Moral, etik, civilkurage och klimatchans

Min lördagskrönika den här veckan blandar och ger:

’Moral, etik, civilkurage och klimatchans

För några veckor sedan såg jag två pojkar, kanske i sjuårsåldern, på ett torg leka med varandra. Leken gick ut på att den ena pojken låtsades misshandla den andra (sannolikt en upprepning av filmscener eller dataspelsscener) med sparkar i ansiktet, tills den andra låtsades ta fram ett skjutvapen och meja ned omgivningen. Det var någon månad efter massakern på en skola i Finland. Föräldrarna – eller två vuxna – stod bredvid. Ingen reagerade.

Jag kände avsmak inför hela händelsen, men sade eller gjorde inget. Man gör ju sällan det om man är lite konflikthämmad, som de flesta. Man känner kanske att man borde, anar ett medborgerligt ansvar, ett krav på civilkurage, bubbla någonstans, men man kommer sig inte för, är osäker på sin egen roll i situationen, är rädd för att "lägga sig i" och vill inte bli beskylld för "moralpanik".
Efteråt skämdes jag över min passivitet, men tvivlade fortsatt över vad jag egentligen borde eller kunde ha gjort, vilket mitt ansvar som utomstående betraktare är i ett sådant läge, när andra vuxna i mina ögon sviker sitt ansvar, utan att det för den skull är frågan om något lag- eller regelbrott.

Det är något som stör mig allt mer i den svenska debatten: oförmågan att diskutera normer, beteenden, val och fenomen, lämpligt och olämpligt, acceptabelt och oacceptabelt, utan att fastna i lagstiftnings- och förbudsdiskussioner. "Förbjud, lagstifta, straffa, och vill ni inte förbjuda det tycker ni att det är bra" – är inte sällan reaktionen från dem som är kritiska mot något. "Det är inte förbjudet, alltså behöver vi inte ens diskutera om det är bra eller dåligt, alltså ska ingen lägga sig i eller ha en åsikt", verkar ofta attityden vara hos dem som hyser en hysterisk skräck för "moralism" och ställningstaganden.

När kristdemokraterna, mycket förtjänstfullt, de ska ha en eloge för det, lyfter fram en civilkuragediskussion så fastnar de snabbt i fällan att gå över till feltänkta, kontraproduktiva lagstiftningskrav, vilket i sin tur får en del andra att i sina motreaktioner låta som om det vore fel med en civilkuragediskussion överhuvudtaget.

Men det finns ju en kontinent mellan ytterligheterna förbud och total likgiltighet. Ett par årtusenden av litteratur, konst och filosofi har upplevt sina största stunder i kval och kundgörelser där. Och på den lever vi det mesta av våra liv, tar moralisk ställning direkt eller indirekt, eller avstår från att ta ställning, varje dag i tusentals olika situationer.

Det kan handla om föräldrar som protesterar mot könsstereotypa, plumpa skolböcker, konsumenter som väljer bort företag som gör sexistisk reklam, nykterhetsorganisationer som uppmanar till en frivilligt alkoholfri jul för barnen, människor som inte stillatigande accepterar vad som helst på stan, utan griper in genom att ta ställning, säga ifrån eller ge en hjälpande hand, butiker som rensar sortimentet från vissa varor, föräldrar som står emot trycket och säger nej till vissa typer av filmer och dataspel, enskilda medborgare som vågar ifrågasätta och kritisera på orten upphöjda, heliga traditioner, listan kan göras hur lång som helst.

Gränsdragningarna är svåra och interagerandet kan slå över i hyckleri, intolerans, fördomsfullhet och mobbmentalitet – men den faran förvärras bara ytterligare om de flesta drar sig tillbaka helt. Samhället skulle rasa ihop eller ända i totalitarism, om vi slutade att ha åsikter, värdera, diskutera och interagera på den kontinenten och istället bara klamrade oss fast vid lagboken i väntan på pappa statens paragrafer eller slutade bry oss helt i skräck för att ha egna etiska grundhållningar i umgänget med andra människor.

—————-

För övrigt: i den ekonomiska krisens spår väcks frågan om vi verkligen "har råd" med så ambitiösa klimatmål som formulerats de senaste åren. Men anfäkta, anamma och anåda – är vi tillbaka där nu igen, i så felaktiga premisser? Den gröna omställningen via omprioriteringar, forskning, teknikutveckling och modernt entreprenörskap till fortsatt men hållbar tillväxt är inte en börda eller tagelskjorta, utan en möjlighet vi borde bejaka så snabbt som möjligt, ur välstånds- och sysselsättningsperspektiv. Kombinationen av socialistisk, fattigdoms- och arbetslöshetsalstrande ekonomisk politik och övergivna klimatmål vore katastrofal.’