Socialdemokraterna dröjer kvar i det förflutna

Tidigare i veckan hade jag en signerad text på ledarsidan om socialdemokraternas tapp i opinionsmätningarna:

’Socialdemokraterna dröjer kvar i det förflutna

En månad före sin död, vintern 1925, skickade Hjalmar Branting ett kort telegram till den socialdemokratiska riksdagsgruppen: ’Håll ihop – så går det bra!’
Uppgiften återfinns i Anders Isakssons Per-Albin-biografi. Det var symboliska avskedsord.

Socialdemokratin blev under 1900-talets långa regeringsinnehav allt mer komplext sammansatt av olika intressegrupper och mäktiga organisationer – med permanenta interna spänningar som följd. Därför blev det nödvändigt att också allt mer intensivt vårda myten om den kollektiva partisammanhållningen.

Men när makten inte längre är given och positioner att dela ut blir färre, splittras gärna stora partier upp i de beståndsdelar de alltid bestått av. Socialdemokraternas interna maktkamp, när regeringsinnehavet gick förlorat efter 12 år, var lätt att förutspå.

Skulle det vara så att socialdemokraterna nu börjat rasa i opinionen handlar det inte så mycket om ett ras som om en förväntad korrigering av uppblåsta siffror.

Tidpunkten vore logisk: Oppositionens splittring har blottlagts på ett ovanligt öppet sätt. Socialdemokraternas brustna självbild har också ställts ut till allmän beskådan. Mona Sahlin lyckades på bara några dagar irritera både dem i s som vill se ett närmare samarbete med vänsterpartiet och dem som vill visa Lars Ohly på dörren.

Hennes interna ställning har gradvis underminerats av starka interna kritiker.

Samtidigt har allianens hantering av finanskrisen och förebyggande arbete under mandatperioden för fler jobb och robustare ekonomi börjat omsättas i väljarförtroende. Krisen gör att regeringskompetens och regeringsduglighet uppvärderas. Förr brukade det gynna s, nu gynnar det alliansen.

Och socialdemokraternas motståndare gör nog klokt i att stanna upp och tänka ett steg till, innan skadeglädjen över Sahlins problem blir för stor, på vilken socialdemokrati är det svensk politik behöver på sikt: den moderna variant som Sahlin söker skapa eller det bakåtblickande, patriarkaliska, särintresseblockerade parti många partiaktiva verkar drömma i olika nyanser om?

Socialdemokraterna är – tillfälliga uppgångar och nedgångar i all ära – inne i en övergripande och historisk nedgång från dinosaurielikt jätteparti till normalstort parti. Det har många socialdemokrater märkligt svårt att erkänna. Till Mona Sahlins fördel ska sägas att hon försiktigt försöker agera utifrån en ny verklighet. Problemet är att partiet ger henne ständiga bakläxor.

När Olof Palme blev intervjuad av Jonas Hallberg i SVT strax efter valet 1982 fick han frågan om hur stora han tyckte att socialdemokraterna borde vara. Palme svarade att det i nästan varje demokrati utom i Bayern brukar uppstå ett 50-50-läge. Socialdemokraterna borde enligt Palme ha stöd av lite mer än 50 procent, men knappast mer. Får man stöd av fler, menade Palme, finns risken att man blir för försiktig och inte vågar förändra något.

Då lät det kanske ödmjukt, i dag blir det en påminnelse om varför socialdemokraterna 2008 har så svårt att acceptera att tiden med egna minoritetsregeringar är förbi. Partiets självbild har inte utvecklats sedan 1982. Sånt straffar sig.

I Bayerns delstatsval tidigare i höst rasade kristdemokratiska CSU från 60,7 procent 2003 till 43,4 procent. Partiet trodde att allt var som förr. Väljarna tvingades väcka det.’