Finanskriserna, paniken och lärdomarna
Tillbaka efter semester blev första texten en lördagskrönika i dagens tidning:
’Finanskriserna, paniken och lärdomarna
Som vanligt är det lugnande att titta i historieböckerna. Djupa ekonomiska kriser, spekulationsbubblor som spricker och recessioner som skrämmer är inte direkt något nytt.
Åtminstone vid ett femtontal tillfällen de senaste tvåhundra åren har undergångsstämning tillfälligt eller för längre tid gripit kring sig i USA och Europa i samband med ekonomiska kriser och börsras. Paniken som uppstod i USA 1857 sedan en spekulationsbubbla brustit och förtroendet för bankerna rasade med mängder av konkurser som följd, uppvisar exempelvis påfallande likheter med dagens situation.
Vem i dag tänker på 1857 som en avgörande vändpunkt i historien, som slutet för tillväxt och välstånd? Den återkommande erfarenheten är att ekonomierna brukar återhämta sig och att det ofta är paniken i sig som skapar de djupaste problemen. Men också att det är viktigt att dra lärdomar för framtiden efter varje ny kris.
När Franklin D Roosevelt i sitt installationstal som nyvald amerikansk president 1933, mitt under 1900-talets svåraste ekonomiska depression, närmast skrek ut: "Vi har inget att frukta utom fruktan själv", var det naturligtvis en gigantisk förenkling. De som förlorade jobb, hus, hem och besparingar i finanskraschens spår hade sannerligen mycket att frukta.
Ändå hör Roosevelts ord till de klokaste en ledande politiker sagt. För det stora värdet i FDR:s många åtgärder, satsningar, interventioner och program, sammanfattade som "The New Deal" var inte minst psykologiskt.
Forskningen har visserligen tvistat om vilka långsiktiga effekter New Deal hade. Men de vände stämningen, bidrog till att hejda den utbrutna paniken, gav reformer av och upprensning i systemet mer tid att verka än som annars varit möjligt, återgav människor förtroende för både stat och marknadsekonomi och signalerade till de hårdast drabbade att någon faktiskt börjat bry sig. Det bidrog starkt till att rädda demokratin – även i efterkrigstidens Europa.
Statskonst har mycket med förtroende att göra. Mot den bakgrunden måste man förstås se även de garantier – ibland med rena fantasisummor – som stater världen runt nu ger för den krisdrabbade finans- och banksektorn. Det handlar om att bromsa irrationella reaktionsmönster, att hindra en ogrundad panik från att förvandla en allvarlig men hanterbar kris till ett okontrollerat sammanbrott.
Krisen nu är allvarligare och mer omfattande än många av sina historiska föregångare, men det är fortfarande inte vad som faktiskt har hänt, utan vad som skulle kunna hända om allt går snett, som orsakar de största rubrikerna.
Därför läser verbalt drivna politiker nu upp uttalanden ord för ord från noga redigerade manus, för att undvika missförstånd. Därför ger regeringar löften som de knappast, i skarpt läge, skulle kunna infria. Därför genomförs åtgärder som få vill ha, men de flesta inser är nödvändiga ur en pragmatisk, psykologisk synvinkel.
Och därför bör några av de slutsatser som dras efter den här krisen vara mer övergripande än diskussionen kring ny översyn och kontroll inom och av finanssektorn. Några börjar redan nu dominera debatten. I tillspetsad form:
1. Piss off Gordon Gekko, och kom tillbaka Thomas Buddenbrook, allt är förlåtet. Eller: ut med den kortsiktiga och trolösa kvartalsgirigheten, in med de långsiktiga entreprenörerna och de stolta företagarna. Eller: substans och kvalitet vinner i längden. Kopplingarna mellan det genuina entreprenörskapet och den hetsiga finanskapitalismen är onekligen mer komplexa än så. Men förhoppningsvis leder krisen till en stärkt värdering av långsiktighet, innehåll och substans och en minskad frestelse till endimensionellt och ögonblickligt vinsttänkande. Försäkringsjätten AIG som efter det att USA:s regering gått in med 85 miljarder dollar för att rädda bolaget från bankrutt skickade ledande medarbetare på lyxspa för en halv miljon dollar symboliserar den attityd som kapsejsat.
2. Pengar är något reellt, och uppstår inte ur intet. Spekulerar man med låtsassummor spricker det förr eller senare. Här har inte minst politiska beslutsfattare skäl till självkritik. Försöken att frikoppla krediter och långivning från ekonomiska realiteter har varit till största delen politiskt pådrivna. Hårdast slår sådant till slut mot dem utan stora, egna reserver.
3. Tillväxt och ekonomisk utveckling är något värdefullt, inte något fult. Vid varje ekonomisk kris blir det uppenbart hur viktigt den tillväxtbaserade välfärd och den tillväxtbaserade fattigdomsminskning i världen som marknadsekonomi, frihandel och globalisering skapat är. Därför är varningarna för förhastade slutsatser, protektionism, regleringsiver och ogenomtänkt subventionstänkande när det gäller det grundläggande ekonomiska systemet befogade.
4. Internationellt samarbete och gränsöverskridande dialog, inte minst som det manifesterats inom den Europeiska Unionen och inom euroområdet under den pågående krisen, är en styrka och möjlighet, inte ett problem. Samordnat och tillsammans kan länder åstadkomma långt mer än vad man skulle klara av på egen hand.
5. Välfärd, en närvarande och ansvarstagande stat och hållfasta sociala trygghetssystem är förutsättningar för, inte avvikelser ifrån, riskvillighet, satsningar och innovationslust i en fungerande kapitalism. Den socialliberala marknadsekonomin har gång på gång visat sig överlägsen alternativen. Förtroende, är nyckelordet.’
