Ön och beslutet i gårdagens fullmäktige får tummen upp och är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Ön skapar nyårsklockestämning i fullmäktige

Det var lite som dataspelets blinkande startbild: de första stadsplanerarna ensamma där på spelfältet i tidens gryning. Allt löfte och möjlighet, ingenting otänkbart. Holmlund, Ågren, Lövgren, Spiric, Ögren: Ön, Umeå, Play?

På något sätt kändes det symboliskt att beslutet om den fördjupande översiktsplanen för Ön fattades på årets sista fullmäktige. För det var lite "ring ut det gamla och ring in det nya"-stämning över hela debatten.
Entusiasmen och de stora orden från exploateringsförespråkarnas sida över allt som Ön ska bli var lätt smittande. Nu ska det stadsplaneras på helt nytt, supermodernt sätt. Alla gamla misstag från 1900-talet ska undvikas, alla positiva erfarenheter från samma sekel ändå tillvaratas. Här skall det bli grönt, hållbart, urbant, tryggt, nära, spjutspetsteknologiskt, ekonomiskt tillgängligt och estetiskt iögonfallande. Inte grått och segregerat. Omvärlden ska häpna; Ön som en attraktion med nationell klang.

Ledamöterna på "ja-sidan" föll varandra i orden med både pompa och poesi (nåja). Det var alltså, enligt min mening, en debatt med helt rätt grundstämning och attityder.
Ön ger på många sätt stadsplanering en unik chans att trots centralt läge börja från början. Det finns föga som komplicerar, och därmed inte heller några giltiga ursäkter för misslyckanden. Att bygga centralt, tätt, blandat och attraktivt för så många som möjligt är framtiden för en växande stad: för livskvalitet och ekologisk hållbarhet. Umeå är tillräckligt stort för att helhjärtat bejaka den urbana identiteten.

Argumenten för att inte utnyttja Ön, eller utnyttja den i mindre omfattning, hade behövt vara oerhört starka för att väga upp sådana löftesrika perspektiv. De var relevanta och respektabla, och slutresultatet kommer att bli bättre av att de framförts. Men de var inte tillräckligt starka för att dämpa känslan att det här trots allt kan bli riktigt bra.
Play!'

Ön som framtida, utbyggd stadsdel är ett fascinerande projekt: på grund av läge, historia och tidpunkt. Vilket spännande tillfälle att skapa framtidens boende - miljömässigt, planeringsmässigt, arkitektoniskt - i attraktiv, central miljö.

Ändå är det en fråga där jag alltid känt mig lite illa till mods när jag skrivit om den. Jag har verkligen haft respekt för alla olika ståndpunkter: bevara som grönområde, exploatera bara litet grand, exploatera men på en mellannivå och exploatera ordentligt.

Det finns starka argument för och emot alla de hållningarna, och vem som får rätt till slut avgörs oerhört mycket av utförandet och gestaltningen.

Går det snett, görs illa och enligt tristessens standarformulär 1A så sabbar man en unik chans. Då hade det varit bättre att inte göra något alls och istället satsa på "Central Park"-visionen eller följa centerpartiets mellanlinje.

Planerar man rätt och bygger med lite djärvare arkitektur kan det bli hur lyckat som helst, något för Umeå att skryta med under decennier framåt, men framför allt något för invånarna att glädjas över tillsammans, på alla sidor om älven.

Min ståndpunkt, ända sedan jag förstod vad Ön-frågan handlade om, har varit att man borde bygga ungefär utifrån det förslag som nu vunnit majoritet - men med den reservationen att det inte får göras med tillstymmelse till den urtrista förortsarkitektur som dominerat framlagda skisser hittills.

Mitt huvudskäl är enkelt: jag har, delvis grundat på egen erfarenhet, inget till övers för betongförorter, att människor utan tjocka plånböcker tvingas ut långt från stadskärnorna i områden som nästan aldrig blir lyckade planeringsmässigt, medan endast de med stora resurser, okomplicerade levnadsförhållanden eller goda kontakter håller kontroll över "innerstaden".

Jag tror på den tätbebyggda, lite kaotiska, blandade och mixade staden där det bos mer "huller om buller", staden som växer även på höjden och för samman människor med olika bakgrunder, både av trivsel- och miljöskäl.

Berlin hellre än Stockholm, för er som har lite koll på båda.

I en region där landsbygd inte är någon bristvara och det inte råder någon brist på mark finns det enligt mitt sätt att se det ingen anledning att smeta ut staden i onödan. Bygg hellre tätt och centralt (men snyggt, vågat och djärvt!) i så hög utsträckning som möjligt. Självklart kommer inte det nybyggda att vara ekonomiskt realiserbart för de flesta, men ju tätare staden bebyggs, i blandade boende- och ägarformer, desto mer centralt och attraktivt kommer även människor med små resurser att kunna bo, det säger sig självt.

Men sedan har jag också fått intrycket, efter väldigt många samtal med umebor om Ön, att ytterst få har någon speciell relation eller något vettigt utbyte av Ön som den ser ut i dag. De som har det, eller vill få det, är entusiastiska. Men särskilt många verkar det i ärlighetens namn inte vara. Det är inget rekreationsområde att tala om.

Ska Umeå växa och nya människor söka jobb och utkomst här framstår det därför som en rimlig prioritering att använda ett sådant speciellt område till nya, smakfullt utformade bostadsområden.

Dessvärre är det många som varnat mig för att ha en naiv tro på kommunens intresse att skapa något arkitektoniskt och planeringsmässigt unikt på Ön. "Slyn ersätts av precis den där fantasilösa betongförorten som du fruktar när de väl får sitt klartecken", kan de gissningarna, lika likgiltiga inför dagens Ön som pessimistiska inför framtidens, sammanfattas.

Så lite illa till mods, lite nervös, lite rädd för att vara överoptimistisk, känner jag mig när jag ändå konstaterar att majoriteten nog hamnat på rätt linje när det gäller Ön, trots allt. Som sagt, blir det här lyckat, då kommer det att bli något alldeles speciellt. Görs det halvdant och utan kreativitet vore det ett tragiskt slöseri av ypperlig chans.

I en krönika, vars inledning kommenteras här, i dagens tidning sammanfattar jag en aspekt av Umeås politiska liv 2008:

'Umeå 2008 fortfarande en stad i spänd förväntan

Grammatiken först: Umeå 2008 förblev, åtminstone ur ett politiskt perspektiv, vad Umeå varit under hela 2000-talet: en stad för futurum och potentialis, för optativ och konditionalis. Till några presensparticip, eller rentav perfektparticip, har kommunen fortfarande svårt att nå fram. För preteritum-fansen finns förstås alltid plats, men mest som ett bakgrundssus.

Umeå 2008 behöll karaktären av ett väntrum; otåligt och förväntansfullt snarare än nervöst och ängsligt, men ett väntrum lika fullt. Här handlar det, i olika grader av upphetsat tonfall, om framtida förlopp, vad som planeras, förväntas, är på gång, kanske kommer att bli realitet, förhoppningsvis så småningom förverkligas, absolut måste bli av, helt definitivt kommer att ske. Där finns ihängare som barngrupperna, badhusfrågan och staden mellan broarna, bubblare som evenemangsarena och kulturens hus och högoddsare som spårtaxin.

Nu är det, förstå mig rätt, inte någon dålig utgångspunkt för en stad. I själva verket är det en del av Umeås halstablettverkan, den där som friskar upp i ett Norrland som inte alltid orkat kränga av sig onödiga lillebrorskomplex och förorättad men destruktiv pessimism. Hellre optimism och ivrig brainstorming än sentimentala ballader på ruiner från fornstora dar eller gonattvisor om hur mörkret sänker sig.

Men om det som just nu sker eller just avslutats, handlar det fortfarande inte tillnärmelsevis lika mycket i Umeå. När man som Umeåbo har politiskt intresserat besök, låt säga ifrån Stockholm, laddar man gärna upp med hela hit-listan av planeringsprojekt och prestigeplaner. Att typ damfotbollen, föreningslivet och musiklivet håller högsta klass, det är väl allmänt känt. Universitetet tillskrivs också elitseriestatus. Men nu ska de minsann få se och höra vad Umeå går för även i övrigt, allt vad som händer här i Norrlands huvudstad, kom igen bara...

Efter bara en liten stund blir det ofta besvärande tydligt hur mycket de får höra och hur lite av alla lokala snackisar som faktiskt finns att beskåda. Det är en avgörande skillnad. Besökarna blir inte nödvändigtvis imponerade. Det betyder inte att ambitionerna är överdrivna, men det visar att de måste underbyggas med substans, realism och långsiktiga strategier som får mål, medel och fakta att hänga samman. Och då krävs självkritik som bejakar debatt och lyssnar på invändningar, inte börjar nynna på vi vinner i Umeå varje gång en negativ nyhet kommer. Varför lyckas Umeå i kulturhuvudstadsprocessen men trampar vatten när det gäller planeringspolitik, företagsklimat och ett par centrala välfärdsområden? Skiljer sig attityderna, sättet att gå tillväga, förankra och utreda åt? Det är inte givet, men frågor som bör ställas.

Ändå kanske 2008 var året som antydde att en ny fas, en förverkligandets och infriandets fas, är på väg? Det började röra på sig: kulturhuvudstadsansökan gick till final, konstnärligt campus ryckte närmare, Staden mellan broarna aktualiserades, Botniabaneprocessen kom i mål, vägpaketet fick klartecken, beslut om Ön klubbas i dag, universitetet hör till den nya forskningspolitikens vinnare, listan kan göras lång.

Umeå skulle behöva en riktig liberal reformagenda på eftersatta områden för att få kontakt mellan mål och medel. Men bibehålls ett pragmatiskt mittensamarbete i så många frågor som möjligt under 2009 ser det kanske ändå inte så pjåkigt ut, när ambitionerna ska upp till bevis.'

När jag tidigare i år agerade språkpolis och gjorde följande lördagslista i papperstidningen...:

"1 Sär skrivningar är ett o tyg. Det måste be kämpas.

2. Hennes eller sin? Väljer man fel ändras betydelsen.

3. Värna nyanserna och skilj mellan de och dem.

4. Värna nyanserna - skilj mellan många och mycket.

5. Varken och vare sig är inte alltid utbytbara mot varandra.

6. Innan och före är inte samma sak."

...blev jag, av reaktioner att döma, något av en hjälte hos många svensklärare där ute, ett flämtande ljus i en mörknande framtid.

Nåväl, jag hoppas att jag byggde upp så mycket goodwill den gången att det räcker för min krönika i dagens tidning.

För den har, kanske, potential att bli en av de mest ifrågasatta jag skrivit under året. Inte för dess sakinnehåll, i första hand, utan för dess inledning (som ska ses lite med glimten i ögat, men ironi i text är alltid ett risktagande).

Jag gör aldrig någon hemlighet av att jag saknar grammatisk terminologi - jag kan skilja mellan rätt och fel och agera språkpolis med stor självsäkerhet, men inte sätta fackord på min ståndpunkt.

Nu fick jag emellertid en idé till en artikelinledning som krävde just grammatisk terminologi, gjorde lite research, frågade dem jag brukar fråga när det gäller kniviga språkliga nyanser och försökte mig på en inledande metafor om Umeå 2008, helt i grammatikens land.

Mina rådgivare gav mig klartecken, men såg/hörde givetvis desperationen hos någon som är fem minuter borta från deadline sent på kvällen och utan reservplan, så om det vara ett äkta klartecken eller ett sådant som Challenger-färjan fick 1987, återstår väl att se när reaktionerna på mitt lilla experiment börjar trilla in...'

En monsterförkylning av det slag som trampar runt i Umeå för tillfället sätter ner dagsform och humör, och har bromsat bloggandet igen, men det blev en lördagskrönika ändå till slut. Den börjar i Benny Haags läsvärda bok 'Makt, mod och motstånd' och fortsätter ut i ett litet brandtal mot romantiseringen av den svenska alkholkulturen, här i en något längre variant än den som återfinns i papperstidningen:

'Alkoholkulturen omhuldad och utmanad

"Men då nu i Sweriges Rike, efter noga beräkning, mera bränwin brännes än dricka brygges; då menige man nu oftare släcker törsten med bränwin än med watten eller sitt goda och mustiga dricka; så får man ej undra på att det omåttliga bränwinssupandet icke så snart kan utrotas som man tror; och man får således ännu bli wittne til de bedröfligaste händelser."
(Anonymt nödrop till Riksens Ständer, 1818, ur En frihetskamp genom seklerna)

En av årets fräsigaste böcker är skriven av Benny Haag. Den heter "Makt, mod och motstånd. Om den mitt i och de runt omkring" och är en stridskrift mot alkoholkulturen och för ett nyktrare samhälle. Vi har redan recenserat den positivt här på ledarsidan tidigare i höst. Nu när året ska börja summeras är det en läsupplevelse jag återkommer till.

Med sitt raka tonfall är boken bitvis som en synlig blodådra som fascinerar, men säkert kan kännas lite påträngande i sin brist på objektivt omsvep. Den är inte skriven för att tilltala någon enskild fullt ut. Tillrättalagd och borstad är den inte för fem öre. Det gör den säkert lättare att angripa, men också uppfriskande inopportun. Haag skräder inte orden någonstans.

(Ett av de få oreserverade berömmen i boken tillfaller faktiskt Umeå: "Fy fan vad det rockar här! Tänk om det alltid var som i Umeå, då skulle jag känna att jag är i medvind och gör nytta. Fantastiskt!")

"Makt, mod och motstånd" är en bok som alla med engagemang mot alkoholskadorna i det svenska samhället bör läsa - inte för att instämma i allt som står där, utan för att inspireras och få upp geisten och modet att inte backa inför aggressiva opinioner, populistiska medier eller alkoholindustrins lobbyister och deras ideologiska hantlangare i samhällsdebatten.
Men lika mycket är det en bok för alla som fniss-romantiserar och flabb-ursäktar svensk alkoholkultur.
För den krampaktiga aggressivitet med vilken solidarisk alkoholpolitik, krav på vissa alkoholfria miljöer och påpekanden om alkoholens skadeverkningar kommenteras blir ibland rent löjeväckande. Vem står för intolerans? Vem känner sig hotad?

Om någon nu känner ett omättligt behov att, trots opinionsmedvind av stormstyrka, betona alkoholens positiva effekter, och i förbifarten hata nykterister, borde väl dagens konsumtionsnivåer, sedan en ökning ägt rum i slutet av 90-talet och början av 2000-talet, på i genomsnitt cirka 10 liter ren alkohol per år och svensk över 15 år, lugna nerverna åtminstone litet grand.
Med så mycket flöde i glas, burkar och flaskor verkar det inte finnas något rationellt skäl för alkohollyrikerna att bli stressade över de insatser som görs för att minska konsumtionen något och i solidaritet med alkoholens offer motverka skadorna.

Alkoholen kostar varje år samhället - även i de allra försiktigaste och knappast rättvisande uppskattningarna - många, många miljarder; och outsägligt socialt lidande i form av missbruk, våld, kriminalitet och trafikdöd.
Ökad tillgänglighet leder till ökad konsumtion. Och ökad konsumtion leder till ökade alkoholskador. De övergripande sambanden är, all rörande övertro på piffig information till trots, glasklara. Nyansskillnader mellan olika regioner och konsumentgrupper, och en del oklarheter kring hur "alkoholskador" ska mätas, bryter inte det givna mönstret. Det är mot den bakgrunden restriktiva inslag i alkoholpolitiken måste vägas mot annat.
En titt på Systembolagets försäljningssiffror ger inte mycket stöd åt åsikten att svensk alkoholpolitik gör det orimligt krångligt att komma åt vin, sprit och öl för den som vill. Att alkoholpolitiken inte handlar om det där mytomspunna glaset till maten torde de flesta begripa.

Ändå kommer ibland, om man försvarar den restriktiva alkoholpolitiken och värdet av alternativa alkoholfria miljöer som förebyggande arbete bland ungdomar eller led i ett solidariskt missbruksarbete, befängda slängar av typ: "jag gillar inte det där förbudstänkandet."
Jaha, nähä? När tittade du i en almanacka senast? I Sverige anordnades en folkomröstning om alkoholförbud 1922. Det var för 86 år sedan. Faktum är att nykterhetsrörelsen efter förbudsomröstningen delvis satt fast i den frågeställningen och därför i vissa avseenden missade förtjänsterna hos den restriktiva politik, utan förbud men med motbok, som växte fram i stället. Men det har väl gått minst ett halvt sekel sedan nykterhetsorganisationerna kom loss och uppdaterade sig.

De nyliberala alkoholromantikerna, däremot, verkar ofta ha slutat följa debatten någon gång där på 1920-talet, när förbud fortfarande stod på dagordningen. Man kan förstå det: när pojkrummets abstrakta teorier är allt och levande människors komplicerade, långt ifrån perfekta eller idylliska verklighet, bara något som stör, är det nog tryggast att utkämpa slag med hundra års fördröjning.

Och så har vi förstås det alkoholpopulistiska hyckelnäste som Benny Hag kanske kritiserar allra effektivast i sin bok: den här branschen, medierna. Även om kvällstidningar och tv-kanaler i dag är med marginal värst, träffar kritiken, inte minst historiskt, alla aktörer. För det har länge funnits en blind fläck i svensk samhällsbevakning: alkoholen. Det är inte ovanligt att bevakning av sociala problem, våldsdåd eller olyckor blir helt obegriplig när en av huvudorsakerna helt utelämnas eller behandlas som något marginellt.

Även den oreflekterade acceptansen av supkulturens många i övrigt fördummande yttringar är ibland ofattbar.
Däremot älskar medierna, utöver tvångsmässigt skålande och vintipsande, att ytligt rapportera om varje undersökning där alkoholens få positiva hälsoeffekter beläggs - för det mesta utan att betona att de positiva effekterna enbart gäller vid ett utpräglat försiktigt drickande.
Den bristen på perspektiv, klarspråk och balans i bevakningen av alkoholen som samhällsfenomen är bedrövlig.'

Det finns ett par intressanta paralleller mellan tysk och svensk inrikespolitik just nu. Här som där har regeringen (i Tyskland som bekant en stor koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater), trots stenhård kritik från en osammanhängande och panikslagen opposition, en inkonsekvent och delvis lika panikslagen press och andra regeringar som själva inte förmått hantera krisen på ett ansvarsfullt sätt, haft omdöme nog att inte slänga iväg miljarder helt utan tanke och långsiktig strategi.

Och här som där har regeringen glidit ut i allt mer bakåtsträvande attityder till övervakning och personlig integritet (vilket jag ska återkomma till på bloggen under julhelgerna).

Alliansregeringen i Sverige har alltså agerat klokt som behållit lugnet och inte drabbats av panik i krisens första skeden. Oppositionen, med sin hejarklack som tar i mer och mer ju lägre väljarnas förtroende för socialdemokratins ledning blir, har tydliga problem att omvandla sin politik i trovärdiga, logiskt sammanhängande förslag. Under den ekonomiska krisen, med en relativt lugn, handlingsduglig regering och en förhållandevis stirrig opposition som bara lyckats samla sig till något konkret när det gällt att kritisera alliansen på högsta volym, har värdet av regeringsskiftet 2006 blivit nästan övertydligt.

Det i kombination med att alliansen är ett samspelt lag samtidigt som oppositionen inte riktigt verkar veta vad den egentligen vill och att kristider alltid tenderar att gynna sittande regeringar är förklaringen till att alliansen under slutet av 2008 haft medvind i opinionen. Och det ger nog också en ledtråd om en avgörande faktor inför 2010: regeringsduglighet och regeringskompetens. På den punkten är det uppförsbacke för oppositionspartierna just nu. Fortfarande har de ett övertag i opinionsmätningarna, men om de fortsätter i samma stil som under den senaste månaden kommer det snart att vara uppätet av alliansen.

Grundlagsutredningen blev inte vad den hade kunnat bli, vilket i och för sig inte var oväntat. Kompromissen är inte så tokig, det trista är avsaknaden av debatt innan, att kompromissen var given redan från början. Om det har jag en signerad text på dagens ledarsida:

'Okej kompromiss - men bågen spändes inte

Man ska inte låta det bästa bli det godas fiende, heter det ofta. Sant. Men ibland kan det vara ett lika stort problem att det goda tillåts bli det bästas fiende.
Exempelvis när partier gör en bedömning av var en tänkbar kompromiss med de andra skulle kunna tänkas landa och sedan ställer sig där redan från början; för att inte riskera något. Det berövar debatten perspektiv, temperament och bredd. Och det gör kompromisserna mycket sämre, när de inte föregås av heta, rejäla, briljanta debatter, utan uppstår i välkammad trängsel kring mittpunkten.
Det lät så befriande ärligt när alliansen och miljöpartiet i våras presenterade sina krav i grundlagsutredningen: skilda valdagar, rakt personval, författningsdomstol. Äntligen vittrades en grundlagsdebatt värd namnet. Men så blev Fredrik Reinfeldt nervös och lovade socialdemokraterna vetorätt - i förväg. Ridå.

I går presenterade grundlagsutredningen sitt betänkande. Det har sina godbitar: lite sänkt personvalsspärr till riksdagen, statsministerfrågan ska prövas efter varje val, uppenbarhetskravet tas bort, ny rekryteringsordning för högre domare, stärkt rättskipning, inskriven forskningsfrihet, bestämmelse om kommunala extraval, för att nämna några. Inte oävet. Men: inga skilda valdagar, inget rakt personval, ingen författningsdomstol - inte ens ett spår av debatt kring större förändringar.
Problemet är inte att det blev en kompromiss, utan att den inte föregicks av friskare debatt. Skönare lyss, som Heidenstam skrev, till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.'

Frågan om aktiv dödshjälp är nog en av de allra svåraste som finns att ta ställning till. Men diskussionen i sig är ovärderlig. Det vore fel att säga att aktiv dödshjälp inte är ett ämne som diskuteras ständigt. Men det brukar gå några år mellan tillfällena när debatten blossar upp ordentligt i offentligheten.
Under hösten har aktiv dödshjälp i olika former diskuterats alltmer intensivt på landets debattsidor och bloggar:

Också VK har haft flera inlägg på debattsidan och krönikörer på ledarsidan som skrivit om det. Även bland politikerbloggarna har frågan diskuterats.

Personligen är jag väldigt kluven i den här frågan. För några år sedan var jag försiktigt positiv till att aktiv dödshjälp borde vara tillåtet i speciella fall. De allra senaste åren har jag gått över till att vara osäker igen. Jag delar i grunden förespråkarnas principiella argumentation och motståndarnas allvarliga farhågor för hur tillämpningen skulle komma att se ut i verkligheten. Jag erkänner gärna att jag inte kan ta entydig ställning, även om jag lutar åt att Statens medicinsk-etiska råd har hamnat rätt i sin bedömning.
Kluvenheten kommer också till uttryck på dagens ledarsida där aktiv dödshjälp kommenteras i det då och då återkommande momentet pro/kontra:

Pro: Ja till aktiv dödshjälp
Frågorna om aktiv dödshjälp och läkarassisterat livsslut är omgärdade av missförstånd. Motståndet bottnar ofta i en, förståelig, ovilja att överhuvudtaget gå in i en diskussion om svåra beslut i situationer av ohyggligt lidande för enskilda människor vid livets slutskede. Men att man tittar bort betyder inte att de oundvikliga moraliska frågeställningarna försvinner. Både aktiv dödshjälp och läkarassisterat livsslut handlar i slutändan om att respektera människovärdet även hos patienter som är obotligt sjuka och tvingas utstå utdragna, plågsamma smärtor den sista tiden. Rätten för den enskilda människan att ytterst bestämma själv över sitt liv, sitt lidande och sin död i en sådan situation, bör inte kränkas och övertas av staten.

Olika former av dödshjälp står inte på något sätt i motsättning till att utveckla och prioritera en lindrande vård för så bra livskvalitet som möjligt i livets slutskede. Men det finns tillfällen när ingen lindrande vård i världen kan mildra oförställbara plågor. Internationella exempel visar att det går att hitta värdiga, rättssäkra system utan att förtroendet för sjukvården hotas. Att ge möjligheten till dödshjälp - under mycket speciella omständigheter, inom strikta regelverk och utan skyldighet för läkare att medverka - är att värna människovärdet. Statens medicinsk-etiska råd vill se en utredning av läkarassisterat livsslut och en offentlig diskussion om aktiv dödshjälp. Det är en bra början.

Kontra: Nej till aktiv dödshjälp
Motståndet mot aktiv dödshjälp i olika former bygger inte på en ovilja att diskutera de svåraste frågeställningarna, utan på ett ställningstagande i dem. I övergången från passiv dödshjälp - som tillämpas i Sverige redan i dag och innebär att döende patienter inte längre får livsuppehållande behandling - till aktiv dödshjälp som återkommande föreslås, överträds en etisk gräns i synen på livet, döden och den enskilda människan som inte får överträdas. Vi ska hjälpa varandra att vilja leva, inte att vilja dö, som Anders Aborelus, biskop i Stockholms katolska stift, formulerat det.

Men invändningarna mot aktiv dödshjälp är både principiella och praktiska. Gränsdragningsproblematiken och svårigheten att förutsäga hur en människa ska känna i olika skeden av en sjukdomsfas skulle bli nästan omöjlig att hantera. Risken för felbeslut, oklart rättsläge eller en med tiden växande känsla av socialt tryck på svårt sjuka människor att i vissa sistuationer fatta beslut om aktiv dödshjälp skulle skapa obehagliga och oacceptabla stämningar i samhället och mellan människor.
Aktiv dödshjälp sägs ska skydda människor från lidande, men kan i värsta fall bli ett sätt att få människor som vill leva att känna sig som bördor. Det skulle också signalera att sjukvården ger upp sin roll i livets slutskede, med risk för ett ohjälpligt brutet förtroende mellan patienterna och vården. Aktiv dödshjälp bör inte utredas, utan fortsatt avvisas.'

Vår huvudledare i dag handlar om Sveriges förhållande till EU och den svenska euroopinionen.

I förra veckan var Andrei Hincu, Lilia Hincu, Victor Guzun, Dumitru Cozmolici och Daniel Graur från Moldavien på besök i Umeå och träffade bland annat VK:s ledarredaktion för ett samtal om medier i Sverige. Det blev en mycket intressant diskussion om hur VK jobbar som dagstidning, om papperstidningens förhållanden till vk.se, om skillnaden mellan nyhetsrapportering och opinionsbildning, om tryck- och yttrandefriheten och om hur vi prioriterar mellan olika ämnen, lokalt, regionalt, nationellt och internationellt.

Vi passade även på att fråga dem om deras resa och det politiska läget i Moldavien:

Hur kommer det sig att ni besöker just Umeå?

- Det är föreningen Umeå Demokratiforum, Studiefrämjandet och Svenska institutet som bjudit in oss företrädare för Center for International Communication and Human Rights, som arbetar med att implementera europeiska länder demokratiutveckling, i Moldavien. Moldavien är en före detta sovjetstat som vill integreras i Europeiska unionen. Just nu är Moldavien det fattigaste landet i Europa och det enda styrt av kommunister. Vi upplever stora problem med att genomföra stora demokratiska reformer och med att införa pressfrihet och yttrandefrihet.
Nästa vår är det parlamentsval i Moldavien och det kommer att bli avgörande för den framtida utvecklingen i landet. Moldavierna måste välja mellan västliga och östliga värderingar, mellan Europa och Ryssland. Samtidigt har man deklarerat att man vill integreras i EU och just därför är också demokratiutvecklingen högt prioriterad i vårt samhälle. Därför är vi nu här i Västerbotten för att studera hur man i EU-medlemsstaten Sverige bedriver demokratiarbete.

Vilken är den viktigaste inrikespolitiska frågan i Moldavien just nu?

- Efter att Ryssland erkänt självständigheten i två georgiska regioner, Abkhazien och Sydossetien blev även Transnistrien i Moldavien ett ärende för EU-medlemmarna. En pro-rysk separatistisk region på mer än 4000 kvadratkilometer och en befolkning på 540 000 invånare är den huvudsakliga anledningen till att Moldavien idag inte kan bli medlem i EU.

- Transnistrien styrs av en självutnämnd president och den som åker till området får uppleva en tidsresa tillbaka i tiden. Gamla Sovjetunionen är fortfarande närvarande i samhällets alla delar från arkitekturen, den totala kontrollen av ekonomin, avsaknaden av mänskliga rättigheter, korruptionen, den svarta marknaden till den totala frånvaron av pressfrihet och yttrandefrihet.

- Transnistrien uppstod efter Sovjetunionens fall 1990 och det blir mer och mer tydligt att det inte var en slump att den lilla utbrytarrepubliken uppstod. Tvärtom var det ett tydligt ryskt mål att behålla närvaron i Europa genom att behålla detta lilla område.
Efter mer än 17 år långa förhandlingar kan man inte se den transnistriska självständigheten som annat än en utopi. Dagens moldaviska kommunistregim hävdar sig kunna lösa konflikten snabbt och enkelt, men det är inget annat än ett utspel inför valet i mars nästa år.

- En snabb och oansvarig lösning av konflikten vore respektlöst och farligt gentemot befolkningen i Moldavien och angränsande EU-länder.

I dagens huvudledare tar vi upp Umeås höga skatt och varför den är problematisk.

I gårdagens huvudledare skrev vi om vårdköerna och rätten till vård i tid.

Det finns mycket att säga om den statliga spelutredningen, som gläntar på fönstret åt ett mer utvecklat och ordnat licenssystem, men sedan krumbuktar sig för att hitta sätt att ändå behålla stora delar dagens ordning till varje pris. Två saker kan konstateras direkt:

(1) Speutredningen hycklar och missbrukar folkhälsoargumentet på ett sätt som inte kommer att lösa någonting. Om folkhälsan stod i centrum skulle både argumentation och åtgärder se annorlunda ut. Nu handlar det i första hand om att staten vill säkra skatteintäkter och finansieringen av idrottsverksamhet - ett skäl till varför travet behandlas som ett område för sig i utredningen (vilket jag inte tror är nödvändigt för ATG:s ställning och travsportens finansiering, men det är en annan diskussion som pågått en längre tid).
Det handlar här, till skillnad från i alkoholpolitiken (en viktig skillnad), bara marginellt om arbete mot spelberoende: det vore klädsamt om det erkändes utan omsvep, då skulle argumentationen åtminstone vara möjlig att följa och den centrala folkhälsodiskussionen inte dras i smutsen som nu sker.

(2) I försöken att krampaktigt bevara så mycket som möjligt spelmonopolen tar man till metoder av ett slag som är långt värre en de eventuella problem man misslyckat försöker lösa. Det är ett tecken så gott som något på att utredningen har problem med perspektiven.

Min lördagskrönika den här veckan höll på att alldeles missa deadline, men blev på något sätt klar i tid ­ med hjärtat i halsgropen men innan nattchefen behövde ringa och skälla. Krönikan börjar med ett litet stickspår, men handlar sedan om det upprättade civila samhället, den nya tankesmedjan Sektor 3 och uppgörelsen mellan regeringen, den ideella sektorn och Sveriges Kommuner och Landsting. Här med några rader extra som inte fick plats i papperstidningens version:

'Nått sånt där löst, poröst som bara finns?

"Det är lite som med Gud eller nått annat sånt där löst, poröst som bara finns", sa Henrik Schyffert när han fick frågan om vad Mikael Wiehe betytt för honom i en tv-dokumentär om Wiehe på 90-talet. Jag brukar tänka på det citatet vid diskussioner om det civila samhället, föreningslivet eller folkrörelserna.

För så är det ju: inte minst det civila samhället - egentligen något mycket jordnära, på mångas läppar när det vankas högtidsbanketter, men rackarns svårt att definiera - kan ibland kännas som nått sånt där löst, poröst som bara finns. Lika tillbett som uttjatat. Och så har det också behandlats i samhällsdebatten. Aldrig någon listetta. Helkört som YouTube-snackis. Inget för valtalen. Men efter flera decennier, efter ett par sekel, så finns det fortfarande där som ett av de mest centrala inslagen i samhällsutvecklingen; sedan dagsländor fallit i glömska och vattenglasen där det stormade ställts tillbaka i diskhon.

Ett av de intressantaste initiativen på senare tid är grundandet av en ny, bred tankesmedja för forskning, kommunikation och kritisk debatt om det civila samhället - Sektor 3 - vars lanseringskampanj även passerade Umeå tidigare i höst. Medlemsorganisationerna innefattar Ersta Diakoni, Famna, Folksam, Fonus, Forum för frivilligt socialt arbete, Goodgame, HSB, IBN RUSHD, IOGT/NTO, KF, KFO, LSU, OK, Riksbyggen, Riksteatern, Rädda Barnen, Röda Korsets Ungdomsförbund, Sensus studieförbund, Svenska Scoutrådet, Sveriges muslimska råd och UNF. Och dess rådgivande råd sträcker sig från Johan Norberg, via Magdalena Forsberg till KG Hammar, bland flera.

Redan här anar man framför allt styrkan, men också faran med det civila samhället som utgångspunkt för samhällsdebatt. Bredd skapar styrka, perspektiv och många infallsvinklar, medan oöverblickbarhet kan leda till sönderfall och viss meningslöshet när syret inte räcker till. Kan Sektor 3 hantera det blir det onekligen spännande att följa dess fortsatta arbete.

Som ett led i lanseringskampanjen har man även gett ut en skrift av forskaren Andreas Linderyd med titeln: "Frihet utan oberoende. Civila samhället och relationen till stat och kommun." Det är en läsvärd genomgång av begreppets historia, vad det syftat på under olika epoker, och de senaste decenniernas debatt kring civilsamhällets relation till det offentliga.
I inledningen refererar han till Erik Amnås bok "Civilsamhälle - Några forskningsfrågor" där Amnås uttrycker skepsis mot ett så omhuldat begrepp som rymmer så många olika fenomen och används i så många olika ideologiska syften.
Något som kan beteckna folkpartister och flyktinggömmare likaväl som försäkringsbolag och frimärksklubbar - när sprängs ramarna?
Andreas Linderyd skiljer mellan fyra samhällssfärer för att identifiera civilsamhället: staten, näringslivet, familjen och det civila samhället. Huruvida familjen ska räknas som en sfär för sig är omdiskuterat. Även andra gränsdragningar är svåra att göra, inom idrotten, inom organisationslivet, där det civila samhället hela tiden glider över i de andra sfärerna på ett ibland oklart sätt och under tilltagande professionalisering.
En annan distinktion är den mellan det civila samhällets formella dimension (exempelvis medlemskap och engagemang i organisationer, föreningar och stiftelser) och dess informella (exempelvis tjänster för vänner, grannar och kollegor) dimension.

Det finns alltså flera skäl till att det civila samhället ofta har rollen som isberg i dagsdebatten - vi spanar bara efter den lilla toppen som sticker upp över vattenytan. Det finns ingen entydig definition av begreppet. Men det har ändå återkommande kidnappats av debattörer för ibland väldigt snäva och motstridiga syften. Vänstern, låst och fixerad vid system och stat, har ibland tenderat till att vantolka intresset för det civila samhället som ett angrepp på den traditionella välfärdsstaten. Och en både socialkonservativ och nyliberal höger har gärna i sin användning av begreppet bejakat sådana fördomar.

På senare år har diskussionen, tacknämligt nog, nyanserats och begreppet avdramatiserats, även om förhållandet mellan civilsamhället och det offentliga fortfarande sätter myror i huvudet på föreningar, folkrörelser och politiker.

I veckan kom något av ett genombrott när regeringen (med stöd av oppositionspartierna), den ideella sektorn och Sveriges Kommuner och Landsting enades kring en långsiktig överenskommelse för att, som det formuleras: "?stärka de idéburna organisationernas självständiga och oberoende roll som opinionsbildare, samt att stödja framväxten av en större mångfald av utförare och leverantörer inom hälso- och sjukvården och omsorgen."

Det omfattar förstås inte mer än några enstaka aspekter av det civila samhällets, och man måste vara vaksam så att det inte blir ett system med kommunicerande kärl där framväxande frivilligarbetet leder till neddragna offentliga resurser. Men att det gått att vinna ett överväldigande stöd för en sådan principförklaring kring ett så viktigt område utan att diskussionen spårat ur i misstro och revirtänkande är trots allt ett betydande steg framåt. "En milstolpe som bekräftar den ideella sektorns engagemang, kreativitet och vilja att bidra till utvecklingen av samhället", säger ansvariga statsrådet Nyamko Sabuni. Stora ord, men inte helt utan fog för sig.

Ändå har uppgörelsen direkt fått kritik, bland annat av just Andreas Linderyd, för att vara tunn och godtycklig, präglad av ett ensidigt nyttotänkande utgående från den offentliga sektorns intressen och med risk för en byråkratisering av civilsamhället.
Kritiken är bitvis orättvis, men pekar också på det civila samhällets klassiska dilemma: hur hitta rätt balans mellan å ena sidan ett tydligt oberoende från och å andra sidan en givande relation med stat och kommuner?'

Allvaret och långsiktigheten i de klimatpolitiska åtagandena prövas ordentligt först nu, när den ekonomiska krisen konkurrerar om uppmärksamheten. Motsättningen är i grunden konstruerad och falsk - den gröna omställningen är bra för långsiktig tillväxt, växande välstånd och nya jobb - men kommer att få mycket mer gehör i takt med krisrubrikerna.
I så måtto är en EU-uppgörelse om klimatåtgärder som ändå kommer till stånd, trots dagsläget, och en överenskommelse vid FN:s klimatmöte i Poznan positiva nyheter, även om innehållet i uppgörelserna inte nödvändigtvis imponerar i varje del.

Ytterligare några grodor ur VK-spegeln, den här gången från december 1961:

'Genom vaccinationen blir man oemotståndlig, men det räcker tyvärr ej för alltid - endast i sju år.' (Ur skoluppsats)

'Under de senaste tjugo åren har antalet hästar minskat med cirka 400.000. De behöver inget foder längre - man brukar räkna med att det krävs en hektar för att döda en häst.'

'Hade blott denna lag införts i rätt tid, då hade den aldrig behövts.'

'Förkylningar orsakas av små, elakartade levande organister.'

Och så två uppmaningar från VK-spegeln november 1967:

'Rikstidningar - vad är det? Därmed menar man tydligen tidningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Men de flesta av dessa tidningar är lokaltidningar för sina städer med närmaste omgivning. Bara ett par tre av de största tidningarna är spridda över andra delar av landet. Tala inte om rikstidningar! Kalla dem storstadstidningar i stället! Det är riktigare.'

'I är ett ord. Låt oss behandla 'i' som ett ord! Skriv därför i gång, i fred, i dag, i går, i morgon, i kväll, i väg (inte: igång, idag osv.)"

Den här EU-direktivet har nog i sak fått lika hård, om inte hårdare, kritik än till och med FRA-lagen, men har hamnat lite i skymundan av både FRA-debatten och Ipred-debatten. Det är illa redan taget för sig, och riktigt otäckt blir det när lagstiftningsinitiativ efter lagstiftningsinitiativ, övervakningsfiffighet efter övervakningsfiffighet, formar ett mönster där integritetsfrågorna alltid prioriteras ned, alltid får vika för något annat, aldrig får någon av de högst uppsatta med makt över besluten att säga: men vänta lite, nu får det väl ändå vara nog.

Direktivet går med största sannolikhet inte att stoppa, men det är som bloggaren Jonas Morian skriver, att om det finns några riksdagsledamöter som fortfarande står upp för den personliga integriteten så får man hoppas 'att de aktivt verkar för att minimera skadorna av direktivet så långt det är möjligt - och inte spär på det med ytterligare dumheter.'

Tidigare i veckan skrev jag en signerad text om den anspända, reserverade 'härtill är vi nödda och illa tvungna men vi gillar det egentligen inte'-stämning som dominerade presskonferensen i söndags med Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly.

Surfar man runt på liberala ledarsidor i dag som kommenterar regeringens åtgärdspaket för bilindustrin så möter en liknande stämning nästan överallt (inklusive hos oss förstås): acceptans av att det förmodligen är nödvändigt, lättnad över att det inte blev värre och mer omfattande eller principvidrigt, men allt uttryckt i ett reserverat och oentusiastiskt tonfall.

Det är bra, för de som entusiastiskt och reservationslöst välkomnar sådana här riktade åtgärdspaket har inte förstått riskerna och har inte ett ansvarsfullt förhållningssätt till vad skattemedel ska användas till.

Så som motvikt till denna 'nödda och illa tvungna'-linje som dominerar är sådana här one-liners eller sådana här, onekligen lite uppfriskande.

Regeringens åtgärdsprogram för bilindustrin är hyfsat balanserat och hade definitivt kunnat varit värre - dvs mer populistiskt kortsiktigt, mer ogenomtänkt omfattande, med ännu större risker för stora, meningslösa förluster av skattemedel utan effekt i slutändan och med ansatser till direkt statlig ägande. Nu är det, som vi skriver i dagens huvudledare, principen hjälp till självhjälp som gäller.

Vår huvudledare i går konstaterade att den Timss-studie som presenterades i veckan ger stöd åt regeringens skolpolitik och gör det ännu jobbigare för den tidigare skolpolitikens sista entusiaster. Men även om de senare må ha det tufft att hitta stöd för sina argument någonstans ute i verkligheten, kan man inte påstå att de är uppgivna. För när argumenten tryter växer kreativiteten när det gäller dåliga ursäkter för att stoppa obekväm debatt. Men att det sker just på ett universitet är onekligen extra anmärkningsvärt.

Dagens råd/pekpinne från VK-spegeln till journalister, från september 1962:

"Skicka inte aktuell redaktionspost personligt till viss medarbetare på redaktionen! Vederbörande kan åtnjuta regnsemester eller vara hemsökt av virus.
Läs igenom det ni har skrivit, innan ni låter manuskripten gå vidare till redaktionen eller sätteriet! För några månader sedan kom ett aktstycke, som bl a innehöll följande om sport:
"Det utspelade även som vanligt även bekymmer för de unga åkarna i form av skidbrott, bindningsfel och annat som kan vålla till och mera rutinerade."
Fyrfaldigt usch!
Läs igenom varje mening! Obegriplig text måste göras begriplig. Se upp med språket! Stava rätt - även utländska ord och namn! Det är en självklar regel, att varje skribent skall gå igenom sina alster, innan de skickas vidare."

Och så en groda från VK-spegeln mars 1964 som påminner om faran att betrakta Sverige som världens centrum:

"För första gången sedan Axel Oxenstierna anlände en svensk statsminister på officiellt besök till Paris på söndagen - ett tecken så gott som något på det nya Frankrikes växande internationella betydelse."

Gårdagens blogg om att Umeås kulturhuvudstadsansökan gått vidare till nästa omgång blev i lite förändrad och nyskriven form även en signerad text på dagens ledarsida:

'Väntat, välförtjänt och roligt - nu börjar det svåraste

Att Umeå skulle bli en av slutkandidaterna i kulturhuvudstadsracet inför 2014 var visserligen ganska väntat, men inte desto mindre välförtjänt och roligt. Umeå var ute i god tid, gjorde sitt förarbete grundligt och lämnade in en gedigen, bitvis briljant ansökan som stod pall både för tuffa, osentimentala, ironiska granskningar och för en djupare intellektuell prövning. Belöningen och bekräftelsen uteblev inte.

En sådan framgång för ett ambitiöst, konsekvent och sympatiskt motiverat kulturpolitiskt projekt i en inte alltid välvillig opinion och debatt känns ovanligt tillfredsställande. Pengar satsade på ett långsiktigt kulturarbete av det här slaget är välinvesterade. Det är en debatt värd att ta gång på gång.

Men, det här vara bara första urvalet. Lund, med ny tid att putsa på sitt upplägg, är ingen lätt motståndare; även om duellens uppenbara dramaturgi - söder mot norr - rimligen talar till Umeås fördel ännu mer nu när Gävle och Uppsala är ute ur bilden.

Umeå lämnade in den kanske mognaste ansökan av de fyra kandidatstäderna; och lyckades ge intrycket av att vara den stad som minst behöver titeln för att ändå vara god på väg att förverkliga sina intentioner. Det kan paradoxalt nog skapa en svårare utmaning när det gäller att ta fasta på juryns uppmaningar om att förklara den europeiska dimensionen och konkretisera programmet, än vad som hade blivit fallet om ansökan varit grovhuggen och ofärdig.
Juryns förväntningar på Umeås fortsatta arbete ligger sannolikt ganska högt. De måste inte desto mindre infrias för att undvika ett intryck av stagnation i projektet. Det är enda vägen till framgång i det slutgiltiga urvalet: att orka ta hela arbetet in i en ny fas av bredd och medborgerlig delaktighet. Lyckas man måste satsningen för projektledningen i viss mån börja kännas som dikten hos Tomas Tranströmer:

"Fantastiskt att känna hur min dikt växer/medan jag själv krymper. /Den växer, den tar min plats./Den tränger undan mig. /Den kastar mig ur boet./Dikten är färdig."

Att med både beslutsamhet och ödmjukhet börja fylla de ambitiösa koncepten med innehåll, att inte andas ut och tro att det svåraste är avklarat, utan behålla insikten att det svåraste, förankrandet och förverkligandet, återstår - det är uppdraget 2009."

För ganska exakt ett år sedan gjorde jag en sammanställning av alla bloggar som jag prenumererade på som rss-flöde eller hade som bokmärke i webbläsaren. Det var en ganska uppskattad grej som väckte roliga reaktioner från läsare och kollegor.

Den vanligaste var att jag ju omöjligt kunde hinna läsa allt det där (sant, listan handlade om vilka jag höll koll på via ovanstående funktioner, vilket inte alltid är samma sak som att man läser dem närmare alla dagar). En annan vanlig reaktion var förstås att den politiska balansen var fel eller att jag missat några absoluta måsten i bloggosfären - framför allt det senare var för det mesta berättigade tillrättavisanden.
Flera förvånade kommentarer byggde på ett missförstånd: att jag skulle hålla med alla bloggar jag listade, vilket jag givetvis inte gjorde.
Men allra bäst: jag fick en del tips på bloggar som måste upp på listan omedelbart.

Så här motiverade jag publiceringen av listan den gången:

"Varje morgon blixtsurfar jag runt på en stor mängd opinionsbildande sidor för att skaffa mig en bild av hur snacket går bland de mest inflytelserika eller välformulerade debattörerna i landet.

Hur formas och påverkas egentligen min bild, som ledarskribent och politisk redaktör i Umeå, av den nationella dagsdebatten: vilka influerar mig, provocerar eller stimulerar?

Dagstidningar, tv och radio är viktigast förstås, eftersom de når en stor publik och bäst återspeglar (inte nödvändigtvis sätter) dagordningen.

När vi gör en allmän nationell nyhetsvärdering för ledarsidans räkning är det utgångspunkten.

Men vilka andra debattörer och opinionsbildare passerar jag som ledarskribent på min dagliga joggingtur genom debatten?

Det är ingen hemlighet att jag gärna erkänner briljansen och inflytandet hos ett antal av de bästa bloggarna. Många av de mest kvalificerade och välformulerade inläggen i debatten återfinns där, integritet och ryggrad återfinns i hög halt där ute i det som vi kallar bloggosfären.

Men ändå är det nog få av dagstidningarnas läsare som riktigt vet vilka de mest inflytelserika bloggarna är, de som påverkar även oss som sysslar med opionionsbildning på heltid och inom ramen för etablerade medieaktörer."

Det där håller väl fortfarande, men att lista bloggare har på bara det här året gått från att vara lite "efter", vilket det förmodligen var då, till att vara rena stenåldern, vilket det definitivt är i dag.

Men själva bekännelseaspekten - 'av detta formas en viktig del av min världsbild' - känns hyfsat fräsch nu också. Så okej, dags för den årliga deklarationen: här är hela listan på - poddtv-program och poddradio-program som jag laddar ner till min mp3-spelare varje dag.

Reservationerna är uppenbara: att jag laddar ner något betyder inte att jag lyssnar på det varje gång eller ens ofta, enkel tidsmatematik avslöjar att det i själva verket vore helt omöjligt att lyssna på ens hälften. Men allt som står nedan hör till det som jag hyfsat återkommande följer eller åtminstone vill höra någon gång i bland, tillräckligt för att behålla programmen som poddprenumerationer.

En del av programmen är absoluta favoriter som jag blir nipprig om jag missar, en del vidgar perspektiven, en del känns trygga och välbekanta, en del gör mig på bra, livet leker-humör, en del gör mig deppig och retlig, men på ett informerat sätt, en del är nödvändiga för att ha koll på debatt och samhällsliv, alltså framför allt yrkesrelaterade, en del lockar för att de håller språkkunskaper vid liv och många utgör bara en hälsosam distraktion från det politiska perspektivet.

Ni som sett mig "på stan" eller vid olika framträdanden det senaste halvåret vet att jag alltid, även vid anföranden, har ett band runt halsen som försvinner ner i bröstfickan på skjortan. Där ligger min mp3-spelare. Och poddprenumerationerna just nu, enligt mina program, är:

Svenska:
Spanarna, P1
Godmorgon Världen, P1
Filosofiska rummet, P1
Ekots lördagsintervju, P1
Nyheter från Västerbotten
Vetenskapsradions nyheter, P1
Vetandets värld, P1
Studio Ett, P1
Nordegren i P1
Lantz i P1
Ekonomiekot
Rapport, SVT
Aktuell, SVT

Engelska/amerikanska:
CNN Political Daily (tv)
Anderson Cooper 360, CNN (tv)
Meet the Press, NBC (tv)
Face the Nation, CBS (audio)
CBS News with Katie Couric (tv)
NBC Nightly News with Brian Williams (audio)
This Week, ABC (audio)
Mark Kermodes film reviews, BBC, Radio 5 Live
The National, At Issue, CBC (tv)
Canada Live, CBC Radio 2
Hourly News, CBC Radio
Mansbridge One on One, CBC (audio)
The House, CBC Radio

Tyska:
Tagesschau (tv)
Bericht aus Berlin (tv)
Heute Nachrichten (audio)
Kicker Online (audio)
Der Presseclub, WDR 5-Radio
Der Schöne Morgen, Radio Eins
Eine Stunde Zeit, Radio Eins
Feuilleton Pressegespräch, Deutschland Radio
Filme der Woche, Deutschland Radio
Interviews, Deutschland Radio
Mediengespräch, Deutschland Radio
Platz der Republik, WDR Radio-5
As Time Goes By, Radio Bremen

Vår huvudledare i dag handlar om lagrådsremissen angående Apoteksmonopolet.

Det här var visserligen ganska väntat i tipsen, men inte desto mindre välförtjänt och roligt. Umeå gjorde sitt förarbete grundligt och lämnade in en gedigen, bitvis briljant ansökan som stod pall både för rätt tuffa, osentimentala, ironiska granskningar och för en djupare intellektuell prövning. Belöningen och bekräftelsen uteblev inte.

En sådan framgång för ett ambitiöst, konsekvent och sympatiskt motiverat kulturpolitiskt projekt i en inte alltid välvillig opinion och debatt känns ovanligt tillfredsställande. Pengar satsade på ett långsiktigt kulturarbete av det här slaget är välinvesterade.

Men okej, det här vara bara första urvalet och själva ansökningsprocessen fortsätter ett år till. Lund, med tid på sig att putsa på sin ansökan och sitt upplägg, är ingen lätt motståndare, 2009 blir tuffare än 2008 - även om duellens uppenbara dramaturgi - söder mot norr - rimligen i en sådan här tävling talar till Umeås fördel.

Umeå lämnade in den kanske mognaste ansökan av de fyra kandidatstäderna i första rundan. Det kan paradoxalt nog skapa en svår utmaning när det nu gäller att ta fasta på juryns uppmaningar om att förklara den europeiska dimensionen och konkretisera programmet, än om ansökan hade varit mer ofärdig och grovhuggen. Juryns förväntningar på Umeås fortsatta arbete med frågan ligger sannolikt ganska högt, de måste inte desto mindre infrias för att undvika en känsla av stagnation i projektet. För det är vad som kommer ut av det i slutändan som räknas och legitimerar satsningen.

Det är också enda vägen till framgång i det slutgiltiga urvalet: att orka ta hela arbetet in i en ny fas och upp på en ny nivå, att med både beslutsamhet och ödmjukhet börja fylla de mest ambitiösa koncepten (som exempelvis Open Source-tanken) med innehåll, att inte andas ut och känna att det svåraste är avklarat, utan behålla insikten att det svåraste - förankrandet och förverkligandet - återstår, hur väl ansökningsförfarandet än skötts hittills.

Upsala Nya Tidnings ledarblogg visar för övrigt hur de förlorande städernas attityder bör se ut.

(Slutligen, ur ett annat perspektiv: när travmetaforerna började stå som spön i backen sista veckan från projektets ledande företrädare (se även lördagens intervju i papperstidningen med Fredrik Lindegren) kändes det på något sätt klart att det här måste gå vägen.
Och för att fortsätta på det spåret var det här en försökseger med försöksegrarnas hela dilemma: nöjdhet och nervositet i förening, glädje över att ha gått vidare, onda aningar om att nästa lopp bjuder ännu hårdare konkurrens. Ska man behålla den balans och det upplägg som fungerade så bra nu och som känns så tryggt och invant, eller ska man våga rycka skorna, skärpa till träningen och slänga på ett norskt huvudlag för att klämma ur det där extra som kommer att krävas i finalen?
Stig H skulle säkert, på en direkt fråga, ha muttrat något med svarta ögon ovanför ett halvt leende om att ingen minns en försökssegrare och att det visserligen gått okej så långt men att det är i finalen slutbetyget delas ut.

Men segerdefilera får, å andra sidan, även försöksvinnare göra.)

Dags för några lärdomar och varnande exempel ur VK-spegeln igen.

Insändare med svar direkt till VK-spegeln våren 1958:

'Man läser ibland i tidningarna uttryck i den här stilen: 'Violinisten gjorde bra ifrån sig'. - 'Grus-Nisse gjorde bra ifrån sig i matchen.' - 'Fröken X gjorde bra ifrån sig i sångprogrammet.' På mig gör detta uttryck ett mycket obehagligt intryck. Det passar absolut bäst på tal om magrensningar, eller hur?'
Läsare

Svar direkt från VK-spegeln:
'Rätt anmärkt! Uttrycket är olustigt och diarrébetonat. Låt oss slippa det!
Red.

------------------------

Två grodor ur samma VK-spegel som varnande exempel på slarvig korrekturläsning:

'Därefter vidtog förhöret. De unga samlades sedan vid altarringen, där de avlade sin kristna tro.'

'Festen slutade med allmän förblödning.'

------------------------

Och sedan några förmanande ord om hur olika typer av journalister arbetar när det gäller att ta anteckningar, ur VK-spegeln, juni 1958:

'Det finns minst tre referenttyper:
1. Den som flitigt begagnar pennan och antecknar rubb och stubb (med stenografi eller eget förkortningssystem).
2. Den som antecknar måttligt, vissa stolpar, det viktigaste som sägs, namn och siffror och krångliga uppgifter.
3. Den som inte antecknar någonting alls utan helt litar på sitt minne (eller sin fabuleringsförmåga).

Referenten nr 1 skriver ofta för långa artiklar. Han har svårt för att sovra i materialet. Han plockar med onödiga fraser och oväsentligheter.

Referenten nr 2 kan nog sägas vara idealmodellen. Han bör i regel kunna skriva normalt korrekta referat av måttlig längd.

Referenten nr 3 kan vara farlig. Han kan överskatta sitt goda minne och servera ovederhäftiga uppgifter. Han kan förbise viktiga saker och kanske i stället förstora något oväsentligt, så att artikel och rubriker blir missvisande. Han kan servera felaktiga detaljer, gripna ur luften.

Den referent som inte värdigas använda penna och anteckningsblock visar ett slags snobberi, som inte är nyttigt för honom själv som referent och för hans tidning som de missvisande referatens spridare.
Kom ihåg, att ett gott minne kan bli mycket sämre med åren - kanske utan att referenten själv tror det.'

Det rödgröna kroppspråket är temat för en signerad text av mig på dagens ledarsida, med några bitar hämtade från gårdagens blogg. Upsala Nya Tidnings ledarblogg är inne på samma spår i det här inlägget.

Min krönika:

Bo Strömstedt gör en intressant notis i sina memoarer om hur redan kroppsspråket mellan Thorbjörn Fälldin, Per Ahlmark och Gösta Bohman avslöjade motsättningarna inom den nybildade borgerliga trepartiregeringen 1976: 'Man behövde bara se bilderna av dem för att förstå att framtiden skulle bli svår.'
Och den brast snart nog.

Ändå framstår bilderna på dem nästan som lite mysparty jämfört med söndagens presskonferens där Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand presenterade embryot till oppositionens tänkta regeringsalternativ.
Spända kroppshållningar, reserverade blickar, ansträngda leenden och småtrötta tonfall utstrålade ett samfällt: härtill är vi nödda och illa tvungna.
Och ja, det var de kanske. Men politiker som gillar varandra och verkligen vill regera tillsammans uppträder annorlunda. Det visar dilemmat som socialdemokraterna och miljöpartiet befinner sig i. Blockpolitikens logik kräver att de tar vänsterpartiet med i båten, oavsett hur den sedan kränger.

Att det var Lars Ohly som visade upp det bredaste, mest avspända garvet på presskonferensen är ingen slump. Han torde få en extra kaka vid nästa partikaffe. För kroppsspråket återspeglar de politiska realiteterna. Det är vänsterpartiet som är vinnaren när oppositionspartierna - efter månaders gräl, med sammanbitna käkar och med uppenbar brist på ömsesidig välvilja - söker bilda ett gemensamt regeringsalternativ.
Att ledningarna inom både s och mp helst hade sluppit den belastning som vänsterpartiet innebär för trovärdigheten på en rad politiska sakområden, är uppenbart. De ville gå vidare själva, men gick bet.

På längre sikt hade också det samarbete som socialdemokraterna och miljöpartiet presenterade för en tid sedan haft större potential att utvecklas till något intressant. Där fanns antydningar till liberal förnyelse. Nu formar de istället, tvingade av internt socialdemokratiskt missnöje, ett krampaktigt vänsterblock kring bakåtblickande politik. En intressant testballong följdes av uppgiven kapitulation.

Om Mona Sahlin vill hålla samman sitt nya, redan nu molokna trepartigäng tvingas hon rimligen ge upp alla ambitioner att förnya socialdemokratin på de områden där alliansen tog över initiativet redan i valrörelsen 2006. Och miljöpartiet, utmanövrerat av Lars Ohly, riskerar att trassla in sig i vänsterburen för lång tid framåt, med falnande liberal framtoning. Substansen i gårdagens utspel var att de tre partierna nu kommit så långt att de - med lite självdisciplin - kan stå bredvid varandra på en presskonferens utan att gräla, och därför känner sig mogna att börja diskutera sakfrågor. De gemensamma utgångspunkterna är dock få. Partierna har inte grälat oupphörligt fram tills i söndags utan anledning.

För alliansens möjligheter att behålla greppet om jobb-, tillväxt- och utbildningsfrågorna, och vinna nästa val, är den rödgröna koalitionen goda nyheter. Men som signal på sikt om fördjupad blockpolitik med en socialdemokrati i vänstertraditionalistisk reträtt är den mindre upplyftande.'

Vår huvudledare i dag handlar om strukturomvandlingen inom industrin. Och så har vi en krönika av Carl Lagerqvist om den inrikespolitiska situationen i Kanada.

Vänsterpartiet vann - och sällan har väl en opposition haft så låg trovärdighet i regeringsfrågan som de rödgröna har just nu.

För jag håller i grunden med dem som menar att det är vänsterpartiet som är vinnaren i den rödgröna uppgörelsen om att bilda - om än först efter många månaders gräl, med sammanbitna käkar och uppenbar brist på ömsesidig välvilja - ett gemensamt regeringsalternativ.

Att ledningarna inom både socialdemokraterna eller miljöpartiet helst skulle ha sluppit den belastning som vänsterpartiet innebär för trovärdigheten på en rad sakområden har blivit uppenbart under den gångna hösten. De ville gå vidare på egen hand, utan Lars Ohly, men gick bet.

På längre sikt hade också det samarbete som socialdemokraterna och miljöpartiet presenterade för en tid sedan haft större potential att utvecklas till något intressant, med antydningar till liberal förnyelse och färre blockpolitiska hämningar, än det krampaktiga vänsterblock som nu vill formera sig kring en bakåtblickande politik.

Men till slut var Mona Sahlin, pressad av missnöjet och konservatismen inom det egna partiet, tvungen att välja ett av två dåliga alternativ: antingen gå till val utan något mandatmatematiskt realistiskt regeringsalternativ, men med lite större utrymme för förnyelse och reformtänkande i sakfrågorna, eller gå till val med ett åtminstone på papperet existerande regeringsalternativ till priset av undergrävd partiledarauktoritet och berövad trovärdighet på många avgörande områden där vänstertraditionalisterna får vetorätt. Det blev det senare.

Om Mona Sahlin vill hålla samman den nya trepartiuppgörelsen - som väl så här långt mest kan antas bottna i ömsesidiga löften mellan framför allt mp och v om att undvika att uttrycka sig fientligt och nedvärderande om varandra när de träffas offentligt - tvingas hon rimligen ge upp alla ambitioner att förnya socialdemokratin på de områden där alliansen tog över initiativet i valrörelsen 2006.

Exakt hur det nya rödgröna samarbetet kommer att utformas i sak återstår förstås att se. Konfliktfrågor saknas som bekant inte, de gemensamma utgångspunkterna tämligen få och det som hittills sagt intetsägande. Substansen i gårdagens utspel var att de nu kommit så långt att de, med lite självdisciplin och ansträngning, kan stå bredvid varandra på en presskonferens utan att gräla och därför känner sig mogna att börja diskutera sakfrågor i gemensamma arbetsgrupper. Utsikterna för någon form av liberal förnyelse in mot mitten i det arbetet är väl närmast obefintliga.

För alliansens möjligheter att fortsätta dominera sakdebatterna, behålla initiativet i regeringsfrågan som det mest, det enda, samspelta regeringsalternativet och utmåla oppositionen som vilsen och ansvarslös är det goda nyheter, men som signal om fortsatt djup blockpolitisk klyfta är det också lite trist för debattklimatet - inte minst om det skulle gå så illa att sverigedemokraterna skulle få riksdagsmandat efter nästa val och fortsatt blockpolitik blir oacceptabel.

Hämtat från min så kallade lördagslista i papperstidningen:

'Den ombyggda flygplatsen i Umeå firades i går: Norrland behöver flyget för att kunna överleva, och Umeå får nu en uppfräschad flygplats. Men namnet - Umeå City Airport? Allvarligt, hur trist får ett namn bli? Det finns adekvat, inhemsk vokabulär. Svenska språket är uttrycksrikt. Kunde man inte ha försökt hitta på något lite mer originellt och kreativt?'

Kanada hamnar ofta i skymundan, men är politiskt ett historiskt sett mycket färgstarkt land. Jag säger bara Pierre Trudeau. Tyvärr var jag på semester just under den senaste kanadensiska valrörelsen, så jag har inte kommit mig för med någon längre betraktelse över valresultatet, liberalernas partiledarbekymmer och den senaste händelseutvecklingen. Men nu råder åter fullt tumult, minst sagt.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om regeringens välavvägda stimulanspaket:

'Att satsa - utan att förvärra och försvåra
Statskonst handlar mycket om psykologi brukar det heta. I så fall kompletterar de varandra på ett svårslaget sätt: riksbankens besked i torsdags om en nästan lite skogstokig rock´n´roll-räntesänkning och regeringens presentation i går av ett omfattande, men välavvägt och sansat stimulanspaket.
Rusig kick-off ena dagen. Rejäl men nykter krishantering nästa. Balansen känns lyckad i en tid när ingen strategi kan bli perfekt.
Några mirakelmedel mot en så här allvarlig kris, med för enskilda människor och enskilda orter svåra följder, finns inte. Och försök till lurendrejaraktig politisk alkemi, eller förhastade panikåtgärder för "alla bollar på Bengt"-panikens egen skull, skulle bara fördjupa, förvärra och försvåra.

I ett krisläge av det nuvarande slaget gäller det för regeringar att inte förlora nerverna vare sig i form av handlingsförlamning eller överaktivitet. Det finns inget som är lättare än att vara kortsiktigt populistisk med krav på verkningslös symbolpolitik när alla nyheter är negativa. Trovärdigt ledarskap står emot sådana frestelser; utan att för den skull av prestigeskäl sluta lyssna med vidöppna öron på råd och varningar.

Det stimulanspaket som Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund presenterade igår, framstår därför som på det stora hela genomtänkt, balanserat och kompetent utformat.
Paketet, som omfattar 8,3 miljarder för nästa år och 23 miljarder för de kommande tre åren, är brett upplagt: "... förstärkt stöd till nya arbetslösa och korttidsarbetslösa, stöd för långtidsarbetslösa, förstärkning av yrkeshögskolan och gymnasial yrkesutbildning, satsningar på infrastruktur och skatteavdrag för hushållstjänster i form av reparation, ombyggnader och underhåll av byggnader (ROT-tjänster)". Därtill höjda exportkrediter. Men lika viktigt är det som inte finns med: generella, tillfälliga bidragsliknande åtgärder av kortsiktig, lättsåld men ganska meningslös karaktär. Regeringen faller inte för trycket, utan prioriterar disciplinerat investerings- och arbetslinjen även i stimulanspaketet.

Och de angivna beloppen får, tagna tillsammans med redan beslutade satsningar, rimligen anses tillräckliga i nuvarande läge. Oppositionens och de aldrig nöjda lobbygruppernas stirriga krav på mycket mer omedelbart får inte villkorslöst gehör av regeringen. Det inger förtroende.

För det är trots åtgärdernas balanserade utformning inga småsummor av de gemensamma resurserna det handlar om som nu satsas på att motverka den ruttna konjunkturen. Satsas de fel eller på kontraproduktiva metoder hjälper de inte ett dyft mot krisen. Det skulle bara öka skuldbördan och minska handlingsutrymmet för senare faser av lågkonjunkturen, då krisen kan ha ändrat karaktär och plötsligt kräver andra typer av insatser.
Det är viktigt, vid mångmiljardsatsningar som dessa, att det finns rationella analyser och tydliga prioriteringar bakom dem om vad som gynnar jobben mest, långsiktigt stärker ekonomin och konkurrenskraften och gör nedgången så kortvarig som möjligt. Då får man inte slarva iväg och bränna allt krut på en gång.

Det vi sammanfattar som Krisen, är förstås en komplext sammanrörd brygd av ett antal olika kriser: strukturella och tillfälliga, specifikt finansiella och allmänt konjunkturella, globala, nationella och regionala, generella och branschtypiska. Ett stimulanspaket måste ta hänsyn till de flesta, utan att stirra sig blind på eller övervärdera någon enskild. I slutändan gäller det som nästan alltid är sant: det som är bra på lång sikt är bra också på kort sikt. Det som är skadligt över tid - protektionism, nationalism, nedrustad välfärd, socialistiska ägaringripanden, monopoltänkande inom social service, undergrävda socialförsäkringssystem, gigantiska subventioner av krisbranscher - hjälper inte heller tillfälligt. Det finns givetvis, som nu, i djupa kriser behov av konjunkturinsatser långt utöver dem som redan finns inbyggda i systemen.

Men i så hög utsträckning som möjligt ska insatser prioriteras som stärker den sociala marknadsekonomins förmåga till permanent förnyelse oavsett vilka epoker, branscher och konjunkturfaser som kommer och går.
För svensk del, och för alla kommuner i drabbade Västerbotten, är det kanske enskilt viktigaste att (lite Sune-varning, för er som minns gårdagens ledarsida) satsa på ett bättre småföretagarklimat.
Kommunalt axplock: Lär av framgångsregioner vad som lockar och stimulerar småföretagande. Lyssna inte bara på de redan nöjda och vältra er inte i självförhärligande, ta all kritik mot brister i det lokala företagsklimatet på allvar utan att kväsa debatten. Våga bejaka entreprenörskap inom offentlig sektor som föregångare, inte eftersläntrare och ta den debatten med systemdogmatikerna. Avskaffa osund kommunal konkurrens. Slentrianbeskatta inte hem kommunala överskott - många förslag finns, möjligheter saknas inte.
Nationellt: reformera överbyråkratiska regelverk, uppdrivna skatter och avgifter, skevt utformade socialförsäkringar och stelbenta arbetsrättslagstiftningar som hämmar eller straffar småföretagandet.

Regeringens uppträdande under krisen har så här långt varit klarsynt. När det gäller småföretagande och entreprenörskap finns dock långt mer att göra även för alliansen på riksplanet. Det borde bli nästa steg. Det finns ingen anledning att vänta ut krisen innan sådana reformer lyfts högst upp på måste-göra-får-inte-glömma-får-inte-fega-ur-listan.'

Vår huvudledare i dag handlade om riksbankens räntesänkning.

I en signerad text på dagens ledarsida ifrågasätter jag ett utspel från folkpartiets klimat- och energipolitiske talesman Carl B Hamilton:

'Sunes sommar i den svenska klimatdebatten
Kommer ni ihåg Fantomenringarna i Sunes sommar? Sune står framför leksaksautomaten i campingkiosken och vill ha de vackra örhängena som han tittat ut till Cornelia. Men när han stoppar ned sitt mynt och vrider om ploppar det ut en Fantomenring i stället. Jaha, okej. Han provar igen - Fantomenring. Gång på gång samma sak. Hur många mynt han än stoppar ned - bara Fantomenringar.

Ibland kan enskilda politiker, partier, organisationer och ledarsidor (för all del) påminna om den där leksaksautomaten. Oavsett hur frågan lyder eller hur många gånger man ställer den, oavsett vad saken gäller, oavsett vilken information som efterfrågas - alltid samma svar. Till slut inser man att det inte är någon slump. Det finns bara Fantomenringar i automaten, inga örhängen.

I söndags krävde folkpartiets klimat- och energipolitiske talesman Carl B Hamilton på DN-debatt att Energimyndighetens satsningar på utbyggd vindkraft ska skrotas som miljöskadligt ekonomiskt slöseri och menade att pengarna istället borde satsas på, surprise, nya kärnkraftverk.
Sune, jag börjar förstå hur det känns. För det här börjar bli ett trist mönster. Likgiltigt vilken aspekt av miljö- och energifrågorna som diskuteras verkar folkpartiets ledning bli riktigt engagerad först när de vittrar en möjlighet att avsluta med: "mer kärnkraft".
Jag är skeptisk till folkpartiledningens teknikpessimistiska tvärsäkerhet att kärnkraften, med dess trots allt uppenbara baksidor och problem, ska förbli den dominerande energikällan ytterligare hundra år. Men jag har respekt för att de tar tydlig ställning. Och de har tveklöst tidsanda och opinion på sin sida.
Men över tid är ett ständigt och ensidigt "mer kärnkraft" utan nyanser för intellektuellt fattigt. Just som en konsensus börjar uppstå kring att en förtida avveckling av kärnkraften är lika orimlig som en satsning på de långsiktigt förnyelsebara alternativen är nödvändig, är fp-ledningen på väg att slå över i rent dogmatisk kärnkraftsvurm .

Det är säkert kortsiktigt populärt i vissa väljargrupper, men undergräver samtidigt trovärdigheten i klimatengagemanget och riskerar att ge intryck av viss anti-grön hang-up. Om man tittar på partiets historia, ideologi och program har fp i sak en långt mer infallsrik miljöpolitik än så. Varför märks det alltmer sällan?'

Tänk om politiker, opinionsbildare, nyhetsmedia, kapitalintressen och facketablissemang de senaste 40 åren ägnat bara en bråkdel av samma engagemang, vakenhet och omsorg åt villkoren för ny- och småföretagande - där framtidens jobb, tillväxt och framgångsexempel skapas - som man ägnat åt de största industrierna och de traditionella branscherna i varje enskild epok. Då hade många regioner i dag stått bättre rustade inför den strukturomvandling som troligen väntar vare sig vi önskar det eller ej, och som nu träffar enskilda människor och enskilda orter hårt.
Det är en lärdom att dra för många aktörer, både omedelbart och för lång tid framåt.

Vår huvudledare i dag handlar om bilindustrin, Volvo och Saab:

'Att inte göra ont värre

Krisen i den amerikanska bilindustrin gör framtiden osäker för Volvo och Saab. Regeringen agerar omdömesgillt.

Akut läge och enorma förluster för de amerikanska biltillverkarna Ford och General Motors gör framtiden osäker för deras svenska dotterbolag Volvo och Saab.
Ford söker en köpare för Volvo, möjligen kommer även GM att försöka sälja Saab. Till både Volvos och Saabs fördel talar deras anseende som långsiktigt konkurrenskraftiga märken med en framtid även bortom den strukturomvandling bilindustrin nu är inne i. Skulle ett par tunga aktörer träda fram villiga att driva bolagen vidare, och därmed en dyster ägarbild förändras, skulle läget rentav ljusna.
Men finanskrisen och en usel konjunktur gör försäljningsläget ogynnsamt och antalet tänkbara köpare begränsat. Situationen är inte på något sätt hopplös, men ytterst allvarlig.

Hur bör den svenska staten agera i det uppkomna läget? I går meddelade näringsminister Maud Olofsson att regeringen är beredd att gå in med ytterligare pengar för fordonsteknisk forskning och utveckling, och att den även är öppen för att ge utlåningsgarantier vid likviditetsproblem. Men hon sade samtidigt att det är uteslutet att staten, som nu krävs från flera håll, skulle gå in som ägare av bolagen.
Det är två bra besked som visar att regeringen behållit överblick och eftertanke i ett kritiskt läge, utan att tappa fattning och perspektiv med insatser som bara skulle göra ont värre.
Regeringen gör rätt som prioriterar åtgärder som gynnar skapandet av nya jobb och som stärker den långsiktiga svenska konkurrenskraften. Att investera i forskning för ny teknik, innovationer och spetskompetens inom nya branscher, effektiva omställningsprocesser för dem som förlorar jobben och speciella insatser för särskilt utsatta orter är ett ansvarsfullt sätt att använda skattemedel i kristider.

Ett bra klimat för företagande inom livskraftiga framtidsbranscher är också det enda som på längre sikt och ett meningsfullt sätt kan rädda bilindustrin i Sverige. Och även om det inte skulle gå bidrar sådana satsningar till att lägga grunden för framtida jobb och välstånd även för tiden efter en strukturomvandling.
Att däremot, om inte en enda seriös marknadsaktör skulle anse det värt risken att ta över bolagen, äventyra enorma summor av skattebetalarnas pengar på ett statligt ägande, vore ansvarslöst. Sverige har bittra historiska erfarenheter av hur illa, och med vilka eländiga förluster för medborgarna, det kan sluta och hur skadliga sådana statliga aktioner är för tillväxt och välfärd. De fördjupar problemen. Och en skadlig, internationell kapplöpning med protektionistiska subventioner av krisbransch efter krisbransch, är Sverige dömt att förlora.

Om målet är att underlätta så mycket det går för en framtida bilindustri i Sverige, men samtidigt säkerställa att insatserna under alla omständigheter kommer till nytta för medborgarna genom att öka den långsiktiga konkurrenskraft som krävs för nya jobb och framtida välfärd, då är regeringen inne på rätt väg.'

Situationen inom bilindustrin är det givna ämnet för dagen och på morgondagens ledarsida. Regeringens linje, som Maud Olofsson presenterade den i dag, framstår som genomtänkt och balanserad - aktiv, men inte kontraproduktivt panikslagen.
Alex Voronov på Eskilstuna-Kurirens ledarblogg tar upp några av skälen kort och koncist.
Upsala Nya Tidning har en bra, sammanfattande huvudledare i dagens tidning som håller även efter förmiddagens besked från näringsministern.

Jag har en signerad text på dagens ledarsida om att regeringen är snett ute när det gäller skärpta krav för anhöriginvandring:

'Regeringen snett ute angående anhöriginvandring

Det är märkligt hur snabbt det går på vissa områden och hur långsamt det går på andra. Så lyser prioriteringar igenom. Gert Gelotte på Göteborgs-Postens ledarsida påpekade i går träffande skillnaden i tempo mellan den utlovade utredningen om vård för papperslösa, som inte kommit och där direktiven stöts och blöts, och utredningen om skärpta krav för anhöriginvandring, som lades fram raskt och kvickt i måndags.

Det är lätt att instämma.
Mönstret är inte ovanligt. Solidaritet - svårt, trixigt, dröjsmål. Skärpta regler - går nog, fixar sig, rappa tag.

Och förslaget om skärpta regler - krav på tillräckliga ekonomiska medel och lämplig bostad enligt statens definitioner - för anhöriginvandring, utan ens ett definitivt undantag för barn som söker uppehållstillstånd, är i grunden ett sätt att minska invandringen genom att göra det svårare för familjer att återförenas.

Argumenten handlar om effektivare integration och arbetslinje, men de känns i det här sammanhanget konstruerade och verklighetsfrämmande, på fel nivå.
Även med listan över undantag inberäknad - lång och absolut förmildrande, men delvis öppen för tolkningar - är det ett cyniskt klartecken för ökad splittring av familjer på principiellt sliriga grunder.
Tyvärr glider regeringen stundom åt fel håll i sina analyser på hela det här området, kanske inte lika hårdhudat som socialdemokraterna, men tillräckligt för att det inte ska kännas bra.'

Jag är inget fan av djurparker. Det är för det mesta en deprimerande upplevelse att beskåda djur som i de flesta fall inte ser särskilt lyckliga ut. Vi var ofta på Skansen när jag var barn, då minns jag det som en upplevelse, nu får jag mest ont i magen av de många apatiska djuren - även om jag känner till och respekterar argumenten mot den inställningen, fattar att det inte går att säga något generellt om djur på zoo och inser att inte alla djurparker kan dras över en kam.

Som småbarnsförälder med den personliga skepsisen mot djurparker är jag i valet och kvalet - bejaka djurparksbesök oreserverat, bejaka djurparksbesök och söka problematisera upplevelsen eller söka avstyra besöken i så hög grad det går?

Hur som helst - jag såg den berömda isbjörnen Knut i Berlin tidigare i år. Det var en deprimerande syn av en uppenbarligen, då i alla fall, apatisk och inte särskilt välmående och inte längre särskilt liten isbjörn - även om det inte hade någonting med djurhållningen att göra. Det ska nog till ett ordentligt miljöombyte för att få honom riktigt på g igen, om det sedan är i Berlin eller Orsa spelar kanske mindre roll. Knut lär inte sakna sin nuvarande situation, hur som helst.

I går medverkade vänsterledaren Lars Ohly vid en telefonkonferens med liberala ledarskribenter i regi Liberala Nyhetsbyrån. Där gav han samma besked om vänsterpartiets skattepolitik som senare under dagen spreds även via andra kanaler. Karl Rydå drar en slutsats på Upsala Nya Tidnings ledarblogg.

Anders Rönmark resonerar kreativt kring vad Svenska akademin borde göra.

Våra ledare i dag handlar om väntetiderna inom vården och alliansens övertag över oppositionen när det gäller regeringsduglighet i kristider.

Mats Olofsson har en krönika om Jas.

Avgifter till högre studier och förhoppningarna om en bro över Kvarken är ämnet för två signerade Noterat-betraktelser av mig på dagens ledarsida:

Nej till högskoleavgift - och håll inte andan om bron

* Långtidsutredningen kom med många matnyttiga iakttagelser kring det kanske bistra men eviga och ofrånkomliga sambandet mellan människors arbetsinsatser och framtidens välfärd.

På en punkt hamnar dock utredningen snett: med förslaget om att avgiftsbelägga högskolestudier. Den tanken dyker upp då och då i debatten, men aldrig med några övertygande argument för vad som skulle uppväga de negativa effekter förslaget skulle få i form av ökad snedrekrytering till och ojämlika villkor vid högre studier. Högskoleavgifter skapar trösklar för människor utan stora ekonomiska marginaler eller studietraditioner i familjen. Så stimulerar man inte utbildning.
Det finns ett allvarligt problem med långa studietider och dålig genomströmning inom högre utbildning. Men lösningen ligger inte i att avskräcka fler från att läsa vidare. Istället måste det bli mer lönsamt att plugga. Då handlar det om sådant som hur arbetsmarknaden fungerar, småföretagens villkor och möjligheter att nyanställa, familjepolitikens utformning och hur skatterna ser ut, inte om ett avgifte- och stipendiesystem som skiljer studenter åt på ekonomiska grunder.
Och det finns alla skäl att driva på för organisatoriska förändringar som underlättar för snabbare heltidsstudier - exempelvis genom införandet av ett treterminerssystem.


* 11 miljoner i ett EU-projekt för tre år ska bli första steget mot en bro över Kvarken, som VK rapporterade om i går. Syftet är brett formulerat: att utveckla Kvarken till en europeisk kommunikationsled med långt fler punkter än bara visionen om en bro. Gott så, för när det gäller utsikterna för en fast förbindelse är det inte rådligt att börja hålla andan än. I slutändan är det pengar och andras vilja att finansiera som avgör.

arbetet på att inom överskådlig framtid lobba fram dryga 20 miljarder (20 000 miljoner) för ett spektakulärt broprojekt mellan Umeå och Vasa - som här känns spännande och logiskt, men förmodligen redan söder om Örnsköldsvik framkallar lätt ironiska leenden - är i utgångsläget ett Mission Impossible . Sådana kan lyckas, men 11 miljoner i EU-projekt är förmodligen en bra och nykter indikator på var Kvarkenbron befinner sig på relevanta prioritetslistor i dagsläget.

Det betyder inte att Kvarkenvisionerna om en bro saknar grund. Tidsperspektivet är långt och det geografiska utvecklingsperspektivet övergripande. Men just nu gör de 11 miljonerna nog mest nytta i arbete med att utveckla Kvarkenregionen utifrån dagens förutsättningar. Först när regionen på egen hand dånar av utveckling kommer brotanken att kunna vinna tyngre plånboksgehör.