Svårt att väcka entusiasm för regioner i Sverige

Av , , 1 kommentar 0

Kanske visar oenigheten, de motstridiga beskeden och den ganska halvhjärtade och inte särskilt övertygande kompromissen i Regionbildningskommittén att hela regiontanken är svårförverkligad även här uppe i områden som rimligen borde vara mycket angelägna om att ta chansen att skapa något spännande och konkurrenskraftigt.

Det saknas en naturlig regiontradition i Sverige, det finns ingen riktig regionskänsla som är omfamnad och djupt känd. De strukturer som vuxit eller tvingats fram har ofta varit tröga, halvhjärtade och fyllda av inneboende konflikter. Och när de ska ersättas med andra håller det inte hela vägen.

Möjligen är det den slutsats som man nu tvingas dra på nytt när regionfrågan tycks gå ett trist öde till mötes trots att insikterna om vad som behövs finns hos de flesta.
Man kan inte tvinga fram ett samarbete, och måste man tvinga fram det har det dåliga utsikter att bli bra. Låsningarna, prestigen, lurpassandet på varandra och oförmågan att samla Norrland till gemensam organisatorisk ansträngning på det här mer omfattande sättet verkar starkare än förhoppningarna om vad en storregion skulle ge för möjligheter.

Det finns en del invändningar att rikta även mot storregionstanken: om den verkligen skulle stärka demokratin är högst tveksamt, den skulle befästa en mellannivå som kanske inte behövs i den formen och den skulle fortsatt indirekt hålla ett konstlat länstänkande vid liv.

Men ska en ny regionsbildning göras och få positiva effekter – för sådana finns det också goda skäl att tro på – får den inte göras halvdant, veligt och sjabbligt.
Den lösning som nu presenterats – som alltså överger tanken på en storregion i ordets rätta bemärkelse – uppfyller de negativa kriterierna och verkar inte väcka någon större entusiasm någonstans. Det är ett dåligt utgångsläge för ett förslag med dåliga utsikter att bli framgångsrikt.
Men kanske är inte sista ordet sagt ännu?

Längst inne skriker en doktorand om att få komma ut…

Av , , Bli först att kommentera 0

Häromdagen höll George W Bush det årliga State of the Union-talet i Washington.

Jag har fördjupat mig i State of the Union som teatral händelse under ett antal år som student och doktorand i teatervetenskap. Det är en fascinerande ritual med djupa traditioner, som säger mycket om hur politik bedrivits och bedrivs och hur synen på presidentrollen utvecklats och förändrats genom decennierna.

Jag ska inte tråka ut er, bara litet grand:

Så här står det i författningen: ‘He [the president] shall from time to time give to the Congress Information of the State of the Union, and recommend to their Consideration such Measures as he shall judge necessary and expedient.’

George Washington höll det första State of the Union-talet 8 januari 1790 och läste upp det personligen inför kongressen. Efterträdaren John Adams var också personligen närvarande för att hålla talet.

Thomas Jefferson däremot tyckte att ritualen, i synnerhet med tanke på det underdåniga mottagande som presidenten fick, hade för starka monarkistiska drag. Han skrev istället ned sitt första State of the Union-meddelande (1801) på papper och skickade kopior till kongressen.

Som Toby Ziegler så träffande säger i tv-serien West Wing på frågan om presidentens konstitutionella plikt när det gäller State of the Union:

"He is required to give congress information of the state of the union. If he buys congress a subscription to the Wall street Journal he has fullfilled his constitutional duty"

Först 1913 (Woodrow Wilson) var en president åter på plats vid State of the Union, vilket reflekterade inte bara ett nytt sätt bedriva politik (inlett i hög grad av Theodore Roosevelt och fullföljt av Wilson) utan också en ny och mer positiv syn på presidentrollen och presidentmakten i det nya seklet.

Men även efter det valde flera presidenter att vissa år återgå till den skrivna formen utan att hålla tal.
Herbert Hoover (1929-1932) meddelade sig under hela sina presidenttid skriftligt till kongressen när det var dags för State of the Union. Och även senare har det förekommit vid enstaka tillfällen att presidenter uteblivit, men då oftast av speciella skäl.

Själva begreppet State of the Union präglades först och framför allt av Franklin D Roosevelt, tidigare hade man talat om "the President’s Annual Message to Congress".

Första State of the Union-tal att förmedlas via radion var Calvin Colidges 1923.
Harry Truman var den förste vars tal även sändes ut i live-tv (1947).
Lyndon B Johnsons tal 1965 var det första som sändes ut på bästa sändningstid.
Och George W Bushs tal 2002 var det första som sändes ut live via internet.

Men som sagt, jag skulle ju inte tråka ut er utan hejdar mig innan jag börjar förvandla bloggen till en del av min pausade avhandling.

Vad jag ville blogga om var detta: sådana här incidenter bekräftar min tes om att hela ritualen är något långt mycket mer än bara ett tal eller bara ett uppträdande av presidenten.
Det finns många scener, många aktörslager och många olika typer av publik under State of the Union. Och det är logiskt att ögonblicket när Clinton och Obama undviker/missar/glömmer att titta på varandra leder till en politisk debatt och ingående tolkningar i medierna.

Ett nederlag som gynnar de första, inte de största

Av , , Bli först att kommentera 0

Rudy Giulianis nederlag i republikanernas primärval i Florida kommer sannolikt att få konsekvenser för ett antal presidentvalskampanjer framåt.

Hade strategin med att hoppa över de inledande delstaterna för att satsa allt på Florida och supertisdagen lyckats skulle det, som många påpekat, ha underminerat betydelsen av de tidiga nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire. Då hade vi med säkerhet fått se helt andra upplägg på primärvalskampanjerna nästa gång – koncentrerade satsningar på de största, inte de inledande, delstaterna.

Men i och med Giulianis anmärkningsvärda fiasko kan effekten bli den motsatta – att ingen kandidat de kommande valen vågar hoppa över alla de inledande delstaterna. Frågan är hur lyckat det är egentligen?

En annan slutsats man kan dra är att de nationella opionunsundersökningarna månader innan primärvalen dragit igång säger väldigt lite om utgången.

Rudy Giuliani har haft mycket höga siffror nationellt under lång tid, men när det blev allvar av fanns inte stödet där. Även Hillary Clinton brottas – om än i mindre utsträckning – med samma fenomen: hon såg ut att vara den givna nomineringen innan primärvalen, men valkampanjerna på plats i delstaterna har förändrat läget.

Det är symboliskt att hon gjorde väldigt bra i från sig i Florida där ingen kampanj förts, men haft det tuffare i de delstater där Barack Obama varit starkt närvarande.
Nu talar väl en del för att Hillary Clinton ändå tar hem demokraternas nominering till slut, men frågan är om inte Barack Obama i dagsläget känns som ett starkare kort för demokraterna i en duell med exempelvis John McCain.
När hade demokraterna två så starka presidentkandidater att välja mellan senast? Jag har inte googlekollat det och kanske glömmer några givna i hastigheten, men sponant: JFK och LBJ inför 1960 års presidentval?

Gallerior är lysande uppfinningar för norra Europa

Av , , Bli först att kommentera 0

Och sedan, mer kuriöst, kommer här mitt yrvakna försvarstal till gallerior – som jag är en varm vän av. Detta har alltså inte ett endast dugg med biblioteket att göra, vill jag betona, men för bloggläsare utanför Umeå som undrar vad det är frågan om krävs kanske ändå en förklaring.

Motståndarna till en flytt av Umeå stadsbibliotek har många goda skäl till och ett par riktigt korkade socialistiska argument för sin hållning.

De korkade, socialistiska argumenten handlar om att skulle biblioteket flyttas är handeln intresserad av att flytta in i de gamla lokalerna – läget är centralt och attraktivt.
Det har fått vänstern att reagera så här, om jag får ironisera lite: om det är så att handeln vid en eventuell flytt av biblioteket skulle ta över de gamla lokalerna då är vi emot en flytt av biblioteket redan av det skälet, oavsett vilket behov framtidens bibliotek kommer att ha eller vilken lösning som vore den bästa för bibliotekets ställning. Hellre en sämre lösning för biblioteket än en ny galleri i de gamla lokalerna, ungefär så verkar attityden vara.

Som sagt, det finns många starka argument mot att flytta stadsbiblioteket, kanske visar de sig i slutändan starkare än argumenten för, och det finns många kloka personer som inte alls tror på idén om en flytt men som inte har något emot handel och företagande.

Men det finns också dem som i sin argumentation snarare verkar drivas av ett hat mot gallerior än ett månande om biblioteket.

För mig är frågan om vad som händer eller skulle kunna hända med de gamla lokalerna komplett ointressant när det gäller bibliotekets framtid. Bibliotekets behov av bästa tänkbara lösning är en fråga helt för sig och överlägset högst upp på prioritetslistan – där ska inga kompromisser göras vare sig av omsorg om eller hat mot handel och näringsliv.

Så detta försvarstal till galleriorna har alltså inte med biblioteksfrågan att göra. Men propagandan mot gallerior är som bekant utbredd överallt. Med detta retar jag därför sannolikt upp halva läsekretsen och hela bekantskapskretsen.
Men mitt budskap i radiobloggen nedan är att gallerior är oslagbara uppfinningar för norra Europa med de vintrar som råder här, inte minst ur barnfamiljeperspektiv: