) Den där eländesvalsen har vi hört till leda. Nej, bekämpa allt som andas offertänkande, bidragsslentrian och centralmaktsfixering. Landsbygden måste sluta tycka synd om sig själv, upphöra tänka som en periferi. Och det är dags att rensa upp bland alla attityder som hindrar en positiv utveckling.
Gå i Woody Allensk soffterapi och prata ut om de politiskt neurotiska komplexen gentemot storstäderna. Inse att för framtidens inland är det regelbundna människoflödet mellan storstad och landsbygd en ödesfråga; de måste komplettera varandra, inte bilda motsatspar. Inse att Umeås och Skellefteås tillväxt är en möjlighet, inte en fara, för inlandet. Och de lokala företagen måste anstränga sig till det yttersta, även i flexibelt, vaket servicetänkande, för att bli vinnare i investeringsvågen. Så kavla upp ärmarna, sluta grubbla och sluta tvivla.

(Principryttaren:) Attityder och plattityder i all ära, det är noggranna strategier som leder framåt. Inlandet måste samla sig till en övergripande kompromiss som klargör hur olika naturresurser ska användas, var energiutvinning ska prioriteras, var massturism ska främjas, var naturvärden ska skyddas till högre pris. Först då kan spjutspetssatsningar genomföras.
Ta bara Vojmåfrågan. I värsta fall blir det en kamp mellan å ena sidan ja-sägare som i tacksamhet inför nådiga Vattenfall inte bara lät dem kontrollera förstudien utan också tackade ödmjukast för vad som i Vattenfalls värld är en spottstyver, och å andra sidan nej-sägare som reagerar utifrån minnen och reflexmässigt negativt inför förändringar och en tung aktör beredd att investera. Det kan bli för passivt i båda fallen – där har båda sidor ett ansvar framöver att ge debatten en positiv men också självmedveten klang.

(Entusiasten:) Kom igen, det finns ingen anledning till uppgivenhet eller överdramatisering. Inlandet har väl inte haft sådana chanser som nu på ett halvt sekel? Den tekniska utvecklingen och situationen i storstäderna talar för att flyttlassen i framtiden kommer att rulla inte bara i en riktning när människor börjar längta efter alternativa livsmiljöer där jobb, grundläggande service, visst utbud och stor tolerans förenas med landsbygdens trygga frihet.
Att det bråkas om naturresurser är sant, men så är det i områden med rikedomar. Västerbottens inland skulle kunna bli en liberal experimentverkstad för bästa tänkbara företagsklimat; på vissa områden sjuder det redan av högkvalificerat företagande.
Västerbotten är allmänt en fungerande helhet. Närheten till Umeå universitet ger den lokala utbildningen i hela länet stor potential. Kulturhuvudstadsidén vid kusten kan hjälpa till att synliggöra det nordliga rummet. Det ger även inlandskommunerna ett tillfälle att medvetet bredda och modernisera fritids-, kultur- och evenemangsutbuden.
Lyckas man därtill göra upp med alla former av främlingsskepsis, jantelag och normtänkande när det gäller livsstilsval kan man öppna upp sig för så stor invandring som möjligt. Investeringar, trender och människor i rörelse genom små smältdeglar i den riktiga naturen – klart att inlandet har chansen.’

Barack Obamas tal

Av , , Bli först att kommentera 0

Sedan det där Yes We Can-talet som blev förevigat i form av en musikvideo på YouTube och som hölls tidigt under demokraternas primärvalskampanj har det inte varit riktigt samma glöd i Barack Obamas framträdanden.
Och sedan primärvalet tog slut tycker jag att en viss osäkerhet har kunnat skönjas inte bara i en del strategiska beslut, utan också i intervjuer och tal.
Men talet på demokraternas konvent i natt var nog det bästa hittills, på samma nivå som Bill Clintons tal i en motsvarande situation på demokraternas konvent 1992, med en ny koncentration och en ny säkerhet. Obamas lite kärvande kampanj behöver få ett lyft av konventet och det lär han förhoppningsvis få.
Frågan är nu hur väl republikanerna nu lyckas motverka en sådan effekt genom snabbt besked om McCains vicepresidentkandidat och sedan partiets eget konvent.

Statlig forskningssatsning på rätt väg

Av , , Bli först att kommentera 0

Den nya statliga forskningssatsningen med ett tillskott på 15 miljarder för de kommande tre åren tar viktiga steg åt rätt håll. Och Umeå tillhör de uppenbara vinnarna.
På det här området märks skillnaden efter regeringsskiftet tydligt. Socialdemokraterna framstod när det gäller högre utbildning som häpnadsväckande ointresserade av andra aspekter än den kvantitativa.
För kvalitetssatsningar, uppvärdering av grundforskningen, friare lärosäten, större direktanslag till universitet och högskolor och minskad politisk klåfingrighet verkade man tämligen oengagerade.

Socialdemokraternas misskötsel av forskningspolitiken gav allianspartierna öppet mål i förra valrörelsen och från löftena som gavs då stammar förväntningarna på konkreta resultat under mandatperioden. Med den nu annonserade satsningen infriar man väsentliga delar, om än ambitionerna inte bör stanna där och uthålligheten i satsningen – modet att ta ställning för en sådan grundläggande men ibland svårkampanjad hållning som exempelvis prioriteringen av grundforskning – givetvis återstår att bevisa.

Dels är det rena resurstillskottet välkommet. Men även hur det utformas visar på delvis nya utgångspunkter för svensk forskningspolitik. Att de direkta anslagen till universiteten ökar rejält är en viktig prioritering som förbättrar och stabiliserar grundförutsättningarna för den högre utbildningen. Grundforskningens värde betonas på ett annat sätt än tidigare. Men även i övrigt är den allmänna kvalitetsinriktningen – med medicin, teknik och klimat som utpekade områden – äntligen framhävd.

Vad som återstår att se är hur stor del humaniora och samhällsvetenskaperna får av satsningen. Det är knappast troligt, men vore en positiv överraskning, om man slog till och gav dem mer än väntat.

För etablerade och breda universitet som Umeås är den här satsningen på ökade resurser med större direktanslag, friare lärosäten och en tydlig prioritering av kvalitet över kvantitet i den högre utbildningspolitiken en vinst.

Fler skolkommentarer

Av , , Bli först att kommentera 0

Fler tidningar kommenterar bra den senaste veckans försök att blanda bort korten i den skolpolitiska debatten.

Anders Rönmark på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida.

Upsala Nya Tidning skriver om ett ideal som håller.

PJ Anders Linder skriver på svenskans ledarblogg om kunskapsproblem som existerar.

Susanna Birgersson i Eskilstuna-Kuriren skriver om att den skolpolitiska kursen är rätt trots överdrifter.

Elevbetygsättning av lärare ett okunnigt och populistiskt förslag

Av , , 1 kommentar 0

Det var inte helt klart i gårdagens fullmäktigedebatt om socialdemokraterna verkligen förstått bakgrunden till debatten om huruvida elever ska betygsätta lärare.
Deras partikamrat, Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (s), har alltså föreslagit att sådana betyg från eleverna på lärarna ska vara en utgångspunkt för hur chefer utvärderar lärarnas insatser och möjligen även för lönesättningen.

Det förslaget har jag skrivit om och sågat tidigare på ledarsidan. Och eftersom det inte är glasklart om socialdemokraterna i kommunen inser varför tanken på elevers betygsättning av lärare som lönesättande är en allvarlig nedvärdering av lärarrollen och ett undergrävande av kunskapsskolan är det tvunget att återkomma till ämnet.

Förslaget har väldigt lite med ökat elevinflytande och bättre utvärdering i skolan att göra. Det är ett förslag som fullföljer en urspårad skolpolitisk hållning byggd på tre grundpelare: underkännande av kunskaps- och inlärningsperspektivet, ifrågasättande av lärarrollen och ointresse för skolans arbetsmiljö.

Det finns knappast någon annan professionell yrkesgrupp som skulle behandlas med samma nedlåtenhet och lätta mobbingtendens som sker med lärarkåren i det aktuella förslaget. Lärare ska utvärderas och granskas med höga krav, det är en självklarhet. Att lärarutbildningarna fått djupgående kritik för både bristande kvalitet och märkliga upplägg är berättigat. Lärarfacken själva har med överdrivet skråtänkande gjort den egna yrkesidentiteten onödigt inskränkt.

Men läraryrket är ett av de viktigaste framtidsyrkena. Det måste just därför stärkas, breddas, göras mer populärt bland blivande studenter och ges villkor som gör det till ett lockande vägval för fler. Tas inte lärarrollens värde och stolthet, skolans utbildningsuppdrag och behovet av en trygg, kreativ arbetsmiljö även för elever och lärare på allvar kommer inget av detta att ske.

Lärares insatser ska bedömas och behandlas på samma seriösa, professionella sätt som andra yrkesgruppers. Det aktuella förslaget vill gå motsatt väg, underminera själva föreställning om existensen av pedagogisk kompetens och radikalt förminska lärarrollens status genom att frånkänna det en viktig, ansvarsfull ställning. Det riskerar i snabbt förlopp att förlöjliga läraryrket, göra det ännu mindre populärt. Elevinflytande i en mer seriös bemärkelse skulle det knappast främja, men försämrad arbetsmiljö med största sannolikhet.

Förslaget om elevers betygsättning av lärare som grund för chefsutvärdering och lönesättning är utpräglat populistiskt, okunnnigt om skolan som arbetsplats – rollfördelningen mellan lärare och elev – och sprunget ur en ytlig och begränsad syn på både elever som kollektiv och på begreppet elevinflytande. Att socialdemokraterna i kommunen inte avfärdar det på en gång är oroväckande.