Ny eurodebatt på gång?

Av , , Bli först att kommentera 0

Har finanskrisen gjort tiden mogen för en ny eurodebatt i Sverige? Att på ett slags metanivå börja spekulera om att en debatt i ett ämne nog är nära förestående – nästan som vore man inte själv därmed en aktör – är en vanlig inledande strategi från dem som faktiskt vill ha debatten, till och med bland professionella opinionsbildare i dagstidningar…

Med tanke på att utspel om euron kommer med allt tätare mellanrum verkar det faktiskt som om vi kan vara på väg mot en ny eurodebatt tidigare än de flesta anat, något jag skulle välkomna.

Jämför man reaktionerna nu med dem som för ett eller ett par år sedan märks en större lyhördhet i opinionen inför åsikten att frågan åtminstone bör lyftas upp till ny diskussion. Jag tror inte riktigt på ett scenario där euron blir valfråga redan 2010, det känns för tätt inpå den förra folkomröstningen, men tror mycket väl att den kan bli stor under nästa mandatperiod, med ett nytt ställningstagandet i samband med valet 2014.

Bli först att kommentera

Arbetskläder och en historisk nedvärdering som lever kvar

Av , , Bli först att kommentera 0

Man kan diskutera var beslutet ska fattas – men en utredning av jämställdhetsdimensionen i frågan om arbetskläder till förskolepersonal borde kunna vara klar på en kafferast. Hade det varit en manligt dominerad yrkeskategori hade det hela varit löst för länge sedan, utan omständlig beslutsprocess. Bakgrunden till sådana här problem är förstås att en historisk nedvärdering av kvinnodominerade yrken lever kvar i samhällets strukturer.

Det känns som om det borde ha blivit överflödigt att påpeka år 2008, och att debatten inte borde hacka redan på den punkten.

På den punkten borde fler än bara de yttre vänsterpartierna ha varit glasklara i gårdagens fullmäktige.

Bli först att kommentera

Närvaro är en förutsättning för det mesta

Av , , 1 kommentar 0

Närvaro är en förutsättning för det mesta i skolan. På något sätt är det deprimerande att den insikten verkar ha gått förlorad inom den politiska vänstern i Umeå. När man lyssnade till skolkdebatten i gårdagens fullmäktige var det som om vänsterpartierna utgick i från att det ökade skolket (och Anders Sellström, kd, har ju rätt, närvaro verkar ju redan i det pedagogiska upplägget inte vara lika betonat längre) var något oundvikligt och naturgivet som man måste räkna med och kapitulera inför.

Skolk är inget entydigt fenomen och allt skolk har inte samma eller ens allvarliga orsaker, men att dagens situation är otillfredställande och får negativa konsekvenser torde vara uppenbart för alla. Men vänsterpartierna verkar inte tycka att de sociala klyftorna som uppstår i skolan när kunskapsperspektivet nedvärderas, lärarrollen undermineras och närvaron viftas bort som mindre viktig och därmed elever med större behov av stöd och hjälp överges är något problem.

Det låter på dem som om det mest solidariska är att blunda och titta åt något annat håll, i stället för att söka åtgärder som skulle kunna minska skolket, öka närvaron och därmed möjligheten att hjälpa, stötta och lyfta just de mest utsatta, de som har det svårast.

För mig är det en stor principiell skillnad mellan att notera skolktimmar på betyget och att införa ordningsbetyg (vilket jag är emot).

Att notera och redovisa skolktimmar tydligare utesluter inte någon annan åtgärd, men kan i vissa fall faktiskt vara en förutsättning för att stödinsatser ska komma till stånd överhuvudtaget.

Skolfrågor är ett av de svagaste korten för den politiska vänstermajoriteten i Umeå. Det märks i fullmäktigedebatterna hur svårt de har det att få logiken att gå ihop.

1 kommentar

Bra beslut om kulturhuvudstadsåret

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om beslutet att säga ja till kulturhuvudstadsansökan i gårdagens fullmäktige:

Bra beslut om kulturhuvudstadsåret i fullmäktige
Det är inte självklart vilken betydelse den politiska uppslutningen och den politiska retoriken utanför själva ansökansprocessen har för en kommuns chanser att bli kulturhuvudstad. Förfarandet är komplext, svårförutsägbart och säkert inte alltid logiskt utifrån de givna kriterierna.

Men om bred politisk förankring och en intellektuellt sympatisk politisk debatt är ett plus, har Umeå bäddat för sin kampanj på ett ansvarsfullt sätt.
En debatt där många representanter för en överväldigande majoritet ska motivera – på både djupt och grunt vatten – varför kommunen ska ge sig in i tävlan om en prestigefylld titel, kan i värsta fall underminera det bästa av koncept genom att avslöja en klyfta i medvetenhet och engagemang mellan "allmänpolitikerna" och den kulturpolitiska ledningen.
Men gårdagens fullmäktigedebatt i Umeå bjöd på en tilltalande blandning av perspektiv och reflektioner kring varför Umeå bör söka, med vilka interna utgångspunkter och hur processen i sig kan bli lärorik och utvecklande.

Mitt intryck var att de flesta kommit ganska långt i förståelsen av vad kulturhuvudstadsidén handlar om, och att beslutet kan karaktäriseras som synnerligen genomtänkt.
Jag tror att det handlar lika mycket om tajming som om rent innehåll. Umeå får nu betalt för att man inledde processen i god tid, lät beslutsunderlaget mogna fram och grundkonceptet vässas och koncentreras lagom till deadline, så att tidiga missgrepp och försummelser kunde korrigeras och förvandlas till insikter, utan att man tappade kontrollen kring frågan eller tröttade ut allmänheten.
Marie-Louise Rönnmark sammanfattade i debattens näst sista inlägg på ett tilltalande sätt vad det bör handla om framöver, likgiltigt om Umeå vinner utmärkelsen eller inte: "Det här är inget enskilt projekt, utan ett förhållningssätt, ett synsätt".

Bli först att kommentera

Sarkasm i fullmäktige?

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag sitter och lyssnar på fullmäktigedebatten i radio – och följer givetvis vk.se:s liverapportering – och ber att få återkomma till ett par av ärendena.

Men ibland är det stor humor att följa de här debatterna, och ibland kanske man bara inbillar sig att det är stor humor.

För en liten stund sedan sade den tålmodiga ordföranden något i stil med (jag minns det inte ordagrant), ‘ja, när vi började i dag hade vi 16 interpellationer och om ni tittar i listan så ser ni att vi nu har 13 kvar, de tar vi i eftermiddag’.

Var det bara jag som anade en viss bitande sarkasm i det uttalandet gentemot alltför debattglada fullmäktigeledamöter (välsigne dem) som spränger tidsschemat?

Bli först att kommentera

Ett skäl till Barack Obamas ledning

Av , , Bli först att kommentera 0

I ett uppmärksammat tal på Book Expo America 2004 lanserade Bill Clinton sina memoarer och gjorde en lysande, om än givetvis förenklad, exposé över USA:s historia och landade i slutsatsen att efter perioder av oro och osäkerhet har USA:

"…always chosen to become a more unified country, and a more inclusive country."

Jag kom att tänka på det när jag hörde Colin Powells motivering för en vecka sedan på Meet The Press varför han stöder Barack Obama:

"On the Obama side, I watched Mr. Obama and I watched him during this seven-week period. And he displayed a steadiness, an intellectual curiosity, a depth of knowledge and an approach to looking at problems like this and picking a vice president that, I think, is ready to be president on day one. And also, in not just jumping in and changing every day, but showing intellectual vigor. I think that he has a, a definitive way of doing business that would serve us well.
I also believe that on the Republican side over the last seven weeks, the approach of the Republican Party and Mr. McCain has become narrower and narrower. Mr. Obama, at the same time, has given us a more inclusive, broader reach into the needs and aspirations of our people. He’s crossing lines–ethnic lines, racial lines, generational lines. He’s thinking about all villages have values, all towns have values, not just small towns have values."

Jag tror att det är nyckelbegrepp för att, med reservation för att allt ännu kan hända och opinionsundersökningar förblir opinionsundersökningar, förstå läget inför presidentvalet med bara en dryg vecka kvar till avgörandet.

Obamas kampanj har på det hela taget varit inkluderande, tidvis på ett rent entusiasmerande sätt. McCains kampanj har blivit allt mer exkluderande, tidvis på ett rent obehagligt sätt. Det är förhoppningsvis ett skäl till Obamas välförtjänta ledning och möjlighet att rita om den politiska kartan i USA. Om det stämmer, är det hoppfullt.

Bli först att kommentera

Kulturens hus vid älven

Av , , Bli först att kommentera 0

Som jag var inne på i slutet av min lördagskrönika, men inte hann fullfölja, så kan debatten om ett eventuellt nytt kulturens hus på kajen bli symbolisk för både Umeås styrka och problem, sett ur ett kulturhuvudstadsperspektiv.

Idén med ett nytt kulturens hus på kajen är sympatisk som prioritering, grundtanke och kulturpolitisk inriktning. Jag hör till dem, vilket jag uttryckt flera gånger tidigare här på bloggen, som tycker att det vore välkommet om det gick att finansiera (resurserna är ju inte obegränsade i Umeå, även om alla utspel om nya, stora byggnationer kan ge det intrycket) och få politiskt stöd för en sådan satsning, och som ser fler fördelar än nackdelar med att flytta även stadsbiblioteket från sin nuvarande attraktiva och praktiska, centrala plats till en ny ännu mer attraktiv och fortfarande synnerligen praktisk och central plats – givet att bibliotekets framtida behov under alla omständigheter nödvändiggör en genomgripande förändring av dagens situation.

Men debatten lär bli ovanligt laddad med många olika ingångar. Och bara en del av invändningarna tror jag bottnar i ett motstånd mot själva tanken på ett kulturens hus och en flytt av stadsbiblioteket, även om argument kring närhet, tillgänglighet och traditioner till stöd för ett bibehållande av dagens situation givetvis är både relevanta och tunga, om än inte självklart entydiga.

En del av debatten kommer förmodligen att arta sig till en uppgörelse mot hela planeringspolitiken i Umeå, där ett missnöje som finns med hur det politiska beslutsfattandet går till kulminerar. Kring försvaret av stadsbibliotekets nuvarande läge samlar sig en sådan, målmedveten opinion, väl förankrad i staden och sannolikt starkare bland dem som bott längre i Umeå än bland dem som är relativt nyinflyttade.

Även andra centrala lägen för ett kulturens hus nämns, inte minst bland läsarkommentarerna på vk.se, som skulle kunna vara intressanta. Något av dem kan också komma att samla delar av den kritiska opinionen, om en flytt av stadsbiblioteket till slut framstår som helt nödvändig.

Det är långt ifrån givet hur den här debatten slutar. Jag tror att förespråkarna för ett kulturens hus, med ett flyttat stadsbibliotek som kärna, är väl medvetna om det motstånd som finns. Samtidigt är det förstås inte ett skäl att låta bli att lyfta fram argumenten som talar för projektet. Spännande blir det.

Bli först att kommentera

Ny forskningspolitik

Av , , Bli först att kommentera 0

dagens ledarsida skriver vi även om regeringens forskningspolitiska proposition som presenterades i veckan.

Bli först att kommentera

En kulturhuvudstads eviga dilemma

Av , , Bli först att kommentera 0

Min lördagskrönika den här veckan handlar om ett välbekant ämne: Umeås kulturhuvudstadsambitioner, med utgångspunkt i den ansökan som nu är klar och har presenterats, och som jag inte kan annat än berömma.

(Inom parantes sagt, med tanke på att jag skrivit liknande krönikor ett antal gånger under året:
När jag började på VK var jag en svuren motståndare mot onödiga upprepningar. Erfarenheten från två och ett halvt år som politisk opinionsbildare på en dagstidning har fått mig att ändra uppfattning: upprepningar är ofta nödvändiga om man vill lyfta fram ett budskap eller ett resonemang i debatten, även om det sker till priset av leda hos trogna läsare som undrar om man snöat in helt på ett ämne och som vänligt påpekar att de faktiskt förstod poängen redan efter första artikeln.
Har man skrivit om ett ämne bara nio gånger möter man emellertid lika ofta anklagelsen att man ju aldrig skriver om det ämnet.)

Krönikan:

‘En kulturhuvudstads eviga dilemma

"Konsten kan inte i Schillers ögon vara nyttig, men det betyder inte att den saknar funktion. Den har betydelse för människans frigörelse och därmed för etiken. Det sköna och det goda hänger samman, helt i enlighet med den klassiska uppfattningen. Det är en föreställning som för övrigt är aktuell ännu i denna dag och som vägleder en stor del av den nutida kulturpolitiken."
Ur Sven-Eric Liedmans bok "I skuggan av framtiden"

Debatten om konstens nytta kontra konsten för konstens egen skull har sannolikt rasat ändå sedan den första grottdansen svepte runt i lägereldens sken någon gång i ett djupt förflutet.
Lika länge har konsten kämpat i kluvenhet mellan längtan efter det fria, oberoende, experimenterande uttrycket och behovet av omgivningens stöd, skydd och erkännande. Och lika länge har makthavare slitits mellan å ena sidan önskan att se kulturen blomstra och skänka glans åt det egna styret och å andra sidan viljan att ha ett ord med i laget när stora summor ska delas ut till dessa besynnerliga, hyperkänsliga, irrationella, beundransvärda, halvgalna, stryktåliga figurer som målar, sjunger, pladdrar, dansar, skriver och skulpterar så rasande intresseväckande, vackert, disharmoniskt, provocerande och angeläget att människor samlas kring dem för att dela och bidra till upplevelsen.

Jag tycker mycket om den kulturhuvudstadsansökan som Umeå lämnat in – både till innehåll och tonfall – och rekommenderar den till läsning. Det är en sådan text som faktiskt blir mer luddig och flosklig när den sammanfattas än den är i sin fulla längd.
Visst, där saknas inte de i sammanhanget oundvikliga givakterna inför det kulturpolitiskt korrekta. Där saknas inte heller skrytet och skenet, det där som umeborna själva nog drar lite på mun åt – "riktigt så där idylliskt ser det ju inte ut". Men det hör till spelets regler. Det förväntas finnas där och det vore ansvarslöst att satsa stora resurser på något som faktiskt är en tävling, utan att sikta på seger utifrån de givna kriterierna.
Sammantaget är Umeås ansökan en aktningsvärd prestation som bekräftar att redan själva satsningen på en ansökan varit givande för kommunen, oavsett utgång, och som ger skäl till optimism inför den fortsatta ansökningsprocessen. Inte minst Open Source-konceptet är briljant i sin enkelhet och dagsaktualitet. Det är en metafor som i ett elegant infall fångar mycket av det bästa i kulturhuvudstadstanken.

"Tänk att de sjunger La Carmagnole på
Drottningholms slott! Är jag inte liberal, vem kan säga annat?"
Konungen i August Strindbergs
Gustav III

Men att läsa igenom en sådan här visionär text är också som att befinna sig i den mörka, varma salongen på teatern eller bion för några timmars föreställning. När det är slut och man går ut på gatan igen möter ofta ett annat och kyligare mörker; vardagen slår över en och bilderna, ljuden, tankarna och känslan av meningsfullhet som föreställningen väckte tonar efterhand bort. Nyckeln för en trovärdig kulturhuvudstad är att upplevelsen utanför presentationen av ambitioner, koncept, projekt och visioner bekräftas av upplevelserna på plats. En kulturhuvudstadsansökan handlar om vad man vill. Att vara kulturhuvudstad, däremot, handlar om det som faktiskt existerar, genomförs och förverkligas.

Umeå vill en massa, på allt fler områden. Ambitioner råder ingen brist på – och jag tillhör dem som välkomnar kaxiga framtidsvisioner, så länge makthavarna är medvetna om skillnaden mellan den bästa av världar-förhoppningar och så här ser det faktiskt ut-prognoser.

Men Umeås problem – inte ur ett ansökningsperspektiv utan ur ett mer långsiktigt perspektiv – är att kommunen börjar få ett växande, internt rykte som nyckfull och svårförutsägbar utspelsstad där en misstro mot politiska besked håller på att bli en medborgerlig grundhållning. Det kan handla om allt ifrån löften om minskade barngrupper som visar sig aldrig ha varit särskilt allvarligt menade, över barnkulturverksamheter som hamnar mellan stolarna, till planeringsprojekt som staplas på planeringsprojekt utan att någon riktigt vet när, var och hur beslut fattas och utifrån vilka premisser.

Bilden av ett slutet politiskt beslutsfattande i nätverk högt upp i hierarkin är en sten som skaver i skon på Umeås tillväxtarbete. Det skapar, berättigat eller ej, en allmän misstro. Politiskt råder långt ifrån open source. När det politiska beslutsfattandet i Umeå hänger upp sig är källkoden bakom processen skyddad som få andra, debattklimatet problematiskt och misstron mot vad som pågår bakom kulisserna utpräglad. Det kastar en skugga över de sympatiska orden om delaktighet och öppenhet. Ambitioner på ett område krockar för eller senare med missförhållanden på ett annat.

För att ta ett exempel: När debatten nu drar igång om ett nytt kulturens hus – en i grunden mycket tilltalande idé – kommer uppdämd och ofta berättigad misstro mot hur beslutsfattandet sker i Umeå att bubbla upp i en fråga som egentligen förtjänar att slippa en sådan ryggsäck. Det går inte att isolera kulturhuvudstadsvisionerna från Umeås politiska vardag. En modig, djärv kulturpolitisk debatt får inte rygga för att diskutera det obekväma lika glatt som det bekväma.’

Bli först att kommentera