Som märks på bloggstiltjen blir jag allt bättre på att ta semester.

Den ägnas, med ett par avbrott för inbokade möten, bland annat åt Birgitta Trotzigs prosa, Lars Gustafssons samlade dikter och Eyvind Johnsons 'Några steg mot tystnaden' som hjälp att reparera språkkänslan, den som oundvikligen förfaller när man skriver texter i högt tempo varje dag; den ägnas också åt lite tysk skönlitteratur och åt en bok om astronomi inköpt på bokrean; men den ägnas framför allt åt nya hobbyn stickning (halsduk, även om jag tenderar att öka på antalet maskor efterhand...) och virkning (en grytlapp icke av denna värld, bildbevis kommer så småningom) - verksamheter som utmärkt låter sig förenas med poddradio och podd-tv från stora vida världen.

Ytterligare en bra analys av Jonathan Alter i Newsweek om Barack Obama och hans betydelsefulla tal - det jag bloggade om i förra veckan och det som höjt Obama ytterligare i mina ögon - finns att läsa här.

Nu övergår min skrivpaus i fullskalig semester och därmed lär även aktiviteten här på bloggen avta för någon vecka framåt.

Några ord från filosofen Blaise Pascal att fundera kring får inleda helgen:

'Yrke. Tankar. - Allt är ett, allt är mångfald. Hur många naturer finns inte i människans natur? Vilken mängd av livsmål! Men vilken slump avgör inte vilket hon väljer. Var och en tar vanligen det han hört beundras.'

Nyheten att Arthur C. Clarke har avlidit ger anledning att gå till bokhyllan och bläddra i ett par av de stora läsupplevelserna inom science fiction-genren.

(Morgonens två korta politiska inhopp här på bloggen bryter visserligen min utlovade skrivpaus, men sedan lovar jag att gå tillbaka till foton, det triviala och det nördiga.)

Nej, rubriken syftar inte på parkeringsplatsen vid Kajen i Umeå, även om den skulle kunna göra det. Den är ett citat och syftar på Slussen i huvudstaden.

För om jag bodde kvar i Stockholm skulle jag helt dela denna inställning, här uttryckt av Jonas Morian. Hur man kan romantisera och av principiella skäl kan vilja bevara platser som Slussen (eller Sergels torg, även om det där kanske gradvis nu blir bättre) är för mig obegripligt.

Låta städer utvecklas, överraska, förändras och föra det urbana in i en spännande framtid - våga, utmana och satsa - tvinga den inte att klamra sig fast vid felbeslut från förr eller lösningar som med tiden spelat ut sin roll.

Bara för att något byggdes eller planeras på ett visst sätt för några decennier sedan och ser ut på ett visst sätt i dag betyder inte det att de lösningarna, de idéerna, den smaken och den stadsmiljön är liktydig med god livsmiljö, trygghet, identitet, förankring och djup tanke.

Man behöver inte vara för nya projekt, tycka om alla utkast till arkitektonisk utveckling eller omfamna alla idéer som dyker upp i städerna. Men när försiktighetsprincipen och ivern att bevara börjar bilda skyddsvakt kring uppenbara missförhållanden och djupa misslyckanden så har det gått för långt.

Här är en intressant analys i Newsweek av Barack Obamas fängslande tal om den omstridde pastorn Jeremiah Wright.

Jag håller med, jag tycker att Obama har hanterat krisen på ett utmärkt och sammansatt sätt. Han har emellanåt - det har varit hans svaghet vid sidan av många förtjänster - haft klara tendenser till lite ytlig nonchalans inför sakfrågorna under primärvalskampanjerna, åtminstone i jämförelse med Hillary Clinton. Men i den här krisen har han visat att han kan bottna i en komplex och kontroversiell analys, utan att tappa sin retoriska glans och sitt tonfall.

Däremot är jag ganska övertygad om att den här krisen skadat Obamas kampanj rejält; framför allt, om han blir demokraternas kandidat, inför det slutliga presidentvalet i höst. Jag har varit helt säker på att en duell Obama-McCain, i linje med erfarenheterna från de amerikanska presidentvalens historia, skulle vinnas lätt av den förre. Men finns det fler kapitel i den här krisen så är det frågan om inte Obama får det jobbigare än väntat.
Så jag håller med amerikanskpolitik.se i den här undran.

Dagens citat:

'Man måste arbeta, om inte av läggning så åtminstone av desperation - eftersom det vid noggrann undersökning visar sig att arbete är mindre tråkigt än att roa sig.'
Charles Baudelaire

Ung student och insändarskribent på 90-talet. Här snackar vi identitetskris. Här snackar vi basker.

Via Sundsvalls Tidnings ledarblogg hittade jag Sveriges Radios test på vilken kulturtyp man är.

Eftersom jag inte lyckas länka och lägga in bild samtidigt så får jag ta till gamla hederliga metoder och beskriva vägen till testet: sr.se, sedan P1, sedan kulturradion och sedan finns länken på vänster sida.

Precis som Sundsvalls Tidnings ledarskribent Marcus Bohlin fick jag följande omdöme:

'Grattis! Du är ständigt i opposition.
Du har pluggat väldigt länge och avhandlingen kommer. Kanske. Innan femtio. Din mentala hemstad är Berlin och du har någon gång i ditt liv färgat håret tulpansvart. Du var ironisk innan den ironiska generationen och dina barn är döpta efter medlemmarna i Velvet Underground. Du lyssnar i hemlighet på Beyonce.'

Hmm, det här kräver en närmare genomgång påstående för påstående:

1. 'Du är ständigt i opposition.'

Ja, om än i mindre utsträckning än förr.

2. 'Du har pluggat väldigt länge och avhandlingen kommer. Kanske. Innan femtio.'

Det här är så träffande att jag inte bara rodnar utan går direkt över till ren depression.

3. 'Din mentala hemstad är Berlin.'

Und wie! 'All free men, wherever they may live, are citizens of Berlin'

4. 'Du har någon gång i ditt liv färgat håret tulpansvart.'

Nej, men om detta handlar om identitetskriser i största allmänhet ber jag att som bevismaterial 1A få hänvisa till bilden på mig ovan som student och insändarskribent på 90-talet. Notera baskern.

5. 'Du var ironisk innan den ironiska generationen.'

Ja, och nu är jag fortfarande ironisk långt efter det att ironin dött ut i de flesta sammanhang utom hos schlagerfestivalens programledarskap.

6. 'Dina barn är döpta efter medlemmarna i Velvet Underground.'

Nej.

7 'Du lyssnar i hemlighet på Beyonce.'

? ? ?

Den här veckan var det Anders Rönmarks tur att kommentera några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick'. Det handlar bland annat om småföretagande, presidentval och KG Bergström.

Ida Thulin skriver bra om liberalt medborgarskap i Eskilstuna-Kuriren. Timothy Garton Ash skriver intressant om brittiskt medborgarskap i DN. Och Johannes Forssberg skriver träffande om Mona Sahlin i Expressen.

Knubbe och folkvagnsbussen

Jag har roat mig med att gå igenom högar med gamla foton de senaste kvällarna, något som även synts här på bloggen.

Ett återkommande tema är familjens många hundar genom åren. De måste förstås hedras också här.
Slumpmässigt först ut, från perioden med Västgötaspetsar, är Knubbe: här ovan sliten (och döv vill jag minnas) på ålderns höst för kanske femton år sedan. Folkvagnsbussen han ligger under var som synes också sliten och på sin ålders höst.

Knubbe var en enkel men robust karaktär och pappa till den hund, en betydligt mer egensinnig typ, som stod mig närmast i ungdomen - Valle. Mer om honom vid ett senare tillfälle.

Stärkt stöd för de allra sämst ställda pensionärerna har det talats om länge. Det borde bli en prioritet för regeringen och allianspartierna inför höstens budget. Enigheten om att en sådan satsning står på tur verkar ju tämligen stor.

Umeå och byggdrömmarna för miljarder är ämnet för min lördagskrönika den här veckan. Det är också den sista krönikan från min sida på ett par veckor. Nu väntar en skrivpaus. Bloggen kommer jag dock att hålla igång, kanske främst med bildbloggande. Den politiska debatten ska jag försöka att hålla mig på lite avstånd ifrån:

'Umeå: fånga dagen eller komma till sans?

I Döda poeters sällskap samlar engelskläraren Mr Keating sina elever i korridoren framför klassfotona av svunna årgångar från skolans förflutna.
Carpe diem, viskar de döda till de unga - fånga dagen, gör era liv speciella.
Det är en underbar scen.
Senare lånar Keating från Walt Whitman och slutar med en egen fråga:

The question, O me! so sad, recurring - What good amid these, O me, O life? Answer: That you are here - that life exists and identity. That the powerfull play goes on, and you may contribute a verse.
What will your verse be?

Keatings försiktiga motvikt i filmen är latinläraren McAllister som med ett citat av Tennyson varnar Keating för att inge eleverna fåfångt hopp och falska drömmar:

'Show me the heart unfettered by foolish dreams and I'll show you a happy man.'

När jag ser om filmen nu och kommer på mig själv med att så smått hålla med McAllister och Tennyson vet jag inte om jag ska vara tacksam över att ha mognat eller nervös över att ha tappat gnistan?

VK gjorde i går på nyhetsplats en stor genomgång av alla byggprojekt som planeras i Umeå inför de närmaste åren.
Det var en lång lista över byggdrömmar för miljarder: Evenemangsarena, vägpaket, kulturhuvudstadsår, kulturens hus, staden mellan broarna, parkeringsgarage, äventyrsbad, konstnärligt campus.
Puh, torka svetten ur pannan, vi är inte framme än, listan fortsätter: resecentrum Umeå Ö och Umeå C, Åhlénskvarteret, Gågatan, innebandyhall, Ön, Klockarbäcken, Vallberget.

När jag läste detta svep över allt som beslutas, planeras och skisseras i stan kom jag att tänka på de där scenerna i Döda poeters sällskap. Vad skulle tidigare generationer av stadsplanerare i Umeå viska ur historien till sina efterföljare: carpe diem, ta chansen medan den finns, gör något utöver det vanliga, eller sansa er, var realistiska, gör det som går men sätt inte allt på spel i ett rus av vilda drömmar?

Vad skulle de viska in i framtiden som stod i askan och betraktade förödelsen 1888? De som tog över en stad i långsam förvandling in på det tidiga 1900-talet? De som såg universitetet slå upp först små, sedan allt större portar på 1960-talet?

Byggdrömmarna för miljarder ger en inblick i både Umeås starka sidor och Umeås problem, i både det som fascinerar och i det som irriterar med den kaxiga Norrlandsmetropolen.

Det positiva först: idéöverflödet i den unga bildningsstaden, tågan, en närhistoria av tillväxt och status som gör Umeå intressant för investeringar av det här slaget, känslan av att något skapas, att ett nytt kapitel skrivs i en stad som vill bidra med en lång vers till den norrländska framtiden. Också en politisk miljö där öppenheten för nya projekt ofta initialt är ganska stor och blocköverskridande.

Men byggdrömmarna för miljarder sträcker sig nu över allt från infrastruktur till kulturstråk. Där trängs evenemangsarena med äventyrsbad. Hur formas ur detta ett ansvarsfullt helhetskoncept?

Så det negativa sedan: mönstret av storslagna utspel som snabbt går i stå. Bristen på en konkret och sammanhängande strategi, oklarheter kring vad staden vill prioritera i sin framtoning, även i ett bredare regionalt perspektiv. Frågor kring tågordning mellan och finansieringen av projekten, inte minst mot bakgrund av oroande tecken på att Umeås tillväxt går trögare än önskat - allt kan inte göras samtidigt, näringslivet är ingen outtömlig finansiell källa för allt som låter häftigt och kommunen ska av principiella skäl inte vara det. Ett politiskt ledarskap med rykte om sig att vara lynnigt och ofta agera i det fördolda, vilket skapar misstro.

Umeå börjar närma sig bristningsgränsen när det gäller nya projekt. Det är kreativt att brainstorma, men om inget blir av tappar de flesta lusten inför nästa gång.

Nu måste den politiska processen hitta en balans och svar på några avgörande frågor: vad är realistiskt och vad är det inte? Vilka prioriteringar krävs? Hur ser tidtabellen och finansieringsplanerna ut? Och vilken övergripande idé om Umeås framtid och identitet ska besluten bygga på?'

Travhäst

V75-bloggandet tog tvärslut när jag tog en paus över jul- och nyårshelgerna. Och jag har inte hunnit läsa på inför morgondagens Momarkens-omgång heller. 5 French Design i sista avdelningen känns spontant intressant som bara tredjehandsfavorit på strecken, men motståndet är tufft och tydligen var hästen inte som bäst i årsdebuten.

Hästen ovan är dock inte French Design, utan är bara med som illustration och för att ge lite travkänsla åt bloggen i bildform.

I vår osignerade ledare i lördagstidningen skriver vi om kostnaderna för läkemedel och situationen i landstinget.

Blir det hit folk går för en simtur i framtiden?

Jag fortsätter min serie med bilder på platser i Umeå där det, kanske, kommer att hända grejer inom några år. Badhus eller inte badhus - det är frågan för kvarteret ovan.

Är inte det där en pingvin?

Det blir en hel del fotobloggande här framöver, på lite olika teman, mer eller mindre seriösa. Här är en bild på temat: 'Ta alltid med dig kameran i en storstad'. Den är tagen av min fru utanför Staatsoper i Berlin.

Regeringens besked att tingsrätterna i Norrland får vara kvar - däribland de i Lycksele och Skellefteå - är mycket välkommet. Det är en riktig och klok prioritering som återigen visar att när argumenten är starka och invändningarna tydliga mot irrationella neddragningar så går det att vinna gehör.

Snart, åtminstone så småningom.

Nu snöar det igen. Nu är det grått igen. Det struntar jag i. För det kommer andra årstider.

I dag sammanfattar VK på nyhetsplats en mängd av de många olika projekt, idéer, utspel och bollar som diskuteras i Umeå för tillfället. Det är en ansenlig lista - och den tenderar ju att växa hela tiden - och en sådan där som man får riva ur och hänga upp på väggen bakom skrivbordet som stöd åt minnet. För det är en rätt rörig situation för tillfället. Mer om detta i en kommande krönika.

Anna Dahlberg skriver intressant om Irak på Expressens ledarsida.

Om regeringens folkhälsopolitik skriver vi i en underledare i dag.

Asyl- och flyktingpolitiken är ämnet för dagens huvudledare.

Varför inte?

Det har blivit många naturbilder här på bloggen sedan jag började med lite bildbloggande. Här är en vinterbild från gatan där vi bodde i Berlin innan flytten till Umeå. Fotöljen stod där, så vitt jag kan minnas, under en lång tid. Frestelsen att provsitta den var förstås stor.

En ny studie som visar att kommunalpolitiker beslutar annorlunda under ett valår jämfört med resten av mandatperioden är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Det var det värsta: röstfiskas det inför val?'

Stoppa pressarna! Det politiska beslutfattande ser annorlunda ut under ett valår jämfört med resten av mandatperioden.
Nej, förresten: låt pressarna löpa. Att en viss produktion av valfläsk existerar även i kommunalpolitiken känns väl inte direkt som någon jättenyhet.

En ny studie från IFAU - Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering - av svenska och finska kommuner under perioden 1985-2002 visar att kommunpolitiker tenderar att öka den kommunala sysselsättningen, höja den kommunala konsumtionen och sänka det kommunala skattetrycket extra under just valår.

Det kan vara bra att få magkänslor uppspaltade i diagram och tabeller. Enligt studien fungerar alltså kommunpolitiken på samma sätt som rikspolitiken, där fenomenet är väl belagt.
Huvudförklaringen är givetvis att det politiska systemet är inställt på att lova, satsa och locka inför ett val.
Men studien föreslår även andra förklaringar. Tjänstemän kan tänkas utnyttja politikers känslighet inför negativa nyheter under valår med krav på högre utgifter.
En utlösande faktor är säkerligen också att statliga insatser, med statsbidrag och anvisningar, inför ett val rinner ner och påverkar kommunernas beteenden. Konsekvensen av alltihop blir i värsta fall att det kommunala beslutsfattandet brister i effektivitet, rationalitet och långsiktighet.

Samtidigt finns det ett par förmildrande omständigheter. Det är inte ologiskt att nya satsningar och prioriteringar dyker upp i slutet av en mandatperiod när partierna laddat upp sitt idéarbete och vill entusiasmera väljarna.
Det är en svår balansgång mellan legitim valrörelse och hycklande, oansvarigt röstfiske. Och partierna tenderar nog alltför ofta att underskatta de flesta väljares förmåga att se skillnad på metspö och substans.'

Bloggen Sara tänker högt kommer med en relevant invändning i debatten om den låga andelen kvinnliga företagare, även om jag nog tycker att liknande reservationer framförts ganska ofta även av oss som förespråkat bättre chanser för entreprenörskap och konkurrensutsatt offentlig sektor.

Det viktiga för kvinnors företagande är givetvis att det allmänna företagsklimatet blir bättre, att attityderna till företagande i stort förändras och att jämställdhetspolitiken, inte minst på familjeområdet, utformas så att ojämställda sociala strukturer bryts upp.

Men därutöver kan man inte bortse från historiska fakta och uppenbara befintliga förhållanden i samhället. Ett reformarbete måste börja utifrån dagens förutsättningar. Bättre chanser för entreprenörskap och fler alternativ inom exempelvis vård, omsorg och skola är både bra i sig och i det första skedet en insats för, givet hur mönstren på arbetsmarknaden faktiskt ser ut, kvinnors företagande.
Det kan inte vara den enda åtgärden, det är inte någon mirakelmetod och det får inte bli en ursäkt för en bevarad könsuppdelad arbetsmarknad. Men även med de reservationerna vore det en vettig, viktig och frigörande reform med stor framtidspotential - för både män och kvinnor.

Förslaget till förändrat strandskydd är ämnet för vår huvudledare i dag.

Det finns två aspekter på Livsmedelsverket nya förslag till råd angående alkohol och amning.

Den ena är formell och rör rekommendationen i sig, säkert korrekt. Mot den finns inte mycket att invända, ska rekommendationer av det slaget formuleras bör de givetvis vila på vad verket anser vetenskapligt belagt.

Den andra aspekten är viktigare och rör hur det nya rådförslaget kommer att utnyttjas och vantolkas i debatten, vad det riskerar att utlösa, vilka signaler det sänder.

Den diskussionen bör inte kopplas till Livsmedelsverkets agerande.

Men räkna med överförtjusta och naiva reaktioner från alkoholpolitikens motståndare i efterdyningarna till Livsmedelsverkets nya rådförslag.

Alkoholkonsumtionen är för hög i det svenska samhället och en ytterligare ökad totalkonsumtion leder - det är vetenskapligt odiskutabelt - till sammantaget ökade alkoholskador och alkoholskador.
Mot den bakgrunden kan förenklade jubelrop över det ofarliga med alkoholkonsumtion och den svenska alkoholkulturen i olika situationer - nu i samband med amning - få en rad negativa konsekvenser både i form av ökad total alkoholkonsumtion, i ett ökat övergripande socialt tryck mot dem som av olika skäl vill eller måste avstå från alkohol och i en ytlig alkoholpolitisk analys.

Alla historiska erfarenheter talar för att en sådan utveckling vore djupt olycklig.

Livsmedelsverkets rådförslag är inte problemet. Men de reaktioner det riskerar att utlösa är ett gott skäl till att påminna om varför den solidariska alkoholpolitiken är vettig och vetenskapligt motiverad.

Om deltidsfällan handlar vår huvudledare i dag.

Företagarna skriver i en ny rapport att Sverige "har ett av det mest mansdominerade företagandet i västvärlden", Sverige tillhör de allra sämsta bland EU:s 15 "gamla" medlemsländer. Och på en ranking över Sveriges kommuner hamnar Umeå långt ner. Om det har jag en signerad text på dagens ledarsida:

'Dyster statistik om ojämställt företagande

Nu pyser det väl snart i stadshuset igen. Ytterligare en rankinglista har haft fräckheten att störa "låt oss alla samlas i ring och ropa vi vinner i Umeå"-pep-talket i omklädningsrummet med påpekandet att matchen redan pågår för fullt där ute och att resultattavlan inte är entydigt positiv längre.

En ny jämställdhetsrapport från organisationen Företagarna placerar, som VK berättade i går, Umeå i landets bottenskikt när det gäller andelen kvinnor i kommunen som är företagare. Även på rankingen av det sammantagna jämställdhetsindexet hamnar Umeå långt ner.

För en stad med stora drömmar är det inte direkt något att trycka upp på reklamblad att man tillhör de sämsta i grenen jämställt företagande.
Men resultatet måste ses i ett djupare historiskt perspektiv. I regioner där den kvinnodominerade offentliga sektorn är stor och beslutsfattarnas bild av näringslivet länge varit präglad av ett patriarkalt industriperspektiv är vägarna till kvinnligt företagande färre och stenigare. Sådana strukturer tar, även när lovvärda insatser görs, lång tid att förändra och bryta upp.

Krångliga regelverk, politisk ovilja mot entreprenörskap i kvinnodominerade branscher och allmänt negativa attityder till företagande i delar av samhällsdebatten har under många år försvårat små- och nyföretagandet i Sverige.
Viktigast även för kvinnors företagande är att det allmänna företagsklimatet blir bättre. Men därutöver finns ojämställda och hämmande strukturer i samhället och på arbetsmarknaden.

Ett huvudproblem är bristen på alternativ i kvinnodominerade delar av arbetsmarknaden som vård, omsorg och utbildning. Mest angeläget är det därför, som Företagarna skriver i sin rapport och som Umeå kommuns näringslivschef betonade i gårdagens VK, att öppna upp den offentliga sektorn för konkurrens.
Här kan mycket göras. Alliansen i Umeå påpekade det i samband med debatten på fullmäktige om starta eget-kurser för kommunanställda. Men den typen av jämställdhetsfrågor har systembevarande vänsterpartier märkligt svårt att ta till sig.
Samtidigt måste ett trygghetsperspektiv läggas på småföretagarpolitiken i Sverige, inte minst i socialförsäkringssystemen.
För när företagarklimatet är bristfälligt, politiska attityder är negativa och systemen inte tar hänsyn till nyföretagandets verklighet är det inte konstigt att mönstren ser ut som de gör.

Så Umeås bottenplacering är dålig reklam. Men om rätt slutsatser dras och rätt insatser prioriteras på olika politiska nivåer skulle situationen gå att förändra.
Det finns inga godtagbara skäl för att en stad av Umeås karaktär inte ska ha lyft från botten mot toppen när samma undersökning görs om ett par decennier. Ibland är politik verkligen att vilja.'

Oslagbart.

Stora världen och gamla stugan, apropå debatten om landsbygd och glesbygd.

Klimatmedvetet tidigt 80-tal

Ur albumet: Cykel på vinterunderlag är ett vanligt samtalsämne i Umeå. Jag började förbereda mig tidigt för vad som komma skulle, kanske har jag därför nu på nytt blivit en sådan anhängare av vintercykling.

Tysk inrikespolitik är kanske inte så oförutsägbar som Storumans kommunalpolitik, men onekligen råder hela havet stormar.

Ni minns väl: Socialdemokratiska SPD uteslöt först kategoriskt allt samarbete med vänsterpartiet Die Linke på förbundsnivå och i de västra delstaterna. Budskapet upprepades utan reservationer både inför och direkt efter delstatsvalet i Hessen av partiets ledare där Andrea Ypsilanti.

Sedan började, ett par dagar innan delstatsvalet i Hamburg och ett par veckor efter valet i Hessen, partiledaren Kurt Beck småsnacka lite om att det i Hessen kanske dock vore möjligt för SPD att bilda en minoritetsregering med de gröna med hjälp av stödröster från Die Linke. Beskedet utlöste förvirring och ilska och SPD i Hamburg menade att det påverkade partiets valresultat negativt.

En talkör med 'Beck måste bort' hördes till och med kort på valvakan i Hamburg innan partifunktionärer återförde det hela till ordningen.

Andrea Ypsilanti, redan från början hemmahörande i SPD:s vänsterfalang, meddelade strax därefter att hon avsåg att bryta sitt viktigate vallöfte och i strid med tidigare besked låta sig väljas till ministerpresident i Hessen med hjälp av vänsterpartiet. Det utlöste föga förvånande svekdebatt och protester från SPD:s mittenfalang.

Då gick en enskild SPD-ledamot i delstatsparlamentet ut och meddelade att hon av samvetsskäl inte skulle ge Ypsilanti sitt stöd om denna lät sig väljas till makten med hjälp av vänsterpartiet. Varpå Ypsilanti meddelade att hon ger upp och inte längre vill bli vald med hjälp av vänsterpartiet.

Det tog någon dag av hårda, mycket hårda, påtryckningar internt inom SPD i Hessen, sedan kom nya signaler om att den trilskande ledamoten kanske dock kan fås att stödja en vänstersväng, alternativt lägga ned sitt mandat.

Och under det att debatten om partiledaren Kurt Becks framtid och ställning rasat parallellt med händelseutvecklingen i Hessen har huvudpersonen själv legat nedbäddad i sängen däckad av influensa.

Ypsilanti ger upp - Ypsilanti ger inte upp, SPD:s ledning stödjer en vänstersväng i Hessen - SPD:s ledning avråder från en vänstersväng i Hessen, SPD är djupt splittrat ända upp i partiledningen - SPD sluter upp bakom Beck som blivande kanslerkandidat, SPD vill samarbeta med de gröna och liberala FDP på förbundsdagsnivå - SPD vill bygga ett långvarigt maktinnehav med hjälp av en vänstermajoritet.
Läget är glasklart med andra ord

Samtidigt har de gröna valt sina språkrör inför valet 2009: Renate Künast, som är intresserad av ett samarbete med kristdemokratiska CDU och Jürgen Trittin, som vill se ett samarbete med socialdemokraterna och vänsterpartiet.
En teori som framförts är att eftersom båda var nervösa att förlora en omröstning mot den andra, falangläget inom de gröna är svårbedömt, så valde man för säkerhets skull att behålla systemet med språkrör och ge lite åt alla.
Mönstret går igen på delstatsnivå: I Hamburg vill de gröna, så verkar det, bilda koalition med CDU. I Hessen utesluter man det, än så länge, som otänkbart. Glasklart.

Samtidigt har liberala FDP som hittills, i högljudda ordalag, uteslutit varje tanke på att samarbete med SPD och de gröna nu - inför utsikten att bli ensamt kvar sedan alla andra partier börjat leta nya alternativ - meddelat att man inför nästa förbundstagsval är beredd att söka samarbeten med fler partier än CDU, samtidigt som man anser alla partier utom FDP dragit åt vänster. Så vilka vill man samarbeta med? Glasklart.

Samtidigt råder krisstämning hos kristdemokratiska CSU i Bayern sedan kommunalval bekräftat det alla redan visste: partiet är djupt försvagat. Nu vill CSU-ledningen tydligare markera sin betydelse på förbundsdagsnivå igen, som förr i tiden, när Strauss och Stoiber höll hov, nåja.

Tja, så där håller det på. Nya besked varje dag.

Det lär fortsätta att vara både oklart och spännande ända fram till nästa förbundsdagsval, förmodligen även därefter, innan det nya fempartilandskapet stabiliserats och gamla låsningar har lösts upp (och kanske nya uppstått). Någonstans är det ganska befriande när partilandskap hålls levande på det här sättet, även om Die Linkes framgångar - som utlöst karusellen - är olustiga i sig.

Jag tror i en snabbanalys att nyckeln till framtida tyska regeringskoalitioner ligger hos de gröna och liberala FDP. Om de två partierna skulle hitta en samtalston mellan varandra som möjliggör ett närmare samarbete skulle de kunna styra regeringsfrågan för många år framåt, och samtidigt hålla vänsterpartiet kvar ute i marginalen.
Och de två regeringskoalitionerna vore också det bästa i sak: SPD-FDP-de gröna eller CDU-FDP-de gröna.

Men dit är det, som sagt, ännu långt.

Den politiska turbulensen i Storuman tog en ny vändning i går. Om det har vi en ledare i dagens tidning under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten'.

Facken och framtiden är ämnet för vår huvudledare i dag.

Forum för levande historias informationskampanj om kommunismens brott är ämnet för en underledare.

Dranske, Rügen

För att göra pausstämningen här på bloggen sentimental som i en Donizetti-aria: en bild från Dranske, Rügen vid den tyska Östersjökusten. I den tidlösa solnedgången förväntar man sig nästan att Tony Buddenbrook ska dyka upp någonstans, vandrande längs stranden.

Anders Rönmark sågar på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida kritiken mot folkpartiets förslag angående avskaffad rätt till undantag från vissa undervisningsinslag i skolan.

Folkpartiets Björn Kjellsson tar på sin blogg upp fördomarna som finns i Sverige mot den amerikanska valrörelsen.

En annan ung politikerbloggare i Umeå är moderaternas Nicklas Sandström, som bland annat brukar bjuda på snygga foton från Umeå.

Snart så...

Det är något speciellt med älvlandskap också.

Sommarhav

Det kommer en dag när man återfår tron. Den är bara inte här än. En bild från Ratan i somras.

Landsbygdsriksdagen och en fundering kring staden som norm för utvecklingstänkande är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida.

'Landsbygden och staden: hur definieras utveckling?

Landsbygdsriksdag: begreppet signalerar stolthet och dåligt självförtroende på samma gång. Statsvetaren Malin Rönnblom skrev en intressant krönika i fredags här på ledarsidan om landsbygdsborna som "de andra" och om maktrelationen mellan stad och land. Vilka utgångspunkter för utveckling betraktas som självklara? I allt högre grad definieras utveckling som liktydigt med storstadsmiljö, medan landsbygd betraktas inte bara som något outvecklat, utan som ett otillfredställande tillstånd i sig.

Den övergripande trenden i vad den allmänna opinionen ser som värdefullt att värna är inte heller gynnsam för landsbygden. Hela Sverige ska leva är ett lika angeläget mål nu som för tjugo år sedan, men det är, tyvärr, inte en lika nationellt gångbar slogan längre. Kravlistor som andas fixering vid statliga insatser riskerar att bli långsiktigt kontraproduktiva.

Landsbygdens bästa chans att vinna den helt avgörande kampen om att bevara nu befintlig service och samtidigt få gehör för reformer för lokal utveckling, är att formulera en egen utvecklingsidé; självmedvetet, utan offermentalitet och utan att acceptera storstaden som utgångspunkt för all framtidsanalys. Hur ser landsbygdens alternativ ut när det gäller attraktiva livsmiljöer för sökande människor, för modernt företagande och flexibel samhällsservice?
Så måste man bevisa att hela Sverige inte bara ska, utan faktiskt kan leva.'

Vår huvudledare i dag handlar om besked som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gav på moderaternas rikskonferens i helgen.

Den här veckan var det Jonas Morians tur att kommentera några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick'.

De avväpnande charmörerna lyckas ofta bäst i presidentvalen. Kasta en blick på listan över amerikanska presidenter sedan början av 1900-talet och det blir ganska uppenbart.
Och säga vad man vill om George W Bush, och jag var själv djupt kritisk redan från början mot hans sätt att bedriva och närma sig det politiska uppdraget: charm och självdistans, det har han.

Det är roligt att göra sig lustig över hans många felsägningar genom åren, något som ofta misstolkats som ytterligare ett uttryck för hans antiinellektuella hållning (den senare är eländig, felsägningarna är mänskliga och inte något att värdera åt ena eller andra hållet), men en orsak till att det faktiskt går att skratta åt dem är att han själv gör det.

När han häromdagen gav sitt stöd åt John McCain - hans bittra rival för åtta år sedan - utanför Vita Huset bjöd han på den typ av charm som starkt bidrog till att han lyckades vinna två presidentval som han egentligen, normalt, borde ha förlorat.

Det kan vara något för Barack Obama och Hillary Clinton, framför allt Hillary Clinton, att tänka på inför fortsättningen av de demokratiska primärvalen.
Om det hela utvecklar sig till en negativ sluggerfest utan utrymme för humor och lite självdistans, så kanske det eggar de redan övertygande anhängarna, men det stöter med säkerhet bort många som fortfarande lyssnar, överväger och tvekar.

Å andra sidan, på temat negativt kampanjande: för det första kan man konstatera att kampanjerna i USA inte alls är lika negativa som valrörelserna i Sverige, där välfinansierade socialdemokrater, med understöd av vänsterpartierna, sällan drar sig för att utan proportioner tillskriva motståndare djupt onda avsikter.

För det andra måste man ändå reflektera kring varför negativa kampanjer fungerar i USA trots att nästan alla tar principiellt avstånd från metoden. Det beror förmodligen på att många väljare förväntar sig av en blivande president att han eller hon dels ska ha ett visst mått av tuffhet i kritiska situationer, inte tveka eller vara 'naiv', dels ska ha förmågan att stå upp och stå emot när det blåser riktigt snålt.

Därför blir en utpräglat negativ kampanj både ett test på den ena kandidatens beslutsamhet och på den andra kandidatens förmåga att stå emot.

Clinton-kampanjen spelar mycket medvetet på just nu.
Man satsar på att betona Hillary Clintons erfarenhet och beredskap att vara en ledare från dag ett, samtidigt som man illustrerar det genom negativa, hårda angrepp på Obama. Och man hoppas att hans kampanj ska avslöja en oförmåga att hantera den typen av angrepp och därmed indirekt avslöja en brist på kvaliteter som presidentrollen kräver.
Den senaste veckan har det varit en uppenbart framgångsrik metod. Men jag tror inte att det är en strategi för att besegra John McCain senare i år. En svår balansgång väntar demokraterna de kommande månaderna.

Det har på grund av lite olika omständigheter varit trögt med bloggandet i dag, men nästa vecka blir det förhoppningsvis bättre fart igen.

För er som har tillgång till papperstidningen handlar förresten min lilla lördagslista den här veckan om blamagegudens fotoalbum, tre pinsamma situationer.

Min lördagskrönika den här veckan försöker fånga stämningar kring de politiska partiernas behov av förnyelse:

'O tider, o seder, du trötta folkrörelseland

O tempora, o mores, sa Cicero. O tider, o seder. Hur mår du egentligen, kära gamla, kloka, tappra, småsura, småhalta, sönderkramade, förtalade, mytomspunna, missförstådda, modiga, rynkiga, trötta, allt folktommare folkrörelseland?

De senaste 150 åren har Sverige i hög grad varit ett föreningarnas, årsmötenas, dagordningarnas, protokollförarnas, programförklaringarnas, medlemsaktiviteternas och kaffetermosarnas land. Partierna har varit uppbyggda och arbetat utifrån en klassisk folkrörelsemodell och hävdat sin legitimitet genom den förankring som man haft ute i samhället och runt om i landet.
Men sedan flera decennier är hela partiväsendet, liksom stora delar av föreningslivet, statt i omfattande förändring. Partierna har tappat många medlemmar och förmår bara i undantagsfall rekrytera yngre krafter. De aktiva, de som går på möten och tar för sig, utgör en hedervärd men krympande skara.
Nya livsstilar, en förskjuten tidsuppfattning, förändrade attityder, en teknisk utveckling och mer flytande gränser mellan ungdom och vuxenliv, mellan dem som är på väg ut i livet och dem som är etablerade på arbetsmarknaden med stabila sociala förutsättningar, har gjort partierna omoderna och ointressanta i mångas ögon.

Det började långt innan tekniken förde världen in i vardagsrummet med ljud och bilder, långt innan nöjes- och kvällsliv frikopplades och blev ett renodlat egenvärde. I begynnelsen samlades människor till möte i föreningslokalen, man tog sig tid, man kom åkandes utifrån stadsdelar, byar och stugor, för att roa sig, diskutera och tala sig samman, ge varandra mod, besluta och bestämma en riktning inför möten och debatter med andra föreningar och andra sammanslutningar. Så vann demokratin och det politiska engagemanget, medborgarandan och ansvarstagandet, på nytt mark i ett nedsupet och av överheten hunsat land.

Fortfarande förmår partierna med nöd och näppe fylla sina platser och hålla verksamheten i gång. Men krisinsikten är ganska hög hos de flesta. Man inser att morgondagens folkrörelsearbete kommer att ha en helt annan karaktär än dagens och gårdagens. Och nog försöker man också trevande att hitta lite nya former och göra upp med en del interna käpphästar; för att göra det attraktivare för nya medlemmar och allmänt politiskt intresserande att ge sig in i den oglamorösa, slitsamma politiska vardag. För den är viktigare än de flesta tror och går inte att ersätta med något lättsammare och mer kortfattat.

Härmed förklarar jag mötet öppnat, val av justeringsperson, nog med förslag, punkt sju: insamlande af medel till ordenshus, streck i debatten, votering är begärd och skall verkställas, kaffe och mackor serveras, återsamling om tjugo minuter, vi ber att få tacka den avgående styrelsen, datum för nästa möte, sno halsdukarna varmt om er det drar kyligt ikväll. Det var demokratins ledmotiv, ett körverk som lyfte från hundratals orter, som rök ur skorstenarna med ett budskap till alla.

Så ser utmaningen partierna står inför ut: att modernisera mötesformerna, kommunikationssätten och synen på den enskilda medlemmen och ledamoten i förhållande till partiet; samtidigt som förankringen, ansvarstagandet, sakligheten och den över tid förvärvade kompetens och ideologiska medvetenhet som gjorde en demokratisk reformutveckling möjlig inte går förlorade. Vore det enkelt skulle krisdebatten aldrig ha uppstått.

Med tiden skulle ett nytt slags överhet växa fram inom demokratins ramar, och åtminstone ibland ta sig uttryck i nedåtenhet gentemot den enskilda individen; ett språkbruk kidnappades, något som både förbryllar och känns bekant för den som kikar mot samtiden över kanten på en historiebok. Men i begynnelsen var det de tillresta människorna som stampade bort snön på trappan till möteslokalerna som allt utgick ifrån. De uppfann pragmatiskt de former som tiden, engagemanget, insatsen, allvaret och ansvarstagandet krävde. Faran är att formerna med tiden misstas för innehåll.

Jag tror att även politiskt intresserade i min relativt unga ålder, omkring 30, är formade av folkrörelsernas arbetssätt och strukturer. När vi ropar på förändring och modernisering av partiernas föråldrade arbetssätt och attityder så är det lika mycket ett rop inåt som utåt. Det är en frigörelse från nedärvda instinkter som vi brottas med själva.
Även den här krönikan är indränkt med romantisering av det folkrörelsearv jag växte upp med. Lite smärtar det därför att tillhöra de bekväma budbärare som försöker meddela att det brådskar med förnyelsen om inte det ska börja eka väldigt tomt i de där gamla, anrika folkrörelsemiljöerna.'

På morgondagens ledarsida har jag en signerad text om förslaget att rätten att i undantagsfall slippa olika undervisningsinslag i skolan på grund av hemmiljö eller religiösa och kulturella skäl ska tas bort.

Tyvärr har nog DN-debatts allt mer bisarra rubriksättningar redan påverkat debatten negativt. Men att DN-debatt regelmässigt vrider rubriker upp i fiktion och bort från sakinnehållet i debattörernas egna ord borde ju alla vara medvetna om vid det här laget, så det är svårt att tycka särskilt synd om de debattörer som väljer att utsätta sig för det lotteriet.

Min signerade text:

'Barnens individuella rättigheter måste sättas främst

I går lade integrationsminister Nyamko Sabuni, utbildningsminister Jan Björklund och folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag fram ett förslag om att den nuvarande rätten att i undantagsfall slippa olika undervisningsinslag i skolan på grund av hemmiljö eller religiösa och kulturella skäl ska tas bort.

Bakgrunden är en avhandling av Sara Högdin från Stockholms universitet som anger att en beklämmande hög andel - kanske så många som 27 procent - av alla utlandsfödda flickor uppger att de inte får delta vid undervisning i idrott, simning, sexualkunskap och samlevnad; alternativt inte får delta i klassresor och vid studiebesök.

Om så många utlandsfödda flickor inte tillåts delta i viktiga undervisningsmoment: vems rättigheter och friheter står då i centrum, vem prioriteras?
Det här är inte någon enkel fråga. Hänsyn till och respekt för olika traditioner, trosuppfattningar och övertygelser är en grundbult i det öppensinnade, mångkulturella samhället.
Och i en komplicerad verklighet där ungdomar lätt kommer i kläm måste mycket bygga på långsiktig dialog mellan samhälle och föräldrar, för att inte ont ska blir värre. Ibland är gränsdragningarna svåra, vilket också gör det knepigt att helt uppskatta hur stort problemet är ute på skolorna.

Men med det sagt: det varma bejakandet av tolerans och mångfald innebär inte att allt motiverar en eftergift från samhällets sida. Gränser måste alltid dras. Värnandet av demokrati, tryckfrihet och individers rättigheter är några uppmärksammade exempel.

Alla föräldrar - oavsett bakgrund och övertygelser - kan av olika skäl ha invändningar mot enskildheter i skolans undervisning. Vilka ska medges undantag och vilka inte? Barnens rätt till sin skolgång enligt fastlagd läroplan är en viktig princip utan vilken en hopplös situation uppstår.

Problematiken och nödvändigheten av en del flexibla, lyhörda lösningar skulle kvarstå även efter en lagändring. Men samhällets utgångspunkt måste vara klar: att barn diskrimineras, likgiltigt hur och med vad det motiveras, är inte acceptabelt. Individernas - i det här fallet barnens - rättigheter ska sättas främst.
Det övriga arbetet med de här svåra frågorna måste bottna helt i den principen.'

Och det som såg så bra ut vid lunchtid...

Okej, jag vet att jag är tjatig och detta blir förhoppningsvis mitt sista muttrande över väder och årstid för den här vintern.

Men jag var inne i centrala stan på lunchen: soligt, varmt, vårkänsla - faktiskt - i luften, glada människor på Rådhustorget.

Jag var på vippen att annonsera vårens ankomst här på bloggen, som balans till mitt något småsura gnäll över vintern för någon vecka sedan.

Jo, tjena - foton ovan är taget alldeles nyss från mitt arbetsrum här på VK.

I går natt satt jag och bläddrade igenom några cd-travar med klassisk musik.

Jag hade glömt bort hur mycket jag brukade tycka om Sergej Rachmaninov. Jag förstår inte varför jag slutade lyssna på honom. Det blev en glad återupptäckt.

Det är nästan omöjligt att i förväg veta hur en person, oavsett tidigare meriter och kvalifikationer, ska komma att fungera som chef för en stor institution som Dramaten.

Men vissa val känns helt enkelt bara lovande.

De amerikanska primärvalen och den rafflande duellen inom det demokratiska partiet är ämnet för vår huvudledare i dag:

'Rafflande primärval

Demokraterna Barack Obama och Hillary Clinton bjuder på det stora dramat i årets amerikanska primärvalssäsong - ett klassiskt epos utan slut i sikte. Hade bataljen utspelat sig på vita duken hade första omgången popcorn tagit slut för länge sedan, nagelbitare lidit pin och biografmaskinisterna jobbat i skift.
Och sedan Clinton i tisdagens primärval lyckats vinna flest röster i både Ohio och Texas, och därmed hålla ett flämtande liv i sin pressade kampanj, står det klart att det demokratiska partiet inte kommer att kunna presentera någon kandidat ännu på flera veckor.

Fortfarande har Barack Obama ett rejält initiativ och en klar ledning i antalet valda delegater. Men Hillary Clinton visade i både Ohio och Texas att hennes ställning i viktiga demokratiska väljargrupper fortfarande är tillräckligt solid för att vinna i stora delstater, trots att hon varit närmast uträknad de senaste veckorna.
Det säger en del om hennes kvaliteter och fighteregenskaper, men visar kanske också - tyvärr får man lov att tillägga- att strategin med utpräglat negativa attacker mot motståndaren till slut börjat få effekt i tvekande väljare och mer kritisk medierapportering om Barack Obama.

Det är fascinerande för alla som intresserar sig för politik vad som pågår i de demokratiska primärvalen, en historisk duell mellan två epokgörande kandidater. Men inom kärnan av det demokratiska partiet börjar euforin övergå i nervositet. Trots engagerade kampanjer så finns det en gräns där kampen om partiets nominering börjar begränsa möjligheterna för den som slutligen vinner att ladda om och ena partiet inför presidentvalet. Och där väntar ingen duvunge.

För det är republikanen John McCain som myser mest just nu. Förmodligen njuter även han av demokraternas splittring, med handen djupt nere i en nypoppad republikansk popcornpåse. Efter övertygande segrar i tisdagens primärval har han nu även formellt säkrat det antal delegater som krävs för att vinna nomineringen. McCain, med sin säkerhetspolitiska erfarenhet som främsta merit, står nu visserligen inför en svår, dubbel utmaning. Dels att hålla de starkt konservativa grupperna inom det republikanska partiet - som aldrig gillat McCain - på tillräckligt gott humör för att de inte ska sabotera hans kampanj, dels att fortsätta attrahera oberoende och demokratiska väljare som längtar efter något annat efter åtta år med George W Bush.

Fortfarande har demokraterna av flera skäl ett övertag inför det här presidentvalet. Det märks på uppmärksamheten kring primärvalen vilket parti som det är drag kring. Men det faktum att demokraterna har två ovanligt slagkraftiga kandidater som tar hela primärvalssäsongen i anspråk för sin duell öppnar oanade chanser för John McCain. Han håller säkert tummarna för att dramat Clinton-Obama fortsätter under våren och vidare in i sommarvärmen. Det ökar hans chanser att få sista repliken i november.'

Beslutet att den svenska Tchadinsatsen ska förlängas är ämnet för vår underledare i dag.

Tre tänkvärda citat ur citatboken på ungefär samma tema:

'En pjäs ska ge dig något att fundera över. När jag ser en och begriper mig på den redan första gången så förstås jag att det inte är särskilt mycket bevänt med den.'
T.S. Eliot

'Om en poet uttolkar sin egen dikt begränsar han dess hemligheter.'
William Butler Yeats

'Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar.'
Leo Tolstoj

Någon var tvungen att bryta ett vallöfte för att en regeringsbildning i tyska Hessen skulle vara möjlig efter delstatsvalet som skapade oklara majoritetsförhållanden.

Nu talar det mesta för att socialdemokratiska SPD och dess ledare i Hessen Andrea Ypsilanti låter sig väljas till ministerpresident och sedan bildar en minoritetsregering tillsammans med de gröna - med hjälp av röster från det tidigare tabubelagda nya vänsterpartiet Die Linke.

Därmed tvingas hon förklara hur ett löfte i sten före valet nu inte längre gäller.

Hur SPD på sikt bör förhålla sig till vänsterpartiet har utlöst stor intern turbulens i SPD de senaste dagarna.

Norske Magnus Carlsen fortsätter att, med en blandning av skicklighet och tur, briljera. Nu kämpar han med Vishy Anand om segern i storturneringen Linares efter att i senaste omgången ha mattat Topalov. En spännande avslutning väntar.

Och som schackbonus: en intervju med min favorit Alexander Morozevich.

Anders Sellström (kd) var inne på det häromdagen och Britt-Marie Lövgren (fp) ställer samma fråga på sin blogg som många ställer dessa dagar.
Evenemangsarenan och finansieringen av alla planerade projekt - i sig inte fel - i Umeå. Finns pengarna och var? När den formella gången är luddig och vaga rörelser bakom kulisserna antyder att saker pågår där bortom insyn så växer frågorna.

Klimatberedningen, som presenterade sin slutrapport i går, lär inte får gehör på alla punkter. Från regeringen har kommit en del motstridiga signaler om enskilda förslag - vad som till slut kommer ut som regeringslinje är inte helt klart.

Men om de övergripande målen och den klara inriktningen på politiken är man överens. Och det är ambitiösa och tydliga mål. Till år 2050 ska utsläppen av växthusgaser i Sverige vara minst 75-90 procent lägre än år 1990. Vid nästa sekelskifte ska de vara nära noll. Oenighet råder mellan regeringspartierna om målet fram till 2020 - men den oenigheten, som i sak är ganska marginell, är sannolikt omöjlig att överbrygga så länge oppositionen är besluten att undvika en uppgörelse.
Allianspartierna vill se en utsläppsminskning med 38 procent, varav 8 procent ska kunna omfatta insatser utomlands. Oppositionen vill se en minskning med 40 procent, utan insatser - vilket är ett intellektuellt synnerligen konstigt och trångsynt ställningstagande - utomlands.
Därför kan man också se klimatberedningen som en sammanfattning av den stora och positiva förskjutning som ägt rum i klimatdebatten de senaste åren.

Medvetenheten om klimathotet har vuxit fram gradvis och är nu allmänt mycket stor hos i princip alla, insikten om behovet av långsiktiga och rejäla åtgärder finns nu hos de flesta, även de som fortfarande i förra valrörelsen viftade bort frågan som irrelevant.
Och det finns en växande politisk optimism om att klimat- och miljöåtgärder går väl i linje med långsiktig tillväxt, forskning och teknik- och utvecklingsoptimism.

Samtidigt riskerar oppositionspartierna, som jag skrev om i förra veckan, på att slarva till det i klimatfrågan. Dels genom sitt futtiga, demonstrativa sätt att försöka förvandla det hela till en kapplöpning om procentsatser och sitt obegripliga motstånd mot att insatser utomlands ska få räknas in i det svenska slutmålet.

En reservation är dock nödvändig att göra. För både regering och opposition återstår att hitta en linje i energipolitiken som dels går att förena med klimatmål och tillväxtmål, och dels tar någon form av ställning till kärnkraftens framtid de kommande decennierna.

I en signerad text på dagens ledarsida resonerar jag kring IF Metall-ledningens utspel om kvinnopotterna.

Senaste Ekonomisk Debatt, som jag citerar nedan, låg oöppnad på mitt skrivbord, men den här ledaren i Sydsvenska Dagbladet fick mig att öppna den.

'Patriarkal nedvärdering av traditionella kvinnoyrken

IF Metall hotar att lämna LO-samordningen inför nästa avtalsrörelse om inte de så kallade kvinnopotterna slopas.
För det har man några relevanta argument om hur sådana bestämda potter på ett negativt sätt kan komplicera lönebildningen. Det resonemanget går problemlöst att följa oavsett vilka slutsatser som dras. Utspelet ska också ses mot bakgrund av diskussionen kring industrisektorns roll som lönenormerande, förd exempelvis av Lars Calmfors i senaste Ekonomisk Debatt, där en del av sammanfattningen lyder: "Upplägget med industrin som ensam märkessättare är förmodligen inte den mest lämpliga i en situation med växande betydelse för tjänstesektorerna".

Men IF Metall framför också andra argument för sitt krav på slopade potter som avslöjar mer om förbundets utgångspunkter än IF Metall förmodligen skulle önska.
När ordföranden Stefan Löven i en kommentar till Svenska Dagbladet kallar de traditionellt kvinnodominerade yrkena för "objektivt" mindre kvalificerade blottläggs i några ord den sega, säkert ofta omedvetna patriarkala tradition som finns inom stora delar av det socialdemokratiska etablissemanget.
Den har fortfarande inte riktigt förstått eller ordentligt analyserat den strukturella ojämställdhet som råder mellan män och kvinnor i samhället och som även får till konsekvens att kvinnodominerade yrken värderas lägre än mansdominerade, med sämre löner och sämre arbetsmiljöer som följd.
Sedan är det en annan sak att även fackförbundet Kommunals ledning med sina partipolitiskt, patetiskt motiverade demonstrationer mot regeringen och sitt oresonliga ställningstagande för den socialdemokrati som befäst och främjat en könssegregerade arbetsmarknad, tappat i trovärdighet.

Kvinnopotter i sig är inte en tillräcklig åtgärd och får inte bli en ursäkt för passivitet i övrigt. Det är lika viktigt att bryta de övergripande könsmönstren på arbetsmarknaden, och att främja entreprenörskap, fler arbetsgivare och en mer dynamisk lönespridning även inom kvinnodominerade yrken.
Men med sin föreställning om objektivt mindre kvalificerade kvinnoyrken avslöjar IF Metalls ledning en okunnighet eller en omedvetenhet om hur genusordningen i samhället tar sig uttryck i just den typ av värderingar som skapat orättvisorna.'

Sveriges erkännande av Kosovo är ämnet för vår huvudledare i dag.

Nu kör vi.

Återigen en bild på temat vinter - och om man accepterar att vinter råder, inte vår, så är det i dag en vacker vinterdag i Umeå - som kanske är mest intressant för sydligare bloggläsare.

En läsvärd artikel från New York Review of Books om Wikipedias charm.

I början av den amerikanska primärvalskampanjen skrev jag en krönika på ledarsidan om vad Sverige skulle kunna lära av det amerikanska valupplägget. Det är en hel del, ur krönikan:

"Det amerikanska valsystemet, den speciella valrörelse som partier och kandidater bedriver, skapar en närhet, en öppenhet, en mängd information och en utdragen debatt som få andra länder kan skryta med. Ingen kandidat kan gå igenom ett amerikansk presidentval utan att i förväg bekänna färg, ta sig an alla typer av frågor och bevisa en mängd egenskaper som exempelvis svenska partiledare valda i slutna, tysta och räddhågade processer först behöver visa upp långt senare.
Som The Economist noterade i en ledare häromveckan ger primärvalen amerikanerna möjlighet att fatta ett friare och mer välgrundat beslut än medborgarna i andra demokratier någonsin kan."

Nu närmar sig primärvalsfasen sitt slut. Att John McCain kommer att bli republikanernas presidentkandidat har stått klart en länge tid och möjligen avgörs demokraternas intensiva kamp om delegater i kväll när bland andra Texas och Ohio håller primärval.
Om Hillary Clinton förlorar någon av dem, eller det blir dött lopp, är det svårt att se hur hon skulle ha någon chans att vinna nomineringen. Det är inte uteslutet att hon då ger upp ganska snart. Vinner hon båda och med viss marginal fortsätter hennes kampanj med säkerhet.

Tittar man tillbaka på primärvalssäsongen och börjar dra några sammanfattande slutsatser bekräftas analysen att det svenska partiväsendet skulle kunna lära en hel del av det amerikanska.

Men den ovanligt händelserika valrörelsen i USA har också blottlagt problemen som finns i det amerikanska partiväsendet och valupplägget. Även det är intressant att notera när man funderar över vad det svenska bör förändra och bevara av gamla traditioner.

Framför allt kan konstatera att upplägget med primärval utsträckta över månader nästan oundvikligen leder till att många delstater och många väljare knappt ens blir tillfrågade - mycket har avgjorts långt tidigare, i andra delstater. Ordningen i vilken delstaterna går till val (eller nomineringsmöten) för de två partierna avgör en hel del.
Det är också skälet till att delstaterna börjat tävla om att tidigarelägga sina primärval och nomineringsmöten. Hade Hillary Clinton fått välja tågordning fritt hade hon säkert velat se Kalifornien, Florida, Ohio, Texas och Pennsylvania som de fem första primärvalen - då hade hon varit närmast omöjlig att besegra för Barack Obama. Obamas önskelista hade sett helt annorlunda ut. Redan sådana tankelekar visar dilemmat i systemet.

Eftersom de amerikanska partierna i högre grad än de svenska - även om skillnaderna långsamt blir mindre - är kampanjorganisationer som samlas med jämna mellanrum till val präglas det amerikanska partiväsendet dels av organisationsstrukturer formade framför allt för kampanjändamål, dels av en stark personfixering som har många fördelar, men som riskerar att överskugga den kontinuerliga sakdebatten, den som tillåts ta tid och utgör en underström över längre tid genom ett trist, men i sådana sammanhang ganska effektiva svenskt partiväsende.

Det är ett skäl till att USA har haft svårt att komma till skott med en del nödvändiga strukturella reformer - som i sjukförsäkringspolitiken för att ta ett ständigt aktuellt exempel. Där har det svenska partiväsendet lite lättare att diskutera, förberedda och sedan kompromissa fram reformer som blir av.

De svenska partierna står inför en brådskande och nödvändig förnyelseprocess där den gamla folkrörelsemodellen måste uppdateras och anpassas utifrån nya förutsättningar. Inför den kan de lära en hel del av partiernas arbete i USA - både positivt av entusiasmen, öppenheten, närvaron och medborgarinflytandet och negativt av kampanjfixeringen, ryckigheten och godtyckligheten.

Den här veckan var det Miriam Nordfors tur att kommentera några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick'. Det handlar bland annat om amerikanska valet och Maria Wetterstrands omsvängning i EU-frågan. Och så ett överraskande svar på frågan om favoritcafé i Europa.

Ökad valfrihet inom äldre- och handikappomsorgen är ämnet för vår huvudledare i dag.

Lördagskrönika: 'Stig Helmer, Waltons och regionfrågan

Kommer ni ihåg den danska tv-serien Riket, regisserad av Lars von Trier och med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen som överläkare Stig ("med plutonium tvingar vi dansken på knä") Helmer? Kommer ni ihåg hur det sista avsnittet slutade: strömavbrott, allt i sönderfall och kaos, Stig ("no more mister nice guy") Helmer på toaletten och fru Drusse i hissen som störtar ner mot underjorden?

"Så vær vel beredt på at tage
det gode med det onde."

Vill man vara elak skulle man kunna säga: om regionfrågan i Norrland hade varit en tv-serie skulle det senaste avsnittet ha slutat i ungefär samma stämning: upplösning, allt oklart, krampaktiga försök att hejda frågans sönderfall; en cliffhanger så att det skriker om det.

Kommer ni ihåg den amerikanska tv-serien Familjen Walton, den som man bara måste bli lycklig av, den som pappa George Bush en gång hyllade som ett ideal och en motvikt till vulgära, jobbiga Simpsons? Nästan varje avsnitt brukade sluta i harmoni och idyll, familjen samlad och fridfull igen efter en dag av lagom hårda prövningar.

"Good night, John Boy.
Good night,
everyone."

Vill man vara snäll skulle man kunna säga: om regionfrågan i Norrland hade varit en tv-serie skulle det senaste avsnittet ha slutat i ungefär samma stämning.
Det var tufft där en stund, men nu är ett beslut fattat och de flesta samlade igen framför brasan i vardagsrummet (några motsträviga undantagna, men kanske kommer de också, lockade av varm choklad, småprat och sällskapsspel), lite frusna, lite tilltufsade, men trygga tillsammans.

I verkligheten befinner sig förstås den norrländska regionfrågan varken i Riket-kaos eller Walton-idyll, utan någonstans däremellan. Läget är svårbedömt, vilket förklarar varför de politiska reaktionerna på regionkommitténs förslag om en tvåregionslösning skiljer sig så starkt åt mellan olika orter, partier och politiker.

För drygt ett år sedan (30/1 - 2007) skrev en rad politiker från Umeå, Lycksele, Vännäs och Örnsköldsvik en partiöverskridande debattartikel i VK om framtidens regionindelning. Bland undertecknarna fanns socialdemokraterna Lennart Holmlund, Elvy Söderström, Levi Bergström, Harrieth Hedlund, Matts Lundgren och Lilly Bäcklund, moderaterna Anders Ågren, Christer Rönnlind och Edward Riedl, folkpartisten Britt-Marie Lövgren och centerpartisten Sven-Olov Edvinsson.

Slutsatsen i debattartikeln var att en stor Norrlandsregion omfattande de fyra nordligaste länen är "det enda rimliga alternativet" och att Norrland borde "gå före och visa hur en stark tillväxtregion i ett framtida Sverige ska se ut".

Argumenten var de kända - framförda även av denna ledarsida många gånger: ska en ny regionbildning göras måste det föra till en norrländsk kraftsamling som ger tydliga samordnings- och effektivitetsvinster i hälso- och sjukvården och lyft åt tillväxt- och utvecklingsarbetet. Så kan Norrlands samlade konkurrenskraft öka. En storregion skulle uppfylla kraven och dessutom dra nytta av redan existerande samarbeten på viktiga områden.

Mot detta kan invändas att det inte alls är givet att en regionlösning vore det bästa förändringsalternativet för just hälso- och sjukvården och att regionala samarbeten inte nödvändigtvis förutsätter en ny administrativ struktur. Men ska en regionbildning genomföras, och givet de förutsättningar som råder i Norrland, känns en storregion som den enda riktigt tilltalande regionlösningen.

Sedan dess har mycket hänt. Undertecknarna av debattartikeln har efter regionkommitténs förslag för några veckor sedan skingrats i sakfrågan.

Några kritiserar - på goda grunder - slutförslaget om en tvåregionlösning som förhastat och ogenomtänkt, men gör samtidigt sitt bästa för att undergräva även själva regionperspektivet i sig genom att skrämma med vad vissa orter skulle vinna och andra förlora i ett statiskt nollsummespel.

Andra gör - på goda grunder - viktiga insatser genom att påminna om varför ett vitaliserat regionsamarbete är värt att eftersträva och på vilka konstruktiva grunder av givande och tagande det måste bygga för att alla ska bli vinnare. Men de har å andra sidan tonat ned hållningen att en stor Norrlandslösning är det enda rimliga alternativet för en ny, formell regionbildning.

Där befinner sig regionfrågan i dag. Att regionkommitténs beslut skulle vara sista ordet är svårt att tro, och i takt med att vinnare och förlorare-retoriken breder ut sig hamnar debatten på villovägar.

De politiska aktörerna får bara en chans att genomföra en sådan här nyordning. Finns inte intresset för en storregion måste givetvis andra lösningar sökas, men om småregioner var tidigare föga tal. Om storregionsidén faller måste ett antal aspekter och alternativ diskuteras på nytt.
Då är det bättre att låta den historiska reformen ta den tid som krävs för att slutresultatet ska bli långsiktigt tillfredställande.
Regionfrågan förtjänar bättre än att jäktas fram till förhastade lösningar eller bli nollsummeretorikens gisslan.'

Två tv-krönikor i Svenska Dagbladet är inne på intressanta spår.

Malena Jansson gör en snabbkoll av Bolimbompas programutbud ur ett feminstiskt perspektiv. Högst intressant; flera av hennes iakttagelser har jag också gjort och muttrat efter när en del barnprogram rullat på tv:n hemma, och jag delar även uppfattningen - trots att jag är allergisk mot det svenska självberömmet - att svenskproducerade barnprogram ofta är tilltalande medvetna om stereotypfaran i genren.
Den som inte håller med och inte, i motsats till mig, tycker att undersökningen är relevant, kan trösta sig med denna invändning.

Och Lena Andersson tar i en annan tv-krönika upp en fråga med anledning av det debattprogram i SVT som Stina Lundberg leder, krönikan avslutas:

'Stina Lundberg underskattar också tittarna när hon allt som oftast avbryter med att påpeka att ett begrepp var för svårt och en utredning okänd. Maten tuggas och skärs upp och passeras åt oss som om vi inte hade några tänder alls. Varför denna nivelleringsambition? Ingen lämnar ett program för att de inte förstår ett ord eller en tanke. Tvärtom, man stimuleras att lära nytt, vilket borde vara själva syftet med public services samhällsdebatter. Om någon paneldeltagare i en bisats nämner en utredning som ingen känner till, låt det passera! Det påverkar inte förståelsen av ämnet som sådant, och man fick åtminstone reda på att det pågår en utredning och att någon fördjupat sig i frågan.'

Det har jag länge irriterat mig på, mediernas tilltagande skräck för att hamna på en nivå som stimulerar och utmanarar läsaren/lyssnaren/tittaren att ta reda på saker, läsa på och tänka vidare, den ofta uttryckta viljan att hela tiden söka upp den minsta gemensamma nämnaren istället för att vidga perspektiven och förutsätta att läsaren/lyssnaren/tittaren är nyfiken, intresserade och kapabel att hitta till närmaste google eller uppslagsbok.

Högerbloggaren Johan Ingerö har inlett en serie som han kallar sagornas frihetliga hjältar. Ett tankeväckande grepp som sätter igång associationer, oavsett om man gillar en dragkamp i politisering av sagor och serier (vilket jag inte är förtjust i för egen del, men samtidigt märker att jag blir fascinerad av när det sker på ett överraskande sätt) eller inte.

Del 1: Snusmumriken.

Del 2: Ronja Rövardotter

Vår osignerade lördagsledare handlar om socialdemokraternas förnyelsevåndor.