En gammal käpphäst återigen: om kvalitet och hög nivå på undervisningen är en prioritet för universitet och högskolor bör svenska språkets ställning värnas, inte minst på grundutbildningarna.

En patetisk övertro på att dålig engelska är en automatisk dörröppnare och lösningen på ett antal problem sprider sig just nu lite här och var, och sänker den vetenskapliga kompetensen och intellektuella kapaciteten - allmänt i samhället och inom den högre utbildningen.

För internationell konkurrenskraft och genomslag i den senare forskningen är på lång sikt kvaliteten i grundutbildningen helt avgörande. Upsala Nya Tidning förklarar i en ledare varför detta talar mot ett ökat inslag av undervisning på engelska vid universiteten. Tidningen skriver bland annat:

'Akademiska studier ställer krav som förutsätter ett stort ordförråd och språklig säkerhet. För de allra flesta innebär det att vara hänvisad till sitt modersmål. Snarare än att förstärka vår internationella konkurrenskraft riskerar en ökad undervisning på engelska att försämra möjligheterna att hävda sig i omvärlden.'

Jag ber att få instämma.

De sista isarna bryter upp...

I dag är det kallt igen och lätt grått, men för några dagar sedan var jag ute med kameran och fångade ett bortflytande isblock. Att se isen ge sig av ingav lite samma känsla som scenen i Lord of the Ring när orcherna flyr och någon ropar 'Victory, we have victory'.

En ny syn på kärnkraftens säkerhet och miljökonsekvenser - mot bakgrund av klimathotet - har fått opinionen att svänga kraftigt till stöd för fortsatt kärnkraftsanvändning. De realistiska alternativen till fortsatt kärnkraftsdrift för de kommande decennierna saknas eller förskräcker.
Även vid en optimistisk syn på de förnyelsebara energikällornas utvecklingspotential är det svårt att tänka bort kärnkraften ur en miljömässigt och ekonomiskt ansvarsfull energipolitik för ett antal decennier framåt. Avveckling i förtid är utesluten.

Men kärnkraftsfrågan är inte så enkel som den nu ibland framstår i debatten. Säkerhets- och avfallsproblem finns kvar och är inte enkla att hantera. Brytning även av egna, befintliga uranfyndigheter är rimligen ett moraliskt anständighetskrav för ett land som vill fortsätta driva inhemsk kärnkraft.
Och perspektivet med kärnkraft som central energikälla för ett sekel framåt känns inte särskilt teknikoptimistiskt, även om det inte heller känns särskilt skrämmande.

Det är därför långt ifrån givet att kraven på utbyggnad bör eller har potential att samla en blocköverskridande majoritet när alliansen och socialdemokraterna landar i interna och sedan förhoppningsvis gemensamma uppgörelser. Men det bra att Jan Björklund och folkpartiet ligger på i kärnkraftsfrågan och driver en linje som kan stimulera en nödvändig diskussion.
Energipolitiken måste formas så långsiktigt och med så breda uppgörelser som möjligt. Det kräver både att de enskilda partierna bekänner färg och vågar diskutera frågan öppet och att de är beredda till kompromisser och samordning kring en ansvarsfull linje.

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite kring vilka utmaningar som väntar folkpartiledaren Jan Björklund inför nästa val:

'Bredare repertoar en utmaning för Björklund

Det finns stora förväntningar på Jan Björklund inom folkpartiet. Stämningen verkar vara god i ett parti som inte brukar vara bäst i klassen på att hantera intern frustration. Eftersom Björklund tillhörde den högsta partiledningen även under de stormiga missnöjesåren kan stämningen framstå som överraskande god. Det säger något om Björklund ställning, och om folkpartiets leda vid gamla spänningar - ibland reella, ibland mediala konstruktioner.

Ett skäl till den lugna nöjdhet som råder kan också vara att folkpartisterna är trygga i förvisningen om att kampanjskicklige Björklund har en utförlig och vässad strategi inför nästa val, men att ingen av dem riktig vet vad den kommer att gå ut på i detalj, och att alla därför kan hoppas att han ska göra just det som just de förväntar sig.

Kring den framgångsrika skolpolitiken, en av de viktigaste socialliberala reformprocesser som inletts i Sverige på decennier, kan de flesta samlas. Men i övrigt råder viss ovisshet om i vilken riktning Jan Björklunds partiledarskap ska utvecklas, vilka profilfrågorna ska bli och vilken roll folkpartiet under hans ledning ska söka inom alliansen inför nästa val.

Ett försök att ta initiativet i energipolitiken och ett par större tal - senast på partiets kommunala riksmöte i helgen där sänkt skatt för pensionärer, fler skolkuratorer och mer resurser till psykiatrin hörde till utfästelserna - har gett antydningar; det orädda klarspråket från senare år ska förenas med en åter starkare betoning av det sociala engagemanget i valet av kampanjteman. I ljuset av positiva och negativa erfarenheter folkpartiet gjort under 2000-talet är det en rimlig strategi.

Problemet är att Björklund fortfarande är populärare som skolpolitiker än som partiledare. Insatserna som skolminister dominerar bilden med stor lyskraft. Men som allmänpolitiker har han inte samma genomslag. Möjligen är det en medveten strategi, att skicka upp försöksballonger utan att rusa framåt för tidigt under mandatperioden. Men det är en taktik för första halvlek, inte för matchavgörande ögonblick.
Utmaningen Björklund står inför är att bredda repertoaren och visa ideologisk kompasskänsla, utan att skapa för stor intern besvikelse i olika läger eller störa framtoningen som handlingskraftig resultatpolitiker. För alliansens möjligheter 2010 är det avgörande att han lyckas.'

Våld i skolan är ämnet för vår huvudledare i dag.

Den här veckan var det Anders Rönmark som kommenterade några aktuella ämnen på ledarsidan under rubriken 'Veckan som gick'.

I gårdagens huvudledare skrev vi om palestiniernas situation.

En ganska hektisk dag väntar. På förmiddagen ska jag säga några ord vid VK-stiftelsens vårmöte och sedan på samma tillställning fråga ut Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov om läget i Ryssland.
På eftermiddagen ska jag sedan leda ett panelsamtal och patent- och upphovsrätt på Folkets hus där SSU anordnar en temadag på ämnet. Upphovsrättsfrågan och fildelningsproblematiken är väldigt knepig att hitta en tilltalande, liberal hållning till. Jag hoppas att få ta del av intressanta infallsvinklar på ämnet i eftermiddag.

Allt detta alltså på den enda dagen under året som Umåker kör V75. Inte så lyckat...Och en hektisk vecka har omöjliggjort några kvalificerade V75-tips från min sida. Men här kommer ändå mina funderingar, avdelning för avdelning:

V75-1: 2 Arnies Super Fly och 9 Västerbo World ser intressanta ut på strecken.

V75-2: Inga bra drag här, 3 Fiona Septim och 7 Finest Kemp känns som ett logiskt lås.

V75-3: 3 Digger Crown hela vägen är det troliga. Men 2 Dig for Dollars, om han har en bra dag, och 8 Go on Pale är streckvärda. Giant Superman kan förstås också vinna, men han har inte övertygat hittills i år.

V75-4: 8 La Bella Still är värd ett streck.

V75-5: 15 Lundås Emelie och 12 Vimseld.

V75-6: Någonstans måste jag tippa min favorit Johnny Takter. 6 Asterix Tooma borde ha goda chanser.

V75-7: 9 Francoso kanske?

Veckans regionala toppmöte föranleder en del beröm och några invändningar i veckans lördagskrönika:

'Både pep talk och bistra sanningar krävs

Det finns knappast någon region i landet - likgiltigt hur framgångsrik eller krisdrabbad - som inte med kort varsel kan sno ihop ett par snygga powerpoint-presentationer och ett par kreativt omritade kartor som får den aktuella orten eller landsändan att framstå som världens medelpunkt, omöjlig att kringgå för företag och investeringar.

Det tillhör grundkursen 1A i det lokala och regionala tillväxtarbetet att utåt kunna förmedla en bild av oslagbar framåtanda och framsynthet. Väck en ledande regional aktör mitt i natten och fråga om läget i globaliseringens tidevarv och de första yrvakna orden kommer med stor sannolikhet att handla om hur imponerad besökare från omvärlden är av tillväxtkraften och utvecklingsprojekten just där, det händer så mycket positivt just nu, det finns ett sådant go hos alla.

Temat återkommer i olika varianter och med olika grad av entusiasm överallt. Om alla dessa presentationer gav en fullständig bild av läget skulle Sverige inte bestå av annat än beundrade succékommuner och taggade vinnarregioner. Så är förstås inte fallet. Vissa har mer på fötterna och är mer övertygande än andra.
Med det vill jag ha sagt att när en region kallar till pep talk för att berätta om allt som går rätt och ser lovande ut gäller det att hålla en viss distans och söka få syn på helheten, av vilken powerpoint-briljansen bara bjuder en visserligen relevant och viktig, ibland rentav under gnäll och jante fördold, men också noga utvald del.

I veckan arrangerade VINNOVA och Riksbankens jubileumsfond Regionalt toppmöte i Umeå. Det var ett kvalificerat program med intressanta, givande och konstruktiva presentationer av löftesrika projekt och satsningar inom framför allt området skogsteknik och skogsbaserad forskning, där klustertänkande och samverkan mellan akademi, näringsliv och samhälle skapar framstående miljöer på ett föredömligt sätt.

Som Jan Edling från VINNOVA påpekade i sitt anförande är sådana samarbeten en av de viktigaste strategierna för att främja regional tillväxt och skapa en dynamik där små- och medelstora företag kan spela en större roll än i dag.
Den regionala tillväxten förutsätter mycket: bra utbildning och livslångt lärande, regionsförstoring som skapar mervärde och samordnar resurser på ett effektivt sätt, en fungerande arbetsmarknad och infrastruktur, företagsklimat av toppklass, välskötta statsfinanser och forskning på högsta nivå, för att nämna några.
Politiska aktörer kommer i framtiden att tvingas ägna sig långt mer åt regionala utvecklingsfrågor än tidigare.

Just samarbetet mellan akademi, näringsliv och samhälle var det som betonades främst på mötet i Umeå. Att höra om det arbete som pågår i Norrland inom traditionella industrigrenar var därför upplyftande och hoppingivande.
Ändå växte känslan fram att det saknades ett helhetsgrepp i arrangemanget, att det höll sig inom ett begränsat, traditionellt område, utan att riktigt lyfta blicken, utmana och ifrågasätta den regionala självbilden, bortom det förutsägbara.
Av 15 talare på det regionala toppmötet var 12 män. Det handlade mycket om tung, exportinriktad basindustri och forskning med anknytning till den. I en region helt beroende av tillväxt på området är det givetvis intressant. Men svåra och problemorienterade utmaningar för norra Sverige belystes samtidigt väldigt knapphänt.

På ett toppmöte i en del av landet där många kommuner brottas med ensidiga arbetsmarknader, svåra för kvinnor att komma in på, och drömmer om sjudande företagssamhet inom nya områden, känns en sådan sned fördelning problematisk. Antingen beror den på en begränsad bild av regionen hos arrangörerna eller på en brutal ärlighet om hur man uppfattar läget.

Hur ska framtidens offentliga sektor utformas och frigöras? Ger investeringsvågen inom traditionella näringar också möjligheter för en ny småföretagsamhet, med helt andra utgångspunkter, och en mer differentierad arbetsmarknad att växa fram även utanför de större städerna? Om inte, vad händer då? Vilken betydelse har den osäkra befolkningsutvecklingen för de långsiktiga ekonomiska förutsättningarna? Hur klarar sig norrländska universitet och arbetsmarknader i konkurrensen, om upplevelsen av attraktiva livsmiljöer i en rörligare tid får större betydelse för dem som har frihet att välja?

Vinnarexempel och goda föredömen är viktiga, även för nya, spirande branscher. Men det regionala toppmötet borde även ha vågat ge sig i kast med farhågor, missförhållanden och utmaningar i regionen som hade skapat veckade pannor och grubblande miner bland åhörarna.
När man nu lämnade Folkets Hus och klev ut i vårsolen efteråt var det nästan förvånande att inte nya, glänsande skyskrapor reste sig över regionen med tanke på hur framåt, konkurrenskraftig och strategiskt rätt placerad den är.
En riktig vinnarregion efterlyser och tål att höra även obekväma budskap, som komplement till lovsångerna om allt som görs rätt. Det regionala toppmötet talade länge och insiktsfullt om Norrlands givna trumfkort, men glömde bort att fördjupa sig i ett antal bistra sanningar om Norrlands problem. Det förstnämnda var uppfriskande, det sistnämnda var slarvigt.'

En liten fundering som inte hör till de stora världsfrågorna, men ändå dyker upp då och då: Har Umeå förorter och vilka räknas i så fall dit? Är Berghem att anse som en förort? Mariehem? Ålidhem? Tomtebo? Grubbe? Ersboda? Ersmark? Teg?

Min egen lilla undersökning visar att det inte råder någon som helst enighet om huruvida man överhuvudtaget i dagligt tal kan tala om förorter i Umeå och vilka som i så fall hör till dem.

Och vad är skillnaden mellan en stadsdel och en förort i en stad av Umeås storlek? En del blir provocerade av påståendet att de skulle bo i en förort, andra försöker provocera genom att reducera vissa stadsdelar till förorter. Har det betydelse för hur politiker beslutar och stadsplanerar om de tänker på olika stadsdelar i begrepp av förorter?

Själv aktiverar jag inte förortsbegreppet när jag resonerar kring Umeå, men jag kan inte ge något bra svar på varför.

Bränsleslukande och bränslensnåla politiker är utgångspunkten för en liten signerad betraktelse av mig på dagens ledarsida. Metaforerna är förstås lite vågade att ge sig in i för en som inte har körkort:

'Enligt uppgift lär Lennart Holmlund (s) och Anders Ågren (m) i går ha mötts i ett s.k. miljöbilsrally, med uppgift att köra en sträcka så bränslesnålt som möjligt.
Ur ett politiskt perspektiv är det intressant att fundera kring hur bränslesnåla eller bränsleslukande olika politiker är när det gäller maktutövning, ledarskap och opinionsbildande arbete.

En del rullar på tyst, effektivt och i lugn takt, gör inte av med mycket energi, sprider inga moln av gräl eller rubriktörstande utspel kring sig, hörs bara av den som lyssnar noggrant och håller det politiska arbetet rent, konstruktivt och sobert. De tillryggalägger å andra sidan sällan längre sträckor, behöver alltid starta i tid för att hinna fram och har ofta bara plats för en resväska i taget.

De bränsleslukande politikerna däremot bullrar, gasar, bolmar, tutar och kör på gränsen till det omdömesgilla, ibland på fel gräns. Men de hörs å andra sidan, ibland kan de nå längre och komma fortare fram med större last än andra; ofta till priset av en nedsmutsad politisk miljö, en del krockar och oväntade motorstopp.

Över tid ligger förstås idealet någonstans mitt emellan. Hur Umeåpartiernas ledande företrädare, kommunalråd och gruppledare ska karaktäriseras utifrån detta överlåter jag åt läsarna att bedöma och diskutera.'

Under rubriken Blickpunkt Västerbotten skriver vi i dag om fritt vårdval.

Spelmonopolet var ämnet för vår huvudledare i går.

Hillary Clinton vann natten demokratiska primärval i Pennsylvania tämligen övertygande. Det förändrar inte grundläget: Barack Obama har fortfarande en klar ledning, Hillary Clinton är fortfarande nästan chanslös att hämta in hans försprång i valda delegater.

Men det förändrar stämningen och psykologin tillräckligt för att Hillary Clinton ska kunna argumentera för varför hon fortsätter sin kampanj. Obama lyckas inte vinna i de stora och i senhöstens slutliga presidentval avgörande delstaterna trots ett stort finansiellt övertag. Det lär väcka en del tvivel kring hans förmåga att besegra John McCain, och det lär Clinton inte vara sen att utnyttja.
Om inget sensationellt inträffar kommer alltså primärvalskampen inom det demokratiska partiet att rulla på ytterligare en tid och genom ytterligare några delstater, och om inte Hillary Clinton mot förmodan skulle ge upp så blir det förr eller senare de så kallade superdelegaterna som avgör.
Om det sedan sker innan eller under konventet är fortfarande en öppen fråga.

Vilka slutsatser kan man egentligen dra så här långt av det demokratiska partiets långa, händelserika och uppslitande primärvalsprocess?
Å ena sidan gäller nog, trots allt, fortfarande att den intensiva kampanjen gett demokraterna en möjlighet att mobilisera, engagera och värva sin utan uppmärksamheten och hettan kring den utdragna duellen inte hade varit lika stor. Grundtipset, om än naggat i kanten och omsvärmat av reservationer och frågetecken, är fortfarande att både Obama och Clinton bör besegra John McCain senare i år.

Men det som borde vara ett stort övertag är bara ett marginellt övertag.

För, å andra sidan har gradvis, och inte minst under den senaste månaden, farhågorna om att bitterheten och de hårda tagen i kampanjerna ska få en nedslitande, uppslitande, demoraliserande och polariserande effekt på det demokratiska partiet börjat besannats.

Anders Rönnmark har skrivit intressant i Tidningen Ångermanland om en av de mest uppmärksammade kontroverserna i kampanjen inför primärvalet i Pennsylvania.

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite kring en av utmaningarna som väntar alliansens inför nästa riksdagsval:

'Orkar alliansen med idéarbetet i regeringsställning?

När allians för Umeå anordnade ett möte i slutet av förra veckan för att diskutera situationen inför valet 2010 var Anna-Karin Alterå (c), statssekreterare i samordningskansliet på Rosenbad, inbjuden som talare. Hon gick igenom läget på den nationella nivån, vad regeringen åstadkommit så här långt under mandatperioden i relation till de löften som gavs 2006, och drog sedan några slutsatser inför nästa val. Av hennes genomgång framgick två saker:

(1) Alliansen har ett ansenligt, i ljuset av opinionsläget anmärkningsvärt stort, övertag på socialdemokraterna i de sakfrågor som debatterades mest intensivt under förra valrörelsen: jobben, välfärden, skolan. De reformer som genomförs ger resultat, är med något undantag innehållsmässigt populära bland väljarna, och vilar på värderingar som gör att alliansen sannolikt välkomnar varje meningsutbyte med en socialdemokrati som skriker högt för att dölja egen handfallenhet och idétorka.

(2) Infriade vallöften och kompetent förvaltning av gamla föresatser kommer inte att räcka som argument för återval från alliansens sida.
För allianspartiernas representanter på lokala nivåer runt om i landet blir det en utmaning att stå upp för regeringspolitiken som helhet, tillsammans och i alliansens namn, även när det är jobbigt, inte bara lyfta fram de egna partiernas ministrar när det är bekvämt. Men det är bara en nödvändig, inte en tillräcklig förutsättning för valseger 2010. Försöker man återanvända upplägget från 2006 kommer man att misslyckas. Val vinns inte på gamla meriter, utan med fräscha idéer.
Vilka de idéerna ska bli för alliansens del, vilken övergripande problembeskrivning de ska sammanfatta, är fortfarande en öppen fråga.

Att besvara den kommer att kräva ett vitalt idéarbete inom partierna och en effektiv samordning inom alliansen.
En sådan process är komplex och omständlig. Den tar tid. Än finns tid, men det brådskar för alliansen att komma igång. Socialdemokrater i regeringsställning brukar upphöra med att tänka nytt och framåt. Partiet fastnar gärna i passiv, arrogant administration. För alliansen gäller att undvika den fällen.
Man måste infria ställda löften, ta regeringsansvar och samtidigt hålla vidaretänkandet igång. Att vara den uppgiften mogen är nödvändigt för alla som vill återväljas i regeringsställning.'

Yrkeslärarna är ämnet för vår huvudledare i dag.

Högt tempo, många möten och mycket att göra hämmar bloggandet, och så måste man ju passa på att genom utevistelse och en del utflykter i omgivningarna andas in solljuset och den vaga värmen när våren nu äntligen börjar närma sig.
I går träffade jag en bekant på stan och råkade säga att det var skönt nu när det är sol och sommar. Det var en felsägning som avslöjade en attityd. Försoning med det mesta är ordet för dagen, även om jag inte packar undan vintermössan än. Och gruset knastrar på precis rätt sätt under cykeln.

I går var jag med på en panelldebatt som alliansen i landstinget anordnade och diskuterade vilka slutsatser man kan dra av senaste valrörelsen och den pågående mandatperioden inför nästa val, något det blir anledning att återkomma till. I dag ska jag vara med och lyssna på Regionalt toppmöte.

Och i slutet av veckan har jag lyckats pricka in en fiaskoartad trippelbokning med i och för sig intressanta åtaganden som gör att jag inte kommer att kunna gå på Umåker. Men jag ska komma med lite funderingar kring V75:an senare under veckan. Digger Crown är ju med till exempel, det borde väl kunna gå.

Jag försöker läsa mycket just nu för att skrubba språkkänslan ren och få tillbaka lite spänst i stilen. En som jag gärna återvänder till är Herbert Tingsten.
I en av sina 'tankeböcker' - de betraktelser av stort och smått han skrev på äldre dar när blindheten hade börjat sätta in i slutet på sextiotalet och början på sjuttiotalet - skriver han om en skomakare som han brukade anlita i Roquebrune-Cap-Martin som sjunger lovsånger till Lappland och Jämtland.
'Mannen', skriver Tingsten, 'är förälskad i Sverige sedan många år, först fängslad av bilder från vårt land, sedan av resor, framför allt i Lappmarken och andra nordliga områden med stora vidder, skogar, fjäll och sjöar.'

Det fortsätter att hända spännande saker i tysk inrikespolitik. Jag ska återkomma till det på bloggen och ledarsidan. Upsala Nya Tidning har en kommentar om ett samarbete med mersmak i Hamburg.

Den är veckan var det Miriam Nordfors som kommenterade några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick'.

Eleanor Clift i Newsweek erbjuder en förklaring till varför Bill Clinton kampanjar så engagerat som han gör för Hillary Clinton.

Alliansen i Umeå är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

'Alliansen mellan Scylla och Charybdis

På fasaden till Akademie der Künste vid Pariser Platz i Berlin gjordes för ett par år sedan ett slags konstnärlig laserinstallation med utdrag ur texter som, åtminstone för mig, bara gick att läsa om man riktade blicken lite åt ett annat håll, skådade lite vid sidan om.
Då gick det att ana i ögonvrån hur citaten vecklade ut sig över hela fasaden, synliga bara för den som sneglade på rätt sätt, osynliga för alla andra. När jag tittade rakt mot laserstrålen och försökte att läsa aktivt såg jag bara ett smalt flimmer. Det var både fascinerande, när man lyckades se skriften veckla ur sig över byggnaden; och frustrerande, när allt som syntes var flimret förborgande sina hemligheter.

Ibland ger alliansen i Umeå något av samma intryck. Den dyker upp med jämna mellanrum i ögonvrån som en påminnelse om ett politiskt alternativ vars budskap under lyckliga omständigheter och i vissa lägen vecklar ut sig över den kommunalpolitiska fasaden, och då ter sig ganska övertygande. Men försöker man studera den direkt, sammanfatta och analysera den utan omsvep, med blicken fixerad på just alliansen, flimrar det ofta rätt oläsligt.

Det har, i ärlighetens namn, kanske mer med Umeås speciella politiska läge och landskap än med alliansens arbete och mödor att göra. Men oklarheten förblir ett dilemma för fyra partier som inte bara i sakfrågor ränner fram och tillbaka mellan de kommunalpolitiska hötappar som dyker upp lite här och var, utan också likt en Odysseus söker farbara och gemensamma vägar genom Umeåpolitikens Scylla och Charybdis: otydligheten på ena sidan och ökenvandringen på den andra.

Alliansen är både lyckligt lottad och i ett knepigt läge. Genom det flitiga samarbetet med en tämligen pragmatisk socialdemokratisk ledning slipper man långa stunder den träliga och otacksamma oppositionsrollen. Man är med, påverkar och får genomslag och ser till att vänsterpartierna bara har ett begränsat inflytande - utan att alliansen för den skull saknar tillfällen att rikta hård kritik mot socialdemokraterna.

Alliansen kan därmed emellanåt njuta det bästa av två världar: man kan ta åt sig äran av det som går bra i Umeå tack vare regeringens nationella politik, och samtidigt distansera sig från det som gör trögt på grund av kommunalt orsakade problem.
Men det är bara halva sanningen, om ens det.

För genom det flitiga samarbetet och de snabbt och för utomstående svåröverskådligt växlande rollerna mellan opposition i vissa frågor och majoritetsunderlag i andra, utgör inte alliansen lokalt någon gripbar, självklar enhet. Och i sämsta fall hamnar den helt mellan stolarna, utan att allmänheten riktigt vet vad den står för annat än att den till väsentliga delar är medansvarig för den förda politiken.

Alliansen vacklar därför, av begripliga skäl, i sin hållning till kommunstyrelsens ordförande Lennart Holmlund (s). Givetvis väntar man i vissa avseenden på hans avgång. Dels därför att en förnyelse inom s-ledningen skulle kunna ha en positiv inverkan på det demokratiska debattklimatet och skapa förutsättningar för en mer konstruktiv diskussion när Umeå får kritik för problem och tillkortakommanden. Dels därför att alliansen då skulle slippa tampas med en slug och svår motståndare som blockerar en del av alliansens profileringsmöjligheter.

Samtidigt känner nog många inom alliansen också en viss oro inför tanken på att Lennart Holmlund, som han nu är med sina egenheter, skulle avgå. För han utgör garanten för att socialdemokraterna ska fortsätta en relativt pragmatisk och samarbetsvillig mittenpolitik utan att spåra ur och rusa i famn på den egna vänsterfalangen eller dogmatiska socialister ännu längre vänsterut i fullmäktige.
Därför tänker nog många inom alliansen när tecknen tyder på att Lennart Holmlund avser fortsätta över nästa val och en bit in på nästa mandatperiod: "Usch, vad jobbigt. Och vilken tur?"

Alliansen måste för Umeå skull värna att socialdemokraterna i så många frågor som möjligt samarbetar mot mitten, inte vänsterut. Samtidigt är man tvungna att profilera sig som ett tydligt alternativ till nuvarande majoritetsförhållanden.

Under mandatperioden och i ljuset av det dilemmat har en viss rollfördelning vuxit fram inom alliansen. De enskilda partierna betonar olika delar av det blandade uppdraget, tar olika typer av debatter, reagerar med olika instinkter. Sammantaget och tillsammans, med sina olika inriktningar och prioriteringar, fyller man de många roller som omständigheterna kräver. Problemet är bara att känslan av just allians, av gemensamma tag, nära samarbete och förenande övertygelser hotar att försvinna.

I går anordnade alliansen i Umeå en gemensam träff för att kraftsamla inför valet 2010. De ledande företrädarna Anders Ågren (m), Britt-Marie Lövgren (fp), Sven-Olov Edvinsson (c) och Anders Sellström (kd) talade om att lägga in en högre växel.
Förhoppningsvis är det en föresats byggd inte bara på peptalk för framtiden, utan också på probleminsikt i nuet.
För en högre växel och en mer medveten strategi för hur man vill presentera sig som gemensamt politiskt alternativ är sannolikt ett minimikrav om alliansen ska ha någon chans att i nästa val motbevisa, vilket vore värdefullt, talet om Umeås strukturella vänstermajoritet.
Uppgiften är svår, men borde inspirera.'

Under min semester för några veckor sedan tittade jag mer på tv än jag brukar. En sak som jag förr brukade reta mig på, irriterade mig nu åter i stegrande omfattning. Samtidigt som alarmistiska kostrådspekpinnar med lätt dirigismvarning ges rikligt utrymme fortsätter medierna, inte minst som sagt tv-soffprogrammen, att okritiskt romantisera den alkoholkultur som verkligen skapar socialt elände och stora samhällskostnader. Populism kallas det. Hyckleri är också ett användbart ord i sammanhanget.

Jag gillar Jaded. Inför säsongen trodde jag att han skulle kunna vara en tänkbar storloppsvinnare. Därför var det läckert när Commander Crowe bara stegade ifrån honom på upploppet tidigare i veckan, på bara några steg var han flera längder före. För mig röjde det undan de sista tvivlen på om Commander Crowe är redo för den högsta eliten. Han kanske faktiskt är bäst redan nu.

Morgondagens olympiatrav tycker jag är öppet. Adams Hall till ledningen, Torvald Palema i väntan på open stretch, Kito du Vivier i dödens kanske, Going Kronos och Opal Viking i tredjespår sista 800, Triton Sund med därbakom och så det stora frågetecknet Colombian Necktie någonstans i fältet, om han överhuvudtaget går felfri.

Svårtippat.

Erfarenheten från förra året är att fransmännen tar hem den här typen av lopp, men Adams Hall såg ju kanon ut senast, Åke Svanstedt tror nog att Torvald Palema tar hem det via open stretch och Going Kronos kan förstås inte räknas bort. Tvingas jag välja en förstahäst blir det...hmm...Kito du Vivier, med Colombian Necktie som rysare.

Björn Kjellsson gör en bra reflektion på sin blogg i en fråga rörande Röda Korset.

Och Sara tänker högt likaså i ett annat aktuellt ämne.

Vår huvudledare i fredagstidningen handlade om integritetsfrågan.

Martin Jönsson skriver intressant på svd.se om 'Nyhetsfabrik i motvillig omvandling'.

Debatten om situationen inom psykiatrin och landstingsrådets märkliga ointresse skriver vi om under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' i dag.

Kvalitetsmärkning inför val av utbildning är ämnet för vår huvudledare i dag.

I går tillbringade jag en trevlig dag i Uppsala för småprat med kollegor från runt om i landet och framför allt för årsmöten med Liberal Press och Vänsterpressföreningen.

Vi fick under dagen bland annat höra en presentation av Upsala Nya Tidning (internmeddelande: de har flyttat in till centrala Uppsala, de har inte tidningshuset ute på ett industriområde, det har sin charm, påpekas enbart här...) och höra en mycket intressant debatt om tryckfriheten mellan justitiekanslern Göran Lambertz och chefredaktören på Riksdag & Departement Nils Funcke.

Och så delades det årliga Liberala Skrivarpriset ut. I år gick det, mycket välförtjänt, till Karin Rebas som via Liberala Nyhetsbyrån också brukar synas på VK:s ledarsida.

I en signerad text på dagens ledarsida dansar jag på ett lite mer avspänt sätt kring frågan om planeringsläget i Umeå:

'Umeå: trähusrutin, tigerbalsam, tentaångest

Jag har ägnat lite tid på slutet åt att bläddra igenom VK:s nyhetssidor från de senaste åren. Umeå: man blir inte klok på den har staden. Var befinner den sig egentligen? De många projekten, den kaxiga attityden, de ständiga grälen, de otaliga varningssignalerna, de kittlande förutsättningarna; självförtroendet och tvivlet.

Jag har en känsla av att staden längst inne bakom sin kluriga älvblick, sin avmätta trähusrutin, sin tigerbalsamdoftande växtvärk, sitt duktigt redogörande akademikertugg, sin smånervösa tentaångestjargong, sin förutsägbara Coop Forum och Ica Maxi-rationalitet, sitt ekelöfska - "den är skygg som vill vara en annan, den är skygg som vill vara allt" - kulturhuvudstadsgrubbel, håller andan i väntan på något slags förlösande besked.
Umeå står lite grand i anspänd stiltje somhockeylaget som väntar på domarens besked efter konsultationer med målkameran: en milimeter från succé, en milimeter från antiklimax. Staden tar en slurk vatten. Optimisterna vågar trots allt inte riktigt jubla, pessimisterna vågar trots allt inte riktigt lämna arenan.

Umeå står lite grand och svettas med krampaktiga kameraleenden dolda bakom nedböjda huvuden, som en av de sista körerna som väntar på besked om de gått vidare i Körslaget.
Det kan ha gått snett, det kan ha gått hem; väntar nya löpsedlar eller återvändo till anonymiteten? Räcker det till nästa omgång eller har staden nått sitt maximum och drömmer för att kompensera uteblivna resultat?

Ska man sammanfatta läget för en nyinflyttad, vill man med en svepande gest presentera utmaningar, möjligheter, besvikelser, orostecken och löften i den här stan som mycket mer cyniskt än T.S. Eliot visar varför april är grymmast av månaderna, rekommenderar jag en cykeltur från Strömpilen in mot stan.
På vägen passerar man platserna för några av de allra intressantaste, svåraste, känsligaste byggprojekten - beslutade och omdiskuterade, bostäder och infrastruktur. Man passerar universitet och sjukhuset. Man ser Staden mellan broarna skymta fram långt borta som en fortfarande dystert outnyttjad sträcka men också som en provocerande potential, man anar staden och det omgivande landskapet; så ska Umeå närmas.

Om tio år, samma cykeltur, projekten förverkligade eller slutgiltigt ratade: det kan ha blivit hur bra som helst, det kan ha gått snett för en generation framåt. Som Gandalf till Pippin på balkongen: "It´s the deep breath before the plunge".
En tennistränare sa till mig en gång: i jämna tie-break vinner den som vågar. Men det är lättare att vara modig om man har kapaciteten som krävs.'

Regeringens vårproposition är ämnet för vår huvudledare i dag.

Nu när VK har fräschat upp bloggsidan här på vk.se, solen långsamt, långsamt börjar värma och hälsan börjar återvända är det hög tid för mig att få lite fart på mitt bloggande igen.

När jag kollar på vad jag bloggat om den senaste tiden noterar jag att debatten i Stockholm om stadsmiljö och stadsutveckling varit ett återkommande tema. Det är inte för att jag identifierar mig med huvudstaden och känner mig träffad av frågeställningarna, utan för att jag känner till Stockholm väl och med det som utgångspunkt tycker att den debatten har många intressanta dimensioner som är relevanta för den liknande debatt som förs här i Umeå om stadens framtida utformning.

Och av någon anledning har jag väldigt svårt för deras argumentation som, i mina ögon, det är givetvis subjektivt, verkar närmast principiellt emot nya satsningar, alltid företräder försiktighetsprincipen och på något sätt vill frysa tiden även i städer som inte har några historiska eller estetiska skäl att vara så konserverande.
Dagens Nyheters huvudledare häromdagen är ett exempel på den attityd som jag visserligen känner väl från bekantskapskretsen - min linje i den här frågan översatt till Umeåförhållanden är inte så populär överallt, det är jag medveten om - men lika fullt har svårt att förstå. Jag delar i stort attityden i den här analysen av varför DN:s ledare känns snett ute.

Varje projekt är unikt med en rad komplexa frågeställningar, politiska kontexter och lokalhistoriska aspekter som gör att alla förenklingar faller. Men om man lyfter blicken verkar en sak stå klar: Det börjar dra ihop sig till vår tids stora debatt om vilka prioriteringar som ska styra stadsutveckling och stadsmiljö. Umeå kommer att vara en del av den. Jag hoppas att staden här blir en föregångare som vågar - när det gäller utformning och gestaltning vill säga, ekonomiskt ansvarstagande ska alltid vara en grundprincip - snarare än en överdrivet försiktig aktör.

Sundsvalls Tidning har en ledarkommentar om Lars Ohly med anledning av Ekots lördagsintervju.

Den här veckan var det Jonas Morians tur att kommentera några aktuella ämnen på ledarsidan under rubriken 'Veckan som gick'.

Han ställer också ett par relevanta frågor på sin blogg om pressombudsmannen Yrsa Stenius.

Vredens druvor är en fantastisk roman, en av de bästa jag läst - det är en sådan roman som gjorde ett sådant starkt intryck när jag läste den att jag inte vågat läsa om den av rädsla för att underkänna min egen värdering. John Steinbeck har även skrivit ett par ytterligare mästerverk.

Ändå ligger det något i vad Robert Gottlieb skriver i New York Review of Books: 'The extraordinary thing about John Steinbeck is how good he can be when so much of the time he's so bad.'

Om OS i Kina och dialogens svåra konst handlar min lördagskrönika den här veckan:

'OS i Kina och dialogens svåra konst

Om jag får välja bara en scen ur världsdramatiken blir det scenen i Friedrich Schillers Don Carlos när Markisen av Posa utropar:

"Giv oss tankefrihet!"

Den scenen kan inte iscensättas på ett regimtroget sätt i en diktatur; den bär frihetsropet inom sig.
Kan ett olympiskt spel, uppburet av ädla officiella avsikter, iscensättas på ett sätt som hjälper en brutal regim? OS i Kina är ett test inte bara för idrottsvärlden och det internationella politiska samfundet, utan också för OS-tanken i sig.
Utgången är oviss.

Några grundkonstateranden: Man kan inte först ge världens mest prestigefulla idrottsevenemang till en blodig diktatur på jakt efter propagandatriumfer och sedan - när övergreppen, censuren, förtrycket och lögnerna fortsätter att vara vardag - kräva en strikt åtskillnad mellan idrott och politik.

Man kan inte i ena sekunden tala om hur OS symboliserar fred och solidaritet mellan människor för att i nästa kräva frisedel från grundläggande ställningstaganden om mänskliga rättigheter. Då betyder orden skvatt intet. Då blir orden floskler för fina rum där välisolerade fönster bjuder gästerna noga utvalda vyer.
Föreställningen att det olympiska evenemanget ska glittra på en idrottens isolerade ö medan den omgivande brutala politiska repressionen fortgår i det tysta är svåruthärdlig.

Internationella olympiska kommittén IOK har försatt sig själv och hela idrottsvärlden i svåra bryderier genom att tilldela regimen i Peking spelen.
Man har medvetet kastat ut de olympiska ringarna i en politisk sörja; att det stänker tillbaka och rinner ner i skorna borde inte komma som någon överraskning.

Men med det sagt måste man också konstatera att beslutet att låta regimen i Peking arrangera OS är oåterkalleligt.

Spelen kommer att genomföras. Då är skälen för ett idrottsligt deltagande starkare än skälen för en idrottslig bojkott. Det är orimligt att enskilda idrottare - om de inte gör det av egen vilja eller i andra sammanhang gärna utnyttjar sin stjärnstatus för att agera politiskt - ska gå i spetsen för ett arbete som hör hemma på en hög politisk nivå: hos regeringar, organisationer, förbund och näringsliv.
Deltagarna bör ha stor frihet att genomföra tydliga, enskilda protester mot situationen i Kina. IOK har ett ansvar att garantera den friheten. Men i övrigt är det en rimlig hållning att betrakta den idrottsliga delen av OS i Kina som i första hand ett idrottsevenemang.

Den hållningen blir emellertid bara möjlig och moraliskt försvarbar om andra deltagare - politiker, näringsliv, journalister - ser till att veckorna av olympiska spel i andra sammanhang utnyttjas för att driva frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, sätta regimen under press, beröva den möjligheten att använda spelen som utgångspunkt för en politisk propagandaseger.

Utvecklingen i Kina det senaste decenniet är motsägelsefull. Handel och utbyte med omvärlden ger tydliga resultat. Det pågår en kraftig välståndsökning som kommer breda samhällslager till del. Levnadsstandarden har höjts dramatiskt för många kineser. Långsamt bidrar den häpnadsväckande tillväxten sannolikt även till ett öppnare och mer kritiskt politiskt klimat, inte minst i de större städerna. Utbytet på allt fler områden, kontakterna, resandet och omvärldens närvaro och dialog leder utvecklingen åt rätt håll.

Samtidigt är fattigdomen på landsbygden, och bland dem som jobbar under usla förhållanden i städerna, utbredd och djup. Protesterna mot orimliga förhållanden och korrumperade lokala partibossar blossar regelbundet upp till den grad att även partiets centrala ledning tvingats reagera med en blandning av lyhördhet och aggressiva motåtgärder.
Miljöförstöringen är svår att bedöma exakt till sin omfattning, men alla är överens om att den är fortsatt enorm och ett av de allvarligaste hoten mot Kinas utveckling. Och det politiska förtrycket består, uppblandat med obehaglig nationalism.

Mot den bakgrunden: Bara om omvärldens politiska aktörer tar sitt ansvar i kontakterna med diktaturen kan tävlingarna ges en anständig kontext fri från det värsta hyckleriet.
Det i sin tur kräver i grunden omvärldens närvaro i Kina under spelen. Men det kräver också en beredskap att agera på ett sätt som känns för regimen i Peking; en beredskap att låta krav följas av konsekvenser. Då kan hot om politiska bojkotter av exempelvis öppningsceremonin vara en viktig tänkbar påtryckningsmetod som inte bör uteslutas i förtid.

En dialog bakom slutna dörrar som är svalkande som en vift med solfjädern och som följs upp av uttalanden skräddarsydda för god stämning och gott affärsklimat är diktaturens dröm.

Dialog, utbyte, kontakter och handel är entydigt rätt väg att gå, men det kräver att dialogen är orädd, ärlig och tydlig; och att kritiken är öppen, frispråkig och obekväm när det gäller, att den goda stämningen inte görs till prioritet. Kinas regim måste känna allvaret i omvärldens protester.'

Jag har inte slutat blogga, men ihållande krasslighet gör tyvärr att aktiviteten på bloggen blir låg några dagar till, sedan lovar jag bättring.
På dagens ledarsida har jag en signerad text om att småföretagande och trygghet kommer att bli en hett debatt i svensk politik de kommande åren:

'Småföretagarna och trygghetssystemen

Småföretagandet och tryggheten ser ut att bli ett hett tema i svensk politik de kommande åren. Organisationer som Svenskt Näringsliv lyfter fram trygghetssystemens brister för företagare i nya rapporter, och partierna tävlar om att lova förslag på förändringar.
Maktskiftet har inneburit att företagsklimatet fått ökad prioritet i den förda politiken, men också att socialdemokraterna börjat rycka upp sig på ett område man ignorerat i åratal.

En kapplöpning om den bästa småföretagarpolitiken inför nästa val vore onekligen välkommen. Men det finns också skäl till viss skepsis. När socialdemokraterna talar om trygghet för företagare låter det ibland som om man vill stimulera ett bidragsberoende utanförskap för fler, snarare än utforma system som är anpassade till företagarnas behov som just företagare.

Och regeringen har visserligen genomfört angelägna reformer, men inte övertygat om att man vet vad man vill konkret för framtiden, inte heller när det gäller arbetsgivaravgifter och regelverk. En undersökning från Företagarna ger regeringen sjunkande förtroendesiffror. Det är bekymmersamt att alliansen inte har ett tydligare initiativ och en mer handlingskraftig framtoning på ett område man borde närma sig med mycket höga ambitioner.'

Som märks av tystnaden här på bloggen fortsätter jag att irra omkring i den eviga influensans dimmor; hälsan är usel för tillfället och allt går på yttersta lågvarv och utan några marginaler; och humöret är inte vad det borde vara. Så jag borde verkligen hålla mig borta från de stora principiella debatterna.

Men det finns vissa ämnen som kräver att det västerbottniska frisinnet snabbt och tydligt gör klart var det drar sin gräns; i den här frågan vågar jag dessutom lita på stöd även från den västerbottniska presssocialdemokratin.

För även de skarpaste analytikerna bland kollegorna kan ibland hamna oförsvarligt snett i vissa grundläggande värderingar. Den här debatten om semikolonets framtid är ett exempel; jag känner mig tvingad att rycka ut till försvar av ett av de ädlaste, traditionsrikaste, mest missförstådda och mest underskattade av våra skiljetecken; för dess framtid tar jag ställning utan att tveka.
Dess värde har ytterst med stämningen i en text, förfinad rytm och angenämn andning att göra.

Jag är dessutom, med stöd av auktoriteter, en varm anhängare av viss kreativ frihet när det gäller hur man använder skiljetecken överhuvudtaget (utan att slå över i Getrude Steinsk anarki); det bestämmer man i hög grad själv så länge som man rör sig inom den etablerade grammatikens ramar för begriplighet och logik, och så länge man kan motivera sitt val på ett medvetet sätt.

Jag retar mig på att Fredrik Reinfeldt fortsätter att växla mellan bra uttalanden och fega, inlindade luddiga formuleringar om demokrati och mänskliga rättigheter i Kina på ett sätt som bara måste glädja regimen i Peking.

Statsministern definitiva avfärdande av en svensk OS-bojkott, oavsett i vilken form, även om en sådan givetvis är föga trolig, följer ett mönster av hellre tona ned än tala klarspråk.
Möjligen borde man få förtroende för hans tal om unik dialog och framsteg, men för mig förutsätter strategin med dialog och diplomati ett visst mått av offentligt tryck - annars blir den bara bekväm och lätt att avfärda för förtryckarna.

I en ytterligare signerad kommentar på dagens ledarsida skriver jag några rader om Martin Luther King Jr:

'En hjältes sista tal

I helgen uppmärksammades 40-årsdagen av Martin Luther King Jr:s död. Ett av sina mest gripande tal, det han höll kvällen innan sin död i Memphis, Tennessee, hade han redan ställt in på grund av sjukdom, berättade en av Kings medarbetare i helgens Meet the Press på NBC. Men när King fick höra att Mason Temple var fullpackat med 11 000 åhörare ändrade han sig. Avslutningen blev berömd:

"Like anybody, I would like to live a long life. (...) But I´m not concerned about that now. I just want to do God´s will. And He´s allowed me to go up to the Mountain. And I´ve looked over. And I´ve seen the promised land. I may not get there with you. But I want you to know tonight, that we, as a people, will get to the promised land. And I´m happy tonight. I´m not worried about anything. I´m not fearing any man."

Kort därefter låg en av 1900-talets stora hjältar skjuten på balkongen till Lorraine Motel.'

I en signerad kommentar på dagens ledarsida skriver jag om Högskoleverkets kritik mot många av landets lärarutbildningar:

'Kritiserade lärarutbildningar

Den hårda kritik som riktas mot många av landets lärarutbildningar i Högskoleverkets utredningar har tydliga paralleller till den kritik som riktats mot svensk skolpolitik. För låga nivåer, för låga krav, en för negativ inställning till kunskap och bildning, ett förskingrat arv från en skolpolitik som länge bars upp över blockgränsen av liberaler och socialdemokrater tillsammans.
Högskoleverkets invänder den här gången framför allt mot dålig forskningsanknytning och svag undervisning i matematik. Att situationen sannolikt förbättrats på senare år - kritiken har ju funnits länge - säger något om problemens djup. Nu riskerar hela tio lärarutbildningar att mista sin examensrätt. Det är bra att kritiken återigen formaliseras och framförs utan omsvep. Det tycker givetvis även många av de lärare som framfört samma kritik mot både den havererade skolpolitik från tidigare mandatperioder som nu reformeras och mot lärarutbildningarnas ofta bristande kvalitet, oklara upplägg och märkliga attityder.
Läraryrket måste uppvärderas på flera sätt och nivåer. Det finns inga enkla lösningar på hur det ska göras; bakgrunden och vägarna till den engagerande och kreativa insatsen i klassrummen och i skolan ser och kan se olika ut.
Men en given förutsättning för ett uppvärderat läraryrke är att de befintliga lärarutbildningarna håller en kvalitet värd namnet och att de utbildningar som inte trots kritiken förmår eller av politiska skäl vill reformera sig tas ifrån examensrätten.'

I en signerad text på tisdagens ledarsida varnade jag för överdriven matnationalism:

"Det finns en matnationalism i debatten som varit påfrestande länge och som nu funnit sitt perfekta alibi i klimatengagemanget.
Många föräldrar, berättar VK på nyhetsplats i dag, hör av sig till skolorna och kräver svenska råvaror i skolmaten. Det finns givetvis ett stort antal argument för att korta transporter, göra rationella prioriteringar och stödja lokalproducerat. Så långt, inga skäl till alarm.
Men matnationalism, om den blir automatisk, oreflekterad och populistisk, är inte utan baksidor. Låt mig bara få föra det till protokollet för balansens skull.
Kampen för demokrati och sociala reformer i Sverige har djupa historiska kopplingar till krav på frihandel och sänkta tullar. Det är en logik och erfarenhet som inte kan viftas bort.
Svenska råvaror är ett slagord som antyder nationalitet som kvalitetsmärke: Sverige är inte mer självöverskattande än andra på den punkten, men lika fullt självöverskattande. Det visar hur svårt det är att hålla fler än en fråga levande åt gången. Nu är det klimathotet som gäller. Världsfattigdomen står inte längre så högt på agendan. Då värderas handel ner. Istället riskerar en självhushållningsromantik att smyga sig på.
Det vore att leda tanken fel i en klimatfråga som är komplex, full av målkonflikter och svåra avvägningar."

Den här veckan var det Miriam Nordfors tur att kommentera några aktuella händelser under rubriken Veckan som gick.

Sveriges Television och den regionala programproduktionen är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

'SVT irrar fortsatt omkring i fel labyrint

"Det finns", skriver Lars Gustafsson i en dikt, två slags labyrinter:

"Som hos Strindberg i Drömspelet: hur vi än rör oss kommer vi alltid tillbaka till samma plats, litet äldre, litet tröttare, rosorna i buketten har vissnat, officeren utanför teaterns sceningång ropar trosvisst: Victoria, Victoria! Upprepningen stänger. Det spelar ingen roll: hur vi än gör hamnar vi alltid i skolbänken.
Det andra är Borgeslabyrinten. Den förgrenar sig ständigt. Ett rum har nio dörrar, du väljer en. Den för till ett rum, underjordiskt, med nio dörrar. Varje steg gör en återkomst mer osannolik, universum expanderar oerhört, ingen återser någonsin sin mor (annat än som en vemodigt leende spegelbild). Den moderna fysiken är en borgeslabyrint. Den moderna politiken är en strindberglabyrint."

Den svenska debatten om public service är också en utpräglad Strindberglabyrint. Efter varje ny diskussionsvända, varje ny SVT-ledning, varje nytt försök att definiera public service-uppdraget kommer jakten på det förlösande ordet, den förlösande omorganisationen, den förlösande nyordningen tillbaka till ungefär samma plats, lite äldre, lite tröttare, rosorna i public service-tanken slokande.

Kanske är det också därför som det senaste sparpaketet från SVT-ledningens sida blandar det ekonomiskt nödvändiga med det ideologiskt vilsna. Förgäves söker man efter den övergripande strategi, den intellektuella ansats, för framtidens public service som skulle förklara eller motivera de föreslagna nedskärningarna på den regionala närvaron runt om i landet. SVT måste spara, men hur en besparing utformas säger lika mycket om prioriteringar och utgångspunkter som satsningar.

Ur ett Västerbottens- och Umeå-perspektiv är det förslagna åtgärdspaket rentav en vinst, då Umeå ser ut att bli en vinnare när resurserna koncentreras. Men principerna och instinkterna bakom besparingarna - alltså inte att det sparas, men hur de regionala neddragningarna motiveras - som får en del varningsklockor att ringa.

Lyssnar man på mediedebattörer i Stockholm får man ofta höra att produktionsorten inte är det viktiga, att den regionala förankringen och mångfalden av perspektiv inte har med var en produktion genomförs, utan med hur idé- och utvecklingsarbetet inför ett program i övrigt ser ut. Översatt: förlägg helst all produktion av allmän-tv till Stockholm och låt sedan redaktioner på andra orter ägna sig åt regionala teman och sedan komma med förslag och infall för företagets övriga produktion.

Det är naturligtvis nonsens. Var program produceras, planeras och genomförs är av avgörande betydelse - både på kort och lång sikt - för hur public service utvecklas. En dogmatisk koncentration till storstäderna skulle begränsa och fördumma på samma sätt som en regionalpolitiskt motiverad produktionspolicy där storstäderna diskrimineras skulle göra det.
Kvalitets- och mångfaldsperspektivet är hjärtat i public service-tanken.

Det är inte jobb, lokalpatriotism, existensen av ändamålsenliga byggnader eller nostalgi kring var sladdarna löper på golvet som motiverar en mångfald av produktionsorter inom Sveriges Televisions verksamhet, utan att den regionala närvarons betydelse för kvalitet och mångfald är så stor att SVT:s trovärdighet hänger på den. Koncentrationen riskerar att sänka nivån.

En annan ofta upprepad myt är att den regionala förankringen bara blir intressant när lokalt- och regionalt material ska produceras. Det vill säga: låt storstäderna sköta de stora frågorna och de allmängiltiga programmen, för det är vad storstäder intresserar sig för. Låt sedan de regionala redaktionerna och tv-husen ägna sig uteslutande åt det som sker i närområdet, för det får mindre städer och landsbygd att dansa hambo av glädje.

Arrogansen i den hållningen är en mil bred men millimetertunn i analysen. Och lite av den återfinns i motiveringarna av Sveriges Televisions nya sparpaket. Därför gäller det att se upp så att inte de här myterna accepteras som sanningar: för då hotas snart mer än bara tv-produktion.

Regionalt material av intresse bara för en regional publik är en viktig del av public service och kan vara utgångspunkt för några av de allra bästa tv-programmen.

Men även när rikspolitik, utrikespolitik, konsumentfrågor, nationellt kulturliv eller internationell vetenskapsdebatt ska diskuteras och analyseras är det lika angeläget att mångfald, också en regional mångfald, slår igenom: för att det höjer nivån och minskar risken för navelskåderi.

Public service håller på att gå vilse i fel labyrint, anförda av SVT-ledningar som hela tiden låter kompassnålen influeras av det mesta annat än vad ett modernt public service-uppdrag borde innebära. Vilket slöseri av en fortfarande lysande idé.
Det börjar bli synd om licensbetalarna.'

Det är inte lätt att veta vad Sveriges Television har för självbild alla gånger.

Ledningen har på senare tid spårat ur i patetiska försvar av ett förlegat licenssystem och satsat stort på självgod kritik av mångfalden på tv-marknaden med tongångar som känns åtminstone några decennier gamla och knappast lär få andra effekter än att företagets anseende sjunker.

Och Eva Hamiltons vurm i en intervju nyligen för melodifestivalen som en symbol för public service gör också att man funderar på om begreppet längre betyder något.

SVT har goda skäl till självkritik, och om licensbyråkrati, romantisering av gamla tiders monopol och melodifestivaljippo är väsentliga byggstenar i företagsledningen framtidskoncept står det illa till med public service.

Och därför är det svårt att veta vad det nya sparpaketet egentligen har för strategiska utgångspunkter, hur prioriteringarna på sikt ser ut, vilken självbild det är som styr.

Det vore synd, för public service kan långt bättre och borde ha långt högre ambitioner än det som kommit till uttryck i programsatsningar, uttalanden, kampanjer och opinionsbildning från SVT:s sida på slutet.

Ur ett lokalt och regionalt perspektiv är det givetvis glädjande att Umeå ser ut att bli en vinnare när resurserna utanför storstäderna dras ned och koncentreras. Det är positivt här.

Men principiellt har jag betänkligheter mot den typen av besparingar inom just public service överhuvudtaget.
Den regionala närvaron och förankringen runt om i landet är för mig en väsentlig del av public service-uppdraget, och den borde utvecklas, vässas, vara en prioritet.

Om den istället ska sparas in skulle man åtminstone önska att det ingick i en övergripande strategi, en bred plan, för framtidens public service som övertygade och motiverade en sådan besparing. På den lär vi dock få vänta.

OS i Kina och vad en dialog inte får utmynna i är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'OS i Kina får inte bli en uppvisning i politiskt hyckleri

I en av novellerna i Peter Hoegs "Berättelser om Natten" upptäcker en ung kvinna som står inför rätta att alla de agerande bortsett från henne själv är mekaniska dockor, uppdragna av nycklar på ryggarna. Hon lämnar rättssalen tillsammans med en man på åhörarplats, den enda levande i salen utöver henne själv.
De vandrar ut i en kort optimism som slutar när hon hittar även hans nyckelhål. Hon tittar tillbaka mot staden, "och ser att också den är kulisser, en stor själlös, mekanisk komplott, en förfalskning av fasader och bländverk."
Efter denna upptäckt går hon tillbaka till domstolen, in i en ny rättegång och låter sig dömas: "för det är bättre att delta i en automatisk ritual utan mening än att sväva i ett tomrum."

När man hör en del av omvärldens allra mest korrekta och passiva diplomatiska floskler inför sommarens OS i Kina är det lätt att börja undra var nyckelhålen sitter på dem som så gärna talar om dialog, men som aldrig tycks komma fram till de mest grundläggande frågorna om demokrati och mänskliga rättigheter.

Tyvärr har även Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt bidragit till att göra det formellt riktiga, men i praktiken sirligt innehållslösa uttalandet till en egen konstart.

I samband med att Kinas president Hu Jintao var på statsbesök i Sverige förra året sade Reinfeldt med obegriplig försiktighet att Sverige och Kina "möjligen inte har samma synpunkter" i frågan om mänskliga rättigheter men att han klargjort för Hu Jintao att Sverige "tycker väldigt mycket om mänskliga rättigheter".
Som om det handlade om att föredra jordgubbsglass framför blåbärsglass, lite tycke och smak, i sommarsolen.

Förhoppningsvis är Reinfeldt inte lika naiv i sina kommande uttalanden.
Kontakter och utbyten är ju ofta ett helt överlägset sätt att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Men om kritiken blir som ett knappt skönjbart pekfinger i en konstpaus mellan långa, varma hälsningsfraser och gräddiga affärer - fullständigt ofarlig och fjäderlätt att ignorera - då faller idén.

Det var bedrövligt att IOK gav OS-arrangemanget åt en diktatur. Och enligt en ny rapport från Amnesty har situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina bara blivit sämre inför OS. Nu måste omvärlden - politiker, idrottsorganisationer och andra aktörer - ta sitt ansvar och förhindra att OS-veckorna blir en tyst och pinsam propagandatriumf för regimen i Peking.'

Jag läste häromdagen att Stockholm, om det nu inte var ett aprilskämt, vill bli en kulturmetropol i klass med Berlin till 2030. Det låter som ett väldigt långt men förmodligen, med tanke på målsättningen, nödvändigt långt tidsperspektiv.

Det är intressant att följa debatten i Stockholm om stadsmiljö och arkitektur för tillfället. Den påminner i hög grad om den debatt som förs eller kan antas kommer att föras i Umeå under de kommande åren. Frågan om stadsbibliotekets framtid har debatterats häftigt den senaste tiden i Svenska Dagbladet.

Första arbetsdagen för min del inledes med en signerad text om försäljningen av Vin och Sprit:

'Framgång för den solidariska alkoholpolitiken

När Vin och Sprit bildades för över 90 år sedan var det som ett tidigt led i den restriktiva, solidariska alkoholpolitiken.
Den verksamhet som nu, 2008, i en både ekonomiskt och principiellt synnerligen lyckad affär säljs till franska Pernod Ricard har sedan länge kapat alla ideologiska band till sitt ursprung. För trovärdigheten i svensk alkoholpolitik, inte minst på EU-nivå, har den svenska statens giriga önskan att kränga alkohol utomlands i strid med officiella föresatser på hemmaplan varit en belastning.
Att Vin och Sprit säljs är därför en viktig alkoholpolitisk gärning som gör slut på ett långvarigt och hycklande statligt dubbelspel.

Att statlig spritlobbyism undergräver alkoholpolitiska målsättningar och principer må skaka om världsbilden för en del socialdemokrater som inte har koll på skillnaden mellan alkoholindustri och alkoholpolitik - se gårdagens debattartikel i VK av socialnämndens ordförande i Umeå Eva Andersson.
Men för Sveriges möjligheter att värna och stärka den solidariska alkoholpolitiken är försäljningen av Vin och Sprit av avgörande, positiv betydelse.'

Så, nu är jag försiktigt tillbaka i jobbtagen igen efter min semester som tyvärr avslutades med flera dagars sängliggande, influensa och hög feber.

Det är en seg influensa som verkar gilla att smyga sig tillbaka just när man trodde att den var över, men förhoppningsvis är det eftertexterna som rullar nu.

Jag har till stora delar kopplat bort det inrikespolitiska och det lokala nyhetsflödet under semestern, så det lär ta några dagar att få upp bloggtempot igen.
Men det viktigaste först: jag var inte så imponerad av Going Kronos vinst på V75 som många andra. Han krängde lite misstänkt när han skulle avgöra efter sin perfekta löpning, och i mina ögon har han fortfarande en hel del att bevisa när det gäller löpskallen. Gör han det kan det bli en stor säsong.

Härlige Commander Crowe däremot har väl inte så mycket att bevisa när det gäller kämpatakter, men han måste å andra sidan fortfarande visa att han kan matcha även den högsta eliten rent fartmässigt. Det är bara att hålla tummarna.

Jag tror för egen del att Simb Chaplin kan ta hem ett par av de allra största loppen under säsongen. Kom ihåg hur han utmanade Commander Crowe i Derbyt förra året.