FRA-frågan och mognadstestet
Regeringen har några utmärka veckor bakom sig.
Den senaste tidens budgetlansering har varit första gången under mandatperioden som alliansen verkligen haft initiativet över dagordningen och varit ordentligt på offensiven när det gäller verklighetsbeskrivning och prioriteringar.
Samtidigt har socialdemokraterna långsamt börjat erkänna, om än bara indirekt och utan ryggrad nog att stå för det öppet, att man inte bara haft fel på en rad områden under förra mandatperioden utan fortsatt att ha det i den måttlösa oppositionsretorik man ägnat sig åt sedan förra valet.
För varje konkretisering som kommit om den socialdemokratiska politiken har intrycket växt att man söker närma sig den politik som alliansen gick till val på och nu genomför. Problemet för Mona Sahlin är förstås att hon inte kan bilda något trovärdigt regeringsalternativ kring en sådan politik så länge som vänsterpartiet hör till det tänkta regeringsunderlaget och hennes eget parti inte är med på förnyelsens noter. Det är en förklaring till den motstridiga retoriken och de dubbla budskapen. Nu börjar det avslöjas, och lätt hantera lär det inte bli för s-ledningen.
Regeringen och alliansen har inte haft ett sådant gynnsamt läge sedan valrörelsen.
Om det inte vore för FRA-frågan. Och det är av allt att döma en lika stor reservation nu som i våras.
Regeringen har chansen att dominera höstens debatter helt, men då måste man ge sig i den fråga där man hamnat allra mest snett och valt att ösa in prestige på ett sätt som är omöjligt att begripa. FRA-frågan kommer inte att försvinna. Det nyvaknade integritetsengagemanget är ingen tillfällig trend.
FRA-frågan kommer, på goda grunder, att kasta en skugga över, vissa dagar helt dominera, debatten tills det att regeringen och alliansledningarna erkänner det berättigade i den hårda kritiken, backar från sin tidigare linje och accepterar kraven på exempelvis en bred och grundlig parlamentarisk utredning av hela området.
Det är något av ett mognadstest för regeringen och alliansledningarna.
