Radioblogg om vad en blivande nobelpristagare skrev i sin ansökan till jobbet som korrekturläsare på VK 1912 (hämtat från VK-historiken som gavs ut 1975 till tidningens 75-års jubileum och bloggat om här), och så får ni höra mig läsa dikt, bara en sån sak?

Kanske visar oenigheten, de motstridiga beskeden och den ganska halvhjärtade och inte särskilt övertygande kompromissen i Regionbildningskommittén att hela regiontanken är svårförverkligad även här uppe i områden som rimligen borde vara mycket angelägna om att ta chansen att skapa något spännande och konkurrenskraftigt.

Det saknas en naturlig regiontradition i Sverige, det finns ingen riktig regionskänsla som är omfamnad och djupt känd. De strukturer som vuxit eller tvingats fram har ofta varit tröga, halvhjärtade och fyllda av inneboende konflikter. Och när de ska ersättas med andra håller det inte hela vägen.

Möjligen är det den slutsats som man nu tvingas dra på nytt när regionfrågan tycks gå ett trist öde till mötes trots att insikterna om vad som behövs finns hos de flesta.
Man kan inte tvinga fram ett samarbete, och måste man tvinga fram det har det dåliga utsikter att bli bra. Låsningarna, prestigen, lurpassandet på varandra och oförmågan att samla Norrland till gemensam organisatorisk ansträngning på det här mer omfattande sättet verkar starkare än förhoppningarna om vad en storregion skulle ge för möjligheter.

Det finns en del invändningar att rikta även mot storregionstanken: om den verkligen skulle stärka demokratin är högst tveksamt, den skulle befästa en mellannivå som kanske inte behövs i den formen och den skulle fortsatt indirekt hålla ett konstlat länstänkande vid liv.

Men ska en ny regionsbildning göras och få positiva effekter - för sådana finns det också goda skäl att tro på - får den inte göras halvdant, veligt och sjabbligt.
Den lösning som nu presenterats - som alltså överger tanken på en storregion i ordets rätta bemärkelse - uppfyller de negativa kriterierna och verkar inte väcka någon större entusiasm någonstans. Det är ett dåligt utgångsläge för ett förslag med dåliga utsikter att bli framgångsrikt.
Men kanske är inte sista ordet sagt ännu?

Fredagens huvudledare handlar om regionfrågan med anledning av Regionbildningskommitténs beslut som fattades på onsdagen: "En dålig kompromiss".

I en underledare skriver vi i dag om planerna på besparingar inom tullverksamheten.

Häromdagen höll George W Bush det årliga State of the Union-talet i Washington.

Jag har fördjupat mig i State of the Union som teatral händelse under ett antal år som student och doktorand i teatervetenskap. Det är en fascinerande ritual med djupa traditioner, som säger mycket om hur politik bedrivits och bedrivs och hur synen på presidentrollen utvecklats och förändrats genom decennierna.

Jag ska inte tråka ut er, bara litet grand:

Så här står det i författningen: 'He [the president] shall from time to time give to the Congress Information of the State of the Union, and recommend to their Consideration such Measures as he shall judge necessary and expedient.'

George Washington höll det första State of the Union-talet 8 januari 1790 och läste upp det personligen inför kongressen. Efterträdaren John Adams var också personligen närvarande för att hålla talet.

Thomas Jefferson däremot tyckte att ritualen, i synnerhet med tanke på det underdåniga mottagande som presidenten fick, hade för starka monarkistiska drag. Han skrev istället ned sitt första State of the Union-meddelande (1801) på papper och skickade kopior till kongressen.

Som Toby Ziegler så träffande säger i tv-serien West Wing på frågan om presidentens konstitutionella plikt när det gäller State of the Union:

"He is required to give congress information of the state of the union. If he buys congress a subscription to the Wall street Journal he has fullfilled his constitutional duty"

Först 1913 (Woodrow Wilson) var en president åter på plats vid State of the Union, vilket reflekterade inte bara ett nytt sätt bedriva politik (inlett i hög grad av Theodore Roosevelt och fullföljt av Wilson) utan också en ny och mer positiv syn på presidentrollen och presidentmakten i det nya seklet.

Men även efter det valde flera presidenter att vissa år återgå till den skrivna formen utan att hålla tal.
Herbert Hoover (1929-1932) meddelade sig under hela sina presidenttid skriftligt till kongressen när det var dags för State of the Union. Och även senare har det förekommit vid enstaka tillfällen att presidenter uteblivit, men då oftast av speciella skäl.

Själva begreppet State of the Union präglades först och framför allt av Franklin D Roosevelt, tidigare hade man talat om "the President's Annual Message to Congress".

Första State of the Union-tal att förmedlas via radion var Calvin Colidges 1923.
Harry Truman var den förste vars tal även sändes ut i live-tv (1947).
Lyndon B Johnsons tal 1965 var det första som sändes ut på bästa sändningstid.
Och George W Bushs tal 2002 var det första som sändes ut live via internet.

Men som sagt, jag skulle ju inte tråka ut er utan hejdar mig innan jag börjar förvandla bloggen till en del av min pausade avhandling.

Vad jag ville blogga om var detta: sådana här incidenter bekräftar min tes om att hela ritualen är något långt mycket mer än bara ett tal eller bara ett uppträdande av presidenten.
Det finns många scener, många aktörslager och många olika typer av publik under State of the Union. Och det är logiskt att ögonblicket när Clinton och Obama undviker/missar/glömmer att titta på varandra leder till en politisk debatt och ingående tolkningar i medierna.

Rudy Giulianis nederlag i republikanernas primärval i Florida kommer sannolikt att få konsekvenser för ett antal presidentvalskampanjer framåt.

Hade strategin med att hoppa över de inledande delstaterna för att satsa allt på Florida och supertisdagen lyckats skulle det, som många påpekat, ha underminerat betydelsen av de tidiga nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire. Då hade vi med säkerhet fått se helt andra upplägg på primärvalskampanjerna nästa gång - koncentrerade satsningar på de största, inte de inledande, delstaterna.

Men i och med Giulianis anmärkningsvärda fiasko kan effekten bli den motsatta - att ingen kandidat de kommande valen vågar hoppa över alla de inledande delstaterna. Frågan är hur lyckat det är egentligen?

En annan slutsats man kan dra är att de nationella opionunsundersökningarna månader innan primärvalen dragit igång säger väldigt lite om utgången.

Rudy Giuliani har haft mycket höga siffror nationellt under lång tid, men när det blev allvar av fanns inte stödet där. Även Hillary Clinton brottas - om än i mindre utsträckning - med samma fenomen: hon såg ut att vara den givna nomineringen innan primärvalen, men valkampanjerna på plats i delstaterna har förändrat läget.

Det är symboliskt att hon gjorde väldigt bra i från sig i Florida där ingen kampanj förts, men haft det tuffare i de delstater där Barack Obama varit starkt närvarande.
Nu talar väl en del för att Hillary Clinton ändå tar hem demokraternas nominering till slut, men frågan är om inte Barack Obama i dagsläget känns som ett starkare kort för demokraterna i en duell med exempelvis John McCain.
När hade demokraterna två så starka presidentkandidater att välja mellan senast? Jag har inte googlekollat det och kanske glömmer några givna i hastigheten, men sponant: JFK och LBJ inför 1960 års presidentval?

Om arbetet mot narkotika i Lycksele och inlandet skriver vi i dag under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten'.

I dagens huvudledare skriver vi om regeringens förslag till ny diskrimineringslagstiftning som presenterades av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i måndags.

I en krönika skriver debattredaktör Mats Olofsson om personvalssystemet.

På Liberala Nyhetsbyråns blogg kommenterar Karin Rebas att Rysslands vice premiärminister Dmitrij Medvedev inte tänker ställa upp i några debatter i den kommande valrörelsen.

Och sedan, mer kuriöst, kommer här mitt yrvakna försvarstal till gallerior - som jag är en varm vän av. Detta har alltså inte ett endast dugg med biblioteket att göra, vill jag betona, men för bloggläsare utanför Umeå som undrar vad det är frågan om krävs kanske ändå en förklaring.

Motståndarna till en flytt av Umeå stadsbibliotek har många goda skäl till och ett par riktigt korkade socialistiska argument för sin hållning.

De korkade, socialistiska argumenten handlar om att skulle biblioteket flyttas är handeln intresserad av att flytta in i de gamla lokalerna - läget är centralt och attraktivt.
Det har fått vänstern att reagera så här, om jag får ironisera lite: om det är så att handeln vid en eventuell flytt av biblioteket skulle ta över de gamla lokalerna då är vi emot en flytt av biblioteket redan av det skälet, oavsett vilket behov framtidens bibliotek kommer att ha eller vilken lösning som vore den bästa för bibliotekets ställning. Hellre en sämre lösning för biblioteket än en ny galleri i de gamla lokalerna, ungefär så verkar attityden vara.

Som sagt, det finns många starka argument mot att flytta stadsbiblioteket, kanske visar de sig i slutändan starkare än argumenten för, och det finns många kloka personer som inte alls tror på idén om en flytt men som inte har något emot handel och företagande.

Men det finns också dem som i sin argumentation snarare verkar drivas av ett hat mot gallerior än ett månande om biblioteket.

För mig är frågan om vad som händer eller skulle kunna hända med de gamla lokalerna komplett ointressant när det gäller bibliotekets framtid. Bibliotekets behov av bästa tänkbara lösning är en fråga helt för sig och överlägset högst upp på prioritetslistan - där ska inga kompromisser göras vare sig av omsorg om eller hat mot handel och näringsliv.

Så detta försvarstal till galleriorna har alltså inte med biblioteksfrågan att göra. Men propagandan mot gallerior är som bekant utbredd överallt. Med detta retar jag därför sannolikt upp halva läsekretsen och hela bekantskapskretsen.
Men mitt budskap i radiobloggen nedan är att gallerior är oslagbara uppfinningar för norra Europa med de vintrar som råder här, inte minst ur barnfamiljeperspektiv:

Med anledning av den pågående debatten i Umeå: Det ena har inte ett dyft med det andra att göra, men både bibliotek och gallerior är intressanta att diskutera.

Jag tog inspelningsapparaten och filosoferade, ringrostig, lite kring detta i ett par radiobloggar nu på morgongen.

Det viktigaste först: stadsbibliotekets framtid i Umeå med anledning av fullmäktigedebatten i går. För er som inte orkar lyssna till denna radioessä, och något manus som går att publicera använder jag inte, så är mina huvudpunkter:
- stadsbiblioteket är, som jag bloggat om och skrivit om tidigare, en mycket viktig både byggnad och institution, för mig kanske den med allra starkast symbolvärde.
- det nuvarande läget och det nuvarande upplägget har fungerat och fungerar synnerligen väl
- förändringar ska inte göras om det inte finns väldigt tungt vägande skäl
- men att ett upplägg har fungerat utmärkt tidigare säger inte automatiskt något om framtidens behov och utesluter inte att förändringar kan leda till något ännu bättre
- frågeställningarna är svåra, spännande, intressanta, vaga och oklara
- även tanken på ett bibliotek som hjärtat i ett kulturens hus med centralt kanonläge vid älven är lockande
- därför borde man bejaka och välkomna att debatten förs och frågorna lyfts, inte i panik försöka stoppa debatten med attityden att varje antydan till förändring av det gamla är förräderi och katastrof
- jag tar inte ställning till frågan om flytt eller inte - argumenten mot är starka, idéerna kring en flytt är definitivt värda en chans i debatten - men har svårt att förstå hur man redan i det här läget tvärsäkert kan utesluta behovet av en diskussion helt och hållet

I en signerad text på dagens ledarsida kommenterar jag gårdagens debatt i Umeå fullmäktige om vårdnadsbidraget:

'Bra med maratondebatt om feltänkt vårdnadsbidrag

Den som har fördomar om att politiker inte sliter på sina uppdrag borde ha följt gårdagens fullmäktigesammanträde i Umeå.
Var det något som kristdemokraternas Anders Sellström gjorde så var det att slita tappert i den två timmar och fyrtio minuter långa debatten om alliansens förslag till vårdnadsbidrag. Värdet av en rejäl, respektfull debatt ska man inte underskatta och Anders Sellström såg till att den hölls vid liv. Frågeställningarna hann bottnas, vilket stärkte argumenten mot förslaget, men också klargjorde dem.

I ärlighetens namn: de socialdemokrater och vänsterpartister som gick upp i talarstolen glömde omsorgsfullt att nämna de egna partiernas misslyckanden på jämställdetsområdet under många år vid makten respektive som stödparti.
De vänsterpartier som ofta lovsjunger ett gammaldags, patriarkalt systemtänkande med negativa konsekvenser för jämställdheten kunde gott ha ägnat någon sekund även åt lite nyttig självkritik.

Detta till trots: vårdnadsbidraget förblir, som denna ledarsida ofta framhävt, ett av alliansens sämsta förslag. Det innebär ett omotiverat steg bakåt för jämställdheten när det vore läge för raska steg framåt istället.
Och att kalla det för en valfrihetsreform känns mycket långsökt när risken är uppenbar att den befäster en ojämställdhet i samhället som kringskär och fördröjer framför allt kvinnors, men på flera sätt även mäns, frigörelse från beroendeställningar, gamla normer och skeva strukturer.

Den svenska självbilden är ofta självgod och provinsiell när skrytvalser av olika slag drar igång. Men finns det en punkt där Sverige verkligen är framstående, även internationellt, så är det i just familje- och barnomsorgspolitiken. Den bör utvecklas vidare, inte kompromissas bort.

Månadens humor kom också mitt i gårdagens debatt: när flera av folkpartiets företrädare strongt bröt med alliansens linje och argumenterade mot vårdnadsbidraget fick de beröm och applåder från inte minst socialdemokraterna.
Inget fel med det, men hallå? Sedan när tycker partipiskornas, kollektivpekoralernas och den interna disciplinens härfärare nummer ett i svensk politik att det är bra med fritänkande och självständiga ledamöter som går emot partilinjer? Socialdemokratisk dubbelmoral i ett nötskal.'

I dagens huvudledare skriver vi om situationen i Gaza.

Dags att runda av den senaste veckans bloggande om delstatsvalet i tyska Hessen här medan debatterna fortsätter i Umeå fullmäktige (jag är inte på plats, utan lyssnar via radio, stadsbibliotekets framtid har väl varit den intressantaste frågan hittills).

Men Hessen alltså: Det blev en spännande röstsammanräkning i går. Och nu väntar party för alla som lever på politiska spekulationer.

Valresultatet slog, glädjande nog, fast att stödet för den sittande ministerpresidenten Roland Koch och hans parti, kristdemokratiska CDU, rasat hejdlöst under valrörelsens avslutande veckor. CDU tappade 12 procentenheter jämfört med förra valet, många mandat och blev bara med ytterst liten marginal största parti.
Samtidigt gick socialdemokratiska SPD starkt framåt, knappast på egna meriter dock.
Genom att det nya vänsterpartiet Die Linke därtill kom in i delstatsparlamentet råder nu fullständig oklarhet om vilken koalition som egentligen kommer att tillträda efter ett valresultat som varken gav CDU-FDP eller SPD-de gröna någon majoritet.

Både CDU och SPD har uteslutit en stor koalition av det slag som styr nationellt, SPD har uteslutit samarbete med Die Linke, liberala FDP har uteslutit samarbete med SPD och de gröna i Hessen tål inte Roland Kochs CDU. Den logiska konsekvensen av detta blir att ingen koalition kan skapas som har egen majoritet. Vem bryter vilket vallöfte först?

Men vad som står utom allt tvivel är att väljarna buat ut Roland Kochs medvetet populistiska och primitiva valkampanj på temat invandrare och ungdomsbrottslingar. Inte ens Kochs försök att distansera sig från sitt eget budskap i valrörelsens slutskede hjälpte - smutsen gick inte att tvätta bort så snabbt.

Att skamlösheten inte gick hem har ett egenvärde, oavsett utgången av själva regeringsfrågan och alldeles bortsett från att socialdemokraterna i Hessen inte direkt är något man gör tummen upp åt i onödan och att det var trist att Die Linke tog sig in i deltstatsparlamentet.

Eftersom CDU samtidigt vann klart i delstaten Niedersachsen, som också gick till val i går, är det svårt att bedöma vilka konsekvenser valresultaten får för den stora koalitionen i Berlin. Härnäst väntar ett ovisst delstatsval i Hamburg.

Trogna läsare av bloggen blir säkert inte överraskade om jag bekänner en aversion mot kvällstidningsjournalistik. Hela den löpsedelvärlden är plågsam att notera i ögonvrån under en promenad genom stan.

Men det finns enstaka sidor och avdelningar även i kvällstidningarna som gör viktiga insatser.

Och trogna läsare av bloggen har säkert också noterat att Expressens ledarsida är en av dem som jag länkar oftast till.
Nu tackar politiske redaktören PM Nilsson för sig med en läsvärd avskedstext som ger inblick i ledarskrivandets vardag och mödor.

Min text om partiernas och valsystemens behov av förnyelse illustreras av dagens fullmäktige i Umeå.

Kommunalrådet Lennart Holmlund (s) skriver på sin blogg i dag att argumenten som framförs från talarstolen i dagens fullmäktigesammanträde inte lär ändra innehållet i besluten då partierna redan fattat sina beslut på gruppmöten innan.

Det stämmer, men det är ju just det som är problemet, i fullmäktigen som i riksdagen: att debatterna upplevs sakna betydelse, att allt redan är beslutat i slutna rum någon annanstans, att partipiska och kollektivt uppträdande lämnar alldeles för lite utrymme åt de enskilda ledamöterna.

För de flesta låter det, tror jag, väldigt konstigt att valda ledamöter i partigrupper inte tillåts rösta efter övertygelse utan styrs av anvisningar, direktiv och kollektiv disciplin. Det krävs givetvis i flera sammanhang en samordning och en förutsägbarhet i hur partiernas ledamöter röstar, för att det ska vara möjligt att bedriva en sammanhängande politik.

Men det gäller betydligt mer sällan än dagens partier tror och i ett friare personvalsystem (alltså friare även i hur partierna väljer att bejaka det) skulle den aspekten vara en del av väljarnas beslutsunderlag vid valurnan när kandidater kryssas eller inte.

Varför skulle egentligen någon vilja lyssna på eller besöka en debatt som redan innan deklarerats som betydelselös för beslutens innehåll?

Det här är en bra illustration av varför det vore välgörande med ett mycket mer utvecklat personval som levandegjorde politiken och upprättade betydelsen av de offentliga, demokratiska debatterna i beslutande församlingar.

Sedan är det en annan sak att fullmäktigedebatterna i Umeå skulle kunna kortas om debattörerna höll sig till ämnet och inte som ofta sker svävade ut i samma inrikespolitiska valtal med vissa förutsägbara fraser gång på gång.

I en signerad text på dagens ledarsida blir jag högstämd - stress med deadline sent på kvällen brukar få den effekten - när jag skriver om de politiska partiernas behov av förnyelse och landar i Barbro Westerholms förslag om fri röstning i riksdagen i samvetsfrågor:

'Rädda folkrörelsearvet - förnya partierna rejält

Nej, vänta, först: jag är i grunden en varm anhängare av det svenska partisystemet. Det är ett arv från en demokratisk folkrörelsetradition utan vilken det svenska samhället skulle ha sett annorlunda ut, knappast till det bättre, sannolikt till det sämre.
Jag vill jag att det ska stå i protokollet:

...välsigne de tappra, bespottade, uthålliga, oglamorösa, omständliga, tjatiga, omtuggande, principfasta, skarpögda, navelskådande, livskloka medborgare som upprätthåller det partipolitiska arbetet. I den långa raden av samhällets vardagshjältar hör också fritidspolitiker som jäktar till kvällsmöten för att dryfta det lilla och det stora, det nära och det fjärran, hemma.

Men dock: mötesformer, attityder och arbetssätt inom partierna är ibland omöjligt mossiga. Så det krävs förändringar - dramatiska till och med. Partierna och valsystem behöver ruskas om. Personvalssystemet borde utvecklas radikalt så att väljarnas makt ökar på bekostnad av partiernas nomineringsmöten. Skilda valdagar borde införas så snart som möjligt. Och partiernas verksamheter måste förändras, ibland ställas på vid gavel, så att fler vågar sig dit med idéer och erfarenheter.

Priset lär bli större oförutsägbarhet, lite kaos ibland och missnöjda etablissemang. Men det är ett pris värt att betala för det allra mest värdefulla i den ursprungliga folkrörelsetraditionen: att idéer står i centrum, att gamla hierakier bryts ned och att många människor kan engagera sig med hela vidden av sina olika, unika personligheter utan att behöva kunna vissa, exklusiva koder.
Folkpartiveteranen Barbro Westerholm skrev i förra veckan på DN-debatt att traditionen av strikt lojalitet inom regeringen och inom partierna är förlegad, att fri röstning borde tillåtas i samvetsfrågor. Det vore bara ett litet och otillräckligt, men trots allt ett första och ett klart vettigt steg i rätt riktning.'

I dagens huvudledare skriver vi om regeringens planer för en enklare förvaltning.

Den här veckan är det Anne Lindéns tur att kommentera några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick'. Det handlar bland annat om integritet och Pär Nuder-historien.

Vad är egentligen mest anmärkningsvärt: att, som jag bloggat om tidigare, VK en gång i tiden inte bara tackade nej när Pär Lagerkvist (ja, den Pär Lagerkvist) sökte jobb (jag tror det var som korrekturläsare) utan också när Dan Andersson (ja, den Dan Andersson) sökte jobb som redaktionssekreterare eller att en ung Willy Brandt någon gång under sin exil flera kvällar var gäst på VK:s redaktion i Umeå?

Det där med Willy Brandt känns ju onekligen fascinerande, men att missa både Pär Lagerkvist och Dan Andersson är ju också en prestation.

Allt enligt en jubileumsbok över VK:s första 75 år som gavs ut 1975.

I min lördagskrönika den här veckan följer jag upp förra veckans funderingar kring optimism och pessimism i Umeå-politiken med en betraktelse kring visioner, entusiasm och verklighet i samma stads utveckling.

Grundfrågan lyder: har Umeå alldeles för ambitiöst kastat upp ett ohanterligt stort antal bollar i luften? Som så ofta inleder jag krönikan med ett citat, den här gången hämtat från filmen Wag the Dog.

'Umeå mellan visioner och verklighet

Ibland påminner Umeås politiska debatt litet grand om scenen i filmen Wag the Dog där medarbetarna kommit igång och plötsligt sprutar ur sig idéer och producenten, spelad av Dustin Hoffman, utbrister: "When it's cooking, it's cooking!".
Idéer och visioner, av alla möjliga slag, saknas inte i Umeå. De kommer från politikerna, universitetet, näringslivet, entreprenörerna, debattörerna, medborgarna - det bubblar i kastrullen.

Och inför mothugg och bakslag är attityden lite här och var ett avvärjande hoffmanskt: "this is nothing!".

Jag erkänner gärna att jag är mycket svag för framåtanda av det slaget. Det är en del av öppenheten i Umeå. Men jag inser också hur lätt det är att finna sig tillrätta på en abstrakt nivå där det mesta känns om inte realistiskt så åtminstone tänkbart.

Ni kan listan från de senaste åren, för att bara ta översta lagret: kulturhuvudstad, badhus, konstnärlig campus, staden mellan broarna, kanske ett nytt kulturens hus, ny stadsdel på Ön förbunden till land med en inglasad gång- och cykelbro, rentav en spårvagnslinje som förgrenar sig över Umeå, många nya bostadsområden, stora parkeringsanläggningar, ny evenemangsarena, 200 000 invånare inom några decennier, en ledande tillväxtregion i landet, bro över Kvarken, nytt storhotell mitt i stan - listan kan göras betydligt längre.
Det är själva dilemmat: entusiasmen både smittar och bländar; entusiasmen är både befriande och vilseledande; entusiasmen kan vara både inbjudande och lätt "med oss eller mot oss"-tyrannisk.

Av den där långa listan: vad har egentligen förverkligats? Vad har utsikter att bli det? Vad hinner genomföras i rimlig tid? Vilka ska våga investera och under vilka förutsättningar? Och är det överhuvudtaget meningsfullt att tänka djärvt på så många områden samtidigt när utsikterna för att fortsatt rekordtillväxt är tämligen osäkra och de konkreta problemen hopar sig?

Frågan det kokar ner till lyder: Har Umeå siktat för högt med ett ohanterligt antal bollar i luften, borde man begränsa förändringsivern till något enstaka projekt och satsa på att få det rätt istället?
Nej, inte nödvändigtvis. Försöker man lösa en sak i taget och sedan börja om med nytt utgångsläge efter varje enskilt beslut gäller det att skaffa mjuka kuddar att sitta på. Det kommer att ta tid.

Det kan i själva verket finnas en poäng med att under en relativt koncentrerad tidsperiod lyfta fram ett antal idéer samtidigt för att låta dem spegla, belysa och berika varandra i en mer sammanhängande strategi för stadsmiljö och stadsutveckling. Skillnaden mellan framgång och långbänk har istället, vilket också många påpekat, med förmågan till konkretion och genomförande att göra. Bollarna måste plockas ned i rätt tid.

När projekt förverkligas efter öppna, djupa och fria diskussioner och på goda, professionellt utredda grunder, men också med övertygelse om att de faktiskt är angelägna att förverkliga inom rimlig tid sedan beslut väl fattats, då sprider sig ett förtroende även till andra projekt.
Och det tenderar att bli långt enklare om det finns en öppenhet och flexibilitet i det politiska ledarskapet, om debattklimatet välkomnar olika röster och envis kritik.

Tar man sats, misslyckas, blundar för uppenbara problem, fastnar i kletig prestige, låser tanken i förtid, avbryter och skingras under förvirring, kommer betydligt färre att sluta upp till nästa ansats.

Sådant kan vara förödande för möjligheterna att vinna uppslutning bakom idéer som tänjer gränser, kanske genom djärvare, mer nyskapande arkitektur, som utmanar "vad ska det där vara bra för, låt oss avstå"-konservatismen eller formulerar en stadsplaneringsfilosofi som avviker från gamla sanningar.

I förra veckans lördagskrönika skrev jag om optimister kontra pessimister i Umeå-politiken. Invändningar har kommit mot att ingen enskild person kan isoleras till bara en av kategorierna. Debatten är komplex, demokratin aldrig entydig. Det gäller förstås även detta. Vi kan vara entusiastiska inför det ena projektet, men skeptiska mot ett annat, vi kan ropa efter mod och experiment på ett område för att råda till återhållsamhet på nästa.
Det intressanta är hur den övergripande tendensen ser ut över tid, vad som förverkligas, vad som går i stå.

Franklin D Roosevelt sa en gång under andra världskriget: "Låt inte någon säga att det inte kan göras. Det måste göras, och vi har förpliktat oss att göra det."
Så enkelt är det sällan, men jag är för egen del övertygad om att Umeå skulle vara en sämre stad att leva i och en mindre lockande stad att flytta till om inte ambitionerna förblev åtminstone lite kittlande och blicken oftare nyfiken än skeptisk.'

New York Times ledarsida meddelade i dag vilka kandidater den stöder i de demokratiska respektive republikanska primärvalen: Hillary Clinton och John McCain.

Flest lovord får Hillary Clinton, medan rekommendationen av John McCain är mer halvhjärtad och har lite 'i brist på annat'-karaktär. Den stora underhållningen i texten om McCain är dock tidningens totalsågning av hemstadens tidigare borgmästare Rudy Giuliani. Ett citat:

'The real Mr. Giuliani, whom many New Yorkers came to know and mistrust, is a narrow, obsessively secretive, vindictive man who saw no need to limit police power. Racial polarization was as much a legacy of his tenure as the rebirth of Times Square. Mr. Giuliani's arrogance and bad judgment are breathtaking.'

Men att New York Times liberala ledarsida går till stormande angrepp är inte nödvändigtvis något negativt för en republikansk presidentkandidat - det kan tvärtom av konservativa kretsar uppfattas som en kvalitetsstämpel. Och mycket riktigt: Giulianis kampanj, som kämpar i stark motvind för dagen, uppmärksammar angreppet och länkar till det.

I en kort signerad text på morgondagens ledarsida funderar jag kring några aspekter av Pär Nuder-turbulensen som dominerat dagens nyhetsflöde.

Min slutsats i texten är att frågetecknen bara blivit fler - är detta början på en bredare personell förnyelse av partitoppen från Mona Sahlins sida, rent av en signal om att något slags sakpolitisk omläggning på viktiga områden väntar (och i vilken riktning skulle i så fall den styras av Nuders avgång?) eller handlar det om ett isolerat fall?

Många har kommenterat intressant under dagen. Några tips: Eskilstuna-Kurirens ledarblogg sammanfattar det hela nästan som en politisk kortnovell, Svenska Dagbladets Per Gudmundsson refererar till Mark Twain och samma SVD:s Göran Eriksson levererar den här analysen, högerbloggaren Johan Ingerö spekulerar så här.

(Plus förresten till den som direkt kan säga från vem och var jag i min text nedan lånat uttrycket 'varken varken eller eller'. Lätt för poesinördar förstås, en utmaning för alla andra)

'Petningen av Pär Nuder väcker många frågor

De närmaste rådgivarna - strategerna, fixarna - brukar få det svårt när chefen avgår och en annan tar över.
Det finns en förutfattad mening om världens alla Pär Nuder-typer: ovärderliga för sin uppdragsgivare, briljanta, stöddiga, med tiden allt mer sugna på att själva få stå i centrum efter att ha tillbringat många år ett halvt steg bakom strax utanför bild, omöjliga att behålla för efterträdarna.

Pär Nuder - Göran Perssons högra hand - hann avancera till finansminister innan makten växlade.
Sedan partiledarskiftet har han varit lite av en "varken varken eller eller"-fågel i s-toppen kring Mona Sahlin. Häromveckan försäkrade han i Ekots lördagsintervju att han inte hade några planer på att avgå som partiets finanstalesman.

När den förestående petningen avslöjades i går upprepade han budskapet. Det var ett rackarspel in i det sista. Frivilligt avgick han inte. Och när han till sist gav sig trängdes ironi med oförståelse i uttalandena.
Petningen av Pär Nuder är möjligen ett led i en personell förnyelse från Sahlins sida. Att det skulle betyda någon sakpolitisk förnyelse av värde är svårt att tro.

Men det händer någonting i alla fall där inne i det absurt självgoda partiet.

Planeras något med substans bakom fasaden av höga opinionssiffror? Och vad betyder det när ledande företrädare dumpas offentligt via läckor till medierna?
Öppenhet är inte något som präglar Mona Sahlins ledarskap för tillfället. I frånvaron av raka besked växer frågetecknen.'

Eftersom jag vet att några bloggläsare delar mitt intresse för tysk politik så vågar jag mig på ytterligare ett länktips i ämnet.

Die Zeit har en bra genomgång i elva delar av läget inför delstatsvalen i Hessen, Niedersachsen och Hamburg när det gäller de enskilda partiernas dröm- respektive mardrömsscenarier.

Noterbart är att det som är drömscenario för exempelvis CDU:s ministerpresident i Hessen Roland Koch inte nödvändigtvis är det för partikamraten förbundskansler Angela Merkel.

Komplicerat är bara förnamnet när det gäller tysk politik och tänkbara koalitioner för dagen.

Och apropå grälet i USA mellan Hillary Clinton och Barack Obama i demokraternas senaste debatt var det ändå en mild fläkt jämfört med det här legendariska grälet mellan åldrade socialdemokratiske fredspristagaren Willy Brandt och dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl (CDU).

Ända sedan jag för ett par veckor sedan tog steget att förse cykeln med dubbdäck (vilket jag verkligen kan rekommendera) har vädret varit som gjort för att förpesta alla försök att ta sig någonstans med just en cykel.

Jag har försökt att ta en bild av snökaoset som råder här i Umeå för dagen som bonus åt eventuella bloggläsare som inte befinner sig i Västerbotten, men eftersom jag fortfarande inte har nått den tekniska kompentens som krävs för att lägga ut bilder får jag försöka sammanfatta det så här (om ni sett pjäsen 'Art' av Yasmina Reza förstås ni vad jag menar):








Snöstormskaos, med andra ord. Vitt, aggressivt, ovänligt. Därför känns det bra att jag redan i förra veckan meddelade min nya och mer kritiska inställning till vintern som fenomen.

Som en uppföljning till det här blogginlägget om schack och gentlemannaideal kan man här på chessvibes.com beskåda en kort videosnutt som visar hur ärkefienderna Kramnik och Topalov på ett effektivt sätt ignorerar varandra och undviker inte bara hand- utan också ögonkontakt.

Anledningen till att det i det här fallet inte ledde till protester är att regelverket bara invänder mot om någon avböjer ett erbjudet handslag från motståndaren inför partiet. Om spelarna däremot tycker så ömsesidigt illa om varandra att ingen är intresserad av sportsliga gester finns inget krav på handslag innan ett parti.

Topalov vann för övrigt partiet efter ett spektakulärt springaroffer.

Gefle Dagblad har en bra ledare om debatten kring det statliga stödet åt tidskriften Manas.

I dagens huvudledare skriver vi om integritetsskyddskommitténs slutbetänkande som överlämnades till justiteministern i går.

I en signerad text på dagens ledarsida gör jag en lite lättsammare betraktelse över avgångna politiker som inte kan hålla sig borta när valkampanjer hettar till:

'En veterantour för oförbätterliga valrörelserävar?

När skådespelare säger att de stått på scenen för sista gången brukar reaktionen från kollegorna bli: det där bryr vi oss inte om, det har de sagt så många gånger, kommer det bara rätt pjäs så...
Samma attityd bör man ha inför avgångna politiker - oförbätterliga valrörelserävar - som vid sin avgång lovar att hålla sig bort från framtida partipolitik. Det tror vi inte på, kommer det bara rätt kontrovers så...

Den ovanligt heta valrörelsen inför flera delstatsval i Tyskland och den pågående primärvalskampanjen i USA har de senaste veckorna bjudit många exempel på avgångna politiker som aldrig lär kunna sitta still med servetten i knäet och invänta slutresultatet när en valrörelse når kokpunkten på spisen där det händer.

I USA tänker man förstås först och främst på Bill Clinton. Han tar nu en allt större och mer aggressiv plats i Hillary Clintons kampanj; jag vet knappt vem jag kandiderar mot, utbrast Barack Obama i en debatt häromdagen.
Tidigare utrikesministern Madeleine Albright har synts på valmöten med Hillary Clinton. Tidigare presidentkandidaten John Kerry har hållit tal för Barack Obama.

Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder, som sedan sin avgång i mångas ögon diskrediterat sig genom tveksamma kontakter med ryska gas- och oljeintressen, dök för några veckor sedan plötsligt upp i socialdemokratiska SPD:s kampanj inför delstatsvalen i Hamburg.

Han gjorde det han kan allra bäst: höll ett "fullt ös, härligt med valrörelse och på dem bara-tal" som å ena sidan satte fart på hela SPD och begeistrade åhörarna men som å andra sidan helt överglänste SPD:s nuvarande ledargarde, för att inte tala om deras ministerpresidentkandidat i Hamburg Michael Naumann.

I delstaten Hessen där sittande ministerpresidenten Roland Koch (kristdemokratiska CDU) försöker vinna med hjälp av råpopulistiska utspel gjorde i måndags även tidigare utrikesministern Joschka Fischer comeback som valtalare för de gröna. Syftet: att få klämma åt ärkefienden Koch som Fischer legat i fejd med ända sedan sina egna dagar i Hessens delstatspolitik. Hans tal sög åt sig mediernas uppmärksamhet och gjorde samtidigt - vilket Fischer säkert inte beklagar - klart hur svårt hans efterträdare inom det gröna partiet har att profilera sig.
Smått legendariske Helmut Kohl (CDU), förbundskansler under 1980-1990-talen har i dagarna gjort uttalanden till stöd för Koch.

Det här är en logisk konsekvens av att många makthavare lämnar politiken i allt yngre åldrar.
Hur blir det med Göran Persson i nästa svenska valrörelse? Hur blir det med Tony Blair i nästa brittiska?
Om det här fortsätter måste man kanske införa en veterantour för avgångna, men ostoppbara valkampsånglok där de kan göra upp inbördes - som när det begav sig.'

I dagens huvudledare skriver vi om årsrapporten från SNS konjunkturråd.

När radion kallar är det bara att snyta sig, röja undan pappersnäsdukarna och samla ihop sig.

För en stund sedan var jag med i Lantz i P1 för att diskutera detta ämne om en bilprovare som valde tron före jobbet.

Att jag hörs lite dåligt i inslaget beror inte enbart på att jag var med via en uppenbart skrotfärdig telefon hemifrån, utan också på den ihängande förkylning som gör att jag befinner mig hemma överhuvudtaget.

Lantz i P1 går att lyssna till här och inslaget där jag snörvlar fram inleds ungefär 30 minuter in i programmet.

Funderar man en stund på ämnet så inser man att det är ganska intressant, en bra utgångspunkt för diskussioner om både det ena och andra.

Delstatsvalen i Hessen och Niedersachsen närmar sig, och glädjande nog verkar Hessens ministerpresident Roland Koch (CDU) straffas i opinionsmätningarna för sin populistiska valkampanj.
Först när han i en intervju föreslog fängelse för barn gick det egna partiet in och tvingade honom att backa - dvs han hade förstås blivit 'missförstådd' i intervjun.

Nu visar opinionsmätningarna, som man i och för sig aldrig ska lita för mycket på, att det är nästan helt jämnt i delstaten mellan CDU och SPD och att Kochs popularitet sjunkit radikalt de senaste veckorna.

En rysare väntar under slutspurten den kommande veckan, och då kan förstås gamla cirkushästar inte hålla sig borta från manegen. De grönas Joschka Fischer började sin politiska karriär i Hessen och dök i går upp på ett valmöte där han gick till storms mot sin gamle motståndare Koch.

Och vill man se hur en åter något rundare och kanske lätt ringrostig Fischer låter så här ett par år efter sin avgång har ZDF ett inslag från valmötet.

Men ett annat utspel har också väckt uppseende i valrörelsen de senaste dagarna. Tidigare SPD-höjdaren Wolfgang Clement lär knappast känna sig helt bekväm om han skulle besöka ett partimöte inom en närmare framtid.

Under rubriken Blickpunkt Västerbotten har vi i dag en ledare om situationen i Storuman med anledning av den nya partiutbrytningen.

Vår huvudledare i dag handlar om socialdemokraternas beslut att ta en debatt på bred front med sverigedemokraterna.

Jag kan inte bestämma mig för om jag helst vill se Hillary Clinton eller Barack Obama vinna demokraternas nominering. Clinton känns kanske något mer övertygande som presidentkandidat, men samtidigt ogillar jag dynastiska tendenser. Nåväl, jag tycker att båda är klara plusvarianter, som man säger på modern svenska.

Hur som helst: Barack Obama visar klar talang för ståuppkomik i det här talet. Det är väldigt mycket av den traditionen i hans ton och kroppspråk när han, berättigat, driver med Hillary Clintons och John Edwards oförmåga att svara rakt och avspänt på frågan om deras största svagheter.

Jag skriver det igen: schack är stor underhållning: världspolitik (Bobby Fischer dog 64 år gammal i förra veckan, vilket märkligt, tragiskt liv), dramatik, briljans, konst, plumpheter, avhopp, rivalitet, rävspel, fuskanklagelser och gentlemannatraditioner.

I b-gruppen av den pågående turneringen Wijk aan Zee påmindes vi i helgen om allt detta. Att skaka hand eller inte skaka hand - det är frågan. Läs mer om denna otroliga historia här.

I a-gruppen leder fortfarande Norges Magnus Carlsen.

Vår huvudledare i dag handlar om den föreslagna reformen inom psykiatrin.

Den här veckan är det Anders Rönmark som kommenterar några aktuella ämnen på ledarsidan under rubriken: 'Veckan som gick'.

Det handlar bland annat om ABF och det amerikanska presidentvalet.

Sjukdom i helgen gjorde det omöjligt att skriva den blogg som utlovats i lördagstidningen. Men här kommer den, lätt snuvig, i alla fall.

Hur gick det för partiledarna i förra veckans riksdagsdebatt? Vilka förbryllade, vilka övertygade - en genomgång partiledare för partiledare:

Första halvtimmen av debatten följde jag via radio på ett café inne i stan och jag kom faktiskt på mig själv att ta mig för pannan en bit in i Fredrik Reinfeldts öppningsanförande - denna chans till en fräsch nystart efter ett motigt år.
Inte för att han sade något fel eller uppseendeväckande i sak, utan på grund av hela det surrealistiska retoriska upplägget: först avhandlade han knastertorrt det världsekonomiska läget, sedan gled han in på Hillary Clinton och det dynastiska draget i amerikansk politik, för att sedan beskriva Bill Clintons politik som, om jag minns rätt, guvernör i Arkansas och slutligen landa i Sverige och den aktuella politiska situationen här. Som sagt, inget fel i sak, men retoriskt var det?udda.
Han kom igång bättre sedan och sammantaget var det en godkänd insats, men knappast mer.

Mona Sahlin lyckades i sitt första replikskifte med Fredrik Reinfeldt inte enbart att överträffa honom i retorisk konstighet utan också avslöja sig själv med att inte ta fundamentala politiska frågeställningar på allvar. Hon avvisade, i ett av debattens mest nonchalanta inlägg, frågan om vilka hon vill samarbeta med för att uppnå regeringsställning som något slags barnlek i källaren. Jag tog mig för pannan igen.
Även Mona Sahlin hittade stilen någorlunda sedan, men jag är besviken, om än inte förvånad, över hur hon valt att förgrova sin retorik och köra med skrämselretorik så långt från verkligheten att den inte bara fördummar debatten utan också sätter henne själv i en svår position.
Hur ska hon kunna få gehör för behovet av omtänkande och förnyelse internt när hon i den offentliga debatten larmar för fullt mot just den typ av reformer som även socialdemokratin borde bejaka och som Mona Sahlin själv tidigare efterlyst lyhördhet inför? Som vi skrev i vår huvudledare efter debatten verkar socialdemokratin nu satsa allt på att opinionsmätningarna säger sanningen om läget inför valet 2010.

Jan Björklund är regeringens effektivaste statsråd och kanske den av samtliga partiledare som är säkrast i en debatt. Men det som gör honom effektiv kan också vara en retorisk svaghet när han går för mycket på rutin och kör sina egna favoriter i repris. Det fungerar bra så länge man håller sig till en sakfråga eller dominerar i en talarstol under regisserade former. Av en partiledare, som måste reagera oförberett på allt mellan himmel och jord, krävs mer och just bredden är det som Jan Björklund måste bevisa framöver för att kunna räkna in den opinionseffekt de flesta förväntar sig.
När han i tisdagens partiledardebatt för 359:e gången upprepade frasen: "Alla kan inte leva på bidrag, men alla kan bidra med något" var det nog inte bara Mona Sahlin som storknade av leda.
Första gången vi hörde den var det en fyndig formulering, andra gången var den värd att höra igen, tionde gången kändes den fortfarande hållbar om än lite uttjatad, hundrade gången väckte den viss nostalgi ungefär som när Göta Kanal-filmen visas på tv, 359:e gången fick man lust att ge honom kvarsittning på grund av plagiat av sig själv.
Annars är han den som för tillfället har lättast att vända debatten i riksdagen och sätta dagordningen i meningsutbytena med oppositionen.

Maud Olofsson är bäst av alliansens partiledare på att verkligen gå till full motattack när flosklerna från oppositionen haglar, och har haft ett tacksamt område i näringslivspolitiken. Hon lyckades också i ett replikskifte med Lars Ohly visa vilken negativ och förmyndaraktig syn på glesbygden vänsterpartierna har.
Nu börjar dock kraven komma på konkreta resultat i form av exempelvis ett förbättrat småföretagarklimat och till skillnad från Göran Persson som statsminister så är Mona Sahlin som oppositionsledare en debattör som inte är lika lätt att framställa i dålig dager genom ettrig kritik av socialdemokratin som en överhet som sviker människor.
Onsdagens replikskiften mellan Olofsson och Sahlin slutade oavgjort, men Maud Olofsson hade en tendens att se väldigt arg ut och det kan bli ett problem på sikt. För hur var det nu igen? Just det, gladast vinner. Maud Olofsson var inte gladast i onsdags.

Jag trodde, som en hel del andra, att slagfärdige och sympatiske Göran Hägglund skulle få stort genomslag i förra valet och föra kristdemokraterna till en valframgång. Men trots regeringsskiftet så gick kd tillbaka och blev minsta alliansparti och sedan dess har opinionssiffrorna gått ner rejält.
Bakslagen med fastighetsskatten och bensinskatten har säkert tärt på förtroendet för Göran Hägglund hos dem som röstade på partiet i hopp om att se de frågorna förverkligade.
Och riktigt sig själv tycker jag inte att Göran Hägglund varit i de senaste partiledardebatterna - han har sett lite ansträngd och jagad ut, slagfärdigheten har bara gjort sporadiska besök. I sak har han inga problem att hantera hälso- och sjukvårdsdebatten, men för tillfället spelar han på remi i debatten med oppositionen.

Maria Wetterstrand var tillbaka efter föräldraledighet och något ringrostig. Tog framför allt upp klimat- och miljöfrågorna vilket gav ett något begränsat intryck, i synnerhet som miljöpartiet har svårare att få sitt vanliga utrymme i den debatten sedan flera partier svängt och blivit klimatengagerade. Som i alla debatter visade även denna att EU-frågan med utträdeskravet är miljöpartiets hopplösa punkt.
Hon är ändå partiets starkaste kort och jag hade känslan av att hon tonat ner den vänsterjargong som hon ibland fastnar i när hon kritiserar alliansen. Alliansen borde hålla dörren öppen till miljöpartiet och miljöpartiet borde hålla dörren öppen till alliansen. En samarbetsberedd allians kan förmodligen erbjuda miljöpartiet minst lika mycket som en förvuxen socialdemokrati återfallen i gammal arrogans.

Lars Ohly var på gott humör och citerade återigen Groucho Marx istället för Karl Marx. Han lyckades även få in en referens till engelsk fotboll och Steven Gerrard. Och det är väl också talande - man minns hellre hans fyndigheter än sakinnehållet i debattinläggen.
Det är svårt att se hur vänsterpartiet skulle kunna hitta någon ordentlig plattform under mandatperioden efter att ha gått hårt åt sina interna förnyare - den hårda kärnan frasradikaler är säkert begeistrad, men väljarna lär knappast vara det. Då räcker det inte med charmoffensiv på ytan.

I min lördagskrönika den här veckan skriver jag återigen om Umeå, det nya befolkningsmålet och behovet av att både våga tänka djärvt och förmå tänka självkritiskt:

'200 000 i Umeå - drömmar och tvivel

Vilket är bäst i halvtid när matchen står och väger: att för division tre-laget spela upp en peppande video med bilder från legendariska Champions League-finaler eller att försiktigt påminna om leran därute och möjligen fördelarna med att ta sig upp i division två?

Vad inspirerar till största ansträngning: det som bara fantasin kan frammana, det som anas i fjärran eller det som är gripbart några steg bort? Det beror på situationen, stämningen och självinsikten. Om tanken trivs bäst med vingar eller vandrarkängor är individuellt.

Själv föredrar jag vingarna, men det har gett blåmärken och benbrott från rejäla dunsar. Jag känner andra som föredrar vandrarkängor, men som ständigt får dras med oglamorösa skavsår och dåligt termoskaffe.

Werner Aspenström skrev i en dikt om att inte "med den stora drömmens sax klippa sönder den mindre drömmens väv". Och i Ikaros skrev han:

"Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar önskar jag frambära min hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd - såsom gossen Gråsten eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske, som glanslöst men evigt grönskar."

Ska man förstå debatten i Umeå om befolkningsmålet 200 000 till år 2050 måste man tala om just visioner och verklighetsförankring, inspiration och insikt.

Gnistan uppstår där de möts: visionen och verkligheten, inspirationen och insikten. Kantrar det åt ena eller andra hållet går det illa. Storslagna ambitioner som blundar för uppenbara problem leder bara till elände. Ett ständigt jämrande över hur det nog aldrig kommer att gå, att det där är ju bara visioner som möjligen kan bli aktuella långt senare, garanterar att sluta som självuppfyllande profetia.

Umeå befinner sig på många sätt i ett brytningsskede där utrymmet är stort för både optimism och pessimism.

Optimisterna försöker dra igång vågen och sjunger: Stadens position som Norrlands tillväxtmotor och kreativa centrum är ohotad, här vill man bo. Botniabanan är på väg som symbol för en region där det satsas och där förutsättningar skapas. Universitetets ställning som ett av landets ledande lärosäten har goda möjligheter att stärkas med den nya högskole- och forskningspolitiken. Kulturlivet bär upp en kulturhuvudstadskandidatur utan att det ens känns kaxigt.

Pessimisterna lägger armarna i kors och muttrar: flyttnettot visar minus sedan ett par år tillbaka, fler lämnar Umeå än som kommer. Företagsklimatet är sammantaget ganska medelmåttigt och arbetsmarknaden håller inte måttet för en stad som vill växa i raketfart. Lönenivåerna är förhållandevis låga samtidigt som skatten och levnadsomkostnaderna höga. Kommunens planeringspolitik är kaotisk, nyckfull och ineffektiv och debattklimatet inskränkande mot kritiker. Höga sjuktal, stora barngrupper trots löften om annat och köer till barnomsorgen och dålig luftmiljö skapar negativa rubriker.

Både optimisterna och pessimisterna har rätt, och riktigt lovande blir det först när deras olika attityder möts och väcker inte bara drömmar, utan också självkritik, inte bara tvivel utan också mod att tänka djärvt.

Umeå har mycket goda förutsättningar som berättigar höga ambitioner, men också uppenbara problem som ger skäl att tvivla på om ambitionerna kommer att kunna förverkligas.

Umeå har de senaste decennierna präglats av universitets tillväxt. Den kommer inte att upprepas. Ska en motsvarande tillväxt ske framöver måste arbetsmarknaden i övrigt få ett lyft. Umeå måste utöver bildningens och kulturens stad också bli entreprenörskapets och företagandets stad även i hårdaste konkurrens. Den sociala servicen måste fungera och hålla sina löften. Tolerans, pluralism och kritisk debatt måste välkomnas. Utbud och stadsmiljö måste attrahera. Kommunikationer måste hålla toppklass.

Allt det kräver att problem och utmaningar för dagen erkänns och tas på allvar med både ödmjukhet och framåtanda.

Umeå är inte och kommer inte att vara en stad där befolkningen har djupa sentimentala band till orten. Umeå kan vinna eller förlora - oavsett vilket kommer det att bero helt på dagsläget, inte på historia eller gamla meriter.'

När tankarna presenterades för en tid sedan på en ny grön, liberal tankesmedja finansierad av den jättekassa centerpartiet sitter på efter sina tidningsförsäljningar och med tidskriften Fokus tidigare politiske chefredaktör Martin Ådahl som chef, var jag mycket positiv i en kommentar på ledarsidan.

Häromdagen lanserades det valda namnet och den nya hemsidan. Fores - Forum för Reformer och Entreprenörskap.

Så här beskrivs ambitionerna:

'Vi ska skaka om debatten och förändra Sverige med hjälp av det bästa inom seriös forskning, entreprenörskap och debatt. Miljö och marknad, integration, integritet, jämställdhet, civilsamhället och entreprenörskapet, global demokratisering, moderniserad välfärd - det är några av de frågor vi jobbar med.'

Om den oberoende ställningen garanteras och Fores får den utlovade tiden på sig att bygga upp sin position är det här ett synnerligen lovvärt initiativ. Det har möjligheter inte bara att berika den allmänna samhällsdebatten utan också att förskjuta tyngdpunkten i den liberala idédiskussion i Sverige som på ett problematiskt sätt alltmer kommit att domineras av Timbro.

Timbros starka genomslag har förvisso utan tvivel haft en positiv betydelse för att bryta ett socialdemokratiskt problemformuleringsprivilegium och öppna upp nya perspektiv i debatten, göra den mer levande. Men Timbros helt dominerande ställning i den liberala idédiskussionen har också skapat en utpräglad ensidighet och ett förutsägbart mässande kring vissa teman som lagt andra, i mina ögon mer intressanta, sammansatta och utvecklade liberala utgångspunkter och tankelinjer i skugga på ett olyckligt sätt.

Vilka prefix man sedan vill använda är mindre intressant, det avgörande är att begrepp av det slag som nämns av Fores ovan: "miljö, integration, global demokratisering, moderniserad välfärd" ses som givna teman i ett liberal idéarbete, och att omnämnande av begrepp som rättvisa inte ses som uttryck för någon suspekt halvsocialistisk konspiration.

Alex Voronov på Eskilstuna-Kurirens ledarblogg utvecklar den tankegången.

I en ledare under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' skriver vi i dag om regionsfrågan som förmodligen tog en ny vändning i går: 'Fortsätt tala om samverkan i norr'.

I dagens huvudledare skriver vi om Kosovos framtida status.

De senaste dagarna har bjudit på ett meningslöst slask i en meningslös årstid. Det finns ingen anledning att skönmåla eller romantisera om tjusningen med fyra årstider: för detta väder, för detta mörker, finns inga ursäkter, om detta slask är villkoret, då hellre slippa.

Lars Forsell skrev i en visa en gång, insjungen av Cornelis Vreeswijk på 'Visor, svarta och röda':

'Kan Ni förstå!
När våra fäder
till dessa leder
på flottar kom
från trakter som
var varma - att de icke vände om!

(...)

Madame, förlåt de vilda fäder
...trots allt...ty de förstod vad skönhet är,
när de kring Mälarn grunda städer,
ty luften har en klarhet här
som är som vin
och vinden fin
genom oss fläktar
som söderns nektar!
Så trippa nätt!
De hade rätt!'

Man kan tänka sig motsvarande försvarstal för trakter ännu längre norrut - 'ty de förstod vad skönhet är'.

Må vara på sommarn, kanske på våren och på hösten, men nu? Nej, nog nu. Om detta väder, om denna årstid inte ett milt ord.

I dagens huvudledare skriver vi om gårdagens partiledardebatt i riksdagen.

Ett par kommentarer här i bloggform utöver vår ledare: Det är trist att se hur Mona Sahlin och socialdemokraterna börjar falla ned i ett svart hål av hysteriskt missvisande och verklighetsfrånvända beskrivningar av motståndarnas politik istället för att ge ärliga och raka besked om den egna politiken, eller när åtminstone vaga besked kommer - som om skolan eller i går om vården - förklara hur man ska vinna stöd för det först internt i partiet och sedan i ett regeringsalternativ tillsammans med vänsterpartiet.

Hälso- och sjukvårdspolitiken är ett sådant exempel: det som socialdemokraterna vill förnya på ett positivt sätt har alliansen redan argumenterat för länge under en störtskur av glåpord från många socialdemokrater.

Internt inom socialdemokratin finns ett starkt motstånd mot alla reformer som stärker patienternas rättigheter, ökar valfriheten, förbättrar de anställdas ställning och valmöjligheter och skapar fler driftsformer. Ibland verkar det som om långa, frustrerande och onödiga vårdköer som sätter patienterna på plats och visar vem som bestämmer är själva symbolen för en lyckad, socialistiskt präglad vårdpolitik i traditionalisternas ögon.

Fortfarande har Sahlin ett mer konstruktivt tonfall än Göran Persson brukade ha, men anslaget från hennes första veckor som partiledare är snart helt borta. Och den osakliga, skrikiga, traditionalistiska retoriken, som väcker helt andra associationer än förnyelse och nytänkande, låser fast hela Mona Sahlins partiledarskap i förväntningar hos bakåtsträvarna i det egna partiet som blir svåra för henne att gå emot i ett senare skede.

Höga opinionssiffror i all ära, socialdemokraternas långsiktiga strategi och politik är för tillfället svår att upptäcka och i den mån den skymtar fram ännu svårare att begripa.

Man hör ju ibland det man vill höra i en debatt. Och eftersom jag länge varit inne på linjen att alliansen borde hålla dörrarna till miljöpartiet öppna så anar jag ett återkommande drag i den pågående partiledardebatten: alliansen bemödar sig om att åtminstone inte smälla igen den där dörren med en smäll.

Både Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund är påtagligt milda i tonen mot Maria Wetterstrand och efter Wetterstrands anförande begärde bara Maud Olofsson och Göran Hägglund replik från alliansens sida. Om det faktiskt är en antydan till en ny strategi, inte bara inbillning från min sida, så tycker jag att det är klokt.

En analys av debatten i stort gör vi i morgondagens huvudledare.

I dag hålls årets första partiledardebatt i riksdagen. Det är ett utmärkt tillfälle för alliansens partiledare att visa om de tagit till sig av kritiken för passivitet.

Nu är det ju inte i första hand deras uppträdande när det väl kommer till direkt debatt som kritiserats sedan regeringsskiftet, utan deras misslyckande att rycka initiativet från oppositionen i den bredare samhällsdebatten, att komma ur defensiven man fastnat i när det gäller vem som sätter dagordningen och sätter bilden av den förda politiken i den kontinuerliga dragkampen mellan regering och opposition.

Men årets första partiledardebatt är ändå en konkret chans att visa lite nytändning och kanske lite större samordning inom alliansen. Att Mona Sahlin skulle överraska med att vara konkret om den egna politiken eller att oppositionen skulle överraska med att vara samordnad i sitt uppträdande och beskriva sitt regeringsalternativ är inte troligt.

Debatten blir hur som helst intressant att följa och utvärdera.

I en lite tvådelad signerad text på dagens ledarsida tar jag först upp varför sexistisk reklam bör bekämpas men varför det är helt fel att göra det genom en förbudslagstiftning och kastar sedan en snabb blick på den pågående jämställdhetsdebatten i stort:

'Bekämpa sexistisk reklam, men utan lagförbud

En statlig utredning föreslog i går ett förbud mot sexistisk reklam. Det är viktigt att förklara både varför sexistisk reklam måste bekämpas och varför en sådan lagstiftning vore fel sätt att göra det på.

Sexismen lever på många håll i reklamens värld och primitiva könsstereotyper präglar många utbud, till och med sådana som vänder sig till barn. Någonstans i botten av denna för samhället pinsamma sörja återfinns en svårsmält men uppenbar sanning: sexistisk reklam och bedrövliga könsstereotyper motverkas fortfarande inte i tillräcklig utsträckning av konsumenter genom köpbojkott, och efterhålls inte i tillräcklig utsträckning av näringslivets frivilliga kontrollåtgärder.
Det är beklagligt och svårt att förstå.

Men vägen förbi detta misslyckande får inte föra till en lagstiftning som begränsar yttrande- och tryckfriheten eller upprättar ett slags statlig smakdomstol. Lösningen måste sökas på ett annat plan: genom intensifierad opinionsbildning mot sexism och diskriminerande strukturer, och genom ett medvetandegörande av konsumenternas makt att stå upp mot reaktionära värderingar och deras alltid lika villiga påhejare i debatten.

Arbetet mot sexistisk reklam är angeläget, men får inte bli ett svepskäl för regelverk som skapar en otillbörlig, inskränkande politisk styrning.
Den här fighten vinner vi ändå, genom en fortsatt opinionsbildning och ett konsekvent försvar av ökad jämställdhet som något befriande för män och kvinnor, pojkar och flickor, inte något ångestskapande eller problemtyngt.

Den attityden borde även på ett tydligare sätt prägla hela jämställdhetsdebatten. Annars hotar ett bakslag ackompanjerat av förledande formuleringar om jämställdhetens baksidor, formuleringar som frivilligt eller oavsiktligt landar i ojämställdheten som norm. Återkommande angrepp från feminismens motståndare på varje försök att påverka diskriminerande strukturer i samhället, måste bemötas med större självförtroende än så. Det bästa är att fortsätta tänka och sikta framåt, behålla initiativet.

De som, för att låna en formulering från Expressens ledarsida, utan feminismens mångåriga arbete inte skulle känna igen en könsstruktur om den så hoppade upp och bet dem i näsan, borde ges fler tillfällen att larma om feminismens, genusperspektivens och jämställdhetsmålens grepp om debatten. Det är en indikation på att utvecklingen går åt rätt håll.

En bredare kampanj om varför exempelvis individualiserad föräldraförsäkring skulle öka friheten och lösa problemen med dagens föräldraförsäkring vore ett bra, utmanande och självsäkert svar till dem som vädrar möjligheter att om inte vrida klockan tillbaka så åtminstone tvinga den att stanna.'

I dagens huvudledare skriver vi om regeringens besked i går angående skriftliga omdömen i skolan från årskurs ett.

Som säkert märks går det trögt med bloggandet så här i början av det nya året. När jag vrider på tändningsnyckeln händer ingenting, när det händer något och jag ger gas slirar bara hjulen, när jag väl får fart på ekipaget slutar det snart med punktering.

Det blir nog bättre vad det lider, men just nu handlar det mest om att bita ihop, skjuta bloggen framåt för hand och i uppförsbacke i riktning mot ettårsdagen om några veckor. Kanske väntar någon vk.se-publisher med blåbärssoppa där uppe på krönet, vem vet?

För att komma till mitt egentliga ämne och avsluta - och med tanke på att jag inte har körkort bör jag nog göra det förr snarare än senare - bilmetaforandet: när man står där med sitt ett år gamla fordon som för bara 12 månader sedan var skinande nytt, fullt av löften och drömmar, men som nu utgör en lerig, smutsig, sorglig uppenbarelse med punktering, stenskott, skräp på golvet, parkeringsböter på rutan och missljud från motorn - att då få se ett par kollegor rulla fram med ett fabriksnytt vrålåk utan minsta skråma, glänsande in i minsta detalj och med horisonten i ständig solnedgång eller soluppgång när det glider iväg mot nya äventyr, måste vara djupt provocerande.

Även Eskilstuna-Kurirens skickliga ledaravdelning - Alex Voronov och Ida Thulin - börjar nu med en ledarblogg.

Det har förstås alla förutsättningar för att bli mycket lyckat och läsvärt, och jag rekommenderar er att ha med den bland era rss-feeds eller bokmärken eller dagliga vanor.

Men vi som likt Basil Fawlty med motorstopp letar i parken efter något vi kan ge oss på vår egen bloggs motorhuv med efter alla svavelosande varningar vi utfärdat om vad som väntar om den inte startar omedelbart, står förstås hålögda och sura och ser dem glida förbi på premiärturen. Lyfter vi på kepsen och vinkar lycka till är det rent formellt.

Vår huvudledare i dag handlar om försvars- och säkerhetspolitiken.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om kärnkraften med anledning av folkpartiets utspel om fyra nya reaktorer. Jag är inte så begeistrad över den idén, men välkomnar att någon drar igång en konkret debatt som inte kan dröja längre:

'Samtal om kärnkraften borde inledas snarast

Kärnkraftsfrågan har avdramatiserats i Sverige. De förnyelsebara alternativen har inte fått något avgörande genombrott, andra realistiska alternativ har hamnat i vanrykte och rädslan för ett kärnkraftshaveri är låg i samhället. Få vill se en snar avveckling.

Samtidigt är äntligen myten om att det skulle finnas en motsättning mellan miljöhänsyn och tillväxttakt på väg att upplösas. Allt fler inser att grön teknik, långsiktig hållbarhet och förnyelsebara alternativ är en jättechans för investeringar, jobb och tillväxt.

Så även om kärnkraften inte längre framstår som ett särskilt miljöfarligt alternativ är den inte heller något lockande förstaval ur ett utvecklingsperspektiv. En del debattörer som aldrig prioriterat miljöhänsyn låtsas i dag vilja bygga ut kärnkraften av engagemang mot klimathotet. Och en del debattörer som aldrig förstått värdet av tekniska nydaningar och tillväxt låtsas vilja avveckla kärnkraften för att bejaka utveckling och framsteg. Båda grupperna kämpar med trovärdigheten.

Mot den bakgrunden kan folkpartiledningens utspel i förra veckan ses. Som ett led i en rad vettiga förslag - energieffektivisering genom tillvaratagen spillvärme, satsning på eldrivna fordon, investering i höghastighetståg och global frihandel med utsläppsrätter - föreslår man även fyra nya kärnkraftsreaktorer.

I mina öron låter det sistnämnda onödigt pessimistiskt och defensivt. Och Jan Björklund behöver vidga sitt miljöpolitiska register till något mer än bara kärnkraftentusiasm och kritik av miljöpartiet för att bli trovärdig på området.

Men det är utmärkt att någon gör debatten konkret. Energipolitiken kräver långsiktighet, helst blocköverskridande. Den kan inte ligga kvar i frysboxen efter 2010. Och kärnkraftens framtid bortom de nuvarande reaktorerna är en central frågeställning. Diskussionen kan inte vänta.'

Den här veckan är det Jonas Morians tur att på ledarsidan kommentera några aktuella ämnen under rubriken: 'Veckan som gick'.

I dagens huvudledare skriver vi om fredsprocessen i Mellanöstern.

De förestående delstatsvalen i Hamburg, Hessen och Niedersachsen kommer att få stor betydelse även för nästa års förbundsdagsval i Tyskland.

Den stora regeringskoalitionen mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna befinner sig redan sakpolitiskt i lätt upplösning. Man har, hjälpligt, genomfört de stora dragen i koalitionsuppgörelsen efter valet, och för nya reformer saknas både kraft och intresse.

Den processen lär förstärkas ytterligare under trycket från de regionala valkampanjer där partierna profilerar sig även nationellt.

Behovet är stort både hos socialdemokraterna och kristdemokraterna att distansera sig från dödläget inom regeringskoalitionen, och socialdemokraterna söker förtvivlat efter möjligheter att kritisera den fortfarande mycket populära förbundskanslern Angela Merkel.

Två teman har mer än andra dominerat valrörelsen: socialdemokraternas krav på en nationell minimilön som symbol för partiets försök under nye ledaren Kurt Beck att bemöta det nya vänsterpartiets framgångar och kristdemokraternas krav på hårdare straff för ungdomsbrottslingar.

Det är i Hessen som den sittande kristdemokratiske ministerpresidenten Roland Koch, pressad av dåliga opinionssiffror, dragit igång en populistisk kampanj om det senare.
Problemet med kampanjen är att formuleringar och antydningar har udden riktad mot invandrare. Han har fått uppbackning av sitt parti, även av Angela Merkel, medan kritiken från liberala FDP, socialdemokratiska SPD och de gröna varit mycket stark för sättet som Roland Koch lagt upp sin kampanj på.

Roland Koch ger för det mesta debatten en dålig bismak när han yttrar sig, men han har onekligen lyckats att sätta dagordningen. Tidskrifter, tidningar, radiosändningar och tv-sändningar vrider och vänder på frågor om den våldsamma ungdomsbrottsligheten, även om stödet för Kochs linje bland andra debattörer är mycket begränsad. Vilka partier det i slutänden gynnar att frågan diskuteras återstår att se.

I Hamburg har det spekulerats om ett tänkbart samarbete mellan CDU och de gröna efter valet, om valresultatet inte ger något entydigt utslag.

Det känns fortfarande ganska långsökt, i synnerhet som de gröna haft svårt att hitta sin plats i debatten sedan förra förbundsdagsvalet och är mycket reserverade inför tanken på den typen av experiment.

Men just funderingar kring koalitioner mellan de gröna och CDU, eventuellt med liberala FDP som tredje part, har annars funnits med ganska länge i den tyska debatten. Eftersom mycket tyder på att nästa förbundsdagsval kan ge det nya vänsterpartiet, som ingen hittills velat samarbeta med nationellt, något slags vågmästarställning, och få tror på en fortsatt stor koalition kan nya typer av samarbeten krävas vare sig partierna vill det eller inte.

Antalet teoretiskt tänkbara koalitioner i tysk politik är stort:

SPD-CDU/CSU
SPD-FDP
SPD-de gröna
SPD-FDP-de gröna
CDU/CSU-FDP
CDU/CSU-de gröna
CDU/CSU-FDP-de gröna
SPD-Die Linke-de gröna

Några av dessa är orealistiska, men som förra valet visade går det inte att utesluta överraskande koalitioner.

Delstatsvalen fram till förbundsdagsvalet kommer att påverka styrkeförhållandena både inom och mellan partierna, färga debatten och säkert tvinga några partier att backa från tidigare utfästelser om vilka man vill eller inte vill samarbeta med.

För den som undrar var jag står i tysk politik så ligger mina sympartier någonstans i den socialliberala brytningspunkten mellan FDP och de gröna.

(Den blogg om de tyska delstatsvalen som utlovas i ett citat på dagens ledarsida kommer i morgon som söndagsblogg.)

I min lördagskrönika den här veckan filosoferar jag lite kring ordet förändring och drar några paralleller mellan amerikanska valrörelser och svenska, funderar kring vilka retoriska bilder som går hem och om det sedan har någon betydelse i slutändan för sakpolitiken.

(Plus till de läsare som direkt kan säga från vilken tv-serie, vilket avsnitt, vilken scen och vilken karaktär som jag lånat frasen om hjärtat som slår fortare i det sista stycket):

'Bejaka förändringar eller frukta dem?

Hur kampanjer förs och formuleras hänger ihop med vilka politiska perspektiv och utgångspunkter de återger. En jämförelse mellan USA och Sverige på den punkten är inte nödvändigtvis särskilt smickrande för vårt land.

Förändring har varit nyckelordet i inledningsskedet av årets amerikanska primärvalskampanj. Förändring är nästan alltid en hjärtpunkt i amerikanska val.

Oavsett om det tar sig uttryck i stora programanslag som Roosevelts New Deal eller Kennedys New Frontier, eller bara finns med som värmande låga i retoriken, är det nästan omöjligt för en amerikansk politiker att bli vald till president utan att på något sätt symbolisera en förnyelse, ett epokskifte av något slag.

Demokraterna Hillary Clinton och Barack Obama muhuggs nu varje dag om vem som har bäst möjligheter att åstadkomma förändringar i USA som president, vem som är erfaren utan att vara etablissemang, vem som står på den vanliga människans sida utan att sätta sig över den vanliga människan.
Till och med 71-årige republikanske veteranen John McCain kandiderar med förändring som ett viktigt budskap.

I amerikanska presidentval är förändringen, förnyelsen, språnget in i framtiden, uppbrottet mot något nytt en positivt laddad retorisk bild.
Utgångspunkten är, oavsett vilka ideologiska slutsatser som sedan dras eller om politiken i sak lever upp till metaforerna, att det som står i vägen för enskilda människors självförverkligande, drömmar, ambitioner och frihet måste bekämpas.

'Det enda vi har att frukta är fruktan själv', sade FDR i sitt installationstal 1933 med en av den politiska historiens bästa one-liners. 'Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land', sade JFK i sitt installationstal 1961. Något år senare slog han fast att man inte skulle åka till månen för att det var lätt, utan för att det var svårt.

'We can do it, we can do it, we can do it', ropade delegaterna när Bill Clinton valdes till demokraternas presidentkandidat 1992. 15 år senare ropar talkörerna vid ett kampanjmöte med Barack Obama: 'Yes We Can, Yes We Can, Yes We Can'.

Och i ett tal 2004 sade Bill Clinton:

'If one candidate's trying to scare you and the other one's trying to get you to think; if one candidate's appealing to your fears, and the other one's appealing to your hopes; you better vote for the person who wants you to think and hope.'

Inte undra på att många svenskar, vana vid helt andra typer av valrörelser - tungsinta och pessimistiska - upplever det positiva, optimistiska tonfallet, det Freddie Mercury på Wembley-storslagna anslaget, som stimulerande. Jag tror att det är en förklaring till varför många fascineras av amerikanska presidentval.

För här är traditionen i stora drag den omvända. Att gå till val på förändring, hopp, optimism och tron att människor vill och kan är svårt i Sverige. Här är det retorik kretsande kring ängslan, nervositet och vad makthavare kan ordna och fixa om de bara får ta hand om oss, besluta åt oss, befria oss från bördan av för stor vardagsmakt, som går hem.

I centrum står sällan vad vi kan uppnå, vad vi kan åstadkomma om vi verkligen siktar högt, vilka urgamla problem vi kanske kan lösa om vi släpper loss, utan tvärt-om hur djupare förändring ska kunna undvikas, vad som kan gå snett, vad som kan hota det rådande tillståndet.

Den passiviserande retoriken, jantelagen som nästan omedveten överideologi och ett socialdemokratiskt etablissemang som gjort förändring till ett skällsord, har medfört att politiska reformer för förnyelse är väldigt svåra att lansera i Sverige.
Det senaste decenniet har bjudit övertydliga exempel på hur svårt det är, oavsett vilket missnöje som rått med den förda politiken, att vinna stöd med ett budskap om förändring, förnyelse och något väsentligt annorlunda.

Först när det ledande oppositionspartiet helt tog över de mångåriga makthavarnas retorik och slagord, till och med delar av deras partinamn, och garanterade att allt i grunden skulle förbli som förr, lyckades man vinna ett val.
Trots det skapar nu ytterst försiktiga strukturreformer som tar itu med just de missförhållanden som tidigare väckt ilska, väldiga reaktioner.

Det betyder inte att Sverige är dömt att stå stilla eller att USA är ett allmänt föredöme. Utrymmet för utredda, försiktigt förankrade och långsiktiga reformer är större än vad valrörelsernas bedrövliga stämning i Sverige ger anledning att tro.
I USA är det delvis tvärtom; det berusande talet om förändring är ibland bara ett sätt att dölja maktlöshet inför samhällsproblem som består. Och retoriken kan bli ett alibi för reaktionär politik om olyckliga omständigheter samspelar.

Men Sverige har en i många avseenden odrägligt självtillräcklig hållning när olika politiska traditioner diskuteras och jämförs. Vi skulle vinna på att med lite större ödmjukhet och en gnutta mer självkritik ta intryck av det som faktiskt, trots allt, får hjärtat att slå fortare och blicken att söka i horisonten under amerikanska presidentval.'

Jag har väl i en del tidigare bloggar antytt vad jag har för grundläggande attityd till utvecklingen av en stads arkitektur och stadsbild - en nyfiken attityd.

Även om jag absolut inte vill sätta något automatiskt likhetstecken mellan djärvt och nyskapande å ena sidan och byggen på höjden å andra sidan, som några felaktigt trott, är jag mindre rädd än flera av mina uppskattade bloggläsare för satsningar på just nyskapande och lite vågad arkitektur i framtidens Umeå som sticker ut och överraskar.

Jag delar inte den stora rädsla för detta som kom till uttryck i en del invändningar när jag bloggade om det förra året, och jag tycker nu som då att en del av de nya projekt som planeras i Umeå borde ge utrymme för sådant mod och sådant självförtroende.

Att det sedan måste ske med hög kompetens, känsla för kontexter, traditioner och befintliga miljöer är givet, men det står inte för mig i motsättning till att våga driva utvecklingen på området framåt.

Nåväl, Umeå är förstås inte den enda staden med en sådan debatt. I Stockholm har den också pågått under en längre tid och den fick i dag nytt bränsle genom detta utspel av moderata stadsbyggnads- och trafikborgarrådet Mikael Söderlund. Han vill bygga 34 nya skyskrapor i Stockholm (vilket ju också sätter de relativt måttfulla funderingarna i Umeå i perspektiv).

Jag har bott nästan tio år i Stockholm, och skulle jag bo där i dag vore jag nog i grunden mycket positiv till tankegångarna och skulle, åtminstone om jag fortfarande bodde i Tensta, definitivt välkomna om det byggdes djärvt även på andra sidan Järvafältet ute i Kista.
Kista Science Tower vad bara ett lyft tycker jag, även om trista förortsmiljöer med hårt klimat inte förändras enbart på grund av sådant.

Gamla städer och unika stadsdelar har stor charm när miljöer är så speciella att det finns ett värde i sig att värna dem och kämpa för deras bevarande, men andra städer och andra stadsdelar mår bäst av stadig utveckling, omvandling och förnyelse - det är också en del av det urbana livets attraktionskraft. Att hålla båda de tankegångarna i huvudet samtidigt måste vara möjligt i Stockholm såväl som i Umeå.

Socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian skriver om samma ämne och med ungefär samma inställning här.

Förr brukade det kallas för 'Konungens befallningshavare'. Det säger väl det mesta. Landshövdingeämbetet är en omodern kvarleva från gångna tider som visserligen putsats upp, men som trots det känns synnerligen otidsenlig och svår att motivera.

Landshövdingeämbetet utlöser, som vi lär kunna studera under de kommande dagarna i de län där regeringen utsett nya hövdingar, märkligt underdåniga reaktioner där det bugas tacksamt kring den ärevördiga institutionen på ett sätt värdigt en politisk tradition inom vilken pampar och överhet hålls högt och anses inge trygghet för stackars undersåtar.

Mycket av det där är ritualer som hänger i, men långt ifrån alla ritualer är värda att bevara. Fascinationen inför hövdingar av alla möjliga olika slag, inte bara landshövdingar, går djupt i Sveriges historia både i lokalpolitiken och i den nationella politiken, och lever på sina håll kvar än i dag.

De uppgifter som handläggs av den gamla länsstyrelsestrukturen skulle kunna tas hand av nya, betydligt mer moderna och demokratiskt tilltalande institutioner. Sannolikt är det ju också i den riktningen utvecklingen går när genombrott så småningom sker i regionsfrågan.

Med det sagt, och med reservationen att de gamla rekryteringsmönstren består även under denna regering, är valet av Chris Heister till ny landshövding i Västerbotten intressant och bra.

Att det blev någon som kommer utifrån med fräsch blick på länets förutsättningar och problem, utan att släpa med sig en problematik med olika typer av motsättningar (Umeå vs Skellefteå, kusten vs inlandet osv), är bara ett plus.

Ett mer koncentrerat resonemang kring detta och Chris Heister har vi i vår huvudledare om utnämningen.

Att Umeå får vara värd för ministermötet om EU:s konkurrenskraft under Sveriges ordförandeskap i EU andra halvåret 2009 har både inre och yttre betydelse.

Det faktum att Umeå finns med bland ett fåtal städer som får chans och ansvar till ett sådant arrangemang är givetvis god marknadsföring utåt, befäster en ställning och garanterar en uppmärksamhet som inga reklamslogans kan generera.

Redan omnämnandena nu, närvaron på kartan över presenterade arrangörer så här ett och halvt år innan, har ett värde i sig. Om det sedan följs upp av ett lyckat ramarrangemang under själva mötet är det ur både kortsiktigt och långsiktigt marknadsföringsperspektiv ett lyft för en stad av Umeås storlek.

Men det har också ett värde för Umeås självbild som en möjlighet för staden att inte bara presentera sig från sina bästa sidor, utan också hitta och utveckla sina bästa sidor. Det ger Umeå en chans att för egen del och i det egna arbetet ta vara på EU-arrangemangens plötsliga närhet, lyfta blicken och sätta igång eller ge ytterligare fart åt lokala och regionala processer kring ministermötets tema om konkurrenskraft, forskning och näringslivsfrågor.

Att utnyttja ett sådant tillfälle för en egen, inre vitalisering på centrala områden kan vara nog så viktigt på längre sikt som marknadsföringsvinsterna utåt.

VK:s ledarsida är i år med i det traineeprogram som Liberal Press anordnar för ledarskribenter, fortfarande finns chansen för intresserade att komma in med ansökningar:

---------------------------------------
Trainee som ledarskribent

Liberal Press anordnar även 2008 ett traineeprogram för ledarskribenter. I år sker det i samarbete med Västerbottens-Kuriren, Liberala Nyhetsbyrån och Katrineholms-Kuriren.
En trainee kommer att antas till programmet som pågår från februari till och med augusti 2008. I utbildningstiden ingår arbete som sommarvikarie på Katrineholms-Kurirens ledarredaktion.
Lön utgår enligt aspirantavtal.
Sökande ska ha ett stort intresse för politik och en liberal grundsyn. God utbildning med akademiska studier är meriterande. Vi välkomnar särskilt kvinnliga sökande.
Traineeprogram av samma slag har tidigare genomförts på ett stort antal av Liberal Press medlemstidningar.
Ansökan ställs till Liberal Press, att Stina Morian. Skicka ansökan med e-post till stina.morian@lnb.se. Ansökan ska innehålla ett brev om dig själv samt några arbetsprover. Ansökan ska vara oss tillhanda senast 13 januari.
Frågor besvaras av Stina Morian på stina.morian@lnb.se eller på telefon 070-6440290 eller Liberal Press ordförande Håkan Holmberg, hakan.holmberg@unt.se.

Några av VK:s politikerbloggare har fått frågan om sina politiska förebilder.

Anders Ågren (m) valde Margaret Thatcher, Sven-Olov Edvinsson (c) valde Thorbjörn Fälldin, Anders Sällström (kd) valde Alf Svensson och Vaclav Havel. Tamara Spiric (v) nämnde inget namn utan svarade '...ingen enskild människa kan ta åt sig hela äran för ett skeende. Det handlar om rörelser som människor är en del av.'

Britt-Marie Lövgren, Pernilla Djärv och Lennart Holmlund verkar inte ha fått just den frågan.

Med ett visst intresse för liberal historia får jag väl lov att erkänna en anings nyfikenhet på vem Britt-Marie Lövgren skulle välja.

Och med anledning av Anders Ågrens val av Margaret Thatcher och de många råd som förs fram om hur den svenska regeringen bör uppträda i debatten för att återta initiativet från oppositionen kommer här ett YouTube-tips från högerbloggaren Johan Ingerö för Ågren och alla som likt mig har ett nördlikt intresse för politisk retorik.

Man behöver inte vara Thatcher-fan för att njuta av laddningen, hettan och drivet i hennes försvar av sin politik och inse varför hon vann val, på samma sätt som man inte behöver vara Palme-fan för att spela upp höjdpunkterna från hans tal och utspel gång på gång.

Och det kanske är bäst att påpeka att hon inte talar om någon salladsbar i Göteborg, även om man för ett ögonblick skulle kunna tro det.

Som teatervetare tycker jag att man särskilt ska notera Thatchers ögon ungefär 1.20-1.30 in i klippet när hon talar om 'ordinary, decent, honourable trade union members' - blandningen av vrede, desperation, förtvivlan och övertygelse i blicken är fascinerande.

Vill man vara riktigt nördig och fördjupa sig i små detaljer ur den konservativa retorikens historia kan man notera likheten med Richard Nixons ordval när han talade till det republikanska partiets konvent 1968:

'They work in American factories, they run American businesses. They serve in government; they provide most of the soldiers who die to keep it free. They give drive to the spirit of America. They give lift to the American dream. They give steel to the backbone of America. They're good people. They're decent people; they work and they save and they pay their taxes and they care.'

De nya moderaternas arbetarpartiretorik hämtar inspiration från många olika ideologiska källflöden och är inte enbart en anpassning till en svensk socialdemokratisk kontext.

Våra ledare i dag handlar bland annat om kodade tentor på universitetet och det positiva beskedet från regeringen om Ådalsbanan.

...men nej, jag ska inte börja blogga frenetiskt om det amerikanska presidentvalet.

För er som vill fördjupa er och ägna all ledig tid åt detta de kommande månaderna finns hur mycket läsvärt och hörvärt material som helst på de stora dagstidningarna, som New York Times eller Washington Post, eller de större tv-kanalerna som NBC, CNN eller CBS.

Ingen vaken tid i världen räcker för att hålla koll på allt det senaste om kampanjerna.

För den som vill att någon annan gör urvalet rekommenderas den svenska bloggen amerikanskpolitik.se för det senaste och en mängd bra länktips.

Och efter att en samlad expertkår och opinionsmätningsindustri misslyckats kapitalt att förutspå utgången och känna stämningarna i New Hampshire inför demokraternas primärval är det väl också bäst att ligga lågt så här på en avlägsen blogg.

Men en reflektion vill jag ändå komma med efter primärvalet i New Hampshire.

Karl Rove - George W Bushs berömda/beryktade chefstrateg - gjorde sig känd för att vilja satsa allt på det egna partiets kärnväljare, basen, vinna dess stöd och få iväg den till vallokalerna.

Att det visade sig vara en framgångsrik strategi kan ingen förneka.

Och analyserna av resultatet i New Hampshire antyder att det var just den egna basen, de demokratiska kärnväljarna som stödde Hillary Clinton, medan de oberoende väljarna i högre grad stödde Obama (och John McCain på den republikanska sidan, men där är läget mer oklart för tillfället).

Det är även sannolikt kärnväljarna som den väldiga kampanjmaskin Clinton byggt upp har lättast att trumma fram när det verkligen gäller.

De oberoende väljarna däremot kan vara svårare att vinna med traditionella partibaserade kampanjmetoder (i den lösare, amerikanska betydelsen av parti) men snabbt lockas av stämningar och positivt mediesurr av det slag som uppstått kring exempelvis Obama som en outsider och förändringens kandidat.

Därför håller framför allt demokraternas primärval kanske på att utveckla sig till en kamp mellan olika kampanjskolor.

Ska man satsa på den stabila basen eller satsa på att vinna ett lösare, men gränsöverskridande stöd, satsa på traditionella, bevisat fungerande kampanjmetoder inklusive negativa attacker på motståndarna (Clinton) eller ett lite upplyft, försonande tonfall friare från negativa angrepp (Obama)?

Till Obamas fördel talar att hans strategi sannolikt är en styrka i det slutgiltiga presidentvalet när en republikan står som motståndare. Till Obamas nackdel talar att han är mer sårbar för tillfälliga motgångar när valet nu dragit igång och han därmed riskerar att aldrig bli nominerad.

Till Clintons fördel talar att hennes strategi sannolikt är bättre lämpad för den långa, tuffa primärvalskampanjen i de stora delstaterna, där det viktigaste är att vara uthållig och få det egna partiets stöd gentemot andra kandidater från samma parti.
Till Clintons nackdel talar att hon polariserar väljarkåren och gör det lättare för republikanerna att enas inför det slutliga valet.

Med det vill jag inte ha sagt att Hillary Clinton är den givna segraren hos demokraterna, det är långt ifrån säkert. Men hon har ett robustare, mer beprövat kampanjupplägg.

Därför är det nog helt avgörande för Barack Obamas chanser att bli nominerad att han behåller den anmärkningsvärt positiva, elektriska stämningen kring sin kampanj trots nederlaget i New Hampshire.

Hos republikanerna är läget så öppet att det nästan är omöjligt att göra någon vettig analys. Den kandidat som gynnas mest av osäkerheten och de växlande opinionerna är utan tvekan Rudy Giuliani.
Hade någon av hans motståndare kommit ut ur Iowa och New Hampshire med två övertygande segrar och entydigt stöd hade Giulianis djärva chansning att stanna på läktaren under de första primärvalen fallit platt. Nu är han fortfarande en fullt tänkbar slutsegrare.

Kommunalrådet Lennart Holmlund (s) riktar i dag på sin blogg invändningar mot tisdagens huvudledare i VK om Umeås låga placering i en ny undersökning av kommunernas företagsklimat.

Hans invändningar kompletterar den gamla vanliga visan: allt är frid och fröjd, undersökningar som säger något annat är missvisande, kritiker som kommer med invändningar har fel eller ljuger eller är bakåtsträvare eller är konspiratörer, men tack och lov har Lennart Holmlund själv läget under kontroll.

Ack, ja.

Lennart Holmlunds problem är att det han säger ena dagen inte hänger ihop med vad han säger nästa dag.

Han har slutit upp bakom ett nytt, mycket ambitiöst befolkningsmål för Umeå - 200 000 invånare till 2050 - han återkommer ständigt till hur staden ska förändras och inte fastna i det som varit och han nynnar oftare är någon annan på sin slogan: Vi vinner i Umeå.

Jag vet inte hur informerad Lennart Holmlund själv är, men han har säkert skickliga medarbetare som kan tala om för honom att de ambitionerna - från 111 000 invånare i dag till 200 000 invånare om bara några decennier, stora förändringsprojekt i en vinnande stad - i sin brådska och storleksordning äger väldigt få motsvarigheter.

Ambitionerna är utmärkta, men de kräver också mycket. Målsättningarna är spännande, men de är bara realistiska om det politiska ledarskapet är berett till den nödvändiga självkritik som krävs för att en kommun ska kunna ta språnget upp på en helt ny nivå.

Ska Umeås visioner förverkligas räcker det inte för staden att vara lite sämre, lika bra eller obetydligt bättre än andra motsvarande städer; Umeå måste vara mycket bättre, anmärkningsvärt framstående, i absolut nationell toppklass när det gäller även en sådan viktigt sak som företagsklimatet.

I det ljuset ska undersökningar om företagsklimatet ses där Umeå hamnar på medelmåttiga placeringar.

Om Lennart Holmlunds mål är att lämna efter sig en stad som efter år av tillväxt nu långsamt når sin gräns och övergår i en fas av stagnation, på en i och för sig hygglig nivå, är hans analys och reaktion begriplig.

Om hans mål däremot är att Umeå ska växa och utvecklas ytterligare är hans analys och reaktion mycket problematisk, ett av de stora hindren för Umeås fortsatta tillväxt.

Lennart Holmlund faller hela tiden i fällan att inför all kritik om problem och missförhållanden låsa fast sig vid en självbelåtenhet och "det är bra som det är"-attityd nästan utan gränser. Det är som ofta påpekas både skadligt för debattklimatet och hämmande för utvecklingen.

Det är en hållning som ofelbart leder till stagnation.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om hur regeringsskiftet gynnat Umeå universitet:

'Regeringsskiftet gynnade Umeå universitet

Sedan regeringsskiftet 2006 går den nationella högskole- och forskningsdebatten Umeås väg.
De reformer alliansen initierat eller utlovat gynnar själva grundvalarna för Umeå universitets starka ställning, regionalt och nationellt: etablerad och bred verksamhet, vetenskapliga framgångar, spännande, händelserika forskningsmiljöer och internationella möjligheter.

I ett läge när socialdemokratins vilseledande och hårt kritiserade högskolepolitik helt tappat styrseln innebar regeringsskiftet att nya idéer och nya perspektiv fick chansen i rättan tid.

Efter år utbyggnader och ensidigt kvantitativa mål måste svensk högskolepolitik det kommande decenniet målmedvetet prioritera kvalitet och konkurrenskraft för att hitta rätt balans mellan utbud och innehåll.
Och efter år av alltmer slentrianmässig politisk klåfingrighet är lärosätena i stort behov av större självständighet och markerad frihet från otillbörlig och hämmande styrning.
I båda de avseendena var alliansens seger och socialdemokratins förlust i förra valet av avgörande betydelse för Sveriges framtid som utbildningsnation.

Regeringen har inte gjort allt den borde och får akta sig noga för att förlora tempo och initiativkraft senare under mandatperioden. När nästa val tornar upp sig i horisonten är faran stor att rubrikvänliga plånboksfrågor tar över all uppmärksamhet. Forskningspolitiska ansatser anses, sorgesamt nog - vilket både medier och medborgare borde ägna en sekunds självkritik åt - inte vara något som kan bära en valkampanj.

Ändå kanske förändringarna som sker på det området tillhör det väsentligaste alliansen genomdriver för framtida jobb, tillväxt, konkurrenskraft och välstånd.
Och utan att underskatta problemen som finns (allvaret i debatten om humanioras ställning och utsikter ska nog inte underskattas) eller förväxla högstämda tal om höga ambitioner med en alltid mycket mer krånglig verklighet, så tillhör Umeå universitet, som ett av de etablerade och högt ansedda lärosätena, vinnarna.

De skiftade perspektiven bekräftades av måndagens utspel från Globaliseringsrådets huvudsekreterare Pontus Braunerhejlm om att kvalitetskriterier i långt högre grad ska styra hur de statliga forskningsmedlen fördelas. Umeå universitets styrelse framförde häromveckan liknande åsikter på VK-debatt.
Och Umeå lyfts också fram av Braunerhjelm tillsammans med Uppsala, KTH och Karolinska Instituet som exempel på universitet som skulle gynnas av en sådan förändring.

Balticgruppens donation till universitetet på 100 miljoner kronor i slutet av förra året kommer därför symboliskt i ett skede av ny begynnande kraftsamling inom svensk högskole- och forskningspolitik.'

I dagens huvudledare skriver vi om regeringens utlovade omreglering av apoteksmarknaden.

I en signerad text på dagens ledarsida kommenterar jag julhelgens opinionsmätning i VK och gör en liten betraktelse kring opinionsläget nationellt:

'Om opinionsundersökningar lokalt och nationellt

När jag läser ifatt lite efter en ledighet kring jul och nyår upptäcker jag att den opinionsundersökning som VK presenterade under julhelgen om Umeåbornas syn på kommunalråden har väckt en hel del debatt och ifrågasättanden: hur ska resultatet egentligen tolkas?

Det enkla svaret är givetvis, när utrymmet för tolkningar är så stort som i det aktuella fallet, att det beror på vad man jämför med, vilka utgångspunkter man har och vad man vill se.

Med sådana reservationer ska alla tolkningar av opinionsmätningar behandlas. Eftersom antalet lokala undersökningar är så begränsat är utrymmet för fullt rimliga, men trots det motstridiga tolkningar extra stort. Just det kritiska meningsutbytet kring siffrorna är mätningarnas yttersta syfte.

Och på tal om opinionsundersökningar: även nationella mätningar tecknar en lätt motstridig bild inför 2008.

Vad som står utom tvivel är förstås att oppositionen har ett stort övertag över allianspartierna. Men vad ingen riktigt lyckats förklara är varför.
Socialdemokraterna saknar regeringsalternativ och har inte presenterat någon egen, sammanhängande politik på något av de områden där man misslyckades i maktställning.

Förklaringen kan alltså inte vara sakpolitisk.

Undersökningar där statsråden betygssätts individuellt visar också tydligt att regeringen där får klart godkänt jämfört med socialdemokratiska föregångare.

Min föga originella tolkning av detta är att alliansens linje när det gäller att främja jobb, motverka utanförskap och reformera skolan, fortfarande går hem i sak, men att alliansen - under trycket från den socialdemokratiska världsbild som styr mycket av det offentliga samtalet - misslyckats med att gemensamt försvara politiken, engagerat påminna om att reformer behövs för att motverka missförhållanden socialdemokratin lämnat efter sig och med självförtroende ifrågasätta den hemlighetsfulla oppositionen.

Den motsatta situationen hade varit värre: att opinionssiffrorna varit uppblåsta men sakpolitiken ratats, att man lyckats väl med att förklara en långsiktigt impopulär politik istället för som nu misslyckats med att försvara en i grunden gångbar politik.

Så det kommunikativa misslyckandet under 2007 gömmer kanske paradoxalt nog ett litet ljus i ett dystert opinionsläge för alliansen inför 2008. Det finns utrymme för skärpning och bättring.'

I dagens huvudledare skriver vi om bristerna i Umeås företagsklimat: 'Dålig reklam för Umeå'.

På dagens ledarsida skriver jag en kortare, signerad betraktelse kring turism med nedslag hos både Mumintrollen och Vem älskar Yngve Frej:

'Om Mumindalen och hatade, älskade turister

Storumans höga placering i rapporten Turismen i Sverige 2007 påminner om att turismen för Västerbotten inte bara är en sedan långa tider etablerad bransch, utan också en ständig möjlighet för framtiden.
Det är aldrig givet av en region tar, vill ta eller bör ta de chanser som finns. Varje glesbygd har ett komplicerat förhållande till turism: å ena sidan möjligheter till inkomster och jobb, å andra sidan nervositet för, kanske bittra erfarenheter av, förlorad identitet och konstlade miljöer.

En oemotståndligt vacker scen i filmatiseringen av bortgångne Stig (Slas) Claesons Vem älskar Yngve Frej fångar problematiken: Pettersson har rott ut på sjön med ekan i sommarnatten och säger till Anita:

"Så här ser det alltså ut i Sverige, en riktig sommarnatt. Vet du det, Anita, du och jag är de två sista människorna som kommer att få uppleva det här med egna ögon."

Sedan beskriver han målande och ironiskt hur sjön skulle kunna gestaltas för turiständamål; den rofyllda, övergivna glesbygden som idyll och turismen som hot.

Under julhelgerna rullade också Mumintrollen på dvd:n hemma. Ett avsnitt handlar om hur några exploatörer kommer till Mumindalen på jakt efter en varm källa som de vill bygga en hotellverksamhet kring. Nervositeten sprider sig bland dalens invånare: Turister i Mumindalen, säger Muminpappan, snart börjar de sälja glass och korv också och jag vet inte vad.
Och på invändningen att en varm källa kunde vara bra för hans onda ben svarar han: hellre är jag utan turister och har lite ont i benet.
Bara Sniff är entusiastisk och drömmer om att hyra ut handdukar till alla badande. Hans attityd framställs inte som förebildlig.

Men turism är förstås i grunden något positivt, ett nyfiket resande; en ort med självförtroende ger turismen den prägel invånarna själv önskar: genom att varsamt vårda en identitet, eller genom att låta en identitet förändras av nya intryck och influenser.'

Jag ska inte överdriva kommenterandet av den amerikanska valrörelsen här på bloggen, men några reflektioner ändå så här innan primärvalet i New Hampshire accelererar hela processen ytterligare.

Det finns en sådan uppsjö av information och initierade kommentarer varje dag, både svenska och amerikanska, att den som vill följa det som sker mer i detalj och på ett seriösare sätt än en del stereotyp svensk nyhetsrapportering har alla möjligheter i världen.

Aldrig har det varit så lätt och så roligt att vara intresserad av ett amerikanskt presidentval på distans. Och om man inte har följt eller läst på om den inrikespolitiska utvecklingen i USA så noga de senaste åren är det kommande presidentvalet, framför allt de kommande primärvalen, en chans att se gamla strider både gå i repris och fräschas upp under 2008.

Primärvalskampanjerna i år sammanfattar decennier av identitetsproblem, motsättningar och erfarenheter i amerikansk politik, både hos demokrater och republikaner.

Religionen är förstås ett dominerande tema, den här gången framför allt hos republikanerna. Baptisten, tidigare guvenören i Arkansas, Mike Huckabee är så djupt religiös och så extrem i delar av sin åskådning att han i intervjuer och framträdande nu kämpar för att tona ned den profilen och undvika stämpeln som ovalbar på grund av religion. Grejen med honom är att man måste lyssna tillräckligt länge på honom för att upptäcka hur problematisk hans åsikter är på vissa områden: långa stunder kan han låta som en ganska vettig, balanserad och sympatisk republikansk politiker, men sedan får han en fråga om exempelvis homosexuella och svaren får det att svartna lätt för ögonen. Jag har svårt att se honom vinna sitt partis nominering och ännu svårare att se honom vinna det slutliga presidentvalet.

Mormonen Mitt Romneys kampanj har också av många analyserats på temat: är kandidatens religiösa tillhörighet i det här fallet en styrka eller en svaghet (vilket de flesta nog ändå tror) när det gäller möjligheterna att vinna val på många håll i landet? Jag tipsade häromdagen om en artikel i New York Review of Books som utvecklade temat lite.

För Rudy Giuliani är utmaningen omvänd: att övertyga de konservativa, religiösa falangerna inom det republikanska partiet om att han är värd deras röster trots sitt struliga privatliv och sina relativt liberala åsikter i livstilsfrågor, exempelvis angående homosexuella och aborter. Det som gör honom till en intressant och ovanligt republikansk kandidat kan alltså bli ett hinder för honom när det gäller att överhuvudtaget bli nominerad av det egna partiet. Och hur han skulle klara sig i en duell mot exempelvis Barack Obama eller Hillary Clinton, vilken mobilisering av republikanska partiaktiva han skulle kunna åstadkomma, är väldigt osäkert.

John McCain, veteranen som av många uppfattas som för gammal men också av många uppfattas som en av de mest sympatiska kandidaterna, är den kandidat som tydligast bär med sig ett arv från Vietnamkriget och representerar något slags kontinuitet i den utrikespolitiska- och säkerhetspolitiska analysen, mycket mer traditionellt än George W Bush. Han framstår som övertygande och kompetent i utrikespolitiska diskussioner, men om hans Vietnambakgrund tynger eller lyfter hans kampanj i slutändan återstår att se. Om de amerikanska väljarna vill se förnyelse i Washington är det, rättvist eller inte, knappast till McCain de kommer att vända sig. Någon ny generation med nya perspektiv representerar han inte.

Hos demokraterna har mycket av debatten handlat om just förändring vs förnyelse där framför allt Barack Obama men också John Edwards kampanjat hårt på förändringstemat medan Hillary Clinton mer knutit an till sina breda erfarenheter och sin mer omfattande meritlista.

Det är svårt att se hur John Edwards skulle kunna lyckas vinna nomineringen i konkurrensen mot Obama och Clinton, även om han lovat att fortsätta med sin kampanj även bortom ett nederlag i New Hampshire.

Förnyelsens kandidat i det demokratiska primärvalet är istället Barack Obama. Hans styrka är det som var Bill Clintons styrka 1992: en relativt ung, mycket entusiasmerande och karismatisk kandidat som står fri från gamla trätor i Washington och som med större trovärdighet än andra kan påstå sig vilja sätta en ny och egen dagordning. Det faktum att han skulle bli den första svarta presidenten är, tror jag, något som talar till hans fördel både i primärvalet och i ett eventuellt slutligt presidentval.

Clinton skulle om hon vinner bli historisk som den första kvinnliga presidenten. Men hon är också något av det demokratiska etablissemangets kandidat och uppfattas inte bara av journalister som en fortsättning på Bill Clintons 1990-tal.
Det som gör henne till den förmodligen mest kompetenta kandidaten och brett respekterad är också det som gör henne omstridd och kan bli det som får även varma anhängare att satsa på något som inte väcker gamla motsättningar och uttjatade debatter till liv på nytt i amerikansk inrikespolitik.
Lyckas hon inte övertyga om att hon är mer än etablissemangets säkra kort får hon svårt att stå emot Obamas utmaning. Mot Clinton talar också att en seger för henne skulle ge Vita Huset klart dynastiska drag, vinner hon kommer familjerna Bush och Clinton år 2012 att ha innehavt presidentposten under 24 års tid. Det kan vara en större nackdel för henne i det slutliga presidentvalet än i det demokratiska primärvalet.

Själv, avslutningsvis, hoppas jag på Clinton eller Obama som slutsegrare i presidentvalet. Som republikansk motkandidat skulle jag helst se Rudy Giuliani eller John McCain.

I dagens huvudledare skriver vi om den nya arbetsförmedlingen.

Den här veckan är det Miriam Nordfors som kommenterar några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick'. Det handlar bland annat om Nato och EU.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om det ökade antalet utdrag ur belastningsregistret och allas rätt till en andra chans:

'Värna allas rätt till en andra chans

Hur ett samhälle ser på människor som avtjänat sina straff säger mycket om hur samma samhälle ser på människor överhuvudtaget.
Sveriges Televisions Aktuellt uppmärksammade i veckan den kraftiga ökningen av utdrag från belastningsregistret efter uppmaning från arbetsgivare som skett på senare år.
Utöver de 100 000 personer som kontrollerades inför jobb i branscher - skola och barnomsorg - där lagstiftningen på goda grunder kräver en kontroll av tidigare sexual- och våldsbrott, så begärde ytterligare 100 000 ut uppgifter om sig själva för att bevisa inför tilltänkta arbetsgivare, i branscher där en sådan arbetsgivarkontroll inte är tillåten, att man är ostraffade.
Den kraftiga ökningen i fler branscher än lagstiftningen pekat ut fogar sig till en allmän trend i samhället av kontroll, omfattande övervakningsiver och inskränkt personlig integritet.

Ann-Charlotte Marteus skrev träffande i Expressen häromdagen om den trygghetens tyranni som hotar om förebyggande säkerhetstänkande går över styr:

"Total säkerhet är alltid en hägring, och den går sannerligen inte ihop med medborgerliga fri- och rättigheter. Vi har rätt till integritet, rätt till våra hemligheter, rätt till en andra chans. Vi är således så illa tvungna att lita på varandra samtidigt som vi måste vara vaksamma, medvetna om att risker är en del av livet."

Det är frågeställningens hjärtpunkt: Vågar vi öppna oss för den komplexa utmaningen att i utgångsläget möta varje enskild individ som just en individ, inte som representant för en enskild kategori, att våga den tillit och det förtroende som en demokrati och rättstat kräver, att bejaka och hålla fast vid en positiv, förlåtande människosyn också i ögonblick när andra instinkter kanske vrålar emot?

Vi måste - absoluta tankekategorier och farliga illusioner om det in i minsta detalj riskbefriade trygghetssamhället används alltför ofta som alibi för att prioritera ned viktiga principer på vilka den rättsäkra, toleranta, liberala demokratin måste vila.

Principen om allas rätt till en andra chans är därför en utmärkt utgångspunkt för att diskutera inte bara ett samhälles förebyggande arbete mot brottslighet, rättsskipning när brott skett och kriminalvård efteråt, utan också ett samhälles grundläggande prioriteringar och människosyn.

Värnandet av rätten till en andra chans kräver att vi avvisar drömmen om det skenbart totala trygghetssamhället där varje riskfaktor och störande avvikelse eliminerats en gång för alla, och att vi vägrar livstidsstämpla individer i en oförsonlig hållning som inte lämnar något utrymme för vare sig människors misstag och svagheter eller människor förmåga till utveckling, mognad och förändring.

För det är viktigt att skilja mellan å ena sidan kamp mot brottslighet och tydliga straffkonsekvenser och å andra sidan rätten till nya och fördomsfria chanser när straffet väl är avtjänat.
En bredare uppslutning bakom de grundläggande principerna underlättas givetvis om rättssamhället rent allmänt upplevs fungera tillfredställande.

Samhället måste ha en tuff inställning till brott och kriminalitet. Stora resurser och högeffektiv organisation måste ställas till rättssamhällets förfogande för att brott ska kunna klaras upp och få konsekvenser. Jag delar åsikten att det ibland funnits en slapp, bagatelliserande och naiv inställning till kriminalitet i den svenska debatten; stundom nästan en romantisering, i grunden djupt fördomsfull, av exempelvis brutala gäng utmålade som offer för sina miljöer - en skymf mot alla andra som lever och kämpar i samma miljöer.
Polisens insatser och närvaro, och möjligheter till insatser och närvaro, har haft sådana brister att förtroendet nu, som en ny undersökning från Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier visar, är det lägsta på tio år.

Och både den så viktiga kriminalvården som den så viktiga förebyggande arbetet på olika områden har varit av högst växlande kvalitet under de senaste decennierna.
När rättssamhället sviker, eller upplevs svika, sprider sig lätt den typ av nervositet som får kontrollnoja och likgiltighet inför integritetsfrågor till följd. Det finns därför inte någon motsättning mellan att efterlysa bättre, mer konsekvent brottsbekämpning och ett orubbligt försvar av rättssäkerhet och humanistisk människosyn.

Jag vill inte förneka att det finns ett antal fall av mycket svåra gränsdragningar där principer och värden står mot varandra utan att det finns något givet svar på hur man bör gå tillväga.

Men börjar vi kompromissa mer än i yttersta undantagsfall med principer som den om rätten till en andra chans för alla tornar ett kontrollsamhälle upp sig som i sitt absoluta tänkande och sitt stämplande av människor nog är långt farligare än någonting ett lugnt, principfast, liberalt rättssamhälle någonsin kan medföra.'

Ett av de tristaste och mest talande värderingsskiftena på senare år i svensk debatt rör synen på den personliga integriteten.

Hur kan det komma sig att en sådan likgiltighet och aningslöshet inför integritetsfrågor brett ut sig i det svenska samhället?

När jag var ung (eller yngre, beroende på hur man ser det) uppstod det ofta diskussioner redan när något formulär krävde att man angav sitt personnummer.
Övervakningskameror var djupt kontroversiella. Det fanns en sund misstro och oro inför tanken på ett framväxande kontrollsamhälle där makthavare, samtida och framtida, genom att samla in uppgifter i olika typer av centrala system om de så önskade skulle kunna krympa enskilda medborgares integritetssfärer till ett minimum.

Varje förslag i den riktningen väckte inte bara en principiell debatt bland professionella opinionsbildare och någorlunda ideologiskt medvetna politiker, utan utlöste bredare försvarsreaktioner.

I dag föreslås och genomförs långtgående integritetskränkande åtgärder på en rad områden - avlyssning, insamling av uppgifter, total och detaljerad kartläggning av människors kommunikation - utan att den allmänna opinionen reagerar överhuvudtaget.

Finns det en tendens går den snarare i motsatt riktning: förslagen välkomnas som nödvändiga och oproblematiska i den helt principlösa andan av att den som sköter sig inte behöver frukta att staten potentiellt vet allt.

Det kan visa sig vara en av vår tids största illusioner.

Integritetsfrågor är inte enkla och det är inte givet i alla lägen hur avvägningar bör göras mellan exempelvis integritetsskydd och brottsbekämpning.

Men varje sådan avvägning borde just därför röra upp heta debatter och starka opinioner, långt starkare än de som vaknar till liv på andra politiska områden redan när någon minimal förändring genomförs.

Orsakerna till att så många i Sverige verkar bekväma med tanken på att få sin integritet kränkta av en statsmakt kan vara många, både rimliga och svårsmälta: rädsla för och engagemang mot terrorism och grov brottslighet, en naiv tilltro till den goda, snälla överheten som bara vill väl, en fascination inför den tekniska utvecklingens möjligheter som inte vägs upp av en medvetenhet om vad den kräver i form av integritetsskydd, en bristande medborgarkänsla underblåst av mångåriga makthavares retorik som gått ut på att motverka att den enskilda medborgaren värdesätter makt över den egna tillvaron och att underblåsa människors känsla av att stå i en passiviserande, skuldmedveten beroendeställning till staten.

Vilken förklaringsmodell man än väljer borde slutsatsen bli att debatten om det framväxande kontrollsamhället borde vara långt häftigare och engagemanget för den personliga integriteten betydligt djupare än vad som är fallet i dag.

För den som är intresserad av religionens komplicerade betydelse i amerikanska presidentval kan den här artikeln av Gary Wills i New York Review of Books vara intressant: 'Romney and JFK: The Difference'.

På dagens ledarsida har jag en krönika om det amerikanska presidentvalet som nu drar igång på allvar och om varför det fascinerar så många:

Den amerikanska valrörelsen fascinerar
Bläddrar man igenom kvällstidningarnas sportsidor kan man av mängden Premier League-nyheter lätt få intrycket att man av misstag greppat en Londonutgåva, alternativt snabbt dra slutsatsen att en generation sportjournalister hjärntvättade av Tipsextra-nostalgi slutligen löpt amok.

Och kikar man på de svenska dagstidningarnas ledarsidor gör mängden analyser av amerikansk politik det uppenbart hur många wannabe-världsreportrar som huserar där i väntan på jobb vid, beroende på ideologisk tendens, New York Times, Wall Street Journal eller Washington Post.

Jag är förstås, helt och fullt, en av dem. När jag i går gick till jobbet första dagen efter julledighet stängde jag ute trafiken med ett par stora hörlurar där inte Ekot, SR Västerbotten, Studio Ett eller ens Spanarna underhöll, utan där Face the Nation-intervjuer med presidentkandidaterna John Edwards, Barack Obama och Mike Huckabee dånade som podradio.

Det var inte research för den här krönikan, jag lyssnade enbart för nöjes skull; för spänningen, analyserna och spekulationerna, lite grand som man följer en tv-serie. Jag är inte ensam. Framför allt de amerikanska presidentvalen fascinerar och engagerar svenska samhällsintresserade på ett sätt som går långt utöver det rena och i sig höga nyhetsvärdet.
Det finns flera ofta framlyfta orsaker till detta: historiska, språkliga och mediala.
Men även det amerikanska valsystemet, den speciella valrörelse som partier och kandidater bedriver, skapar en närhet, en öppenhet, en mängd information och en utdragen debatt som få andra länder kan skryta med.

Ingen kandidat kan gå igenom ett amerikansk presidentval utan att i förväg bekänna färg, ta sig an alla typer av frågor och bevisa en mängd egenskaper som exempelvis svenska partiledare valda i slutna, tysta och räddhågade processer först behöver visa upp långt senare.
Som The Economist noterade i en ledare häromveckan ger primärvalen amerikanerna möjlighet att fatta ett friare och mer välgrundat beslut än medborgarna i andra demokratier någonsin kan.

Det är en överdrift och det är definitivt ingen garanti - som vi sett i de senaste två valen - för att beslutet blir lyckat. Och amerikansk politik har en andra problem med lobbying och pengaströmmar - inte helt olika dem vi sett i Sverige under många år av socialdemokratiskt maktinnehav - som blir tydliga under en valrörelse. Men med tanke på de många fördomar som finns, vid sidan av berättigad kritik, mot den amerikanska politiken kan det vara på sin plats att påminna om förtjänster som också hör till helheten.

Nu drar 2008 års amerikanska presidentval igång på allvar. Det återstår mycket innan partierna har sina kandidater klara, men redan den kommande veckans primärval kan ge ett första besked om vilka som har initiativet.

Kommer Clinton eller Obama ut ur Iowa och New Hampshire med vind en i ryggen? Får John Edwards sitt nödvändiga genombrott? Och hos republikanerna: är Mike Huckabees kampanj tillräckligt uthållig, kan nästan uträknade John McCain komma tillbaka, är Rudy Giulianis strategi att hoppa över de inledande delstaterna klok eller fatal och hur nationellt valbar uppfattas Mitt Romney vara?
Något är det med detta val som stimulerar spekulationer och kittlar intresset.

På dagens ledarsida försöker vi med lite glimt i ögat åter att testa nya grepp för att hålla ledargenren levande genom en underledare som vi kallat 'Ledarsidan stämmer instrumenten inför 2008'.

Upplägget går inte att återge på något vettigt sätt i bloggform, men den som har tillgång till papperstidningen får gärna beskåda detta tillfälliga formexperiment som förstås också är en lätt ironisk lek med ledargenren på metanivå.

I dagens huvudledare skriver vi om den besvärliga situationen med långa väntetider inom landstinget.

Nu är jag tillbaka i matchen igen första arbetsdagen efter en julledighet där jag lyckades koppla bort nyhetsflödet nästan helt (vilket gjort gott på många sätt), men blev mycket besviken på SVT:s Strindbergsdrama.

Och det är förstås ett givet ämne för årets första blogginlägg från min sida:

Med tanke på den uppsättning begåvningar, några av de allra bästa, som samlats till satsningen hade jag höga förväntningar på hela projektet.

Men tyvärr och överraskande nog kändes det hela väldigt traditionellt, ängsligt, kostymposerande, kulissartat och trevande - som om 1800-talets Stockholm och August Strindberg gjort alla inblandade nervösa för att göra fel och försiktiga i umgänget med teman, miljöer och själva tv-dramats normer.

Det var kompetent genomfört förstås, men jag hade hoppats på långt mer än så, något riktigt levande, virvlande och nyskapande som skulle föra den rika svenska tv-dramatraditionen in i 2000-talet.

Satsningen utstrålade en del av det som ofta är problemet även med svensk teater: bristen på förnyelse och en oförmåga att - om jag får låna ett uttryck från kulturchefens nyårstal här i Umeå - 'släppa sargen'.