Fem monologer om Västerbottens inland

Min lördagskrönika den här veckan handlar om den förändringsprocess som Västerbottens inland befinner sig i, men då krönikan är ett litet formexperiment är den egentligen svår att återge här på nätet utan de illustrationer och den layout som lyfter den i papperstidningen.

Så den som vill förstå formexperimentet måste nog titta i papperstidningen. Men kort beskrivet är det fem monologer, eller fem texter, som försöker återge fem olika, tänkbara och delvis motstridiga attityder i debatten och inlandet och landsbygden. De illustreras i tidningen av fem olika tecknade karaktärer i stil av grekiska statyer eller skådespelarposer. De olika karaktärerna är Grubblaren, Tvivlaren, Polemikern, Principryttaren och Entusiasten. Själva innehållet får andra avgöra, men jag tycker att det blev ganska snyggt layoutmässigt i tidningen – tack vare Anna Ericssons finurliga illustrationer.

’Fem monologer om Västerbottens inland

(Grubblaren:) Landsbygden, glesbygden, inlandet – är det deras öde i 2000-talet att reduceras till folktomma, exotiska naturreservat för storstadsbor eller till överexploaterade energiskafferier för resten av landet – utan möjligheter att upprätthålla en bred arbetsmarknad, permanent service och ortstraditioner?
Finns det inte någon mellanväg där naturen både som nyttoresurs och värde i sig blir språngbräda för små, men levande orter dit fler unga söker sig i olika skeden och där service, näringar och utbud överlever? Ibland tvivlar man ju, när dagsdebatten rasar förbi där ute.
Tyska forskare vid Berlins institut för befolkning och utveckling, rapporterade DN häromdagen, har kommit fram till att EU:s befolkning riskerar att minska med över 50 miljoner människor fram till år 2050, om inte invandring balanserar upp den negativa trenden. Hur går det för inlandskommunerna i konkurrensen då?

(Tvivlaren:) Klarspråk tack: Ett råd som återkommer i debatten, även från forskare, är att sluta försörja glesbygden med bidrag, låta vissa regioner tömmas på folk och istället bejaka en ännu markantare tillväxt i städerna. Adjö, alltså, tätorter i Västerbottens inland. Så allvarlig är situationen på sikt att sådana tankar vinner stöd. Det säger ju en del.
Den skeva befolkningsstrukturen är, som VK visat i uppmärksammade reportage, ett hot mot den sociala servicenivån i glesbygdskommuner som fastnat i en ond cirkel där problem göder varandra ömsesidigt. Den inflyttning som bygger på drömmar om glesbygdens trygga, rymliga naturvidder kommer aldrig att väga upp den gradvisa utflyttningen av yngre som söker utbildning och storstadsliv och sedan väljer att stanna i det nya.
Kuststäderna snor åt sig framtidsprojekten, staten drar steg för steg tillbaka servicen medan investeringarna i inlandet i bästa fall pumpar in tillfälliga pengar och jobb nog för att låta en generation till leva kvar i status quo, men inte mycket mer, tills det att centralmakten tröttnar helt och naturen är tömd på sitt ursprung. The End.

(Polemikern:) Den där eländesvalsen har vi hört till leda. Nej, bekämpa allt som andas offertänkande, bidragsslentrian och centralmaktsfixering. Landsbygden måste sluta tycka synd om sig själv, upphöra tänka som en periferi. Och det är dags att rensa upp bland alla attityder som hindrar en positiv utveckling.
Gå i Woody Allensk soffterapi och prata ut om de politiskt neurotiska komplexen gentemot storstäderna. Inse att för framtidens inland är det regelbundna människoflödet mellan storstad och landsbygd en ödesfråga; de måste komplettera varandra, inte bilda motsatspar. Inse att Umeås och Skellefteås tillväxt är en möjlighet, inte en fara, för inlandet. Och de lokala företagen måste anstränga sig till det yttersta, även i flexibelt, vaket servicetänkande, för att bli vinnare i investeringsvågen. Så kavla upp ärmarna, sluta grubbla och sluta tvivla.

(Principryttaren:) Attityder och plattityder i all ära, det är noggranna strategier som leder framåt. Inlandet måste samla sig till en övergripande kompromiss som klargör hur olika naturresurser ska användas, var energiutvinning ska prioriteras, var massturism ska främjas, var naturvärden ska skyddas till högre pris. Först då kan spjutspetssatsningar genomföras.
Ta bara Vojmåfrågan. I värsta fall blir det en kamp mellan å ena sidan ja-sägare som i tacksamhet inför nådiga Vattenfall inte bara lät dem kontrollera förstudien utan också tackade ödmjukast för vad som i Vattenfalls värld är en spottstyver, och å andra sidan nej-sägare som reagerar utifrån minnen och reflexmässigt negativt inför förändringar och en tung aktör beredd att investera. Det kan bli för passivt i båda fallen – där har båda sidor ett ansvar framöver att ge debatten en positiv men också självmedveten klang.

(Entusiasten:) Kom igen, det finns ingen anledning till uppgivenhet eller överdramatisering. Inlandet har väl inte haft sådana chanser som nu på ett halvt sekel? Den tekniska utvecklingen och situationen i storstäderna talar för att flyttlassen i framtiden kommer att rulla inte bara i en riktning när människor börjar längta efter alternativa livsmiljöer där jobb, grundläggande service, visst utbud och stor tolerans förenas med landsbygdens trygga frihet.
Att det bråkas om naturresurser är sant, men så är det i områden med rikedomar. Västerbottens inland skulle kunna bli en liberal experimentverkstad för bästa tänkbara företagsklimat; på vissa områden sjuder det redan av högkvalificerat företagande.
Västerbotten är allmänt en fungerande helhet. Närheten till Umeå universitet ger den lokala utbildningen i hela länet stor potential. Kulturhuvudstadsidén vid kusten kan hjälpa till att synliggöra det nordliga rummet. Det ger även inlandskommunerna ett tillfälle att medvetet bredda och modernisera fritids-, kultur- och evenemangsutbuden.
Lyckas man därtill göra upp med alla former av främlingsskepsis, jantelag och normtänkande när det gäller livsstilsval kan man öppna upp sig för så stor invandring som möjligt. Investeringar, trender och människor i rörelse genom små smältdeglar i den riktiga naturen – klart att inlandet har chansen.’