I dagens huvudledare tar vi upp Umeås höga skatt och varför den är problematisk.

I gårdagens huvudledare skrev vi om vårdköerna och rätten till vård i tid.

Det finns mycket att säga om den statliga spelutredningen, som gläntar på fönstret åt ett mer utvecklat och ordnat licenssystem, men sedan krumbuktar sig för att hitta sätt att ändå behålla stora delar dagens ordning till varje pris. Två saker kan konstateras direkt:

(1) Speutredningen hycklar och missbrukar folkhälsoargumentet på ett sätt som inte kommer att lösa någonting. Om folkhälsan stod i centrum skulle både argumentation och åtgärder se annorlunda ut. Nu handlar det i första hand om att staten vill säkra skatteintäkter och finansieringen av idrottsverksamhet – ett skäl till varför travet behandlas som ett område för sig i utredningen (vilket jag inte tror är nödvändigt för ATG:s ställning och travsportens finansiering, men det är en annan diskussion som pågått en längre tid).
Det handlar här, till skillnad från i alkoholpolitiken (en viktig skillnad), bara marginellt om arbete mot spelberoende: det vore klädsamt om det erkändes utan omsvep, då skulle argumentationen åtminstone vara möjlig att följa och den centrala folkhälsodiskussionen inte dras i smutsen som nu sker.

(2) I försöken att krampaktigt bevara så mycket som möjligt spelmonopolen tar man till metoder av ett slag som är långt värre en de eventuella problem man misslyckat försöker lösa. Det är ett tecken så gott som något på att utredningen har problem med perspektiven.

Min lördagskrönika den här veckan höll på att alldeles missa deadline, men blev på något sätt klar i tid ­ med hjärtat i halsgropen men innan nattchefen behövde ringa och skälla. Krönikan börjar med ett litet stickspår, men handlar sedan om det upprättade civila samhället, den nya tankesmedjan Sektor 3 och uppgörelsen mellan regeringen, den ideella sektorn och Sveriges Kommuner och Landsting. Här med några rader extra som inte fick plats i papperstidningens version:

’Nått sånt där löst, poröst som bara finns?

"Det är lite som med Gud eller nått annat sånt där löst, poröst som bara finns", sa Henrik Schyffert när han fick frågan om vad Mikael Wiehe betytt för honom i en tv-dokumentär om Wiehe på 90-talet. Jag brukar tänka på det citatet vid diskussioner om det civila samhället, föreningslivet eller folkrörelserna.

För så är det ju: inte minst det civila samhället – egentligen något mycket jordnära, på mångas läppar när det vankas högtidsbanketter, men rackarns svårt att definiera – kan ibland kännas som nått sånt där löst, poröst som bara finns. Lika tillbett som uttjatat. Och så har det också behandlats i samhällsdebatten. Aldrig någon listetta. Helkört som YouTube-snackis. Inget för valtalen. Men efter flera decennier, efter ett par sekel, så finns det fortfarande där som ett av de mest centrala inslagen i samhällsutvecklingen; sedan dagsländor fallit i glömska och vattenglasen där det stormade ställts tillbaka i diskhon.

Ett av de intressantaste initiativen på senare tid är grundandet av en ny, bred tankesmedja för forskning, kommunikation och kritisk debatt om det civila samhället – Sektor 3 – vars lanseringskampanj även passerade Umeå tidigare i höst. Medlemsorganisationerna innefattar Ersta Diakoni, Famna, Folksam, Fonus, Forum för frivilligt socialt arbete, Goodgame, HSB, IBN RUSHD, IOGT/NTO, KF, KFO, LSU, OK, Riksbyggen, Riksteatern, Rädda Barnen, Röda Korsets Ungdomsförbund, Sensus studieförbund, Svenska Scoutrådet, Sveriges muslimska råd och UNF. Och dess rådgivande råd sträcker sig från Johan Norberg, via Magdalena Forsberg till KG Hammar, bland flera.

Redan här anar man framför allt styrkan, men också faran med det civila samhället som utgångspunkt för samhällsdebatt. Bredd skapar styrka, perspektiv och många infallsvinklar, medan oöverblickbarhet kan leda till sönderfall och viss meningslöshet när syret inte räcker till. Kan Sektor 3 hantera det blir det onekligen spännande att följa dess fortsatta arbete.

Som ett led i lanseringskampanjen har man även gett ut en skrift av forskaren Andreas Linderyd med titeln: "Frihet utan oberoende. Civila samhället och relationen till stat och kommun." Det är en läsvärd genomgång av begreppets historia, vad det syftat på under olika epoker, och de senaste decenniernas debatt kring civilsamhällets relation till det offentliga.
I inledningen refererar han till Erik Amnås bok "Civilsamhälle – Några forskningsfrågor" där Amnås uttrycker skepsis mot ett så omhuldat begrepp som rymmer så många olika fenomen och används i så många olika ideologiska syften.
Något som kan beteckna folkpartister och flyktinggömmare likaväl som försäkringsbolag och frimärksklubbar – när sprängs ramarna?
Andreas Linderyd skiljer mellan fyra samhällssfärer för att identifiera civilsamhället: staten, näringslivet, familjen och det civila samhället. Huruvida familjen ska räknas som en sfär för sig är omdiskuterat. Även andra gränsdragningar är svåra att göra, inom idrotten, inom organisationslivet, där det civila samhället hela tiden glider över i de andra sfärerna på ett ibland oklart sätt och under tilltagande professionalisering.
En annan distinktion är den mellan det civila samhällets formella dimension (exempelvis medlemskap och engagemang i organisationer, föreningar och stiftelser) och dess informella (exempelvis tjänster för vänner, grannar och kollegor) dimension.

Det finns alltså flera skäl till att det civila samhället ofta har rollen som isberg i dagsdebatten – vi spanar bara efter den lilla toppen som sticker upp över vattenytan. Det finns ingen entydig definition av begreppet. Men det har ändå återkommande kidnappats av debattörer för ibland väldigt snäva och motstridiga syften. Vänstern, låst och fixerad vid system och stat, har ibland tenderat till att vantolka intresset för det civila samhället som ett angrepp på den traditionella välfärdsstaten. Och en både socialkonservativ och nyliberal höger har gärna i sin användning av begreppet bejakat sådana fördomar.

På senare år har diskussionen, tacknämligt nog, nyanserats och begreppet avdramatiserats, även om förhållandet mellan civilsamhället och det offentliga fortfarande sätter myror i huvudet på föreningar, folkrörelser och politiker.

I veckan kom något av ett genombrott när regeringen (med stöd av oppositionspartierna), den ideella sektorn och Sveriges Kommuner och Landsting enades kring en långsiktig överenskommelse för att, som det formuleras: "?stärka de idéburna organisationernas självständiga och oberoende roll som opinionsbildare, samt att stödja framväxten av en större mångfald av utförare och leverantörer inom hälso- och sjukvården och omsorgen."

Det omfattar förstås inte mer än några enstaka aspekter av det civila samhällets, och man måste vara vaksam så att det inte blir ett system med kommunicerande kärl där framväxande frivilligarbetet leder till neddragna offentliga resurser. Men att det gått att vinna ett överväldigande stöd för en sådan principförklaring kring ett så viktigt område utan att diskussionen spårat ur i misstro och revirtänkande är trots allt ett betydande steg framåt. "En milstolpe som bekräftar den ideella sektorns engagemang, kreativitet och vilja att bidra till utvecklingen av samhället", säger ansvariga statsrådet Nyamko Sabuni. Stora ord, men inte helt utan fog för sig.

Ändå har uppgörelsen direkt fått kritik, bland annat av just Andreas Linderyd, för att vara tunn och godtycklig, präglad av ett ensidigt nyttotänkande utgående från den offentliga sektorns intressen och med risk för en byråkratisering av civilsamhället.
Kritiken är bitvis orättvis, men pekar också på det civila samhällets klassiska dilemma: hur hitta rätt balans mellan å ena sidan ett tydligt oberoende från och å andra sidan en givande relation med stat och kommuner?’

Allvaret och långsiktigheten i de klimatpolitiska åtagandena prövas ordentligt först nu, när den ekonomiska krisen konkurrerar om uppmärksamheten. Motsättningen är i grunden konstruerad och falsk – den gröna omställningen är bra för långsiktig tillväxt, växande välstånd och nya jobb – men kommer att få mycket mer gehör i takt med krisrubrikerna.
I så måtto är en EU-uppgörelse om klimatåtgärder som ändå kommer till stånd, trots dagsläget, och en överenskommelse vid FN:s klimatmöte i Poznan positiva nyheter, även om innehållet i uppgörelserna inte nödvändigtvis imponerar i varje del.

Ytterligare några grodor ur VK-spegeln, den här gången från december 1961:

’Genom vaccinationen blir man oemotståndlig, men det räcker tyvärr ej för alltid – endast i sju år.’ (Ur skoluppsats)

’Under de senaste tjugo åren har antalet hästar minskat med cirka 400.000. De behöver inget foder längre – man brukar räkna med att det krävs en hektar för att döda en häst.’

’Hade blott denna lag införts i rätt tid, då hade den aldrig behövts.’

’Förkylningar orsakas av små, elakartade levande organister.’

Och så två uppmaningar från VK-spegeln november 1967:

’Rikstidningar – vad är det? Därmed menar man tydligen tidningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Men de flesta av dessa tidningar är lokaltidningar för sina städer med närmaste omgivning. Bara ett par tre av de största tidningarna är spridda över andra delar av landet. Tala inte om rikstidningar! Kalla dem storstadstidningar i stället! Det är riktigare.’

’I är ett ord. Låt oss behandla ’i’ som ett ord! Skriv därför i gång, i fred, i dag, i går, i morgon, i kväll, i väg (inte: igång, idag osv.)"

Den här EU-direktivet har nog i sak fått lika hård, om inte hårdare, kritik än till och med FRA-lagen, men har hamnat lite i skymundan av både FRA-debatten och Ipred-debatten. Det är illa redan taget för sig, och riktigt otäckt blir det när lagstiftningsinitiativ efter lagstiftningsinitiativ, övervakningsfiffighet efter övervakningsfiffighet, formar ett mönster där integritetsfrågorna alltid prioriteras ned, alltid får vika för något annat, aldrig får någon av de högst uppsatta med makt över besluten att säga: men vänta lite, nu får det väl ändå vara nog.

Direktivet går med största sannolikhet inte att stoppa, men det är som bloggaren Jonas Morian skriver, att om det finns några riksdagsledamöter som fortfarande står upp för den personliga integriteten så får man hoppas ’att de aktivt verkar för att minimera skadorna av direktivet så långt det är möjligt – och inte spär på det med ytterligare dumheter.’

Tidigare i veckan skrev jag en signerad text om den anspända, reserverade ’härtill är vi nödda och illa tvungna men vi gillar det egentligen inte’-stämning som dominerade presskonferensen i söndags med Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly.

Surfar man runt på liberala ledarsidor i dag som kommenterar regeringens åtgärdspaket för bilindustrin så möter en liknande stämning nästan överallt (inklusive hos oss förstås): acceptans av att det förmodligen är nödvändigt, lättnad över att det inte blev värre och mer omfattande eller principvidrigt, men allt uttryckt i ett reserverat och oentusiastiskt tonfall.

Det är bra, för de som entusiastiskt och reservationslöst välkomnar sådana här riktade åtgärdspaket har inte förstått riskerna och har inte ett ansvarsfullt förhållningssätt till vad skattemedel ska användas till.

Så som motvikt till denna ’nödda och illa tvungna’-linje som dominerar är sådana här one-liners eller sådana här, onekligen lite uppfriskande.

Regeringens åtgärdsprogram för bilindustrin är hyfsat balanserat och hade definitivt kunnat varit värre – dvs mer populistiskt kortsiktigt, mer ogenomtänkt omfattande, med ännu större risker för stora, meningslösa förluster av skattemedel utan effekt i slutändan och med ansatser till direkt statlig ägande. Nu är det, som vi skriver i dagens huvudledare, principen hjälp till självhjälp som gäller.

Vår huvudledare i går konstaterade att den Timss-studie som presenterades i veckan ger stöd åt regeringens skolpolitik och gör det ännu jobbigare för den tidigare skolpolitikens sista entusiaster. Men även om de senare må ha det tufft att hitta stöd för sina argument någonstans ute i verkligheten, kan man inte påstå att de är uppgivna. För när argumenten tryter växer kreativiteten när det gäller dåliga ursäkter för att stoppa obekväm debatt. Men att det sker just på ett universitet är onekligen extra anmärkningsvärt.