Min lördagskrönika den här veckan gör ett litet historiskt svep över partipolitikens historia för att så småningom landa i dagsdebatten:

’Från hattar och mössor till allians och röra

Det började, brukar man ibland säga, med hattar och mössor under frihetstiden 1718-1772. Man skulle rentav kunna säga att det började med en förolämpning. "Nattmössor" kallade oppositionen den makthavande gruppen kring åldrade kanslipresidenten och regeringschefen Arvid Horn några decennier in på 1700-talet. Ur elakheten växte, så tror man, ett partinamn: mössorna. Oppositionen själv, snart med eget regeringsansvar, samlades under beteckningen hattarna.
Mössor mot hattar (i dag kanske det skulle ha blivit foppatofflor mot vandrarkängor, eller fleecejackor mot slipsknutar): manegen var krattad för några spännande decennier i svensk historia.
Givetvis hade det funnits många antydningar till partiliknande sammanslutningar i den svenska riksdagshistorien även innan dess. Men det var med hattpartiet och mösspartiet under 1700-talet som Sverige fick sitt första egentliga partisystem.
Partier i dagens mening handlade det förstås inte om. De var lösa sammanslutningar koncentrerade till riksdagarna, utan de landsomfattande och permanenta organisationer som dominerar i vår tid.

Men de var tillräckligt beständiga för att gå att identifiera vid en historisk återblick. Hattarna och mössorna stred framför allt om den ekonomiska politiken och förhållandet till Ryssland, senare blev grundlagsfrågor kring tryckfrihet och offentlighetsprincip viktiga, manifesterat genom 1766 års tryckfrihetsförordning. Kontrasterna mellan dem ökade i takt med att partierna blev etablerade. Hattarna fick med åren en tydligt aristokratisk och merkantilistisk framtoning, förankrad bland ämbetsmän, militär och storhandel. De mer fredsinriktade mössorna framstod mot slutet av frihetstiden som utpräglat antiaristokratiska med basen i de ofrälse stånden och med försiktigt liberala tendenser i synen på byråkrati, statsfinanser och näringspolitik.
Utvecklingen bröts, frihetstiden tog slut och partierna upplöstes genom Gustav III:s statskupp 1772. Men erfarenheterna från hattarnas och mössornas kamp om makten fanns med som ett både inspirerande och plågsamt minne för parlamentarismens senare utveckling i Sverige.

Ett antal nya partier grundas, förändras, upplöses och vimlar rent allmänt förbi i den ganska kaotiska vägen från ståndsriksdag via övergången till tvåkammarriksdag 1866 fram till de första av våra nuvarande partier, det demokratiska genombrottet och en äntligen stukad kungamakt en bit in på 1900-talet. Där fanns, för att nämna några, Liberala partiet, Reformvännernas sällskap, Junkerpartiet, Nyliberala partiet (socialliberala föregångare), Allmänna Rösträttsförbundet, Gamla lantmannapartiet, Nya lantmannapartiet osv.
Inget av dem höll tillräckligt länge för att vara ihågkomna än i dag. Men de lämnade efter sig en växande insikt om att långsiktig, rikstäckande och permanent organisation var nyckeln till framgång. De moderna partiernas framväxt som uthålliga folkrörelsestrukturer var en av förutsättningarna för den svenska demokratin.
Men det kan också vara värt att notera en annan sak: även om den partipolitiska stabiliteten, så småningom i hägnet av en låst blockpolitik, varit resultatet av en historisk utveckling, är det samtidigt något mycket ovanligt. De tydligaste partibildningarna tenderar att skapas i lägen när mycket står på spel. I vår relativt lugna inrikespolitiska epok är det naturligt att partierna istället går in i ett annat slags förändringsfas – nedbrutna hierarkier, nya arbetssätt, ifrågasatta partipiskor och ökat nätverksbyggande.

Vid en ytlig anblick kan det partipolitiska läget te sig förutsägbart. Men under ytan rör det på sig, som i fornstora dagar: De nya moderaternas omvandling som väckt högerns irritation men möjliggjorde alliansens sammanhållning och valseger är ett pågående experiment. Alliansens kluvenhet består mellan att vilja vara ett enhetligt alternativ och fortsatt representera fyra idétraditioner. Centerpartiet är inne i en geografisk omvandlingsprocess med oklar utgång. Folkpartiet söker att bredda sitt historiskt sett krympande väljarunderlag utan att förlora den status som liberalt idéparti man kan tacka sin överlevnad för. Kristdemokraterna kämpar med sitt eget förflutna och önskan om att växa till nivå med sina europeiska förebilder.
Socialdemokratin försöker att förnya sin framtoning och samtidigt förbli ett parti även när det ensamma maktinnehavet med dess möjligheter att dela ut belöningar i gränslandet mellan parti och stat inte längre limmar ihop intressegrupperna. Vänsterpartiet är på väg ut i en tilltagande isolering. Miljöpartiet vacklar mellan vänsterretorik och liberala instinkter.

Uppmaningarna till ett blocköverskridande liberalgrönt samarbete kan bli flitiga om nästa val skapar nytt läge med sd-mandat i riksdagen. Och nybildade partier lurar alltid i bakgrunden.

Några av dagens partier kommer säkert att leva i hundra år till. Andra kommer att brytas upp eller läggas ned. Men inget parti kommer att undgå genomgripande förändringar och ingen koalition är den för alla tider slutgiltiga. Från mössor och hattar till allianser och röror – historien bara rusar på. Det är hur spännande som helst.’

Vi kommenterar beskedet om vägpaketet på måndagens ledarsida, men en intressant sidoaspekt är onekligen sättet på vilket presentationen av det och andra infrastrukturprojekt runt om i landet byggts upp. Alliansen tycks ha tagit åt sig av kritiken mot undermålig kommunikation. Just nu lyckas man mycket bättre med att ta kontroll över dagordningen. De senaste veckornas budgetlöften har lanserats på ett kampanjstrategiskt skickligt sätt, VK:s Anders Brodin är också inne på det i en nyhetsanalys i dagens tidning. Vägpaketet är bara ett exempel på det.

Skulle inte opinionsläget långsiktigt utjämnas efter den här höstens budgetdebatter – i synnerhet med tanke på oppositionens splittring och socialdemokraternas nu alltmer konkreta besked om den egna politiken – kan det knappast förklaras med bristande kommunikation från regeringens sida.

För övrigt var det länge sedan jag såg som Fredrik Reinfeldt så pass övertygande som i dagens TV4-intervju i Nyhetsmorgon med Lasse Bengtsson. Växlingen mellan honom och en inspelad intervju med 82-årige Thorbjörn Fälldin verkade göra gott för humöret.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om utlandsstudier, uppmärksammad på Högskoleverkets rapport av Henrik Berggrens ledare i gårdagens DN:

’Intresset för utlandsstudier viktigt för Sverige
Till tjusningen med universitetsstudier hör chansen att lära känna människor från världens alla hörn. Många kan vittna om det, även om kanske bara ett fåtal kontakter överlever efter avslutad kurs eller färdig examen.
Varje ny människa som man lär känna från ett annat land eller rentav en annan kontinent, om så bara för en tid, lyser upp den egna världskartan, gör nya regioner intressanta och relevanta, bidrar till en känsla av gemenskap länge efteråt. Man följer händelseutvecklingarna i deras länder lite mer noggrant; och utvecklar förhoppningsvis en instinktiv skeptisk mot inskränkta fördomar och stereotyper. Det är både individuellt och nationellt berikande.

Men det riktigt djupa utbytet sker först när resorna går i alla riktningar.

Enligt Högskoleverkets årsrapport 2008 minskar antalet svenska studenter som väljer att studera i ett annat land. Inte minst är siffrorna över det låga intresse för EU:s utbytesprogram Erasmus, som Henrik Berggren skrev på ledarsidan i gårdagens DN, "alarmerande".
Sett över längre tid har det sammanlagda antalet utresande ökat. Men sedan ett decennium tillbaka har utvecklingen avtagit, med en svag nedgång de senaste åren.
Under samma period, visar Högskoleverkets rapport, har antalet inresande studenter till Sverige däremot nästan tredubblats och är nu fler än de utresande.
Utlandsstudier ger vanligtvis erfarenheter som är ovärderliga. Kulturellt genom nya kontakter, möten över gränser, en breddad och fördjupad världsbild, fler språk, ny litteratur och vaccin mot nationell självtillräcklighet. Men även rent akademiskt och intellektuellt: en utmanande process som höjer kvaliteten och kraven även på studierna i hemlandet när utresare återvänder.
Därför är det synd att svenska studenter inte i högre utsträckning väljer att studera utomlands. Orsakerna kan vara många: byråkrati, dålig information, brist på förebilder och uppmuntran, förbättrad arbetsmarknad. Oavsett vilket bör mer göras för att stimulera studenter att våga steget.’

Jag var ingen storskolkare, men fick i gymnasiet sänkt betyg i ett par ämnen på grund av för mycket ogiltig frånvaro. Vanligtvis satt jag då i biblioteket och läste.
Skolk är ett komplext problem som kan ha många olika orsaker och som inte ska analyseras ensidigt och förenklat; men just det borde erkännas: att det är ett problem som kräver uppmärksamhet och insatser. Närvaro är på något sätt grundförutsättningen för all skolverksamhet. Ger man upp kravet på närvaro rasar det mesta. Det vore den värsta formen av förenkling.

Därför är det fullt rimligt att skolk redovisas på betyget. Det är en insats som kan bidra till att påtagligt få ner den slentrianmässigt ogiltiga frånvaro som inte har särskilt komplexa orsaker och därmed underlätta för mer gedigna, lyhörda och genomtänkta insatser i svårare och mer sammanfatta fall av skolk.
Som flera har påpekat finns det gränsdragningsproblem som måste lösas, insikten om att skolk inte är ett enhetligt fenomen och att insatserna inte får stanna vid att notera ett timantal på ett betyg måste vägleda skolans sätt att hantera frågan. Men att ge upp inför problemet löser ingenting.

Jag fick häromveckan en förfrågan från Ekot om att delta i en meningslös enkät med så ytliga och förenklade frågor att inga seriösa svar var möjliga och med uppenbart syfte att vantolka eventuella svar – oavsett i vilken riktning de går. Självklart deltog jag inte (och inte enbart av det skälet att jag inte lystrar till begreppet borgerlig), och jag är förvånad över att ens hälften av de tillfrågade gjorde det.

Häromdagen fick jag tillfälle att ställa lite frågor till MUF:s ordförande Niklas Wykman, på turnebesök i Umeå, över en lunch. Redan när jag kom upptäckte han blixtsnabbt den ihopvikta travrond som jag bar i innerfickan på min jacka – varpå ett kort samtal om trav, söndagens derbyduell mellan Sahara Dynamite och Wellino Boko, spelmonopol och hästminnen från barndomen utspann sig, innan de riktigt politiska spörsmålen tog över.

Nicklas Sandström, från MUF i Umeå, som också var med, verkade kluven mellan å ena sidan pressstrategens belåtenhet över att Wykman fått den surmulne politiske redaktören på bättre humör genom inledande travsnack och å andra sidan lätt fundersamhet över hur det står till i världen när en politisk presslunch direkt spårar in på travovalen.

Och apropå träffar på stan stötte jag samma dag ihop med en socialdemokratisk tidningsprofil i en miljö som inbjöd till ett kort samtal om politiska biografier – och bristen på dem. Vi var snabbt överens om att det saknas ett stort biografiskt verk över Tage Erlander.

Den svenska politiska historien är fortfarande en guldgruva för hugade biografiförfattare.

Vår huvudledare i dag handlar om att det är fem år sedan Anna Lindh mördades:

’Fem år efter mordet

I dag har fem år gått sedan det tragiska mordet på dåvarande utrikesministern Anna Lindh i centrala Stockholm; en händelse som bedrövade Sverige på samma sätt som mordet på Olof Palme 17 år tidigare. Sorg över att en sällsynt lyskraftig och högt aktad – nationellt som internationellt – politiker fallit offer för ett vansinnesdåd blandades med upprörda frågor över varför säkerheten inte var bättre?
Mordet på Anna Lindh har fått till följd att bevakningen kring ledande politiker skärpts och att hotbilder tas på större allvar, utan att någon järnring för den skull slagits kring de folkvalda. Den rätta balansen mellan säkerhet och öppenhet är svår att hitta, och det råder fortfarande delade meningar kring om huruvida den är lyckad i Sverige. Men de flesta torde hålla med om att det är demokratiskt eftersträvansvärt att ändå söka hitta just en balans mellan skydd av och fortsatt tillgänglighet kring makthavare.

När stora politiker rycks bort uppstår ett tomrum som bara långsamt, om någonsin, fylls. En viss tystnad lägrar sig efterhand kring deras gärningar. I förlängningen riskerar det att leda det till en ytlig, anekdotisk historielöshet. Det är en brist i Sverige att framträdande politiska insatser så sällan värderas i form av genomarbetade, ingående och välskrivna biografier i mötespunkten mellan forskning och populärvetenskap. Den hafsigt ihopsvängda sammanfattningen blir alltför ofta sista ordet.

Anna Lindhs insatser förtjänar, fem år efter mordet, större och mer seriös uppmärksamhet. De frågor hon med omvittnad skicklighet drev i utrikes- och säkerhetspolitiken, med ett djupt engagemang för EU och internationellt samarbete – inte minst manifesterat i hennes ja till euron – är lika aktuella 2008 som de var 2003.
Anna Lindh verkade i en brytningstid, och tillhörde den typ av konstruktiva politiker som hellre tittar framåt än bakåt. Okontroversiell var hon långt ifrån. Det glöms lätt att hon ofta väckte reaktioner och stod i debattens centrum. Politiker med starka övertygelser är sällan okontroversiella. Det är det som gör dem minnesvärda.’

Miljöpartiets interna medlemsomröstning om huruvida kravet i partiprogrammet på svenskt utträde ur EU ska finnas kvar eller inte tar snart sin början. Resultatet i den är viktigt för både allianspartierna och socialdemokraterna, då EU-frågan annars blir svår att hantera för miljöpartiets språkrör i nästa valrörelse och för eventuella miljöpartistiska statsråd någon gång i framtiden.
EU-motståndet har förtagit trovärdigheten i partiets miljöpolitik och för varje år framstått som alltmer svårbegripligt. Att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson önskar slippa frågor om varför deras parti vill gå ur och avskaffa det samarbete som man själva erkänner är ett av de viktigaste i exempelvis klimatpolitiken – och vars östutvidgning man välkomnar – är förståeligt.

Om miljöpartiets medlemmar ändå skulle rösta emot sin ledning och vilja behålla utträdeskravet vore det en signal om att man vill vårda en mer utpräglad och udda outsiderstatus i svensk politik, även om det sker på bekostnad av trovärdigheten som samarbetspartner med eller i ett regeringsalternativ och på bekostnad av möjligheten att påverka i andra sakfrågor. Det vore också en tydlig markering mot partiledningen och språkrören. För både socialdemokraterna och alliansen – och jag anser som bekant att miljöpartiet borde vara en intressant samarbetspartner även för allianspartierna, inte minst om en ny situation skulle uppstå efter nästa val med sd-mandat – skulle det göra ett samarbete med mp mycket svårare.

Därför kan resultatet i miljöpartiets medlemsomröstning bli viktigt för hela inrikespolitiken.

Vår huvudledare i går handlade om bidragsberoendet och välfärden.

Mats Olofsson skrev i går en krönika på ledarsidan om Lycksele Industrihusbolag.

Karin Rebas, Liberala Nyhetsbyrån, hade en signerad text om offentlighetsprincipen.

På dagens ledarsida har Mats Olofsson en signerad text om beskedet att försvarsbeslutet skjuts upp.

Socialdemokraternas omsvängning i synen på hur utanförskapet ska motverkas och regeringens budgetsatsningar på bättre företagsklimat är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Mollbergare i pik, trippel Salchow och dubbel Axel
Två och en halv mollbergare i pik; trippel Salchow, och dubbel Axel. Simhopp och konståkning är två sporter där man förstår av själva klangen och knorren i de tekniska begreppen att det strax kommer att snurras, roteras, vridas och voltas på ett alldeles synnerligen avancerat sätt. Och allt hänger på att landningen blir lyckad, med så lite skvätt eller felskär som möjligt.

Ibland är det lockande att beskriva politiken med samma konstrika uttryck när exempelvis ett parti lämnar en tidigare ståndpunkt för att via olika piruetter landa i en helt ny. Alla partier har vana av det, ofta med goda skäl, stundom av ren opportunism. Ibland blir det magplask eller duns på ändan. Ibland är landningen fulländad. Och så har vi förstås socialdemokraterna – de politiska mollbergarnas mästare. I går fick vi ett nytt exempel på det.
Efter att ha hetsat i upprördaste tonläge mot alliansens försök att minska utanförskapet, ger man nu plötsligt alliansen helt rätt i kritiken av den socialdemokratiska utanförskapspolitiken. Nu vill även s införa arbetslinje med tydligare krav i socialförsäkringssystemen. Ylva Johansson, som leder rådslaget om välfärdspolitiken, skräder inte orden om det egna partiets tidigare hållning: "Vi socialdemokrater har lämnat människor i passivitet." – "Vi är väldigt självkritiska till att människor har kunnat ramla mellan stolarna". – "Våra systemlösningar har inte alltid fungerat men vi har kramat om systemen i alla fall."

Hoppsan, vad snabbt det kan vända. Med tanke på hur s-företrädare skränat mot regeringen med motsatt budskap lär den kovändningen orsaka våndor för socialdemokratins företrädare i politik och media. Att erkänna att man haft grundligt fel – på högsta volym dessutom – är aldrig lätt. Hur partiet landar efter den här piruetten återstår att se.
Även svårighetsgraden är viktig i konstsporterna. Regeringens förslag om sänkt bolagsskatt, sänkta arbetsgivaravgifter och regelförenklingar som presenterades i går har rätt inriktning och är ett väsentlig steg framåt mot förverkligade löften om ett bättre företagsklimat. Sänkt bolagsskatt hjälper till att stärka Sveriges konkurrenskraft. Sänkta sociala avgifter har länge efterlysts av de flesta som en sätt att stimulera jobbtillväxten i mindre företag. Värdet av regelförenklingar är uppenbart för alla.

Ingen kan klaga på det tekniska utförandet i sig. Men ska man ha en invändning är det ändå att svårighetsgraden känns lite låg i programmet, med tanke på förväntningarna. Sammantaget är det en ansenlig satsning, men intrycket kan bli av en snygg volt här och en elegant skruv där, något för alla, men inget halsbrytande risktagande som ger allra hösta poäng. Spåren av kompromiss är tydliga. En djärvare, mer entydig prioritering av småföretagarna hade känts mer spännande. Det bör upp på programmet inför nästa budget.’