Turkiet och författningsdomstolens AKP-dom är ämnet för en av våra ledarkommentarer i dag:

'Svår kris undviks i Turkiet efter författningsdom
Om ett framsteg är ett det svårt att tala när ett lands författningsdomstol beslutar om halverat partistöd åt ett demokratiskt valt regeringsparti och sex av elva domare röstar för att stänga ned partiet. Men att Turkiets författningsdomstol i gårdagens dom inte gick så långt som att helt förbjuda det demokratiskt valda regeringspartiet, moderat islamiska AKP, var ändå ett positivt besked. Något annat hade utlöst en politisk kris med långtgående verkningar som allvarligt hade skadat Turkiets strävan till EU-medlemskap.

Turkiet har fortfarande mycket att förändra, rätta till och reformera innan man lever upp till kraven som ställs på ett EU-land när det gäller yttrandefrihet, rättssäkerhet och hur minoritetsgrupper behandlas. Där kan inga kompromisser göras från EU:s sida. Missförhållanden bör konsekvent påtalas. Men det vore fel att inte också lyfta fram de framsteg som gjorts. Och förväntningar har väckts på AKP att bli en förebild inom den muslimska världen som visar att islam kan förenas med demokrati och öppenhet.
Anklagelsen mot AKP att det i strid med den författningen försöker islamisera landet var ett missriktat svepskäl för demokratiseringsprocessens motståndare att söka ta tillbaka förlorad makt. Att det inte lyckades var viktigt.'

På dagens ledarsida återkommer momentet pro/kontra. Vad talar för att Barack Obama kommer att vinna det amerikanska presidentvalet, vad talar för att John McCain har en bättre chans?

Pär Nuders lätt nedlåtande inställning till sitt uppdrag visar på nytt att riksdagsledamöternas roller och ställning måste diskuteras djupare. Thomas Bodströms tvivelaktiga prioriteringar har ställt liknande frågor på sin spets.

Det är inte otänkbart att en riksdagsledamots väljare i enskilda fall skulle acceptera att den inte deltar i riksdagens arbete, att den som tillhörande ett partietablissemang anser sig för fin för vanligt ledamotskap och istället utnyttjar riksdagslönen för att göra helt andra saker.
En breddad syn på riksdagens funktion och riksdagsledamöternas uppdrag skulle kunna ha sina poänger. Ofta värderas riksdagsledamöters insatser på alltför begränsade, statistiska grunder som exempelvis antalet skrivna motioner (även om slutsatsen knappast bör bli att riksdagslönen ska ses som ett slags författarstipendium för avgångna statsråd).
Men då bör den attityden och de prioriteringarna vara klart angivna redan när en politiker söker mandat för ett uppdrag, så att väljarna kan ta ställning till hur de tycker att en riksdagsledamot bör uppträda.

Att införa ett utpräglat personval vore en lösning. Nu gör ett uppträdande av Pär Nuders slag ett problematiskt intryck.

Jag tror som många andra att frågan om ljudvolymer och buller kommer att bli en vanlig konfliktorsak i framtidens städer; en utmaning för stadsplanerare framför allt i tättbebyggda storstäder med många olika centrum, men även i mindre städer som växer och förtätas.

Vilka ljudnivåer ska anses acceptabla, vem ska bestämma normen för ljudvolym och buller i den urbana vardagens boende och offentliga miljöer? Är det ljudmarodörerna eller de som vill ha så tyst som möjligt - hur ser en bra kompromiss ut, hur värnar vi tystnaden och hur värnar vi mångfalden?

Det har under en längre tid funnits en jargong som satt likhetstecken mellan stadsliv och höga ljudnivåer. De som haft invändningar mot våldsamt hög musik och vrålande fordon har betts flytta ut i enslighet på landet. Men det finns också en motjargong som konstaterar att de flesta i dag bor i städer, att det är en vardagsmiljö lika mycket som en evenemangs- och undantagsmiljö, och som istället uppmanar dem som ockuperar stadens ljudmiljö att dra ut på landet där de inte stör andra.
Bortsett från att båda attityderna ger uttryck för en konstig syn på landet - men det är en annan sak - så blir mötet mellan dem i en konkret situation oundvikligen en källa till heta konflikter.

Å ena sidan: Det kan aldrig vara tyst i en stad: den som vill bo centralt, inte vill höra trafikbrus, ana pågående evenemang eller högljutt talande människor och samtidigt vill kunna ha fönstret öppet en sommarkväll, får rimligen fundera på om det inte finns alternativa boendemiljöer. Och ska en stadskärna kunna hållas levande och locka till sig olika aktörer och arrangörer måste man acceptera en viss ljudnivå. Ljud är inte alltid att likställa med buller.

Å andra sidan: Det får inte bli så att det bara är de som går i gång på vulgärt dånande musik och knattrande motorcyklar som får bestämma vad som ska anses vara norm och symbolisera en levande stad. Ljudfrågan i en stad får inte lämnas över till den starkes rätt, ljudföroreningar kan vara lika värda att bekämpa som miljöföroreningar.

Man undrar ofta, både när man på långt håll hör musik vråla ur enskilda lägenheter eller restauranger eller när ett torg plötsligt känns outhärdligt på grund av någon ljudanläggning, om inte egentligen de flesta helst skulle önska att volymerna sänktes och lämnade lite mer utrymme för andra typer av ljud, för ljudnyanser.
Men kanske är vi som tenderar att tycka att tystnaden mer än bullret är en urban bristvara lite rädda för att stå för den åsikten, man blir ju lätt avfärdad som bakåtsträvare, som gnällig. Och en sådan konflikt undviker man förstås gärna.

Jag tror att det här dilemmat kommer att få ännu mer uppmärksamhet framöver, säkert även i en stad av Umeås storlek. Även den relativa tystnaden måste ha en plats och en rätt i det moderna och urbana, och den hotar att bli en bristvara. Som Rolf Edberg skrev är tystnaden inte tomhet: "Tystnaden kan vara bräddad med innehåll; den är en plats i tiden och rummet där horisonten vidgas'.

Att hitta en balans mellan olika ideal för stadens ljudkuliss som varken skapar hämmande tomhet eller brutala föroreningar, det blir en återkommande utmaning för dem som planerar och gestaltar framtidens stadsmiljöer.

Hugo Åbergs Memorial är alltid en höjdpunkt, även för oss som av geografiska skäl aldrig varit där. Jag var - det är lätt att säga i efterhand, mina tips i förväg här på bloggen brukar ju inte sitta - inne på att Jaded skulle kunna skrälla i går och få den storloppsseger jag förutspådde tidigare i år, men L´Amiral Mauzun var en värdig vinnare.

Och Going Kronos har väl helt enkelt inte det där riktiga löphuvudet som krävs mot den yppersta världseliten, det verkar faktiskt inte så.

Amnestys kritik mot den kinesiska regimen inför OS är utgångspunkten för vår huvudledare i dag.

LNB:s Carl Lagerqvist har en signerad text på dagens ledarsida om att samhället inte får tillåta att en kvinnoförtryckande hederskultur sätter dagordningen, med anledning av gårdagens nyhet om att läkare går med på att göra ingrepp för att återställa "mödomshinnor".

Barack Obamas utlandsturné tjänade flera syften, men fortfarande är det en öppen fråga om det tjänade det för honom allra viktigaste: att stärka hans utrikespolitiska profil i presidentvalskampanjen på hemmaplan och inge de amerikanska väljare som ännu inte bestämt sig - och alltså inte tillhör dem som redan låtit sig övertygas - känslan att han är lika kompetens i den nationella säkerhetsfrågan som John McCain.

Resan gav Obama en vecka av omfattande uppmärksamhet som ställde John McCain helt i skuggan och gav en klar effekt i opinionsbildningen. Den bekräftade för amerikanska journalister och allmänhet hans genomslag i Europa redan nu. Och den visade att han kan hantera intervjuer och framträdanden i en utrikespolitisk kontext utan problem, rentav med stor skicklighet.
Men han har även anklagats för att med sin rundresa både söka dölja bristande erfarenhet som en liten turné inte kan ge och uppträda lite för självsäkert, som om han redan vunnit presidentvalet.
Det är i det här läget inte de jublande anhängarna, utan de avvaktande, osäkra väljarna som är hans målgrupp. Och de som fortfarande är osäkra i dag, efter den långa primärvalskampanjen, lär inte påverkas enbart av bilderna på och intervjuerna med Obama ute i världen. Han kommer att tvingas följa upp sin resa med ett fortsatt säkert uppträdande i den utrikespolitiska debatten på hemmaplan. Han har fortfarande inte råd med några större misstag i just den frågan.

Troligen har Obamas utlandsturné ändå bekräftat hans redan kända kvaliteter och hjälpt till att undanröja några av de säkerhetspolitiska tvivel som fanns kring hans namn, eller som hans motståndare velat skapa kring honom, och därigenom varit till hjälp för hans möjligheter att besegra John McCain. Han tog sig igenom sin resa med glans i anhängarnas ögon, men framför allt utan att begå några större misstag i de mer cyniska betraktarnas ögon. Det senare var nog det viktiga.

Vår huvudledare i dag handlar om den amerikanska bolånekrisen.

Först en eloge: det är bra att en diskussion om behovet av ökat civilkurage i samhället förs, en sådan behövs och är välkommen. Rent allmänt tror jag att det är den typen av frågor som kristdemokraterna borde satsa på - att söka stimulera intressanta etik- och moraldebatter med toleranta, inte intoleranta, utgångspunkter.

Men då är det knappast lagstiftningsvägen den rätta och det här förslaget leder också snett. Lagstiftning i en fråga som civilkurage är fel väg att gå, som många påpekat. Syftet att öka civilkuraget och ansvarskänslan i samhället kan inte uppnås via en lag, tvärtom skulle den riskera att försvåra och förvirra rättsprocesser. Och vad civilkurage är går inte att definiera juridiskt, det är individuellt betingat. En lag som den föreslagna skulle också vara problematisk ur integritetssynpunkt.

Med anledning av den här nyheten har jag en signerad text på dagens ledarsida om debatten kring Umeås företagsklimat:

'Företagsklimatet i Umeå skulle kunna ges ett lyft

Återigen har en undersökning kommit som visar att Umeås företagsklimat inte är så bra som det skulle kunna vara. Som VK berättade om på nyhetsplats i lördags hamnar Umeå bara på 242:a plats av 290 i en studie från Handelshögskolan i Jönköping om hur landets kommuner klarar sig vid en jämförelse med föredömet Gnosjö.
När en rad undersökningar med olika utgångspunkter och skilda metoder ganska samstämmigt över en längre tid pekar på att ett problem existerar på ett bestämt område, och att kommunen tappar mark i jämförelse med andra, borde det vara läge att ändra attityd, ta intryck och betrakta frågorna ur fler perspektiv. Det kommer förstås inte att ske i Umeå förrän en vaknare politisk ledning med nya idéer - och handlingskraft nog att se även problem - får chansen.

Men i väntan på det kan förhoppningsvis alla andra som håller på med företagsklimatsfrågor göra vad som går inom ramen för det nuvarande styret för att Umeås negativa trend ska brytas de kommande åren. Att ta också kritiska undersökningar på allvar borde, även om de måste läsas i smyg i närheten av stadshuset, vara en självklar del i det arbetet. Tänk vilken kraftsamling det skulle kunna bli, om det som görs rätt redan i dag kombinerades med strategier utvecklade i samarbete med dem som problemrelaterat analyserat vad som skulle krävas därutöver för att lyfta Umeås företagsklimat till den nationella toppnivå som de officiella tillväxtmålen kräver.'

Alex Voronov sammanfattar i Eskilstuna-Kuriren den senaste veckans debatt om liberalismen på ett utmärkt sätt.

Yrkeskompetens och berättarglädje i kombination med ett välsorterat antikvariat är förstås svårslagbart, som Sundsvalls Tidnings ledarblogg vittnar om.

Den här måndagen är det Jonas Morians tur att kommentera några aktuella händelser under rubriken 'Veckan som gick'. Det handlar bland annat om Pridefestivalen och Barack Obamas utlandsturné.

En av de finaste sommardagarna hittills i Umeå går mot sitt slut, det är fortfarande en lätt ljummen vind ute och det gäller att passa på och njuta.

Jag gillar att man faktiskt, från rätt utikikspunkt, kan se ända till Holmsund från Umeå, alltså staden, klara dagar. Fotobloggandet väntar fortfarande på att jag ska ta mig i kragen och lära mig tekniken på nytt efter några missöden, men eftersom jag var flitig med att visa vinterbilder från Umeå för ett halvår sedan har jag laddat upp även med sommarbilder, för att förmedla hela sanningen till eventuella läsare på andra håll i landet. De kommer vad det lider.

Till V75 denna vecka har jag inte hittat några bra drag. Jag var inne på Duplex i sista avdelningen, men han verkar få ganska många streck på sig och rensar kanske inte särskilt mycket. Can Trust i andra avdelningen kan vara en storskräll.

Och för dem som fruktar en parallell mellan Borg 1981 och Federer 2008 var det här ett oroande tecken.

Min lördagskrönika denna vecka är en liten betraktelse kring partilandskap i allmänhet och det tyska partilandskapet i synnerhet. Som vanligt känns det som om bara en tredjedel fick plats, men förhoppningsvis kommer kärnan i resonemanget fram:

'Spännande i det tyska partilandskapet

Partilandskapen i demokratier är lika levande som naturlandskap. Där finns jordbävningarna och stormarna, landhöjningarna och erosionerna, temperaturskiftningarna och växtligheten som förändras, marker som växer igen eller odlas upp. Sett över tid och i det stora perspektivet befinner sig partilandskapen i ständig rörelse. Stillbild råder aldrig.
Partier uppstår och går under. Koalitioner formas och brister; ideologiska traditioner snuddar vid varandra, smälter samman, för att sedan åter skiljas åt.
På ett sekel kan allt förändras, genom dramatiska händelser eller ytterst långsamma, gradvisa processer. Under ett decennium hinner mycket inträffa som rubbar gamla förutsättningar och tvingar fram nya ställningstaganden.

En historisk tillbakablick på svensk inrikespolitik de senaste 130 åren är en resa genom ett landskap som aldrig upplevt några dramatiska uppbrott, men som heller aldrig riktigt kommit till ro, och ibland haft blåsiga höstar och rejäla åskväder.
Vill man studera fenomenet med partilandskap i förändring i dag utgör Tyskland det kanske allra bästa exemplet.
För i tysk inrikespolitik råder just en fascinerande svårbedömd, i viktiga avseenden frigörande och i ett par avseenden oroande, situation av oklarhet.

Sedan det nya vänsterpartiet Die Linke, under ledning av bland andra utpräglade och skrikiga populisten Oskar Lafontaine - tidigare socialdemokratisk partiledare och finansminister, nu socialdemokraternas fiende nummer ett - etablerat sig permanent även i de västra delstaterna har ett utpräglat fempartilandskap uppstått.
Och inget av de fem partierna - kristdemokratiska CDU/CSU, socialdemokratiska SPD, liberala FDP, de gröna och vänsterpartiet Die Linke - har i den nya situationen någon entydig strategi eller trygg självbild när det gäller för vad de vill stå och med vilka de vill samarbeta.

Inför nästa förbundsdagsval går det att med åtminstone hyfsad realism spekulera kring hela sju olika regeringskoalitioner bestående av två eller tre partier. De flesta kombinationer är tänkbara. Ingen av dem kan uteslutas och alla har sina framträdande förespråkare. Det utlöser både kreativitet och oro inom partier, stimulerar både förnyelse och konservatism.
Den stora regeringskoalitionen mellan CDU/CSU och SPD är tröttkörd. SPD är i djupaste kris och CDU/CSU är inne i en långsam moderniseringsprocess som skapar knorr inom mer socialkonservativa och nyliberala delar av partiet.
Positioneringarna inför nästa val pågår för fullt, internt och externt. Beredskapen är låg hos båda att göra några större eftergifter i viktiga reformfrågor.
De försöker istället på var sitt håll bereda vägen för andra koalitioner. Båda är framför allt lockade av att samarbeta med FDP och de gröna, för att se till att vänsterpartiets inflytande minimeras.
Mycket avgörs också i slutänden av hur SPD väljer att förhålla sig till just vänsterpartiet. Det finns en vänsterfalang inom SPD som på sikt, åtminstone inför 2013, gärna skulle vilja bilda koalition med Die Linke för att säkra något slags strukturell vänstermajoritet.
Men den officiella partilinjen är fortfarande att allt samarbete på förbundsdagsnivå är helt uteslutet, både på grund av vänsterpartiets utrikespolitik och punktvis bristande demokratiska trovärdighet och på grund av partiets ekonomiska verklighetsflykt med mångmiljardlöften utan täckning.

Det mest tilltalande scenariot vore att de två övervägande liberala partierna FDP och de gröna upprättade ett bättre samtalsklimat mellan varandra och tillsammans bildade ett vågmästarblock med inflytande över kommande regeringsbildningar. FDP och de gröna, som båda har svårt att komma tillrätta med oppositionsrollen, skulle i ett sådant läge ömsesidigt stimulera det bästa hos varandra, tvinga kristdemokraterna att utvecklas i liberal riktning, förmå socialdemokraterna att undvika ett återfall i traditionalistisk återställarretorik och hålla vänsterpartiet utanför allt regeringsinflytande.
Ett sådant samarbete kring en grön liberalism med förankring i den politiska mitten och oberoende från kompromisser med kantpartier, skulle också bli något för de svenska partierna att snegla mot om partilandskapet i Sverige plötsligt sågo annorlunda ut efter nästa val.'

(Liten bonus i form av inledningen till min lördagslista, ett av de få inslag som normalt inte läggs ut på nätet, själva listan återfinns dock inte nedan):

Vänta nu, vad stod det att läsa i VK häromveckan?
Tågen som köps in för Botniabanan ska ha en maxfart på 200 km/h, långt lägre än banans kapacitet.
Orsaken: klimatet sätter stopp för tåg med högre hastighet. Okej, argumenten accepteras. 200 km/h är inte illa heller och tid är inte allt i livet.
Men ändå, här har vi skrutit för bekanta söderöver om den norrländska racertågbana som byggs i den högteknologiska framtids- och kulturregionen. Resten av Europa kommer att vallfärda hit, har vi kaxat oss. Det kommer inte ens att löna sig att skaffa fönsterplatser, har vi sagt, för tågen kommer att susa fram längs kusten i sådana svindlande hastigheter att förbisvischande linjer av blått, grönt, grått och vitt är allt som kommer att synas. Och nu, knappt 200 km/h. Som vanliga tåg, där fönsterplats lönar sig.

I en ledare på dagens sida kommenterar vi Pridefestivalen som inleddes igår.

Barack Obamas Berlinbesök liknas vid en rockkonsert av flera kommentatorer, uppmärksamheten och upphetsningen skulle inte kunna vara större om det hade handlat om ett riktigt presidentbesök.

Jag gillar Berlin, Obama, eggande retorik och politikens teatrala dimensioner, så gissa om jag gärna återkommer till ämnet. Jag noterar bland annat nöjt att han valde att citera Berlins legendariske, men tyvärr lite bortglömde, borgmästare (1948-1953) Ernst Reuter.

Det finns en stolt tradition av amerikanska presidenttal i Berlin, med Kennedy och Reagan som de två mest berömda. Obama är inte president, men skulle han vinna höstens val lär talet i går i Berlin placeras in i den traditionen.

Men framför allt: lite dolda bakom uppståndelsen kring Obamas popularitet i Europa - den uppenbara längtan efter ett nytt amerikanskt ledarskap - finns en del politiska realiteter både när det gäller förhållandet mellan USA och EU och när det gäller vilken betydelse Obamas utlandsturné har för valkampanjen i USA och för ett eventuellt framtida presidentskap, som förtjänar mer uppmärksamhet.

Gregor Peter Schmitz är inne på flera av dem i den här kommentaren för Der Spiegel International.

Det finns böcker som man aldrig tar sig igenom, hur ofta man än lägger fram dem på skrivbordet eller nattduksbordet, hur länge man än släpar med dem i ryggsäcken, hur många gånger man är förutsätter sig att åtminstone ta sig igenom halva. Jag har haft många sådana verk, som skavt samvetet.

Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" var länge en sådan för mig, en bit in i andra delen tog det stopp. Till slut gav jag upp.

Jag minns även en mastig biografi över David Lloyd George som jag gladde mig så över när jag hittade den på ett antikvariat och som jag längtade efter att få tid att läsa. Men det blev aldrig av, mest bara ett löst bläddrande. Den står fortfarande i bokhyllan och väntar. Kanske kommer jag trots allt att läsa den någon gång.

Och så finns det böcker som man fängslas av gång på gång, om de så bara råkar falla ned från bokhyllan och man läser något ord på den sida som fallit upp. Det kan inte hjälpas, man bara måste fortsätta läsa en liten bit till, och snart glömmer man tid och rum.

Häromdagen rotade jag i någon bokhylla och råkade slå upp Herbert Tingstens memoarer - det var den tredje delen, om hans första år på DN - och nu är jag i full färd med att läsa igenom alla fyra delarna på nytt, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Och det är lika inspirerande nu som första gången jag läste dem.

"Det största memoarverk som skrivits på svenska", lär Vilhelm Moberg ha kallat Tingstens memoarer. Det är lätt att instämma. Han är värd nya generationer läsare.

Även om jag i dag mest minns hur kapitlen om äcklet över det samhälleliga spelet och dödsångesten utlöste en igenkännandets befrielse och tröst hos mig för tolv-tretton år sedan, mer än att jag kända samma starka identifikation med tvivlet i dag, och även om det myckna talet om författarens åskrädsla slår inte an lika mycket nu som då, så är det fascinerande att läsa och komma ihåg.

Jag tror att det gjorde mycket för Tingstens eftermäle, att han - den stridbare polemikern - i sina memoarer lade av sig rustning och gav en djupt personlig bikt, senare utvecklade även i de så kallade tankeböckerna.

Men Tingsten känns även, utöver att hantera bekännelse- och självanalys-genren till mästerskap, bjuda på en hejdundrande mängd småporträtt av kända personer han stött på och ge en saftig bild av flera av 1900-talets viktiga tidsskeden, politiskt märkligt högaktuell.

Atombombskampanjen var förstås det stora misstaget, men resten: det glödande försvaret av demokratin, kampanjerna, mycket tidigt, bland de första, mot apartheidsystemet i Sydafrika, mot McCarthy-förhören och förtrycket av svarta i USA, mot vämjeliga eftergifter åt kommunismen, den kritiska granskningen av FN, förankringen i en upplysningstradition och kulturradikalism som vägledde honom i en rad idédebatter om kungahuset och kyrkan - det var lysande insatser i svensk opinionsbildning.
Även som statsvetare skrev han betydande verk om de totalitära lärorna, om demokratins villkor, men även exempelvis en synnerligen gedigen - i dag knappast läst, men fortfarande hållbar - genomgång av socialdemokratins idéutveckling (något som bidrog till att han lämnade socialdemokraterna för liberalismen).

Men under den gångna veckan när jag debatterat om socialliberalism med kritiker från både vänster och höger, har det på nytt varit fascinerande att läsa om Tingstens blandning av kompromisslös antikommunism, glasklar antisocialism och tydlig socialliberalism. Även om han inte använder just det begreppet talar han återkommande om sin radikalism i de sociala frågorna, och den sista striden på DN handlade ju också om att socialdemokraterna och folkpartiet borde göra upp i pensionsfrågan.

Läser man vad som står om Tingsten på exempelvis Wikipedia är den socialliberala dimensionen hos Tingsten förtigen. Det står att han i ett skede inspirerades av Friedrich von Hayeks "Vägen till träldom", något som han nämner kort i sina memoarer, men där han också kort konstaterar att han överskattat den boken.
Senare skriver han om ett möte med Mont Pelerin-sällskapet i Schweiz, grundat av bland annat just Friedrich von Hayek: "De flesta företrädde en gammalliberalism, som var mig helt främmande; progressiv inkomstskatt och från svensk synpunkt naturliga socialpolitiska reformer betraktades som äventyrliga avsteg från en sant liberal ordning. I en debatt yttrade jag, att "om detta är liberalism, är jag nog fortfarande socialist" och jag deltog aldrig vidare i sällskapets sammanträden."

Och vid en senare resa i USA sent sextiotal, avfärdar han i nedgörande ordalag en politiker på uppåtgående som "är okunnig om politik och förkunnat tomma bombasmer" - det var Ronald Reagan.

Man ska inte åkalla svunna tiders debattörer alltför lättvindigt i dagens debatter, men Tingsten ¬skulle kunna vara en inspirationskälla för de socialliberaler som vill blicka tillbaka lite och se hur Tingsten redan då gjorde upp med en del av dem attityder som nu driver debattörer att avfärda socialliberalismen som utan frihetspatos eller substans. Att Tingsten skulle ha saknat frihetspatos och substans lär ingen vilja påstå.

Vår huvudledare i dag handlar om EU:s beslut att stoppa utbetalningar av EU-stöd till Bulgarien på grund av korruption.

Och i en underledare kommenterar vi den nyantagna lagen om asylsökande i Italien.

Först en rejäl reservation, precis som när jag skrev om det här senast i form av en lördagskrönika: begreppet borgerlig förekommer även i VK:s ledartexter regelbundet.
Det är nästan omöjligt att undvika etablerat språkbruk på den punkten med så många texter. Och jag försöker inte redigera bort det. Man får välja sina strider.

Men i mina egna förekommer begreppet nästan aldrig, av ett enkelt skäl: Jag har aldrig hört en vettig definition av vad borgerlig skulle betyda. För mig är det en gåta att en så tom beteckning överlever i det politiska språkbruket, och att den används lika glatt av både dem som själva kallar sig så och dem som kallar andra så.

Själv har jag aldrig betecknat mig borgerlig eller känt någon tillhörighet till begreppet, eftersom det inte betyder något, och i den mån det betyder något konkret är det ganska suspekt. Kallar någon VK:s ledarsida för borgerlig protesterar jag gärna och kräver en övertygande definition av begreppet, vilket jag aldrig fått.

Ordet borgerlig som politisk etikett söker omfamna ett antal idétraditioner med bitvis starkt åtskilda traditioner och innehåll, det har en bismak och livsstil och klass och det är en symbol för ett blocktänkande som inte bör sammanblandas med politiskt innehåll och ideologisk substans. Som jag var inne på i den här krönikan ger begreppet inte heller någon vägledning om man försöker förstå den partipolitiska historien i Sverige de senaste 130 åren.

Och det är lustigt att se hur dem som nu krampaktigt och enögt söker skriva ned socialliberalismen - vars övergripande betydelse (och utanför den renläriga dogmatismens domäner har ideologiska beteckningar aldrig något annat än en övergripande betydelse), linjer och traditioner inte är särskilt svåra att urskilja vid en historisk tillbakablick - själva ofta bekymmerslöst använder det tankeröriga och innehållslösa begreppet borgerlig, om sig själva eller andra.

När man läser konservativa debattinlägg som detta där det normstyrt talas om nyborgerliga livsstilar kring äktenskap, familj och bröllops-, hemmafixar och trädgårdsboomar, med värdekonservatismen som speciellt utmärkande för en borgerlig politisk linje, snurrar kompassen runt, runt men utan att stanna i närheten av vad jag associerar till en liberal tradition.

Begreppet borgerlig som ideologisk beteckning är i grunden oanvändbart.

Småföretagarnas situation är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Småföretagare mellan hopp och frustration

Det finns sakområden där den politiska retoriken i debatten kan vara rätt bedrövlig, men där slutresultatet ofta blir helt okej ändå; välfärdsfrågorna brukar bjuda sådana exempel. Och så finns det sakområden där den politiska retoriken inte sällan är klockren och sympatisk, men där de fattade besluten ofta går i en annan riktning; flykting- och biståndspolitiken är kanske det fält man först tänker på.

Småföretagarpolitiken har i Sverige varit en kombination av båda fenomenen. När det varit som värst har retoriken borrat ned sig i det gamla industrisamhället som enda ideal. Storbolag, fackledningar och regering har hållit varandra om ryggen. Samtidigt har småföretagare och enskilda entreprenörer inte bara fått stå ut jantelagens fulla kraft, utan också med regelverk, byråkrati och pålagor av alla möjliga slag.
I perioder har den socialdemokratiska retoriken visserligen fortsatt att blåsa snålt kring småföretagandet - något Mona Sahlin hedervärt erkänt och sökt förändra - medan den förda politiken ändå tagit intryck och insett småföretagens betydelse för tillväxt och jobb.

Bakom oss har vi nu några år när småföretagandet äntligen fått det erkännande och den uppmärksamhet som det förtjänar. En del strategiska reformer, inte minst på skatteområdet, har också skapat bättre förutsättningar. Men fortfarande, trots att alliansen kommit en bit på vägen, går arbetet med att underlätta för småföretag att starta och växa för långsamt. Arbetsgivaravgifterna är ett försummat område, trygghetsfrågorna och småföretagarnas position i socialförsäkringssystemet återstår att lyfta fram och förändra, och debatten om en flexiblare arbetsmarknad med dansk flexicurity som inspirationskälla går trögt.

Företagarförbundet presenterade i veckan en rapport som visar att två tredjedelar av deras medlemmar tar ut endast tre veckor eller mindre i semester under sommaren. Ensamföretagare arbetade under juli 2007 14 timmar mer per vecka än fast anställda.
Att vara småföretagare innebär därtill ofta att också i vanliga fall jobba långt mer än normal arbetstid.
Även medierna har varit dåliga på och ointresserade av att belysa småföretagens tuffa verklighet. Det har inte passat in i de traditionella manuskripten, något som nu håller på att förändras.

I bästa fall gör både regeringspartierna och ett par av oppositionspartierna småföretagsklimatet till en prioritet inför nästa val.
Alliansen har redan krattat för det, men måste fortfarande upp till bevis i förd politik. Socialdemokraterna har det ruskigt svårt med förnyelsen, men är kanske i synen på småföretagen ändå redo att blicka framåt och tänka nytt.
En valrörelse där retorik och konkreta förslag går hand i hand och i rätt riktning: det skulle vara ett lyft.'

Die Zeit har en rolig genomgång - på tyska - av vilka olika historiska platser i Berlin som Barack Obama skulle ha kunnat tala på vid sitt kommande besök i den tyska huvudstaden. Bakgrunden är att Obama ville tala vid Brandenburger Tor, men - av obegripliga skäl - fick nej från Angela Merkel. Nu ska han istället enligt uppgift tala vid monumentet Siegessäule, inte något vidare bra val enligt min mening. Hur som helst, för den som kan tyska och känner till lite om Berlin är Die Zeits genomgång en höjdare.

Der Spiegel International har haft en serie av artiklar, på engelska, inför Obamas besök:

An American Idol in Germany

'No Point in Issuing Demands That Can't Be Fulfilled'

'Each Side Has to Do More'

'Obama's Trip Is a Campaign Prop'

Obama's Germany Itinerary Ruffles Feathers in France, UK

Berlin Reopens World Cup 'Fan Mile' for Obama

Gripandet av Radovan Karadzic är ämnet för vår huvudledare i dag.

I en signerad text på dagens ledarsida svarar jag på och reflekterar jag lite löst kring ett par angrepp som den senaste veckan riktats mot VK:s ledarsida:

'VK:s ledarsida utformas i en frisinnad, socialliberal anda. Om frisinnet, ett spännande begrepp, kan man skriva mycket. Den senaste definition jag läste återfinns i Herbert Tingstens perspektivrika memoarer. Frisinnad, skriver han där i mitten av 1960-talet, betyder rimligen numera att man är allmänt radikal utan att vara socialist. På ett annat ställe framhåller han att den frisinnade liberalismen är positiv till sociala reformer och negativ till socialiseringsåtgärder.
Det kan vara värt att påminna om att det faktiskt finns substans och historiskt innehåll i de ideologiska begreppen i en tid när de används som sopptunnor för det mesta.

I en kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida i måndags skrev Elise Claeson: "Att vara socialliberal är att vara sosse". Detta som en uppföljning till den nyliberala kritiken i förra veckan om att en socialliberal välfärdsstat av det slag de flesta partier stödjer är oförenlig med det nyliberala frihetsbegreppet.
Även på en annan kant leker man ohämmat med orden. De senaste dagarna har den frisinnade, socialliberala hållning VK:s ledarsida står för därför även kallats avskyvärt nyliberal och "väldigt höger" av två vänsterdebattörer som anklagat oss för att i onda avsikter vilja människor illa.
Man kan naturligtvis göra sig lustig över hur de politiska dogmatikerna uppfinner sina egna språkvärldar präglade av ett vi och dem, med eller mot, antingen eller-schema - bekvämt för rättrogna, men få andra.
Men det finns goda skäl att vägra den debattstilen.

Ulf Öfverberg beskriver grunden för det liberala demokratiska samtalet väl i skriften "Liberalism som jämlikhet - ett perspektiv från vänster":
"?för liberaler är den kritiska rationella hållningen till samhällsarbetet omistlig. Det handlar inte endast om att i denna mening vara intellektuell. Det avgörande är att den kritisk rationella metoden är den enda metoden för fredlig samhällsförändring. Det är också en metod som är antiauktoritär. Antiauktoritär därför att vi alla egentligen vet väldigt lite och ofta har fel. Denna fallibillism, för att använda Karl Poppers begrepp, är allmänmänsklig och är skälet för att vara avvisande mot alla auktoritära kunskapskällor som traditionen, vanan, gruppen eller någon eller något annat som kunskapskälla."

Det är en bra utgångspunkt för både polemik och samtal i ett demokratiskt meningsutbyte som erkänner nyanser, kompromisser och komplexa sammanhang, utan att fastna i en system- och metoddogmatism där meningsmotståndares mänsklighet nedvärderas. I ett debattklimat där glåpord och fördömanden dominerar överlever inte ett seriöst samtal.'

Allianspartierna, socialdemokraterna och miljöpartiet gör klokt i att för säkerhets skull hyfsa samtalsklimatet över blockgränsen. Skulle sverigedemokraterna komma in i riksdagen vid nästa val delar jag den här åsikten, att blockpolitiken bör brytas. Nu behöver man ju inte alltid utgå ifrån det värsta, men ett hyftsat samtalsklimat mellan exempelvis alliansens och miljöpartiet skulle även förutom att blockera ut ytterkantsparter också luckra upp en del irrationella låsningar som finns i inrikespolitiken.

Anders Märak Leffler tar i dagens krönika på ledarsidan upp en historia som jag helt hade missat.

(Uppdaterad med rätt stavning på namnen): Allt mer talar för att nästa tyska förbundsdagsval blir en duell mellan nuvarande förbundskanslern Angela Merkel (CDU) och nuvarande utrikesministern Frank-Walter Steinmeier (SPD).

Att Angela Merkel - landets populäraste politiker - blir kristdemokraternas kandidat står utom tvivel. Och även om läget fortfarande är oklart inom socialdemokratiska SPD så tyder mycket på att kompromissen mellan de olika vänster- och högerfalangerna inom partiet senare i år blir att den kritiserade Kurt Beck fortsätter som partiledare, men att Steinmeyer lanseras som förbundskanslerkandidat, något det spekulerats om en längre tid.

Frank-Walter Steinmeier hade innan han blev utsedd till utrikesminister efter senaste valet i många år varit nära medarbetare till tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder. Bland annat var han som chef för Schröders kanslerkansli en av Tysklands mäktigaste politiker redan under större delen av den rödgröna regeringstiden, om än lite i det fördolda.

Steinmeiers problem är att han saknar förankring i den socialdemokratiska partiapparaten. Han har haft ställning som mäktig rådgivare i skydd av kulisserna utan större erfarenhet av att själv agera som politiker eller att gå till val i eget namn. Och han uppfattas av många fortfarande som en indirekt talesman för Gerhard Schröders regeringsår.
Men i takt med att SPD:s kris djupnat och Kurt Becks ledarskap ifrågasatts har Steinmeier blivit det enande namnet för dem inom SPD som vill undvika att partiet glider ut i ett samarbete vänsterut med populistiska vänsterpartiet Die Linke.

Det intressanta med en duell Merkel-Steinmeier är förstås att det - om den stora koalitionen mellan CDU/CSU och SPD består mandatperioden ut - skulle bli en duell mellan regeringschefen och utrikesministern i en och samma regering.
De två skulle alltså, som bland andra Der Spiegel beskrev väl i förra veckans nummer, behöva föra valkampanj mot varandra inrikespolitiskt, samtidigt som de måste uppträda någorlunda enat och med någorlunda gemensam beslutsamhet i utrikespolitiken. Det blir ingen lätt utmaning.

Angela Merkel försöker medvetet hålla sig lyft ovanför det partipolitiska käbblet och odla en status som populär kansler med anseende över partigränserna. Hon är knappast intresserad av hårda ordväxlingar och skarp polarisering.
Frank-Walter Steinmeier utstrålar till hela sig läggning långt mer ett slags tjänstemannapragmatism, än ett eldigt, partiretoriskt kampanjtemperament, och han skulle riskera sin egen ställning och popularitet om han utmanade den populära Angela Merkel genom hårda, direkta angrepp i debatten.
Därför är det troligt att en sådan valrörelse skulle föras framför allt, och kanske desto ivrigare, av partiernas övriga företrädare, medan kanslerkandidaterna försöker sväva lite ovanför och vänta på motståndarens första misstag. Om det vore bra eller dåligt för nivån på den politiska debatten återstår att se.

Dessutom kommer förstås nästa tyska valrörelse att handla om långt mer än bara CDU/CSU och SPD, vilket är ett av skälen till att den ser ut att bli ovanligt spännande - på gott och ont. Till det, och vilka paralleller man kan eller borde dra till svensk politik, ska jag återkomma längre fram.

Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger formulerade det bra i en intervju med This Weeks George Stephanopoulos varför George W Bush agerat så grundligt fel i klimat-frågan:

"Den här adminstrationen trodde inte på den globala uppvärmningen. Eller så tyckte de inte att de skulle göra något åt det eftersom inte Kina inte gör något det, eftersom inte Indien ville göra samma sak, så varför ska vi göra det, men vet du, det var inte så vi satte en människa på månen. Vi sa inte låt alla andra göra samma sak och sedan ska vi göra det. Vi sa, vi vill vara pionjärer."

Vår huvudledare i dag handlar om de avgörande WTO-förhandlingarna.

Hamburgerparodin i Borås är sannerligen ingen god reklam för vare sig Uefa eller McDonalds, men hedervärt att Max stod på sig.

Newsweek har en bra genomgång av varför Barack Obamas pågående utlandsturné anses så avgörande för hans kampanj.

Inflationshotet är ämnet för vår huvudledare i dag.

Och under rubriken 'Veckan som gick' kommenterar Anders Rönmark några aktuella ämnen. Det handlar bland annat om Barack Obamas utlandsturné och kampen mot den grova brottsligheten.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om klimatfrågan och är en fortsättning från förra veckans lördagskrönika:

'Klimatfrågan och den gröna optimismen
För klimatpessimisten var förra veckans G8-möte en bekräftelse av onda aningar. Trots den enorma uppmärksamheten kring frågan lyckades G8-länderna inte komma överens om mer än att löst och vagt eftersträva en halvering av de globala utsläppen av växthusgaser fram till 2050 - jämfört med dagens nivå.
Det är bättre än ingenting, men långt ifrån vad som krävs i form av konkretion och tydliga delmål om vi ska kunna känna oss säkra på att undvika de allvarliga klimatkonsekvenser forskningen varnar för.

De rikaste länderna borde, också med ett dåligt samvete för egna försummelser som drivkraft, vara beredda att ta täten i arbetet för minskade utsläpp. De borde i sina åtaganden skynda före och se möjligheterna, inte som nu trula kvar i en vanföreställning om miljöomställning som något betungande och utvecklingshämmande.

Den svenska klimatberedningen angav i sitt slutbetänkande som ett övergripande mål att ökningen av den globala medeltemperaturen ska begränsas till 2 grader Celsius jämfört med förindustriell nivå.
Delmålen är minskade utsläpp jämfört med 1990 års nivå med fyra procent till 2012, 30 procent (inom ramen för EU:s klimatpolitik) till 2020, 75-90 procent till 2050 och 100 procent till seklets slut. Då skulle de svåraste konsekvenserna av klimatförändringarna förhoppningsvis undvikas eller gå att hantera bättre genom en förutseende planering (den andra, ofta bortglömda delen av klimatfrågan).

Beredningen slog också fast att de samhällsekonomiska konsekvenserna av en sådan ambitiös klimatpolitik för svensk del är rimliga i förhållande till nyttan av minskande utsläpp. Jag tror att det i historiens ljus kommer att uppfattas som en försiktig formulering.
Klimatfrågan kommer att ställa stora krav på ett nytänkande när det gäller förutsättningarna för vår livsstil och våra vanor, vad vi måste ändra, utveckla och ompröva i hur vi bygger, genererar och använder energi, driver resor och transporter och prioriterar vid politiska beslut.
Men just den omställningen kan bli startskottet för en imponerande och tillväxtalstrande utveckling på många områden. Klimatmedvetenheten håller på att sätta igång en suverän brainstorming som förvandlar dystra utsikter till hoppfulla möjligheter.

Där finns det nya intresset för vad individer eller regioner kan göra för en mer hållbar livsstil genom praktiska omställningar i vardagslivet av det slag VK skildrat i reportage på nyhetsplats och i krönikor på ledarsidan under året.

Där finns en ny politisk insikt om att gemensamma åtaganden, styrmedel och marknadsmekanismer - helst på global nivå och helst redan i går - krävs för att vi i den rika världen ska komma bort från vårt svåra beroende av miljöskadliga drivmedel och icke förnyelsebara energikällor, och för att fattigare delar av världen ska kunna skapa och öka sitt välstånd på miljömässigt hållbara sätt.

Men där finns också, i debatten, mer destruktiva, antiliberala inslag som under hänvisningar till klimathotet ser sin chans att i största allmänhet angripa gamla fiender som tillväxt, individuell integritet, frihandel, resor, konsumtion och teknikoptimism. I klimatdebatten trängs nu, i ett svåröverskådligt myller, allt från en optimistisk och tillväxtorienterad grön liberalism till socialistiska planhushållningsinstinkter.

Klimatdebatten har avancerat så långt att den är mogen en ny, mer komplex nivå där det inte längre räcker att tala om huruvida klimathotet existerar eller inte. Gradvis måste mer kritisk uppmärksamhet ägnas åt vilka metoder och insatser som ger resultat och vilka som, trots goda föresatser, är återvändsgränder i arbetet mot det klimathot de flesta inser är reellt.

Bara på den korta tid som klimatfrågan stått i centrum för mediernas uppmärksamhet har flera initiala och tvärsäkra sanningar om vad "klimathotet kräver" bytts ut mot en insikt om problemens komplexitet, och en del klimatrekommendationer i efterhand framstått som irrationella överreaktioner. Det är viktigt att klimatbeslut grundas i rationella analyser. Annars riskerar det sluta med att den som föreslår mest spektakulära åtgärder får sätta dagordningen.
Men då måste man också vara beredd att erkänna att även klimatfrågan inom sig rymmer lika stora ideologiska spännvidder som andra politiska frågor. Oron för klimatförändringarna kan vara gemensam utan att förslagen till åtgärder är det. Bara medvetenheten om klimathotet i sig ger ingen ledtråd om var man står inför enskilda beslut.

För gröna liberaler blir utmaningen dubbel: Dels att påminna om behovet av högre ambitioner när det gäller hur mycket och snabbt de lokala, nationella och globala utsläppen av växthusgaser ska minskas. Dels att driva på för en klimatpolitik grundad i liberal teknikoptimism, upplysningstradition och tro på individualism, entreprenörskap, frihandel, marknadsekonomi, resor och internationalism.'

Nelson Mandela, som fyllde 90 år i veckan, är onekligen en av de stora hjältarna i historien och en inspirationskälla för många politiskt engagerade världen över

Alex Voronov skriver utmärkt klargörande i Eskilstuna-Kuriren om debatten kring Johan Norbergs debattartikel i Expressen som jag bloggade om tidigare i veckan.

I en ledare i lördagstidningen kommenterar vi initiativet från sex folkpartistiska riksdagsledamöter i FRA-frågan:

'Utmärkt initiativ från riksdagsliberaler

Sex folkpartistiska riksdagsledamöter, däribland Maria Lundqvist-Brömster från Västerbotten, har enligt utsago beslutat sig för att inte stödja regeringens hårt kritiserade FRA-lag.
De kräver att misstanke om brott ska föreligga innan avlyssning sker, och Birgitta Ohlsson säger sig vara beredd att lägga fram en egen motion eller stödja någon av oppositionens.
Den begärda ändringen vore en rimlig och principiellt viktig förändring jämfört med det liggande förslaget.
Och det är hedervärt att de sex folkpartisterna driver en egen linje. Att det helt logiskt kommer kritiska frågor om varför de inte stod upp för sina åsikter när riksdagen gick till beslut första gången får de stå ut med. Och det är viktigt för trovärdigheten att de nu fullföljer sina uttalanden med handling i nästa skede.

Men det är en styrka att kunna lyssna till invändningar och erkänna att man hamnat snett i en fråga. Det måste också ha varit målet för opinionsbildningen efter riksdagsbeslutet: att få alliansledamöter att våga byta position. Och det är säkert inte bekvämt internt i riksdagsgruppen nu heller. Därför förtjänar de sex liberalerna beröm och respekt.
Och regeringen borde ta chansen att backa, lyssna och göra om.'

Mitt Wellino Boko-tips i veckan gick ju inte in. Men att han vinner Derbyt i höst vidhåller jag - för det var ett topplopp han gjorde utvändigt som tvåa bakom en annan kanonhäst

På V75 den här veckan tycker jag att Dumle Loss känns intressant i gulddivisionen. Det är intressant hur tipparpsykologin fungerar. När startlistorna kom hörde jag till dem som trodde att Triton Sund skulle kunna utmana självaste Commander Crove, men nu när den senare är struken börjar jag plötsligt få känsla för Dumle Loss, när det logiska förstås vore att spika Triton Sund - en häst som jag verkligen gillar.

Annars känns det som om man redan nu vill inleda spekulationerna inför US Open i tennis.

Med risk för viss tjatighet, en blogg avslöjar ju obarmhärtigt ens kulturella referensramar - den här recensionen av Mamma Mia utförd i all sin glada briljans av Mark Kermode, bör inte missas.

Star Wars-parallellen är nog klockren, men i övrigt finns en hel del att invända mot den här artikeln i Expressen av alltid synnerligen läsvärde Johan Norberg.

Den sammanfattar en kritik från höger mot regeringen och alliansen som tar sin utgångspunkt i en väldigt ensidig, fattig och begränsad definition av liberalismen och som vantolkar vad FRA-debatten handlat om.

Alex Voronov sammanfattar Johan Norbergs avsikter bra:

'Han använder FRA-lagen som förevändning att sätta likhetstecken mellan statlig övervakning, långtgående intrång i privatsfären, och det som brukar kallas välfärdsstat. Liberalismen reduceras till den uttolkning som i Sverige företräds av en liten krets runt tankesmedjan Timbro.'

Johan Norbergs resonemang börjar i FRA-frågan, men landar underförstått i en utskåpning av grunderna för - inte bara enskilda fenomen i - den socialliberala välfärdsstaten.

Det som gör hans artikel problematisk är språnget från det förstnämnda ställningstagandet till den sistnämnda kritiken, som handlade det om ett logiskt samband.

Den nyliberala motviljan mot välfärdsstat och socialliberalism är varken ny eller uppseendeväckande. De nya moderaterna, för att inte tala om de gamla folkpartisterna, har därför aldrig stått högt i kurs hos dem som avfärdar existensen av en välfärdsstat som ett problem i sig och därför inte är intresserade av på vilka olika sätt den kan liberaliseras, utformas, gestaltas och förändras så att den frigör enskilda individer och begränsar missgrepp och statlig klåfingrighet.

Eftersom alliansregeringen vill förbättra hur välfärden utformas och organiseras, inte riva upp arvet av socialal reformer och genomföra ett nyliberalt skifte i synen på statens sociala ansvar, har dess reformarbete överhuvudtaget i nyliberala ögon ett begränsat värde - det blir nästan någon negativt genom att det ger skenbar liberal legitimitet åt ett i grunden ruttet system - ungefär så uppfattar jag analysen.

Det är en nyanslös ideologisk grovindelning i rättrogna nyliberaler här och övriga bunten av lurade smysocialister där som - så har jag formulerat det tidigare här på bloggen - bara låter sig göras om man arbetar med ett väldigt teoretiskt, sterilt frihetsbegrepp, i hög grad befriat från insikten om att reella målkonflikter existerar och att världen inte alltid är en lycklig bullerby där alla är glada, lyckliga, starka och framgångsrika.

Ett frihetsbegrepp isolerat från människors interaktion, samlevnad och individuella egenheter fallerar i en komplex och konfliktfylld verklighet. Politiker som talar om att lyssna eller debattörer som talar om erfarenhet och pragmatism, blir naturligtvis provocerande för dem som vill se teoretisk rätlinjighet.

Okej, den debatten är inte ny och även den nyliberala kritiken är viktigt för att balansen inte ska gå förlorad när en vänstersocialistisk överhetscentrerad syn på välfärdsstaten hotar att tränga ut den socialliberala reformtraditionen.

Problemet med Johan Norbergs artikel är att han blandar ihop FRA-frågan med den nyliberala kritiken av alliansen på ett orimligt sätt.

Det intressanta med FRA-motståndet, och förutsättningen för dess genomslag i debatten, är ju dess bredd; att det samlat debattörer med en vitt åtskilda ideologiska utgångspunkter i en gemensam kritik av statlig övervakning.
I vissa avseenden har FRA-debatten visat hur vidsträckt, men också inflytelserikt, den liberala opinionsbildningen i Sverige är när dess många olika strömningar och traditioner samlas i en enskild sakfråga.
I FRA-motståndet kunde liberaler av alla möjliga olika slag agera sida vid sida - tillsammans med även liberalt sinnade socialdemokrater - för att sätta en ny dagordning och för lyfta en viktig debatt.

Johan Norberg, däremot, antyder i sin artikel att det inte går att vara principfast liberal i FRA-frågan utan att samtidigt också - av bara farten, som en logisk följd av FRA-debatten - avfärda den socialliberala välfärdstaten och alliansregeringens reformprogram.

Vilken tur att sådana kidnappningsförsök av FRA-frågan börjar komma först nu, och inte i ett tidigare skede, för då hade FRA-motståndet aldrig fått sådan kraft och verkan.

SNS har kommit med en ny rapport om opinionsmätningarnas betydelse: 'Medierna: folkets röst?'. Jag har inte hunnit titta i den ännu, så jag ber att få återkomma om forskarnas slutsatser, men jag hade redan här tänkt blogga om en aspekt av opinionsmätningar som blir uppenbar i mellanvalsperioder.

Likgiltigt om Tyskland, USA eller Sverige - de tre länder jag håller lite mer koll på: det är nästan alltid intressantare vad opinionsmätningar utlöser än vad de förutspår.

Ny opinionsmätningar lockar ofta till snabba, alltför snabba, framför allt alltför ensidiga, slutsatser - överslagshandlingen lurar runt hörnet - om hur det går för en regering, en opposition, ett parti eller en politiker.

Både nervösa reaktioner inom partier och organisationer och - jodå, medges - ivriga skriverier och spekulerationer i medierna gör att opinionsmätningarna får omedelbart genomslag, trots att nästan alla är överens om att deras värde som spåkaffesump inför exempelvis nästa val är mycket begränsade.

Debatten som följer på en opinionsmätning kan också få motstridiga konsekvenser: om kören av jämmer och domedagsprofetior blir för entydig, eller hejarklacken av hyllningar och vinnarreportage blir för dominant, kan det utlösa motreaktioner, väcka sympatier för de som hudflängs,

Och det är oftare trenden än själva resultatet som står i centrum.

Om John McCain skulle börja knappa in ordentligt på, eller kanske helt hämta in, Barack Obamas försprång i flera på varandra följande undersökningar under den kommande månaden, vore det en ganska naturlig utveckling inför ett presidentval med två kandidater - men följden skulle kunna bli en krisstämning inom Obamalägret, ett nytt go inom McCain-lägret eller kanske rentav, och paradoxalt nog, att Obamas kampanj får det lättare att mobilisera anhängare som sannolikt litet grand börjat ta en seger i höst för given.
Skulle John McCain däremot på nytt tappa mark kan säkert fler sådana här ombildningar av kampanjledning bli aktuella.

I Tyskland kom häromdagen en ny undersökning som, efter flera månader av förödande negativa skriverier om socialdemokratiska SPD och partiledaren Kurt Beck visade en lätt uppgång för SPD, samtidigt som huvudkonkurrenten kristdemokratiska CDU/CSU gick lätt tillbaka.

Jag skulle inte utesluta, om den nya trenden fortsätter, att det kan bero på nyväckta sympatier för den hånade Kurt Beck hos bredare väljarlager med skeptisk hållning till hela det politiska spelet och den politiska journalistiken i Berlin.
Men det kan också bero på att det nu framstår som osannolikt att Kurt Beck blir partiets kanslerkandidat, och att det gör SPD intressantare igen för väljare som ogillat hans oklara och svårtydda linje, inte minst i förhållandet till vänsterpartiet Die Linke.

Och i synen på framtida regeringskoalitioner är det, efter ett år där de traditionella tvåpartikoalitionernas utsikter beskrivits som mycket små och där den stora regeringskoalitionen mellan SPD och CDU/CSU beskrivits som handlingsförlamad och i praktiken redan upplöst, överraskande nog tvåpartikoalitionerna som får störst stöd.

20 procent föredrar en koalition mellan CDU/CSU-FDP, 17 procent vill behålla den stora koalitionen, 15 procent vill se en koalition SPD-de gröna.

De trepartikoalitioner i mitten som många tror kommer att bli vanliga i framtiden: SPD-de gröna-FDP eller CDU/CSU-de gröna-FDP får bara tummen upp av sju respektive åtta procent av de tillfrågade i undersökningen.

Jag tror att det är missvisande siffror. Opinionsmätningar fångar dåligt hur stort stödet för nya, banbrytande koalitioner skulle se ut när de väl kommer till stånd. Men det är, återigen, inte vad mätningarna förutspår, utan vad de utlöser i form av reaktioner, som är intressant.

Skulle fler mätningar ge samma reslutat skulle det kunna påverka hur de tyska partierna resonerar strategiskt inför nästa förbundsdagsval.

I Sverige håller sannolikt alla partier tummarna för att deras ofrånkomliga upp- och nedgångar i opinionen under mandatperioden ska få rätt tajming inför nästa val.
Höga siffror i halvtid kan i det avseendet vara förödande på två sätt: de inger det egna partiet en bekväm känsla av att redan ha vunnit som gör varje förändringsarbete trögare och det gör att trenden de kommande åren förmodligen blir nedåtgående.
På motsvarande sätt kan låga siffror i det här skedet av en mandatperiod få en internt och externt mobiliserande verkan på partier som kan se fram emot en uppåtgående trend när valet närmar sig. Trenden i en valrörelse är ofta viktigare är det faktiska styrkeläget.

Opinionsmätningar kan alltså få väldigt många olika och motstridiga effekter. Som utgångspunkt för gissningar om kommande valresultat är de inte mycket värda förrän en valrörelse verkligen drar igång på allvar. Men som betydelsefulla inslag i debatt och nyhetsrapportering förtjänar de uppmärksamhet.

Ett par bloggfria dagar har tillbringats i Hälsingland bland åskväder och blånande berg (Hälsingland kommer högt på min lista över vackra landskap), men nu börjar uppslagen rulla in igen. Som den här rubriken i senaste numret av 'Allt om vetenskap': 'Färre fladdermöss - dyrare kaffe'.

Världen är full av komplicerade sammanhang.

För övrigt, är inte Wellino Boko den trolige derbyvinnaren i år? Det var i alla fall min känsla när han lekte med Dust All Over, som därefter var så bra i Sprintermästaren, från dödens senast. Då borde han ju kunna ta hem DD-2 ikväll från dödens om det krävs.

Det här är en viktig påminnelse av Anders Rönmark om att ord faktiskt betyder något i den politiska debatten. Slösar man med dem hur som helst står man snart tomhänt när det verkligen gäller.

Upsala Nya Tidning och Göteborgs-Posten är två av tidningarna vilkas ledarsidor kommenterar det liberala utspelet i FRA-frågan.

GP sammanfattar det så här:
'Visserligen klingar det lite falskt när riksdagsledamöter som trots tveksamheter antingen höll sig undan eller röstade för FRA-lagen nu tar till brösttoner mot lagen. De borde ju tagit chansen vid själva omröstning. Men hellre senkommen ångervecka än ingen alls!'

Och UNT:
"De fyra rikdsagsmännen hade kunnat fälla förslaget, och det är inte utan att man funderar över varför protesten kommer först nu. Varför inte för en månad sedan? Det är en styrka, skriver artikelförfattarna, att ta intryck av goda argument och engagerade människor. Och visst har de rätt. Självklart får man ändra sig, ibland är man till och med tvungen. Varför skulle vi annars ha något sådant som debatter, om inte för att försöka övertyga varandra?'

Jag tycker att det måste vara den rimliga inställningen: att välkomna om ledamöter, som sannolikt varit skeptiska till lagen från början, lyssnar till kritiken och, även om det sker sent, också vågar yttra sin egen kritik offentligt. Det är väl precis det som vi önskat skulle ske när vi fortsatt driva frågan även efter riksdagens beslut? Med det vill jag antyda att jag inte riktigt förstår poängen med slutklämmen i den här DN-artikeln av Hanne Kjöller.

Gårdagens välkomna DN-debatt-artikel om FRA-frågan av ett antal framträdande folkpartister är ämnet för vår huvudledare i dag.

Och jag tar i en signerad text på ledarsidan upp det glädjande faktum att folkpartiets riksdagsledamot från Västerbotten Maria Lundqvist-Brömster var en av undertecknarna:

'Ett välkommet liberalt ställningstagande i FRA-frågan

Ur ett länsperspektiv är det med stor tillfredställelse man noterar att folkpartiets riksdagsledamot från Västerbotten Maria Lundqvist-Brömster återfinns i fint sällskap bland undertecknarna av den debattartikel i Dagens Nyheter som vi ägnar huvudledaren åt ovan.

Att ta intryck av en intensiv debatt, att visa lyhördhet inför en välinformerad opinion bland allmänhet och egna anhängare, och sedan våga erkänna att ett tidigare ställningstagande var feltänkt och förhastat - eller framskrämt av en partipiska mot den inre övertygelsen - det visar på styrka.
Vi har ända sedan FRA-debatten inleddes för över ett år sedan efterlyst och hoppats på ett ställningstagande av det slaget från allianspartiernas riksdagsledamöter i länet.
Maria Lundqvist-Brömsters nya hållning kommer visserligen sent till uttryck. Men att hon finns med bland de profilstarka liberaler som nu går emot sin ledning och kräver en omprövning av beslutet är lika fullt en klar merit för partiliberalismen i Västerbotten. Hon gör därmed också folkpartiet i länet en god tjänst inför nästa val.

Det är uppenbart att en hel del av alliansens riksdagsledamöter vid fri röstning utan partipiska skulle ha tagit ställning mot FRA-lagen i dess nuvarande utformning.
Att detta faktum omvittnas och kommer på pränt är utmärkt. Arbetet för att få regeringen att lyssna på kritiken och börja om från början med den infekterade frågan tycks nå allt högre upp i de interna hierarkierna. Och de aktiviteter som pågår i rampljuset inom folkpartiet och centerpartiet, men sannolikt även bakom kulisserna inom moderaterna och kristdemokraterna, kan fortfarande ge resultat innan FRA-lagen närmar sig ny behandling i riksdagen.
Någonstans börjar vi kanske redan nu ana en ny, fräschare och friare syn på de enskilda ledamöternas mandat och uppdrag - en möjlighet och en skyldighet till mer betonat personval inför 2010.

FRA-frågans nya utveckling ger också stöd åt förhoppningarna att debatten ska hjälpa till att förskjuta tyngdpunkten i de ständiga avvägningarna mellan integritet och olika slag av brottsbekämpning.
FRA-frågan står nu i centrum. Men den är bara en liten del av ett stort och länge försummat område som förtjänar djupare debatt och större medvetenhet - till stöd för den hotade och lätt bortglömda personliga integriteten.'

I går kommenterade Jenny Wahren några aspekter av den avslutade Almedalsveckan för ledarsidan under rubriken 'Veckan som gick'.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om klimatfrågan. Det är den första i en serie av två lördagskrönikor i ämnet. Den andra, som behandlar klimatdebatten mer konkret, kommer nästa vecka.

'Två inspiratörer att lyssna till i klimatfrågan

"Det har varit ett uppblossande av planetens medvetenhet som har givit en art den oerhörda möjligheten att leda eller missleda sin egen och andra levnadsväsens evolution."
Rolf Edberg i Droppar av vatten, droppar av år (1984)

Vissa böcker och författare man läser intensivt i ungdomen formar ens världsbild för decennier framåt. Även sedan deras språk och referenser förlorat något i aktualitet, och mer ropar som vittnen från förr än som röster i samtiden, återvänder man gärna till dem; för att pröva attityder och resonemang i aktuella frågor.
Vilsen och kluven rensar man undan lager av fraser, förenklingar och trender som ligger slarvigt och nonchalant kringslängda i dagsdebatten, för att i ungdomens inspiratörer hitta ett stabilare underlag för analyser och avvägningar.
Ibland blir återläsningen en plågsam påminnelse om egen förslappning och tankeoreda. Ibland blir den en bekräftelse av samband och linjer i samhällsdebatten som lever och överbryggar generationer.

Två av mina tidiga inspiratörer upptäcktes i föräldrahemmets bokhyllor:

Rolf Edberg (1912-1997) var socialdemokratisk chefredaktör och riksdagsledamot, senare ambassadör och landshövding, alltid engagerad internationalist, men kanske framför allt en enastående miljöförfattare.
I mina ögon är han en föregångare till en sådan poetiskt populärvetenskaplig författare som, tyvärr bortgångne, astronomen Peter Nilsson och nära släkt med Harry Martinssons sakkunniga daggdroppslyrik.
Jag tror att den första bok jag läste av honom var "Spillran av ett moln" (1966), redan då en klassiker. Han lyfte i sina associationsrika vandringar genom litteratur och landskap fram människans ansvar för naturvärdena och fick de små och stora miljöhoten att kännas på och mellan raderna, utan att det blev hysteriskt.

Och Tor Ragnar Gerholm (1925-2007), professor i fysik, samhällsdebattör, kärnkraftsanhängare, medgrundare av Ratio och författare, vilkens bok "Fysiken och människan" (1962), bidrog till att jag så när började studera fysik och astronomi på universitetet, istället för som det i sista stund blev, historia och teatervetenskap. Han står fortfarande strängt vakande i bokhyllan och fnyser åt ohållbara generaliseringar och tendensiösa överdrifter.

När jag läser eller skriver om klimatfrågan vandrar tankarna ofta till deras verk.
Det är nog ingen dålig intellektuell kroppshållning om man försöker hitta en balans i den rasande och kaotiska klimatdebatten: Det ena benet i Rolf Edbergs poetiskt-ekologiska skarpsyn och ihärdiga försök att väcka en slumrande opinion; det andra i Tor Ragnar Gerholms skeptiska hållning med strikta krav på vetenskaplig rationalism och saklig prövning.
Det ena utesluter inte det andra, men i vår tids klimatdebatt hade de stått i olika läger, båda med berikande argument.

Tor Ragnar Gerholm var fram till sin död häromåret en av dem som menade att klimatdebatten spårat ur i överdrivna skräckscenarier utan förankring i trovärdiga vetenskapliga slutsatser. Rolf Edberg hade däremot säkerligen glatt sig åt att se klimatfrågan föra med sig ett brett och emotionellt laddat genombrott för miljömedvetenheten.

När jag följer klimatdebatten håller jag båda i handen: Rolf Edberg i lättnaden över att klimathotet nu tas på allvar, att debatten lyfts från att handla om huruvida växthuseffekten existerar till vad den kräver; Tor Ragnar Gerholm när det gäller tron på teknisk utvecklingsoptimism, kraven på rationellt motiverade beslut och motviljan mot katastroffloskler.

Klimatdebatten består förenklat av fyra övergripande frågeställningar: (1) Finns det en förstärkt växthuseffekt? (2) Är den farlig? (3) Vad krävs för att motverka den? (4) Vilka medel, mekanismer och insatser bör vi satsa på?
Vi har svarat definitivt ja på den första frågan och svarat med största sannolikhet på den andra. Det efterlängtade lyftet kom när beläggen för en förstärkt växthuseffekt orsakad av mänsklig verksamhet blev allmänt accepterade - inte minst genom FN:s klimatpanel IPCC - och därmed även insikten om att åtgärder brådskade: lokalt som globalt, individuellt som strukturellt. Prognoserna är fortfarande osäkra. Det är viktigt att inte förneka den seriösa kritik som riktats mot IPCC:s antaganden. Klimathotet är reellt, klimatfrågan däremot diffus och komplex. Men en övergripande slutsats låter sig dras: omställningen till hållbar utveckling och hållbar tillväxt måste inledas nu.
Det i sig ger å andra sidan inte särskilt mycket konkret vägledning för det politiska beslutfattandet.

Vi har en hyfsat klar bild av hur mycket utsläppen måste minska de kommande decennierna när det gäller den tredje frågeställningen - och de måste minska rejält.
Men på den fjärde frågan finns inga givna svar som går att härleda ur svaren på de tre tidigare. Även i klimatfrågan kan värderingar och handlingsrekommendationer skilja sig åt radikalt trots att probleminsikten är gemensam.
Klimatfrågan har blivit som lägerelden kring vilken alla samlas i ring. Vilka mönster, hot och möjligheter man ser avteckna sig i lågorna, i vilken riktning associationerna och slutsatserna går, beror i hög grad på vilken världsbild och vilka ideologiska instinkter man hade när man kom.'

Sverigedemokraterna hamnade i centrum under Almedalsveckan på flera sätt, inte minst genom att de etablerade partierna började använda risken för att sd kommer in i riksdagen vid nästa val åt att angripa och skuldbelägga varandra.
Det är en illavarslande taktik som ger sd onödig uppmärksamhet och fel sorts uppmärksamhet, och som faktiskt ökar risken för att sd lyckas ta sig över fyraprocentspärren.
Det vore en olycka som borde tvinga fram något slags mittensamarbete över blockgränsen för att hålla sd utanför inflytande, och då vore det tacknämligt om de etablerade partierna hade behållit ett hyfsat samtalsklimat med varandra. Jag tror mer på lösningen med en bred mittenregering, i det trista fall att sd blir riksdagsparti, än med minoritetsregerande. Men det förutsätter att en partierna har viss beredskap för det.

Alex Voronov var inne på det temat i en krönika i Eskilstuna-Kuriren under veckan, och även Expressen och Dagens Nyheter har funderat kring vad sd-ledamöter i riksdagen skulle betyda för regeringsfrågan.

Jag kan inte släppa den rafflande Wimbledonfinalen mellan Nadal och Federer. Kvaliteten i nästan varje enskild boll, det psykologiska dramat, känslan av att uppleva en blivande klassiker som var uppenbar hela femte set - sånt kan jag leva länge på, jag är sedan barnsben väldigt svag för stora idrottsdramer.

Det höll inte på att bli några opinionssidor i VK dagen efter Wimbledon-finalen. Söndagskvällen var en blandning av nervöst kringvandrande i lägenheten framför tv:n, och korta besök då och då vid datorn för att redigera och skriva under reklampauserna. Och eftersom finalen drog ut så länge på tiden krympte avståndet till deadline snabbt. Det var så olidligt spännande.

För den som undrar höll jag på Federer, men det var en match där nog de flesta, liksom jag, lämnade sådana aspekter helt därhän och bara kände tacksamhet för vad spelarna bjöd på tillsammans.

Och jag är inte ensam om att ha fascinerats av historiska paralleller. Jag undrar om eleganten Federer kan komma tillbaka i duellerna med naturkraften Nadal framöver - efter utskåpningen i Paris och rysaren i Wimbledon. Federer kan fortfarande nå Sampras rekord i antalet Grand Slam-titlar, men frågan är om han inte måste slippa möta Nadal på vägen i några turneringar i så fall. Å andra sidan: var det något som Federer bevisade i finalen i söndags så var det just mental styrka.

Blir det en ny final Nadal-Federer redan i US Open?

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om energifrågan:

'Energisamtal viktigare än partiprestige
Socialdemokraternas invit till övriga partier i går om blocköverskridande samtal kring den framtida energipolitiken bemöttes med skepsis av näringsminister Maud Olofsson.
Centerledaren vill avvakta besked från EU senare i år om hur de exakta kraven på minskade koldioxidutsläpp och ökade andelar förnyelsebar energi för svensk del kommer att se ut.
Hon uppmanade socialdemokraterna att under tiden komma överens internt inom parti och opposition istället.

Men samma uppmaning kunde ju riktas även till alliansen och regeringen, som lagt väsentliga delar av energipolitiken på is för hela mandatperioden och i synen på kärnkraft rymmer allt från avvecklings- till utbyggnadskrav.
Taktik och rackarspel, försök från enskilda partier och politiker att framstå som initiativtagare, hör till spelet när låsta områden ska öppna upp för gemensamma överläggningar.
Den tendensen förstärks när de interna spänningarna är stora och lockar till avledningsmanövrar.

Men till slut kvarstår faktum: den svenska energipolitiken måste få en mer långsiktig utformning. Och det bör ske genom så breda uppgörelser och kompromisser som möjligt. I önskemålen om att frågan ska komma upp till behandling snabbt sammanfaller kraven på en hållbar, ambitiös klimatstrategi med nödvändigheten av en konkurrenskraftig energiförsörjning.
Och det finns ingen anledning till pessimism.

Ensidiga positioner - koncentrerade till kärnkraftsfrågans olika läger - lär få vika för vad samförståndet förutsätter.
Redan nu är det uppenbart att krav på en förtida avveckling av kärnkraften är ansvarslösa, och inte heller krav på en obekymrad nyutbyggnad bör få helt okritiskt gehör i nästa energiuppgörelse.
Men balansen kan just därför bli helt rätt.

För både alliansen och oppositionen är det en fråga med sprängkraft, som det borde finnas ett ömsesidigt intresse av att avtaktisera.
Vem som svarar på vems inbjudan är i de flestas ögon mindre viktigt än att överläggningar kommer igång.
Några partier driver redan tydliga linjer i energifrågan. Det är utmärkt. Utan klara ståndpunkter och analyser kan inga konstruktiva samtal föras om komplicerade avvägningar.
Fler borde bekänna färg och alla bekymra sig mindre om var olika inbjudningar har poststämplats och istället börja leta lämpliga datum i sina kalendrar.'

Ett intressant fenomen som man skulle kunna skriva mer ingående om, men som jag ändå vill blogga kort, ettikettfixerat och lite ytligt kring: Ofta är det i samtal om andra länders inrikespolitik som ideologiska skillnader klargörs eller framstår som överdrivna.

Vänsterpartiet är förstås ett typexempel, där gamla reflexer nuförtiden ofta blir uppenbara först i partiets eller vissa falangers förhållningssätt till auktoritära regimer på olika håll i ute i världen. Vänsterns Kuba-grubblerier är ett ständigt aktuellt exempel, men även synen på dagens Venezuela eller olika inslag i Mellanösternkonflikten.

Det amerikanska presidentvalet är ett annat exempel på fenomenet. Många högerliberaler håller som bekant på McCain och jublade över Karl Roves närvaro i Visby inte bara för hans meriter som strateg, utan också för det politiska innehåll hans brutala kampanjmetoder hjälpt till makten (Bush/Cheney).
Då vaknar min i återkommande debatt med socialdemokratisk makt och världsbild lätt inslumrade identitet från förr som vänsterliberal/socialliberal (kalla det vad ni vill) till liv.
Jag "höll" passionerat på Bill Clinton, på Al Gore och på John Kerry. Och nu "håller" jag på Barack Obama, även om John McCain är betydligt mer sympatisk till sina politiska utgångspunkter än George W Bush.

Självklart är ingenting svart-vitt - McCain har poänger att vinna gentemot Obama både när det gäller frihandel och Irak, och jag delar högerbloggarnas intensiva och positiva intresse och sympati för amerikansk politik.
Vid en samlad bedömning av kandidaterna och av partierna i USA, kryddat av en stort mått magkänsla, är det ändå inte svårt för mig att ta ställning för vem jag hoppas ska vinna.
Och i förhoppningarna på en kandidat som Obama blir det lättare att hitta åsiktsfränder strax till vänster om mitten.
Men i nästa stund brukar min kritik av inslag i Obamas utrikespolitik direkt skapa ett nytt avstånd även vänsterut. Och så där håller det på, fram och tillbaka, med tydligare ideologiska skiljelinjer till vänster och höger än här hemma, men också med en del nya, överraskande allianser åt både vänster och höger.

Även i synen på tysk politik uppstår ett liknande fenomen. Där har jag bekänt att mina sympatier i hög grad ligger hos de gröna, i det liberala gränslandet till FDP.
Hade jag haft rösträtt i de två senaste tyska valen skulle jag ha stött koalitionen mellan SPD och de gröna hellre än en koalition mellan CDU/CSU och FDP. I flera aktuella delstatsval skulle jag göra samma prioritering. Och jag hoppas att de gröna och FDP ska finna varandra och tillsammans som vågmästare stärka det liberala inslaget i den tyska regeringspolitiken - nästan likgiltigt om det sker med SPD eller CDU/CSU.
Den hållningen kan provocera en del högerdebattörer till anklagelser om smygsocialism.
Å andra sidan hoppas jag att de gröna och FDP ska gå in i ett grönliberalt samarbete kring regeringsfrågan för att det skulle bidra till att blockera det delvis djupt osympatiska vänsterpartiet Die Linkes inflytande för lång tid framåt. Och jag har väldigt svårt för SPD:s senaste vänstersväng, och blir därmed också plågsamt påmind om de grönas starka vänsterfalang. Och så där håller det på.

Jag tror att det är vanligt: hur man värderar och bedömer andra länders inrikespolitik avslöjar intressanta instinkter som ibland inte får utlopp i den egna inrikespolitikens detaljupptagna och pragmatiska vardagsdebatt.

I en ledare på dagens ledarsida kommenterar vi återigen FRA-debatten, illustrerad av Niklas Eriksson. Och för en som har tillgång till papperstidningen rekommenderar jag Sven-Olof Moliis krönika på ledarsidan "Gror bragdens ära blott på stridens mark?" (Ej på nätet).

Göran Hägglund verkar ha gjort bra ifrån sig i sitt Almedalstal. Det är hedervärt att han ägnar ett sådant tillfälle åt en hård attack på sverigedemokraterna.

Björn Kjellsson gör en bra iakttagelse om ideologi kontra ekonomi med anledning av Almedalsveckan.

Det märks på utspelen från Visby att både alliansen och oppositionen är slitna så här i halvtid av mandatperioden. Man är inte kordinerade internt och man trampar en hel del vatten. Det verkar inte finnas någon riktig plan inom vare sig alliansen eller oppositionen om hur strategin ska läggas upp inför 2010, vilka sakfrågor som ska lyftas fram och tillsammans forma en sammanhängande så kallad berättelse.

Regeringen har fullt sjå med att hantera dagsproblemen, och oppositionen har mer än fullt sjå att överhuvudtaget kunna klara några timmars uppmärksamhet utan att framstå som hopplöst splittrade och utan riktning.

Att socialdemokraterna och Mona Sahlin i går försökte plocka poäng på FRA-debatten var överraskande, dels med tanke på att partiet saknar trovärdighet i integritetsfrågan och hittills inte gett några besked som tyder på att man inte i grunden delar regeringens linje, men också med tanke på att det omedelbart avslöjade en splittring inom oppositionen som gjorde klart hur svårt s-v-mp har ett enas i enskilda sakfrågor. (Om nu inte det hela ska ses som en markering från Sahlins sida om att hon bara vill bilda regering med miljöpartiet.)

Men det är förstås hur som helst en tacksam möjlighet för Mona Sahlin att rikta uppmärksamheten bort från det faktum att partiet inte kommer någon vart med det konkreta förnyelsearbetet och att partiledningen inte ens kan vinna uppslutning för att det finns ett allmänt behov av genomgripande nytänkande efter valförlusten 2006.

Tom och skrikig kritik av regeringen verkar vara den minsta gemensamma nämnaren för socialdemokraterna i dagsläget, men det gör att man riskerar att komma väldigt tomhänta och otydliga till valrörelsen, utan ordentliga besked angående den egna politiken och det egna regeringsalternativet. Kanske har man redan resignerat, chansar på att opinionsövertaget ska räcka för att hålla undan och planerar att gå till val på en utpräglad återställarretorik som undviker att skapa intern oro? Det verkar nästan så.

Inte heller alliansen ser ut att ha ägnat valrörelsen 2010 någon större gemensam tankemöde. Visby-utspelen från de enskilda partierna har spretat och ibland varit direkt motstridiga, inte minst i skatte- och miljöfrågorna. De mer övergripande perspektiven har återfunnits i enskilda tal, men inte manifesterats i gemensamma uppträdanden.
Det är inget problem att enskilda partier i en regeringskoalition ägnar sig åt idédebatt och utvecklar egna förslag, det är nödvändigt för att man ska ha något att samlas kring överhuvudtaget. Men även för alliansen börjar tiden bli knapp om man ska lyckas formulera ihop sig kring ett lika sammanhängande och brett program som det man vann valet på 2006 och vars löften man nu genomför.

Euron är ämnet för vår huvudledare i dag med anledning av ett arrangemang i Visby.

Äntligen kanske en bred debatt om hur den personliga integriteten kan värnas i en ny tid drar igång. Niklas Ekdal skriver bra om FRA-frågans fortsatta närvaro under Almedalsveckan.

Jag tror att FRA-debatten kommer att få långsiktig betydelse i framför allt två avseenden.

Dels kommer den, efter visst initialt motstånd, att förändra synen på riksdagsledamöternas mandat och uppdrag och på partipiskans legitimitet. (Anders Rönmark skriver om problemen med riksdagen och de enskilda ledamöterna på Tidningens Ångermanlands liberala ledarsida.) Personvalet kommer även i syn nuvarande begränsade form att få ökad betydelse. Riksdagen kommer att bli viktigare som debattarena i takt med att partidisciplinen minskar i frågor som inte funnits med i valmanifest eller är av avgörande betydelse för en regerings möjlighet att styra landet. Och partiernas lokal- och länsavdelningar kommer inte att acceptera sina partiledningars maktord på samma sätt efter de senaste veckornas erfarenheter.

Dels kommer den att skärpa vaksamheten och medvetenheten kring frågor som rör den personliga integriteten, inte bara när det gäller övervakning och avlyssning av olika slag, utan också när det gäller register, nya internetkulturer och mediernas arbete - listan kan bli lång över områden där den personliga integriteten lyfts fram som en central aspekt.
Det är efterlängtat efter några år när annat stått i centrum i avvägningar mellan säkerhet, brottsbekämpning och rättsprinciper. FRA-debatten får förhoppningsvis en bromsande funktion som hindrar att ett alltför sluttande plan uppstår.

I går var jag med i Studio Ett i P1 för att diskutera fackföreningarnas medlemstapp med Johan Bergström, ombudsman Unionen, Hanna Lindell, rådgivare på arbetsgivarorganisationen Almega, Christin Broman, verksamhetsassistent på LO, Jan-Olof Carlsson, vice klubbordförande för IF Metall på Volvo Lastvagnar i Umeå och Lars Ekdahl, professor i historia vid Mälardalens Högskola.

Det gick väl sisådär för mig, men för den som vill lyssna på diskussionen återfinns den här. Jag dyker upp efter ungefär sex minuter.

Vad betyder egentligen ett utspel i Visby under Almedalsveckan? Å ena sidan är koncentrationen av medier och makthavare sällsynt stor, uppmärksamheten är på topp, rubriker och rapportering nästan garanterad dagen efter.
Å andra sidan är konkurrensen om utrymme och bevakning större än kanske vid något annat tillfälle under ett mellanvalsår. När veckan summeras är det bara ett fåtal saker som verkligen slagit igenom.
Och medborgarna som följer det hela via medierna drabbas lätt av mättnadskänsla när partiernas och organisationernas utspel följer så tätt på varandra att det är omöjligt att smälta och bedöma allt på samma gång.

Det finns skäl till varför bevakningen av Almedalen för varje år tenderar att fokusera mer och mer på själva fenomenet Almedalen än på innehållet. När det senare blir oöverskådligt och prioriteringen hos de närvarande kanske inte alltid ligger på att kommunicera med medborgare och väljare uppstår problem, något Karin Rebas skriver om på dagens ledarsida.

När folkpartiet som första parti ut valde att lyfta fram ett krav på...sänkt bolagsskatt och Jan Björklund körde precis det tal han brukar hålla, med formuleringar som garanterat nästan alla näravarande hade hört upprepade gånger förut, var förvåningen stor: varför inte, bolagdskattefrågan i all ära, mer medvetet söka uppmärksamhet, varför inte överraska och ta chansen, varför inte söka väcka entusiasm eller debatt?
Det var som när någon väljer en helt oväntat och tämligen intetsägande öppning i schack - vet de något andra ännu inte har upptäckt?
Inte heller socialdemokraternas ekonomiska seminarium verkar ha tagit chansen att bjuda på något riktigt fängslande, mest bara gammal skåpmat.
Centerpartiets arrangemang har fått bättre betyg, men kanske mer tack vare inbjudna gästen: USA:s biträdande energiminister Alexander Karsner. Klimatfrågan kan ju inte heller sägas överraska någon, om målet är att sticka ut och bjuda på något mer än det förväntade.

Veckan är inte slut ännu, och det bjuds säkert på ett eller annat utspel som överlever den obligatoriska nyhetsrapporteringen och blir ett samtalsämne efteråt. Men tendensen är nog att Almedalen faktiskt inte är så viktigt längre för just profilering via utspel och enskilda sakfrågor vid 'de egna dagarna'.
Det kanske är bättre att spara de bästa idéerna, de som får ärrade politiska journalister att vädra riktiga nyheter och politiska kommentatorer att gå igång på allvar, till andra tillfällen när visserligen uppmärksamheten är lägre, men också cynismen hos lyssnare mindre påtaglig, och ett utspel får chansen att mogna offentligt mer än några timmars kamp om utrymme i Visby.
Möjligen har partierna börjat tänka så när de planerat sina seminarier och tal.

G8-mötet i Japan är ämnet för vår huvudledare i dag.

När jag var yngre retade jag mig alltid på när äldre - både inom politik och idrott - i nostalgi hävdade att det var bättre för och att samtidens aktiva inte kunde jämföras med tidigare generationer.

Jag svor på att inte själv hänfalla åt sådana attityder på äldre dar.

Men redan nu börjar jag upptäcka precis samma tendenser hos mig själv, jag retar mig på när dagens aktiva lyfts fram som bästa genom tiderna - de kan ju inte jämföras med mina favoriter från generationen innan. Och jag börjar allt oftare med lätt nostalgi muttra något i stil med att det inte är samma sak länge - på det ena eller andra området.

Men jag kämpar emot och försöker att hålla 'det var bättre förr'-attityden kort inom mig själv. För i grunden är jag snarare är 'det är bättre i dag'-optimist.

Och i går var det lätt. Wimbledonfinalen mellan Nadal och Federer var årets upplevelse hittills, en klassiker som kan mäta sig med vilka historiska föregångare som helst. Borg-McEnroe, Wilander-Lendl, Edberg-Becker, Sampras-Agassi: frågan är trots alla dem om en tennisrivalitet någonsin hållit högre klass än Federer-Nadal. Det blev en underbar final.

I en kortare signerad text på dagens ledarsida skriver jag om regeringen och alliansen inför Almedalsveckan:

'Almedalsveckan ger regeringen en ny chans
En vecka på Gotland är kanske just vad alliansen behöver efter några självförvållat tuffa veckor. För även om alliansen har usla opinionssiffror, dess partiledningar inte verkar ha förstått vad som gått allvarligt snett i den eländiga FRA-hanteringen och statsministern har fallit tillbaka i sitt allra sämsta "låt mig vara i fred och regera ostört"-humör, så är regeringen sammantaget, som Expressens Anna Dahlberg träffsäkert konstaterade i går, bättre än sitt rykte.

Samarbetet mellan partierna fungerar relativt smidigt, löften hålls och ekonomin sköts, vilket får spöken från regeringsåren på 70- och 90-talen att blekna bort.
De övergripande reformerna kring arbetslinje, utanförskap, skola och högre utbildning har gått i rätt riktning efter socialdemokratins mångåriga försummelser. Välfärdssektorn har långsamt börjat befrias från socialistiska låsningar. Miljöfrågorna har fått högre prioritet än man hade kunnat befara. Och på många andra, mindre uppmärksammade områden, har kloka, ofta brådskande, förändringar och omprioriteringar genomförts.

Alliansen har mycket att förbättra. Kommunikationsförmågan måste lyftas från usel till åtminstone godkänd. Man måste utmana socialdemokratins världsbild och språkbruk - i hög grad även mediernas - med större mod och självförtroende. Försummade sakområden måste ges prioritet. Och ledningarna måste snarast droppa partipiskor och arroganta bunkerattityder.
Men en del av den allmänna kritik som förs fram från höger är uppdämd bitterhet från dem som aldrig gillat de nya moderaternas mjukare framtoning och som inte förstått att alliansens kompromisser inför förra valet var nödvändiga för att nå ett efterlängtat maktskifte.
Alliansen har, under Almedalsveckan, allt att vinna på en tydligare jämförelse i regeringsduglighet och sakpolitik mellan sig själv och den rödgröna oppositionen.'

Almedalsveckan står helt i centrum för inslaget 'Veckan som gick' på dagens ledarsida. Jonas Morian - en av de drivande bakom Almedalsbloggen - kommenterar arrangemangen på Visby ur olika aspekter.

Regelkrånglet för företagen är ämnet för vår huvudledare i dag.

Jag har inte slutat följa de amerikanska presidentkampanjerna ur andra aspekter, men för att på nytt återvända till temat: det är ingen tvekan om att Barack Obamas kampanj så här långt är överlägsen John McCains när det gäller att erbjuda stoff för teatervetenskapliga analyser.

För den som undrar är för övrigt mitt grundtips fortfarande att Obama vinner över McCain - och det är också vad jag hoppas ska ske, även om McCain tillhör de mest sympatiska republikanerna. Obama bör dock undvika att tvingas till sådana här omtagningar (något för filmvetare att analysera...) om han vill behålla sitt övertag; i sak är Irak-frågan redan i utgångsläget ett av Obamas svagare kort.

I min lördagskrönika den här veckan gör jag en betraktelse över Västerbotten ur ett par olika aspekter. Som kuriosa kommer här också en lista över de böcker som låg på skrivbordet bredvid datorn under skrivandet, för den som kanske är relativt ny i länet och undrar var man kan börja läsa lite om Västerbottens historia:

Glimtar från Västerbotten - Allan Sandström, 1978
Västerbotten genom tiderna - Red Karin Eriksson, Bo Sundin, Ola Kellgren, 1994
Västerbotten. Utveckling under 100 år -Red. Lars Westerlund, 1999
Norrifrån. Essäer om norrländsk litteratur, konst och historia - Gunnar Balgård, 1998
Västerbotten. Hembygdsbok för Västerbottens Län - Red K. Fahlgren, Ove Janzén, Elsa Åström, 1954
I Koja och Residens - Gustav Rosén, 1943
Nybyggares dagliga leverne. Nybyggare i Vilhelmina i mitten av 1800-talet. - O.P Pettersson, 1999

Min krönika, med några citat invävda:

'Västerbotten, nybyggarandan och tvivlet

-----------------------
"Det händer att även västerbottningar har dåligt reda på sig, att de vet alldeles för litet om hur det är i andra delar av riket, men också att de har stora luckor i sitt vetande om den egna hembygden, om det egna länet. Detta sista missförhållande har allvarliga följder. Vi har nämligen erfarenhet av, att västerbottningar flyttat ur länet endast därför att de trodde, att det är sämre här i alla avseenden än på andra håll. Genom brist på upplysning har det nämligen gått förbi dem, att det varit en mycket stark och rik utveckling här uppe (...)
Men vi har också exempel på att duktigt folk vägrat komma hit, därför att de hört och läst att vi har det alldeles för dåligt för att man skulle kunna trivas här."
Landshövding Elof Lindberg i ett förord till en läsebok om Västerbotten från 1954
----------------------

Det moderna Västerbotten har präglats av en segdragen dragkramp mellan bestående nybyggaranda och grubblande avfolkningsstämning; viljan att skapa kultur och välstånd i Norrland har länge brutit arm med tvivlet på bygdernas framtid.
I den västerbottniska debatten skaver alltjämt stolt självmedvetenhet mot gnagande oro.

Ibland finner länet sina bästa stämningars längtan - manifesterad i den nya, orädda optimism som högkonjunktur och investeringsvåg fört med sig och en ny regeringspolitik underlättar, men också i de konstruktiva och framåtsyftande protesterna förra året mot neddragningarna av statlig inlandsservice.
Ibland, när tvivlet tar över, tränger en bitterhet fram som alltid riskerar att stelna till passivitet och förlorarmentalitet.

----------------------
'Det säges att företagssamheten är ringa och att understödstagarandan är stark i Västerbottens län. Det är sant, att företagssamheten borde vara större. Men det är kanske inte så lätt för ett par människor att vara företagsamma, om stugan är full av barn, som vilja ha mat, men pengar ständigt saknas. Vad ska de ta sig till? (...) Understödstagarandan har ingen nämnvärd utbredning i Västerbottens län. Den sista utväg en västerbottning anlitar är att vända sig till kommunen. Hellre svälter han. Men hjälp till självhjälp vill man gärna ha.'
Gustav Rosén i sina memoarer 'I koja och Residens', 1943.
----------------------

Färgat av konjunktur och investeringsnivå har en optimistisk strävan efter resurser att forma en egen, oberoende framtid under de senaste decennierna blandats med en i kristider förstärkt fixering vid statsmaktens nåd och uppmärksamhet.
I så måtto skiljer sig kanske inte Västerbotten nämnvärt åt från andra norrländska landsbygdsregioner de senaste hundra åren. Ändå har just vårt vidsträckta, fängslande län en alldeles egen särprägel.

Med sina väldiga avstånd, från kust till fjäll via älvsbygd och skogsbygd, från riktiga städer till utpräglad glesbygd, med inlandets centralorter som refränger i landsvägsbluesen, speglar Västerbotten inte en samhällsutveckling, utan flera parallella.
Under resan från tidigt 1800-tal fram tills i dag - genom handelns- och industrialiseringens olika faser, skogs- och jordbrukets täta förvandlingar, gruvnäringens konjunkturväxlingar och urbaniseringens gradvisa genombrott - har Västerbottens olika delar gått skilda öden till mötes.

----------------------
"Mycket av det Västerbotten som var är nu borta. (...) Mitt inne i en snabbväxande grön granskog kan man plötsligt stå inför ett gårdstun. Höljt i videsnår, endast knappt urskiljbara husgrunder vittnar om det liv som levdes där en gång. Ingen minns längre att den nästan igenvuxna skogsvägen för ett par generationer sedan var livligt trafikerad, en led som förde till både kyrka och handel. Den är glömd med nya vägar och nya rörelsemönster."
Allan Sandström i "Glimtar från Västerbotten (1978)
----------------------

Där finns de växande, kaxiga kuststäderna, där finns den stadsnära landsbygdens kommuner, där finns glesbygdens centralorter och där finns den rena glesbygden med sin vidsträckta natur.

En del röda trådar finns, men perspektiven och utsikterna är ofta så olika att det är svårt att kortfattat beskriva det "politiska läget" i länet för besökare utifrån.

Det gör också att konstlade motsättningar från förr överlever i diskussionerna. Ett exempel är den förlegade synen på kust och inland som kommunicerande kärl. En stad som Umeå gynnas ju tvärtom i allra högsta grad, i den hårda konkurrensen med universitetsorter söderöver, om inlandet i Västerbotten får ett uppsving genom exempelvis gruv- eller turistnäringen, och sedan i nästa skede genom en bredare arbetsmarknad och en ny, öppen landsbygdsmångfald framstår som en sammantaget attraktivare region att bo och verka i än tidigare, för både företag och människor.

Och för inlandskommunerna kan det vara avgörande att Umeå och Skellefteå står pall i den urbana konkurrensen även under 2000-talet. För den relativa närheten till en populär stad kommer alltid att vara ett starkt argument för den landsbygdsregion som hoppas kunna bli en vinnare om flyttlassen för en del unga familjer börjar rulla i riktning mot lugnet på landet.

Vill man förstå Västerbotten är det lika mycket i nybyggarepokens attityder som i inlandets utflyttningsdecennier, man ska börja.
Tittar man på de debatter som dominerar i inlandet handlar ofta om hur de väldiga naturresurserna ska förstås, vårdas och komma till länet till del på bästa sätt; eller om hur regionen ska förhålla sig till råd eller påstötningar från stat eller näringslivsaktörer i ljuset av både negativa och positiva erfarenheter från förr. Historien går igen; mönster, svåra avvägningar och målkonflikter känns igen.

Striden om Vojmån, bråken om föreslagna vindkraftssatsningar, nationalparksfrågan, marktvisterna kring gruvnäring och rennäring, rovdjursdebatten, funderingarna på en framtida uranbrytningar: samma grundfrågor om synen på natur och människa, inlandets identitet och stolthet, ekonomiska överlevnadschanser och långsiktiga tillgångar, återkommer gång på gång.
I hög grad är det en nybyggarnas debatt på ständiga trösklar till ständiga förändringar som fortsätter. Några enkla svar finns sällan.
Men för egen del är jag övertygad om en sak: det är i det nyfikna, toleranta välkomnandet av nya invånare och erfarenheter, en upplivad, stolt nybyggaranda och ett jättebejakande av en modern, landsbygdsbaserad entreprenörkultur som framtiden för Västerbottens inland ligger.'

Alliansens partiledare har börjat uttala sig om FRA, och visar att man inte har förstått vad kritiken mot lagen och den politiska hanteringen - inte minst partipiskorna i en fråga där väljare och anhängare väntat sig motsatsen - går ut på.

Men också skenheligheten hos socialdemokraternas Thomas Bodström - frejdig övervakningspolitiker - är påtaglig och förtjänar att uppmärksammas i FRA-debatten. Karl Rydå skriver om det på UNT:s ledarblogg.

Pendeln svänger alltid i samhällsdebatten. En uppenbar trend just nu - inte minst bland en del högerliberaler och en del machovänster - är att göra upp med feminismen som något misslyckat och suspekt och att förlöjliga genusvetenskapen som obalanserad, politiserad galenskap.

Feministiskt tänkande ges gärna skulden när inte alla aspekter av en fråga getts ordentlig uppmärksamhet. Tidigare målsättningar om att främja jämställdhet och lika möjligheter mellan män och kvinnor på exempelvis arbetsmarknaden genom politiskt reformarbete - med utgångspunkten att strukturell ojämlikhet inte uttrycker ett biologiskt önskemål utan uttrycker just precis ojämlikhet - ifrågasätts oftare och med mer konservativa argument.
Kritiken av slentrianmässig sexism utlöser fortfarande ibland väldiga motreaktioner från dem vars attityder plötsligt ifrågasätts.

Det är naturligt och förutsägbart när nya perspektiv får politiskt genomslag att en motreaktion uppstår. Och det är lika förutsägbart att politiska analysmodeller som etablerar sig även missbrukas, kidnappas av alla möjliga olika ideologier för andra syften än de ursprungliga, och därmed skapar en snårskog av politisering och frasmakeri.

Och en feministisk samhällssyn eller en genusvetenskaplig undersökning kan ju leda till diametralt motsatta slutsatser och handlingsrekommendationer beroende på vem som företräder eller utför den.

Det gemensamma är en verklighetsbeskrivning och en problembild när det gäller bristande jämställdhet, könsroller och genusordning i samhället, inte värderingar och politisk övertygelse i övrigt.
Får man bara höra enskilda slutsatser från vissa politiska utgångspunkter är det lätt att avfärda feminismen och genusvetenskap som något ideologiskt ensidigt

Men det intressanta i mina ögon är att kritiken av feminism och genusvetenskap ändå lika ofta tenderar att ifrågasätta själva utgångspunkten, själva betraktelsesättet, som enskilda slutsatser eller rekommendationer.
Genusperspektivet döms regelbundet ut som helt ointressant och oseriöst i sig, gärna i raljerande tongångar och med måttlösa generaliseringar.

Med tanke på hur genusperspektivet etablerat sig och vunnit stöd inom den högre utbildningen och den politiska retoriken - ibland ett oreflekterat och okritiskt stöd, sånt förekommer ju alltid - är också den reaktionen ganska naturlig. Och grundläggande, kritiska ifrågasättanden av det slaget är nyttiga för debatten när en ny disciplin har självsäkra, polemiska och dynamiska företrädare som väcker uppmärksamhet.

Men jag måste för egen del säga att jag har väldigt svårt att i sak, innehållsmässigt, förstå den tilltagande motreaktionen mot etableringen av genusperspektivet inom vetenskap och samhällsdebatt.
För mig framför genusperspektivet som berikande och delvis befriande för många discipliner. Vad man sedan gör av det, vilka slutsatser man drar och hur bra olika ideologiska strömningar är på att använda det som en del av sin samhällsanalys, är något helt annat.

När jag började studera på universitetet blev det för uppenbart att den stora vänsterdominansen inom humanioraämnen gjorde att även genusperspektivet i stor utsträckning utnyttjades för politiska syften och opinionsbildning jag inte sympatiserade med och därför kände mig främmande inför.
Det gäller än i dag, men det gäller för de flesta vetenskapliga inriktningar. Allt kan missbrukas, politiseras och saboteras, men det diskvalificerar inte perspektivet i sig.

Med åren har jag blivit allt mer övertygad om genusvetenskapens relevans och värde, trots att dess företrädare ibland har politiska låsningar som riskerar att stimulera ett politiskt - inte vetenskapligt - ja-sägeri och stöta bort onödigt många.

Genusperspektivet är ett helt nödvändigt att ha med - bland flera andra lika viktiga - eller åtminstone överväga, om man försöker förstå samhällsfenomen i historien och samtiden. Att det finns med i det politiska beslutsfattandet är bra.

Och i den akademiska miljö där jag rört mig har genusvetarna ofta briljerat och övertygat på ett sätt som lämnat bestående intryck. En av de mest kvalificerade och stimulerande föreläsare och seminariedeltagare jag har lyssnat till är Tiina Rosenberg - att hennes politiska utgångspunkter är delvis väsensskilda från mina ändrar inte på det.

För mig berikar och vässar genusperspektivet en liberal samhällsanalys.

Vår huvudledare i dag handlar om inflationen och räntehöjningen.

En av de saker jag ångrar är att jag inte lärde mig fler språk när jag var yngre; åtminstone till den grad att jag skulle ha kunnat läsa dem.

Jag har inget till övers för visioner om exempelvis halvtaskig engelska som ett gemensamt globalt världsspråk. Vilken förlust och utarmning, också demokratiskt, om den språkliga mångfalden skulle gå förlorad.

Det är ett av skälen till varför jag tycker att svenska språkets ställning ska värnas inom den högre utbildningen - av kvalitetsskäl, det ger bättre utbildning och forskning.
Och det är ett av skälen till varför jag tycker att svenskämnet och svensk litteraturhistoria borde prioriteras upp ytterligare inom skolan - dock utan feltänkta kanons.
Goda, nyanserade kunskaper i modersmålet underlättar också inlärningen av nya språk. Det är en, ursäkta ironin, win-win-situation.

Och apropå språk: mycket går att översätta. Det finns fantastiska översättningar av både faktatexter och skönlitteratur. Man kan njuta av stora författarskap helt i översatt form. Så har jag fängslat av den ryska litteraturen, för att ta ett exempel.

Men en sak går nästan aldrig att översätta: poesi.
Man kan njuta även av poesi i översatt form - Octavio Paz tillhör, för att ta ytterligare ett exempel, mina favoriter, och det enbart via översättningar - men då handlar det ofta nästan om ett slags nya dikter. Det kan inte ens de mest briljanta översättare göra något åt.

Häromdagen bläddrade jag i en lyriksamling och stötte på den här dikten av Apollinaire, i tolkning av självaste Gunnar Ekelöf:

"Band

Rep av rop!

Klockklang över Europa,
Ropande sekler!

Räls som binder folk vid folk!
Vi är ju bara några få,
Fria från allt band!
Låt oss ta varann i hand!

Hällregnet kammar fabrikernas rök...
Rep!
Flätade rep!
Djuphavskablar!
Babelstorn som stjälpts till broar!
Spindelfurstar,
Och alla som binds av kärlekens band!

Andra, tunnare band:
Vita strålar av ljus!
Band och Samband!

Jag skriver bara för er,
Sinnen, älskade sinnen!
Ni som hatar minnet,
Ni som hatar begäret,

Ni som hatar sorgen,
Ni som hatar smärtan,
Ni som hatar allt som binder mig ännu."

Så här lyder originalet - och även utan kunskap i franska man ana hur mycket större effekten blir på ursprungsspråket:

"Liens

Cordes faites de cris

Sons de cloches à travers l'Europe
Siècles pendus

Rails qui ligotez les nations
Nous ne sommes que deux ou trois hommes
Libres de tous liens
Donnons-nous la main

Violent pluie qui peigne les fumées
Cordes
Cordes tissées
Câbles sous-marins
Tours de Babel changées en ponts
Araignées-Pontifes
Tous les amoureux qu'un seul lien a liés

D'autres liens plus tenus
Blancs rayons de lumière
Cordes et Concorde

J'écris seulement pour vous exalter
O sens ô sens chéris

Ennemis du souvenir
Ennemis du désir

Ennemis du regret
Ennemis des larmes
Ennemis de tout ce que j'aime encore."

Omvänt gäller givetvis också. Hur skulle Gunnar Ekelöf någonsin kunna göras rättvisa i översatt form? Vilket inte hindrar att översättningarna trots det kan ha ett stort värde, även om de inte kan återge originalet på samma sätt som en översättning av en roman eller faktatext kan.

Och apropå översättning: För ett antal år sedan - jag kommer inte ihåg exakt när - skrev jag en insändare till Ljusdals-Posten där jag kritiserade den nya svenska bibelöversättningen. Inte översättningen i sig, utan en motivering jag hade hört för varför det behövdes en nyöversättning överhuvudtaget. Någon ansvarig hade tala om behovet av att göra bibeln mer tillgänglig och lättare att läsa för unga.

Jag är ingen anhängare av den utbredda inställningen - även inom medierna - att läsare, tittare, lyssnare ska frånkännas nyfikenhet, vetgirighet och förmåga att följa ett längre resonemang eller slå upp ett ord i en ordbok. Den förenklings- och snuttifieringslära som gärna dominerar på skriv- och retorikkurser är jag en svuren motståndare till. Och attityden att ett tillgänglighetsskäl skulle motivera en ny bibelöversättning utlöste alltså en irriterad reaktion från min sida.

Men åren går, och irritationen har för min del övergått i djupaste respekt för översättningskommitténs arbete. Slutresultatet är så gediget att jag ibland bläddrar i bibeln för språklig inspiration, och den gamla versionen bleknar lite mer för varje jämförelse av enskilda lösningar.
Religiösa texter har präglat många språk långt in i modern tid. Det lär knappast bli fallet i framtiden. Men för min del får gärna den språkliga klangen i nya bibelöversättningen återhöras även i framtidens svenska.

Den här intressanta ledaren av Anna Dahlberg i Expressen om Stockholm har onekligen en hel del paralleller till debatten om Umeå, inte bara när det gäller skräpet. Byt ut 'huvudstad' mot 'Norrlands huvudstad' och 'skyltfönster för det moderna Sverige' mot 'skyltfönster för det moderna Norrland' och jag tror ni förstår vad jag menar.

Man romantiserar alltid städer man bor i, eller rackar ned på dem. 'Stockholms naturliga skönhet' är bara en del av sanningen, åtminstone om man som jag i stort sett bara upplevt huvudstaden som bosatt i betongförort - men visst är det en mycket vacker stad på många ställen, tyvärr förfulad av rivningsvärda betonglösningar på centrala platser.

Umeå har ju många kvaliteter, men estetiskt är det - några enstaka byggnader, några gröna alléer, några lyckade nybyggda kvarter och några trähusområden undantagna - fortfarande en underutvecklad stad som inte kommit i närheten av att förverkliga sin potential. Sedd uppifrån eller på håll gör centrala Umeå ett tämligen intetsägande intryck, de två riktigt höga byggnader som finns gör att även en bygg-på-höjden-anhängare drabbas av allvarligt självtvivel och rusar till arkiven för att se hur det kunde gå så snett, eller åtminstone varför inte chansen togs att göra något nyskapande när det ändå skulle byggas.

Jag gör ingen hemlighet av att jag gillar djärva och lite mer spektakulära förslag på hur stadsbilden skulle kunna förnyas, och att jag bejakar tanken på att stadsmiljöer får förnyas, i synnerhet när de gamla är tämligen dystra och illa fungerande (se Kajen, se Rådhustorget, se kyrkbron, se de dåligt utnyttjade centrala parkerna för att ta några exempel). Och om det kan ske med en intressant blandning av levande kultur-, hälsosam fritids-, medveten miljö- och glassig konsumtionsprägel - desto bättre.

Det vore förfärligt om låsningarna och prestigen i planeringspolitiken skulle göra att det går många år innan något kommer igång på allvar, eller om projekt som Ön eller Staden mellan broarna skulle sluta med trista kompromisser som gör alla lagom deprimerat missnöjda (varken upprörda eller entusiastiska, bara novemberdystert resignerade så att ingenting blockerar, men inte heller begeistrar).

Det vore en djup besvikelse om vyn över älven mot exempelvis Ön från spännande utkikspunkter skulle fyllas av standardiserad betongförortsarkitektur, om stråket Staden mellan broarna skulle bli en lätt putsning av det befintliga utan det stora lyft man hoppas att det ska utmynna i, eller om nya höga byggnader mitt i stan skulle tillåtas bli fyrkantiga, livlösa monument över hur fel det kan bli när ingen tar ansvar för det estetiska.

När det gäller skräpet förblir jag dock moralist: papperskorgar, kontrollanter och städaktioner är viktiga, men utan det personliga ansvarskännandet hos fler för den gemensamma stadsbilden kommer det fortsätta att se ut som det gör.

Eleanor Clift skriver i Newsweek om Barack Obamas förhoppningar att kunna bryta ny mark för demokraterna i höstens presidentval. Obama har ett litet övertag i opinionen, men det är inte stort.

Eftersom jag är nykterist är alkoholen inget tema för mig när det gäller denna lysande picknick-debatt, som kommenteras här och på andra håll.

Men de som känner mig något anar säkert att jag, så lantis jag är, stämmer in i beskrivningen av hur picknickar brukar sluta: irritation över getingar, småkryp, obekväm sittställning, lätt allergikänsla, dåligt humör (först hos mig, sedan hos omgivningen på grund av mitt dåliga humör, vilket - i Kalles (Kalle och Hobbe) efterföljd - genast får mig på lite bättre och mer försonligt humör, även om det då redan brukar vara försent och tid för uppbrott) och allmän känsla av felbeslut.

Men jag vill ändå betona en distinktion: för mig är en picknick lika med omständligt mycket mat i naturen. När det enbart finns något att dricka (vatten, te, kaffe, saft, alkoholfritt öl) med på sin höjd en inplastad macka därtill, är det för mig ingen picknick, och inte heller förknippat med olustkänslor.

Därför intages enligt min mening maten bäst inomhus i en lägenhet i stan, kaffet efteråt helst i trädgården på lämplig bondgård långt från asfalten och inplastade mackor företrädesvis på en sten uppe på en höjd med utsikt över skog och älv.

Det här är ett område där regeringen med rätta haft stora förväntningar på sig. Efter växande kritik om att det går för långsamt måste man nu börja visa upp resultat. Därför är det bra om man kommer vidare i det arbetet.
En del av kritiken från småföretagen handlar om arbetsmarknadslagstiftning som alliansen lovat att inte reformera under mandatperioden (en punkt där man borde våga gå längre inför nästa mandatperiod). Men en del handlar om sådant där det inte finns något skäl att sega - exempelvis regelförenklingar och sänkta arbetsgivaravgifter.

Att förbättra småföretagarklimatet - både när det gäller att driva och när det gäller att anställa - är Maud Olofssons chans att ge sin insats som näringsminister en tydlig prägel.

De liberala norrlandskollegorna skriver om frihandel: på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida, på Sundsvalls Tidnings ledarsida och på Norra Västerbottens ledarsida.

Med anledning av det här lilla stickspåret i nyhetsfloden kan man konstatera att saken nu är avklarad.

Och så för alla som likt mig tycker att gränslandet mellan politik och teatervetenskap är det mest spännande av dem alla: hur intressant är inte sådana här notiser?

Eskilstuna-Kuriren skriver intressant om biobränsle-debatten i den här ledaren.

Vår huvudledare i dag tar en titt på den rödgröna oppositionen.

Upsala Nya Tidning har en bra och konstruktiv ledare om FRA-frågan.

Rose-Marie Frebrans stora public service-utredning har återigen dragit igång debatten om Sveriges Television, Sveriges Radio, utbildningsradion och framtiden för public service.
Reaktionerna på utredningens mycket försiktiga förslag - det mesta ska bevaras ungefär som i dag, avgiftssystemet ska behållas men byta namn, bolagen ska inte slås samman, public service-begreppet definieras inte om - har skiftat.

De som överhuvudtaget tycker illa om public service av ideologiska skäl är arga. De som är ganska nöjda med sakernas tillstånd har dragit lättade suckar över att utredningen gör halt långt innan några omvälvande förslag skymtar i horisonten. De som fortfarande engageras av public service-idén, men fruktar om dess överlevnad, är otåligt missnöjda över att inte mer genomgripande förändringar föreslås.

Min utgångspunkt och reaktion är den sistnämnda. Varför avgiftssystemet ska bevaras och dessutom utvidgas på ett orimligt och verklighetsfrämmande sätt är svårbegripligt. Skattefinansiering via en fondlösning som garanterar politisk oberoende, långt större än i dag, vore en mycket mer spännande väg att gå. Det finns goda skäl att överväga en sammanslagning av de tre bolagen. Synen på public service i en ny medievärld - tablåtänkandet kontra nya publiceringsformer, gamla vanor kontra nya tekniska möjligheter - borde utvecklas långt mer.

Och bland de små förändringar som föreslås finns förslaget att slopa kravet på att 55 procent av produktionen ska ske utanför Stockholm, vilket möjligen kan försvaras som ett led i minskad detaljreglering, men annars inte direkt känns fräscht, kvalitetsinriktat eller nytänkande om det underliggande syftet är att mer än i dag ska koncentreras till Stockholm. Målet borde vara att förbättra närvaron i och speglingen av hela landet - av kvalitetsskäl, för att undvika navelskåderi, kotteri-tv och likriktning - även om det får en självutnämnd elit i Stockholm att gå i taket.

Sammantaget sitter utredningen fast i för många gamla låsningar och missar för många möjligheter att förbereda public service för en ny tid.

För frågan är givetvis inte om public service kommer att förändras, utan när, hur och under vilka förutsättningar. Ska man vara pessimist eller optimist?

Den tekniska utvecklingen håller på att rusa förbi och ifrån det traditionella tablå- och kanaltänkandet. Inom en relativt snar framtid är det bara livesändningar av evenemang som kommer att få någon att undra över var tv-bilagan tog vägen. Det måste få konsekvenser för hur public service-bolagen jobbar och tänker.

Även hela genre- och målgruppstänkandet är förlegat. Istället för att tala om breda kontra smala program, kommersialism kontra public service, borde kvalitetsbegreppet stå ensamt i centrum. Och kvalitet är ingen genreegenskap.
Därför är även de kritiker som vill "smalna av" public service-uppdraget snett ute. De sitter också fast i en uppdelning mellan seriösa genrer, med vilket de menar samhällsprogram, nyheter och finkultur, och lättviktiga genrer, med vilket de menar sådant de inte själva skriver om eller sådant kommersiella kanaler sysslar med. Det är en stereotyp och fantasilös syn på tv som känns synnerligen omodern.

Kvalitet är inte ett begrepp som skiljer genrer åt. Samhällsbevakning kan göras både suverän och usel, kulturprogram kan både bredda debatten och vara simpel skrikpropaganda, barnprogram kan vara både lysande och vedervärdiga, sport kan bevakas med fördjupande eller fördummande ambitioner - genrerna i sig ger inte särskilt många ledtrådar.

Kvalitet ett begrepp som skiljer enskilda program och produktioner åt - likgiltigt om de rör sig inom nyhets-, kultur-, sport-, barn- eller nöjessfären, eller, vilket torde bli det vanligaste i framtiden: tar, blandar och ger i genreöverskridande experiment.
Har public service ett uppdrag så är det att hela tiden sätta kvaliteten i centrum, framför andra mål: tittarsiffror, kontakt med vissa målgrupper, politiska budskap eller vad det nu kan vara. Där lyckas man bara delvis i dag.

De nervösa försöken att härma de kommersiella kanalernas utbud är ofta påtagliga när programidéer, ofta inom underhållningsgenren, slafsas ihop utan större tankemöda. Det sänker helhetsintrycket. Politiska kampanjsyften - ofta förankrade i en socialdemokratisk världsbild - lyser fortfarande igenom i en del av samhällsbevakningen. De smått komiska diskussionerna för några år sedan om vilka åldersmålgrupper man ville nå skadade bolagens rykte rejält. Möjligheterna som ligger i regional närvaro och spridning har man bara delvis sökt utnyttja. Förhållandet till sponsring har varit oklart och präglat av dubbelmoral (där kommer utredningen med en del goda ansatser).

Och den bedrövliga och tittarföraktande kampanjen mot de privata kanalerna, och mot den befriande mångfald som finns i dag men saknades för ett par decennier sedan, som SVT kört under året och fortsätter att kleta ner i form av slogans på licensbyråkratins utsändelser, gjorde att även en del tidigare public service-vänner började tvivla på om inte hela konceptet börjat gå över styr.

Ändå tycker jag fortsatt att public service-utbudet håller en sådan hög kvalitet att man sällan tvivlar på vilken kanal tv:n visar (i den mån man fortfarande ser på tv via en tv).

Problemet är inte att public service-idén blivit otidsenlig - det har den inte - utan att de politiska beslutsfattarna som sätter ramarna och bolagens ledningar som styr verksamheten, inte vet vad de vill eller vad public service ska stå för, inte vågar bryta med gamla käpphästar och föråldrade lösningar och inte ser vilka möjligheter public service skulle kunna ha om man vågade dra igång en genomgripande förändringsprocess.

Nu riskerar regeringens försiktighet och bolagens konservatism och revirtänkande att på sikt förvandla public service till en för utvecklingen skyddad vrå, allt mindre relevant och betraktad.
Det vore illa.
Pessimist eller optimist? Utredningen och signalerna inifrån public service-bolagen ger skäl till pessimism. Lite friare brainstorming kring vilken kraft för kvalitet som public service skulle kunna bli, även i en ny medievärld, ger skäl till optimism.

Under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' skriver vi i dag om Västerbottens goda tillväxtsiffror:

'Stark tillväxt men låg inflyttning

Västerbotten har haft en mycket stark ekonomisk tillväxt under 2000-talet. Enligt siffror som Västerbottensnytt redovisade i går har länet haft den starkaste tillväxttakten i hela landet de senaste åren, något som Patrik Sellström på Länsstyrelsen, för SVT tillskriver en "bra mix av varu- och tjänsteproducerande företag, internationellt efterfrågade naturresurser och starka forskningsmiljöer".

Men den positiva utvecklingen avslöjar också problem, framför allt i de mindre kommunerna, som på sikt kan hota även tillväxten om konjunkturen skulle vika, investeringarna mattas av och dominerande branscher tappar lite i betydelse.
För trots de goda tiderna råder fortsatt låg inflyttning. Som verkstadsföretaget Indexator i Vindeln vittnar om är det svårt att hitta arbetskraft som vill flytta till orten. Det är kostsamt och hämmande.

Ekonomisk tillväxt och gott investeringsklimat inom vissa bestämda, ofta väldigt manligt dominerade, branscher innebär inte automatiskt att det finns en bred arbetsmarknad med goda chanser för exempelvis fler än en familjemedlem att hitta jobb.

Att toppa en tillväxtliga är inte detsamma som att uppfattas erbjuda lockande, intressanta miljöer för människor som har möjlighet att välja var de vill flytta och bosätta sig.

Därför måste inlandet utnyttja de goda tiderna för att så gott det går breda arbetsmarknaden och öka sin attraktionskraft på unga människor som ett alternativ till de större städerna, åtminstone för en tid av livet. Tillväxten är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för ökad inflyttning.'

Vår huvudledare i dag handlar om arbetsro i skolan.

Det här vore ett dåligt och plumpt kampanjtema. Demokraterna gör ett misstag om de fortsätter på den vägen. Joe Klein formulerar kortfattat varför i Time:

'Clark is just plain wrong when he says that 'getting shot down' doesn't qualify as foreign policy experience. I think McCain's Vietnam war experience gives him important perspective on the horrors of war and should never, ever be discounted--even if McCain's more recent positions have been unduly bellicose. It's also just really bad manners on Clark's part, given the suffering McCain endured. I disagree with McCain's foreign policy positions in the middle east--you may have noticed--but he has traveled widely and, I believe, has worked hard to learn the rest of the world, especially the countries that spun out of the former Soviet Union.'

Jag har en signerad text på dagens ledarsida angående undersökningen från Riksdag & Departement om att alliansen lyckats väl med att hålla sina vallöften:

'Lovvärt att alliansen infriat många vallöften

"Vem behöver vara konsekvent?", frågar Vivian i Oscar Wildes "Lögnens förfall", och fortsätter: "Tjockskallen och doktrinären, tråkiga människor som tillämpar sina principer intill det bittra slutet, till det praktiska livets reductio ad absurdum. Det gör inte jag. Över dörren till mitt bibliotek har jag samma inskrift som Emerson hade: Hugskott."

Hugskottets charm i all ära, för en regering finns det många skäl att hålla vallöften. Det förtroende och mandat som väljarna gett måste en styrande majoritet leva upp till för att ha trovärdigheten i behåll. Hållna löften bevisar också värdefull effektivitet och regeringsduglighet. Och ju fler löften som överlever en ärlig prövning mot verkligheten desto gedignare ter sig i efterhand ett valmanifest.

En genomgång som Riksdag & Departement gjort visar att alliansen varit ivrig att infria sina löften från valrörelsen 2006. Halvvägs in i mandatperioden har man redan hunnit med 70 av 131 utfästelser. Ytterligare 43 är på gång eller påbörjade. Bara 18 av 131 löften har hittills lämnats därhän.

Det är goda siffror som står i positiv och skarp kontrast till det intryck den splittrade och småhycklande rödgröna oppositionen ger. Men att hålla löften är att bekräfta gamla förväntningar. Att vinna nytt förtroende kräver mer; idéer, visioner och prioriteringar för nästa mandatperiod, som visar att partierna inte slutat tänka framåt .
Alliansen kan känna tillfredställelse över att ha infriat så många vallöften. Det ger långsiktig trovärdighet.

Nu väntar ett lika viktigt arbete: att i god tid mejsla ut och resonera fram vad man vill fortsätta, förändra och utveckla efter 2010.'

Vår huvudledare i dag handlar om debatten kring utanförskapet.

Mats Olofsson har en signerad text om tv-avgiften med anledning av public service-utredningen.

Anders Märak-Leffler har skrivit en krönika om PKU-registret.