Det är onekligen svårt att inte göra den här reflektionen när man noterar dagens Ekonyheter om statistiken kring utanförskapet.

Och för att ingen ska missa det: travhelger (Dandie Palema såg bättre ut i lördags än vid senaste V75-segern) och Wimbledon (Nadal har varit ruskigt imponerande så här långt, Federer måste ha ett starkt psyke om det ska kunna bli en sjätte grön triumf i följd för hans del) är inte det enda som kan avhjälpa eventuell fotbolls-EM-abstinens, utan också den prestigefyllda schackturneringen i Dortmund. Startfältet är väl så där i mina ögon, det fattas en hel del av de mest spännande namnen i världseliten.

Jag är lite ytligt svag för personfixerade spekulationer av det här slaget. Barack Obama var onekligen övertydlig vid sitt valmöte med Hillary Clinton häromdagen när han uttryckligen lovordade även Bill Clinton. Frågan är alltså om det räcker för försoning...

Alex Voronov kommentar på Eskilstuna-Kurirens ledarblogg vad ett politiskt löfte egentligen är, med anledning av den här uppmärksammade undersökningen.

Vår huvudledare i dag handlar om vikten av utbildning för jobb. Och under rubriken 'Veckan som gick' kommenterar Jenny Wahren några aktuella ämnen. Det handlar bland annat om kd, om Ylva Johansson och amerikanska presidentvalet.

Som jag antyder i min lördagslista på dagens ledarsida om kulturshopping i Berlin ägnade jag en inte oväsentlig del av min semestervecka där åt att plöja fotbollsskriverier, vid sidan förstås om att ta promenader på gröna gator (vi bodde i Fridenau) där många bilar for omkring med dubbla flaggvimplar: den tyska på ena sidan och den turkiska på den andra,
att sitta på caféer och betrakta vimlet (jag gillar Potsdamer Platz vilket närstående och bekanta har svårt att förstå, men jag kan inte hjälpa det...),
att virka för glatta livet (min nya hobby, tidigare redovisad här på bloggen)
och att läsa om Schiller i Rüdiger Safranskis synnerligen välskrivna 'Schiller oder Die Erfindung des Deutschen Idealismus' och läsa Klaus Manns roman om Tjajkovskij - 'Symphonie Pathetique' .

Men fotboll alltså: Kicker, Tagesspiegel, Taz och Süddeutsche Zeitung var huvudkällorna, och jag får väl bekänna att det inte vara ledarsidorna, utan sportsidorna som jag bläddrade fram först i de tre sistnämnda. Så det är bara att erkänna, under ett internationellt mästerskap kan jag hänga med i vilken fotbollskonversation som helst, vilket känns bra för en med ursprung som sportfåne och kalenderbitare.

Men mellan mästerskapen är mitt fotbollsintresse begränsat till en titt i de aktuella tabellerna då och då. Då har jag, vid sidan av trav och schack, bättre koll på vad som händer på tennistourerna, just nu Wimbledon. På den punkten verkar jag vara i gott liberalt sällskap.

En för den här vändan avslutande reflektion kring FRA-debatten, regeringen och allianspartierna är ämnet för min lördagskrönika den här veckan. För ovanlighetens skull ska jag här på nätet bjuda på en lite längre version av texten än den som överlevde senkvällens nedkortningar till papperstidningen:

'Alliansen måste hitta sin själ och ryggrad

Vår bransch är en förtroendebransch, har Fredrik Reinfeldt sagt. Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund instämmer säkert.
Det gör ont när förtroenden brister.

Regeringen hade kunnat gå till sommarvila och halvtidspaus med ett mycket gott betyg. Alliansen har åstadkommit viktiga förändringar och genomfört angelägna reformer. Arbetslinjen präglar åter synen på sambandet mellan tillväxt och välfärd, jobb och trygghet. Utanförskapets problematik har äntligen uppmärksammats, efter år av likgiltighet. Skolpolitiken har befriats från ett antal vanföreställningar som varit förhärskande. En positiv inställning till valfrihet och entreprenörskap inom välfärdssektorn har ersatt den gamla vurmen för överhet och dirigism.
Regeringen har också konsekvent hållit en del vallöften kopplade till de nya moderaterna även när det retat upp både gammelkonservativa och nyliberaler på en och samma gång.
Och även om det inte känns som om regeringen nått tillräckligt långt med arbetet att förbättra småföretagarklimatet har alliansens valseger åtminstone förskjutit debatten i rätt riktning och tvingat även patriarkalt industribjässefixerade socialdemokrater att, ovant men dock, börja betrakta småföretagare som något nödvändigt gott istället för något nödvändigt ont.

Går man igenom område för område är det sammantaget inget dåligt facit för en regering som redan från början brottats med dåliga opinionssiffror och ett kvardröjande socialdemokratiskt problemformuleringsprivilegium i mycket av den nationella nyhetsrapporteringen.
Men så kom FRA-frågan.
Och det gör ont när förtroenden brister.

Det finns en sorts politiker som ser förtroende som något makthavare har rätt att avkräva undersåtarna: partimedlemmar, väljare, medborgare och medier.
Rätten att berätta hur det ligger till ser de som beslutsfattarens eget privilegium. Ifrågasättanden uppfattar de som förolämpningar, då blir de stingsliga och tjuriga, suckar över det bittra ödet att vara ensamma med tillräcklig information och insikt nog att förstå varför saker och ting måste gå till på vissa sätt och inte andra. Det är en stil som samlar ja-sägare, passiva beundrare och medhängare kring sig.

En annan sorts politiker inser att förtroende från omgivningen, väljarna och de egna anhängarna, är något en makthavare kontinuerligt måste vinna, förtjäna och vårda. Det kan ske genom tydliga, raka, tidigt lämnade besked i intensiv men öppen debatt eller genom resonerande lyhördhet - men grundattityden är klar: makthavaren söker ett förtroende, beordrar det inte. Det är en stil som lockar kreativa, fritänkande och självständiga aktörer till sig, och breddar meningsutbytet.

En förhoppning många hade när alliansen tog över regeringsinnehavet från socialdemokraterna var att den förstnämnda sortens politiska ledare nu skulle ersättas av den sistnämnda. Så verkar det inte bli.

Man kan bocka av punkt efter punkt i ett valmanifest, skrida till det politiska verket med vinkelhake och måttstock för att inte en flisa ska bli fel. Men, som FRA-fiaskot visade: det räcker inte. Ingen mandatperiod kan planeras fullt ut i förväg. Nya frågor dyker alltid upp för vilka en regering inte fått något konkret mandat, bara ett förtroende att agera utifrån kända ideologiska utgångspunkter.
Det är ofta de ögonblicken som allra tydligast avslöjar en regerings instinkter. Och vems instinkt man litar mest på i sådana lägen kan vara en väsentlig del av väljarnas beslutsunderlag.
Vill man förstå besvikelsen som nu riktas mot alliansens ledningar måste man se hela FRA-hanteringen utifrån det perspektivet: när temperaturen steg, när regeringspartiernas instinkter ställdes på prov, gick det åt skogen.

Problemet för allianspartierna är inte ilskan för stunden, den upprörda stämningen över ett svek i en enskild sakfråga. De som påpekar att FRA-frågan inte väckt någon bred folklig opinion, trots den väldiga debatten, har förstås rätt. Och socialdemokraternas trovärdighet i frågor om den personliga integriteten är även fortsatt lägre än alliansens.

Problemet är snarare långsiktigt och handlar om den likgiltighet, den lätta axelryckning, inför alliansens fortsatta öde som riskerar att breda ut sig bland dem som tidigare - av olika skäl och trots ibland ganska åtskilda utgångspunkter - varmt hälsade maktskiftet 2006. En hel del av dem som bildade opinion för alliansen i förra valrörelsen har sannolikt tappat lusten eller drabbats av allvarligt tvivel inför åsynen av de desperata partipiskorna. Så går energi och representanter ute i samhället förlorade för alliansen. Det borde göra partistrategerna sömnlösa av oro.

Den torra, instrumentalistiska, reinfeldtska synen på politiskt ledarskap är inte fel, men för begränsad. En regering och en allians måste stå för något djupare än bara det som går att uttrycka i departementsprosa, bottna i en övertygelse som är bredare och mer sammanhängande än enskilda lagförslag. Någonstans måste ett hjärta bulta.

En regering måste ibland svettas av iver och otålighet att förändra och gestalta så snabbt som möjligt, nästan snubbla på orden i viljan att övertyga, ha förmåga att både bli röd om kinderna av vrede och skratta med hela ansiktet, men också ha närvaro nog att när det krävs sträcka ut en näve till ursäkt och medgivande av egna misstag då den hamnat snett och fått berättigat kritik.
En regering måste ha ryggrad och själ, instinkter och idealism, hetta och humor, som gör att den känns närvarande, levande och relevant. Inget av det där gick att skåda i alliansens FRA-hantering. Hade det funnits hade FRA-fiaskot varit otänkbart. Då hade förslaget aldrig kommit i närheten av att bli lag.

Jag vågar påstå att inte bara liberala opinionsbildare runt om i landet, inte bara ungdomsförbund och fritänkare, utan även många av medlemmarna inom allianspartierna - exempelvis här i Västerbotten - skakar på huvudet åt det sätt på vilket regeringen uppträtt i FRA-frågan.
Och det kan till slut vara de liberala partiernas räddning; om länsförbund och lokalavdelningar som fått nog faktiskt säger det högt, visar vägen i nomineringar, inbjudningar, remissvar och debattutspel inför nästa val, och gör glasklart att nästa gång råder inget tvivel - då står deras kandidater upp för grundläggande liberala principer, likgiltigt vad de centrala partipiskorna får för sig. Förtroenden kan återvinnas och lagar kan rivas upp. Men för alliansens del måste omprövningen inledas omedelbart och underifrån, om inte det övriga reformarbetet ska äventyras.'

Många tror att man som politisk debattör med tydligt redovisade ideologiska utgångspunkter automatiskt önskar att det ska gå dåligt för partier som arbetar i andra traditioner. Det stämmer förstås inte.

Att det finns vitala och genomtänkta politiska alternativ som kan föra en debatt, utbyta åsikter utifrån sina olika perspektiv och ge väljarna reella möjligheter att välja mellan olika program och prioriteringar är centralt i en demokrati. Och man kan ha sympatier och respekt även för partier i vilkas profilfrågor man ofta intar en annan ståndpunkt.

Därför har jag aldrig riktigt förstått de liberaler som beklagar kristdemokraternas existens. Givetvis borde det finnas utrymme och möjligheter för ett värdekonservativt parti som betonar etik och moral i svensk politik att lyckas bättre än vad kd gör för tillfället.

Problemet med kd är ju inte betoningen av etik, moral, familj och äktenskap - det må ju ett parti kunna profilera sig på utan att det är någon skandal - utan att partiet helt i onödan sitter fast i gamla låsningar och stereotyper, som nu i äktenskapsfrågan där man istället för att försvara äktenskapet och familjen, likgiltigt människors kön och sexuella läggningar, motarbetar vissa, utpekade grupper utifrån gamla fördomar. Det är en historisk miss.

Kristdemokraterna skulle kunna bli ett mycket mer spännande och mindre utskällt värdekonservativt parti i det svenska partilandskapet om man vågade befria sig från sådana låsningar en gång för alla, om man öppnade sig på vid gavel. Visst, det skulle säkert kosta en hel del internt på kort sikt. Men på lång sikt skulle det bredda partiets rekryteringsbas väsentligt.

För även om jag inte är någon anhängare av exempelvis vårdnadsbidraget tycker jag att det är uppfriskande både när Anders Sellström sliter tappert i Umeå fullmäktiges talarstol för att vinna stöd för det och när folkpartistiska ledamöter bryter med alliansen för att rösta emot det. Det ger en vital debatt i fler sakfrågor och väljarna chansen att faktiskt välja mellan olika alternativ.

Så om kristdemokraterna skulle betona frågeställningar kring etik, broderskap och människans värdighet med moraliskt patos av ett modernare, öppnare och tolerantare slag, samtidigt som man är med som en pragmatiskt, socialpolitiskt betonad del av alliansen, vore det en berikning av debatten även ur ett liberalt perspektiv.

Demonstrationen mot FRA-lagen på Rådhustorget i Umeå igår, där allianspartiernas ungdomsförbund anslutit, förstärkte känslan: partipiskornas tid är snart ute, de må ha segrat den här gången, men till priset av vanrykte.

Det kommer att få konsekvenser vid nästa val. Utrymmet för personval kommer sannolikt att utnyttjas mer målinriktat. Krav kommer att ställas på de partier och kandidater som vill ha liberala röster att göra klart inte bara hur man ser på frågor rörande den personliga integriteten, utan också vilken typ av företrädare man kommer att ge utrymme på ledande poster och vilket vägval enskilda ledamöter kommer att göra om frågor dyker upp där grundläggande principer och vallöften till väljarna ligger i ena vågskålen och krav från partipiskor och partiledningar utom kontroll i den andra.

Tålamodet med kollektivistiska, socialdemokratiskt klingande floskler om att parti går före individ eller om behovet att till varje pris 'hålla ihop riksdagsgruppen' är kort, räddningsförsök på temat att 'allt bygger på missförstånd och felaktig information, får vi bara förmedla vårt budskap nedåt i partiet kommer vi snart att vara eniga allihop' gör bara att det liberala misstroendet växer mot alliansens partiledningar.

Erfarenheterna från FRA-debatten måste finnas med och vara vägledande när manifest ska formuleras och nomineringsprocesser genomföras inför nästa val.

Liberala väljare kommer inte längre att nöja sig med halvhjärtade besked på den punkten utan kräva klara utsagor från kandidater och länsförbund om att ideologisk övertygelse uttryckt i en valrörelse går före stenhård partidisciplin när det kommer till de allra mest grundläggande principfrågorna.

Medierna kommer förmodligen att bevaka enskilda sakfrågor och riksdagens arbete på ett nytt sätt, enskilda ledamöter kommer sannolikt inte att tveka lite starkt att följa sina övertygelser och löften till väljarna nästa gång en liknande debatt drar igång, och hoten om utfrysning och karriärstraff från partipiskorna kommer förhoppningsvis inte att kännas lika hotfulla när tågordningen, förväntningarna och ansvarsutkrävandet mellan väljare-politiker-parti-partiledning-riksdag-regering tydliggjorts på ett bättre sätt.

I så måtto kan FRA-debatten kanske paradoxalt nog föra något gott med sig, ett uppvaknande, en befrielse och en vitalisering även av partipolitiken, om partierna tar chansen. Och eländiga lagar kan ju rivas upp igen.

Så är jag tillbaka i matchen igen efter en veckas ledighet. Med en signerad text på dagens ledarsida tar jag vid där jag slutade senast, med FRA-debatten:

'Synen på personlig integritet en ideologisk skiljelinje

Ibland kan det vara nyttigt att resa bort just när en hetsig och frustrerande debatt kulminerar. Det ger perspektiv och distans, och slipar bort eventuella i vrede formulerade överord. Men det kan också bekräfta ett intryck, ge stöd åt en analys och förstärka en besvikelse.

Varken efterspelet till alliansledningarnas vämjeliga FRA-fiasko eller den även i övrigt allt intensivare diskussionen om faran med ett övervakningssamhälle har för min del varit långt borta under en veckas ledighet i Berlin. Dels för att FRA-frågan vuxit till en av de mest livaktiga och centrala principdebatter som förts i Sverige under de år jag kan överblicka - både när det gäller själva sakfrågan och när det gäller hur demokratin fungerar - dels för att långtgående övervakning kontra värnad personlig integritet håller på att bli ett hett ämne var man än befinner sig.

I en av Berlins dagstidningar återfanns dagen efter FRA-beslutet i riksdagen den sammanfattande rubriken: "Sverige blir en övervakningsstat". Och någon dag senare återgav medierna den tyska oppositionens varningar i Förbundsdagen för att den inhemska regeringen bestående av kristdemokrater och socialdemokrater håller på att skapa en "monstermyndighet" för ökad avlyssning.
Storebrorsdebatten förs givetvis inte bara i Sverige. Politiker med ambitioner att föra lagstiftningen långt bortom vad grundläggande principer om personlig integritet borde tillåta finns på många håll.

Till den svenska regeringens sammanbrott i FRA-frågan, och alliansledningarnas trista uppträdande, finns anledning att återkomma.

Men kanske också till det engagemang debatten trots nederlaget stimulerat och fortsätter att stimulera - utanför partierna hos nya och traditionella opinionsbildare, men även hos ungdomsförbund, enskilda länsförbund och rakryggade ledamöter.

Det kan visa sig få en kraftfullt förebyggande verkan när det hettar till nästa gång. Vaksamheten är nu omfattande.

För FRA-uppståndelsen är ju bara en i raden av debatter som väntar kring temat personlig integritet, central registrering och statlig kontroll.
Synen på personlig integritet, medborgerliga rättigheter, gränserna för statliga ingrepp och rätten till en privat sfär kan bli en avgörande ideologisk skiljelinje under de kommande decennierna.
Där kan rörelser uppstå och lyfta, eller falla och förtvina.'

En sista reflektion kring FRA-debatten dock, innan jag loggar ut för några dagars ledighet. Skulle det gå så illa att FRA-lagen röstas igenom på onsdag, trots det motstånd den väcker, trots att den strider emot grundläggande rättighetsprinciper och partiernas ideologiska portalparagrafer, och trots att den uppenbart inte i sak har stöd av tillräckligt många alliansledamöter i riksdagen för att överleva en samvetsgrann votering, kan det visa sig vara en sista seger före det stora nederlaget för partipiskorna.

Besvikelsen lär bli så stor, både inom och utom partierna, att ledningar och politiker som inte inför nästa val kan formulera glasklara svar på vad de vill i sådana här grundläggande frågor och hur de skulle agera om en liknande situation dök upp på nytt, lär få svårt att vinna någons förtroende eller röst.

Hela den debatt som förts de senaste veckorna har gjort upp med vanföreställningar om den heliga partidisciplinen, riksdagens underlägsna roll och ledamöternas grumliga mandat som vårdats ömt under decennier av socialdemokratiskt minoritetsregerande och som uppenbarligen och av obegripliga skäl tagits över även av alliansens ledning.

Från och med nu kommer enskilda politiker som söker väljarnas förtroende att frågas ut och granskas på ett annat sätt än tidigare, men också kunna räkna med ett tydligare mandat och en solklar uppbackning om grundläggande värderingar hotas av en reaktionär partipiska.

Det kan förstås i värsta fall få en negativ effekt på partiernas nomineringsprocesser och göra det ännu svårare för fritänkande och självständiga politiker att nå höga positioner.
Men förhopppningsvis får det istället en positiv effekt, frigör partiernas från ledningarnas krampaktiga grepp, gynnar mer frispråkiga och konsekventa företrädare och låter nya attityder ta över nomineringsprocesserna. Motståndet mot FRA finns trots allt även inom allianspartierna, bland enskilda distrikt, inom ungdomsförbunden och bland enskilda aktiva som vågar stå upp och säga ifrån.

Det bästa och snabbaste sättet att uppnå den förnyelsen av partierna, att förändra synen på det politiska uppdraget och att stärka riksdagens roll vore dock om tillräckligt många liberala ledamöter kände stödet och redan på onsdag vågade rösta nej till den eländiga FRA-lagen.

Då jag nu tar en vecka ledigt kommer det att bli det lågvatten igen på bloggen för några dagar framåt, åtminstone vad gäller de politiska inläggen.

Man ska förstås aldrig säga aldrig, definitivt inte en vecka när en sådan dramatisk debatt ska hållas och ett sådant ödesdigert beslut ska fattas i Sveriges Riksdag som vid FRA-frågans avgörande. Möjligen utlöser resultatet i onsdagens omröstning någon bloggimpuls efter den långa kampanj som förts, med början redan inför beslutet förra året. Men förhoppningen är att jag ska kunna klara av att ta ordentligt ledigt några dagar. Jag kommer dock att ha kameran till hands under ledigheten, kanske resulterar det i lite bilder vad det lider.

Blågul storebror hotar - fyra modiga krävs: Carl Lagerqvist, LNB, står för dagens inslag på ledarsidan i kampanjen mot FRA-förslaget.

Gårdagens budgetdebatt i Umeå kommunfullmäktige är utgångspunkten för en liten signerad betraktelse från min sida på dagens ledarsida. Man kan från den konstatera, som VK berättar om och analyserar på nyhetsplats, att socialdemokraterna fick utstå en del nederlag, att positioneringen inför nästa val inletts och att kommunikationsfrågorna rör på sig med nyckelord som gång- och cykelbroar, trådbussar och spårbilar. Ganska spännande. Min text på ledarsidan:

'Budgetdebatt om det stora och det lilla
Tvingades jag svära med handen på fullmäktiges dagordning skulle jag erkänna: en kommunalpolitisk budgetdebatt är något jag gillar skarpt. Den retoriska kvaliteten är blandad. Alla frågor har inte direkt ett principiellt lyft. Ibland går det på tomgång. En del budgetformalism går inte att följa. Ett par partiers ideologiska utgångspunkter får en som liberal att sucka tungt. Det är som det ska vara.

Men det här är vår värld, vår beslutande församling, våra makthavare. Det är de som är legenderna för dem som kommer sen, och chanserna idag kommer kanske aldrig mer igen, ifall de inte tar dem, för att travestera Hoola Bandoola Band. I den stämningen tycker jag att ledamöterna ska närma sig en budgetdebatt; med lite romantism och känsla inför det egna uppdraget.
Besluten och - framför allt - debatten, knådar, hotar och möjliggör Umeås framtid. De som går upp i talarstolen bidrar med sina perspektiv - alla viktiga.

En av de mest diskuterade frågorna i går var förslaget till nytt befolkningsmål på 200 000 invånare i Umeå till år 2050. Där fick s och m bakläxa av ett i övrigt samlat fullmäktige som återremitterade förslaget för bättre utredning. Jag tycker att det var en lyckad utgång i det här stadiet - dels för att ett befolkningsmål ska vara realistiskt och ordentligt utrett, men också för att debatten genom att ett förslag lanserats har dragit igång med rätt utgångspunkter som inte ska slarvas bort i en förhastad process. Här har en del förespråkare bidragit till att lyfta frågan, och en del kritiker bidragit till att problematisera den och sätta in den i en rimlig kontext.

Det påtalades från vänstermajoriteten att alliansen i just befolkningsfrågan var splittrad. Men alliansen uppvisar annars en ganska lovande enighet och samordning i de övergripande utvecklingsfrågorna, medan vänsterpartierna är utspridda från vad som i vissa inlägg framstår som socialistiska visioner om ett centralbyråkratiserat, företagsfientligt överhetssamhälle till den försiktiga, socialdemokratiska förvaltningspragmatism som styr kommunen. Och alliansen hade betydligt starkare argument i debatterna om företagsklimat, välfärdskvalitet och skatttryck än vänstermajoriteten.

Dessutom frågar man sig varje gång hur stämningen egentligen är internt bland socialdemokraterna i Umeå, exempelvis mellan de två ledande kommunalråden?
Man anar spänningar, man anar en dragkamp om dagordningen, markeringar om vem som kan tillskriva sig äran av vilka utmärkelser. Söker man splittring behöver man kanske inte ens lämna den högsta socialdemokratiska kommunledningen. Även om sådant kan man spekulera och viska under en lång budgetdebatt, när ett år summeras och nästa tar fart.'

Vår huvudledare i dag handlar om den helhetsbild som börjar ta form inom vården av det unga Sveriges psykiska lidande.

Socialdemokraterna tar en risk som kritiserar alliansens oenighet. Är det något s borde frukta är det väl just en debatt om den rödgröna regeringsfrågan. För varje försök man gör att så tvivel om allianspartiernas samarbetsförmåga kommer frågan att väckas om socialdemokraternas egna utsikter att enas med sina tilltänkta regeringskollegor kring ett samlat och trovärdigt alternativ. Den debatten tar allianspartiernas säkert tacksamt emot.

I en kortare signerad text på dagens ledarsida kommenterar jag Umeås situation inför dagens budgetdebatt:

'Umeås förtjänster och problem inför framtiden
När tidskriften Fokus i sitt senaste nummer rangordnar livskvaliteten i landets kommuner går det rätt hyfsat för Västerbotten; framför allt för Norsjö som svingar sig ända upp på topp tio, men även för Umeå som lyfter till en hedrande 13:e plats.

Man kan som alltid ifrågasätta en del kriterier och efterlysa andra - livskvalitet är inget objektivt begrepp. Men faktum är att i fallet Umeå återspeglar Fokus övergripande genomgång ganska väl den debatt som förs även här om stadens problem och möjligheter.
Det som lyfter Umeå på Fokus ranking är framför allt kommunens satsningar på kultur och fritid, den höga utbildningsnivån, pappaledigheten, födelseöverskottet och försörjningskvoten. Bland det som sänker Umeå återfinns det höga skattetrycket, de höga taxeringsvärdena, det medelmåttiga företagsklimatet, det tveksamma flyttnettot och socialbidragen.
När fullmäktige i dag samlas till budgetdebatt sker det mot bakgrund både av goda tider och lovande framtidsutsikter i en välmående stad, och av oroande tecken på stagnation som kan få mycket långtgående officiella målsättningar att framstå som verklighetsfrämmande.

Ska staden kunna växa i snabb takt även framöver - inte bara hålla sin nuvarande nivå - samtidigt som kvaliteten inom välfärden säkras, krävs ett bättre företagsklimat, en mer dynamisk arbetsmarknad, en mångfald av attraktiva boendemöjligheter, en ny syn på skattebördan och ett fortsatt gott utbud som gör att fler unga vill och kan stanna kvar. Utan ett mycket positivt flyttnetto kan varken gamla eller nya befolkningsmål nås.
För allt detta krävs en djupare, mer problemorienterad och lyhörd analys av Umeås situation.
På den punkten visar allianspartierna i sina gemensamma budgetresonemang en betydligt vaknare insikt om de utmaningar som väntar och de attitydförändringar som krävs än majoriteten till vänster.'

När jag skrev en lördagskrönika om det amerikanska presidentvalet häromveckan avslutade jag med ett entusiastiskt citat av suveräne programledaren för Meet the Press Tim Russert. Han har tillhört de absoluta bästa journalisterna i USA, och Meet the Press har varit en höjdpunkt varje vecka. Mycket trist var beskedet i helgen att han avlidit i en hjärtattack. amerikanskpolitik.se skriver bra om saken också.

Det här är förstås också en paradoxal aspekt av FRA-debatten. Vilket bara understryker det obegripliga i hur alliansens partiledningar agerar.

Norrlandskollegorna på Sundsvalls Tidning skrev också om detta i helgen, med rubriken: "Rösta nej till FRA-lagen". Även Norra Västerbotten återkommer till ämnet, liksom Anders Rönmark i Tidningen Ångermanland.

För det fall att det finns någon bloggläsare som inte redan sett det, så är det här kanske det enskilt mest effektiva inlägget i den långa debatten om FRA hittills. Döda poeters sällskap har jag avslöjat min förkärlek för tidigare.

Fallet Guantanamo är ämnet för vår huvudledare i dag.

Den här veckan är det Jenny Wahren som på ledarsidan kommenterar några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick'. Det handlar bland annat om FRA, partiledardebatten och de amerikanska presidentkandidaterna.

Umeå förr och nu är ämnet för min lördagskrönika den här veckan. Jag gör ett tappert försök att famna fyra sekels utveckling:

'Umeå: fyra sekel fyllda av tro och tvivel
Umeås historia börjar, som bekant, med ett präktigt fiasko; eller snarare med ett rungande: "vad ska det vara bra för?".
Entusiasmen var - milt sagt - begränsad när Johan III 1588 försökte grundlägga en norrländsk handelsstad kring sockenkyrkan vid älven.
Det skapade en klassisk sammandrabbning mellan centralmakt och lokala intressen, mellan nya påbud och gamla vanor.

Genom att anlägga städer i de norrländska kustregionerna ville kungen koncentrera och stärka kronans kontroll över den livliga handel som bedrevs under oregglerade former i en vidsträckt, svårorganiserad landsända.

Men de västerbottniska landsköpmännen hade ingen lust att bryta upp sina beprövade sedvänjor för att bosätta sig i den nygrundade staden. Och de såg ingen vits med att, som det står i Birger Steckzéns historik över Umeå Stad 1588-1888, byta det rådande handelssystemet mot ett annat. "Både köpmän och bönder", skriver Steckzén, "voro belåtna som det var".
Det gick inte att grunda en stad mot de tilltänkta invånarnas vilja. Umeå tynade bort som en byråkratisk skapelse, älskad av ingen. Först 1622 grundades staden som skulle komma att överleva och växa, blomstra och brinna, vinna och krisa.

I västerbottningarnas ovilja att gå centralmakten till mötes 1588 blandades två ingredienser som sedan dess varit ständigt närvarande i nästan varje epok av Umeåbygdens utveckling: en varsam omsorg om det man har och känner till, en misstro mot snabba, urbana förändringar, och en instinktiv, stolt skepsis inför höga herrars påbud, nationella eller lokala.

Mot de attityderna har sedan gång på gång ivrig förändringslust, otålig framstegstro, obekymrad nybyggaranda och storslagna, lite monumentala planer brutits. Det har skapat kreativa diskussioner och spännande politiska processer, men också ett arv av identitetsproblem och motsägelsefull självbild.
Det har skapat livlig debatt, delaktighet och folkrörelser, men också periodvisa pampvälden. Det har gött både bakåtsträvande nejsägeri och aningslös kör-över-anda.

Det löper som en röd tråd genom Umeås historia, inte minst under 1900-talet: spänningen mellan makthavare som vill se ordning och rättning i leden och en tradition av fritänkande, nya rörelser som utmanar, tar ställning och säger emot. Men också spänningen mellan dem som bejakar förändring och dem som fruktar förändring. Skrapar man lite på ytan av myterna kring umeandan skymtar både repression och frigörelse, neuroser och kreativitet fram.

Dagens svårtydda blandning av pragmatiskt, projektglatt blocköverskridande samarbete i fullmäktige och tajta nätverk av makthavare inom det kommunalpolitiska bolagskomplexet som hunsar, skäller och domderar, återspeglar både Umeås bästa och sämsta traditioner.

420 år senare brottas Umeå, framgångsstaden, fortfarande med en kluven inställning till sin egen utveckling. Så har det varit ända från början - under dramatiska sekel där krigsår och fredsår, sjöfartsliv och industrifabriker, plottrig trästad och genomplanerad björkstad, militärförband och tjänstemannavälden, förvaltnings- och bildningsinstitutioner, kultur- och sportevenemang, passerat revy.

Umeå har under hela sin historia kämpat med frågan om huruvida, hur mycket, var, med vilken utformning och på vilka villkor en stad bör växa; med avvägningen mellan stadens framtid kontra den omgivande landsbygdens överlevnad; med epitetet Norrland som både styrka och belastning i relationerna till betraktare, välgörare och konkurrenter söderöver.

Umeå 2008 vill både symbolisera och slippa Norrland. Det beror på vem du pratar med. En del menar att Umeå är det främsta uttrycket för vad Norrland kan och vill, en Norrlandsmetropol förankrad i en helhet, en krona som hämtar sin näring ur djupa rötter i län och inland.
Andra ser Umeå som ett undantag, en isolerad ö av urban utveckling, mångfald och öppenhet, mitt i en omgivning av norrländsk glesbygd. Det är ett sätt att se - vanligare bland yngre, inflyttade invånare - på Umeå som det enda tänkbara alternativet, en tillflyktsort där man slipper Norrland.

Även de omgivande kommunerna och Västerbottens inland är splittrat i synen på Umeå. En del ser Umeås tillväxt som inlandets chans, andra ser Umeås tillväxt som inlandets nederlag. Det är en gammal frågeställning, genom hela VK:s historia ständigt diskuterad på ledarsidan: är Västerbotten ett nollsummespel med kommunicerande kärl, eller måste man utgå ifrån att det är en tillväxtregion där små och stora skulle kunna bli större samtidigt?

Umeås historia ekar i alla diskussioner kring stort och smått, långsiktigt och kortsiktigt, som nu pågår om befolkningsmål, planeringsfrågor, infrastruktur, välfärdsservice, tillväxttakt och debattklimat. Kanske kan en lyckad kulturhuvudstadskandidatur inför 2014 bli en ny vändpunkt i Umeås historia, där en självbild gestaltas som fångar och förenar alla dessa historiska motsägelsefullheter, som överbryggar reella och inbillade målkonflikter mellan kust och inland, stad och glesbygd, som omfattar både de permanenta och de tillfälliga invånarna, som avdramatiserar det urbana och som försonar Umeå med ett fascinerande Norrlandskomplex.'

Några små resonemang som inte fick plats och inte hann mogna i min lördagskrönika, men som kanske fungerar i bloggform:

Jag har ända sedan förslaget lanserades tyckt att den kontroversiella målsättningen 200 000 invånare i Umeå till 2050, i kombination med kritiken mot det inskränkta debattklimatet, det irriterade kommunala ledarskapet och Umeås uppenbara stagnationstendenser, varit ett utmärkt startblock för en diskussion om Umeås samtid och framtid, stadens självbild och omvärldsanalys, identitet och drömmar, problem och farhågor.

"Vad vi håller på att göra nu och ännu mer under 70-talett, är en gigantisk miljöomvälvning. 40- och 50-talets Umeå, skol- militär- och köpstaden, har redan försvunnit, men ännu vet vi inte riktigt vad som kommer. Bara att det blir större."
(Matts Balgård i VK, 1969)

"Ett växande och starkt Umeå är viktigt för hela Västerbotten. Oroväckande är att den positiva utvecklingen i kustlandet inte förmår ge kraftiga spridningseffekter i inlandet. Kustlandet går framåt, men på inlandets bekostnad."
(VK i en ledare 1994)

Inte för att målsättningen är realistisk, givande eller ofarlig när det kommer till praktisk politik, konkreta beslut och ekonomiska prioriteringar, utan för att den stimulerar rätt frågeställningar. Och inte för att det är självklart att sluta upp bakom det, utan för att det tydliggör bristerna i den politik som förs i Umeå i dag samtidigt som det formulerar lite alternativa visioner.

Lätt förenklat finns det fyra olika sätt att betrakta det nya befolkningsmålet 200 000 invånare i Umeå till 2050:

Det är bra, och realistiskt.

Det är i grunden bra, men orealistiskt.

Det är realistiskt, men i grunden dåligt (antingen för att tillväxt och storstad är fel eller för att Umeås tillväxt betyder omgivningens död).

Det är både orealistiskt och dåligt.

Det sammanfattar ganska bra den politiska debatten i Umeå. Själv tycker jag som jag skrivit otaliga gånger att målsättningen i grunden är bra, men - givet att de politiska majoritetsförhållandena och debattklimatet förblir sig lika och Umeås stagnationstendenser inte bryts radikalt - orealistisk.

För mig avslöjar det nya befolkningsmålet uppenbara problem i Umeås sätt att möta framtiden, en dubbelhet i budskapet. Men just därför ser jag också själva diskussionen kring målet som en möjlighet att stimulera debatten, göra den mer tillgänglig och konkret, öppna upp ett kritiskt perspektiv.

Det är självklart att ett sådant här befolkningsmål inte borde slås fast av kommunen utan en ordentlig utredning och en långt mer grundlig analys, där håller jag helt med kritikerna. Men att diskussionen kring målet förs är välkommet och givande.

Den här rankingen av Fokus lär bli omdiskuterad i många kommuner, både för resultatet och utgångspunkterna. För Västerbottens del ser det ganska bra ut, och Umeå som inte brukar briljera i rankinglistor, lyfter till en 13:e plats. Tittar man på kriterierna för rankingplaceringen framkommer en bild av Umeås förtjänster och problem, kvaliteter och brister, som stämmer hyfsat med den debatt som förs. Mer om det i en senare text.

För ett år sedan ungefär skrev jag om förra årets Fokus-ranking.

FRA, partipiskor och alliansens partiledningar är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Vad sysslar alliansens partiledningar egentligen med?
Politiska ledare brukar i högtidstalen gärna citera olika legendariska, historiska föregångare som vågade stå upp för principer även när det kostade, som i kritiska lägen riskerade stöd, inflytande, status och karriärer för principer de trodde på, som genom både segrar och nederlag inspirerade fler att engagera sig politiskt. Ibland kan sådana högtidstal kännas tämligen falska.

I nästa vecka går riksdagen till debatt och beslut om det lagförslag som vill ge Försvarets Radioanstalt (FRA) tillåtelse att avlyssna alla telefonsamtal, alla e-mejl och alla sms som passerar Sveriges gränser. Det är ett förslag vi kritiserat åtskilliga gånger på ledarsidan. En omfattande, urskillningslös statlig övervakning av medborgarna hotar att gå från litterär dystopi till framröstad verklighet. Det är illa nog.

Men här sätts också, genom själva beslutsprocessen, demokratisk trovärdighet på spel, för riksdagen som institution, de politiska partierna som organisationer och alliansen som politiskt projekt.
Trots att ett antal riksdagsledamöter inom alliansen är starka motståndare till FRA-förslaget i sak är det en öppen fråga om ens fyra stycken - det som krävs för att fälla förslaget - kommer att orka gå emot vinande partipiskor och rösta efter övertygelse.
Det väcker många frågor. En av dem är vad alliansens partiledningar egentligen pysslar med? Vad driver dem att rasera ideologiskt förtroendekapital på ett sådant ansvarslöst sätt? Varför ställer de en antydande kabinettsfråga på ett reaktionärt förslag som går emot partiernas egna grundsatser och vars nederlag inte skulle ha några följder för regeringsarbetet utom en välbehövlig tankeställare?

Det vore sorgligt om partier som gärna talar varmt om personlig integritet och medborgerliga friheter nu, i regeringsställning, skulle investera ansenlig prestige för en lagstiftning sydd åt storebror.
Det vore sorgligt om partier som ena dagen argumenterar vällovligt för ett utökat personval och betonar riksdagens ställning nästa dag skulle tvinga fram underkastelse bland sina egna ledamöter i en fråga som aldrig presenterats för väljarna.
Förhoppningen är fortfarande att några liberala ledamöter ska våga följa modiga föregångare i spåren, stå upp för sina övertygelser och rädda det som går av partipolitikens och riksdagens anseende genom att säga ifrån när det som bäst behövs.'

Bland det bästa som sänds på tv just nu hör Hotell Kantarell på Sveriges Television. Den originella, charmanta dockserien med entreprenören Marimba, receptionisten Lucia och gentlemanna-gräshoppan Åke höjer sig rejält över det mesta i utbudet av nyproducerade barnprogram, och över det mesta som sänds på tv överhuvudtaget.
Så är det ofta, när man verkligen fångas av kvaliteten i något program sänds det ofta inom public service.

Min favorit är gräshoppan Åke som i avgörande ögonblick brukar samla ihop sig, övervinna rädslan och utropa: 'Mod, Åke, mod!' Det är en liten påminnelse till alla, inte bara riksdagsledamöter som snart ska rösta om FRA, om att man ibland måste våga och ta en risk för att inte riskera att förlora sig själv, och att det per definition inte kan vara behagligt att visa mod.

Hotell Kantarell är public service-kvalitet att framhålla när debatten om SVT går vidare, skulle jag vara beredd att skriva, om inte Sveriges Television samtidigt med sin självgoda kampanj mot mångfald och konkurrens höll på att göra även tidigare nästan oreserverat positiva public service-svärmare som mig allt mer ovilliga att förknippas med de gamla ståndpunkterna.
Möjligen har det alltid stått på kuverten, men mina ögon föll på det när den senaste tv-licensräkningen kom, budskapet på kuvertet: 'Tack vare dig och alla andra som betala tv-avgiften finns radio och tv som är oberoende av kommersiella och politiska intressen'.

Jag betackar mig för sådana beskäftiga budskap på en räkning från en statlig byråkrati som bara påminner om vilket förlegat sätt som public service finansieras på.
Och som många andra invänder jag mot verklighetsbeskrivningen i budskapet: politiskt oberoende.
Sveriges Television och Sveriges Radio har många kvaliteter och public service - jo, på den punkten är jag fortfarande övertygad - är en lysande idé i grunden, men politiskt oberoende är inte direkt det första man tänker på när man funderar kring Sveriges Televisions och Sveriges Radios bevakning av politik, kultur och samhällsliv.
Så är det ofta: när man verkligen retar sig på propagandatendenserna och den svaga analysen i ett tv- eller radioprogram sänds det ofta inom public service.

Att den politiska balansen ibland varit synnerligen sned hos SVT och SR borde de flesta kunna erkänna. Många decennier av socialdemokratiskt maktinnehav och en dominerande journalistvänster har inte gått spårlösa förbi.

Det har blivit bättre i takt med att konkurrensen ökat, kritiken mot den nog ofta oreflekterade politiska obalansen inom public service vuxit, nya profiler tillkommit, andra hoppat av och medvetenheten blivit större om att tittarnas förtroende inte längre kommer automatiskt.

Men SVT borde akta sig för att påminna om sina tillkortakommanden och avsteg från public service-tanken genom att i en kampanj skryta om något man alltför sällan levt upp till, och istället koncentrera sig på att hitta rätt i de olika vägvalen mellan kvalitet, bredd, regional förankring, profil, tittarsiffror och publiceringsformer.

Fortfarande är SVT och SR överlägsna bevis på många områden för att public service fungerar. Men deras ledningar gör med självrättfärdiga och fåniga kampanjer sitt bästa för att få oss att glömma bort det, och istället komma ihåg bristerna.

Hedersrelaterat våld är ämnet för vår huvudledare i dag.

En intressant formulering av Howard Fineman i Newsweek om Obama fångar något som jag tror kommer att spela en väsentlig roll i höstens presidentval:

'We know John McCain: as formed and familiar as a well-worn boot. But we don't know Barack Obama very well, and getting to know him has been and remains the basic national task of 2008. With less than five months until Election Day, there isn't much time left for research. And because Obama is still wet clay, not yet fixed in the public mind, every news cycle, speech, sound bite (or nibble) and video stream takes on huge evidentiary significance. Almost everything is, as they say in the law, a case of first impression.'

Det kan tala både för och emot Obama.

Trogna läsare av bloggen kommer möjligen ihåg att jag brukar tipsa om Mark Kermodes filmrecensioner hos Simon Mayo i Radio 5 Live, som blir underhållning i sig även för oss som nästan aldrig hinner gå på bio, därför alltid ligger ett par år efter och inte nödvändigtvis delar Kermodes smak.

För året kunde Kermode inte nog hylla filmen "The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford". Efter att ha sett den på dvd förstår jag, sent omsider, varför.

Gårdagens partiledardebatt i riksdagen är ämnet får vår huvudledare i dag.

Den pågående riksdagsdebatten håller i ärlighetens namn ingen högre klass, hittills är det en av de sämre som det här gänget partiledare presterat. Så det må vara mig förlåtet om jag skriver ett blogginlägg om något annat samtidigt.

Fotboll kommer kanske inte bland topp tre av sporter som jag följer mer ingående, men de stora mästerskapen innebär förstås mycket tid i tv-fotöljen och ett bra skäl att hålla deadline under dagen för att inte behöva skriva färdigt ledarsidan med fotbollsreferat i hörlurarna.

Idrott har ju mycket gemensamt med teater och dramatik; så även fotboll, inte minst fotboll. Och både spelare och tränare brukar ju då och bidra till kulturarvet genom visdomar som kan sysselsätta generationer av doktorander i språkvetenskap och filosofi. Der Spiegels engelska hemsida har en rolig sammanställning i fem delar av tyska fotbollsvisdomar.

Och där återfinns inte bara gamla klassiker, utan också ett samtida bidrag, som exempelvis den här pärlan från en viss Lukas Podolski:

'Fotboll är som schack, fast utan tärning' ('Fussball ist wie Schach, nur ohne Würfel.')

Om Rälsen som symbol, järnvägssatsningar och miljöminister Andreas Carlgrens utspel i går har jag en signerad text på dagens ledarsida:

'Så kommer rälsen åter med framtid och hopp

I begynnelsen var Rälsen, och Rälsen bar drömmen om en bättre tillvaro.

"Få eller ingen", sade legendariske liberalen Johan August Gripenstedt i ett tal till Riddarhuset 4 juni 1857, "torde finnas här närvarande, som ej erkänner, att mensklig odling i allmänhet följer spåret af materiel förkofran och att, då jernvägar otvifelaktigt utgöra ett af nutidens mäktigaste medel till framsteg i detta hänseende, de äfven för oss måste betraktas såsom en sak af yttersta vigt, hvilken kraftigt skall bidraga till utveckling af landets tillgångar i alla riktningar."

Järnvägen är en av de främsta symbolerna för den epok då det vidsträckta fattig-Sverige började lyfta sig ur armod och kris, till kulturbygdernas välstånd och demokrati. Då stod tåget för en anstormande, bullrande, bolmande industrialism. I dag står det fortfarande för tillväxt genom snabba kommunikationer - men för en grön och hållbar utveckling. Det är argumenten för Botnia- och Norrbotniabanan, och för angelägna satsningar runt om i landet på ny och utökad spårkapacitet.

Miljöminister Andreas Carlgren säger nu till SvD att han stödjer Klimatberedningens förslag om en kapacitetsökning för gods- och persontransporter med 50 procent till 2020, trots att statsministern uttryckt skepsis till beredningen på den punkten. Carlgren gör rätt som går ut tufft i frågan.
En satsning på transporter längs framtidens moderniserade och förhoppningsvis mer konkurrensutsatta järnväg är helt enkelt smart miljö- och tillväxtpolitik vars ansenliga, initiala kostnader kan rättfärdigas.
Rälsen kan bli ett mäktigt medel för framsteg igen.'

Nu börjar det dra ihop sig...och de fula tricksen har redan kommit igång...

Umeå
Lund
Uppsala
Gävle
Norrköping

Så ser alltså startlistan ut. Tänkbart scenario: Umeå kaxigt till spets med Nealy Lobell-framsteg, Uppsala lika kaxigt fram utvändigt i dödens med runda Mack Lobell-rörelser, Lund direkt slugt ned i rygg på ledaren som en Jet Ribb väntande på lucka, Gävle i lite grov stayeraktion i andra par utvändigt och så Norrköping som tassar med sist invändigt och hoppas att de andra kör slut på varandra där framme. Det kan bli ett spännande upplopp, vem har bästa löpskallen när det drar ihop sig?

Jag hade tänkt blogga om varma, soliga utflykter till havet vid Obbola, om en idyllisk cykelfärd längs älven till Baggböle, om en kvällstur till Bölesholmarna, om de vackraste dagar man kan tänka sig, om ögonblick som gör att man förstår varför förfäder och förmödrar ändå valde att stanna här norröver: jag hade tänkt vara försonlig, positiv, naturromantisk.

Det illvilliga, sura, pinkalla förkylningsvädret utanför fönstret gör dock att det inlägget är uppskjutet på obestämd framtid.

Jag tillhör inte dem som tror att en ny president i USA i ett slag dramatiskt kommer att förbättra relationerna över Atlanten. En intressant artikel på det temat finns att läsa på Spiegel Online International: 'Will Berlin's Lovefest with Obama be Shortlived?'

För den som vill ha en liten överblick av läget inför det amerikanska presidentvalet när det gäller de olika delstaterna och det som kallas 'the Electoral Map' har CNN en sammanställning som visar hur öppet och ovisst det är.

Brottsförebyggande rådets kartläggning av hot och påtryckningar mot brottsoffer och vittnen visar hur viktigt det är att rättsstaten inger förtroende. BRÅ skriver att åtta procent av landets åklagare har 'misstänkt, eller övertygats om, att bevispersoner utsatts för brottet övergrepp i rättssak eller andra former av otillåten påverkan. Detta inom loppet av fyra veckor'.

Det kan handla om många olika situationer, men det är främst tre grupper som står för hoten enligt BRÅ: brottsaktiva ungdomar, personer inom den organiserade brottsligheten och män som misshandlat sin partner.

Att människor vågar vittna och inte skräms till tystnad är helt avgörande för ett rättssamhälle. Hot är vanligare än våld, slår BRÅ fast, men om hot räcker för att sabotera en rättsprocess är det en ringa tröst. Förtroendefrågan måste stå i centrum, och samhället måste gå in med de resurser och de åtgärder som krävs för att skyddet av och stödet för vitten och brottsoffer är tillräckligt starkt för att förtroendet för rättsstaten ska vara starkare än rädslan för de kriminella hoten.

I dagens huvudledare skriver vi om uppgifterna att vapenproduktionen och handeln med krigsmateriel växer i världen.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver Caroline Lundström, LNB, om en ny rapport från CSN.

Och Lars Pettersson skriver en krönika om Europas vackraste och mest intressanta stad.

Expressen hade igår en bra ledare om FRA.

Karin Rebas, Liberala Nyhetsbyrån, skriver i samma ämne på dagens ledarsida i VK.

Jag har inte skrivit något om nationaldagen, eftersom nationaldagar är ett fenomen som jag har svårt att känna något speciellt inför. Att fira en nationaldag vore mig, personligen, främmande utan att jag för den sakens skull har något emot om andra gör det. Mitt förhållande till att Sverige firar en nationaldag är skeptiskt, men avspänt.

Däremot är det störande och pinsamt när firandet går över i försök att sätta ord på sörjiga och orimliga föreställningar om nationalkaraktärer och nationella egenskaper. Jag trodde att vi hade börjat komma bort från den typen av intellektuella återvändsgränder. Men efter att ha läst ett antal även liberala ledarsidor de senaste dagarna halvt, nervöst och högstämt glida ut i jakten på 'det svenska' och i hyllningar av Sverige, så inser jag att det är en hållning på väg att tappa mark i debatten.

Förra året vid den här tiden bloggade jag lite grand om nationsbegreppet. Jag kör en repris:
Bara liberala virrpannor som är skeptiska till nationaldagen?
Nationaldagen handlar alltid om här och nu.
Vad är en nation - del 2?
Vad är en nation - del 3?

För ovanlighetens skull hade jag i går tid att titta på en hel tennismatch på tv. Och det var inte vilken match som helst: Rafael Nadals sätt att skåpa ut Roger Federer i finalen av franska öppna måste, med tanke på att Federer har chansen att bli världens bästa spelare genom tiderna om han håller sin nivå några år till, vara en av de skarpaste prestationerna någonsin. Federer spelade inte direkt dåligt, definitivt inte i de två första seten (i tredje var han knäckt mentalt), och varierade spelet så gott han kunde, provade olika strategier, men hade inte en chans i något skede.

Frågan är om Federer orkar ladda om till Wimbledon efter den förlusten, eller om Nadal är på väg att ta över initiativet även på andra underlag?

Miriam Nordfors kommenterar några aktuella ämnen på dagens ledarsida under rubriken 'Veckan som gick'. Det handlar bland annat om högskolerankingar och det amerikanska presidentvalet.

I dagens huvudledare skriver vi om vänsterpartiets kongress.

Många svenska skribenter har skrivit om det amerikanska presidentvalet de senaste dagarna, exempelvis Anders Rönmark på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida.

Barack Obama vs John McCain i höst är också föremål för en liten analys i min lördagskrönika på VK:s ledarsida denna vecka. Där tippar jag också i min lördagslista att Barack Obama även vinner den duellen: den ekonomiska oron gynnar demokraterna och George W Bushs impopularitet gör att John McCain får svårt att fullt ut nyttja sin säkerhetspolitiska erfarenhet i kampanjen eftersom det samtidigt riskerar att förknippa honom med Irakkriget och Bush i väljarnas ögon. Det tipset förutsätter dock för Obamas del att försoningsprocessen med Hillary Clinton och hennes anhängare går relativt snabbt och inte lämnar alltför mycket bitterhet kvar inom det demokratiska partiet. Joe Klein gör en läsvärd analys av det i Time.

Min krönika:

Barack Obama vs John McCain i höst
Mötet mellan Barack Obama och Hillary Clinton är av sådan betydelse, sade CNN:s David Gergen om det hemliga samtalet mellan Obama och Clinton natten till fredag svensk tid, att om Pulitzer-vinnande journalisten Theodor White (The Making of a President) hade varit i livet i dag, "skulle han ha skrivit ett helt kapitel om det".

Vad talade de om, hur var stämningen, berördes vicepresidentfrågan, vad vill Hillary Clinton, vad beslutar Barack Obama?
Demokraternas väg mot försoning och enighet efter en historisk men uppslitande primärvalskampanj kommer på goda grunder att stå i centrum för rapporteringen kring det amerikanska presidentvalet en tid till.
Men i det ögonblick som Obama och Clinton når en uppgörelse lär intresset skifta snabbt och definitivt över till höstens duell mellan senator Barack Obama, 47, och senator John McCain, 72.

Den stora åldersskillnaden på 25 år mellan Obama och McCain skulle kunna antyda att presidentvalet står mellan något nytt och något gammalt, en förnyare och en bevarare, en spoling och en åldring. Det är en förenklad analys.

Faktum är att både en seger för Barack Obama och en seger för John McCain skulle innebära ett epokskifte i amerikansk politik.
Tillsammans sätter de en parantes kring decennier av välbekanta och söndertjatade strider från de stormiga proteståren mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. Det var år som formade eller polariserade ett par generationer amerikanska politiker, till vilka bland många andra Richard Nixon, Ronald Reagan, Ted Kennedy, Bill Clinton, Hillary Clinton och George W Bush hörde eller hör.

Som född 1931 och i nordvietnamesisk fångenskap mellan 1967-1973 tillhörde John McCain varken det äldre politiska etablissemanget eller de demonstrerande studenterna den perioden för fyra decennier sedan.
Och som född 1961 har Barack Obama formats av en annan politisk kontext än det sena 1960-talets universitetsvärld.

John McCains distans till de mest förbittrade, konservativa strömningarna inom det republikanska partiet kan kosta honom viktiga röster från den egna partibasen, men vinna honom lika viktiga röster från oberoende väljare som imponeras av hans erfarenhet och självständighet.
Hans dilemma förblir att han måste bekämpa demokraternas beskrivning av honom som en republikan i George W Bushs anda när det gäller Irak och den ekonomiska politiken, samtidigt som han behöver stöd från republikanska intressegrupper och försöker dra nytta av den sittande presidentens på tillställningar där bidragsgivare ska fås att öppna plånböckerna.
Det är en delikat balansgång som redan tagit sig parodiska uttryck när McCain försökt undvika att hamna på bild med Bush.

Barack Obamas relativa ungdom gör honom till en mindre kontroversiell kandidat än Hillary Clinton - som förknippas med bittra politiska motsättningar - och kommer därför knappast att skapa samma automatiska motmobilisering inom det republikanska partiet som Clinton sannolikt skulle ha gjort.
Men han har samtidigt haft svårigheter att övertyga delar av demokraternas kärntrupper om att han är en av dem. Att Clinton avslutade primärvalen starkare än Obama, trots att det var uppenbart att hon inte längre hade någon realistisk chans att vinna partiets nominering, är inte bara ett bevis på Clintons uthållighet, utan också på Obamas imageproblem.

Han måste, för att ha en chans i höst, försöka vinna vita demokratiska Clinton-väljare i viktiga delstater som Pennsylvania, utan att förlora sin attraktionskraft på oberoende väljare.
Satsar han på Clinton som sin vicepresidentkandidat, eller på annat sätt vinner hennes oreserverade stöd, är han garanterad en enorm mobilisering inom det demokratiska partiet, men riskerar också att underlätta för John McCain att på samma gång vinna oberoende väljare och säkra ett stöd från den republikanska högern.
Väljer han bort Hillary Clinton mot hennes vilja är risken uppenbar att det utlöser förbittring inom demokraterna.

David McCullough noterar i sin stora biografi över John Adams en intressant skillnad mellan Adams och Thomas Jefferson: "Jefferson was devoted to the ideal of improving mankind but hade comperatively little interest in people in particular. Adams was not inclined to believe mankind improvable, but was certain it was important that human nature be understood".

Obama har under primärvalen varit de överfyllda arenornas och den briljanta, lite svepande retorikens mästare, medan McCain snarare haft sin styrka i det tuffa, konkreta småsnacket med en mer begränsad publik eller enskilda väljare.

Obama, anklagad för elitism, måste visa att han, som komplement till de lysande talen, även klarar av att diskutera konkreta sakfrågor - ekonomin, socialförsäkringarna - på ett jordnära sätt som knyter an till enskilda människors vardag. Och John McCain måste visa att hankan entusiasmera och lyfta väljarna med visioner, ingjuta hopp och glädje, inte bara frammana säkerhetspolitisk oro i en turbulent tid.

Det finns alltså många skäl till varför det här presidentvalet ser ut att bli ett av de intressantaste och mest eggande som hållits. Eller som programledaren för Meet The Press, Tim Russert, utbrast tidigare i år inför Supertisdagen:

"Welcome all, and do we have a lot to talk about. Well, this is it. It´s christmas, kids!"

Vänsterpartiet har systematiskt målat in sig i ett hörn under de senaste åren. När man nu upptäcker att man är rätt ensamma där blir goda råd dyra för ett parti i lätt kris.
Av de lovande tendenserna till uppgörelse med det förflutna och pragmatiskt nytänkande blev inget sedan traditionalisterna tagit ett fast grepp om partiet och nytänkarna motats bort. Partiets program och framtoning har varit hopplöst förlegat (även om man får pluspoäng för att man gått emot exempelvis FRA-förslaget med riktiga argument), vilket inte bara gjort väljarna tveksamma och utan också fått de tilltänkta samarbetsparterna inom socialdemokraterna och miljöpartiet att drömma om regeringsinnehav utan vänsterpartiet.
Sent omsider börjar det kanske gå upp för vänsterpartiet att en förändring är nödvändig om inte riksdagsexistensen ska vara allvarligt hotad, men förändringsberedskapen är inte särskilt stor, kommer sent och bara i begränsad form. Och återstår gör också en ordentlig uppgörelse med partiets gamla, vacklande demokratisyn.

I en signerad text på dagens ledarsida gör jag ett litet svep:

'Anne på Grönkulla och den okuvliga fantasin
Tacksamheten är evig; bilderböckerna, serietidningarna, romanerna, poesin, dramerna, musiken, filmerna, konsten, tv-serierna: allt det där som gav fantasin språngbräda när det var svårt att se någon väg framåt, som öppnade perspektiv när tillvaron vek upp skygglapparna, som gav förströelse när det var långtråkigt och jävlaranamma när det var motig, som tvingade fram tankar och tvivel när klischéerna höll på att ta över, som ruskade om eller bekräftade i rätta ögonblicken, som skapade hemliga allianser mot världen och helgade allianser med världen.

Där någonstans, djupt ner i minnet, dribblar Benny Guldfot, Alexander Lukas snubblar över en fyrklöver, Labolina skriker, Skalmans mat-och-sov-klocka skräller; där ska Alfons bara och Snusmumriken spelar munspel, där finns brödet som mätar hunger och kastanjen som blommar en sommar till utanför vindsfönstret på Prinsengracht; där stirrar Pettson ut genom fönstret; där hänger Troubadix i ett träd och Gaston skapar kaos; där störtar Kalle och Hobbe utför branten, Lucy drar undan bollen och Linus har sin filt: där drar Lucky Luke snabbare än sin egen skugga och där föds Windy en stormig natt; där somnar Oblomov på nytt och tre systrar drömmer om Moskva, där får någon sänkt sedebetyg och Kristina minns landet med ljusa sommarkvällar; där grubblar Raskolnikov; där växer vredens druvor och där lämnar några byaängarna för Jerusalem, där drar gondoldern genom femton tusen år, där löper Nirgal i trans över den nyss röda planeten, där får en snörmakare en idé, där lockar och skrämmer Kastalien, där är en man som var torsdag; där är Vatanen inte att leka med och där skapar Hari Seldon psykohistorien.

Och där döper Anne (med ett e) på Grönkulla om Barry´s Pond till Lake of Shining Waters och the Avenue till White Way of Delight, för fantasin kan besegra djupaste förtvivlan.

Anne på Grönkulla, av Lucy Maud Montgomery, läste jag första gången efter att ha sett Kevin Sullivans förtjusande tv-dramatisering. DN uppmärksammade i går att det är hundra år sedan den första boken i serien gavs ut.
Den tillhör mina roligaste, vemodigaste läsupplevelser. Medan jag skrivit den här texten tisdag kväll har jag bläddrat lite i den, och fängslats, gång på gång. Det är en sådan bok. Finare hyllning till den trotsiga, okuvliga fantasin finns inte.'

Det lär inte dröja länge innan beskedet kommer från Hillary Clinton att hon erkänner sig besegrad av Barack Obama. Men efter en lång kampanj finns fortfarande utrymme för lite klassiskt nagelbiteri: hur går Clinton vidare efter sitt nederlag, med vilken tonfall kommer hon att gratulera Obama och hur starkt kommer hon att engagera sig för honom i höstens val?

Och givetvis, hur blir det vicepresidentfrågan? För ett par månader sedan kändes det ganska uteslutet, men följer man den amerikanska debatten lite närmare har det blivit uppenbart att läget är ovissare i dag, färre avfärdar helt - framför allt i ljuset av Clintons starka avslutning primärvalskampanjen - idén med ett Obama-Clinton-team och fler förespråkar det öppet. Och för Obama är det givetvis en prioritet att skapa klarhet så snabbt som möjligt.
Så även där finns lite spänning kvar, även om grundtipset fortfarande är att försoningsarbetet inom det demokratiska partiet kommer att bygga på något annat än en vicepresidentnominering för Clinton.

Bill Clinton, ofta som en öppen bok, sänder en liten signal om att Hillary Clinton nog redan insett vad klockan är slagen i demokraternas primärvalskamp, även om det hittills bara är en del anhängare och rådgivare som medgett det mer oförbehållsamt.

Jag noterar i DN att det är hundra år sedan Anne of Green Gables (nej, jag snobbar inte, jag har enbart läst böckerna på engelska) av Lucy Maud Montgomery kom ut första gången.

Det är en av mina favoritböcker, jag läste den (eller snarare dem, åtminstone de två-tre första håller samma klass, sedan blir det gradvis sämre och sämre i serien omfattande åtta böcker) första gången efter att ha sett Kevin Sullivans förtjusande tv-filmatisering av bokserien.

Givetvis har jag inhandlat tv-serien på dvd, inklusive den tredje, onödiga omgången - 'The Continuing story' - som kom 2000, men som inte baseras på de ursprungliga böckerna och som inte är särskilt lyckad.

Jag skriver som bekant emellanåt en del om trav och schack - intresset är väl blandat hos läsekretsen, men toleransen för den sortens 'pausunderhållning' ändå relativt stor.

Sundsvalls Tidnings ledarblogg har en helt annan kompetens som komplement till de politiska betraktelserna. Det är sådana här inlägg man väntar på hela tiden.

En blogg avslöjar vilket humör man är på långt mer än en text i papperstidningen. Och att vårallergi kan få mig på dåligt sådant blir rätt uppenbart av den senaste veckans bloggande. Men dåligt humör har den fördelen att man får lust att ta en del debatter som man annars kanske av bekvämlighet låter vara. Därför:

Något mer ointressant och löjeväckande är diskussionen om vem en prinsessa bör eller inte bör gifta sig med har jag svårt att föreställa mig. Men den har faktiskt ett visst pedagogiskt värde genom att lyfta fram den komiskt reaktionära tankesörja som monarkins existens förutsätter.

För monarkin ska givetvis varken moderniseras eller hållas traditionell - den ska avskaffas; den framkallar och odlar, som Karl Staaff lär ha sagt: '...en servil uppfattning, stridande mot den mänskliga och personliga värdigheten.'

Den bästa förklaring av varför monarkin än i dag har så många anhängare, trots att ingen av dem har ett enda hållbart argument, ges i en passage av Herbert Tingsten (memoarerna, fjärde delen):

'Monarkings försvar bygger till stor del på attityder och argument, som kan tyckas lika konstlade och irrationella som seanserna i rikssalen och kammarherrarna som bildar häck vid mottagandet av en ny ambassadör. Det anses ofint, vulgärt, rabulistiskt att bråka om illusionerna och ceremonierna; man bör genomskåda och betrakta med skepsis, men inte bli upprörd eller överraskad utan vara följsam och korrekt; endast barn och dårar säger att 'kejsaaren har ju ingenting på sig'. Förljugenheten är just det fina i saken, att inte bli lurad men att låtsas vara det, att utan grums spela med i teaterstycket.'

Uppgivenheten inför den destruktiva och skadegörande alkoholkultur som är en integrerad del många tillställningar är svår att begripa när samhällskostnaderna summeras och följderna betänks.

Om man tar den omdiskuterade festen på Fysikgränd som exempel kan det faktum att det delvis spårar ur helt, att det krävs massiva insatser från samhället för att hålla situationen någorlunda under kontroll, att det slutar med en dyr nota som bara undantagsvis betalas av deltagarna själva, inte sättas inom parantes som olyckliga omständigheter, som ett udda inslag man skulle kunna plocka bort och sedan är allt frid, fröjd och grillning.

När mönstren återkommer gång på gång måste diskussionen - oavsett om man vill kasta glitter över supandet, försvara det med öppna ögon eller försöka begränsa det - göras ärlig: så ser alkoholkulturen - ofta stimulerad och romantiserad i medierna.

Kanske är uppgivenheten - acceptansen av de stora suparhelgerna som oundvikliga och ett fundamentalt inslag i unga människors liv - realistisk och byggd på mångåriga erfarenheter. Men det hindrar inte att fler borde tala klarspråk om varför tillställningar urartar och varför det accepteras i vissa bestämda sammanhang när de skulle ses som oacceptabla i alla andra sammanhang. Så länge man försöker tassa runt med perifera resonemang och undviker att erkänna och se alkoholkonsumtionen som den utlösande faktorn, och som den i mångas ögon ursäktande faktorn, kommer diskussionen inte framåt.

Apropå det där med övervakning och att kunna lita på systemet: Den här affären har dominerat tyska medier de senaste dagarna.

Nollning är ett av de mest bisarra vardagsuttrycken för trakasserier förklädda till eländig kollektivism och rituellt svineri. Varje skolår kommer nya pinsamma exempel på hur något som borde ha avskaffats för länge sedan överlever, och kan lita på fega och handfallna institutionella ursäkter.

Att sådana här genomkorkade beslut kan fattas år 2008, på vad som påstås vara en seriös högre utbildningsinstitution, är därför inte helt överraskande, men onekligen svårt att förstå.

Anders Rönmark kommenterar några aktuella ämnen på ledarsidan under rubriken 'Veckan som gick'. Det handlar bland annat om vårdstrejken, junilistan och Umeås bästa stadsdel.