Socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian, som det senaste året har gett VK:s ledarsida blogg cred och intressanta gästanalyser om dagspolitiken som en av våra 'Veckan som gick'-medverkande, meddelar att han funderar på att ta en paus som bloggare, samtidigt som han lovar att fortsätta med gästspel hos VK.

Jonas Morian har med sin öppna, resonerande stil en av de mest läsvärda bloggarna där ute i - den för oss nyanlända och av 'resan över' lätt märkta papperstidningstraditionalister svåröverskådliga, löftesrika, misstänkliggjorda och mytomspunna - bloggosfären.

Så vi tar fasta på hans formulering att det handlar om en paus, och räknar kallt med att den inte blir alltför lång.

Expressens ledarsida tar åter upp det som även jag har drivit lite kampanj om här på bloggen: att alliansen och miljöpartiet borde hålla dörren mellan varandra öppen för framtiden.

Ledaren slutar (och att man kör hårt med begreppet 'borgerlig' får jag väl leva med...):

'Väljarpotentialen för miljöpartiet är stor bland tidigare borgerliga väljare. Men inte om en röst på mp innebär ökat inflytande för Ohly och hans enögda återställargarde.
För Alliansen kan en utsträckt hand mot Wetterstrand bli en plågsam nödvändighet. Med sverigedemokraterna i riksdagen måste något parti ta klivet över blockgränsen. Med miljöpartiet i en fempartiregering skulle dessutom de goda sidorna hos borgerligheten understrykas och de dåliga tvingas bort.
Både miljöpartiet och Alliansen har därför allt att vinna på att hålla den dörren öppen.'

Fredrik Tenfält skriver intressant i Göteborgs-Posten om en aspekt av fallet med dödsskjutningen i Rödeby.

Vilken skyline bjuder Ön på om tio år?

Vilken 'skyline' möter älvflanören här om tio år?

Om man i dag går eller cyklar från Strömpilen, längs älven, i riktning in mot stan, betraktar man en väldigt vacker, lätt böljande naturvy. Om ett decennium kommer den sannolikt att se helt annorlunda ut - med resecentrum, nya hus på Öbacka strand, en ny stadsdel på Ön. Vyn kanske, i bästa fall, blir lika vacker - men i så fall av hela andra, urbana skäl.

När man står vid älven och tittar över mot Ön påminns man om vilken betydelse frågan har. Det inte är likgiltigt vad som byggs och framför allt hur det byggs - inte minst besluten om Ön kommer att prägla Umeås stadsbild, vad blicken möter från många utsiktspunkter.

Var, hur mycket och hur högt ska det byggas, i vilket material, hur ska transportfrågorna lösas? Allt det som har debatterats hittills och lär fortsätta att debatteras under året, har betydelse.

Det mesta - de politiska majoritetsförhållandena, inriktningen hittills och några ganska viktiga argument - talar för att den nya stadsdelen på Ön kommer att ha gå på höjden.

Om det blir beslutet kommer arkitekturen - valet av 'skyline' - att bli ännu viktigare än om man hade byggt, låt säga, låga trähus.
Då hoppas jag, med tanke på hur mycket som står på spel, att man vågar göra något annorlunda och spännande, något som man vill betrakta även när naturvyn delvis försvinner, att man vågar gå ifrån allt som utstrålar trist, grå och tungsint standardförort.

Och så givetvis att man, om delar av Ön förvandlas till en ny stadsdel, satsar vad det kostar på att göra den till ett ekologiskt föredöme - att vi får se lösningar på olika planeringsproblem och energiproblem som gör det till ett besöksobjekt för framtida stadsplanerare, en ekostadsdel i viktiga avseenden.

Transportfrågan är förstås den de flesta talar om - blir det cykel- och gångbro för året runt bruk enbart, blir det någon form av spårvagn över älven, kommer en bilbro dock att bli nödvändig till slut för att förkorta restiden för den oundvikliga biltrafiken, är biltrafik överhuvudtaget ett miljöproblem om några decennier när biltillverkarna insett att det brådskar med nya tekniker och hur skulle det i så fall påverka våra estetiska bedömningar av biltrafik som stadsfenomen?

Även svaren på sådana frågorna kommer att ha stor betydelse för vilken blick som möter älvflanören och vilken känsla som boende och besökare inges när de rör sig längs älven, in mot eller ut ifrån de centrala delarna av staden.

Om invandringens betydelse för inlandet skriver vi på dagens ledarsida under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten'.

I vår huvudledare i dag skriver vi om situationen i Ryssland inför presidentvalet.

Björkarnas stad

Angående den bildblogg som jag lade ut häromdagen, utan att ange var den var tagen: jag stod uppe på gång- och cykelvägen vid sjukhusområdet och fotograferade ner mot älven, alltså ut över det område där en del av det nya resecentret ska byggas inför Botniabanans ankomst.

Bilden ovan visar ett av mina favoritperspektiv i Umeå: de långa björkalléerna.

Få se nu, det skulle alltså vara här någonstans?

Ny evenemangsarena är samtalsämnet för dagen.

Anders Sellström ställer en del relevanta formella frågor på sin blogg i dag om hur det egentligen går till bakom kulisserna när sådana här nya idéer dyker upp, och finaniserings- och samordningsfrågorna blir fler ju fler projektbollar som är i luften.

Så det är nog ett gott råd att ta alla sådana här planer med en nypa salt tills det hela blir formellt mer konkret och lättare att bedöma i detalj.

Därmed inte sagt att tanken i sig - bortom frågor om genomförande och finansiering - är tveksam. Enligt VK:s nyhetsartikel i dag skulle ett tänkbart läge alltså vara det som visas på bilden ovan. Ingen lär i alla fall sörja om det området får ny karaktär.

Ola Theander på Norrans ledarsida skriver om kommunsammanslagningar i inlandet med anledning av den här nyhetsartikeln i VK häromdagen och Kjell-Erik Edbloms förslag om att slå ihop inlandskommunerna.

Mina hjältar från de politiska och litterära striderna för ett sekel sedan stod för det mesta i polemik med och i andra läger än Verner von Heidenstam - han som skrev medborgarsång, men sedan utvecklades i annan riktning (eller möjligen stod kvar utan att röra sig när tiderna förändrades, en tolkning som framförts) och så småningom blev en symbol för konservatismen.

Han misstänktes till och med länge av ledande liberaler och socialdemokrater för att ha skrivit Gustav V:s beryktade, reaktionära borggårdstal 1914 - det som i själva verket skrevs av Sven Hedin.

Jag har bara bläddrat i Per I. Gedins biografi 'Verner von Heidenstam - ett liv' som möjligen nyanserar bilden, men Heidenstam är alltså inte någon jag brukar citera så ofta.

Men dagens tänkvärda citat kommer från honom, även om det i ljuset av ovanstående inte enbart är positivt i mina ögon:

'Ungdomen är en strid med ålderdomens fördomar och ålderdomen är en frigörelse från ungdomens.'

Och till Heidenstams försvar skall sägas att han skrev några av sin tids vackraste dikter, två personliga favoriter från Nya Dikter (1915):

'Nu är det synd om de döda,
som ej få sitta i vårens tid
och värma sig i solen
på ljus och ljuvlig blomsterlid.
Men kanske viskade de döda
då ord till vivan och violen,
som ingen levande förstår.
De döda veta mer än andra.
Och kanske skulle de, när solen går,
då med en glädje, djupare än vår
bland kvällens skuggor ännu vandra
i tankar på den hemlighet,
som bara graven vet.'

Och:

'En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.'

Anders Rönmark har skrivit två ledare om regionfrågan utifrån ett Härnösandperspektiv på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida.

Maria Wetterstrands besked om sin nya hållning till EU är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Grönt språkrör ändrar uppfattning om EU

Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand meddelade igår att hon ändrat uppfattning om EU. Efter att ha vägt argumenten för och emot kan hon, sent omsider, inte längre försvara partiets gamla krav på utträde ur unionen. Hon anger EU:s klimatarbete och historiska utvidgning som huvudskäl för sin omsvängning.

Det är talande att hennes nya hållning, som hon själv säger, vuxit fram under en sex månaders vistelse i Finland. Gröna partier i Europa är för det mesta, och till skillnad från de svenska miljöpartisterna, starkt positiva till EU-samarbetet.

Det är logiskt. Miljöfrågor är ofta globala och kräver internationella uppgörelser. Klimatfrågan har visat hur effektivt ett fungerande europeiskt samarbete kan vara när det gäller att åstadkomma konkreta resultat.
EU:s utvidgning till 27 medlemsländer har också åter lyft fram samarbetets betydelse som unikt fredsprojekt i Europas historia.

Miljöpartiets krav på svenskt utträde har undergrävt dess trovärdighet på en rad politiska områden.
För partiets ledande företrädare har det säkert känts jobbigt varje gång i debatten när det blivit uppenbart hur det dogmatiska EU-motståndet varit svårt att förena med andra mål, inom exempelvis freds- och miljöarbetet.

Det finns mycket att kritisera i EU, men är man emot samarbetet överhuvudtaget blir man inte särskilt trovärdig i kritiken av enskildheter. Att miljöpartiets ledning länge velat bli fri från utträdeskravet är väl känt. Möjligen kan Wetterstrands besked tolkas som att opinionen i partiet börjat svänga i mer EU-konstruktiv riktning. Det vore på tiden.'

Vår huvudledare i dag handlar om moderaternas ganska intressanta förslag om jämställdhetsbonus även för vab-dagarna.

Riktig vinter.

Den här bilden ger kanske en bättre aning om vilket väder som råder i Umeå för dagen.

Förskolebarn på promenad med sina västar såg dock ut att finna snön helt i sin ordning, precis som det ska vara.

Med den här höjningen av förstapriset och sedan lite tur med resultaten i vårens större lopp och matchningen av de intressantaste hästarna så borde det väl kunna bli ett riktigt bra startfält. Förutsättningarna blir ju bättre i alla fall.

Snörök.

Men det är klart, vintern kan vara vacker också.

Det verkar råda full aktivitet inom miljöpartiet för dagen.

Det ska bli intressant att se hur det här beskedet från språkröret Maria Wetterstrand tas emot internt. Är det kontroversiellt eller uttrycker hon en åsikt som även majoriteten inom partiet kommit fram till?

Miljöpartiets krav på utträde ur EU har minskat partiets trovärdighet på en rad områden - inte minst inom miljöpolitiken.

Det är bara att borra ned sig.

Djupaste vintern har återvänt, snön fortsätter att falla. De tappra ekorrarna utanför fönstret hoppade omkring i morse. Till och med de såg lite tungsinta ut.

Den här Västerbotten-bloggen - Sara tänker högt - upptäckte jag när en av mina texter blev kritiserad där.

Sedan har jag även fått beröm där vid något tillfälle.

Men hur som helst, här har en tapper bloggare just firat ettårsjubileum, så kommer en annan och stoltserar med sitt tvåårsjubileum. Nåväl, det är bara att gratulera.

Det här tv-programmet såg jag förresten också. Ewan McGregor kommer jag alltid och direkt att förknippa med Dennis Potters tv-serie 'Lipstick On Your Collar'

Karl Rydå har skrivit om 'Politiska piruetter vid Elbes strand' på Upsala Nya Tidnings ledarblogg, med anledning av situationen som jag bloggade om här och som jag har en mycket kort, sammanfattande signerad text om på dagens ledarsida:

"Jordgubb-rabarber eller persika-maracuja?

Det nya tyska fempartilandskapet med sitt myller av olika koalitionsmöjligheter, skrev en journalist på Der Spiegel häromdagen, börjar likna yoghurthyllorna i butiken: där finns allt ifrån jordgubb-rabarber till persika-maracuja.
Efter delstatsvalen i Hessen och Hamburg är spekulationerna om olika allianser intensivare än någonsin. I Hamburg leker kristdemokratiska CDU och de gröna nu vagt med tanken på ett historiskt samarbete. Vägen dit är lång, men intresset finns hos båda.
Inom socialdemokratiska SPD råder internt krisläge sedan partiledaren Kurt Beck i snåriga ordalag tycks ha gett toppkandidaten i Hessen, Andrea Ypsilanti, klartecken att bryta ett vallöfte och bilda en minoritetsregering med de gröna med hjälp av stödröster från det nya, inom SPD-ledningen hittills tabubelagda vänsterpartiet Die Linke.
Liberala FDP som satsat allt på ett samarbete med CDU hotar, trots ganska bra valresultat, att marginaliseras om partiet inte öppnar sig för fler koalitioner.
Den tyska inrikespolitiken är inne i ett spännande och oklart brytningsskede."

Våra ideologiska utgångspunkter skiljer sig mycket starkt åt, men jag brukar uppskatta vänsterpartiets Tamara Spiric som en stridbar men saklig debattör, en av Umeåpolitikens bästa. Ibland, sällan men dock, är vi till och med överens.

Men i den här debatten tycker jag att hon hänger sig åt en mycket märklig debattstil.

Jag kritiserade på tisdagens ledarsida i en signerad text hur delar av vänsterpartierna i fullmäktige - i en debatt om starta eget-kurser - slängde oerhört föraktfulla glåpord mot sina motståndare och ljög ihop en påhittad fiendebild utifrån vilken de sedan tillskrev allianspartierna ondska och illasinnade, ohederliga syften, istället för att föra en saklig debatt i sansat tonfall.

Av andra politikerbloggar här på vk.se att döma var jag inte ensam om att uppfatta delar av vänsterns debattstil som stötande.

Jag har aldrig invänt mot att vänsterpartierna driver sin ideologiska linje med engagemang, jag har alltid bejakat det och sedan kritiserat deras linje i sak. En sådan debatt mellan olika ideologiska utgångspunkter är uppfriskande för den lokala demokrati som annars ofta är utpräglat pragmatisk.

Men den kan föras på ett seriöst sätt, även när avståndet mellan olika positioner är stort.

Jag kritiserade därför det måttlösa sätt på vilket delar av vänsterpartierna i fullmäktige försökte föra ner debatten på lägsta tänkbara nivå.
Jag kritiserade deras debatteknik att just undvika sakfrågan för att istället svartmåla och smutskasta alla meningsmotståndare som inte sluter upp bakom vänsterpartiernas politiska modeller.

Tamara Spirics har svarat på sin blogg, och - som om hon indirekt ville illustrera och bekräfta att min kritik var berättigad - fortsätter hon i precis samma stil och kallar mig nu för en förespråkare av totalitarism.

Tänk att ett förslag om starta eget-kurser (ett förslag jag för övrigt i min text inte tog ställning till) kan ge sådana associationer.

Förespråkare av totalitarism: efter ett tag tappar man ju lusten att ens svara, vilket jag tror är mångas reaktion i ett sådant debattklimat.

Någonstans blir det liksom meningslöst att ens försöka föra en vettig debatt när den ena sidan fortsätter att fantisera fritt och sedan kasta de värsta och grövsta invektiv den kan komma på mot meningsmotståndare - utan hänsyn till sakfråga, sanning eller proportioner.

Det är ett debattklimat där få står ut och där oliktänkande inte tolereras utan ska stämplas med smutsiga etiketter, ju groteskare desto bättre.
Det är ett 'om du inte är med oss så är du emot oss och om du är emot oss så representerar du ondskan i världen'-klimat.

Vid ett tillfälle - som vitt jag minns från fullmäktigedebatten - skedde ett övertramp mot vänstern, när en ledamot från ett alliansparti kallade vänsterpartiernas ståndpunkt för "stalinism".

Jag antar att Tamara Spiric, i så fall med rätta, tyckte att det var debatt på låg nivå.

Det var på den nivån som delar av vänstern befann sig under hela debatten och som Tamara Spiric i sin blogg fortsätter att försvara med sina glåpord.

Det är för mig obegripligt att en av Umeås skickligaste politiker inte inser det. Och om hon faktiskt inser det men kör på i samma stil ändå är det ännu tristare.

Vår huvudledare i dag handlar om åtgärder mot det storskaliga skattefusket.

På dagens ledarsida har vi ett pro/kontra-moment om de olympiska spelen i Kina.

Hur ser det ut här om tio år?

Hur kommer denna vy att te sig om tio år? Etablerade Umeåbor ser förmodligen direkt var bilden är tagen, men de som likt mig är relativt unga i stan kan ju få gissa en stund.

Det här är en ganska intressant nyhet som visar att debattläget är mer öppet än det i förstone kan tyckas:

Mari-Ann Krantz, ordförande för tjänstemannafacket Unionen, invänder mot socialdemokraternas och LO:s resonemang att ett förstatligande av a-kassan slår undan benen på fackföreningsrörelsens möjlighet att behålla en hög organisationsgrad.

-Varje facklig organisation måste kunna klara sig på egna meriter, säger hon.

Det finns uppenbara problem med delar av miljöpartiets förslag, men det vore ett steg i rätt riktning om de här frågorna kunde diskuteras med större öppenhet för nytänkande från olika håll.

Att jag gillar citat och citatböcker är ingen hemlighet. Om det sedan är ett tecken på ett långsamt fall ner i intellektuell slöhet (orkar inte läsa ursprungsverken längre, utan bara korta utdrag) är förstås en annan fråga.

Hur som helst: dagens citat för min del, och jag kan inte bestämma mig om jag håller med eller inte, är från den danske fysikern Niels Bohr:

'Det finns två sorters sanningar: trivialiteter, där motsatsen uppenbarligen är orimlig, och djupa sanningar, som kännetecknas av att deras motsats också är en djup sanning.'

Den här boken av Eva Grundelius om centerpartiets förändringsprocess som VK skrev om på nyhetsplats häromdagen har lett till en del kommentarer.

Henrik Brors skriver om den i DN.

Henrik Sjöholm bloggar om den här.

Fredrick Federley bloggar om den här.

I går vad det fullmäktige i Umeå och i en kort signerad text på dagens ledarsida reagerar jag på delar av vänsterpartiernas mycket trista debattstil:

'Förakt och obalanserade glåpord i fullmäktige

Delar av Umeå-vänstern måste tyvärr ha slagit något slags rekord i obalanserade anklagelser, väderkvarnsfantasier och överdrifter i gårdagens fullmäktigedebatt angående allianspartiernas motion om starta eget-kurser för kommunanställda.

Man kan förvisso diskutera om det är kommunens uppgift att göra just det alliansen efterlyste i sin motion. Det skulle vänstern utifrån sina utgångspunkter kunna invända mot i sansat tonfall.

Men istället löpte enskilda fullmäktigeledamöter amok i utfall och glåpord helt bortkopplade från sakfrågan. Det fanns ingen hejd på konspirationsteorierna och föraktet mot oliktänkande.
Det är en tråkig och självgod debattstil som vänstern odlar - att ljuga ihop en fiendebild och sedan utifrån den tillskriva motståndare ondska.
Det har ingenting med pluralism och ett sakligt meningsutbyte att göra. Tänker de på vad de faktiskt säger?'

Vår huvudledare i dag handlar om miljöpartiet med anledning av deras förslag till obligatorisk a-kassa.

Uppdaterad: Det märks att de olympiska spelen i Kina närmar sig.

Frågan om hur omvärlden ska förhålla sig till evenemanget, och hur risken för att spelen urartar till ett propagandaspektakel kan minskas, debatteras flitigt.

Expressen ägnar sin ledare åt ämnet i dag: 'Nej till Bojkott'.

Anders Rönmark skriver i på Tidningens Ångermanlands liberala ledarsida: "Visst ska vi till OS".

Och Åsa Malmström skrev en krönika i Ljusnan häromdagen: 'Låt kungen och idrottarna åka'.

Två intressanta analyser av Hillary Clinton i Newsweek:

'Hillary Should Get Out Now: Clinton has only one shot - for Obama to trip so badly that he disqualifies', av Jonathan Alter.

Och 'How They Have Lost: In Defeat, the Clintons are remarkably adept at picking up the pieces', av Jonathan Darman.

Alex Voronov på Eskilstuna-Kuriren har skrivit en intressant krönika om politik på film och tv.

Han skriver på ett ställe:

'Samma sak med Alla presidentens män (All the presidents men) från 1976 som handlar om Watergateaffärens avslöjande. För mig som inte var med då är Bob Woodward och Carl Bernstein väldigt mycket Robert Redford och Dustin Hoffman.'

Absolut så, det är alltid lätt störande när Woodward eller Bernstein dyker upp i tv och inte ser ut som i filmen, det tar fortfarande några sekunder att vänja sig.

Apropå tv-serier om politik där, som Alex Voronov skriver: 'politiken blir bara en fond mot vilken de övriga intrigerna utspelar sig', så försökte tyska tv-kanalen ZDF för några år sedan att göra en tysk version av Vita Huset (en serie som verkligen inte hade politiska miljöer som någon ursäkt, utan gjorde fängslande tv-drama av budgetunderskott och utnämningspolitik): 'Kanzleramt'.

Förväntningarna var höga och marknadsföringen lovande, men det hela visade sig snabbt vara en i raden av kriminaldramer. 'Kanzleramt' råkade bara utspela sig i politiska miljöer. Seriens skapare hade uppenbarligen inte förstått vad som gjorde Vita Huset så bra.

Hur ser det ur här år 2014?

Hur kommer det att se ut här, låt säga, år 2014?

För bloggläsare utanför Umeå är detta alltså en del av den berömda kajen, vid det kanske mest attraktiva läget nere vid vattnet i centrala staden. Där presenterar sig Umeå nu med, hmm, en stor, deppig, avvisande parkeringsplats. Bilden ovan ger snarast ett smickrande intryck.

Spännande idéer saknas inte för vad som skulle kunna växa fram här i stället, men oenighet råder om vad och tvivel råder om när. Trogna bloggläsare har kanske noterat att jag efterlyser fler inslag av mer utmanande arkitektur i Umeå nu när det funderas eller planeras kring ett antal nya projekt.
Här är ett av de lägen som jag tycker vore lämpligt för lite djärvare tag. Titta på parkeringsplatsen ovan, vad finns att förlora?

År 2050?

Vad kommer det att stå där år 2050?

111 000? 125 000? 150 000? 175 000? 200 000?

Delstatsvalet i Hamburg bjöd inte på några större överraskningar, och lämnade som väntat valvakorna med en oklar situation att kommentera.

Kristdemokratiska CDU backade något men blev enligt prognoserna med omkring 42 procent klart största parti.

SPD, plågade av den debatt om ett eventuellt samarbete med vänsterpartiet Die Linke i Hessen (och därmed ett uppenbart löftesbrott) som partiledaren Kurt Beck utlöst genom tvetydiga kommenterar de senaste dagarna, gick framåt, men hamnade ändå bara på omkring 34 procent, långt efter CDU.
SPD lär nu djupdyka ned i debatten om hur man vill förhålla sig till det nya vänsterpartiet. Nuvarande oklarheter riskerar att förlama partiet helt.

De Gröna, starka i Hamburg, nådde ett bra valresultat med nästan tio procent, trots en viss tillbakagång.

Vänsterpartiet Die Linke klarade femprocentspärren med lite över sex procent.

Och liberala FDP ökade men ser inte ut att klara sig in i delstatsparlamentet överhuvudtaget ändå.

Det här öppnar dörren på glänt för ett spännande samarbete mellan CDU och de gröna.
En stor koalition mellan CDU och SPD är inte trolig annat än i nödfall, om än fullt möjlig med tanke på det relativt milda tonfallet i valrörelsen mellan partierna, och till skillnad från partikamraterna i Hessen lär SPD i Hamburg under ledning från Michael Naumann stå fast vid löftena från valrörelsen om att inte vilja ha något med vänsterpartiet att göra.

CDU i Hamburg, med sin relativt pragmatiske, öppet sinnade, storstadspräglade ledare Ole von Beust, vill helst av allt samarbeta med de gröna, och har för det förbundskansler Angela Merkels välsignelse.

De grönas ledning sänder också signaler om att de är samtalsberedda, men frågan är hur den röriga och betydligt mer radikala partibasen skulle reagera på förslag om ett samarbete med CDU.

CDU och de gröna skulle förmodligen ha mycket lättare att hitta varandra inledningsvis i en delstat som Hamburg än man skulle ha att samarbeta på förbundsdagsnivå - och båda partierna är långsiktigt i behov av nya samarbetsmöjligheter. Men de ömsesidiga fiendebilderna är också putsade och vårdade sedan många år tillbaka. Det är inte säkert att tiden är mogen ens nu, även om det sannolikt vore till båda partiernas bästa.

Tysk inrikespolitik politik är inne i ett avgörande, men oklart läge inför nästa förbundstagsval, där partierna söker efter nya roller i ett förändrat partilandskap.

Det är som Dietmar Pieper skriver i en kommentar för Spiegel Online att de olika koalitionsmöjligheter som finns nu är så svåra att överblicka som de olika smakalternativkombinationerna i livsmedelsaffärernas yoghurthyllor: blir det jordgubb-rabarber eller kanske persika-maracuja den här gången?

Vår? Nja.

Våren är här stod det i telegrammen under dagen. En titt ut genom fönstret gav ett annat intryck. Det blev lite bättre sedan, men vårkänsla? Inte här, inte ens nära, inte som jag förstår begreppet.

Om klimatfrågan och en kommentar av miljöminister Andreas Carlgren i Ekots lördagsintervju - där jag tyckte att han skötte sig utmärkt, påläst och trovärdig, handlar en liten signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Klimatfrågan kräver medveten optimism

Miljöminister Andreas Carlgren sade i Ekots lördagsintervju att Sverige ska ha den mest ambitiösa klimatpolitiken i Europa, och broderade mot slutet av intervjun på temat utveckling och försakelse:

"Du och jag ska ju inte ha en livsstil som innebär bara försakelse, för det hjälper inte klimatet, utan vi ska ha ett sånt samhälle så att man kan leva som vanlig människa utan att vara rik och kunna betala en massa pengar och ändå leva bra för klimatet."

I ett läge när debatten balanserar mellan det konstruktiva och det destruktiva är det viktigt att påminna om sambanden i klimatfrågan. Klimathotet kan inte mötas vare sig genom att problemen bagatelliseras eller genom att utvecklingen spolas bakåt.

Det kan bara mötas med lösningar som visar att det klimatsmarta samhället också är det mest utvecklade och tekniskt avancerade. Klimatpolitiken kommer att kräva rejäla omställningar med övergångar från långsiktigt ohållbara till långsiktigt hållbara metoder för att nå olika mål; och både ett globalt och ett individuellt ansvarstagande. De initiala kostnaderna ska inte underskattas.

Men omställningen måste bygga på att nya tekniker, energikällor, drivmedel, globala samarbeten och idéer för stadsplanering - allt det som kvalificerade analyser efterlyst de senaste åren - utvecklas. Sådant som gör det möjligt för människor att fortsätta resa, uppfinna, handla, leva i ljus och värme, i storstad och glesbygd och göra fria val på ett klimatvänligt, hållbart sätt.

En framgångsrik klimatpolitik kommer inte att bli friktionsfri. Men den kommer inte heller att tvinga människor att leva auktoritärt reglerade, gråa, instängda, försakande liv.
De som både erkänner klimathotet och bejakar fortsatt utveckling, med demokrati, marknadsekonomi, vetenskap, internationalism och teknikoptimism som ledstjärnor, visar vägen.'

'Nya stater blir till och gränser kommer att flyttas. Förändringarnas tid är inte förbi.'

Det är ingressen till vår huvudledare i måndagstidningen.

Den här veckan är det Anne Lindéns tur att kommentera några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick'. Det handlar bland annat om utnämningspolitiken och biståndsmedel för militära insatser.

Sundsvalls Tidning (lib) efterlyser i en ledare, med anledning av regionproblematiken, ett Norrlandskonvent.

Om varför jag ogillar begreppet 'borgerlig' handlar min lördagskrönika den här veckan. (Och för er som har tillgång till papperstidningen: min lördagslista den här veckan handlar om de tre pjäser som jag skulle sätta upp om jag vore - arma kulturliv - teaterregissör.)

'Därför ogillar jag begreppet "borgerlig"

Jo, de dyker upp då och då i mina texter också: begreppen borgerlig regering och borgerliga partier. Det är svårt att konsekvent avstå från beteckningar som är så inarbetade och flitigt förekommande i samhällsdebatten.
Däremot har jag aldrig - eller om det skett, så enbart av misstag - använt begreppet "borgerliga väljare". Där, vid ett meningslöst, kollektivistiskt begrepp, drar jag gränsen för egen del och för egna texter. Där är jag inte beredd att böja mig ens för det etablerade språkbruket.

Och tro mig: vid de tillfällen som jag väljer att spara tid och komma snabbare framåt genom att använda uttryck som för mig ter sig idéhistoriskt missvisande - borgerlig regering eller borgerliga partier - sker det med tungt hjärta.

För oavsett om man ser till partiernas ideologiska ursprung och utveckling, eller till den samtida sakpolitiken, finns föga som motiverar att man i entydiga ordalag talar om en politisk borgerlighet.

Jag brukar - som en antydan om ungefär vad jag står för - beteckna min politiska åskådning som socialliberal. Jag har aldrig kallat mig borgerlig, och svarar för egen del varken på tilltalet "vänster" eller tilltalet "höger".
Men med åren har jag blivit alltmer led vid ideologiska beteckningar överhuvudtaget. Inte för att de är ointressanta, meningslösa eller irrelevanta, utan för att de i stigande utsträckning kidnappats av gaphalsar och slöfockar som använder dem som slagträn istället för argument.

Ideologiska etiketter fladdrar runt i debatten utslungade av självrättfärdiga domare som stämplar hellre än diskuterar. Inom loppet av några timmar kan man som offentlig debattör, för en och samma ideologiska hållning, bli utskåpad som nyliberal, socialliberal eller socialist; allt beroende på avsändare, men nästan uteslutande som skällsord och alltid som ett sätt för någon att signalera till de egna kotterierna att motståndarna är fän ovärdiga att lyssna på.

Orden töms på innehåll och ersätts av glåp och illasinne, sammanfattade i etiketter som levereras med fradgan drypande och i avsikt att håna, men utan definitioner och utan rim och reson. Till slut tröttnar och storknar man.

Så vad är problemet med just begreppet borgerlig? Utöver att vara ett malplacerat klassbegrepp försöker det omfamna minst fyra olika idétraditioner som inte låter sig föras in under någon sådan gemensam ideologisk beteckning.

Tittar man på partiernas hållning, förr och nu, i olika sakfrågor, flyter gränserna och förändras över tid; det är en tjusning med politisk idéhistoria.

Den organiserade liberalismen (först de frisinnade, sedan folkpartiet) och socialdemokratin har i Sverige gemensamma kulturradikala rötter och till stora delar en gemensam syn på den generella välfärden, familjepolitiken och socialförsäkringssystemen. Och åtminstone historiskt sett har man delat en tro på bildningsbegreppet och kunskapsskolan som bryter ned sociala klyftor. Partierna införde också tillsammans, under hårda konflikter med både de konservativa och den radikala vänstern, demokratin i Sverige.

Så kan man fortsätta att para ihop partier. Liberaler, miljöpartister, vänsterpartister och vissa delar av socialdemokratin har - eller borde ha - lätt att mötas i exempelvis integritetsfrågor och yttrandefrihetsfrågor. Liberaler och konservativa har förenats i motstånd mot socialistiska strömningar i den ekonomiska politiken. Mellan s och m finns traditionella beröringspunkter i en konservativ syn på nationen, och, på senare år, inte minst i flyktingpolitiken. Och nu kämpar man om arbetarpartibeteckningen.

Miljöpartiet och alliansen kan förstå varandra i synen på småföretagande och valfrihet. I miljöpolitiken råder trängsel mellan alla partier.
Socialdemokraterna och centerpartiet är organisatoriskt ganska likartade - något som gjort att de periodvis trivts väl tillsammans. Kristdemokraternas försök att lyfta upp etik på dagordningen har påverkat alla partier. I sin kristna identitet har kd även beröringspunkter med delar av vänstern och delar av frisinnet.

För denna, sannolikt även för nästa, mandatperiod är alliansen en logisk och nödvändig sammanslutning. Den bygger på välmotiverade prioriteringar av vilka reformer som behövs i det här skedet i svensk samhällsutveckling och en insiktsfull analys av vilka partier som för tillfället är regeringsdugliga tillsammans.

Men är det en ideologisk allians? Bara delvis. Sakpolitiskt och långsiktigt kan man föreställa sig många olika koalitioner i Sverige. Beroende på vilka områden man lägger störst vikt vid går det att tänka sig fortsatt samarbete mellan allianspartierna som nu, samarbete mellan mittenpartierna och en förnyad socialdemokrati, samarbete mellan pragmatiska moderater och pragmatiska socialdemokrater, samarbete mellan alliansen och miljöpartiet - listan kan göras ganska lång.

Gränserna flyter och de ideologiska mönstren är komplicerade. Uttrycket borgerlig må höra till etablerat språkbruk och spara tid, det lär återkomma även på denna sida, men någon ideologiskt meningsfull beteckning är det inte.'

Regeringens utnämningspolitik befinner sig i en gråzon. Det är svårt att veta om vallöftet att refomera utnämningsprocessen fortfarande gäller ens officiellt eller om alliansen - väl vid makten - helt enkelt tappat lusten till eller tron på behovet av förändringar.

Antalet utnämningar som går emot de förändringar alliansen i valrörelsen lovade att genomföra börjar bli ansenligt. Det betyder inte nödvändigtvis att de personer som utses är olämpliga eller okvalificerade - men vallöftena om en ny utnämningspolitik handlade om hur personer utses, den formella gången.

Sydsvenska Dagbladet har en ledarkommentar om det senaste fallet här.

Och Ida Thulin har en krönika i Eskilstuna-Kuriren om utnämningspolitiken.

Även Newsweek är i sin artikel om nattens debatt mellan Barack Obama och Hillary Clinton inne på att den senare nu för första gången uppvisar vissa tecken på begynnande resignation.

Anders Ågren (m) illustrerar på sin blogg med siffror något som vi påtalat ofta på VK:s ledarsida - nämligen att socialdemokraterna nog borde ägna sig åt lite självrannsakan innan man går till storm mot alliansen i regionalpolitiken.

För i sak har de nuvarande regeringspartierna en starkare position i den debatten än de tidigare.

Jag har tjatat på ledarsidan och här på bloggen om att mittenpartierna och miljöpartiet borde hålla dörrarna mellan varandra åtminstone på glänt för ett framtida samarbete.

Det borde inte, om man utgår från dagens blockförhållanden och partiernas sakpolitik på olika områden, vara svårare för alliansen och miljöpartiet att komma överens än för miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet - givet att miljöpartiet bejakar sina liberala drag och inte vill bli enbart en socialdemokratisk filial.

För er som kan läsa tyska finns här en mycket intressant artikel i Die Zeit om hur gröna partier samarbetar med konservativa partier på olika håll i Europa. Den inleds med den något förlegade frågan: vad händer när en furste går samman med hippies?

Jag tror att ett samarbete mellan gröna partier och liberala partier har större potential, även om det är sällan som sådana samarbeten kan bära upp en majoritet. Men att även gröna och konservativa finner varandra i koalitioner är också intressant.

Problemet med en färjeförbindelse i jämförelse med en biltur när det gäller inköpsresor är förstås att bilturen är individuellt fri och flexibel.
Man bestämmer själv när den börjar och slutar.
Därför är tidsvinsten vid en biltur inom en region för den enskilda individen eller familjen nästan alltid betydande i jämförelse med en färje- eller tågresa - det är knappt ens jämförbart i praktiken.

Enda undantaget är om resan sker inom en storstad med väl utbyggd kollektivtrafik i form av bussar, tunnelbana eller pendeltåg med stor turtäthet.

Därför lär inte ett Ikea i Vasa ensamt räcka för en starkt ökad färjetrafik - om det inte uppstår något slags turisttrafik över Kvarken: 'låt oss besöka Ikea som man besöker ett Disneyland', vilket väl vore lite dystert.

Däremot kan sådana etableringar stärka Kvarkenregionen i största allmänhet och därmed på sikt även bli en vinst för färjetrafiken.

Graal-Müritz

Förr eller senare, snarare senare men trots allt, så viker vintern. I väntan på det stirrar bloggen vemodigt på bilder som denna.

Men vad sjutton, här har man precis börjat acceptera att ens gamla videoband med inspelade tv-program och köpta filmer inte längre symboliserar teknikmedvetenhet i utvecklingens framkant, utan att dvd nog ändå är framtiden, att det gäller att haka på. Och då kommer en sådan här nyhet. Jag vill kanske inte direkt påstå att jag är kränkt, men under alla omständigheter trött. När ska utvecklingen egentligen stanna så att man hinner ifatt?

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om varför biståndsmedlen inte ska användas till militära insatser:

'Håll isär biståndsmedlen från de militära insatserna

Hanteringen av Sveriges kommande insats i Tchad lämnar onekligen en del övrigt att önska. Insatsen beräknas kosta 380 miljoner och ska begränsas till fyra-sex veckor av insatser i området.

För den transportapparat som en sådan insats kräver framstår några få veckor av faktiskt närvaro som orimligt lite och ett utslag av felplanering.
Men när den nu ändå blir av under givna förutsättningar vore den vettigaste lösningen att medel tas fram, och det borde gå, som möjliggör en förlängd närvaro för en styrka som fraktas dit med stor möda.

Däremot är det viktigt att inte låta det här enskilda fallet bli en ursäkt för de olyckliga förslag som nu åter förs fram om att låta medel ur den svenska biståndsbudgeten går till militära insatser.

Eftersom militära insatser kan vara av helt avgörande värde när det gäller att skapa förutsättningar för hjälp- och utvecklingsarbete som bistånd ska användas till kan kravet i ett första skede verka logiskt.
Men pragmatismen döljer i det här fallet en rad problem och principiella tveksamheter.

Börjar man blanda samman biståndsbudgeten och försvarsbudgeten är det oundvikligen första steget mot en utsuddning av biståndsbegreppet.

I förlängningen väntar en reträtt från det grundläggande ställningstagandet bakom biståndet: att pengar avsätts specifikt till stöd åt demokrati, kamp mot fattigdom och humanitära insatser för lidande människor.

På sikt är faran stor att biståndsdimensionen i mixande budgetanslag gradvis prioriteras ned; att ursäkterna för att investera biståndspengar i annan typ av verksamhet blir allt mer konstlade. Och tyngdpunkten riskerar att flyttas bort från långsiktigt biståndsarbete till mer kortsiktiga militära prioriteringar.
Dessutom skulle det kunna skapa svåröverskådliga organisatoriska problem för dem som hanterar humanitära insatser om deras roller får nya militära dimensioner.

Den strikta budgetgränsen mellan bistånd och militära insatser - vilka båda är viktiga, även den militära interventionskapaciteten är av stor betydelse - har därför ett större och mer långsiktigt värde än man kan tro om man bara tittar på ett enskilt fall.
Principen att militära insatser inte ska få räknas som bistånd bör upprätthållas.'

Börjar Hillary Clinton långsamt förbereda sig på och positionera sig inför en förlust mot Barack Obama i primärvalen? Det verkar nästan så av den här rapporten från nattens debatt att döma.

Arbetsförmedlingens årsrapport om läget på arbetsmarknaden som presenterades på torsdagen är ämnet för vår huvudledare i dag.

Anders Rönmark skriver på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida en ledare om befolkningssiffrorna för Västernorrland.

Han har även en ledare om social snedrekrytering till högskolorna som bland annat jämför Umeå universitet med Mittuniversitetet.

Nyheten om att Ikea eventuellt är på väg till Vasa kan vara kul att ta som lös utgångspunkt för ett par allmänna resonemang, och någon möjligen impopulär och kanske naiv invändning mot Ikea-fascinationen.

Ikea i Sundsvall, Ikea i Haparanda, nu även Ikea i Vasa? Självklart kommer inte Umeå att få något Ikea-varuhus, det vore ju en rejäl överetablering i regionen.

Och jag kan inte heller föreställa mig att ens en förbättrad färjetrafik skulle göra ett Ikea i Vasa mer attraktivt att besöka för boende i Umeåregionen än Ikea i Sundsvall (en bro över Kvarken skulle förändra läget, men, tja, upp med en hand alla som vågar tro på det inom överskådlig framtid).

Däremot är det bra för den kärvande Kvarkenregionen med etableringar av det slaget, och därmed bra även för Umeå på lång sikt om Vasa lyckas locka Ikea till sig.

Inte för att det ökar känslan av ett utbud i närområdet för medborgarna, utan för att det bekräftar att det finns en potential i hela regionen och kanske innebär ett ökat intresse även för andra investeringar.

Och därtill: behöver just Umeå överhuvudtaget ett Ikea i kommunen? Är den typen av jätteetableringar, som suger upp all uppmärksamhet och tar en enorm marknadsandel, verkligen det bästa för en stad av Umeås karaktär och med Umeås profil?
Behövs det för utbudet i Umeå? Nja, tveksamt, jag tycker inte att Ikea saknas i kommunen, och kan föreställa mig att fler etableringar av något mindre aktörer skulle vara bättre på lång sikt.
Behövs det för att lyfta Umeås rykte som näringslivs-, företagar- och entreprenörstad? Kanske skulle effekten istället ha blivit den motsatta.

Ikea är ett oslagbart varumärke och en stor aktör, självklart, men det symboliserar inte nödvändigtvis längre framtid, innovationer, ungt entreprenörskap och ett näringsliv med tydliga kopplingar till universitetsstadens kompetensprofil.

Umeå har - givet att befolkningsmål och andra ambitioner ska tas på allvar och mot bakgrund av stadens goda förutsättningar - vissa problem med arbetsmarknaden och företagsklimatet.

Den stora utflyttningen visar att Umeå inte har en tillräckligt vinnande kombination av jobbmöjligheter och attraktionskraft för exempelvis unga människor som klarat av sina studier.

Men jag tror inte att det är jättarna som är lösningen, utan de små- och medelstora företagen, en dynamisk kultur av entreprenörskap, de nya idéerna som utvecklas i kunskapsstaden och av vilka några borde kunna förädlas till morgondagens framgångssagor och arbetsplatser.

Fixeringen vid stora etableringar av Ikea-typ skulle kunna bli rent hämmande för en stad som Umeå, att hoppas på enstaka aktörers välvilja skulle kunna leda till ett stelbent tänkande .
Så skulle ett Ikea byggas i Vasa är det goda nyheter för Kvarkenregionen och Umeå. Och att det inte kommer något Ikea till just Umeå är nog lika bra. Vägen till tillväxt här ser annorlunda ut.

Det går betydligt lugnare till i hansastaden Hamburg när det vankas delstatsval, än i Hessen där tongångare var råa för några veckor sedan. Die Zeit har en sammanfattning av den uppmärksammade tv-debatten mellan huvudmotståndarna: regerande borgmästaren Ole von Beust (kristdemokratiska CDU) och utmanaren, socialdemokratiska SPD:s nya frontnamn, publicisten Michael Naumann.

Fast så där väldigt stora motsättningar tycks inte finnas av referaten att döma, vilket torde betyda att en stor koalition (SPD-CDU) ligger nära till hands om valresultatet skapar ett öppet läge där varken en koalition mellan SPD och de gröna eller en koalition mellan CDU och liberala FDP är möjligt.

För dem som giller debattkuriosa är det intressant att notera hur Michael Naumann, med sin gedigna bakgrund rimligen en mycket diskussionsvan person, tappade tråd och kontroll i sitt slutanförande. I den relativt fridfulla stämning som råder i valrörelsen verkar det dock inte få någon större betydelse.

Dagens bästa stund

Häromdagen fick jag ett mejl från en ledarskribentkollega som med med hänvisning till att vi var "brothers in arms" i kampen mot dåligt kaffe skickade ett tips på en artikel om bryggkaffe vs espresso.

Det är förstås ett rykte som jag gärna behåller: att vara i de främre leden i kampen mot dåligt kaffe.

Men ibland så vet man ju inte riktigt hur man ska förhålla sig till utvecklingen.

Häromdagen dök - vilket VK:s sportchef Jessica Wennberg bloggat om - en ny kaffeautomat upp på VK: medarbetarna vimlade och viskade som hade en filmstjärna just passerat in genom entren.

Hur ska man förhålla sig till det - en ny kaffeautomat? Jubla över att kaffeautomatkulturen avancerat upp på en ny nivå (ungefär som när monarkin blir jämställd) eller banna att den därmed får ökad legitimitet i fler människors ögon (se förra parantesen)?

Och så det där med bryggkaffe vs espresso. Det är förstås ingen duell, båda formerna fyller sina givna funktioner beroende på omständigheterna.
Den nya trenden med - dyrt i och för sig - pressokaffe eller bistrokaffe på caféerna har definitivt gjort det svårare att välja när man beställer något. Förut valde jag nästan alltid en espresso, eller möjligen en espresso macchiato (hela den där latte-grejen är inget för mig, även om det ibland är tjusiga kreationer, det beställer jag bara undantagsvis) eftersom det var något jag inte kunde få hemma.
Men nu tvekar jag ofta om även en kanna med pressokaffe står på menyn. Vill man sitta en längre stund för att läsa eller skriva är förstås kannan rätt överlägsen, men å andra sidan kan man åstadkomma lika gott pressokaffe hemma som på caféet, vilket inte går med espresso om man, som jag, saknar rätt utrustning.

Hemma växlar jag istället mellan pressokanna och moccabryggare, omväxlingen förnöjer och båda ger gott kaffe.
Och oavsett vilket är kaffestunden på morgonen (eller förmiddagen) en av dagens bästa, något att vårda ömt. Att slafsa femton koppar automatkaffe om dagen, är det kultur, ska det verkligen vara så?

Fast å andra sidan, jag har fortfarande inte provat kaffet i VK:s nya, fina, skinande, filmstjärneautomat, bara det heta tevattnet. Tänk om det smakar hur bra som helst, så som ryktet gör gällande. Då skakas världsbilden om.

I en signerad text på morgondagens ledarsida kommenterar jag debatten kring DN-kulturs lögner om den liberala debattören Johan Norberg:

'DN-kultur i blåsväder efter smutskastning

Dagens Nyheters kultursida har stått i centrum de senaste dagarna.
I positiv bemärkelse tack vare journalisten Maciej Zarembas utmärkt tänkvärda artikelserie "Först kränkt vinner".
Men framför allt i negativ bemärkelse sedan skribenten Andreas Malms smaklösa lögner för en dryg vecka sedan om den liberale debattören Johan Norberg väckt en våg av protester.

Malm har, utan grund och genom falsk citathantering, anklagat Johan Norberg för att vara islamofob. Anklagelsen är bisarr, vilket många som läst eller känner Johan Norberg påpekat.
Grundläggande pressetik borde förstås påbjuda att DN-kultur - påtalade om lögnen - inför en rättelse.
Så sker inte.

Istället har kulturchefen Maria Schottenius grävt sig allt djupare ner i pinsamma försök att avfärda Norberg som rättshaverist.
Schottenius har också - med rätta om beskrivningen stämmer - beklagat sig över grova tonfall i mejl som skickats till henne. Vulgariseringen av debatten är ett stort och trist problem. Men vad har det med Johan Norberg - en genuint saklig debattör - att göra? Och hur skulle plumpa mejl från plumpa avsändare rättfärdiga DN-Kulturs egna plumpheter?

Det hyfsar inte debattklimatet när landets mäktigaste kultursida förföljer en meningsmotståndare med lögner och sedan inte bara vägrar att ta in en rättelse, utan rentav fortsätter smutskastningen.

Johan Norberg är en provocerande debattör som höjer nivån på diskussioner och tvingar den som vill säga emot - och även som socialliberal får man ibland lust att göra det - till ansträngning.
Men han berikar debatten, och DN-kulturs anklagelser mot honom är rena fantasierna.
Förhoppningsvis läser Maria Schottenius även Maciej Zarembas artikelserie om lärarhögskolan i Stockholm som avslutades i går. På ett ställe skriver han om hur det alltid kommer att finnas ideologer som vet att smutskastning är en effektivare metod än debatt.
Det skulle kunna vara en sammanfattning av DN-kulturs uppträdande mot Johan Norberg.'

Under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' har vi en kort kommentar om SCB:s senaste statistik över befolkningsutvecklingen i inlandet.

Fidel Castros avgång är ämnet för morgondagens huvudledare.

Thomas Bodströms alla roller kommenteras i en underledare på morgondagens ledarsida.

Utsikt från Gammlia en grå februaridag

Det här med att komplettera bloggen med bilder också verkar gå hem. Men även om jag har en kvalificerad fotograf i min närmaste omgivning, så vill jag betona att bilderna som läggs ut här inte har några som helst ambitioner att nå upp till någon särskild kvalitet - vilket min digitalkamera förmodligen inte skulle tillåta i alla fall.
Dessutom är jag värdelös på att fotografera något annat än människor - ting, landskap eller stadsmiljöer är inte mina objekt.

Lägger jag ut bilder blir det alltså mest för att skapa lite omväxling på bloggen, som pausunderhållning.

Så här, som ovan, såg utsikten från Gammlia ut när jag cyklade till jobbet i dag. Jag var tvungen att få med en grön fotbollsplan för att balansera upp den relativa gråhet som annars dominerar.

Nina Björbys avhopp från miljöpartiet till socialdemokraterna, som VK avslöjar på nyhetsplats, kommer i ljuset av den interna turbulens som kännetecknat miljöpartiet i Umeå sedan valet inte som någon jätteöverraskning.

Trots det innebär avhoppet naturligtvis ett tungt avbräck för mp. Det kommer som ytterligare ett bevis för att partiet inte varit förmöget att hantera de snåriga interna konflikterna på ett vettigt sätt. Någonstans faller ansvaret för det också tillbaka på den centrala ledningen.

Nu är miljöpartiet ett helt annat lokalt parti i fullmäktige än det var direkt efter förra valet, och i väsentliga delar ett annat parti än det som mötte väljarna på valsedlarna.

Oavsett bakgrunden och orsakerna till och den formella hanteringen av de interna bråken känns det demokratiskt högst problematiskt.

Det är också märkligt att just miljöpartiet, som gjorde ett förhållandevis bra valresultat i Umeå och som förmodligen hoppas kunna hitta en bas i unga universitetsstäder, nu hamnat i vad som måste betecknas som ett djupt krisläge.

Umeås befolkningsutveckling är även ämnet för vår huvudledare i onsdagens tidning.

Förstudien om Vojmån är ämnet för en ledare under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' i onsdagens tidning.

De senaste befolkningssiffrorna från Statistiska Centralbyrån påminner om det oklara läge som Umeå befinner sig i.

Å ena sidan växer kommunen stadigt och befäster sin ställning som Norrlands tillväxtcentrum.

Å andra sidan har kommunen ett negativt flyttnetto och en befolkningsutveckling som är långt trögare än de officiella målen egentligen tål.

536 personer plus för förra året i all ära - det är inte alls den nivå som Umeå måste ligga på för att kommunen ska komma i närheten av 150 000-målet till 2050. Och det nya målet på 200 000 invånare till 2050 känns minst sagt avlägset om man tittar på statistiken.

Just att flyttnettot är negativt är en allvarlig varningssignal. Det visar att Umeås arbetsmarknad och företagsklimat inte är tillräckligt bra för att de officiella målen ska kännas realistiska.
Möjligheterna till jobb är för dåliga om en ny era av rekordtillväxt ska vara möjlig. Även löne- och prislägen, skattenivåer, stadsmiljö, utbud och livskvalitetsaspekter spelar givetvis en viktig roll för det långsiktigt flyttmönstret. Universitet förblir en avgörande faktor i Umeås utveckling, men utgör inte någon språngbräda för framtida befolkningstillväxt.

Samtidigt har Umeå på papperet utan tvekan mycket goda förutsättningar och en hel del vinnarfaktorer som motiverar ambitiösa mål. Det borde finnas möjligheter att vända en utveckling som nu börjar likna en långsam stagnation.

Men då krävs större självkritik och en djupare analys av de många samverkande faktorer som tillsammans påverkar befolkningsutvecklingen. Inställningen får inte vara att ingenting kan göras bättre än i dag, i så fall bör de officiella målen korrigeras ned rejält.

Seriös. Högst lämplig för publicering.

Jag behöver tyvärr öva med en bild till för att lära mig rutinerna. Eftersom det är kolsvart ute måste jag hämta ytterligare en bild ur albumen, och den förra bilden känns väl inte helt bra att ha högst uppe i en seriös, anrik politisk blogg. Den här bilden, tagen i Berlin, är mer representativ.

Ej lämplig för publicering...

Sist ut av alla bloggare tror jag mig nu har kommit så långt i min tekniska utveckling att jag vågar mig på att publicera en bild: som testobjekt kommer här den osminkade sanningen om hur den politiske redaktören vanligtvis ser ut när bloggar av det här slaget tillkommer...

Uppdaterad: Att Kubas diktator Fidel Castro avgår är en efterlängtad nyhet som markerar slutet på en epok.

Det finns inte heller nu några stora skäl att hoppas på en kommande, snabb demokratiseringsprocess i landet, men någonstans måste det börja och att den mångårige diktatorn avgår är åtminstone ett steg i rätt riktning.

De flesta analyser som gjorts under dagen har också landat i en försiktighet när det gäller att spå Kubas närmaste framtid.

Det ska bli intressant att se hur diktaturens sista entusiaster i Sverige väljer att kommentera nyheten och hur man bemödar sig om att undvika att kalla förtrycket på Kuba vid dess rätta namn.

Det ska också bli intressant om beskedet i dag får några direkta konsekvenser för USA:s sanktionspolitik, i första läget kanske för hur frågan debatteras i presidentvalskampanjerna men i förlängningen förhoppningsvis också i en ny strategi från USA:s sida.

Det känns som om sådana här anklagelser är första tecknet på att en kampanj djupt inne börjar ana att det inte kommer att räcka hela vägen. Jag kan inte föreställa mig att det skulle gynna Hillary Clinton.

Det blir anledning att återkomma till klimatberedningens betänkande när det presenteras i sin helhet. Men att döma av reaktionerna från regeringen och oppositionspartierna på de sammanfattande mål som lades fram i går fortsätter klimatfrågan att balansera mellan det konstruktiva och det destruktiva.

Det värsta som kan hända nu, när insikten om problemen blivit allmän och debatten tagit stora kliv i en mer seriös riktning och få längre invänder mot att klimathotet faktiskt existerar, är att klimatfrågan blir en tummelplats för debattörer med helt andra utgångspunkter än en vetenskapligt grundad oro för klimatförändringar.
Om jag uttrycker mig lite drastiskt: planekonomer, bakåtsträvare, regleringsfanatiker för vilka ingen detalj är för liten - de som ser sin chans att vältra på samhället sitt bittra agg mot det moderna samhället. De är inte så många, men bra på att skapa rubriker. Får de sätta dagordningen och styra debatten, få hysterin ta över, kommer många att tröttna även på den seriösa klimatdebatten.

Det finns en liten indirekt, märklig koalition mellan bakåtsträvarna och de som i klimatdebatten fortfarande enbart ser mytbildning och propaganda: de förstnämndas politiska inriktning kan tyckas bekräfta de senares skrämselpropaganda. Och så går viktig tid förlorad i klimatarbetet när debatten slirar omkring i ett tonläge där den koalitionen trivs bäst.

Därför är det nödvändigt att behålla den vetenskapliga balansen i debatten och att påminna om hur klimatlösningar måste sökas globalt och genom innovationer och framsteg som gör det hållbara och rörliga samhället möjligt genom utveckling.
Klimatfrågan kommer att kräva uppoffringar och omlagda vanor på flera områden, men den är också en möjlighet ur ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv, inte minst för de aktörer som är tidigt ute med omställningen.

Klimatberedningens övergripande målsättningar tar fasta på detta, de formulerande ambitionerna är höga och enigheten förefaller vara relativt stor när det gäller den allmänna inriktningen.
Desto mer beklagligt är det att oppositionen trots det tycks vara besluten att avstå från en ansvarsfull uppgörelse med regeringen kring en ambitiös klimatpolitik, enbart på grund av oenighet kring målet för hur mycket koldioxidutsläppen ska minska fram till 2020.
Regeringspartierna i klimatberedningen vill minska dem med 38 procent, där delar kan räknas in genom insatser utomlands, oppositionen vill minska dem med 40 procent, allt i Sverige.
Regeringspartierna framstår på den punkten som betydligt mer konstruktiva.

Att, i enda syfte att alltid kunna vifta med högst procentmål, vrida igång en sifferlek som om den skulle fortsätta långsamt lämnar realismen bakom sig och lättar från verkligheten, och som dessutom riktar en udd mot det internationella perspektivet genom att inte vilja räkna med insatser utomlands i det svenska slutmålet, vore att göra klimatfrågan en otjänst.

Om det är oppositionens avsikt håller den på att slarva till det rejält.

Jag tar en formulering från finansminister Anders Borg i Ekots lördagsintervju till utgångspunkt för en signerad betraktelse på dagens ledarsida:

'Både kranvatten och energidryck behövs i regeringen

Att kalla någon trevlig kan vara en komplimang som strax innan kvävt en gäspning. Finansminister Anders Borg är trevlig att lyssna till.
Jag gillar hans stil som politiker. Han är ett statsråd som inger förtroende och får pulsen att sjunka.
I en debatt full av poserande retorik och innehållslösa etiketter är Borg lika förnuftig, nyttig och underskattad som ett glas kranvatten. Men underförstått och å andra sidan: någon energidryck är han inte. I Ekots lördagsintervju bjöd han på en fantastisk formulering som sammanfattade både vad som är rätt och vad som är problematiskt med de nya moderaterna:

"Vi ska utifrån våra värderingar vara ödmjuka för att verkligheten är komplicerad"

Vill man skåda djupt ner i hjärtat av det nya arbetarpartiet bör man läsa formuleringen högt ett par gånger. Den lär kunna sysselsätta ett par generationer grundstudenter i argumentationsanalys.

Ingen minister symboliserar de nya moderaternas utpräglade pragmatism mer renodlat än Anders Borg.
Han är både provocerande och uthållig i sin totala fokusering på arbetslinjen och sympatisk i sin lugna saklighet och beredskap att ompröva egna ställningstaganden.

Ett svep över dagsläget illustrerar: de sänkta arbetsgivaravgifterna för vissa tjänsteföretag har skjutits upp, de privata sjukförsäkringarna lämnas som bekant orörda, i lördagsintervjun blev det uppenbart att regeringen förbereder en reträtt i frågan om obligatorisk a-kassa.
Sammantaget är det tilltalande med en regering som är beredd att släppa på prestigen när ett förslag av sakliga eller opinionsmässiga skäl inte längre är möjligt att genomföra. Men när antalet reträtter blir fler riskerar också en bild av godtycklighet och viljelöshet att växa fram.
Anders Borg är den perfekta talesmannen för konstruktiv prestigelöshet. Men om regeringen vill övertyga om sin vilja och ideologiska övertygelse är han fel ansikte utåt.

För även om det är lätt att gilla Anders Borg - och han har potential att bli en omtyckt finansminister - så är det uppenbart att hans pragmatiska anslag måste kompletteras med något annat: obändigt engagemang för idéer, värderingar som vill trotsa verkligheten inte ödmjuka sig, en förändrande kraft.
Anders Borg är en tillgång i ministären Reinfeldt, men hans framträdande ställning belyser också vad som hittills varit regeringens bristvara.'

I dagens huvudledare skriver vi om regeringens förslag till förbättringar av undervisningen i svenska för invandrare.

Just som jag skulle följa upp morgonens programtips med ett artikeltips på samma tema hann Eskilstuna-Kurirens ledarblogg före.
Nåväl, om två ledarredaktioner vill ge tips på samma artikel från New York Review of Books, hur läsvärd måste den inte vara då?

En intressant diskussion i CNN om 'Race, Gender & Politics.' - Anderson Cooper 360

Den här veckan är det Anders Rönmark som kommenterar några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick'. Det handlar bland annat om OS i Kina, DN-kultur och den bästa talkshowen.

Kosovos frigörelse är ämnet för vår huvudledare i dag.

Jag hade velat göra ett lite djärvare formexperiment i veckans lördagskrönika, men det fanns inte riktigt utrymme till det. Kvar blev ett mycket begränsat experiment. Vad det består av framgår nog också i webbform.

'Vändpunkten, latte-talen och espresson

Mandatperioden har nått en inrikespolitisk vändpunkt. Allianspartiernas fria fall i opinionen verkar ha hejdats och ersatts av en svag eller åtminstone vag uppgång. Opinionsläget håller på att normaliseras. Oppositionens stora problem - kring vilken sakpolitik och kring vilket regeringsalternativ vill den samla sig - har börjat skapa rubriker och tvingar Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly att svara på frågor som inte är enbart ledande och riktade mot regeringen. Det förändrar dynamiken i den inrikespolitiska debatten.

...primärvalen i USA bjuder verkligen på rysarunderhållning, alla snackar om Obamas tal, yes we can, yes we can, yes we can, men en klassiker blir det bara om han vinner till slut, historieböckerna har inte plats för det som kunde ha blivit...

Alliansen får ett visst andrum och kan börja hänvisa till resultat. Socialdemokraterna kan inte längre upprätthålla dubbelspelet med förnyelseprocess i rådslag och hejdlös traditionalism i riksdagsretoriken. Mona Sahlin tvingas bekänna färg och förklara hur vägen till statsministerposten för henne egentligen ser ut och vilka sakfrågor - utrikespolitiken, energipolitiken, skolpolitiken, skattepolitiken? - hon är beredd att offra till vänsterpartiet för att få Lars Ohly med sig.

...Clinton-epoken: kris eller redan epilog? Clinton har den bästa sjukförsäkringsplanen och den trovärdigaste ekonomiska politiken och den största kompetensen, men dynastier, hur fräscht känns det?...

Samtidigt börjar regeringen få tomt i förråden som fylldes på så föredömligt inför förra valet. Antalet sakfrågor där man gjort upp och bara har att genomföra en utlovad politik betas av i snabb takt, men utan att ersättas av nya. Snart kommer behovet av en vitaliserad idédebatt inom och mellan allianspartierna - och konkreta uppgörelser som hanterar de svåra områdena. Kärnkraftsfrågan är ett exempel, arbetsmarknadspolitiken ett annat. Fredrik Reinfeldt har en del färg att bekänna själv, tillsammans med Björklund, Olofsson och Hägglund.

...och Obama: är det inte bara för mycket talang och refräng på en gång för att förpassas till väntrummet? Obama mot McCain, inte en chans att Obama skulle förlora den duellen. USA älskar när historia skrivs...

Utvecklingen på arbetsmarknaden kommer att ha avgörande betydelse för alliansen - att man kan visa att den förda politiken har gett märkbara resultat i form av fler jobb är en förutsättning för förnyat väljarförtroende. Men det är inte någon valvinnare. Arbetslinjen kommer att vara viktig även i nästa valrörelse, skolan kommer att vara ett säkert kort, men den stora berättelsen kommer att handla om annat. Kanske blir det energin och miljön som står i centrum 2010 - om inte den ibland överdrivna hysterin får folk att tröttna även på den seriösa debatten om klimathotet.

...John McCains försoningsprocess med republikanernas konservativa grupper är verkligen som tandagnisslan på bästa sändningstid, en tävling i vem som kan pressa fram det största leendet ur sammanbitna käkar...

Men det finns även ett hot i bakgrunden som kan vända upp och ned på saker och ting. En öppen fråga är vad som händer - hemska tanke - om sverigedemokraterna plötsligt får ett lyft i opinionen och kommer över fyra procent i några mätningar och de etablerade partierna tvingas tänka i andra termer än uttjatad blockpolitik. Då lär både förhållandet mellan moderaterna och socialdemokraterna och förhållandet mellan alliansen och miljöpartiet uppmärksammas på ett nytt sätt.

...men Clinton är av tuffaste virke, hon faller inte i första taget, behåller hon sina kärnväljare blir hon svårslagen i Ohio och Texas, och då blir det ett superdelegatrally...

Det finns mycket handlingskraftiga majoriteter som om det krävdes skulle kunna samlas kring en socialliberal mitt i svensk politik om inte partistrukturer, det ologiska, ohanterliga socialdemokratiska komplexet och ett ingrott blocktänkande omöjliggjorde flexibilitet och nya allianser i enskilda sakfrågor. Där engagemang för arbetslinje, miljöansvar, valfrihet, livsstilstolerans, entreprenad, skattefinansierad välfärd, företagande, socialförsäkringar, budgetdisciplin och kunskapsskola möts strålar samman ligger en slumrande potential på andra sidan blockpolitiken. Vilka partier ser den först?
Perspektivet är inte så aktuellt i dag och blir det kanske inte heller 2010, men på sikt är den en naturlig fortsättning på den typ av nya koalitioner som alliansen visade prov på i valet 2006.

...Hillary Clintons anföranden är som raka, stereotypa, inget nonsens, du vet vad du får-dubbla espressos, medan Barack Obamas är som sötare latte-varianter med grädde ovanpå - det finns en risk för fluffighet och det dröjer lite innan man vet om det riktiga kaffet finns där, men en trött, kall vinterdag efter åtta långa år är det ofta precis vad som behövs?...

En intressant intervju med författaren Amos Oz.

Den redan dåliga luften i centrala Umeå har tydligen blivit ännu sämre.
Det visar dels hur viktigt det är med en långsiktig planeringspolitik som tänker miljöstrategiskt från början, dels hur viktigt det är med ett konstruktivt beslutsfattande där nödvändiga omprioriteringar och investeringar kommer till stånd i tid och infrastrukturlösningar inte fastnar mellan instanserna eller skjuts upp på grund av politiska felgrepp.

För Umeå - som räknar med att växa kraftigt även i framtiden - är frågan om den centrala stadsmiljön en av de största planeringspolitiska utmaningarna. Att medvetenheten om problemen redan är ganska hög i kommunen och det förs en debatt i frågorna är bra. Nu gäller det bara att insikten om att något måste göras även omsätts i handling när strategiska beslut ska fattas för framtiden.

Förhoppningsvis leder det till att kreativa och nydanande idéer om hur en allt mer urban stad i en i övrigt utpräglad glesbygdsregion kan planeras på bästa sätt så att miljömål, livskvalitet och boende- och transportmöjligheter går att kombinera på bästa sätt både för centralt boende, för boende i kringområdena och för den tunga trafiken. Det är ingen lätt utmaning, men helt nödvändig att anta. Dagens situation med ständigt nya rapporter om den dåliga luftmiljön visar att det brådskar.

Det är inte alltid som trohet mot gamla ideal är någon merit. Inte när idealen var unkna redan från början.

I och med vänsterpartiet Die Linkes valframgång i tyska Niedersachsen kommer nu en person från Tysklands kommunistiska parti DKP - som fått stå med på vänsterpartiets valsedlar - in i delstatsparlamentet.

Och hon har en något annorlunda syn på det där med demokrati och mänskliga rättigheter, så som människor med kommunistiska övertygelser tenderar att ha.

Die Zeit har en artikel om den blivande delstatsparlamentarikern som vill återinföra Stasi, tycker DDR var ett bättre land och försvarar byggandet av Berlinmuren som en åtgärd att förhindra att västtyskar skulle kunna ta sig in i DDR. Även Der Spiegel har en artikel på nätet.

Det tyska vänsterpartiets ledning har tagit avstånd från åsikterna och kritiserat partikollegerna i Niedersachsen för att ha lämnat plats på valsedlarna åt medlemmar i DKP. Men även i det kommande delstatsvalet i Hamburg lär en DKP-medlem stå med på vänsterpartiets valsedel.

Regeringens utredare presenterade på onsdagen sitt förslag för hur tvångsanslutningen till studentkårerna ska avskaffas.

Att obligatoriet ska avskaffas är förstås inte en dag för tidigt. Det innebär en sen men välkommen återupprättelse för föreningsfriheten.

Tyvärr strular dock utredningen till det å det väldiga. Som vågade den inte riktigt ta principiell ställning föreslår den att ett statsbidrag på 310 kronor per heltidsstudent inom respektive kårs verksamhetsområde ska slussas via högskolorna ut till kårerna som kompensation.
Jublet över den avskaffade tvångsanslutningen fastnar därmed lätt i halsen. Friheten att själv välja vad man vill stödja blir bara halv eftersom pengarna tas ut obligatoriskt via skatten.

Dessutom uppstår inte trycket på kårerna att förnya, utveckla och förändra sina verksamheter på ett sätt som gör dem intressanta, trovärdiga och viktiga för studenterna och lockar till medlemskap.

Det vore en trist inskränkning av en efterlängtad reform.

Regeringen bör inte stanna vid utredningens förslag utan ta steget fullt ut: avskaffa tvångsanslutningen rakt av och utan att smyga in ett nytt obligatorium via skatten.
Krångla inte till det.

Riksbankens räntehöjning är ämnet för vår huvudledare i dag.

Om jag, med Tegner, står på höjden av mitt bloggandes branter där vattendragen dela sig, och gå med skummig bölja hän åt skilda kanter, vet jag kanske inte - och klart där uppe, skönt att stå, är det inte alla dagar i bloggosfärens speciella natur.

Men i dag firar denna blogg ett år. Om man kan mäta tillståndet i ett rike på hur högtidsdagar firas är situationen alarmerande.

Som jag skrev i går begränsar vinterinfluensan skrivlusten och det här blir inte den återblick som jag hoppats kunna skriva dagen till ära.

Men jag har gott hopp om att hålla bloggandet levande även en bit in på 2008, så det är mitt första besked: bloggen laddar för den fortsatta vintern, den korta våren och sedan sommaren. Ny utvärdering väntar sedan i höst.

Jag tror inte heller att man kan upprätthålla någon produktion under längre tid utan kreativa pauser då och då, så några dagar av låg aktivitet skadar inte.

Så här på ettårsdagen ber jag också att få tacka för alla reaktioner som kommit på bloggandet - både positiva och negativa - och alla som jag debatterat med - meningsfränder och meningsmotståndare - på bloggen under det senaste året.

(Och jag tackar också de förtjusande ekorrar som syns utanför vårt fönster tidigt på mornarna, de har förgyllt många bloggstunder).

1139 blogginlägg har det blivit sedan starten - länkningar till andra artiklar medräknade.
Det säger sig självt att det då finns bättre och sämre dagar.
Stundom flyter skrivandet, stundom är det en kamp med varje bokstav.
Vissa infall och påhitt är mer kreativa än andra, vissa ämnen berör fler, andra berör få.
Emellanåt dominerar det lokala, sedan tar det nationella eller internationella över en stund, ibland blir det mycket dagspolitik, ibland låter jag andra intressen blomma ut här som inte kan få blomma i det övriga arbetet som politisk redaktör.

Min grundregel har varit att låta bloggen vara väldigt spontan och representativ enbart för ögonblickens stämningar.

Trots det har jag inte lyckats undvika fällan även många andra hamnar i: att dagar när inspirationen uteblir ändå pressa fram någonting för att hålla bloggen levande. Den typen av pliktskrivande känns främmande för genren och är en källa till kval när tiden inte räcker till. Jag gissar att även många av de flitigaste bloggarna på vk.se har upplevt samma fenomen.

Jag har dagar då jag hatar bloggandet och dagar då det är en fröjd. Har jag någon ambition för det kommande året så är det att kanske släppa lite på kravet att det varje morgon ska ligga ett nytt inlägg ute och istället i ännu högre grad låta inspiration och lust styra.

När jag får frågan hur man ska gå tillväga för att bli en bra skribent och lära sig skriva i flera olika tonlägen, i olika genrer och om många olika ämnen så mitt svar alltid omedelbart: läs, gärna mycket skönlitteratur och allra helst poesi - och skriv så mycket du bara orkar och hinner, klottra på, stryk över, tvivla och prova igen, tids nog uppstår en ram där det blir möjligt att göra färdigt och publicera.
Men ingenting kan ersätta de första åren av kopiöst läsande - glöm inte poesin - och kopiöst skrivande.

Och av alla udda intressen jag bloggat om det senaste året - trav, schack, teatervetenskap - så är nog ändå poesin det tema som varit mest genomgående.

Så istället för tårta och kaffe citerar jag en dikt ettårsdagen till ära. Det blir en som jag råkade bläddra fram i morse, av Paul Celan, först i översättning av Göran Sonnevi, sedan i original:

'Krokus, sedd från det
gästfria bordet:
teckenkänsliga
lilla exil
av en gemensam
sanning,
du behöver
varje strå.'

'Krokus, vom gastlichen
tisch aus gesehn:
zeichenfühliges
kleines exil
einer gemeinsamen
wahrheit,
du brauchst
jeden halm.'

Det riktiga bloggandet går som synes på sparlåga för tillfället. Som många andra har även jag drabbats av en envis, humorlös influensa som inte vill ge med sig och som inte inbjuder till något annat än det allra nödvändigaste skrivandet.

Men jag anar ljuset i tunneln och förhoppningsvis blir det bättre fart här på bloggen om någon dag igen. Och en paus då och då kan ju vara bra för inspirationen och ge utrymme för lite kritisk självutvärdering.

En snabb reflektion bara kring det där 'nödvändigaste skrivandet' och antydan ovan att det inte äger rum på bloggen:

Just nu har ledarbloggarna en intressant och ibland lätt motstridig ställning. Bloggarna representerar det nya och snabba. De får förhållandevis stort, ögonblickligt genomslag i den politiska debatten trots att ledarsidorna i papperstidningarna når många fler läsare.

Bloggarna är också en genre under utveckling och förvandling, där stilen, tonfallet, infallsvinklarna och ämnesurvalet kan skilja sig stort från den traditionella ledarsidan (men även givetvis färga av sig på den traditionella ledarsidan eller låta sig färgas av den traditionella ledarsidan när den senare utvecklas och förnyas).

Så bloggarna får en hel del av vår uppmärksamhet, vi ägnar en hel del tankemöda åt att reflektera kring bloggfenomenet, vad en ledarblogg är eller borde vara för slags stämma i den större bloggkören och hur en ledarblogg i en regionaltidning ska förhålla sig till att läsarskaran plötsligt är lite annorlunda, geografiskt spridd på ett annat sätt och i viss mån okänd.

Bloggarna är alltså ett hett samtalsämne.

Å andra sidan upptar de - jag tror det gäller de flesta politiska redaktörer eller ledarskribenter - fortfarande bara en ytterst begränsad del av arbetsdagen. Andra typer av uppgifter och arbetet med ledarsidan i papperstidningen dominerar.

Och när prioriteringar måste göras på grund av tidsbrist eller resursbrist så är bloggen plötsligt det där 'extra' som går att låta vila några dagar. En tom blogg ser inte bra ut, men är ingen katastrof. En tom sida i en papperstidning är en utgångspunkt för mardrömmar (om det inte är medvetet a la Segerstedt förstås).

Kommer avvägningarna att se likadana ut om tio år? Jag vågar inte gissa, men hoppas att den traditionella ledarsidan då har utvecklats och förändrats så mycket och att ledarbloggarna då är så pass etablerade att det inte längre går att tala om vare sig traditionella ledarsidor eller det nya bloggfenomenet.

Under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' skriver vi i dag på ledarsidan om den nya politiska situationen i Storuman:

'Helt öppet efter turbulensen i Storuman

Storuman Rörigt värre är det i Storuman sedan kristdemokraterna beslutat lämna den styrande alliansen. Eftersom vänsterpartiet sprack i januari har återstoden av alliansen inte längre egen majoritet i kommunfullmäktige. Oppositionen är därtill om möjligt ännu mer splittrad.
Rätt tänkt var det likväl från början. Socialdemokraterna gick något bakåt i valet 2006 och föreföll inte förmögna till eller betrodda om medverkan i bred koalition.
I stället samlade sig alla övriga fem partier - från höger till vänster - till samarbete vid makten. Det var radikalt och utan hämningar. Men det gick inte lång tid innan osämja och missnöje infann sig.

Att verka vid makten i allianser kräver samarbetsförmåga, kompromissvilja och uthållighet. Och givetvis enighet från start om vad koalitionen skall försöka åstadkomma.
Till stor hjälp är också viss erfarenhet av de prövningar en koalition ställs inför. Det saknades på flera händer i Storuman. Beslutsamheten vid alliansens bildande var stor, men våndan rörande den gemensamma politiken bara tilltog.
De fem partierna lyckades inte knäcka problemen vartefter. Följden blev enbart misströstan.

Problemen i Storuman är varken nya eller märkliga. Alternativet till socialdemokratiskt styre är breda koalitioner bestående av många relativt små partier. Det kan vara hur givande som helst. Men en sådan allians kan inte spreta åt alla håll utan att tappa handlingskraft.
Det är också lätt hänt att något eller några partier känner sig åsidosatta.
Inte ens halvvägs i mandatperioden är läget helt öppet. De partier som alltjämt anser sig ha mandat av väljarna blir tvungna att ta ansvar och prata ihop sig om fortsättningen.'

Alliansen i Umeå visar i en motion till fullmäktige att ambitiösa mål och lyhördhet för kritik och synpunkter utifrån går att förena på ett konstruktivt sätt, att det finns alternativ till kommunens nuvarande sätt att reagera. Om det handlar en av våra ledare i dag:

'Svårare än så behöver det inte vara

Allianspartierna i Umeå skriver i en motion till fullmäktige att kommunen borde använda den uppmärksammade undersökningen från Svenskt Näringsliv för att förbättra företagsklimatet och sikta på att bli en av de tio bästa kommunerna på listan till 2010.

Svårare än så behöver det inte vara. Ambitiösa målsättningar förutsätter en beredskap att lyssna på kritik, ta in synpunkter utifrån och bejaka en debatt av det slag som är normal på de flesta andra håll i landet - både om det som redan görs rätt och det som kunde fungera bättre. När potentiella problem uppmärksammas, bör man ta det som utgångspunkt för att försöka bli bättre.

Det visar att det finns alternativ till bunkermentalitet, obalanserade utbrott och krav på raka, tysta led i kommunen, alternativ till inställningen att alla kritiker som inte faller på knä av tacksamhet inför ledningens visdom med rituell förutsägbarhet måste fördömas och skällas ut.
Om den lyssnande hållningen fick större genomslag skulle Umeås utvecklingsmöjligheter stärkas, kommunens politiska rykte utåt förbättras och det allmänna debattklimatet bli lite mer värdigt en kulturhuvudstadskandidat.'

Lars Ohlys besked att vänsterpartiet inte är beredd att ställa upp på något gemensamt valprogram med socialdemokraterna och miljöpartiet inför nästa val är ämnet för vår huvudledare i dag:

'Splittrad opposition

Mona Sahlin har ett dilemma. Alliansens valseger 2006 visade hur viktig regeringsfrågan är i svensk politik. Den har under många år varit ett av socialdemokraternas trumfkort.
Medan de borgerliga partierna gång på gång ifrågasatts som splittrade och röriga - symboliserat av flera spruckna regeringar - har socialdemokraterna, ibland oförtjänt, framstått som regeringsdugliga och förutsägbara. Regeringsfrågan är tveklöst en förklaring till partiets många år vid makten.

Men valrörelsen och valresultatet 2006 förändrade detta i ett slag. Genom formandet av alliansen och ett omsorgsfullt samordnat regeringsalternativ lyckades de borgerliga partierna övertyga om sin egen regeringsduglighet samtidigt som tvivlet växte på det oklara och vaga rödgröna samarbetet.
Göran Perssons ovilja att ens diskutera saken gjorde att valrörelsen 2006 bjöd på radikalt ombytta rollen i inrikespolitiken.
Regeringsfrågan var plötsligt en svår huvudvärk för socialdemokraterna. Det har den förblivit.

Lars Ohlys besked i går att vänsterpartiet inte är berett att ställa upp på någon gemensam valplattform eller ingå några kompromisser med s och mp inför nästa val närmast garanterar att regeringsfrågan blir ett av Mona Sahlins svagaste kort i nästa valrörelse.
Hennes ställning som statsministerkandidat kommer att undermineras när det blir uppenbart att hon inte har något eget regeringsalternativ att utgå ifrån. Men dilemmat är dubbelt: för samtidigt som den rödgröna oredan skapar nya frågetecken kring socialdemokraternas möjligheter att överhuvudtaget bedriva en trovärdig valrörelse, vore ett organiserat samarbete med vänsterpartiet förödande för partiets förnyelseprocess.

Hur uppgörelser mellan Lars Ohlys hårda vänster och Mona Sahlins trevande socialdemokrater skulle kunna resultera i en sakpolitik som intresserar någon utanför en traditionalistisk vänsterminoritet är svårt att se. Lars Ohlys isolationistiska linje i inrikespolitiken berövar socialdemokraterna trovärdighet i regeringsfrågan, men befriar dem också från tvånget att innan valet söka förlamande kompromisser med ett krympande men dogmatiskt vänsterparti.
Så ser Mona Sahlins dilemma ut inför 2010: socialdemokraterna kan förnya sin sakpolitik men tvingas gå till val utan ett realistiskt regeringsalternativ eller forma ett samlat regeringsalternativ på bekostnad av sakpolitiken.'

Den senaste opinionsundersökningen är ämnet för en signerad artikel av mig på dagens ledarsida:

'Som de första mellantiderna på en femmil

Betyder opinionsmätningar knappt halvvägs in i en mandatperiod någonting överhuvudtaget? Som antydan om hur det ska gå i nästa val - entydigt nej. Som psykologisk faktor i dagsdebatten - absolut.
Opinionsmätningar styr mediernas bevakning (och ledarsidors ämnesval) och färgar partiernas strategier och utspel - trots att de flesta inser hur lite de säger om opinionen inför nästa val.

Enligt Demoskops senaste mätning kommer nu den lätta vändning i opinionsmätningarna som de flesta räknat med - uppåt för alliansen (framför allt moderaterna) efter månader av nedgång, minskat försprång för oppositionen.
Det är en logisk konsekvens av att oppositionen utsatts för en närmare granskning. När socialdemokraterna tvingas berätta om vad de själva vill och spekulera om hur de vill forma sitt regeringsalternativ framstår alliansen som målmedveten och ärlig.
Det är också en logisk konsekvens av att regeringens politik visar konkreta resultat och att oppositionens gallskrik skär sig mot verkligheten.

Samtidigt är det ju lite talande för det anmärkningsvärda opinionstapp som alliansen råkat ut för att en undersökning som visar att avståndet mellan oppositionen och regeringspartierna minskat till - oj, oj - 13,8 procent utlöser lättnad och "nu kommer vi"-stämning.
Lite: host, flämt, nu ser vi en svag ljusning där uppe, kanske är det vattenytan, flämt, host...

Och fortfarande kärvar det för regeringen på en del områden - som i debatten kring obligatorisk a-kassa, skattelättnader för vissa grupper serviceföretag eller de privata sjukförsäkringarna - där man fastnar eller famlar. Opinionsmätningarna förbli alltså vad de är: meningslösa som spådomar om framtiden, intressanta som psykologiska faktorer.

Opinionsmätningar av det här slaget förändrar stämningen internt i de olika partierna. Och de påverkar hur mediernas ställer frågor och beskriver politikens dramaturgi.
Som nu: alliansen får upp ångan lite, tycker att det känns lite roligare, inte lika otacksamt, oppositionen kanske känner en ilning av tvivel längs ryggraden - "tog vi ut segern i förskott och sitter tomhänta när det gäller?"
I så måtto kan de ha relevans även för nästa val, de utgör en del av förutsättningarna för partiernas interna arbete och kommunikation utåt: men något besked om hur väljarna kommer att resonera, väga olika sakområden mot varandra och bedöma olika partiers besked och valkampanjer inför hösten 2010 ger de egentligen inte.

Det är som på en femmil (körs det sådana fortfarande?): de första mellantiderna är härliga att spekulera kring, kanske säger de ändå något väsentligt, kanske lurar de oss att tolka kroppsspråk och stavtag helt fel - men oavsett vilket är de så långt det enda vi har att snacka om.'

Den senaste sysselsättningsstatistiken är ämnen för vår huvudledare i dag.

I förra veckan gav regeringen i uppdrag åt en särskild utredare att lämna förslag på hur ett försörjningskrav för anhöriginvandring skulle kunna införas.

Om det har jag en signerad text på dagens ledarsida:

'En fråga där regeringen riskerar att hamna snett

Det var inget lätt uppdrag som regeringen formulerade åt en särskild utredare i förra veckan: "lämna förslag som innebär att ett försörjningskrav som villkor för anhöriginvandring införs".

Redan de undantag som anges visar att det här är en fråga med många bottnar, där andra i sig vällovliga syften nästan alltid bryts mot grundläggande humanitära aspekter. Försörjningskravet ska enligt regeringens direktiv inte gälla konventionsflyktingar, vissa kategorier skyddsbehövande, barn samt personer som varit bosatta i Sverige i fyra år. Utredaren får därtill i uppdrag att överväga om fler grupper bör undantas från kravet och att analysera barnperspektivet.

Bakgrunden till utredningen är givetvis de mycket allvarliga problem med utanförskap och segregering som många invandrare fastnar i, framför allt i storstadsområdena. De problemen ska inte underskattas - och nyckel till en bättre fungerande integrationspolitik går otvetydigt via jobb, utbildning och kamp mot diskriminering. Så kan människor få den egenmakt som behövs för att motverka utanförskap. Ett krav på regelbunden inkomst och ordnad bostad för anhöriginvandring skulle givetvis skapa incitament i den riktningen.

Men arbetslinjen kan, som regeringen visat, främjas på många sätt. Är det verkligen berättigat att försvåra just anhöriginvandringen med arbetslinjen som argument? Det är kanske rimligt att avvakta utredningen, men jag tycker att hela ansatsen känns tveksam.

Sverige har ett allvarligt integrationsproblem, men borde inte regeringen ha högre ambitioner än att försöka lösa det på anhöriginvandringens bekostnad utifrån ett relativt stelbent krav som får splittrade familjer till följd?
Förhoppningsvis kan utredaren klargöra att arbetslinjen inte räcker som utgångspunkt om någon form av försörjningskrav ska gå att förena med de humanitära principer som ytterst måste vara vägledande.'

Den här veckan är det Jonas Morians tur att kommentera några aktuella händelser under rubriken: 'Veckan som gick'.

I dagens huvudledare skriver vi om Sveriges strategier mot terrorism.

För oss som hoppas på en demokratisk seger i det amerikanska presidentvalet är läget lite kluvet för tillfället.
Å ena sidan är kampen mellan Hillary Clinton och Barack Obama spännande och fascinerande att följa - som ren tv-underhållning, och det vore förstås på sitt sätt intressant att se hur det demokratiska partiet skulle hantera en situation där läget är oklart ända fram till konventet.
Å andra sidan är det rimligen så att John McCains kanske enda chans (jag tror inte att den är stor ändå, men i alla fall) att vinna över framför allt Obama men även Clinton, är att snabbt samla så stora delar av det egna partiet som är ideologiskt möjligt bakom sig och sedan börja kampanjen som redan klar presidentkandidat medan Clinton och Obama drar vidare i en slitsam duell.

Här är för övrigt en intressant kortreflektion kring fenomenet Bill Clinton, och här är en intervju med honom själv.

I min lördagskrönika den här veckan tar jag upp debatten som uppstått i Umeå mellan framför allt kommunalrådet Lennart Holmlund (s) och Svenskt Näringsliv med anledning av den senaste undersökningen av kommunens näringslivsklimat:

'Vilket debattklimat vill vi ha i Umeå?

Tyvärr lyfter inte Umeå. Så sammanfattar Svenskt Näringslivs regionchef Karina Folkesson resultatet i organisationens senaste enkätundersökning av det kommunala näringslivsklimatet. Jämförelser mellan landets samtliga kommuner presenteras först senare i vår, men betyget på Umeå från de företagare som svarat på enkäten har sjunkit ner till 3,2 på en sexgradig skala och ligger därmed under det nationella genomsnittet på 3,4. För ett år sedan hade Umeå rasat till plats 152 på den nationella rankingen. Faran är uppenbar att nedgången fortsätter.

Den definition av företagsklimat som Svenskt Näringsliv utgår ifrån lyder: "summan av de attityder, regler, institutioner och kunskaper som möter företagaren och den företagsamme i vardagen".

Ingen definition är heltäckande och inga undersökningar kan ge en exakt bild av ett så komplicerat fenomen som företagsklimatet i en kommun. Men olika mätningar skapar tillsammans en helhetsbild och som en av dem har Svenskt Näringslivs redovisning klara poänger.

I ljuset av motsvarande undersökningar från andra aktörer och kommunens utveckling på olika områden bekräftar den vad de flesta är medvetna om och bekymrade för: Umeå lyfter inte som staden borde med tanke på sina synnerligen goda förutsättningar och sina anmärkningsvärt höga ambitioner.

Ett av hindren på vägen mot de djärva målen - och målsättningarna i sig är positiva - är att företagsklimatet och arbetsmarknaden i Umeå har sina tydliga begränsningar.

Då invänder alltid någon: jamen, det går ju ganska bra för Umeå ändå, det råder ingen kris som på många andra håll, vi håller ställningarna. På det kan man svara två saker: (1) det är helt sant, men (2) att hålla ställningarna och undvika en kraftig tillbakagång är inte den ambition som uttrycks när Umeå formulerar visioner för framtiden. Då handlar det istället om att skapa förutsättningar för en tillväxttakt de kommande decennierna som skulle sakna motsvarigheter, att föra staden in i en ny, remarkabel framgångsera.

Mössan av för attityden, men någonstans måste officiella målsättningar ha åtminstone en vag koppling till vardagens politiska prioriteringar och uppträdande.

Så för att inga missförstånd ska uppstå: företagsklimatet i Umeå är inte dåligt, kommunens arbete med näringslivsfrågorna tågar på och situationen är inte alarmerande.
Men för en kaxig stad som i sin planeringspolitik utgår från tillväxtsiffror av det rubrikskapande slaget, borde ett godtagbart men vid en nationell jämförelse medelmåttigt näringslivsklimat upplevas som ett problem, inte ett skäl till stora, arga skrytvalsen.

Därför vore det en välgärning om kommunens högsta ledning i det fortsatta debatten reagerade på ett sansat, seriöst och lyhört sätt inför varningssignaler av det här slaget; lyssnade, resonerade, erkände att inte allt är frid och fröjd, bidrog till ett öppet debattklimat värdigt en kulturhuvudstadskandidat. Då kan kreativa diskussioner med högt i tak landa i nya gemensamma ansträngningar som tar fasta både på det som fungerar bra och det som fungerar mindre bra.

Men om reaktionen istället blir omedelbart råskäll, eviga fördömanden av alla som framför minsta kritik och en hopplös ovilja att sänka tonläget till det uthärdliga så skapar det bara en utbredd stämning av allmän olust, trötthet och leda.
I ett omöjligt debattklimat står allt färre ut. Sedan ligger vägen mot stagnation rak och asfalterad.

Så ser vägvalet ut i sanningens ögonblick för Umeå.

Att samtliga allianspartier i kommunen uppmärksammat problemen med ett förlamande debattklimat är mycket positivt och pedagogiskt viktigt. För det är givetvis så, med tanke på det samarbete som finns i fullmäktige, att inte heller de partierna går helt fria från kritik när det brister i företagsklimatet.
Men det är själva poängen: man behöver inte anse att en undersökning är riktig i varje detalj för att ändå vara beredd att kanske lära något, bejaka att invändningar förs fram och välkomna att problemområden uppmärksammas.

Förra året dömdes de företagare som inte gett kommunen högsta betyg i undersökningen ut som gnälliga norrlänningar som behövde gå kurs i att fylla i enkäter. Låt oss hoppas att den attityden inte återkommer i år.

Och låt oss för allt i världen slippa försvarstal på temat: det där stämmer inte med vår bild, vi har våra egna undersökningar. Att klimatet är gott för dem som redan är inne i värmen och får del av maktens välvilja är något annat än att det allmänna företagsklimatet är gott och livskraftigt. Politiska ledare får inte alltid höra obekväma sanningar, allra minst i en kommun där det finns en påtaglig rädsla för att hamna i onåd hos ledningen.

Svenskt Näringslivs undersökning säger inte hela sanningen, men vittnar på ett nyanserat sätt om att företagsklimatet i Umeå måste bli bättre om staden ska fortsätta att utvecklas i den takt som många hoppas på. Det vore illa för Umeås rykte och framtid om de som vill föra den diskussionen ständigt överöses med sådana åthutningar från högsta ort att allt hopp om ett sansat meningsutbyte försvinner.'

I skuggan av kampanjerna inför delstatsvalen har en långvarig debatt fortsatt i Tyskland om hur utrikespolitiken bör föras.

En konflikt uppstod förra hösten mellan den kristdemokratiska förbundskanslern Angela Merkel och den socialdemokratiske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier när Merkel till den kinesiska regimens stora missnöje bjöd in Dalai Lama till ett samtal i Berlin.

Steinmeier kritiserade Merkels agerande och kallade det för en symbolpolitik syftande till popularitet på hemmaplan som skapar en onödig konflikt med Kina. Merkel har stått på sig och har med största sannolikhet opinionen på sin sida.
En förklaring till konflikten kan vara att Angela Merkel med sin bakgrund i tidigare DDR har en annan och rakare inställning till hur diplomatin i relation till förtryckarstater bör se ut än politiker skolade i tidigare Västtyskland under kalla kriget.

Merkels öppnare hållning är hedervärd, men tyvärr ganska isolerad. Det är onekligen dystert att behöva konstatera hur mjäkigt omvärlden uppträder inför exempelvis förtrycket i Kina när stora affärskontrakt står på spel.

Och nu väntar alltså sommar-OS. Kommer omvärlden att ha någon chans att lyfta frågor och demokrati och mänskliga rättigheter högre upp på dagordningen tack vare de olympiska spelen? Förhoppningarna är inte stora, men det finns alla skäl att påminna om vilken regim det är som tilldelats äran att arrangera OS.

DN hade en bra ledare i går om risken för att det hela slutar med en pinsam propagandafest.

Stina Morian gör en relevant reflektion på Liberala Nyhetsbyråns blogg.

Häromsistens blev vk.se:s Ingvar Näslund nominerad till stora journalistpriset och i går fick samma vk.se:s Tom Juslin utmärkelsen 'Årets folkbildarjournalist' för sin uppmärksammade reportageserie om klimatfrågan.

Det är alltså här på vk.se det händer. Det är hit man samlas för att få känna vinddraget när utvecklingen drar förbi. Det är här man kan få en skymt av pristagare.
Och vi i svansen med slitna kavajer som står och hänger, blänger och snackar skit i byggets barer, jag menar bloggar, i hopp om att något litet av kamerablixtarnas ljus ska falla även på oss har förstås inga planer på att lämna våra platser eller bege oss någon annanstans. Vi är stolta över att få vara med på ett hörn.

Grattis till Tom Juslin!

I en andra signerad kommentar på dagens ledarsida ger jag beröm åt förslaget till ny betygsskala:

'Den nya betygsskalan

Det förslag till ny betygsskala som utbildningsminister Jan Björklund presenterade på onsdagen är ett ytterligare ett steg på vägen mot en återupprättelse av den svenska skolan. Den nya skalan föreslås bli sexgradig med A-E som godkända betyg och F som underkänt, och betygen ska ges från årskurs 6.
Att betyg ska ges från tidigare åldrar och mer nyanserat i form av fler steg ökar chanserna för elever med behov av extra hjälp att få stöd i ett tidigt skede av skolgången. Det är en insats bland flera som behövs för minskade sociala klyftor, höjd kvalitet och förbättrad arbetsmiljö i skolan.
Socialdemokraterna borde vara villiga att lämna sin egen misslyckade och djupt impopulära skolpolitik bakom sig så snabbt som möjligt. Ett sätt vore att ge ett betygsförslag med de här utgångspunkterna ett blocköverskridande stöd.'

I en signerad text på dagens ledarsida kommenterar jag ett svårt ämne där det är lätt att ha förståelse för många olika åsikter och där det inte finns några givna svar om var balansen ska ligga mellan principfasthet och pragmatism.

Själv väljer jag att betona den principiella aspekten starkare när jag funderar kring förslaget om en statlig imamutbildning:

'Statlig imamutbildning

Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg vill införa en statlig imamutbildning för att hindra en radikalisering av islam. Det är ett förslag som lär få omfattande stöd.

Att ge muslimska trossamfund möjligheter att välja imamer utbildade i Sverige med goda kunskaper om det svenska samhället och svensk lagstiftning, skulle kunna begränsa inflytandet från fundamentalistiska grupper. En statlig imamutbildning skulle också positivt bekräfta islam som en religion bland andra i den svenska vardagen. De pragmatiska aspekterna bakom förslaget är lätta att förstå.

Trots det är tanken på en statlig imamutbildning tvivelaktig. Den utmanar grundläggande principer som ett demokratiskt och tolerant samhälle inte borde ta lätt på: skiljelinjen mellan stat och religion.

Staten bör inte lägga sig i trossamfundens inre liv. Problemen som finns med en radikalisering av islam måste tas på största allvar, inte minst av de muslimska samfunden själva. För förtryck finns inga religiösa eller icke-religiösa ursäkter. På den punkten får samhället inte vika en millimeter. Men det är inte statens uppgift att styra utbildningen av religiösa ledare.

Staten borde avsäga sig sådana roller. Pragmatiskt motiverade statliga ingrepp av det här slaget kan verka harmlösa, rentav självklara, i det korta perspektivet. Men på sikt riskerar de att skapa principiella trassel och gränsdragningsproblem som skapar fler problem än de löser.'

I dagens huvudledare skriver vi om den senaste Bris-rapporten.

Sådana här små scener är det som politikintresserade teatervetare lever för. Dock verkar den inte vara fångad på bild.

Och vänta nu, har inte detta skildrats i en inte helt obekant tv-serie om Vita huset?

(Inom parantes, apropå förhållandet mellan West Wing och den politiska verkligheten: För en tid sedan bidrog jag med ett kapitel till en festskrift för professorn i teatervetenskap vid Stockholms Universitet Willmar Sauter - det hade rubriken 'The Real Thing?' och handlade om livedebatten i West Wing (i själva verket sändes två livedebatter för att passa sändningstiderna på olika håll i USA) mellan kandidaterna Santos och Vinick.)

I en underledare på dagens ledarsida skriver vi om de uppmärksammade etanolinvesteringar där kommunala bolag varit inblandade.

I dagens huvudledare skriver vi om supertisdagen i det amerikanska presidentvalet.

Anders Rönmark, som återkommande medverkar på VK:s ledarsida i inslaget 'Veckan som gick', är ny politisk redaktör för Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida.

Han drog i gång i helgen med en text om regionfrågan.

För er som, likt familjemedlemmar och andra, tycker att nu får det väl ändå vara nog med den där hysteriska tjatet om det amerikanska presidentvalet vill jag bara föra till protokollet att jag i jämförelse med en del andra är ytterst måttfull och återhållsam. Sundsvalls Tidnings ledarblogg anförs härmed som bevis.

Vi kommenterar resultaten från supertisdagen på morgondagens ledarsida, men för er som vill se vad några av kandidaterna sa i sina tacktal i går finns de här:

John McCain såg rätt nöjd ut, och nu finns knappt någon hejd på vänligheterna mellan McCain och Mike Huckabee.

Hillary Clinton såg lättad, koncentrerad och målmedveten ut, men också medveten om att demokraternas kampanj är fortsatt vidöppen och att hennes utmanare är en tuffare motståndare än hon nog räknat med att någon skulle bli i det här primärvalet.

Barack Obama ser så där självsäkert avslappnad ut som bara den kan göra som förmodligen börjar ana att något stort är på gång, men som också fortfarande kan njuta av att slippa favoritrollen.

För er som läser denna blogg på distans men ändå är intresserade av biblioteksfrågor finns nu ett webb-tv-inslag här på vk.se om debatten kring stadsbibliotekets framtid.

Två saker att notera:

(1) kulturnämndens ordförande sammanfattar läget och drar ungefär samma lösa slutsatser som dem jag dragit när jag, med betydligt fler ord, filosoferat kring frågan i blogginlägg och i ledarkrönikor.

(2) kolla in den snabba bilden från det som i stan kallas Kajen och som borde vara centrala Umeås vackraste läge, men som i dag är en gigantisk, trist parkeringsplats (klippet i inslaget är ganska smickrande för den gråa verklighet som där råder, och det säger väl det mesta). Vad som ska finnas där kan man tvista om, men att dagens situation är pinsam för Umeå tror jag många är överens om.

Det är omöjligt att hinna lyssna på allt spännande som står till förfogande som poddradio.
Men vilket privilegium att få leva i en tid där tekniken skapar en sådan tillgänglighet.
Just poddradio (och podd-tv eller webb-tv i ännu högre grad, fast på andra sätt) som tillåter att man bär med sig kvalitetsprogram var man går, och lyssnar när man vill och kan, helt fri från tablåer eller landsgränser eller mottagningsförhållanden, är framtiden. Och utbudet har förstås vuxit markant de senaste åren.

För några månader räknade jag upp de bloggar som jag - just då - prenumererade på via RSS eller hade som bokmärken i webbläsaren, framför allt för att ge en bild av vilken typ av debatt en ledarskribent följer vid sidan av mer traditionella influenser i traditionella medier.
Det blev ganska uppskattat och medförde också att jag fick in en del tips på vad jag borde läsa därutöver.

Därför kommer här, i samma anda, de poddradioprogram som jag laddar ner till min mp3-spelare varje morgon/varje vecka och sedan lyssnar på under dagen.
Självklart hinner jag inte lyssna igenom ens i närheten av alla program som jag laddar ner varje dag, det är tidsmässigt omöjligt. Jag väljer och vrakar, lyssnar några minuter på en del och lyssnar på andra upprepade gånger, hoppar över en hel del program som inte fängslar den dagen - med just möjligheten att välja fritt i ett brett utbud förgyller och fördjupar dagen.
Så vilka program och röster fladdrar förbi i hörlurarna sett över ett par veckors tid? Just nu, det växlar givetvis, de här:

Svenska program:

Spanarna
Ekots lördagsintervju
Godmorgon Världen
Public Service
Lantz i P1
Nordegren i P1,
Magnusson i P1
Studio Ett
Vetandets Värld
Vetenskapsradions nyheter
Ekonominyheterna
Filosofiska rummet
Mitt i musiken
SR Västerbotten


Engelskspråkiga program:

BBC
Mark Kermode film reviews
Daily Mayo
Global News
In Our Time

CNN
America Votes 2008

NBC
Meet the Press
Nightly News

CBS
Face the Nation
CBS World News Roundup

ABC
This Week

Washington Post
Post Political
The Washington Post Book World

CBC
At Issue
The World at Six
The Bes of Ideas
Quirks and Quarks

Nature Podcast


Tyska program:

Deutschland radio
Das war der Tag
Europa Heute
Forschung Aktuell
Hintergrund Politik
Interviews
Kommentar
Kultur Heute
Politische Litteratur
Presseschau
Feuilleton-Pressegespräch
Filme der Woche
Internationales Pressegespräch
Buchkritik
Kulturpresseschau
Politisches Feuilleton

Inforadio
Das Forum
Interviews
Zwölfzweiundzwansig

ZDF
Heute Nachrichten

ARD
Tagesschau
Bericht aus Berlin

WDR
Presseclub
Der Satirische Wochenüberblick

RBB
Eine Stunde Zeit
Talkshow Thadeuz

Financial Times Deutschland
FTD-Nachrichten
FTD-Meinung

N-TV
Nachrichten

FAZ-podcast

I dagens huvudledare skriver vi om friskolornas positiva betydelse.

Expressens Johannes Forssberg försvarar Pär Nuder på ett intressant sätt och ur ett tänkvärt perspektiv.

'He certainly has a lot of energy right now, I'd be the first person to say that.'

Så kommenterade (i Meet the Press) James Carville opinionsundersökningarna som antyder att Barack Obama skulle ha det lättare än Hillary Clinton att besegra John McCain i presidentvalet.

James Carville är förstås den politiske strateg som blev berömd när han drev Bill Clintons första presidentvalskampanj och som nu håller starkt på Hillary Clinton.

För så är det ju: Om någon säger att 'jag är den första att medge det' betyder det vanligtvis att vederbörande är den sista att vilja medge just det.

Jag tror i och för sig att en blogg som håller koll på tysk politik har en viktigare roll att fylla framöver - alltså ur ett bloggnationellt perspektiv, inte ett regionalt eller lokalt perspektiv förstås - än en blogg bland många andra som håller på det amerikanska presidentvalet.

Men så här timmarna innan supertisdagen må det väl vara en förlåtet om man bloggar om små detaljer inför en av de mest fascinerande dagarna för alla som är intresserade av politik och politiska kampanjer.

Lyssna, ett par minuter in, här på inslaget där Ted Kennedy introducerar Barack Obama - gränsen mellan det storslagna och det patetiska kan vara subtil många gånger, och jag har hög tolerans för sentimental, pretentiös retorik, men ibland är det ingen tvekan om när ett tal tar stora kliv ut i det patetiska.

När samlingen 'Vinterlampor' med dikter av Derek Walcott gavs ut i Sverige i början på 90-talet skrev Joseph Brodsky i förordet bland annat:

'Att ge ut denna diktvolym är som att låta Golfströmmen nå Sverige. (...) Med tanke på din breddgrad och med tanke på den nästan bokstavliga värme som Derek Walcotts dikter utstrålar, är det ett gott råd att hålla den här boken i beredskap för kalla dagar, och sådana kommer det att bli gott om. Om värmepannan skulle krångla, kommer denne diktare att hålla dig igång.'

Denna gråa förkylningsvinterdag provar jag att följa Brodskys råd och slå upp Vinterlampor. Första dikten börjar så här:

'Med benen korslagda längsmed dagsljuset ser jag
de färgrika molnknytnävar som samlas över
de grova anletsdragen på min utsträckta ö.

Under tiden bevisar ångarna som klyver horisonter att
vi är bortglömda,
vi återfinns bara
i turistbroschyrer, i starka kikare,
vi är den blå speglingen i ögon
som har sett storstäder och tror att vi är lyckliga här.'

Under rubriken 'Nordebo noterar' skriver jag i dag en signerad text som tar upp några olika ämnen i korta ordalag, men framför allt funderar ett varv kring Göran Perssons avdrag för hushållsnära tjänster:

'Skatteavdrag, etanol, köttimport och espresso

* Göran Perssons avdrag för hushållsnära tjänster, som uppmärksammades i slutet av förra veckan, är faktiskt mer intressant än det i första skedet kan verka.
Problemet är varken att den tidigare statsministern ansöker om ett avdrag han har rätt till eller att han tidigare och hans parti fortfarande är motståndare till systemet med skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Upprördheten över det förstnämnda är mest framjagad för att sälja kvällstidningar, och att politiker kan ha principiella invändningar mot skatteavdrag utan att för den skulle själva avstå från dem är inget märkligt. Problemet är att Göran Persson och socialdemokraterna - rotade i sin industripatriarkala världsbild - hetsat nedlåtande mot hushållsnära tjänster som fenomen och bransch.
Göran Persson argumenterade inte enbart i valrörelsen mot skatteavdraget som reform. Hans parti har i buskpropagandan under flera år försökt hetsa fram upprördhet över att branschen överhuvudtaget existerar. Därför är Perssons skatteavdrag talande för hur ihålig den socialdemokratiska aristokratin är i sin retorik när den egna makten står på spel.
Göran Perssons ansökan är därför inte ett argument för vare sig regeringens eller oppositionens syn på skatteavdrag för hushållsnära tjänster, men symbolisk för en socialdemokrati som alltför ofta lämnar den sakliga debatten för att hetsa och gorma utan rim och reson i frågor som hade förtjänat mer seriösa meningsutbyten och där de ofta till slut själva landar i ställningstaganden snarlika dem som de larmat inför.

* Med kommunala energibolag bland ägarna känns turerna kring Sekabs etanolinvesteringar utomlands allt mer principiellt tveksamma.

* EU:s jordbrukspolitik har dåligt rykte. Importstoppet för kött från Brasilien är svårt att tolka som annat än ett försök att begränsa handeln. Att vara medveten konsument är inte lätt - åtskilliga faktorer måste vägas in - men mot protektionismen borde många protestera.

* Espresso måste vara ett av de bästa namnen någonsin på ett radioprogram. Och poddradio och podd-tv : vilken befrielse.'

I dagens huvudledare skriver vi om de nya reglerna för sjukersättningen.

Nu har rösten som i morse hade försvunnit i influensans spår kommit tillbaka och ersatts med en dånande basröst. Möjligen vore det därför läge att dock göra en radioblogg i dag.

Men så innehållslöst vill jag inte lämna blogginlägget. Det förs nu en intressant debatt i Tyskland om det nya fempartisystem som efter vänsterpartiet Die Linkes framgångar i delstatsvalen i Hessen och Niedersachsen anses etablerat även i västra Tyskland.

Hur ska partier som vant sig vid ett fyrapartisystem och tvåpartikoalitioner lyckas ställa om till ett läge när det mesta talar för att trepartikoalitioner i ett fempartisystem blir nödvändiga för att skapa regeringsdugliga majoriteter i framtiden? Måste det sluta med nya stora koalitioner mellan de två största partierna eller med ett ständigt tryck på nyval?

Frågan ställs på sin spets inte minst för de två mindre partierna liberala FDP och de gröna: hellre stanna i opposition för att slippa ge legitimitet åt partier man bekämpat hårt alternativ med vilka man kämpar om samma väljargrupper eller hellre söka samarbete med tidigare motståndare för att nå inflytande?

Die Zeit har här en artikel som diskuterar framtida strategier för FDP och de gröna.

Bäst regeringspolitik i Tyskland tror jag att det skulle bli med koalitioner som innehåller både FDP och de gröna: oavsett om socialdemokratiska SPD eller kristdemokratiska CDU utgör största parti i sådana trepartikoalitioner.

Men möjligen är det troligt på sikt att ett stukat SPD börjar söka en pragmatisk kontakt med vänsterpartiet och tillsammans med de gröna sedan siktar på att säkra ett långsiktigt maktinnehav byggt på det som kallas rot-rot-grün.

Jag lär återkomma till ämnet ofta framöver på bloggen och på ledarsidan - det har nämligen tydliga beröringspunkter även till den svenska partipolitiken.

Anders Ågren (m) frågar, med anledning av en VK-ledare i förra veckan, på sin blogg i dag vad skillnaden är mellan att en politiker ger beröm åt något enskilt inslag i kulturlivet och att en politiker kritiserar något enskilt inslag i kulturlivet.

Om det senare är problematiskt, varför är inte det förstnämnda lika problematiskt?

Vid en första anblick kan frågan anses lättbesvarad: genom negativ kritik utövar en politiker ett åtminstone indirekt förändringstryck på kulturlivet för framtiden, medan beröm ger bekräftelse åt något som genomförts, alltså inte kräver rättning i leden.

Men vid en andra, mer principiell anblick blir frågan mer komplicerad. För givetvis kan politiska ledare, exempel från historien saknas inte, även genom att medvetet lyfta fram vissa genrer eller estetiska strömningar som positiva ideal utöva normerande påtryckning på kulturlivet i stort - så här ska det se ut! - utan att behöva yttra negativ kritik i någon riktning.

Så brukar ju, för att ta ett annat område, långtgående politisk styrning av forskning och högre utbildning anklagas för att gå till.

Möjligen har jag varit borta från universitetets akademiska miljö för länge och hunnit glömma vissa grundläggande ting, eller så är det de senaste dagarnas influensa som fått tankeverksamheten att slamma igen, men de där envetna studielånen känns ju ännu mer meningslösa när man inte kommer på något direkt och klockrent svar på frågan vad som principiellt skiljer politiska lovord från politiska sågningar av kulturevenemang.

Så om någon klipsk kulturvetare eller annan fritänkare kan leverera en snärtig förklaring till vad den principiella skillnaden mellan en berömmande och en kritiserande politiker i kulturlivet är eller en redig förklaring av varför någon sådan skillnad inte föreligger - hör av er.

Eller handlar det bara om gradskillnader och bedömningar från fall till fall?

Fördelen med att vara skrivande journalist är att man kan tappa rösten i vinterkylan utan att tappa sin röst. Det blir inget radiobloggande från min sida den här morgonen - väsande gör sig mindre bra i den formen.

Hur som helst: I natt fick jag ett återfall i dåliga vanor och satt till sent för att lyssna på senaste 'Meet The Press', nedladdat som podradio. Jag måste bara rekommendera denna veckas ohämmat pladdriga spekulationsfest där ett gäng politiska strateger, demokrater och republikaner, träffas för att diskutera och analysera läget inför supertisdagen.

Man kan titta på programmet som video här, och som programledaren Tim Russert säger i början:

'Welcome all, and do we have a lot to talk about. Well, this is it. It's Christmas, kids.'

Ida Thulin har skrivit en bra krönika i Eskilstuna-Kuriren om debatten kring tidskriften Mana.

Och Richard Slätt skriver intressant i Smålandsposten om samma ämne.

Apropå stadsbibliotekets läge så kommenterar Mats Rosin frågan i den här VF-krönikan och ger uttryck för den vanligast förekommande åsikten hos dem som har bestämt sig.

I en signerad text på dagens ledarsida fortsätter jag att bearbeta debatten i senaste fullmäktige om Umeås stadsbibliotek och en del läsarreaktioner som kommit på min blogg i ämnet förra veckan:

'Bibliotek tillhör det snillrikaste som finns

Lady Bird Johnson formulerade det träffande:
"Det finns kanske inte någon plats i ett samhälle som är så demokratisk som stadens bibliotek."
Jag har tidigare hyllat biblioteket som den bästa symbolen för en kommuns kvaliteter och prioriteringar. Biblioteket som fenomen måste tillhöra det mest snillrika människan uppfunnit.
Ägandets glädje i all ära - och den är viktig i ett fritt, demokratiskt samhälle - när det handlar om böcker är lånandets glädje större (diktsamlingar undantagna; de läser man inte, de är som livbojar i det mörka vattnet som den trevande handen bör finna snabbt, vilket gör pocketutgåvor med poeters samlade verk till en annan av mänsklighetens bästa skapelser).

I förra veckan återkom jag i ett blogginlägg på vk.se till framtiden för Umeås stadsbibliotek. En debatt puttrar i bakgrunden om huruvida bibliotekets nuvarande läge är det överlägset bästa eller om en flytt till exempelvis kajen och ett nytt kulturens hus skulle kunna innebära ett ytterligare lyft. Mina å ena sidan och å andra sidan-reflektioner har inte varit särskilt populära.

De som inte kan föreställa sig ett bibliotek någon annanstans än det ligger i dag är ofta definitiva: är du inte med oss så är du mot biblioteket, och dessutom naiv som inte inser hur råbarkad Umeås planeringspolitik är. Engagemanget är stort, men attityden ibland tvärsäker.

De som kan tänka sig en flytt talar mer abstrakt om själva biblioteket och framhåller istället Umeås framtida kulturliv i stort, Staden mellan broarna och symboliken i att på vackraste läget ersätta en pinsam parkeringsplats med ett kulturens hus där biblioteket står i centrum - så där lite lagom fluffigt och svävande.

Jag misstänker att många Umeåbor reagerar så här: intressant, kloka synpunkter på båda håll, lyssnar gärna en stund till och ve den som, likgiltigt om det sker av tvärsäkerhet på ena sidan eller arrogans på den andra, inte ger debatten en chans att nå lite djupare.'

Den här veckan är det Miriam Nordfors tur att kommentera några aktuella ämnen. Det handlar bland annat om OS i Kina och jämställdhetsplaner för småföretag.

I dagens huvudledare skriver vi om sysselsättningspolitiken.

I min lördagskrönika denna vecka resonerar jag lite vidare kring den komplicerade och mångfaldiga regionfrågan och funderar kring huruvida frånvaron av djupare och känslomässigt uppburna regiontraditioner och regionidentiteter i Sverige återspeglas i debatten om Regionbildningskommitténs förslag:

'Går det att skapa en regional identitet?

"Jag har inte haft förmånen att se Gustav Rosén i arbete som tidningsman", skrev H-K Rönblom, politisk redaktör på VK 1932-1944, vid en återblick på sin tid i Västerbotten och fortsatte:

"Men hans starka personlighet hade efterlämnat spår, som var lätta att tyda men svåra att följa. De ledde nämligen ut från redaktionen, till landskapets alla vinklar och vrår, till de ståtliga kyrkbyarna (som han under sin hövdingetid förvandlade till municipalsamhällen) och till de ensamma väglösa gårdarna (vilkas vägproblem han i stor utsträckning fick glädjen att lösa. (...) Vad jag räknar som min oförtjänta tur är att jag hamnade i det vidunderliga landskap VK har att leva i, från Vilhelminas fjäll till Sävars brända dalar. (?) Där blev jag också västerbottning, och det kommer jag att vara livet ut."

Västerbotten - om vi talar om länet - är en ur många aspekter helt omöjlig och fascinerande konstruktion, något som är mer påtagligt i dag än det var för ett halvt sekel sedan. Det är fint ägnat för turistbroschyrer och avskedsledare, men som hjärtat i en identitet, en känsla av tillhörighet, är Västerbotten motsägelsefullt.
"Västerbottning", handen på hjärtat, flyttmönster och befolkningsstruktur: hur lyder definitionen år 2008? Hur många känner sig kallade och var ska flaggan placeras på kartan? Hur famna, förstå, förklara och framhäva en region som rymmer så många olika miljöer, stora avstånd, skiftande förutsättningar för liv och samhälle och inneboende motsättningar?

Frågan ställs även på dagstidningarna. På måndag drar VK som utannonserat igång en ny, omfattande satsning på inlandet. Ansatsen är att lyfta fram det superlokala perspektivet, det alldeles nära. Det är spännande, men också logiskt. För det går inte särskilt ofta att anlägga ett entydigt Västerbottensperspektiv på nyheter utifrån vilket sedan rapportering, granskning och debatt kan bedrivas. Utgångspunkterna är nästan alltid lokala, nationella eller globala - sällan regionala.

Hur kan man utveckla en modern journalistik som bottnar i och skildrar länet, dess landskap, förutsättningar och erfarenheter inom ramen för ett och samma publicistiska anslag? Mediernas överväganden på den punkten påminner mycket om politikernas dilemman. För i gåtan Västerbotten återspeglas ett större fenomen: Sveriges kluvna förhållande till regiontanken, det där som varken är lokalt eller nationellt. Det finns ingen riktigt djupt känd regiontradition eller regionidentitet i Sverige, känslan av given samhörighet uppstår sällan. Det lokala perspektivet engagerar desto mer.

Det har varit givande att följa de olika partiernas och politikernas reaktioner i Umeå efter Regionbildningskommitténs beslut i onsdags. De ger en bra bild av hur komplicerad processen blivit. Och helt snett ute är ingen av debattörerna, trots att de ibland står i motsatta läger.

Britt-Marie Lövgren (fp) har naturligtvis helt rätt och en mycket viktig poäng när hon tolkar moderaternas utspel om hur illa det kommer att gå för Umeå vid en tvåregionlösning som ett uttryck för moderaternas grundläggande motstånd mot regionplanerna överhuvudtaget. Inget står så ivägen för nya regionbildningar som den retoriska indelningen i vinnare och förlorare. Frammanas känslan av att allt i slutändan är ett nollsummespel, istället för en chans att växa och berikas tillsammans, tar misstron över.

Alltså är det logiskt att motståndare till regionbildningar tar chansen att slå två flugor i en smäll: (1) kritisera det nu fattade beslutet om en tvåregionlösning och (2) försöka väcka ängsliga, lokalpatriotiska reaktioner som långsiktigt undergräver regiontanken för det fall att storregionen dyker upp som alternativ i senare skeden.


Å andra sidan har moderaterna genom kommitténs beslut om en tvåregionlösning fått ett tacksamt utgångsläge för sin strategi: det är en dålig kompromiss som visar hur svårt det är att skapa entusiasm för en storregion och som inte lever upp till de krav man har rätt att ställa på en historisk omorganisation. Beslutet delar upp kartan på ett irrationellt sätt och glömmer bort varför storregionen av de flesta framhållits som det enda hållbara regionalternativet.

Frågan är dock, och nu närmar vi oss pudelns kärna, om kommitténs beslut har några utsikter att få slutgiltigt klartecken eller ens är tillskyndarnas innersta förhoppning?

Som man kanske kan ana indirekt av reaktionerna från både Britt-Marie Lövgren (fp) och Lennart Holmlund (s) och mer uttryckligt från Anders Sellström (kd) spekuleras det i olika läger om en utveckling där Sundsvall och Jämtland lite längre fram i processen tvingas ge upp sina förhoppningar om andra lösningar, ytterligare alternativ sedan uteblir och storregionen blir den enda framkomliga vägen - då med sämre chanser för moderaterna att vidhålla sitt motstånd.

Tills situationen klarnar finns det därför en poäng både med att fortsätta diskutera andra lösningar än de som knyter an till ansvarskommitténs regiontankar och med att - som motvikt till den lokala misstron - påminna om vad som är grundtanken bakom regionala samarbeten när sådana kommer till stånd: att alla parter ska vinna på en gemensam kraftsamling, inte förbittras i en dragkamp om resurser. Sista ordet är knappast sagt.'

Jag fortsätter att plocka pärlor från jubileumsboken som gavs ut i samband med att VK firade 75 år 1975:

När den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander var på besök i Umeå i början av 1950-talet fick han frågan om möjligheterna för Umeå att få en högskola eller ett universitet.

Erlander, värmlänningen, svarade:

'Vi klarar oss bra utan universitet i Karlstad, och då bör det gå bra i Umeå också.'

Hmm, deras kampanjer hittills har ju inte direkt gjort att det här känts som en realistisk möjlighet, men lyssnar man på vad de faktiskt säger så är åtminstone tonläget nytt och påtagligt försonligt även om tanken fortfarande känns långsökt.

Spontant borde väl spekulationerna gynna Hillary Clinton eftersom Barack Obama är yngre och kan anses ha framtiden för sig även om han inte blir presidentkandidat nu och eftersom det känns mindre troligt att Clinton skulle acceptera en position som vicepresident än att Obama skulle göra det.

Så börjar förhoppningar uppstå om att Hillary Clinton skulle välja Barack Obama som sin vicepresidentkandidat och han verkar vara beredd att kanske säga ja kan det få demokratiska väljare som står och väger att rösta på Clinton i förhoppningen om att få en vicepresident Obama på köpet.

Frågan är alltså hur nöjd Barack Obama är med att sådana spekulationer uppstår, inte helnöjd skulle jag tro.

Vad skriver man i en anrik tidskrift om fenomenet bloggar? Här är ett exempel från New York Review of Books - en essä om bloggande av Sarah Boxer.

Här är en intressant artikel i Washington Post om hur Rudy Giulianis presidentkandidatur långsamt gick under.

På dagens ledarsida har vi åter med momentet Pro/Kontra: den här gången handlar det om huruvida en ny myndighet är bästa sättet att uppnå den nödvändiga tillsynen på socialförsäkringsområdet.

I dagens huvudledare skriver vi om utnämningen av Thomas Östros till ny finanstalesman för socialdemokraterna.