Så har även Uppsala bekänt färg.

Har finanskrisen gjort tiden mogen för en ny eurodebatt i Sverige? Att på ett slags metanivå börja spekulera om att en debatt i ett ämne nog är nära förestående - nästan som vore man inte själv därmed en aktör - är en vanlig inledande strategi från dem som faktiskt vill ha debatten, till och med bland professionella opinionsbildare i dagstidningar...

Med tanke på att utspel om euron kommer med allt tätare mellanrum verkar det faktiskt som om vi kan vara på väg mot en ny eurodebatt tidigare än de flesta anat, något jag skulle välkomna.

Jämför man reaktionerna nu med dem som för ett eller ett par år sedan märks en större lyhördhet i opinionen inför åsikten att frågan åtminstone bör lyftas upp till ny diskussion. Jag tror inte riktigt på ett scenario där euron blir valfråga redan 2010, det känns för tätt inpå den förra folkomröstningen, men tror mycket väl att den kan bli stor under nästa mandatperiod, med ett nytt ställningstagandet i samband med valet 2014.

Man kan diskutera var beslutet ska fattas - men en utredning av jämställdhetsdimensionen i frågan om arbetskläder till förskolepersonal borde kunna vara klar på en kafferast. Hade det varit en manligt dominerad yrkeskategori hade det hela varit löst för länge sedan, utan omständlig beslutsprocess. Bakgrunden till sådana här problem är förstås att en historisk nedvärdering av kvinnodominerade yrken lever kvar i samhällets strukturer.

Det känns som om det borde ha blivit överflödigt att påpeka år 2008, och att debatten inte borde hacka redan på den punkten.

På den punkten borde fler än bara de yttre vänsterpartierna ha varit glasklara i gårdagens fullmäktige.

Närvaro är en förutsättning för det mesta i skolan. På något sätt är det deprimerande att den insikten verkar ha gått förlorad inom den politiska vänstern i Umeå. När man lyssnade till skolkdebatten i gårdagens fullmäktige var det som om vänsterpartierna utgick i från att det ökade skolket (och Anders Sellström, kd, har ju rätt, närvaro verkar ju redan i det pedagogiska upplägget inte vara lika betonat längre) var något oundvikligt och naturgivet som man måste räkna med och kapitulera inför.

Skolk är inget entydigt fenomen och allt skolk har inte samma eller ens allvarliga orsaker, men att dagens situation är otillfredställande och får negativa konsekvenser torde vara uppenbart för alla. Men vänsterpartierna verkar inte tycka att de sociala klyftorna som uppstår i skolan när kunskapsperspektivet nedvärderas, lärarrollen undermineras och närvaron viftas bort som mindre viktig och därmed elever med större behov av stöd och hjälp överges är något problem.

Det låter på dem som om det mest solidariska är att blunda och titta åt något annat håll, i stället för att söka åtgärder som skulle kunna minska skolket, öka närvaron och därmed möjligheten att hjälpa, stötta och lyfta just de mest utsatta, de som har det svårast.

För mig är det en stor principiell skillnad mellan att notera skolktimmar på betyget och att införa ordningsbetyg (vilket jag är emot).

Att notera och redovisa skolktimmar tydligare utesluter inte någon annan åtgärd, men kan i vissa fall faktiskt vara en förutsättning för att stödinsatser ska komma till stånd överhuvudtaget.

Skolfrågor är ett av de svagaste korten för den politiska vänstermajoriteten i Umeå. Det märks i fullmäktigedebatterna hur svårt de har det att få logiken att gå ihop.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om beslutet att säga ja till kulturhuvudstadsansökan i gårdagens fullmäktige:

Bra beslut om kulturhuvudstadsåret i fullmäktige
Det är inte självklart vilken betydelse den politiska uppslutningen och den politiska retoriken utanför själva ansökansprocessen har för en kommuns chanser att bli kulturhuvudstad. Förfarandet är komplext, svårförutsägbart och säkert inte alltid logiskt utifrån de givna kriterierna.

Men om bred politisk förankring och en intellektuellt sympatisk politisk debatt är ett plus, har Umeå bäddat för sin kampanj på ett ansvarsfullt sätt.
En debatt där många representanter för en överväldigande majoritet ska motivera - på både djupt och grunt vatten - varför kommunen ska ge sig in i tävlan om en prestigefylld titel, kan i värsta fall underminera det bästa av koncept genom att avslöja en klyfta i medvetenhet och engagemang mellan "allmänpolitikerna" och den kulturpolitiska ledningen.
Men gårdagens fullmäktigedebatt i Umeå bjöd på en tilltalande blandning av perspektiv och reflektioner kring varför Umeå bör söka, med vilka interna utgångspunkter och hur processen i sig kan bli lärorik och utvecklande.

Mitt intryck var att de flesta kommit ganska långt i förståelsen av vad kulturhuvudstadsidén handlar om, och att beslutet kan karaktäriseras som synnerligen genomtänkt.
Jag tror att det handlar lika mycket om tajming som om rent innehåll. Umeå får nu betalt för att man inledde processen i god tid, lät beslutsunderlaget mogna fram och grundkonceptet vässas och koncentreras lagom till deadline, så att tidiga missgrepp och försummelser kunde korrigeras och förvandlas till insikter, utan att man tappade kontrollen kring frågan eller tröttade ut allmänheten.
Marie-Louise Rönnmark sammanfattade i debattens näst sista inlägg på ett tilltalande sätt vad det bör handla om framöver, likgiltigt om Umeå vinner utmärkelsen eller inte: "Det här är inget enskilt projekt, utan ett förhållningssätt, ett synsätt".

Jag sitter och lyssnar på fullmäktigedebatten i radio - och följer givetvis vk.se:s liverapportering - och ber att få återkomma till ett par av ärendena.

Men ibland är det stor humor att följa de här debatterna, och ibland kanske man bara inbillar sig att det är stor humor.

För en liten stund sedan sade den tålmodiga ordföranden något i stil med (jag minns det inte ordagrant), 'ja, när vi började i dag hade vi 16 interpellationer och om ni tittar i listan så ser ni att vi nu har 13 kvar, de tar vi i eftermiddag'.

Var det bara jag som anade en viss bitande sarkasm i det uttalandet gentemot alltför debattglada fullmäktigeledamöter (välsigne dem) som spränger tidsschemat?

I ett uppmärksammat tal på Book Expo America 2004 lanserade Bill Clinton sina memoarer och gjorde en lysande, om än givetvis förenklad, exposé över USA:s historia och landade i slutsatsen att efter perioder av oro och osäkerhet har USA:

"...always chosen to become a more unified country, and a more inclusive country."

Jag kom att tänka på det när jag hörde Colin Powells motivering för en vecka sedan på Meet The Press varför han stöder Barack Obama:

"On the Obama side, I watched Mr. Obama and I watched him during this seven-week period. And he displayed a steadiness, an intellectual curiosity, a depth of knowledge and an approach to looking at problems like this and picking a vice president that, I think, is ready to be president on day one. And also, in not just jumping in and changing every day, but showing intellectual vigor. I think that he has a, a definitive way of doing business that would serve us well.
I also believe that on the Republican side over the last seven weeks, the approach of the Republican Party and Mr. McCain has become narrower and narrower. Mr. Obama, at the same time, has given us a more inclusive, broader reach into the needs and aspirations of our people. He's crossing lines--ethnic lines, racial lines, generational lines. He's thinking about all villages have values, all towns have values, not just small towns have values."

Jag tror att det är nyckelbegrepp för att, med reservation för att allt ännu kan hända och opinionsundersökningar förblir opinionsundersökningar, förstå läget inför presidentvalet med bara en dryg vecka kvar till avgörandet.

Obamas kampanj har på det hela taget varit inkluderande, tidvis på ett rent entusiasmerande sätt. McCains kampanj har blivit allt mer exkluderande, tidvis på ett rent obehagligt sätt. Det är förhoppningsvis ett skäl till Obamas välförtjänta ledning och möjlighet att rita om den politiska kartan i USA. Om det stämmer, är det hoppfullt.

Som jag var inne på i slutet av min lördagskrönika, men inte hann fullfölja, så kan debatten om ett eventuellt nytt kulturens hus på kajen bli symbolisk för både Umeås styrka och problem, sett ur ett kulturhuvudstadsperspektiv.

Idén med ett nytt kulturens hus på kajen är sympatisk som prioritering, grundtanke och kulturpolitisk inriktning. Jag hör till dem, vilket jag uttryckt flera gånger tidigare här på bloggen, som tycker att det vore välkommet om det gick att finansiera (resurserna är ju inte obegränsade i Umeå, även om alla utspel om nya, stora byggnationer kan ge det intrycket) och få politiskt stöd för en sådan satsning, och som ser fler fördelar än nackdelar med att flytta även stadsbiblioteket från sin nuvarande attraktiva och praktiska, centrala plats till en ny ännu mer attraktiv och fortfarande synnerligen praktisk och central plats - givet att bibliotekets framtida behov under alla omständigheter nödvändiggör en genomgripande förändring av dagens situation.

Men debatten lär bli ovanligt laddad med många olika ingångar. Och bara en del av invändningarna tror jag bottnar i ett motstånd mot själva tanken på ett kulturens hus och en flytt av stadsbiblioteket, även om argument kring närhet, tillgänglighet och traditioner till stöd för ett bibehållande av dagens situation givetvis är både relevanta och tunga, om än inte självklart entydiga.

En del av debatten kommer förmodligen att arta sig till en uppgörelse mot hela planeringspolitiken i Umeå, där ett missnöje som finns med hur det politiska beslutsfattandet går till kulminerar. Kring försvaret av stadsbibliotekets nuvarande läge samlar sig en sådan, målmedveten opinion, väl förankrad i staden och sannolikt starkare bland dem som bott längre i Umeå än bland dem som är relativt nyinflyttade.

Även andra centrala lägen för ett kulturens hus nämns, inte minst bland läsarkommentarerna på vk.se, som skulle kunna vara intressanta. Något av dem kan också komma att samla delar av den kritiska opinionen, om en flytt av stadsbiblioteket till slut framstår som helt nödvändig.

Det är långt ifrån givet hur den här debatten slutar. Jag tror att förespråkarna för ett kulturens hus, med ett flyttat stadsbibliotek som kärna, är väl medvetna om det motstånd som finns. Samtidigt är det förstås inte ett skäl att låta bli att lyfta fram argumenten som talar för projektet. Spännande blir det.

På dagens ledarsida skriver vi även om regeringens forskningspolitiska proposition som presenterades i veckan.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om ett välbekant ämne: Umeås kulturhuvudstadsambitioner, med utgångspunkt i den ansökan som nu är klar och har presenterats, och som jag inte kan annat än berömma.

(Inom parantes sagt, med tanke på att jag skrivit liknande krönikor ett antal gånger under året:
När jag började på VK var jag en svuren motståndare mot onödiga upprepningar. Erfarenheten från två och ett halvt år som politisk opinionsbildare på en dagstidning har fått mig att ändra uppfattning: upprepningar är ofta nödvändiga om man vill lyfta fram ett budskap eller ett resonemang i debatten, även om det sker till priset av leda hos trogna läsare som undrar om man snöat in helt på ett ämne och som vänligt påpekar att de faktiskt förstod poängen redan efter första artikeln.
Har man skrivit om ett ämne bara nio gånger möter man emellertid lika ofta anklagelsen att man ju aldrig skriver om det ämnet.)

Krönikan:

'En kulturhuvudstads eviga dilemma

"Konsten kan inte i Schillers ögon vara nyttig, men det betyder inte att den saknar funktion. Den har betydelse för människans frigörelse och därmed för etiken. Det sköna och det goda hänger samman, helt i enlighet med den klassiska uppfattningen. Det är en föreställning som för övrigt är aktuell ännu i denna dag och som vägleder en stor del av den nutida kulturpolitiken."
Ur Sven-Eric Liedmans bok "I skuggan av framtiden"

Debatten om konstens nytta kontra konsten för konstens egen skull har sannolikt rasat ändå sedan den första grottdansen svepte runt i lägereldens sken någon gång i ett djupt förflutet.
Lika länge har konsten kämpat i kluvenhet mellan längtan efter det fria, oberoende, experimenterande uttrycket och behovet av omgivningens stöd, skydd och erkännande. Och lika länge har makthavare slitits mellan å ena sidan önskan att se kulturen blomstra och skänka glans åt det egna styret och å andra sidan viljan att ha ett ord med i laget när stora summor ska delas ut till dessa besynnerliga, hyperkänsliga, irrationella, beundransvärda, halvgalna, stryktåliga figurer som målar, sjunger, pladdrar, dansar, skriver och skulpterar så rasande intresseväckande, vackert, disharmoniskt, provocerande och angeläget att människor samlas kring dem för att dela och bidra till upplevelsen.

Jag tycker mycket om den kulturhuvudstadsansökan som Umeå lämnat in - både till innehåll och tonfall - och rekommenderar den till läsning. Det är en sådan text som faktiskt blir mer luddig och flosklig när den sammanfattas än den är i sin fulla längd.
Visst, där saknas inte de i sammanhanget oundvikliga givakterna inför det kulturpolitiskt korrekta. Där saknas inte heller skrytet och skenet, det där som umeborna själva nog drar lite på mun åt - "riktigt så där idylliskt ser det ju inte ut". Men det hör till spelets regler. Det förväntas finnas där och det vore ansvarslöst att satsa stora resurser på något som faktiskt är en tävling, utan att sikta på seger utifrån de givna kriterierna.
Sammantaget är Umeås ansökan en aktningsvärd prestation som bekräftar att redan själva satsningen på en ansökan varit givande för kommunen, oavsett utgång, och som ger skäl till optimism inför den fortsatta ansökningsprocessen. Inte minst Open Source-konceptet är briljant i sin enkelhet och dagsaktualitet. Det är en metafor som i ett elegant infall fångar mycket av det bästa i kulturhuvudstadstanken.

"Tänk att de sjunger La Carmagnole på
Drottningholms slott! Är jag inte liberal, vem kan säga annat?"
Konungen i August Strindbergs
Gustav III

Men att läsa igenom en sådan här visionär text är också som att befinna sig i den mörka, varma salongen på teatern eller bion för några timmars föreställning. När det är slut och man går ut på gatan igen möter ofta ett annat och kyligare mörker; vardagen slår över en och bilderna, ljuden, tankarna och känslan av meningsfullhet som föreställningen väckte tonar efterhand bort. Nyckeln för en trovärdig kulturhuvudstad är att upplevelsen utanför presentationen av ambitioner, koncept, projekt och visioner bekräftas av upplevelserna på plats. En kulturhuvudstadsansökan handlar om vad man vill. Att vara kulturhuvudstad, däremot, handlar om det som faktiskt existerar, genomförs och förverkligas.

Umeå vill en massa, på allt fler områden. Ambitioner råder ingen brist på - och jag tillhör dem som välkomnar kaxiga framtidsvisioner, så länge makthavarna är medvetna om skillnaden mellan den bästa av världar-förhoppningar och så här ser det faktiskt ut-prognoser.

Men Umeås problem - inte ur ett ansökningsperspektiv utan ur ett mer långsiktigt perspektiv - är att kommunen börjar få ett växande, internt rykte som nyckfull och svårförutsägbar utspelsstad där en misstro mot politiska besked håller på att bli en medborgerlig grundhållning. Det kan handla om allt ifrån löften om minskade barngrupper som visar sig aldrig ha varit särskilt allvarligt menade, över barnkulturverksamheter som hamnar mellan stolarna, till planeringsprojekt som staplas på planeringsprojekt utan att någon riktigt vet när, var och hur beslut fattas och utifrån vilka premisser.

Bilden av ett slutet politiskt beslutsfattande i nätverk högt upp i hierarkin är en sten som skaver i skon på Umeås tillväxtarbete. Det skapar, berättigat eller ej, en allmän misstro. Politiskt råder långt ifrån open source. När det politiska beslutsfattandet i Umeå hänger upp sig är källkoden bakom processen skyddad som få andra, debattklimatet problematiskt och misstron mot vad som pågår bakom kulisserna utpräglad. Det kastar en skugga över de sympatiska orden om delaktighet och öppenhet. Ambitioner på ett område krockar för eller senare med missförhållanden på ett annat.

För att ta ett exempel: När debatten nu drar igång om ett nytt kulturens hus - en i grunden mycket tilltalande idé - kommer uppdämd och ofta berättigad misstro mot hur beslutsfattandet sker i Umeå att bubbla upp i en fråga som egentligen förtjänar att slippa en sådan ryggsäck. Det går inte att isolera kulturhuvudstadsvisionerna från Umeås politiska vardag. En modig, djärv kulturpolitisk debatt får inte rygga för att diskutera det obekväma lika glatt som det bekväma.'

Jag tillhör dem som gillar den 'nya' typen av coffeshops ännu mer än traditionella kaféer, och måste bekänna att jag inte bara gärna samlar på mig informationsblad om och menyer från alla olika coffeshops jag stöter på, utan därtill äger två Starbucks-koppar inhandlade vid det Starbucks som ligger i närheten av Bahnhof Friedrichstrasse i Berlin.

Därför känns det här som en principiellt oroande tes: 'A Venti-Sized Recession? The more Starbucks a country has, the bigger its financial problems.'

Dock inte för Sverige om man ser Starbucks som en kedja för sig, inte som ett kulturellt samlingsnamn på hela fenomenet. För i Sverige finns väl inte just Starbucks överhuvudtaget?

Om det här stämmer så känns det som att den enda rimliga lösningen drivs igenom. Det här är inte en fråga där regeringen behöver vara överens till varje pris.

'Min kompis har drogproblem. Ange eller överge?' Det var titeln på en samtalskväll på Hamnmagasinet om alkohol- och drogproblem bland ungdomar som jag hade förmånen att få vara samtalsledare för i går kväll.

När vissa norrländska ledarbloggar degar rejält och går på tomgång så behövs det ny energi. Att Tidningen Ångermanlands liberala politiska redaktör Anders Rönmark, återkommande gäst även på VK:s ledarsida, inte haft en egen blogg har varit en oacceptabel försummelse under lång tid. Jag skryter gärna med att ha varit en av dem som påtalat denna brist ändå från början.

Nu är den åtgärdad och Anders Rönmarks blogg väcker direkt en intressant fråga. Jag kommer inte spontant på något mer namn i modern tid än vänsterpartisten Hanna Zetterberg som spelade Ronja Rövardotter, men det borde finnas fler exempel, kanske framför allt på de lokala nivåerna.

I Tyskland lanserade vänsterpartiet Die Linke för några veckor sedan skådespelaren Peter Sodann som sin kandidat till förbundspresidentposten.

Och på temat politik och teater tröttnar jag aldrig på att påminna om att liberale legenden Karl Staaff faktiskt skrev teaterstycken som både uppfördes och filmatiserades postumt. Jag har haft förmånen att få bläddra i hans kvarlämnade papper på Uppsala universitetsbibliotek - där fanns också om jag minns rätt ett ofärdigt utkast till något slags science fiction-novell.

När man börjar citera sig själv på bloggen är det ett tecken så gott som något på kris i kreativiteten, men diskussionen om politikerbloggandet som tog ny fart här (och även om jag inte alls håller med om slutsatserna är det mycket relevanta frågeställningar som tas upp) och som kommenterats här och även här har engagerat mig i flera inlägg tidigare här på vk.se.

De citerade inläggen längst ned här var vad jag skrev då, och även om det finns fler och även mer kritiska, cyniska aspekter, så uttrycker det väl ungefär min hållning även nu.
Nyckelordet tror jag är öppenhet och insyn. Både medborgare, granskande journalister och politiska konkurrenter får genom politikerbloggarna en tydligare bild av tankeprocesser och instinkter hos enskilda politiker (och hos enskilda journalister eller tidningsledare för all del, när dessa bloggar).

Det som uppdagas kan förvåna, provocera, skapa bestörtning eller inge förtroende - själva öppenheten och direktheten i kommunikationen är oavsett vilket att bejaka. Bloggarna påverkar visserligen genom sin form även överväganden och beslutsprocesser i sig, men framför allt tror jag att de ger oss en bättre bild av vägen till beslut även vi tidigare haft.

Självklart bör bloggandet ta ordentligt med tid i anspråk för politikerna, men när det sker i syfte att intensifiera den utåtriktade kommunikationen har jag svårt att se det som en felprioritering. Jag tror knappast att det går ut över deras inläsning av material och intellektuella förkovran. Brister det på de senare punkterna, lär inte bloggarna göra mycket vare sig från eller till.
Och att man ofta utvecklar, skärper och prövar tankar medan man skriver för offentligheten på ett sätt som man annars inte skulle ha gjort är ett underskattat argument för skrivande överhuvudtaget - även om det inte är någon gyllene regel som gäller alltid.

Att politikerbloggarna måste granskas, tolkas och förstås även som ett led i politiska kommunikationsstrategier med icke redovisade syften är givet, men det gäller ju det mesta och är inget argument mot bloggandet i sig.

Och när det gäller journalistikens förhållande till politikerbloggandet tror jag fortfarande att det bara är på nybörjarstadiet, ovant vid omställningen från traditionella kommunikationsvägar och journalistiskt arbete till den nya tidens förutsättningar. Journalistiken har inte fullt ut insett vilket källmaterial för granskning, ifrågasättande, debatt, porträtt och nyheter bloggarna erbjuder.

Hur som helst, mina tidigare tankegångar i ämnet löd:

----------------

'Löjlig kritik - givetvis bra att politiker bloggar (från 28 februari 2007)

Bertil Torekull, tidigare chefredaktör på bland annat Svenska Dagbladet, framför på dagens DN-debatt samma åsikt som Expressens Per Svensson förfäktade häromveckan - det är ett problem att utrikesminister Carl Bildt bloggar på internet.

Genom att kunna meddela sig direkt med medborgarna via en blogg hotas demokratin eftersom journalister inte får full makt att bestämma vilka ord som förmedlas till vem, ungefär så kan, lite tillspetsat, de upprördas argumentation sammanfattas.

Hmm, det är som att höra dinosaurier morra, eller vad de nu gjorde på urtiden. Det är givetvis varken ett hot mot demokratin, den granskande journalistiken eller den fria debatten att politiker bloggar som många andra.

Bloggarna kan granskas och analyseras av drivna journalister, och av intresserade medborgare som får läsa direkt vad ledande politiker tycker och tänker.

Här på vk.se bloggar kommunens politiker friskt, roligt och frispråkigt, det är underhållande läsning och stimulerar debatten - det ges och tas, ett nytt forum breddar möjligheterna till lokala meningsutbyten.

Är det någon som tycker att det hotar den lokala demokratin i Umeå att Lennart Holmlund, Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren eller Pernilla Djärv diskuterar politik i den formen?

Vi som är satta att kritisera och debattera får mer material och fler chanser att ifrågasätta, och medborgarna får bättre möjligheter att själva ta ställning till hur politiker resonerar och analyserar.

Bertil Torekull ger uttryck för en hopplöst förlegad journalistisk självbild som bygger på en nervös vilja att ensamt kontrollera allt informationsflöde och all kommunikation så långt det bara är möjligt.

Det är bra att Carl Bildt bloggar, och att hans bloggar inte lämnas oemotsagda. Fler politiker borde följa hans och andras exempel. '

------------------------

'Bloggandet lever och påverkar (från 29 maj 2007)

När jag surfar omkring till utvalda sidor på mornarna för att orientera mig i debatten och få uppslag och infall inför dagens skrivande, spelar ett antal bloggar lika stor roll som ett antal ledar- och kultursidor i traditionella papperstidningar.

De fyller ofta olika funktioner, har olika tempo, perspektiv och typ av resonemang, olika grad av reflekterande fördjupning, men skillnaderna minskar.

Det är nog få som riktigt förstått hur starkt de mest lästa politiska bloggarna i Sverige - som ändå förmodligen och av begripliga skäl är totalt okända för de allra, allra, allra flesta vanliga tidningsläsare - faktiskt influerar och påverkar åsikter, ämnesval och attityder så som de kommer till uttryck även exempelvis på en traditionell ledarsida.

Följer man både papperstidningarnas opinionsbildare och de mest lästa politiska bloggarna är det inte svårt att se i vilken riktning timret i älven flyter, vem som influerar vem.

Förhoppningsvis kommer avhandlingar och andra mer genomgripande studier att ge sig i kast med att undersöka hur de ledande bloggarnas inflytande egentligen ser ut och sprids i opinionsbildande kretsar.

Alla som följer vk.se kan också konstatera att även en lokal politisk debatt kan vitaliseras och förändras genom bloggande politiker och debattörer av olika slag.

Det har nog, i det avseendet, aldrig varit så lätt, roligt, demokratiskt och samtidigt svåröverblickbart att följa med i samhällsdebatten.'

I en kort signerad text på dagens ledarsida kommenterar jag alliansens diskussioner om strategin inför valet 2010:

'Tidigare talanglösa bänknötare övar finlir

Moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna är sannerligen inga naturbegåvningar när det gäller smidigt och konfliktfritt flerpartisamarbete.
De senaste decenniernas svenska politiska historia är brutalt uppriktig på den punkten.
Här snackar vi talanglösa, svåra fall som i synnerhet under åren 1994-2006 tvingades nöta inkastregler, grundteknik, enklaste bollmottagning och bredsides femmeterspassningar på egen planhalva tills solen gick ned varje kväll över det givetvis socialdemokratiskt styrda riket.

Men låga förväntningar kan vara en välsignelse, och träget slit ger resultat i längden. När allianssamarbetet lanserades 2004 förutspådde många kaos och splittring.
Men den här gången hade partierna gått grundligare till väga, sakfråga för sakfråga. Stämningen var bättre och ledan vid avbytarbänken större än någonsin.
Och nu är alliansen ett begrepp, med ett förkrossande övertag i socialdemokraternas gamla paradfråga: regeringsduglighet.

I går lade alliansen fram ett utkast till strategi inför nästa val. Gemensamma reformarbetsgrupper, en samordnande kampanjstab och en nysatsning på internet var några punkter.
Det känns som om de övar finlir och finesser nu. Å andra sidan har kraven ökat väldigt. Valrörelsen 2006 är redan en gammal merit. På sådana kan man inte leva. Då motbevisade man fördomar. Nu måste man motsvara förväntningar. Inför 2010 är det upp till bevis på nytt.'

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite om tankarna kring ett närmare samarbete mellan socialdemokraterna och miljöpartiet:

'Underskatta inte Sahlins och Wetterstrands strategi

Premiären av den nya pjäsen, som ville vara djärvt nyskapande, blev ett dundrande och självförvållat fiasko. Tiden var inte mogen, publiken inte med på noterna, skådespelarna inte säkra på sina roller, konkurrenterna ogint inställda och iscensättningen uselt förberedd. Buropen kom omedelbart.
Fenomenet återkommer många gånger i teaterhistorien. Blivande klassiker som gör premiär med pinsamma magplask, för att i historiens ljus framstå som framsynta och innovativa. Och fenomenet är lika vanligt i politiken.

Nu tror jag sannerligen inte att Mona Sahlins, Peter Erikssons och Maria Wetterstrands försök att etablera ett tätare samarbete mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, med vänsterpartiet uttryckligen exkluderat, har några utsikter att bli en nyskapande klassiker. De är inte i närheten av att kunna uppvisa exempelvis allianssamarbetets förberedelser, samordning och sakliga tydlighet.
Och de interna protesterna inom socialdemokratin tvingade Sahlin till en neslig reträtt som inför nästa val har avslöjat precis hur svajigt och innehållslöst oppositionens regeringsalternativ är, och hur svag Sahlins interna ställning verkar vara.

Problemet var dock inte själva idén om samarbetet, utan att den är så frikopplad från vad socialdemokraterna i övrigt sagt de senaste åren. En nyordning som ruskar om den egna självbilden måste förberedas noga, fyllas med besked, prioriteringar och klarspråk under en längre tid, för att vinna nödvändigt stöd. Det har man inte orkat med.
Även miljöpartiet har fått sig en tankeställare. Det innebär en jätterisk för mp att binda sig hårt vid ett parti med särintressen och medlemmar som ser rödare än någonsin när ett grönt samarbete kommer på tal.

Men dessa reservationer till trots tror jag att historien kommer att ge Sahlin, Eriksson och Wetterstrand ett erkännande för den långsiktiga strategin bakom förslaget. Att dumpa vänsterpartiet för att öka den ekonomiska trovärdigheten, öka attraktionskraften mot mittenväljare och vidga handlingsutrymmet bortom blockpolitikens stela tänkande har klara poänger.
Skulle socialdemokraterna internt komma ned på jorden, inse att epoken av ensamt regeringsinnehav i minoritet är över och bejaka miljöpartiets mer liberala tendenser kring skola och arbetsmarknad, samtidigt som mp mognar i exempelvis EU-politiken, kan de lyfta varandra.
Alliansen har haft en stark höst. Men den gör klokt i att inte låta sig vaggas till falsk säkerhet av de rödgrönas kris inför öppen ridå. Det kan hända att Sahlin, Eriksson och Wetterstrand faktiskt på sikt vet vad de gör.'

Colin Powells rekommendation (jag har inte lyckats hitta någon riktigt bra direkt översättning av ordet 'endorsement', tips mottages tacksamt) av Barack Obama i gårdagens Meet the Press var klockren, och lika skarp var Powells kritik av utvecklingen inom det republikanska parti han själv tillhört. Sevärt.

På dagens ledarsida har jag en signerad betraktelse kring spekulationerna och viskningarna om vem som ska bli nästa s-ledare i Umeå - och när. Bakgrunden är Anders Ågrens fundering från i fredags gällande Thomas Hartmans bloggande så här långt på vk.se. Jag gör ingen bedömning av om huruvida spekulationerna kring olika enskilda namn har fog för sig, utan försöker lyfta fram en annan aspekt på temat:

'Spekulationerna om nästa s-ledare i Umeå

Länge har det viskats och spekulerats i Umeå om när socialdemokraternas kommunalråd Lennart Holmlund ska avgå och vem som i så fall - kanske en bit in på nästa mandatperiod - tar över.
Det är logiskt. Under hösten har spekulationerna ökat i intensitet. Det är logiskt. Inte för att Holmlunds avgång antas vara nära förestående, utan för att ett ledarskifte på en tung post där en person varit dominerande under lång tid innebär ett viktigt vägval för ett politiskt parti. Då börjar förberedelserna inte sällan sjuda redan ett par år i förväg.
Och många är förstås ivriga att upptäcka bubblorna på ytan som antyder att saker är i rörelse därunder.

I Umeå är de relevanta frågorna, utifrån betraktat, många: Vill socialdemokraterna vid nästa ledarskifte knyta an till Lennart Holmlunds ledarskap, eller distansera sig ifrån delar av det? Hur viktiga blir enskilda sakfrågor som råkar vara aktuella när beslut tas? Handplockas och matchas efterträdaren noggrant av kretsen kring Holmlund så att skiftet kan regisseras mer i detalj eller försöker grupper inom s som är kritiska mot Holmlund ta kontrollen över processen? Finns det en vänster-höger-dimension? Har tillsättningen av nyckelposter inom det kommunalpolitiska bolagskomplexet relevans i sammanhanget? Blir det ett odramatiskt, ospektakulärt skifte i hyfsat samförstånd?

I fredags tog spekulationerna om Lennart Holmlunds framtida efterträdare hur som helst ny fart. Bakgrunden är att socialdemokraternas coming man i Umeå Thomas Hartman börjat blogga på vk.se och gått ut tufft med flera kritiska inlägg riktade mot just Lennart Holmlund - bland annat i frågan om den omdiskuterade innebandyhallen.
Moderaternas Anders Ågren i sin tur tolkade detta på sin VK-blogg som ett led i den interna dragkampen inom s om makten efter Holmlund.
Sant eller inte - redan spekulationer i sig kan sätta igång processer. Och om det är sant är det bara att välkomna ju större öppenheten i processen blir.

Vågar någon stå för sitt intresse för en post, eller åtminstone väljer att göra sig synlig när diskussionen drar igång, är det värt respekt. För det är en svaghet i den svenska politiska kulturen att sådana här tillsättningar inte tillåts ske i större öppenhet, i ett slags primärvalsliknande kampanjer, utan hycklande jantelag.
Om kandidater tilläts presentera sig i god tid, prestigelöst och utåtriktat i en offentlig diskussion skulle processerna vinna i substans och saklighet. Dolda processer bakom kulisserna ger en sämre politisk debatt.

Så låt oss hoppas att Anders Ågrens spekulation stämmer, att exempelvis Åsa Ögren nylanserar sin egen VK-blogg, att fler av de ofta tippade namnen gör sig påminda. För demokratin vore det bara en vinst.'

Opinionsmätningarna inför det amerikanska presidentvalet har svängt rejält de senaste månaderna, nästan med samma instabilitet som börskurserna. Just nu ser de hoppingivande ut för Barack Obama. Även om mycket kan hända fortfarande och inget ska tas ut i förskott pekar trenden just nu snarare mot jordskredsseger för Obama än målfoto.

Det vore i så fall en befrielse på många plan.

Obama är inte felfri och hans program har sina problematiska inslag, inte minst hans protektionistiska retorik är irriterande, men sammantaget skulle en seger för honom lyfta USA:s politiska ledarskap upp på en ny och mer kvalificerad nivå igen efter ett antal synnerligen dystra år i Vita Huset. Jag tycker att Washington Post sammanfattar det bra i den här ledaren.

Min gissning är att det blir ett betydligt jämnare slutresultat än vad opinionsmätningarna antyder just nu, men att Obama tar hem en ganska klar seger när det gäller antalet elektorsröster.

Men även om jag hela tiden önskat en demokratisk seger i presidentvalet, så har det varit trist att se en respekterad politisk ledare som John McCain ge efter - rimligen mot sina egna instinkter - för den typ av smutsiga kampanjknep han själv råkade ut för i republikanernas primärval för åtta år sedan.
Valet av Sarah Palin som vicepresidentkandidat var en obegriplighet som varnade för vad som skulle följa. Det är viktigt för USA:s politiska utveckling att McCains-kampanjens vägval de senaste månaderna leder till ett välförtjänt nederlag. Förhoppningsvis hyfsar John McCain själv tonen de sista veckorna för att bevara lite av sitt eget goda rykte.

Missa förresten inte att Berivan Mohammed och Björn Kjellsson börjat blogga från en USA-resa inför presidentvalet här på vk.se

Tillbaka efter semester blev första texten en lördagskrönika i dagens tidning:

'Finanskriserna, paniken och lärdomarna

Som vanligt är det lugnande att titta i historieböckerna. Djupa ekonomiska kriser, spekulationsbubblor som spricker och recessioner som skrämmer är inte direkt något nytt.
Åtminstone vid ett femtontal tillfällen de senaste tvåhundra åren har undergångsstämning tillfälligt eller för längre tid gripit kring sig i USA och Europa i samband med ekonomiska kriser och börsras. Paniken som uppstod i USA 1857 sedan en spekulationsbubbla brustit och förtroendet för bankerna rasade med mängder av konkurser som följd, uppvisar exempelvis påfallande likheter med dagens situation.

Vem i dag tänker på 1857 som en avgörande vändpunkt i historien, som slutet för tillväxt och välstånd? Den återkommande erfarenheten är att ekonomierna brukar återhämta sig och att det ofta är paniken i sig som skapar de djupaste problemen. Men också att det är viktigt att dra lärdomar för framtiden efter varje ny kris.

När Franklin D Roosevelt i sitt installationstal som nyvald amerikansk president 1933, mitt under 1900-talets svåraste ekonomiska depression, närmast skrek ut: "Vi har inget att frukta utom fruktan själv", var det naturligtvis en gigantisk förenkling. De som förlorade jobb, hus, hem och besparingar i finanskraschens spår hade sannerligen mycket att frukta.
Ändå hör Roosevelts ord till de klokaste en ledande politiker sagt. För det stora värdet i FDR:s många åtgärder, satsningar, interventioner och program, sammanfattade som "The New Deal" var inte minst psykologiskt.
Forskningen har visserligen tvistat om vilka långsiktiga effekter New Deal hade. Men de vände stämningen, bidrog till att hejda den utbrutna paniken, gav reformer av och upprensning i systemet mer tid att verka än som annars varit möjligt, återgav människor förtroende för både stat och marknadsekonomi och signalerade till de hårdast drabbade att någon faktiskt börjat bry sig. Det bidrog starkt till att rädda demokratin - även i efterkrigstidens Europa.

Statskonst har mycket med förtroende att göra. Mot den bakgrunden måste man förstås se även de garantier - ibland med rena fantasisummor - som stater världen runt nu ger för den krisdrabbade finans- och banksektorn. Det handlar om att bromsa irrationella reaktionsmönster, att hindra en ogrundad panik från att förvandla en allvarlig men hanterbar kris till ett okontrollerat sammanbrott.
Krisen nu är allvarligare och mer omfattande än många av sina historiska föregångare, men det är fortfarande inte vad som faktiskt har hänt, utan vad som skulle kunna hända om allt går snett, som orsakar de största rubrikerna.
Därför läser verbalt drivna politiker nu upp uttalanden ord för ord från noga redigerade manus, för att undvika missförstånd. Därför ger regeringar löften som de knappast, i skarpt läge, skulle kunna infria. Därför genomförs åtgärder som få vill ha, men de flesta inser är nödvändiga ur en pragmatisk, psykologisk synvinkel.
Och därför bör några av de slutsatser som dras efter den här krisen vara mer övergripande än diskussionen kring ny översyn och kontroll inom och av finanssektorn. Några börjar redan nu dominera debatten. I tillspetsad form:

1. Piss off Gordon Gekko, och kom tillbaka Thomas Buddenbrook, allt är förlåtet. Eller: ut med den kortsiktiga och trolösa kvartalsgirigheten, in med de långsiktiga entreprenörerna och de stolta företagarna. Eller: substans och kvalitet vinner i längden. Kopplingarna mellan det genuina entreprenörskapet och den hetsiga finanskapitalismen är onekligen mer komplexa än så. Men förhoppningsvis leder krisen till en stärkt värdering av långsiktighet, innehåll och substans och en minskad frestelse till endimensionellt och ögonblickligt vinsttänkande. Försäkringsjätten AIG som efter det att USA:s regering gått in med 85 miljarder dollar för att rädda bolaget från bankrutt skickade ledande medarbetare på lyxspa för en halv miljon dollar symboliserar den attityd som kapsejsat.

2. Pengar är något reellt, och uppstår inte ur intet. Spekulerar man med låtsassummor spricker det förr eller senare. Här har inte minst politiska beslutsfattare skäl till självkritik. Försöken att frikoppla krediter och långivning från ekonomiska realiteter har varit till största delen politiskt pådrivna. Hårdast slår sådant till slut mot dem utan stora, egna reserver.

3. Tillväxt och ekonomisk utveckling är något värdefullt, inte något fult. Vid varje ekonomisk kris blir det uppenbart hur viktigt den tillväxtbaserade välfärd och den tillväxtbaserade fattigdomsminskning i världen som marknadsekonomi, frihandel och globalisering skapat är. Därför är varningarna för förhastade slutsatser, protektionism, regleringsiver och ogenomtänkt subventionstänkande när det gäller det grundläggande ekonomiska systemet befogade.

4. Internationellt samarbete och gränsöverskridande dialog, inte minst som det manifesterats inom den Europeiska Unionen och inom euroområdet under den pågående krisen, är en styrka och möjlighet, inte ett problem. Samordnat och tillsammans kan länder åstadkomma långt mer än vad man skulle klara av på egen hand.

5. Välfärd, en närvarande och ansvarstagande stat och hållfasta sociala trygghetssystem är förutsättningar för, inte avvikelser ifrån, riskvillighet, satsningar och innovationslust i en fungerande kapitalism. Den socialliberala marknadsekonomin har gång på gång visat sig överlägsen alternativen. Förtroende, är nyckelordet.'