LO, som i helgen samlas till kongress, skämmer ut sig med plumpa metoder. Inte för att någon lär vara direkt förvånad, men det smaklösa kampanjen förstärker intrycket att organisationens medlemsras är logiskt och välförtjänt.

Avlyssning och faran med en stat som vill avlyssning fler och mer är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

'Farligt när staten vill avlyssna fler och mer

"Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna."
Werner Aspenström, (ur Snölegend, 1949)

Det är något suspekt med ett land där fixeringen vid och tilltron till staten, är så stark att små reformer inom stabila försäkrings- och bidragssystem utlöser en bitvis hysterisk debatt, medan en omfattande inskränkning av den personliga integriteten genom vidsträckt, statlig avlyssning av kommunicerande medborgare noteras med liknöjd acceptans.
Om regeringen får som den vill och riksdagen om ett par veckor röstar som det finns anledning att befara kommer vi snart inte att kunna ringa ett samtal, skriva ett mejl eller skicka ett sms över Sveriges gränser utan att staten kan avlyssna innehållet.

Den vill, via försvarets radioanstalt FRA, ge sig själv tillgång till all sådan kommunikation, oavsett bakgrund och inblandade, och utan hänsyn till den personliga integriteten.
Var är den folkliga upprördheten, var är protesterna och demonstrationerna, var är de breda uppropen, var är mediernas ivriga och indignerade granskning? Det är häpnadsväckande tyst. Och det avslöjar att något håller på att gå snett i den svenska politiska debatten.

Avlyssningsförslagets anhängare framhåller att det bara handlar om ett tekniskt system som automatiskt söker efter vissa kodord förknippade med terrorism och hot mot landets säkerhet, ingenting annat, inga DDR-hörlurar.
Men alldeles bortsett från att avlyssningen endast skulle göra marginell nytta i kampen mot terrorismen - vilket är en tung, omedelbar invändning i sig - så är det är just den typen av principlös formalism som kan få de flesta bakåtsträvande statliga ingrepp att låta som en oproblematisk skänk från ovan.
För i själva verket innebär förslaget att en omfattande och principiellt omvälvande avlyssningsapparat dras igång som i förlängningen, i fel händer, vid missbruk eller missgrepp, är ett steg i riktning mot det fruktade storebrorssamhället.

Vissa former av övervakning kommer alltid att behövas om vi vill skydda oss mot brott och terrorism. Arbetsmetoder och tillvägagångssätt måste ständigt utvecklas för att demokratins och rättsstatens fiender ska kunna bekämpas effektivt på både kort och lång sikt. Demokratier får inte vara naiva inför den nya tidens terrorhot.

Men den avgörande frågan är inte om övervakning ska få ske överhuvudtaget, utan var gränsen dras mellan acceptabla och oacceptabla metoder. När övergår en insats till att i sig själv bli en kränkning av oskyldigas rättigheter?

För det yttersta syftet måste ju fortsatt vara att värna demokratin, rättsstaten och medborgarnas frihet. Om demokratier börjar tappa tron på sin förmåga att med bevarade grundprinciper stå emot angrepp mot det öppna, liberala samhället, då är vi illa ute.
Och där börjar problemen med det liggande FRA-förslaget. Det slår indirekt fast att principen om den enskildes rätt till personlig integritet och privatsfär ska prioriteras ned kraftigt till förmån för andra ambitioner. Det är ett i raden av exempel på hur gränserna förskjuts - åt fel håll.

De politiker som gör tummen upp för det liggande lagförslaget vädjar till oss alla att lita på staten, att inte vara så misstänksamma och att inte vara så känsliga. Bara de som har något att dölja - terroristerna - kommer att få problem, lyder det underförstådda argumentet. I övrigt kommer ingenting någonsin att gå snett eller kunna utnyttjas för andra syften än de avsedda, får vi oss försäkrat.
När man lyssnar till en del förklaringar av hur omringat systemet är av begränsningar och säkerhetsspärrar undrar man nästan vad det i så fall ska kunna nyttja till? Alla laglydiga, försöker de få oss att förstå, kan lugnt blotta sin privata kommunikation för avlyssningsapparaturen, trygga i förvisningen om att staten lovat att inte använda eller sprida uppgifter vidare.

Det är något obehagligt redan med en lagstiftning som kräver att man ska lita fullständigt på systemets pålitlighet och godhet, samtidigt som den vädjar till en odefinierad rädsla för yttre hot. Men, och framför allt, även om systemet skulle fungera har farliga gränser passerats när den typen av avlyssning får grönt ljus av lagstiftarna.

När blev engagemanget för den personliga integriteten så svagt att en bred opinion sluter upp bakom politisk övervakningsvurm? Har någonstans på vägen känslan för den enskilda medborgarens stolthet och värdighet luddats till av att så många indignerade utspel i debatten, och så mycket av mediernas journalistisk, sitter fast i en världsbild där det mesta kretsar kring vad det offentliga kan kräva eller kan avkrävas, kring kompensationstänkande och åtgärdstänkande?
Det mesta definieras och tolkas i vädjande relation till staten. Har sådana debatter, viktiga i och för sig, dövat den kritiska misstänksamheten och blivit så dominerande att vi inte längre känner igen en reaktionär lagstiftning ens när den återkommer upptinad och kladdig efter ett år i parlamentets frysbox?
Här har något gått snett. Överheten, undersåtligheten, följsamheten har, för att låna en formulering från Herbert Tingsten, blivit en smutsgrå dimma, i vilken samvetena kommer bort.'

Jag har ända sedan jag flyttade till Umeå förvånats lite över hur dålig koll en del ledande norrländska aktörer verkar ha på vidden av förakt som finns söderöver mot projekt som Botniabanan (i viss mån) och Norrbotniabanan (i synnerhet).

Det är därför jag hela tiden när jag kommenterar något kring Botniabanan betonar projektets ödeskaraktär för Norrland när det gäller möjligheten att få gehör för liknande, framtida investeringar av den storleksordningen. Blir Botniabanan inte en succé så är det kört för lång tid framåt.

Det här blogginlägget visar ganska väl hur snacket går på många håll i resten av landet, inte bara i Stockholm. Det är viktigt att de som jobbar för fortsatta investeringar i Norrland är medvetna om hur attityderna i verkligheten ser ut och inte låter sig vaggas till ro av artighetsfraser i officiella sammanhang.

Martin Ådahl skriver utmärkt i Fokus om debatten kring de papperslösa och vården, och om riksdagens beklagliga beslut i förra veckan.

I dagens huvudledare skriver vi om Vojmåns framtid under rubriken: 'Pengarna eller Vojmån?'.

Några har jag länkat till förut, några dyker upp då och då via bloggar eller dagstidningar, men det finns onekligen YouTube-klipp som får en att undra hur någon med den minsta känsla för god tv-underhållning kan tycka att politik är tråkigt:

Margaret Thatcher visar varför hon vann ett antal val.

Strax därefter avgående förbundskanslern Gerhard Schröder i den berömda Elefantrundan i tv-studion efter förbundsdagsvalet 2005 där den strax därefter tillträdande Angela Merkel ser ut som om hon inte tror sina öron.

Pierre Trudeau, en liberal legend i Kanada, går en match mot en reporter.

Joschka Fischer har svårt att minnas eller vill inte svara.

Carl Lidbom har definitivt ingen lust att svara.

Jeltsin får Clinton att gapskratta.

Willy Brandt tappar humöret.

Göran Persson får ordning på reportrarna.

Barack Obamas kampanj får det att svänga.

Letterman sammanfattar några höjdpunkter från George W Bushs presidenttid. Till Bushs stora fördel ska sägas att han har självdistans nog att kunna skratta med.

Sådana här metoder är ett obehagligt sätt att förgrova det politiska debattklimatet. Nu är det väl få som förväntar sig något bättre av LO ändå, men de gör onekligen sitt bästa för att sänka ett redan dåligt rykte.

Kulturskymning var ordet. Obligatorisk läsning när Wikner kåserar om en klassiker.

I dagens huvudledare skriver vi om den politiska situationen i Umeå med utågngspunkt i socialdemokraterna och alliansens budgetförslag:

'Alternativ för Umeå

Socialdemokraterna och allianspartierna samarbetar ofta i Umeå. Men det finns tydliga, viktiga skiljelinjer.

Självbelåtenhet, ovilja att erkänna problem och oförmåga att ta konstruktiv kritik är utmärkande för ett politiskt ledarskap som gått i stå.
Vilja att ta itu med missförhållanden, iver att förekomma stagnation och ork att ifrågasätta invanda föreställningar kännetecknar ett politiskt alternativ redo att ta över från de trötta och idélösa.
Den socialdemokratiska ledningen i Umeå har oroväckande drag av den förstnämnda oviljan att se problem. Alliansen i Umeå har lovande drag av den sistnämnda viljan att driva på för förändring. Det är en första slutsats man kan dra av de budgetförslag som lagts fram den senaste veckan.
När varningstecken kommer om att Umeå står inför svårigheter som skulle kunna göra de väldigt ambitiösa officiella tillväxtmålen orealistiska, eller när ifrågasättanden görs av de kommunala bolagskotterierna där ett litet, tajt gäng av makthavare styr och ställer, så reagerar den högsta socialdemokratiska ledningen med utbrott och glåpord. Slogan 'Vi vinner i Umeå', som säkert hade poänger när den skrevs, har blivit en stor öronpropp.
Därför är det tilltalande att alliansen i sina budgetresonemang har ett problemorienterat och framåtsyftande förhållningssätt - inte minst när det gäller företagsklimatet - där socialdemokraterna i debatten snarare lutar sig bekvämt tillbaka i vilstolen och beundrar sitt eget självporträtt.

Om alliansen förmår att kombinera kritiken av missförhållanden med en tro på långsiktiga, visionära målsättningar kan man gå nästa valrörelse till mötes med gott självförtroende.
Därmed inte sagt att skillnaderna mellan socialdemokraterna och alliansen i andra avseenden är jättestora. Det är de sällan mellan olika kommunala budgetalternativ. Även om exempelvis skattefrågan är en tydlig skiljelinje delar också socialdemokraterna och alliansen många utgångspunkter i frågor där blockgränsen snarare går på vänster sida om socialdemokratin.

I stora planeringsbeslut eller sättet att förhålla sig till den snåriga kommunala bolagssfären hör delar av alliansen vanligtvis till den styrande majoriteten. Socialdemokraterna och allianspartierna möts ofta i en ömsesidig pragmatism. När socialdemokratin klappar sig själv på ryggen är det även ett indirekt beröm åt alliansen, och när alliansen kräver nytänkande är det även en indirekt självkritik.
Det är ett förhållande som komplicerar alliansens oppositionsarbete och som socialdemokratins ledning utnyttjar skickligt. Alliansen söker efter balansen mellan å ena sidan fortsatt stort inflytande för att isolera vänsterpartierna, och å andra sidan nödvändiga krav på nytänkande i en kommun som annars hotar att stagnera. M, c, fp och kd känns mer som ett lag i dag än i början av mandatperioden. Det är bra, för när kommunens styrande parti som svar på varje kritik gastar 'vi vinner!' så att det slår lock för öronen, behövs ett tydligt, liberalt alternativ.'

I dag ska jag - förutom lite sommarfest på sonens dagis - läsa igenom socialdemokraternas respektive alliansens budgetförslag för Umeå. Det lär rendera i några artiklar och blogginlägg framöver. Utmaningen när man skriver om den typen av ämnen är förstås att hitta de viktigaste skiljelinjerna och de övergripande tendenserna, inte fastna i detaljer, samtidigt som det ibland kan vara detaljerna som avslöjar mest.

Beskedet att tyska SPD utmanar den sittande förbundspresidenten, kristdemokraten Horst Köhler, med en egen kandidat, är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Returmatch mellan Köhler och Schwan

Det var, skrev Der Spiegel i förra veckan om ett av Horst Köhlers många intetsägande uttalanden, "en formulering som hade fungerat redan i grottan på stenåldern och som fortfarande kommer att fungera när det verkliga rymdskeppet Enterprise korsar galaxerna."

Tysklands förbundspresident och statschef, kristdemokraten Horst Köhler, tidigare chef för den internationella valutafonden, är skicklig på plattityder som inte betyder något. Och i en tysk inrikespolitik där partilandskapet är stadd i rask förvandling och den stora regeringskoalitionen mellan kristdemokrater och socialdemokrater nu blott är en fasad bakom vilken intrigerna rasar, går det hem.

Han, som inte enbart men i huvudsak, har en representativ funktion, är Tysklands populäraste politiker. Därför var heller ingen förvånad när han i förra veckan meddelade att han ställer upp för omval nästa vår då förbundsförsamlingen - sammansatt av representanter från det nationella parlamentet och delstaterna - ska välja president på nytt.
2004 valdes Köhler med knapp majoritet av kristdemokratiska CDU/CSU och liberala FDP, under motstånd från socialdemokratiska SPD och de gröna som stödde SPD:s kandidat: statsvetaren och rektorn för Europa-Universitetet Viadrina i Frankfurt (Oder), Gesine Schwan. I förra veckan, lagom till Köhlers besked att han kandiderar för omval, dök Gesine Schwans namn plötsligt upp igen.

Presskonferensen där det blev officiellt påminde om scenen i Amadeus där kejsaren plonkar så gott han kan på Salieris lilla välkomstkomposition när Mozart virvlar in, tar över och med några spontana infall förvandlar det tungrott mediokra till upplyftande finess.
Schwan var i högform när hon i måndags på nytt presenterades som SPD:s kandidat till presidentposten. Och det var både goda och dåliga nyheter för den av risiga opinionssiffror hårt pressade partiledaren Kurt Beck, som stod bredvid henne på presskonferensen.

Med sitt framträdande påminde Gesine Schwan om att det i SPD trots allt fortfarande finns rester kvar av forna tiders självförtroende. Hon var klar, suverän och uppsluppen - egenskaper det krisdrabbade partiet är i skriande behov av. Beck var som vanligt, det vill säga ingen retorisk Fred Astaire direkt. Kontrasten var inte smickrande för Beck, som med stödet till Schwan åter kört över delar av sin partiledning i ett projekt med oviss utgång. Det är en chansning som kan sluta med både succé och fiasko.
Schwan kan bara bli vald om CSU åker på ett nederlag i höstens bayerska delstatsval, och CDU/CSU och FDP därmed förlorar sin majoritet i förbundsförsamlingen.
Schwan måste sedan få stöd inte bara av SPD och de gröna, utan också av vänsterpartiet Die Linke - samma parti som Kurt Beck svurit på att SPD inte ska ha något som helst samröre med.

Tysk inrikespolitik är inne i ett omvälvande skede. Partierna trevar sig fram. Returmatchen mellan Köhler och Schwan nästa vår är en förövning inför det förbundsdagsval några månader senare som lovar att bli dramatiskt.'

Nu har Der Spiegel även lagt ut en artikel på engelska om turerna i den tyska presidentfrågan. Jag har svårt nu på mornarna att välja om jag ska börja lyssna på de amerikanska nyhetsprogrammen om presidentvalet i USA eller de tyska om presidentfrågan i Tyskland.

Sören Wibes övergång till junilistan är ämnet för en kort signerad text av mig på dagens ledarsida. Wibes eget uttalande att han skulle vara Umeås första partiledare renderade snabba invändningar i går. Björn Kjellsson förklarar varför på sin blogg.

'Lite rörigt när Söre Wibe tar över i junilistan

Medlemskap i ett politiskt parti bör bygga på en grundläggande analys av och sympati för vad partiet gör och företräder. Den som säger sig älska sitt parti, påstår sig vara född in i ett parti eller tillskriver eller avkräver medlemmar en speciell lojalitet som går utöver personliga övertygelser har missat något väsentligt i demokratins väsen.
Samhället förändras, sakfrågor förändras, människor förändras, övertygelser förändras och partier förändras. I en demokrati är partibytare ett gott tecken.

När däremot Sören Wibe blir en av EU-kritiska junilistans partiledare inför nästa Europaparlamentsval, samtidigt som han försäkrar att han i själ och hjärta är socialdemokrat, blir det lite rörigt; kanske symboliskt för den typ av parti som junilistan är. Där samlar EU-kritiken personer med i övrigt starkt åtskilda uppfattningar. Partiets utgångspunkt är negativ, inte konstruktiv.

Wibe lyckas säkert locka en del socialdemokrater, för vilka EU är ett rött skynke, att rösta på junilistan. Men opinionen är mer EU-positiv i dag än 2004, och utgångsläget inför nästa Europaparlamentsval kommer förhoppningsvis att vara gynnsammare för dem som vill förbättra, inte blockera, EU-samarbetet.'

Ibland är det tröstande att läsa att man inte är ensam om att kämpa med bloggandet. Marta Axner fångar hur det känts även för mig under de sista månadernas ganska sparsamma bloggande. 'Det har varit ganska skönt utan. Men lite tråkigt också.'

Jag har dock nu definitivt bestämt mig för att satsa på ett treårsjubileum nästa år vad gäller bloggandet. Däremot behöver den här bloggen utvecklas på något sätt, precis som alla produkter och på samma sätt som VK:s ledarsida är i kontinuerlig förändring. Hur blir något att ägna sommaren åt att fundera kring.

Nu inleds presidentvalskampanjen på allvar - i Tyskland alltså. Men i själva verket handlar det mesta om nästa förbundsdagsval. SPD:s beslut att lansera en egen kandidat visar väl att man redan nu betraktar valrörelsen som varandes i full gång och att man prioriterar den framför samarbetet med CDU/CSU i den stora regeringskoalitionen.

Med tanke på vad jag bloggade om häromdagen är det kanske inte någon överraskning att jag även finner det här förslaget synnerligen illa genomtänkt.

Eskilstuna-Kurirens Alex Voronov är inne på samma linje i det här blogginlägget.

Miljöpartiets identitetskamp inför öppen ridå, nu senast på helgens partikongress, är intressant inte bara som ytterligare ett exempel på ett parti i långsam omvandling, utan framför allt för de förändringar i det stela svenska partilandskapet som går att ana på längre sikt.

Uppgörelserna mellan alliansen och miljöpartiet på flera viktiga områden har visat att ett sådant samarbete har betydligt större potential än en rödgrön koalition där alla tre partier ömsesidigt lockar fram varandras sämsta sidor och blockerar varandras bästa instinkter, och där miljöpartiet och vänsterpartiet knappt tål varandra.

Även om regeringsalternativen följer blockgränsen även inför nästa val kan mycket hända där som skapar nya förutsättningar och nya akuta problem. Både alliansen och miljöpartiet tjänar stort på att behålla ett hyfsat samtalsklimat och utveckla samarbetet med varandra i sakfrågor där socialdemokraterna och vänsterpartiet är för hopplöst bakåtsträvande till och med för miljöpartiet.

De gröna i Tyskland brottas lite med samma problem, men har hunnit längre i sin frigörelse: genom att som för några veckor sedan gå in i en delstatskoalition med kristdemokraterna i Hamburg håller man möjligheterna för samarbete i olika riktningar öppna och kan få ut betydligt mer av olika uppgörelser än man skulle få om man helt låste sig i en frasradikal vänstertillhörighet. Och kristdemokratiska CDU och liberala FDP skärper till sig på rätt sätt av att hålla kontakten till och tanken på ett samarbete med de gröna levande.

Miljöpartiet i Sverige vacklar fortfarande i sin självbild, men den övergripande tendensen är att man för det första håller på att skaffa sig ett allmänt mer regeringsdugligt program och för det andra börjar tröttna lite på den självvalda rollen som vänsterparti. Inte undra på att socialdemokraterna blir nervösa, börjar släppa på heliga principer om sitt eget minoritetsregerande och halvt erbjuda ministerposter för att locka miljöpartiet till rödgrön disciplin igen.

Om tio år kan det svenska partilandskapet se helt annorlunda ut.

Den stora frågan är givetvis inte om det funnits liv på Mars, utan när det etablerar sig där framöver, dvs: när landar de första människorna på planeten och när byggs den första permanenta stationen där?

Möjligen glömmer jag någon i sammanhanget, men man får väl gå tillbaka till 1996 och Cocktail Jet för att hitta en sådan 'svepa förbi dem över upploppet'-vinnare av Elitloppet som Exploit Caf i år. Vilken överlägsen acceleration; en mycket värdig vinnare. Man undrar lite med sådana franska hästar som imponerar så väldigt hur det kan komma sig att de inte har högre segerprocent och fler stora segrar i karriären som yngre? Exploit Caf är sju år, har gjort 85 starter och 'bara' vunnit 29 av dem. När man såg honom i går känns det märkligt att segerprocenten inte är högre.
Men både i svensk och fransk travsport finns den möjligheten för hästarna att växa och utvecklas som äldre, i högre grad än unghästdominerade USA.
Bästa svensken, nioåriga Red Chili Pirat är ju ett annat exempel på det. Även om han var bra redan som unghäst så var det först som äldre de stora framgångarna kom.

Miriam Nordfors kommenterar några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick' på dagens ledarsida. Det handlar bland annat om grundlagen, miljöpartiet och kårhusockupationen 1968.

Jag har inte hunnit Elitloppsblogga en endast rad hittills under veckan, men måste givetvis klämma ur mig något slags tips inför helgens drabbning. Så som bonus kommer här mina tips om vilka som går till final från de två Elitloppsförsöken.

Försök 1:

Exploit Caf: av loppen man sett med honom på tv att döma blir han svårslagen nästan oavsett löpning.

Going Kronos: stabil på en hög nivå, men jag är fortfarande tveksam på löpskallen. Jag blir glad om han visar att den tveksamheten är onödig, för sådana här glänsare vill man gärna se i vinnarcirkeln, men börjar det inte bli väl många slutstrider nu som han förlorat med någon halvlängd?

L´Amiral Mauzun: imponerade i fjol i Elitloppet och senast i Oslo. Behåller han formen kan han upprepa fjolårssegern.

Jocose: jag gillar båda Hultmans J-hästar, Jaded egentligen ännu mer än Jocose, men ingen av dem har levt upp till förväntningarna. Men om Jocose är så bra som Hultman påstår och som han ser ut att vara borde han ta sig till final här.


Försök 2:

Oiseau de Feux: inget originellt tips och mycket avgörs i starten. Från spets tror jag att han vinner, annars sårbar. Finalplats bör det dock bli oavsett löpning.

Plantagenet: gillade jag allt mer för varje start i fjol, jag tycker att han ser riktigt rejäl ut. Kanske inte slutsegrare i finalen, men det här försöket kan han vinna, och en finalplats borde han klara även från dödens.

Red Chili Pirat: ytterligare en favorit som jag håller lite extra på. Jag tror inte att han kan vinna försöket, men tredje-fjärdeplats borde han kunna nå med spårsnål resa.

Enough Talk: de åker väl knappast över om inte hästen är bra nog att segerstrida. Tar en finalplats på sin startsnabbhet, men vem vet: kanske är det en kanon som räcker även i finalen?

Mitt tips till slutsegrare i finalen: svårt, men Exploit Caf känns som ett logiskt tips, med L´Amiral Mauzun och Going Kronos som första utmanare (under förutsättning att Going Kronos har det där löphuvudet man inte sett så mycket av ännu) och Enough Talk som väldigt svårbedömd. Mina jätterysare är Jocose och Plantaganet.


I övrigt håller jag en tumme för Cooper Beach och Conrad Lugauer i Sweden Cup.

Nej, det blev ett kvällspass den här fredagen också. Men nu, strax efter tio, har jag satt punkt för min lördagskrönika, skickat den till plåt som de säger här på VK och ringt upp nattchefen för att, med dåligt samvete, varsko om att sidan nu är utkörd i sista minuten
(nåja, en liten stund till hade jag kunnat dröja, men ledarsidan är ju inte direkt den sida som bör vara sist färdig framåt natten i en dagstidning) Så här blev det hur som helst:

'1968 - när allt bubblade upp till ytan

I mina ögon - jag är född i mitten av 70-talet och har varken ett 68-förflutet eller ett 68-hat
att bearbeta - symboliserar turbulensen 1968 både en liberal frigörelse att njuta av och ett ideologiskt sammanbrott att bedrövas över.

För det fanns förstås ingen entydig eller sammanhängande 68-rörelse. Det fanns inte en tidsanda, utan tusen. Allt var inte som i myterna, allt handlade inte om politik och alla var inte vänster.

1968-vågen rymde hela skalan från en befriande individualism i vardagslivet över internationell solidaritet och förlösande kulturkreativitet till vanvettig förtryckarromantik; allt från demokratiserande nyfikenhet till brutaliserande kollektivism. Och 1968 uppstod inte ur tomma intet. Både det som frigjorde och det som fördummade hämtade inspiration från tidigare epoker.

Den liberala frigörelse som man även för svensk del kan förknippa med 1968 hade djupa rötter i folkbildningens, boklådornas, föreningsmötenas och studiecirklarnas folkrörelser. 1968 kulminerade en sekellång utveckling av demokratisering, höjd utbildningsnivå, individuell självmedvetenhet, ökad tolerans och nedbrutna hierarkier i attityden som jag gillar att sammanfatta med slagordet: alla kan.

När konservativa strukturer, normer och värderingar ifrågasattes på allvar öppnades också vägen för sociala reformer - kanske mest påtagligt på jämställdhets- och miljöområdet - som länge varit lösa framtidsdrömmar utan förankring i dagspolitiken. Och även om debattklimatet - vilket jag återkommer till - under trycket från den revolutionära hysterivänstern punktvis blev outhärdligt, innebar förändringarna mot slutet av 1960-talet framför allt att utrymmet för kritiska ifrågasättanden av auktoriteter, traditioner, pampar och konventioner blev större, att ett bredare samtal med fler deltagare stimulerades; synen på vetenskap och forskning moderniserades till fromma för kvaliteten; studenterna aktiverades; det fanns en grundläggande optimism i luften.

Dörrar och fönster slogs upp och världen strömmade in på ett sätt som både förutsattes av och i viss mån motsvarades av det som skedde efter andra världskriget när många svenskar störtade ut i Europa efter de instängda åren, eller när notiser om utlandet började nå en större publik i Sverige via dagstidningarna under 1800-talet och stimulerade unga generationer.
1968 utmanade inte bara traditioner, utan fullföljde dem också. Och frigörelsen för 40 år sedan är något vi fortfarande lever i genom större möjligheter för individer att kräva rättfärdig behandling, utmana normer, gå egna vägar och delta i samhällsdebatten på egna villkor.

Men: 1968 symboliserar också svarta, beklämmande kapitel i den långa historien av revolutionsromantiskt hat- omväxlande med fascistiska och kommunistiska utgångspunkter - mot demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhällen.

För det är lätt att glömma i dag, när många vältrar sig i en falsk välfärdsnostalgi, att en del av den politiska 1968-vänstern inte nog kunde ösa sina glåpord över de västliga demokratierna och det marknadsekonomiska välfärdssamhällets grundvalar. I valet mellan Erlanders och Ohlins socialliberalism i Sverige och Mao Tse-Tungs galna diktatur i Kina valde delar av vänstern att engagera sig för den senare, likgiltiga inför de kommunistiska folkmorden, förtrycket och hungerhelvetet. Det fördummade och förminskade även kulturdebatten. I en lidelsefull humanist som Eyvind Johnson såg man en förrädare; det är talande för vilka värderingar som fanns här och var.

Och en del sådana reflexer finns kvar än i dag när vänstern tittar ut i världen och söker vänner och fiender; fördömer bara någon västliga demokratier kan vederbörande ofta räkna med jubel eller ursäkter från den svenska vänstern. Fascinationen inför förtryckarnas frasradikalism är också ett arv från myllret av 68-rörelser.

Inrikespolitiskt lämnade 1968 inte bara en kulturell frigörelse och en reformanda efter sig, utan också socialistiska instinkter där ett företagarfientligt, toppstyrt och centraliserat högskattesamhälle blivit ett ideal för många, och där en asketisk konsumtionsskepsis förvirrar debatten än i dag. Av "alla kan" blev bitvis "ingen ska behöva kunna och ingen ska få chansen att bestämma själv". Det har begränsat medborgarnas egenmakt och förstört ett par decenniers skolpolitik. Först nu börjar vi långsamt ta oss ur den återvändsgränden.

Sammantaget finns det i mina ögon skäl att både högtidlighålla och kritiskt ifrågasätta 1968-mytologin. Där tumlar frigörelse och förtryckarvurm, individualism och kollektivism, nedbrutna hierarkier och stenhård kontroll, demokratisering och demokratihat, förlösande kreativitet och fördummande likriktning, gränslös tolerans och benhårda rättesnören.
Mellan sådana motstridiga ideal pågår fortfarande en dragkamp; 68-rörelserna rymde dem alla. Man gör alltid klokt i att lära både av framsteg och bakslag från turbulenta perioder i historien. 1968 var inte första gången, och lär inte bli sista gången, som allt bubblade upp till ytan samtidigt.
Äventyret fortsätter, och historien tar aldrig slut.'

Förslaget att obehöriga lärare inte ska få sätta betyg bygger på mossigt skråtänkande. Läraryrket måste uppvärderas, få bättre villkor och skyddas från lärarfientliga politiska infall; men läraryrket får inte stänga dörrarna om sig. Vägarna in till läraryrket måste tvärtom bli fler och mer flexibla för de mest engagerade och kompetenta krafterna. Många kommer att nå till läraryrket via lärarutbildningarna - som förhoppningsvis får ett lyft framöver - givetvis, men långtifrån alla. Jan Björklund har gjort det mesta rätt i skolpolitiken. På den här punkten har han och lärarfacken fel.

Problemet är inte i första hand att man tänker i behörighetstermer för att höja kvaliteten i undervisningen. Behörighetskriterierna skulle ju kunna göras väldigt breda och öppna för att möjliggöra många olika vägar till lärarrollen. Problemet är att man vill snäva in, byråkratisera och begränsa behörighetskriterierna på ett sätt som bara främjar en skråbildning.

Svenska Dagbladets politiske redaktör PJ Anders Linder kommenterar frågan bra på sin blogg.

Fredagmorgon för mig brukar betyda ett intensivt grubblande om vilket ämne min lördagskrönika ska handla om. Ska det vara dagsaktuellt eller mer tidlöst, ska det vara lokalt, regionalt, nationellt eller internationellt (ofta kan ämnen hamna i flera av de kategorierna), ska det knyta an till något som VK skrivit om på nyhetsplats eller ska jag sätta en egen dagordning, ska det vara personligt färgat eller bygga på strikt nyhetsvärdering?

Senare, när ett eller några ämnen utkristalliserat sig: vad behöver jag läsa in mig på under dagen, har jag skrivit om det tidigare, vad ska textens huvudbudskap eller kärnresonemang bestå i, ska stilen vara polemisk, resonerande eller poetisk, finns det någon tänkbar inledning eller avslutning på en sådan text som ger lyft åt ett av de aktuella ämnena, vad har krönikorna handlat om på slutet, vad har vi skrivit om på ledarplats i övrigt under veckan, ska jag ta en konkret sakfråga och veckla ut den till ett bredare, mer svepande resonemang eller göra ett svep över världen och koka ned svepet till ett väldigt konkret resonemang, ska formen vara konventionell eller experimenterande? Osv, osv.

För mig är det så: först när det klickar till på rätt sätt i hjärtat och magen inför tanken på en text, och en känsla av att texten ska bli rolig att skriva sprider sig - alternativt när timmen blivit så sen fram emot fredagkväll att rädslan för en tom sida i mogondagens tidning på grund av mina skrivproblem börjar övergå i panik - kan jag sätta igång en lördagskrönika.

Vanligen är det rädslan för deadline på sen fredageftermiddag som drar igång själva skrivandet, och punkt sätts sällan förrän framåt 21.00-22.00 - och ibland kan den paniken ge texterna liv och nerv - men ibland infinner sig den rätta känslan tidigt och lördagskrönikan tar form nästan av sig självt, vilket oftast tar sig uttryck i lite mer stringent, men kanske ibland också lite mer officiell, stil.

Ämnet för morgondagens krönika har jag inte bestämt ännu, det står mellan ett par olika kandidater. Jag önskar så att slippa en deadlinedans ikväll igen, men befarar att det kan bli svårt att komma igång. Förhoppningsvis får ni se hur det gick och vad det blev i morgondagens tidning och på morgondagens blogg.

Våra ledare i dag handlar om Anders Borgs försiktiga rörelser när det gäller Svenska spel, Sacos rapport om jämställdhet som presenterades i går och lokala socialdemokraterna som ger alliansens rätt i efterhand när det gäller hur målet om minskade barngrupper i förskolan ska nås.

Det är fortfarande lågsäsong här på bloggen när en del annat på jobbet tar tid, men i dessa open stretch-tider behöver tredje par invändigt inte vara en så dålig position att ha under mellanvarvet. Och snart ska jag vara tillbaka i normalt bloggtempo igen.

Ted Kennedys sjukdom har fått mycket uppmärksamhet de senaste dagarna. Den här artikeln i Newsweek ger en överblick över Kennedys roll och betydelse.

Utspelet i går från alliansen och miljöpartiet om förslag till grundlagsändringar är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'En författningspolitisk Greatest hits-platta
Det var som den klockrena, djärva Greatest hits-platta man drömt om efter många, långa år av obegripliga urval, hafsiga utgåvor och ängsliga kompromisser. Uppgörelse mellan alliansen och miljöpartiet i Grundlagsutredningen om gemensamma utgångspunkter för en reformerad svensk författning, som presenterades i går på DN-debatt, var uppfriskande.

Idel liberala listettor: Slopade spärrar för ett mer renodlat personval; skilda valdar för riksdags- och lokalval; stärkt lokalt självstyre; ny form för regeringsbildningen efter hållet val med tydligare riksdagskontroll; skärpt lagprövning genom någon form av nyinrättad författningsdomstol; bättre möjligheter till kommunala extraval, språklig översyn av grundlagen; och - nåja, det är alltid något spår som känns lite blekt och mindre eggande - fler inslag av folkomröstningar i den lokala demokratin.

Tillsammans skulle ett sådant reformpaket göra författningen mer tidsenlig, vitalisera demokratin, inte minst på den lokala och regionala nivån, tvinga partiväsendet att förändra sina arbetssätt och definiera om delar av politikerrollen, göra det lättare och attraktivare för fler att ta på sig politiskt engagemang under vissa perioder i livet, och profilera beslutsfattarna i den representativa demokratin både för att underlätta ansvarsutkrävandet och för att stärka den enskilda ledamotens ställning.
Att en rejäl majoritet i riksdagen är beredd att investera prestige för sådana reformer inför de breda förhandlingar som nu väntar är ett efterlängtat genombrott.

Att utspelet dessutom ytterligare framhäver potentialen i och möjligheterna till ett tätare samarbete mellan alliansen och miljöpartiet gör också att man gärna lägger på plattan en gång till.
Det är en kontakt som både alliansen och miljöpartiet har mycket att vinna på. Att socialdemokraterna - fast i sitt motstånd mot nästan varje vettig, genomgripande reformidé - reagerar med en blandning av konservatism och stingslighet är avslöjande.

Den konstitutionella debatten har varit eftersatt i Sverige. Det är därför lovvärt att alliansen och miljöpartiet lägger korten på borden, ifrågasätter gamla lösningar som fungerar illa och spelat ut sin roll och inte skyr att lyfta fram de förändringar som är nödvändiga för att ge demokratin ny energi. Swing it!'

I måndag träffade utbildningsminister Jan Björklund företrädare för oppositionen för att samtala om den framtida skolpolitiken och möjligheterna till breda uppgörelser. En bred uppgörelse om skolpolitiken vore onekligen bra och skulle ge skolan en välkommen och långsiktigt arbetsro, så att samtal förs är välkommet.

Men en uppgörelse är bara bra under förutsättning att innehållet bygger vidare på det reformarbete som inletts av den nya regeringen och de helt nödvändiga omprioriteringar som gjorts. Vill socialdemokraterna vara med i ett sådant arbete bör regeringen vara öppen för konstruktiva samtal och beredd att lyssna, vill socialdemokraterna däremot bromsa förändringstakten bara för att rädda de sämsta delarna av den tidigare socialdemokratiska regeringens överhuvudtaget ohållbara, misslyckade och impopulära skolpolitik finns det inget större skäl för Jan Björklund att ägna för mycket tid åt förhandlingarna.

Karl Rydå gör en liknande analys om frågan på Upsala Nya Tidnings ledarsida.

Ge inte upp nu, kära sommar

Det har varit riktigt kallt att cykla till och från jobbet de senaste dagarna. Men vi har ju trots allt klarat oss från ihållande snöfall. Som besvärjelse för att det ska förbli så inleder jag helgen med en naturbild till.

Papperslösas rätt till vård är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

'Även de papperslösa har rätt till vård

Eleanor Roosevelt:
"Do what you feel in your heart to be right - for you´ll be criticized anyway."

Orkar ni med lite skorpatorr idéhistoria inledningsvis? 1962 etablerade den amerikanske idéhistorikern Thomas Kuhn begreppet paradigmskifte i boken The Structure of Scientific Revolutions. Då syftade det, jag lånar Nationalencyklopedins definition, genomgripande förändringar av vetenskapliga grundantaganden, och var strikt kopplat till en akademisk kontext.
Sedan dess har nog snudd på alla universitetsstudenter som överhuvudtaget satt sin fot på ett seminarium fått en rejäl duvning i Kuhns teorier.
Med tiden har begreppet utvidgats från sin striktare vetenskapliga betydelse till att bli en allmängiltig beteckning på genomgripande förändringar överhuvudtaget av tidigare etablerade sanningar, principer eller grundantaganden.

Ett politiskt paradigmskifte behöver inte alltid presenteras med en ljudbang och en megabanderoll över tättbebyggt område. Ibland kan det smugglas förbi tidigare principiella och ideologiska gränsposteringar invirat i försåtligt lågmälda skrivningar och paragrafer; vidden av förändringen blir uppenbar först i efterhand.
Det lagförslag från regeringen gällande hälso- och sjukvård åt asylsökande som riksdagen ska ta ställning till på tisdag riskerar att bli ett sådant paradigmskifte i synen på människors lika värde i svensk lagstiftning. Det hela kan verka harmlöst vid en första anblick, men vid en närmare granskning blottas ett principiellt haveri.
Får förslaget stöd - moderaterna, socialdemokraterna och centerpartiet förväntas säga ja, vänsterpartiet och miljöpartiet säger nej, folkpartiets och kristdemokraternas hållning är vacklande - klubbas en formulering igenom som slår fast att papperslösa flyktingar som gömmer sig för att undvika beslut om avvisning eller utvisning inte ska ha samma rätt till vård som andra. Det är svårsmält.

Just rätten till sjukvård borde vara en grundprincip för ett humant samhälle, högt ovanför asylpolitikens problem i övrigt. Som journalisten Maciej Zaremba påpekat i ett par mycket förtjänstfulla DN-artiklar (11/5 och 15/5) innebär förslaget att principen om alla människors lika värde upphävs, att våld begås på vårdpersonalens yrkesetik, att de mest värnlösa drabbas och att Sverige drar vanära över sig.
De starka protesterna från sjukvårdens aktörer att förslaget strider mot hjärtat i vårdetiken borde också få varningsklockarna att ringa hos förespråkarna.
Problemet, som Zaremba och andra framhållit, är inte att lagen skulle förändra verkligheten för de papperslösa - den bekräftar bara hur det i väsentliga delar ser ut och till delar är reglerad via avtal - problemet är att en för samhället skamlig praxis framväxt ur missförhållanden, gråzoner, bristande resurser och misslyckad asylpolitik skulle få ett principiellt klartecken från lagboken. Även om de just de papperslösas situation enligt regeringen ska bli föremål för fortsatt behandling är skadan redan skedd i och med det framlagda förslaget. Några ekonomiska kostnader förknippade med en annan hållning skulle inte heller uppstå som förklarar det politiska agerandet.

Det finns ingenting som är lätt eller okomplicerat med flyktingmottagande, asylpolitik och integrationsarbete. Nästan allt är svårt, fullt av målkonflikter, av angelägenheter som skaver mot varandra, gråzoner utan klara regler. Inte heller hur man praktiskt ska gå tillväga när det gäller vården för papperslösa är givet.
Just därför är det så viktigt att åtminstone utgångspunkterna, de principiella ställningstagandena, är glasklara och bottnar i en demokratisk, humanistisk och liberal människo- och samhällssyn. Börjar vi i lagskrivningar överge en sådan grundläggande värdering som alla människors lika värde och rätt till vård, då gungar marken; då orkar den inte bära upp portalprinciper längre.

Ett av mina favoritcitat kommer från tv-serien Lilly Harpers dröm - om livet i en segregerad amerikansk sydstat i början av 1960-talet - där Lilly Harper i slutet av ett avsnitt säger något insiktsfullt: "Det som skrämmer oss är inte hur svaga vi kan vara, utan hur starka."
Det här är ett tillfälle när ett antal beslutsfattare borde veckla ut lagförslaget, ta ett djupt andetag och våga vara starka nog att erkänna: det här kan sluta illa, det här håller inte, det här måste göras om.

Eleanor Roosevelt:
When will our consciences grow so tender that we will act to prevent human misery rather than avenge it?''

Det är påtagligt om man följer demokraternas primärvalskampanj i amerikanska medier hur snabbt Hillary Clinton växlat över till ett nytt, mildare tonfall gentemot Barack Obama. Det antyder att hon insett att loppet är kört - och för både demokraterna som parti och Obama som kandidat är det goda nyheter. Även om kampanjen fortsätter i återstående delstater vore en snygg avslutning från Clintons sida mycket värd.

Att George W Bush nu inte heller längre kan hålla sig från lite valkamp tyder på att även republikanerna börjar bli otåliga att faktiskt få klarhet i vilken John McCains motståndare i höst blir. Och Obama är med på noterna.

Begravningsskandalen i Vännäs, eller snarare reaktionerna på den, monarkin och obegripliga aktivistprotester är ämnena i en signerad text av mig på dagens ledarsida.

'Mobbstämning, monarkiskepsis och obegripligheter

* Det är givetvis rätt och riktigt att den regelvidriga begravningshanteringen i Vännäs uppmärksammas, granskas och får konsekvenser för framtida rutiner och arbetssätt.
Ord och handling måste hänga ihop. Att frågan väcker känslor och att kyrkan ställs inför många kritiska reaktioner är naturligt med tanke på omständigheterna.
Men med det sagt är det något annat i den här frågan som oroar mig mer: den oförsonliga hätskhet, med fördömanden och hot, som riktas mot de inblandade. Det är som om händelsen ger fritt utlopp på sina håll för en mobbmentalitet där personer som begått fel - och här har fel begåtts - eller personer som är omdiskuterade i debatten, ska jagas och skymfas på ett sätt som i mina ögon har mycket lite med sansat ansvarsutkrävande, proportioner, perspektiv och kanske det där lilla ordet förlåtelse att göra.
Det mönstret av hetsstämning och oförsonlighet mot människor som står i centrum för något negativt eller kontroversiellt, återkommer alldeles för ofta, oavsett om det gäller idrott, politik eller allmänna händelser av det här slaget.
Den klandervärda kisthanteringen går att avslöja, rätta till och fås att upphöra. Människosynen och instinkterna bakom mobbmentaliteten däremot finns under ytan och bubblar, i väntan på nya ursäkter för att bryta fram. Det är oroväckande.

* Enligt en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av livsstilsmagasinet Queen som vk.se rapporterade om igår är det bara tre av tio norrlänningar som tror att Sverige har monarki om 100 år. Norrlänningarna är enligt undersökning minst positiva till monarkin av alla i Sverige. Det förtjänar onekligen en tummen upp.

* En aktivistgrupp hotar att blockera E4:an genom centrala Umeå. Det är svårt att ur ett miljöperspektiv se logiken bakom, eller känna sympati för, en sådan protest. Att på ett primitivt sätt jävlas med bilberoende människor i en Norrlandsregion är ett utmärkt sätt att sabotera arbetet med att skapa en engagerad och långsiktig opinion för klimat- och miljöansvar. Protesten är obegriplig i sak, om inte aktivisterna menar att en avfolkning av all stadsnära landsbygd vore något slags utopi att sträva efter. Aktivisterna vill få bilisterna att reflektera. Det vore bättre om aktivisterna reflekterade över sina egna metoder istället.'

I går handlade vår huvudledare om socialdemokraternas sökande efter en ny jobbpolitik. I dag skriver vi om försvaret.

En stolt dag för Norrland.

Nattens seger i West Virgina ändrar inte det faktum att Hillary Clinton - om inte något dramatiskt skulle hända med Barack Obamas kampanj - är chanslös att vinna demokraternas nominering. Det intressanta nu är alltså dels hur de återstående primärvalen påverkar Obamas möjligheter mot John McCain senare i höst, dels hur resultaten i de avslutande delstaterna påverkar Hillary Clintons möjligheter att erkänna sig besegrad på ett värdigt sätt och samtidigt bidra till enandet av sitt parti.

Michael Grunwald skriver i Time med frågan: Should Obama Worry About W.VA?

I Umeå har förstås debatten om kommunens nya fall på Svenskt Näringslivs ranking över de lokala företagsklimaten barkat i sedvanlig destruktiv riktning - och därmed illustrerat en av anledningarna till varför Umeå har problem
.
Därför kan det vara nyttigt att påminna om hur det går till i vinnarkommunerna. För attityder är viktiga: Skämmigt, lär Solnas kommunalråd ha sagt om förra årets andraplats på rankingen. Så reagerar man när insikterna om vilken inställning, självkritik och vilja att hela tiden bli bättre som krävs för framgång är lika stora som ambitionerna.

I år återtog Solna förstaplatsen.

I Umeå är reaktionen från högsta ort istället, som sagt, den här. Det gav i år plats 181.

Botniabanan är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida, med anledning av VK:s reportage på nyhetsplats i tidningen och på vk.se.

'Botniabanan anländer med både räls och drömmar

Botniabanan är som både ett hårt och ett mjukt paket samtidigt. Projektet får byggarbetsplats-stalkers och ingenjörsfreaks att tappa hakan och tindra med ögonen inför de många tekniska utmaningarna, och det får samhällsvetarnördar och nationalekonomer att slicka sig om munnen inför möjligheterna till studier av banans framtida effekter.
Botniabanan är otaliga broar, mäktiga tunnlar och miltals räls - fysiskt, konkret, handfast; traditionell infrastruktur som skär storskaligt genom landskapet.

Men Botniabanan är också en symbol för något större; för drömmar, förhoppningar, ambitioner om tillväxt, välstånd, överlevnad och miljösmarta framtidsperspektiv i en region och kulturbygd som står inför en av sina största utmaningar någonsin: att bevisa för det övriga, stundom djupt skeptiska, rentav ironiska, Sverige att miljarderna till Botniabanan var väl och rationellt investerade.

Uppritad på Sverigekartan ser Botniabanans fysiska sträckning rätt fjuttig ut. Upplevd i verkligheten och via maffiga foton ger den ett storslaget intryck. Men den fysiska dragningen är inte den viktigaste. Det är Botniabanans mentala spårkapacitet som är allra viktigast. Och då symboliserar Botniabanan nog i grunden för de flesta en unik norrländsk kraftsamling. Inte bara när det gäller de faktiska transporterna av människor och gods, utan när det gäller hur man ser på Norrlandskommunernas potential att växa tillsammans på en mängd olika områden.

Botniabanan är ett infrastrukturprojekt, viktigt i sig, men också ett tillfälle och en uppfordran långt bortom rälsljuden i skogarna, längs vattnen, över åkrarna och genom orterna. Nu gäller det att ta chansen, att skapa förutsättningar för livskvalitet, investeringar, entreprenörskap, breddad arbetsmarknad, högklassiga utbildningsmiljöer, rikt kulturliv och konkurrenskraftigt utbud i Botniabanans anda; allt det där som fyller och hör hemma i högtidstalen. Visar en framtida utvärdering att effekterna inte alls blivit de förväntade kommer fel krafter att få vattenmassor på sina kvarnar. Då är det kört för framtida satsningar i norra Sverige av det här slaget.

Så nu är det upp till bevis. För det som anländer till Umeå 2010 är inledningsvis det hårda paketet: rälsen ledd genom tunnlar och buren av broar. Det mjuka paketet, drömmarna om Botniaregionens framtid, måste vi ge innehåll och substans själva.'

Jag kallar den hopp mot blodröda horisonter

Häromkvällen stötte jag på en Umeå-profil som - mycket överraskande - uppmanade mig att fortsätta med travbloggandet. Undantaget några trogna läsarkommenterar är vederbörande rätt ensam om att uttrycka den åsikten, men möjligen finns en tyst opinion som önskar samma sak.

Nu har det inte blivit särskilt mycket vare sig trav- eller schack-bloggande på sistone. En av anledningarna syns på bilden ovan, jag har skaffat en ny hobby, att virka. En grytlapp (ovan), en halsduk, en mobiltelefonhållare, en pennväska och en basker har det blivit så här långt. Istället för att titta på V65/V75 och fundera kring travbloggande tittar jag alltså numera på V65/V75 och funderar kring fastmaska, halvstolpar, helstolpar, dubbelstolpar, luftmaska osv.

Vår huvudledare i dag handlar om Israels 60-årsdag och situationen i Mellanöstern.

Die Zeit har en längre artikel på temat som är värd att läsa. UNT har en huvudledare kring samma ämne.

Joe Klein i Time om Barack Obama.

När jag kom till jobbet i dag och berättade att jag sett snö möttes jag av tvivel. Nu virvlar den även här ute på Västerslätt utanför redaktionsfönstret. Det blir inga vårliga havsbilder på bloggen i dag, den saken är säker.

I går kväll var jag på ett möte och lyssnade till folkpartiets rättspolitiska talesman Cecilia Wigström som talade om regeringens handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor och om organiserad brottslighet.

Jag delar deras uppfattning som menar att det parti som förmår ta ett trovärdigt helhetsgrepp med liberala utgångspunkter i rättspolitiken kommer att mötas av stort gensvar. Kampen mot den grova, organiserade brottsligheten, upprustningen av polisen och rättsväsendet och arbetet med att återställa medborgarnas förtroende för rättsstaten även när det gäller utredningen av vardagsbrott är en större fråga än de politiska partierna länge förstod.
Att det håller på att förändras är välkommet.

Umeås fortsatta fall på Svenskt Näringslivs ranking över kommunernas företagsklimat är ämnet för vår huvudledare i dag. Det håller ju på att bli en fin liten ritual det här: det är inte första gången de senaste åren som sådana här jämförelser utlöser debatt; en nyttig debatt även om den politiska ledningen fortsätter inte verkar vilja erkänna varningstecknen. Min senaste krönika i ämnet var den här.

På dagens ledarsida testar vi på nytt momentet Pro/Kontra. Den här gången är ämnet uranbrytning i Sverige.

Ratan.

Och Ratan, häromveckan.

Norrmjöle

Havet lockar, så är det. Norrmjöle häromdagen.

Vår huvudledare i dag handlar om turismen som tillväxtmöjlighet.

Och så kommenterar Miriam Nordfors några aktuella ämnen under momentet 'Veckan som gick'.

I min lördagskrönika den här veckan retar jag upp mig lite på att akademiska meriter ofta används som skällsord i debatten när enskilda politiker måste bevisa sin folklighet, och tar parallellt upp en liberal hjälte från 1800-talet som drogs sig för att ta steget ut att bli politiker fullt ut. Jag experimenterar också lite med krönikeformen igen genom att låta de två spåren korsa varandra genom texten:

"Om Obama, bowling och en liberal hjälte

Medges, det var korkat att han ens gick med på att ta bowlingklotet i sin hand, om än bara för en kort, avslappnad sekund. Han visste väl rimligen att det inte skulle bli någon strike direkt.
Och det fanns ju tv-kameror där. Varje steg var bara en uppladdning bort från obarmhärtiga YouTube. Vissa beslut kan få de lojalaste pr-staber att gråta blod.
För mycket riktigt: likgiltigt hur många eleganta trepoängare han skyfflat in i basketkorgar runt om i amerikanska delstater sedan dess har Barack Obamas nybörjarsätt att rulla kloten ner i rännan en bowlingkväll i Pennsylvania inte slutat att småförfölja kampanjen: det var mumma för dem som ville anklaga honom för att vara en liberal universitetssnobb utan insikt om vanliga amerikaners liv och nöjen.

(Först: Det är väl inte så många som längre vet vem Johan Gabriel Richert (1784-1864) var. Den allmänna medvetenheten i Sverige om demokratins, rättsstatens och välståndets liberala ursprung och historia är inte särskilt stor. Men för den generation politiskt aktiva som förverkligade det demokratiska, rättsstatliga och socialreformatoriska genombrottet under decennierna kring förförra sekelskiftet var J.G. Richert enbeundrad föregångare.)

Sedan Obama dessutom sagt några ord på ett valmöte om bittra väljargrupper i Pennsylvania som klamrar sig fast vid vapen, religion och främlingsfientlighet, har han fått kämpa med ryktet om bristande folklighet. Hillary Clinton stoltserade snabbt med hur hon gillar jakt och öl. John McCain tog chansen att utmåla Obama som fördomsfull. Obama har tvingats försäkra att han gärna äter hamburgare.
Högt begåvade, briljanta och kvalificerade politiker i en förnedrande kamp om att vem som är mest folklig i sitt förhållande till vapen, öl, bowling och burgare; det har varit ett trist inslag i USA:s presidentvalskampanj den senaste månaden; som hade inte just en framtoning av utpräglad, lite demonstrativt antiintellektuell folklighet besegrat påstått torr akademisk elitism i de två senaste presidentvalen - med kända konsekvenser.

(Personen: Johan Gabriel Richert var en av 1800-talets mest framstående och inflytelserika liberaler. Han var som sin generations ledande jurist och drivande ledamot av Lagkommittén och senare Lagberedningen, djupt engagerad i arbetet för en humaniserad rättslagstiftning och en moderniserad civillagstiftning.
Han kämpade i upplysningens anda för en ny författning, mot ståndsriksdag, privilegievälde, korporationism och skråväsende. Richerts ord, skrev Karl Warburg i en biografi 1905, var för det liberala Sverige i generationer "ett högsta domstolsutslag rörande hvad som var rätt och klokt." .)

Skulle inte det här valet, efter åtta år med George w Bush, handla om kompetens och omdöme baserat på insikter? Här döljer sig en större debatt, relevant även för Sverige: vilka egenskaper vill vi egentligen att politiker ska ha?

(Gåtan: Varför blev Johan Gabriel Richert, en så betydande tänkare, inte också högt uppsatt politiker? Frågan har ställts många gånger. Richert tackade nej till rader av viktiga uppdrag, inklusive ministerposter, och han ogillade offentliga framträdanden. Karl Warburg antyder ett skäl till varför Richert in kom att spela "den ledande roll i vårt statslif, hvilken dock kunnat stå honom öppen": Han kan, menar Warburg, "nämligen icke alldeles frånkännas svagheten att icke vilja för ett viktigt syfte offra sitt oberoende eller, måhända, sin bekvämlighet." Redan på den tiden hade alltså det politiska engagemanget konsekvenser som inte alla ville utsätta sig för.)

För även i Sverige, rentav i långt högre grad, finns en olustig tendens att se med misstänksamhet på akademisk kompetens hos just politiska aktörer.
Att utbildning inte är den enda merit som ska räknas för personer med politiska ambitioner är givet, men borde den inte räknas högt i ett samhälle som månar om sitt välstånd? En akademiskt avancerad politiker måste ofta tvångsmässigt och på ett demonstrativt sätt bevisa sin folklighet och vardagsförankring. En politiker med annan bakgrund behöver däremot sällan försvara sin brist på akademisk kompetens eller leka folkliga charader offentligt för att visa att han eller hon är som andra. Vad säger det om debattens fotbad i jantelagen?

(Slutord: Under mina studier i historia skrev jag en magisteruppsats om Richerts och C.H. Anckarsvärds uppmärksammade manifest från 1830 för avskaffad ståndsriksdag. Jag funderade redan då på vad det kunde ha varit som gjorde att Richert inte tog steget fullt ut i "statslifet" och fulländade sin insats. Vad tänkte han på äldre dagar, när tiden började rinna ut? Varför tvekade han, i sin epok, inför politikerrollen? Ångrade han sig mot slutet, eller kände han lättnad?)

De politiska partiernas medlemsras har uppmärksammats återkommande under året. En del av problemet hänger samman med folkrörelsedemokratins ofrånkomliga omvandling när samhällsvanorna förändras. Folkrörelseforskaren Sven Lundkvist har i "Folkrörelserna i det svenska samhället 1850-1920" (1977) träffande beskrivit en rörelses utveckling i fyra faser: introduktion, tillväxt, mättnad och regression. I någon mån har de gamla partimodellerna nått den sista fasen och befinner sig i en trög övergång till något nytt. Men en del av problemet är också de krav som politikerrollen ställer i dag: uppoffrande insatser, offentlig stryktålighet och en förmåga att dygnets alla vakna timmar upprätthålla sprickfria fasader som inte ger Jante något läge att angripa. Vem väljer i framtiden frivilligt att utsätta sig för det?
Ibland önskar man att någon med en Al Pacinos karisma skulle ställa sig upp, höja rösten och ryta åt oss i medierna, de politiska partierna och väljarna:
"Be careful what kind of leaders you are producing here."

Det primitiva partipolitiserandet av Konstitutionsutskottet gör att det svårt att ta utskottet på något som helst allvar. Snart kommer det väl att vara en merit för politiker att ha blivit utfrågade där; en trist utveckling, men oundviklig om inte partierna börjar besinna sig.

Fredrik Reinfeldt lyckades hålla sig på rätt nivå.

När nu Barack Obama i princip säkrat demokraternas nominering lär den här frågan diskuteras några varv till. Hittills har jag inte hört någon framträdande bedömare som riktigt tror på den, med ett undantag: Carl Bernstein (en av Watergate-journalisterna, han som spelades av Dustin Hoffman) som i en panel hos Anderson Cooper 360 häromveckan inte uteslöt att Hillary Clinton skulle vara intresserad av vicepresidentposten.

Den här historien som VK rapporterade om på nyhetsplats i går och följer upp i dag - och som kommenteras ur ett annat perspektiv av bloggaren Johan Ingerö här - ger anledning till ett par reflektioner. Utan att spekulera i uppsåt och skeende bakom kulisserna kan man nyktert konstatera att det hela i sammanfattning och utifrån inte ser bra ut, och i en elak tolkning skulle kunna sägas passa alltför väl in i fördomarna som finns om hur politiska kotterier fungerar. De unga tar efter vanor hos de äldre.

Därmed inte sagt att det behöver vara så illa i det här fallet. Inflytelserika nätverk av det här slaget vars medlemmar redan i unga år samlas i organisationer som kan erbjuda makt och positioner och som senare når ledande roller på en rad områden i samhället är ett fenomen som återfinns överallt i historien. Ibland är världen i den mindre staden helt enkelt liten, så kan det vara här, och ibland görs den onödigt liten av tajta nätverk, så kan det också vara här. Att nätverken existerar i sig är oundvikligt, ibland problematiskt, ibland oproblematiskt, ibland nödvändigt, men alltid värt en kontinuerlig granskning och diskussion.

Huruvida det i det här fallet rör sig om slumpmässiga mönster omöjliga att undvika i en liten värld i en liten stad, ett naivt oförstående av vilket intryck det hela måste ge och vilka fördomar det hela måste stimulera när uppdrag delas ut inom en snäv parti- eller kårhuskrets eller oblyga tjänster och gentjänster i reglernas gråzon, är svårt att slå fast.

Men man kan konstatera att unga politiker, sannnolikt blivande ledande makthavare, borde ha skolning och medvetenhet nog för att i gränsfall och vid oklarheter sköta det formella handhavandet korrekt och disciplinerat, just för att undvika misstankar och kunna svara på berättigat undrande frågor om allt detta verkligen bara är en slump när stora summor och attraktiva uppdrag fördelas inom den lilla kretsen på formellt smålösa grunder.

När hanteringen blir för slapp och godtycklig har berörda organisationer misslyckats med eller prioriterat ned att skapa och upprätta ett hållbart formellt ramverk som garanterar att milsvida gråzoner inte kan uppstå.

En liten värld eller en värld som görs onödigt liten av tajta nätverk? Ofta kan det vara en kombination av båda, men balansgången är delikat. Just därför är det formella förfarandet så viktigt för trovärdigheten och möjligheten till bedömningar i efterhand. Sköts inte det inleds ett sluttande plan.

Ilmar Reepalus förslag om att elever ska betygsätta lärare sågas av mig i en signerad text på dagens ledarsida:

'Likt en redan besegrad och nedstörtad Balrog ur djupen i Sagan om Ringen verkar det komma tillbaka med en sista, överraskande eldsnara: flumtänkandet i svensk skolpolitik.
Förslaget, senast framfört av Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (s), att elever ska betygsätta sina lärare, och att de betygen ska ligga till grund för chefernas utvärdering av de enskilda lärarna, kanske rentav för lönesättningen, är ett uttryck för en ringaktning och en nedvärdering av en yrkeskår som tvärtom borde stärkas och upprättas.

Lärarna ska granskas som alla andra yrkesgrupper. Ett stolt, viktigt yrke ska också medföra krav på dess representanter.
Lärarutbildningarna har stora problem med kvalitet, inriktning och rykte.
En del skråtänkande inom lärarfacken kring behörighetsbegreppet kan med rätta ifrågasättas. Läraryrket måste få bättre villkor och bli en attraktivare karriärväg för unga, men också öppnas upp med fler ingångar för att det pedagogiska arbetet ska hålla högsta klass.

Men det finns ingen anledning att, i populistiska syften, ytterligare försämra lärarnas status genom att utsätta dem för en behandling som dels bygger på en vanföreställning om vad en skolan är för typ av arbetsplats och vilket förhållande som måste råda mellan lärare och elev, dels helt underminerar en viktig princip: att den pedagogiska kompetensen hos en lärare förtjänar att bedömas på samma professionella grunder som vägleder motsvarande utvärderingar i andra yrken.

Förslaget lär säkert få en del stöd, men måtte det inte sprida sig över landet. Vill man upprätta läraryrket är det helt fel väg att gå, och vill man inte upprätta läraryrket har man inte fattat vilka förändringar svensk skola behöver.'

Fredrik Tenfält skriver mycket bra i Göteborgs-Posten om otrevliga fördomar. Det är trist när normalt insiktsfulla skribenter utnyttjar en tragedi för grundlösa generaliseringar och stötande psykologiseringar.

Det var oundvikligt att Barack Obamas kampanj förr eller senare skulle drabbas av en utdragen krisperiod. Kanske kom den för hans del i precis rätt ögonblick: när debatten kring pastorn Jeremiah Wrights predikningar bröt ut hade Obama redan skaffat sig ett klart försprång över Hillary Clinton i antalet valda delegater, men hade samtidigt gott om tid att hantera krisen inför en eventuell duell med John McCain i det slutliga presidentvalet i höst.

När nu pastor Wright kommit tillbaka och tvingat Obama att ägna ytterligare en vecka åt att kommentera och till slut fördöma Wrights uttalanden och uppträdande prövas onekligen Obamas förmåga att hantera motvind. Det är möjligen inte hans bästa gren, men jag tycker att han har visat upp en djupare och på flera sätt intressantare sida som krishanterare under hård granskning än som popstjärna på stora möten i ett hav av välvilja. Helgens intervju i Meet the Press stärkte det intrycket.

Om det sedan räcker för att föra primärvalskampen till ett slut redan i de två kommande delstaterna är mer tveksamt, om än inte omöjligt. Hillary Clinton kan fortfarande med rätta hävda att Obama inte vunnit den där riktigt övertygande segern i ett jämnt primärval i en stor delstat som gör det entydigt att han är den starkaste kandidaten. Ett visst, svagt men ändå påtagligt tvivel kring hans förmåga att avögra kvarstår - och så länge det finns där lär de flesta superdelegater avvakta en tid till. Skulle Clinton vinna åtminstone i Indiana lär hon fortsätta hela vägen.

I kväll ska jag leda en debatt, eller snarare en samtalskväll, om ansvarsfull alkoholservering.

Vår krönikör från Pennsylvania, USA, Evastina Bender, skriver i dag om Clinton och Obama.

Debatten om antalet riksdagsledamöter bryter ut då och då, ofta i samband med något reportage om de folkvaldas bristande aktivitet. Enligt min mening vore det principiellt fel att minska antalet riksdagsledamöter, men samtidigt är det uppenbart att de politiska partierna måste skärpa till sig ordentligt och visa varför.

Riksdagen är inte i dag är vad den skulle kunna vara. Många riksdagsledamöter är passiva och anonyma (även om inte allt viktigt arbete är eller behöver vara utåtriktat), debatterna håller ofta en sömnig nivå, få ledamöter sticker ut som riktigt självständiga och drivna när det gäller att sätta och ändra en dagordning i debatten, och frånvaron av ett utvecklat personvalssystem bromsar en möjlig vitalisering.

Ändå vore det olyckligt om antalet riksdagsledamöter drogs ned.

Åke Wredén tog för några dagar sedan upp ett par av de viktigaste invändningarna i en krönika i Eskilstuna-Kuriren: förslagen bygger ofta på politikerförakt, en krympt riksdag skulle innebära att de folkvaldas ställning försvagades gentemot ämbetsmannakåren och att de mindre partierna skulle få svårigheter att upprätthålla ett kvalificerat arbete på fler än ett par utvalda områden.
Till det kommer också att förankringen och närvaron runt om i landet skulle försvagas och avståndet - det faktiska och det upplevda - till närmaste riksdagsledamot öka.

Umeå är ju som bekant inte ensam om att vilja bli kulturhuvudstad. Är vi hemmablinda eller realistiska när vi tillskriver Umeå goda chanser? Jag följer inte de andra kandidatstädernas diskussioner i detalj, men försöker hänga med hjälpligt. Min känsla, även om det är svårt att förutse vilka kriterier som blir utslagsgivande, är fortfarande att Umeå ligger relativt bra till och borde ha hyfsade chanser, men att mycket kommer att hänga på själva ansökningsproceduren och de intryck som görs där.

Upsala Nya Tidnings politiske chefredaktör Håkan Holmberg ägnade en krönika i veckan som gick åt några olika aspekter av Uppsalas ambitioner att bli kulturhuvudstad 2014.

Och socialdemokraten och tidigare finansministern Pär Nuder har uttalat sitt stöd för Gävles försök att vinna samma titel.

I veckans lördagskrönika filosoferar jag på nytt lite kring Umeå:

'Umebon existerar inte, tack och lov

Mälaren, säger pappan i Eyvind Johnsons roman "Krilon själv" när trillan går mot ångbåtsbryggan, är Sveriges hjärta. "Vi bor i ett hjärta. Låter det inte trevligt?"
Annelise Bödecker lär ha sagt, citatet återfinns nu på vykort i Berlin: "Berlinarna är ovänliga och hänsynslösa, buttra och rättshaveristiska, Berlin är bortstötande, högljutt, smutsigt och grått, byggarbetsplatser och igenkorkade gator var man går och står - men jag tycker synd om alla människor som inte får leva här!"
"En konstnär", menade Friedrich Nietzsche, "har inget hem i Europa förutom Paris."
"Oavsett var du sitter i New York", skriver E.B.White, "känner du vibrationerna från storslagna tider och framstående gärningar, från ovanliga människor, händelser och projekt."

Vilket citat borde man trycka upp på ett vykort från Umeå? Vad skulle en romangestalt lutad mot, låt säga, Gamla bron viska om sin stad i solnedgången?
Skulle hon knyta näven och utmana den, eller få något milt, försonande i blicken? Skulle drömmarna vandra snabbt över vattnet in mot staden, in i en fascinerande närvaro, eller sträva tillbaka längs älven mot inland och hembygd, eller jaga flygplanen som lyfter mot söder och storstad i uppbrott och bortlängtan?

Vad står Umeå för i de enskilda invånarnas ögon? Varför är man här, när och hur kom man hit och vilka känslor utlöser reflektionerna kring den egna närvaron? Existerar något som skulle kunna sammanfattas med etiketten Umebo? Eftersom mångfald är ett ideal att sträva efter är det förstås meningslöst att söka Svaret. Var och en har sitt eget svar. Men genom att fundera kring de många olika reaktioner, från ett myller av utgångspunkter, som frågorna stimulerar kan man inleda en diskussion om Umeås karaktär och prägel, kvaliteter och brister.

Här finns de gamla som minns Umeå som verklig småort före universitetets tid, och de infödda eller i unga år hitkomna som går mot pensionen efter ett arbetsliv under vilket Umeå vecklade ut blad efter blad i sin tillväxt. Här finns de infödda som nu i tonåren tackar någon för att de fick ha sin uppväxt här, eller förbannar ödet som gav dem Norrland överhuvudtaget.

Här finns de hitflyttade från Norrbotten, från inlandet och från Skellefteå som kanske, man snappar upp det då och då, njuter av att faktiskt kunna vara sig själva i ett slags Norrlandsmetropol där det är lite friare, lite öppnare, liter mer eggande att vara, än på andra håll.
Här finns de som skulle flytta hem till den idylliska mindre ursprungsorten direkt om det bara fanns samma jobb och framtidsutsikter där. Här finns de som kommit hit från södra Sverige och inte vet riktigt vad de ska tycka. Här finns de som kommit från andra delar av världen, frivilligt eller på flykt, och som eggas av eller brottas med livets kastvindar beroende på öde.
Här finns studenterna som hoppas kunna hitta jobb, utkomst och möjlighet att stanna efter studierna i en stad de gillar, och studenterna som vill dra söderut bort från en stad de inte tål, så snart de får en chans.
Här finns kulturfolket som är stolta över det som finns och tillkommer och kulturfolket som är frustrerade över det som saknas eller försvunnit. Här finns akademikerna som hittat rätt och finansiering för stora projekt och akademikerna som hamnat avsides och kämpar med de små medlen bakom den flotta universitetsfasaden.

Här finns småföretagare som blomstrar, småföretagare som kämpar, och småföretagare som tvingas ge upp. Här finns offentliganställda som känner slitet och mödan men inte syftet och erkänslan, och offentliganställda som är relativt nöjda och tillfreds över att få jobba här och inte på en annan ort. Här finns de som bor centralt och de som lever i skärgårdsmiljö. Här finns de som lever på landet eller längtar till landet. Här finns de som tar cykeln i snöstorm och de som tar bilen i alla väder. Här finns de som gillar gallerior och de som hatar gallerior. Här finns naturpoeterna och asfaltsromantikerna.

Charmen med en riktig storstad är ju ofta att den upplöser de flesta identiteter i en gryta av oslagbar mångfald och tolerans; man blänger inte, få bekymrar sig om att leta etiketter att klistra på människorna runt omkring.
Det är en vanlig lovsång till Umeå, att här finns en del av metropolens obekymrade, toleranta öppenhet. Jag hör själv till dem som brukar se det som en väsentlig ingrediens i Umeås potential att växa ytterligare. Här känns den ständigt föränderliga världen mer som en självklarhet än ett hot.

Men det är också en vanlig kritik mot Umeå, att talet om den storstadsliknande öppenheten är en myt, en besvärjelse som utvecklingen de närmaste åren kommer att avslöja när ambitioner och mål inte längre förverkligas och uppnås som förr.
När någon i framtiden skriver den stora romanen om Umeå dessa förändringens år och låter en gestalt stå och spana in mot staden i solnedgången, är det därför förhoppningsvis inte någon symbol för Umebon som viskar sitt omdöme - vilket det än blir. Den typiska umebon är omöjlig att definiera. Den typiska umebon existerar inte. Och det är kanske det allra finaste omdöme man kan ge kulturhuvudstadskandidaten.'

I fredagens huvudledare skrev vi om arbetskraftsinvandring.