Går det att skapa ett urbant glitter i Umeå?

(Uppdaterad med citat) När jag var lantisbarn var väl det tryggaste och friaste som fanns att om sommarkvällen se skogen avteckna sig som en fond på andra sidan åkrarna och bara vagt i bakgrunden höra några enstaka bilar på landsvägen en halv kilometer bort, knastret på grusvägen om man tog en promenad ner mot bäcken, hundarna som löpte genom något snår.

Senare, sedan en björn sprungit över gårdsplanen en sen kväll, smög sig en viss irrationell vaksamhet mot misstänkta ljud inifrån skogen in över kvällspromenaderna, i synnerhet in på hösten när det börjat mörkna tidigare och fantasin fick större spelrum.

Nu förtiden, efter ett och halvt decennium som i huvudsak stadsbo, tycker jag fortfarande att naturen vinner de ljusa sommarkvällarna. Om det är en skog i bakgrunden, en älv eller insjö, kanske havet, spelar ingen stor roll – men att se den ljusaste natthimlen tona bort över naturen inger en speciell känsla.

Resten av året däremot, i synnerhet mörka höst- och vinterkvällar, tycker jag att det urbana glittret som bara fortsätter i fjärran med nya hus, nya kvarter, byggnader, broar och stadsdelar, inger en större trygghet och känsla av tillhörighet. Att se tusentals fönster lysa, eller ana skenet från dem, att se gatlyktorna marschera genom en stad, att höra ett visst permanent brus från människor på väg någonstans, har något rogivande över sig – även om det naturligtvis är en romantisering av staden och inte hela sanningen om den urbana vardagen.

Tomas Tranströmmer har fångat den speciella stämningen bäst i dikten "Schubertiana" som inleds så här:

"I kvällsmörkret utanför New York, en utkikspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiralgalax från sidan. Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte sätter några spår."

Och som lite längre ned har de fantastiska raderna:

"Jag vet också – utan all statistik att just nu spelas Schubert i något rum därbora och att för någon är de tonerna verkligare än allt det andra."

Det gäller även, i det långt mindre formatet, för Umeå.
Jag brukar fundera på hur vyn in mot eller ut från de mer centrala delarna av Umeå kommer att te sig när Ön är bebyggd, när husen på Öbacka strand är byggda, när kanske ytterligare någon högre byggnad tillkommit mitt i stan. Och hur har det utvecklat sig om femtio år?
Ett mer urbant ljusglitter kommer kanske att lysa upp staden på ett tilltalande sätt under de mörka månaderna, jag är böjd att hoppas på det. Eller så river det, som några varnar för, bara bort den stadsnära naturvyn utan att ersätta den med något vettigt.