Ganska hektiska dagar har jag gjort att det inte blivit så mycket bloggat.

I går var jag en stund på invigningen av Centrum för genusstudier på universitetet och lyssnade senare på kvällen till ett tal av integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.

Senare i dag ska jag hålla i en offentlig utfrågning av miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson.

Det blir alltså inget besök på Sundsvall Open Trot i dag. Men skulle jag tippa är min vinnare i loppet Jaded.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om den förändringsprocess som Västerbottens inland befinner sig i, men då krönikan är ett litet formexperiment är den egentligen svår att återge här på nätet utan de illustrationer och den layout som lyfter den i papperstidningen.

Så den som vill förstå formexperimentet måste nog titta i papperstidningen. Men kort beskrivet är det fem monologer, eller fem texter, som försöker återge fem olika, tänkbara och delvis motstridiga attityder i debatten och inlandet och landsbygden. De illustreras i tidningen av fem olika tecknade karaktärer i stil av grekiska statyer eller skådespelarposer. De olika karaktärerna är Grubblaren, Tvivlaren, Polemikern, Principryttaren och Entusiasten. Själva innehållet får andra avgöra, men jag tycker att det blev ganska snyggt layoutmässigt i tidningen - tack vare Anna Ericssons finurliga illustrationer.

'Fem monologer om Västerbottens inland

(Grubblaren:) Landsbygden, glesbygden, inlandet - är det deras öde i 2000-talet att reduceras till folktomma, exotiska naturreservat för storstadsbor eller till överexploaterade energiskafferier för resten av landet - utan möjligheter att upprätthålla en bred arbetsmarknad, permanent service och ortstraditioner?
Finns det inte någon mellanväg där naturen både som nyttoresurs och värde i sig blir språngbräda för små, men levande orter dit fler unga söker sig i olika skeden och där service, näringar och utbud överlever? Ibland tvivlar man ju, när dagsdebatten rasar förbi där ute.
Tyska forskare vid Berlins institut för befolkning och utveckling, rapporterade DN häromdagen, har kommit fram till att EU:s befolkning riskerar att minska med över 50 miljoner människor fram till år 2050, om inte invandring balanserar upp den negativa trenden. Hur går det för inlandskommunerna i konkurrensen då?

(Tvivlaren:) Klarspråk tack: Ett råd som återkommer i debatten, även från forskare, är att sluta försörja glesbygden med bidrag, låta vissa regioner tömmas på folk och istället bejaka en ännu markantare tillväxt i städerna. Adjö, alltså, tätorter i Västerbottens inland. Så allvarlig är situationen på sikt att sådana tankar vinner stöd. Det säger ju en del.
Den skeva befolkningsstrukturen är, som VK visat i uppmärksammade reportage, ett hot mot den sociala servicenivån i glesbygdskommuner som fastnat i en ond cirkel där problem göder varandra ömsesidigt. Den inflyttning som bygger på drömmar om glesbygdens trygga, rymliga naturvidder kommer aldrig att väga upp den gradvisa utflyttningen av yngre som söker utbildning och storstadsliv och sedan väljer att stanna i det nya.
Kuststäderna snor åt sig framtidsprojekten, staten drar steg för steg tillbaka servicen medan investeringarna i inlandet i bästa fall pumpar in tillfälliga pengar och jobb nog för att låta en generation till leva kvar i status quo, men inte mycket mer, tills det att centralmakten tröttnar helt och naturen är tömd på sitt ursprung. The End.

(Polemikern:) Den där eländesvalsen har vi hört till leda. Nej, bekämpa allt som andas offertänkande, bidragsslentrian och centralmaktsfixering. Landsbygden måste sluta tycka synd om sig själv, upphöra tänka som en periferi. Och det är dags att rensa upp bland alla attityder som hindrar en positiv utveckling.
Gå i Woody Allensk soffterapi och prata ut om de politiskt neurotiska komplexen gentemot storstäderna. Inse att för framtidens inland är det regelbundna människoflödet mellan storstad och landsbygd en ödesfråga; de måste komplettera varandra, inte bilda motsatspar. Inse att Umeås och Skellefteås tillväxt är en möjlighet, inte en fara, för inlandet. Och de lokala företagen måste anstränga sig till det yttersta, även i flexibelt, vaket servicetänkande, för att bli vinnare i investeringsvågen. Så kavla upp ärmarna, sluta grubbla och sluta tvivla.

(Principryttaren:) Attityder och plattityder i all ära, det är noggranna strategier som leder framåt. Inlandet måste samla sig till en övergripande kompromiss som klargör hur olika naturresurser ska användas, var energiutvinning ska prioriteras, var massturism ska främjas, var naturvärden ska skyddas till högre pris. Först då kan spjutspetssatsningar genomföras.
Ta bara Vojmåfrågan. I värsta fall blir det en kamp mellan å ena sidan ja-sägare som i tacksamhet inför nådiga Vattenfall inte bara lät dem kontrollera förstudien utan också tackade ödmjukast för vad som i Vattenfalls värld är en spottstyver, och å andra sidan nej-sägare som reagerar utifrån minnen och reflexmässigt negativt inför förändringar och en tung aktör beredd att investera. Det kan bli för passivt i båda fallen - där har båda sidor ett ansvar framöver att ge debatten en positiv men också självmedveten klang.

(Entusiasten:) Kom igen, det finns ingen anledning till uppgivenhet eller överdramatisering. Inlandet har väl inte haft sådana chanser som nu på ett halvt sekel? Den tekniska utvecklingen och situationen i storstäderna talar för att flyttlassen i framtiden kommer att rulla inte bara i en riktning när människor börjar längta efter alternativa livsmiljöer där jobb, grundläggande service, visst utbud och stor tolerans förenas med landsbygdens trygga frihet.
Att det bråkas om naturresurser är sant, men så är det i områden med rikedomar. Västerbottens inland skulle kunna bli en liberal experimentverkstad för bästa tänkbara företagsklimat; på vissa områden sjuder det redan av högkvalificerat företagande.
Västerbotten är allmänt en fungerande helhet. Närheten till Umeå universitet ger den lokala utbildningen i hela länet stor potential. Kulturhuvudstadsidén vid kusten kan hjälpa till att synliggöra det nordliga rummet. Det ger även inlandskommunerna ett tillfälle att medvetet bredda och modernisera fritids-, kultur- och evenemangsutbuden.
Lyckas man därtill göra upp med alla former av främlingsskepsis, jantelag och normtänkande när det gäller livsstilsval kan man öppna upp sig för så stor invandring som möjligt. Investeringar, trender och människor i rörelse genom små smältdeglar i den riktiga naturen - klart att inlandet har chansen.'

Sedan det där Yes We Can-talet som blev förevigat i form av en musikvideo på YouTube och som hölls tidigt under demokraternas primärvalskampanj har det inte varit riktigt samma glöd i Barack Obamas framträdanden.
Och sedan primärvalet tog slut tycker jag att en viss osäkerhet har kunnat skönjas inte bara i en del strategiska beslut, utan också i intervjuer och tal.
Men talet på demokraternas konvent i natt var nog det bästa hittills, på samma nivå som Bill Clintons tal i en motsvarande situation på demokraternas konvent 1992, med en ny koncentration och en ny säkerhet. Obamas lite kärvande kampanj behöver få ett lyft av konventet och det lär han förhoppningsvis få.
Frågan är nu hur väl republikanerna nu lyckas motverka en sådan effekt genom snabbt besked om McCains vicepresidentkandidat och sedan partiets eget konvent.

Den nya statliga forskningssatsningen med ett tillskott på 15 miljarder för de kommande tre åren tar viktiga steg åt rätt håll. Och Umeå tillhör de uppenbara vinnarna.
På det här området märks skillnaden efter regeringsskiftet tydligt. Socialdemokraterna framstod när det gäller högre utbildning som häpnadsväckande ointresserade av andra aspekter än den kvantitativa.
För kvalitetssatsningar, uppvärdering av grundforskningen, friare lärosäten, större direktanslag till universitet och högskolor och minskad politisk klåfingrighet verkade man tämligen oengagerade.

Socialdemokraternas misskötsel av forskningspolitiken gav allianspartierna öppet mål i förra valrörelsen och från löftena som gavs då stammar förväntningarna på konkreta resultat under mandatperioden. Med den nu annonserade satsningen infriar man väsentliga delar, om än ambitionerna inte bör stanna där och uthålligheten i satsningen - modet att ta ställning för en sådan grundläggande men ibland svårkampanjad hållning som exempelvis prioriteringen av grundforskning - givetvis återstår att bevisa.

Dels är det rena resurstillskottet välkommet. Men även hur det utformas visar på delvis nya utgångspunkter för svensk forskningspolitik. Att de direkta anslagen till universiteten ökar rejält är en viktig prioritering som förbättrar och stabiliserar grundförutsättningarna för den högre utbildningen. Grundforskningens värde betonas på ett annat sätt än tidigare. Men även i övrigt är den allmänna kvalitetsinriktningen - med medicin, teknik och klimat som utpekade områden - äntligen framhävd.

Vad som återstår att se är hur stor del humaniora och samhällsvetenskaperna får av satsningen. Det är knappast troligt, men vore en positiv överraskning, om man slog till och gav dem mer än väntat.

För etablerade och breda universitet som Umeås är den här satsningen på ökade resurser med större direktanslag, friare lärosäten och en tydlig prioritering av kvalitet över kvantitet i den högre utbildningspolitiken en vinst.

Fler tidningar kommenterar bra den senaste veckans försök att blanda bort korten i den skolpolitiska debatten.

Anders Rönmark på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida.

Upsala Nya Tidning skriver om ett ideal som håller.

PJ Anders Linder skriver på svenskans ledarblogg om kunskapsproblem som existerar.

Susanna Birgersson i Eskilstuna-Kuriren skriver om att den skolpolitiska kursen är rätt trots överdrifter.

Vår huvudledare i dag handlar om socialdemokraternas idéer kring den framtida bostadspolitiken.

Carl Lagerqvist skriver signerat om Ungdomsstyrelsens senaste undersökning.

Och så rapporterar Stina Morian i en krönika från demokraternas konvent i USA.

Norrlandskollegorna på Sundsvalls Tidning har en bra ledare i dag om veckans skolpolitiska debatt.

Vår huvudledare i dag handlar om det stickspår i skoldebatten som oppositionen nu söker utnyttja på ett bisarrt och för den framtida svenska skolan farligt sätt, som har de ingenting lärt.

I gårdagens huvudledare skrev vi om det omfattande matslöseriet i Sverige.

Mitt inlägg om virkning häromdagen har fått en uppföljning här, med en uppgift om Gunnar Ekelöfs intresse för stickning.

Det var inte helt klart i gårdagens fullmäktigedebatt om socialdemokraterna verkligen förstått bakgrunden till debatten om huruvida elever ska betygsätta lärare.
Deras partikamrat, Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (s), har alltså föreslagit att sådana betyg från eleverna på lärarna ska vara en utgångspunkt för hur chefer utvärderar lärarnas insatser och möjligen även för lönesättningen.

Det förslaget har jag skrivit om och sågat tidigare på ledarsidan. Och eftersom det inte är glasklart om socialdemokraterna i kommunen inser varför tanken på elevers betygsättning av lärare som lönesättande är en allvarlig nedvärdering av lärarrollen och ett undergrävande av kunskapsskolan är det tvunget att återkomma till ämnet.

Förslaget har väldigt lite med ökat elevinflytande och bättre utvärdering i skolan att göra. Det är ett förslag som fullföljer en urspårad skolpolitisk hållning byggd på tre grundpelare: underkännande av kunskaps- och inlärningsperspektivet, ifrågasättande av lärarrollen och ointresse för skolans arbetsmiljö.

Det finns knappast någon annan professionell yrkesgrupp som skulle behandlas med samma nedlåtenhet och lätta mobbingtendens som sker med lärarkåren i det aktuella förslaget. Lärare ska utvärderas och granskas med höga krav, det är en självklarhet. Att lärarutbildningarna fått djupgående kritik för både bristande kvalitet och märkliga upplägg är berättigat. Lärarfacken själva har med överdrivet skråtänkande gjort den egna yrkesidentiteten onödigt inskränkt.

Men läraryrket är ett av de viktigaste framtidsyrkena. Det måste just därför stärkas, breddas, göras mer populärt bland blivande studenter och ges villkor som gör det till ett lockande vägval för fler. Tas inte lärarrollens värde och stolthet, skolans utbildningsuppdrag och behovet av en trygg, kreativ arbetsmiljö även för elever och lärare på allvar kommer inget av detta att ske.

Lärares insatser ska bedömas och behandlas på samma seriösa, professionella sätt som andra yrkesgruppers. Det aktuella förslaget vill gå motsatt väg, underminera själva föreställning om existensen av pedagogisk kompetens och radikalt förminska lärarrollens status genom att frånkänna det en viktig, ansvarsfull ställning. Det riskerar i snabbt förlopp att förlöjliga läraryrket, göra det ännu mindre populärt. Elevinflytande i en mer seriös bemärkelse skulle det knappast främja, men försämrad arbetsmiljö med största sannolikhet.

Förslaget om elevers betygsättning av lärare som grund för chefsutvärdering och lönesättning är utpräglat populistiskt, okunnnigt om skolan som arbetsplats - rollfördelningen mellan lärare och elev - och sprunget ur en ytlig och begränsad syn på både elever som kollektiv och på begreppet elevinflytande. Att socialdemokraterna i kommunen inte avfärdar det på en gång är oroväckande.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om den längsta debatten i gårdagens fullmäktige.

'Vänsterns systemkonservatism hotar jämställdheten

En centralbyråkratiserad och monopoliserad offentlig sektor är det sämsta som skulle kunna hända för jämställdheten. Ett grundläggande problem på den svenska arbetsmarknaden är att de traditionellt kvinnodominerade låglöneyrkena inom den offentliga sektorn befäster orättvisa förhållanden, deltidsfällor, dåliga möjligheter att välja arbetsgivare, trängre utrymme för kvinnors företagande och färre maktpositioner.
Öppningar genom fler driftsformer, fler entreprenörer, mångfald och valfrihet på välfärdsområdet (helst i kombination med delad och individualiserad föräldraförsäkring) är viktigt för att på både kort och lång sikt främja jämställdheten på en låst arbetsmarknad som i det avseendet fungerat illa. Men skillnaden i attityder till traditionellt mansdominerade yrken jämfört med traditionellt kvinnodominerade yrken är påtaglig i den svenska debatten och i vänsterns samhällsanalys - bottnande i en nostalgisk och industripatriarkalisk världsbild. Vänstern talar sig varm för misslyckade system som befäster könsorättvisor som vore de grundläggande missförhållandena inom offentlig sektor ofrånkomliga.

Så när vänsterpartiet i fullmäktige går fram med kravet att Umeå kommun vid upphandling ska ställa krav på heltidstjänster hos privata entreprenörer som utför äldreomsorg åt kommunen är det knappast för att främja heltidsmålet (en annars mycket viktig ambition i sig).
Eftersom förslaget om det förverkligas inte lär få någon annan effekt än att försvåra för mindre entreprenörer som saknar möjlighet att pussla med deltider på olika arbetsplatser kommer det inte att gynna heltidsmålet, utan bara att hindra en potentiellt lovande utveckling.

Förslaget är istället att se som ett försök att via försåtliga krav som kommunen inte ens själv lever upp till komma åt just den mångfald inom välfärdssektorn som vänstern har ett ont öga till.
Man viftar med heltidsmålet på ett missvisande sätt som ursäkt att klämma åt sådant som går emot centraliserade, monopoliserade lösningar.
Trist att socialdemokraterna i kommunen inte sade direkt nej, utan istället ett inlindat, halvt ja, till förslag som går på tvärs mot vad kommunen annars i pragmatisk politik brukar vara öppen för. Vänsterns försök att sabotera för mångfald, kvalitet och entreprenörskap inom välfärdssektorn är ett hot mot jämställdhetssträvanden.'

Tre sporthändelser att hålla ögonen på:

Tal memorial pågår för fullt och min speciella favorit här på bloggen Alexander Morozevich leder efter en imponerande start.

På tisdag kommer en av årets travhöjdpunkter - Derbykvalen för fyraåringarna på Jägersro. Sahara Dynamite såg ruggig ut senast, men jag får lov att hålla fast vid mitt tips: Wellino Boko vinner derbyt, från dödens om det krävs.

Och så är det dags för US Open i tennis. Nadal är skyhög favorit. Och kring Roger Federer är frågetecknen plötsligt många, vem hade trott att det skulle kunna bli så redan i år.

Uppdaterad: Någon av de många politiska bedömare som virvlar förbi i de amerikanska nyhetsprogrammen sade häromdagen att om Barack Obama väljer Joe Biden som vicepresidentkandidat kan det vara ett tecken på tilltagande nervositet inom Obama-kampanjen. Återstå att se om det stämmer, men jag undrar om det inte ger ett väl passivt intryck att välja en lätt 'kopia' av motståndaren John McCain: en äldre, utrikespolitiskt erfaren politiker med visst temperament. Det tyder på att McCains attacker på Obamas relativa oerfarenhet har tagit hårdare än väntat.

Här är dock två som argumenterar för Biden som vicepresidentkandiat: Jonathan Alter i Newsweek och David Brooks i New York Times, även om jag hittar den på Spiegel International.

Mathias Sundin, öppet pro-McCain men ytterst kvalificerad och ärlig i sin bevakning av presidentvalet, på amerikanskpolitik.se har en bra genomgång av argument för och emot Biden som kandidat. Jag är pro-Obama, men jag delar så här direkt efter beskedet Mathias Sundin lätta skepsis mot valet av Biden. Dock har flera av dem bedömare i USA som jag brukar lyssna till med behållning varit ganska positiva till Biden som tänkbar kandidat under de senaste veckornas spekulationer.

Nu väntar demokraternas konvent och sedan riktas uppmärksamheten mot John McCains lika spännande val av sin vicepresidentkandidat. Det börjar bli rafflande.

I min lördagskrönika den här veckan avslutar jag den senaste månadens lilla serie av krönikor om Umeå där jag försökt resonera och filosofera lite övergripande kring några aktuella framtidsdebatter i kommunen:

'Umeå mellan stolta minnen och svåra mål

John Stuart Mill lär ha skrivit någonstans, jag lånar citatet från Herbert Tingsten, att förnuftet måste eggas av tokeriet, liksom gud av djävulen, annars blir det ingen glöd över riktigheten. Drottning Kristina skrev: "Att vara mera djärv än försiktig är en levnadsregel, som alla stora människor följt med framgång."

Vågade målsättningar, tillspetsade visioner strax hitom eller lite bortom det realistiska kan fylla olika funktioner i samhällslivet - på gott och ont. De kan väcka en entusiasm för själva politikens inriktning, påminna om vad trasslet med vardagsdetaljer i grunden går ut på. Målsättningen kan foga samman splittrade strävanden till en helhet, ge kraft och mod att förändra verkligheten det lilla, ibland stora, stycke som är praktiskt möjligt.

Men orealistiska målsättningar högt i det blå kan också förvrida perspektiven och leda till fatala felprioriteringar, skapa cynism och likgiltighet. Det finns ett skäl till varför uttrycket att låta ändamålen helga medlen är så flitigt använt, som varning. Kopplas målsättningarna helt loss från vardag och existerande förutsättningar slutar orden att betyda något. Det går lätt illa så: visioner börjar leva sitt eget liv med människor som redskap för visionerna istället för tvärtom, med en tilltagande intolerans mot invändningar och med ändamål som får helga allt fler medel.

I en demokrati är det därför alltid intressant att diskutera hur målsättningar och visioner används i den politiska debatten. Framför allt kan djärvt formulerade mål också stimulera en debatt om huruvida en framstegstanke i sig är värd att bejaka eller inte. Det förlängda resonemanget, den yttersta konsekvensen, kan ha ett pedagogiskt värde. Miljödebatten rymmer sådana frågeställningar, debatten om säkerhet kontra integritet lika så.
Och i Umeås moderna historia är diskussionen om huruvida en befolkningstillväxt i sig är mest av godo eller mest problematiskt ett ständigt återkommande tema.

Ur den aspekten kan man se diskussionen kring befolkningsmålen även i dag. De är bra som riktningsangivare, som skimrande markering av att Umeås urbana tillväxt är värd att eftersträva och är bra för hela Norrland. Men de är samtidigt utifrån faktaläget och rimliga bedömningar orealistiska och därför problematiska som konkret underlag för planeringspolitiken. Därför vore det bra med en bredare utredning av dem, och en bättre analys av vilken funktion de egentligen ska ha i Umeås politiska arbete. Där borde förespråkare och kritiker kunna mötas på sikt.

I veckan mottog Umeå priset som årets tillväxtkommun av Arena för tillväxt; en fjäder i hatten lika viktig att analysera som Umeås motgångar i andra undersökningar och rankinglistor. Av centrala formuleringar i motiveringen framgår att Umeå får priset till stor del på grund av sitt framgångsrika förflutna och sina ambitiösa framtidsmål, inte minst befolkningsmål.

Pris för det som varit och det man hoppas ska komma, alltså. Men hur hänger de samman, var genom nuet löper bryggan som förbinder dem - historien och framtidsförhoppningarna?

Umeås segertåg under senare hälften av 1900-talet är starkt kopplad till universitetets framväxt och tillväxt. Det vore naivt att tror att just universitetet skulle vara en motsvarande faktor även för de kommande åren. I den hårda konkurrens som råder är det mer sannolikt att gränsen där redan är i stort nådd. Universitetet är förstås fortsatt synnerligen viktigt ur en mängd andra tillväxtaspekter, men inte som ren kvantitativ motor i utvecklingen.

Umeå befinner sig i ett osäkert läge. Historiska erfarenheter och grundläggande förutsättningar talar för optimism. Regelbundet återkommande varningstecken på nyckelområden motiverar pessimism. Umeå förblir en konjunkturberoende studentstad. Så kan man också växa, men inte i den takt som målen kräver. Och de stort anslagna men hittills oförverkligade projektidéerna, prestigegrälen och låsningarna, motstridigheterna i planeringspolitiken, omges av tvivel.

Umeå väcker uppmärksamhet med sina ambitioner och förväntningar med sin historia, men behöver en idé om vilket innehåll som ska förverkliga de nya målen. Det saknas även övergripande idéer för hur olika satsningar, byggplaner och projekt hänger samman.
Kulturhuvudstadsarbetet skulle kunna innebära ett genombrott och en kraftsamling, också intellektuellt, i det avseendet.
Och nyckeln till Umeås framtida tillväxt bör framför allt sökas i fler och växande småföretag som skapar nya jobb, en miljö av toppklass för entreprenörskap. Det är så möjligheterna för studenter att stanna kan förbättras, något som i sin tur ger underlag åt ett ytterligare ökat kultur- nöjes- och sportutbud och genererar resurser för utbildning och offentlig service.

Kanske är det där som olika parallella processer inom kulturliv, föreningsliv, näringsliv, politik och planeringsfrågor kan sammanfalla och förstärka varandra. Den norrländskt urbana attraktionskraften - livskvaliteten, toleransen, mångfalden, valfriheten, substansen - skulle då kunna spela den roll för Umeås tillväxt som universitetet spelat de senaste decennierna.'

Det här är en gammal käpphäst som dock tål att upprepas: Socialdemokraterna och SVT har ganska konsekvent sökt radera ut de liberala insatser som grundlagt demokrati och välfärd i Sverige, med en blandning av tilltagande historielöshet, mytbildning och tystnad som följd.

Jag har under sommaren återupplivat bekantskapen med en del litteratur som behandlar tiden för Sveriges demokratiska genombrott decennierna kring förrförra sekelskiftet. Det är mycket lärorikt, även ur ett samtida perspektiv. Så varför är kunskapen i Sverige om de åren så pinsamt liten?
I en av böckerna som jag läste i veckan låg ett pressklipp inlagt med en krönika av Hans Bergström i Dagens Nyheter om den tv-dokumentär - "Hundra svenska år" - som Olle Häger och Hans Villius gjorde för ett antal år sedan åt Sveriges Television. Jag hade glömt bort den, men mindes den omedelbart igen. Det var, som övergripande politisk historieskrivning (dokumentären hade även andra infallsvinklar), en rätt usel sak.

Jag minns hur irriterad jag var på dess manipulativa historieförvanskning och effektiva försök att radera ut just de epoker som kan förklara Sveriges lyckliga utveckling under 1900-talet och som skulle kunna erbjuda värdefulla tips för kommande år. Eftersom de epokerna och insatserna var liberalt präglade, inte godkänts i socialdemokratins egen historieskrivning och helt skulle välta den socialdemokratiska självbilden över ända hjälpte SVT-dokumentären villigt till att sudda ut dem - statstelevision i ordets sämsta innebörd. Vill man förstå svensk, politisk historielöshet när det gäller de senaste 200 åren är historiepropagandan en av förklaringarna.
Jag fick minnet av irritationen bekräftat när jag läste Hans Bergströms utskåpning av dokumentären. Bara ett kort utsnitt ur artikeln:

"Teveseriens första del om svensk inrikespolitik och samhällsomvandling var däremot medvetet socialistisk i hela sitt perspektiv. Häger-Villius lyckas till och med beröra parlamentarismens genombrott utan att nämna Karl Staaff och dennes strid med kungamakten, rösträttsrörelsen utan att nämna liberalerna och kvinnornas intåg i riksdagen utan att nämnda Kerstin Hesselgren. Det rör sig om ett konsekvent och skickligt genomfört utplånande av alla liberala spår i svensk historia. (?) Detta är inte historieskrivning utan propaganda. Ändå är det märkligt att två årtionden av ny ekonomisk-historisk forskning har gått spårlöst förbi dem som nu gör program och utställningar om Sveriges moderna genombrott."

Kanske vänder det där lite nu, nya böcker tar helhetsgrepp och får genomslag. Förhoppningsvis får det historiska perspektivet även när det gäller demokratin och de politiska institutionerna ett genombrott i den politiska debatten, i medierna och i populärvetenskapen framöver efter ett halvt årtionde av kontinuerlig förvanskning och s-propaganda. Men det lär ta tid eftersom utraderingsförsöken gjort att ett halvt politiskt bildningsarv börjat gå förlorat och utraderingsförsökens meningsfränder fortfarande har stort inflytande. Jämför bildningsnivån på exempelvis politiskt-historiska diskussioner i kvalificerade amerikanska tv-program med dem i svensk tv: skillnaden är påtaglig, till svensk nackdel.

Frågor och förfrågningar kommer ofta i mitt yrke. Men vanligtvis är det människor från Västerbotten som hör av sig till mig, av naturliga skäl. Så när ABF i Kalix ringde upp i går och lämnade ett meddelande i telefonsvararen blev jag nyfiken. Jag spekulerade friskt i vad det kunde gälla, innan jag ringde upp tillbaka.

Drömscenario: de vill att jag ska komma och hålla ett föredrag om en av mina favoriter, Hjalmar Branting, ur ett liberalt perspektiv. (Sannolikhet: försvinnande liten, tyvärr).

Tänkbart scenario: det har något med Norrland, landsbygdsfrågor eller regionbildningsprocessen att göra, kanske en debatt eller liknande. (Sannolikhet: inte uteslutet alls).

Troligt scenario: det har något med folkbildningsverksamheten att göra, kanske vill de skriva en debattartikel i ämnet, eller be mig skriva något kring någon aspekt av det, kanske har de sökt på nätet och sett att jag använder orden folkbildning och folkrörelse i onormalt hög grad i mina texter. (Sannolikhet: det var min gissning).

Släktscenario: namnet Nordebo, med ursprung där uppe från min farfarsfar, som antog det, har känts igen av någon som anordnar en diskussionskväll på temat norrbottniska ursprung eller liknande. (Sannolikhet: man vet ju aldrig)

Nervöst scenario: de vill skälla ut mig för något jag skrivit. (Sannolikhet: utskällningar brukar inte komma från bildningsförbund och jag kunde inte komma på något som jag skrivit som skulle vara provocerande för just ABF i Kalix, och om jag provocerat ABF i största allmänhet, vilket jag inte heller kan minnas att jag skulle ha gjort, antar jag att de delegerar till ABF i Umeå att stå för utskällningen - så knappast troligt).

Men när jag väl ringde upp visade det sig att ärende inte ens var i närheten av ovanstående scenarier. Det hade inte alls med politik att göra; eller åtminstone inte direkt, för indirekt har det hela absolut med politik att göra, jag återkommer till det längre ned.

Ärendet gällde nämligen: virkning.

Ryktet - helt sant - om att jag sedan en tid tillbaka är en hängiven (inte skicklig, men hängiven) virkare, spritt av mig själv här på bloggen och i ett par lördagslistor på ledarsidan, hade nått ABF i Kalix.
De ville därför uppmärksamma mig på en tvådagarskurs i virkteknik som de ska anordna, med formgivaren Maria Gullberg (vilkens bok om virkning jag förstås lånade på biblioteket när jag började virka tidigare i år) som ledare.

Följande moment ska enligt programmet avhandlas:

- Flerfärgs-, ribb-, nopp-, relief-, och öglevirkning.
- Olika strukturer och mönstereffekter
- Pärlvirkning
- Inblick i virkningens historiska utbredning
- Påbörja arbete med vante, mudd eller möss

Om jag har möjlighet att delta är fortfarande en öppen fråga, men eftersom intresset för virkning är fortsatt starkt och jag alltid söker utnyttja lediga stunder för något aktuellt virkprojekt - och för det mesta har med mig aktuellt garn och lämplig virknål i väskan - så var det en av de roligaste och mest överraskande förfrågningar som kommit sedan jag började på VK.

Och här kommer den politiska knorren: i en finstämd dokumentär om Gunnar Ekelöf som Sveriges Television sände någon gång på 90-talet finns ett intervjuklipp med honom, kanske från början av 60-talet, där han säger något om hur varje människa borde få lära sig ett hantverk, att arbeta med händerna - jag vill minnas att han varnar för att det håller på att gå förlorat.

Det korta uttalandet gjorde starkt intryck på mig - bokmal som oftare använt stora ryggsäckar för att släpa böcker från och till stadsbiblioteken eller hem från antikvariaten än för utflykter i naturen - första gången jag såg dokumentären. Sedan dess försöker jag vara noga med att inte glömma bort händernas och kroppens bildning - hantverksdimensionen - när jag diskuterar bildningsbegreppet mer ingående.

Ett av skälen till att jag började virka, när jag allmänt insåg att jag behövde en avkopplande och flexibel hobby, var just den inställningen: att hantverken är viktiga att bevara, som kulturgärning. Nu är, har jag förstått, virkning lite av en trend för tillfället, även bland yngre, så jag är väl helt i takt med min samtid. Ändå inger ett lyckat, ihopkommet mönster för en halsduk eller en väska lite grand av samma kulturarvskänsla som när man kommer ihåg en klassisk dikt, eller ett klassiskt politiskt tal, utantill och kan citera något högt för sig själv eller andra.

Slutkläm: det ska bli intressant att se om och i så fall hur Umeå i sina kulturhuvudstadstankar arbetat in eller antytt den för Västerbotten givetvis mycket relevanta hantverkstraditionen i regionens kultur- och bildningsbegrepp.

Vår huvudledare i dag handlar om läget för Barack Obamas kampanj inför demokraternas konvent.

Carl Lagerqvist har en signerad text om en modig bok kring den naiva alkoholkulturen.

Och Anders Märak Leffler har skrivit en krönika om en satsning på naturvetenskap som kommer att ta tid.

Dagens Nyheter har en bra ledare om gårdagens undersökning från Forum för levande historia om lärares kunskaper om Förintelsen - den jag bloggade kritiskt om i går.

Lika viktigt som det är att uppmärksamma, undersöka och lyssna till kritik och negativa resultat i undersökningar, lika relevant är det förstås att uppmärksamma, undersöka och lyssna till beröm och utmärkelser. Jag ska återkomma på ledarsidan med ett mer utförligt resonemang kring det här priset åt Umeå.

En av våra ledare i dag handlar om varför regeringens försök att argumentera för FRA-lagen genom att hänvisa till världsläget inte håller.

Det har under sommaren pågått en diskussion om vilka av de olika förslag som lyfts inom alliansen för att förbättra företagsklimatet som borde prioriteras, exempelvis: sänkt bolagsskatt eller sänkta arbetsgivaravgifter?

Både förslagen har goda syften, kan försvaras med övertygande argument och bör finnas med på listan över önskade åtgärder, men jag håller med den här ledaren i Göteborgs-Posten: i en valsituation borde regeringen i dagsläget prioritera sänkta arbetsgivaravgifter för att hjälpa småföretagen, det känns just nu mer angeläget.

Jag delar den här kritiken mot den uppmärksammade undersökning om lärarnarnas kunskaper om Förintelsen som Forum för levande historia presenterade i dag.

Jag tycker att ett antal av frågorna känns för svårt och märkligt utformade och framför allt för slumpmässigt detaljinriktade - dåliga värdemätare av relevant, övergripande kunskap i frågan.
Någonstans vaknar misstanken om att syftet lite grand varit att ställa så svåra frågor att ett dåligt och spektakulärt resultat är givet från början, att 'sätta dit dem'. Jag tror faktiskt inte att resultatet hade blivit mer än marginellt bättre om man gjort samma undersökning bland magisterstudenter (jag har en magisterexamen i historia, bör kanske tilläggas) eller doktorander i historia.

Även om kraven ska vara höga i en sådan central och oerhört viktig fråga som det nazistiska folkmordet har därför enligt mig kritiken uppenbart fog för sig.

Deltagarna borde ha haft en bättre genomsnittligt kunskap även i det här testet, men hade det utformats på ett bredare och mindre godtyckligt sätt hade det varit lättare att utvärdera resultatet. Nu är det svårt att tolka mer ingående, och känslan dröjer kvar att en del av de snabba slutsatser som dragits i rubrikform under dagen varit orättvisa (vilket inte betyder att ett bättre utformat test inte också kanske hade gett ett nedslående resultat, det är ett av problemen med undersökningen: nu vet man inte vad man ska dra för slutsatser).

Undersökningen är dock intressant till sitt syfte och lovvärd som idé och ger ytterligare en grov indikation på att kunskapsnivån trots allt är för låg om Förintelsen, folkmord och förtryckarläror under 1900-talet. Där måste inte minst lärarutbildningarna dra vissa slutsatser. Och som myndighetens överintendent Eskil Frank påpekade på en telefonkonferens med liberala ledarskribenter i dag så finns det också goda skäl att ge historieämnet högre status i skolan.

Ingen riktig blogginspiration i dag på morgonen, men vår ledarsida bjuder följande läsning:

Vår huvudledare i dag är ett svep över världsläget med anledning av händelsutvecklingarna i Pakistan och i Georgien.

Under rubriken 'Blickpunkt Västerbotten' skriver vi om förslaget med folkomröstning i Nordmaling.

Karin Rebas, Liberala Nyhetsbyrån, skriver signerat om extremer till höger och vänster.

Och Mats Olofsson tar i en krönika upp parallellerna mellan tv-serien West Wing och det amerikanska presidentvalet.

I en signerad text på dagens ledarsida kritiserar jag regeringens strävan att införa försörjningskrav för anhöriginvandring:

'Grumligt med försörjningskrav för anhöriginvandring

Regeringens vilja att införa ett försörjningskrav - regelbunden inkomst och ordnad bostad - för anhöriginvandring fortsätter att väcka debatt. När en särskild utredare gavs uppdraget tidigare i år att formulera ett förslag innehöll regeringens direktiv undantag för anhöriga till konventionsflyktingar, barn, vissa kategorier skyddssökande och personer som varit bosatta i Sverige i fyra år. Utredaren fick dessutom i uppdrag att särskilt analysera barnperspektivet.

Det är givetvis helt nödvändiga undantag och tillägg. Men de visar också hur problematiskt hela tillvägagångssättet är. Själva grundhållningen bakom ett försörjningskrav liknande regeringens är tveksam; hur problemet formuleras och vilka prioriteringar som görs.
Regeringens utgångspunkt är att integrationspolitiken i Sverige brottas med allvarliga historiska misslyckanden. Utbrett utanförskap och segregation ger invandrare mycket dåliga förutsättningar att komma in i samhället. Förutsättningen för en effektivare, mer välkomnande integrationspolitik är jobb, utbildning, minskat bidragsberoende och minskad diskriminering. Så långt är regeringens linje glasklar och vettig.

Rörigt blir det däremot när regeringen överför den analysen till frågan om anhöriginvandring. Konsekvenserna av ett försörjningskrav av det tänkta slaget blir ofrånkomligen minskad anhöriginvandring, splittrade familjer (i sig negativt för integrationen) och en signal om att de invandrare som saknar jobb i någon mening inte "förtjänat" att få förena sina familjer. Det känns mycket illa ur ett humanistiskt perspektiv.

Att, som regeringen, med hänvisning till integrationspolitikens misslyckanden börja argumentera för en begränsning av viss invandringen i sig, är principiellt farligt. Det ena resonemanget hänger dåligt ihop med det andra.
Det är i språnget mellan dem som det blir grumligt, i gränslandet till myten om invandring som ett problem som måste begränsas tills ekonomin tillåter något annat.

När utredningen kommer senare i år borde regeringen - som ju annars tagit utmärkta initiativ för ökad arbetskraftsinvandring tillsammans med miljöpartiet - lyssna på kritiken och ta sig an frågan utifrån ett liberalare perspektiv där den humanitära aspekten prioriteras högre.'

Vår huvudledare i går handlade om varför genusperspektivet har en given plats i den moderna skolans arbete.

Och Jenny Wahren kommenterade på gårdagens ledarsida några aktuella händelser under rubriken "Veckan som gick". Det handlade bland annat om världshavens överlevnad.

Först vill jag bara föra till protokollet att jag är en vindkraftanhängare av stora mått, inte bara energipolitiskt utan även estetiskt. Protester mot vindkraftverk av estetiska skäl har jag alltid personligen tyckt varit uttryck för lyxattityder (men smaken är ju olika och jag har aldrig själv bott i närheten av ett vindkraftverk). Att långa kuststräckor bör rymma plats även för storskaliga vindkraftsatsningar tycker jag är givet så länge som satsningarnas placeringar fortfarande är hyfsat rationella ur överförings- och underhållsperspektiv.

Vindkraftdilemmat, i den mån det är ett sådant (vilket ofta kan betvivlas, och med det syftar jag på summan av en mängd enskilda fall, de allmänna problemen med att hitta och få acceptans för platser för storskaliga vindkraftsatsningar), illustrerar under alla omständigheter varför det är dags att lyfta klimatdebatten över de mest banala fraserna.

Det borde inte längre i den bredare opinionsbildningen och debatten handla om huruvida vi måste minska utsläppen rejält eller inte. Den debatten är redan vunnen, den insikten är redan så utbredd den kan bli. Fler lär knappast låta sig övertygas. Nu handlar det, som jag varit inne på tidigare, om hur, på vilka sätt, med vilka metoder utsläppen ska minskas, vilka konkreta åtgärder som ska prioriteras och vad som måste vika i olika målkonflikter.

Och där löses den relativa enigheten om att klimathotet existerar och att det kräver åtgärder upp i oenighet och traditionell politisk debatt, precis som det ska vara. Plötsligt finns inga givna svar, och i konkreta fall visar det sig att motsättningarna tar överhand på brukligt sätt.

Bråken kring var vindkraft ska få byggas är ett sådant övertydligt exempel, liksom debatten kring etanol där man inte riktigt vet vad man ska tro. Alla är överens på ett teoretiskt plan om att det behövs förnyelsebara energikällor - men att genomföra konkreta satsningar är ofta lättare sagt än gjort, ibland på goda grunder, ibland på mindre goda grunder.

Vår huvudledare i dag handlar om skolstarten och den nya skolpolitiken.

Min lördagskrönika den här veckan funderar lite kring Umeås stadskärna med anledning bland annat den debatt som förts på VK:s debattsida den senaste tiden. Och som bonus nedanför min lilla lördagslista från papperstidningen, med temat: 'Fem saker som jag, helt bortom budgethänsyn, personligen skulle önska mig mer av i centrala Umeå'.

Krönikan:

'Umeås stadskärna i behov av förändring

Jag har inte demonstrerat med plakat sedan jag som tonåring på ett träskaft spikade fast en pappskiva med texten "Här upphör monarkin, leve republiken!" som jag (likt något slags Herr von Hanken om ni läst Hjalmar Bergmans roman eller minns tv-serien med bland andra Per Oscarsson) satte upp vid grusvägen till vår lilla bondgård. Skylten togs ned efter en tid och jag övergick till att skriva insändare i lokaltidningen istället.
Men varje gång som jag passerar parkeringsplatsdystopin nere vid kajen i centrala Umeå får jag lust att göra comeback som demonstrant och snickra ihop ett nytt plakat, den här gången med slagordet: "Riv upp på stört - vad som helst, utom detta!"

Vi hade besök från Berlin en vecka i sommar. Det är alltid tankeväckande att höra spontana reflektioner kring den egna staden från människor utan minsta intimitet med, koppling till eller fördomar om regionen.
Västerbottenskustens kärva, tigande tålamod; Umedalen skulpturpark som närmades med viss skepsis trots våra rekommendationer men lämnades med ivrig entusiasm över installationernas bredd och kvaliteter; det välavvägda museet på Gammlia; björkalléerna in mot centrum och de många studenterna på väg genom stan på cykel - allt tillhörde det som av olika skäl hamnade på gästens topplista, för att nämna ett urval.

Ett uppgivet harklande och artigt byte av ämne renderade däremot själva stadskärnan, Rådhustorget och stadsplaneringens behandling av älven som något man absolut verkar vilja dölja för besökarna.
Och stadskärnan i Umeå, symboliserad av men inte liktydig med Rådhustorget, är i flera avseenden ett sorgligt kapitel. Inte för att det saknas enskilda nyskapande eller traditionsrika inslag eller lovvärda idéer till förändring (både inom kultur, sport och kommers): utan för att helhetsgreppet saknas och det samlade intrycket trots det ofta söker ord som fult, dystert, dåligt utnyttjat och fantasilöst.

Den kulturella närvaron i form av sceniska iscensättningar, teatrala experiment, musikala innovationer och konstnärlig gestaltning är mycket begränsad. Möjligheterna att utnyttja fasader för film eller ljuseffekter (vintertid) uppmärksammas inte. En del parker och ödetomter är förfallna påminnelser om hur stor skillnaden ibland kan vara mellan god tanke och verklighet. Och något riktigt koncept för torghandeln tycks inte finnas eller kommer åtminstone inte till sin rätt i nuvarande utformning.
Här kommer besökare om några år att anlända med Botniabanan längs kust, över slätter och längs älv, sista sträcken med tjusig utsikt in mot staden, sedan färdas längs alléerna där Umeå ännu minns sitt moderna ursprung och till slut mötas av - ett trist centrum som är svårt att skilja från tusentals andra trista centrum utan riktig själ.
Problemet går djupt, finns i själva platsens struktur. Därför måste också förändringarna, motkrafterna till det dystra, gråa och själsligt vindpinade vara starka för att skapa nya förutsättningar.

Men kring hur arrangemang, politiska manifestationer, konstnärlig utsmyckning, kulturella iscensättningar och självklara näringsintressen ska samordnas och frigöras råder delade meningar. Det finns inget givet alexanderhugg som löser den gordiska knuten. Varken mest pengar, mest protest eller mest pamp får bli avgörande faktorer. Den öppna, demokratiska processen ska värnas, även när den omöjliggör rappa insatser. Ändå måste Umeå snart samla sig till ett vägval, till ett demokratiskt ställningstagande, när det gäller stadskärnan: förändringar i marginalen, eller radikal omgestaltning?

Flera intressanta debattartiklar i VK den senaste tiden om torgens inbördes funktioner och om närings- och kulturdimensionen i stadslivet, har stimulerat debatten. Kulturhuvudstadsprojektet vore en utmärkt ram för att våga djärvare satsningar som ersätter gäspningen men ett förundrat: "det var som sjutton". Vad finns det att förlora, vem skulle sakna dagens "gör alla lagom missnöjda och ingen betagen"-situation?

Man skulle vilja samla ihop idéerna från kultur, föreningsliv och företag, från både erfarna, profilstarka umeuvar som vet vad som vinner i längden och nya, provocerande osentimentala röster som inte bryr sig ett skvatt om vad som "anses" vara Umeås givna identitet, och utifrån dem se ett nytt helhetskoncept för stadskärnans lanseras. Botniabanan kommer, Ön och Öbacka strand bebyggs, trafiklösningarna läggs om, kulturhuvudstadsdrömmar tar gestalt, Staden mellan broarna trevas igång - varför inte ta tag också i stadskärnan när det ändå blåser upp till förändring runt omkring?'


'Lördagslistan:

Fem saker som jag, helt bortom budgethänsyn, personligen skulle önska mig mer av i centrala Umeå:

1. Fler teatrala upptåg. Kanske en lunchhalvtimme varje vecka där dramaklasser från hela länet får göra teater på Rådhustorget inför förbipassande och jury.

2. Tre gånger så mycket konstnärlig utsmyckning, och inte för fegt, inte för insmickrande.

3. Spektakulära ljus- och filminstallationer på centrala platser vintertid. Lys upp, vi lider i mörkret! Det vackert blåskimrande rådhustaket i vintras var elegant.

4. Stora, tänkvärda citat ur den västerbottniska litteraturen överallt i stan, vart man går, med poesin i tunnelbanan och Strindberg-citaten på Drottninggatan i Stockholm som förebild.

5. Någon mer kontroversiell och påfallande byggnad som pekar in i en arkitektonisk framtid. Varför inte ett Kulturens Hus vid kajen?'

Martin Ådahl skriver, distinkt som vanligt, i Fokus om att Europeiska Unionen måste hitta en tydligare strategi i relationerna till Ryssland. Den måste bygga på större oberoende, klarspråk och otvetydiga markeringar mot oacceptabla aktioner.

Med Umeås befolkningssiffror är det som vanligt: stoff för både optimisten och pessimisten. Umeå minskade procentuellt mest i landet under första halvåret 2008 - hur man än vrider och vänder på det är det inte någon bra reklam när universitetets läsår slår igenom så tydligt, inte balanseras upp på ett bättre sätt av annat.
Men minskningen är mindre än den var i fjol, vilket rimligen borde betyda att siffrorna till årsskiftet har vänts till ett större plus än tämligen svaga 2007. Umeå växer alltså.

Optimisten framhåller att det ser lite bättre ut än i fjol, att födelsetalen är höga och att den svagare konjunkturen i kombination med förhoppningar om fler studenter vid universitetet torde ge en större befolkningsökning i år än i ifjol. Inte så tokigt för en Norrlandsstad, trots allt, att växa så sakteliga.

Pessimisten konstaterar att Umeås befolkningssiffror ändå ligger långt under vad de officiella målen skulle kräva och att utvecklingen i anmärkningsvärt hög grad fortfarande följer konjunkturerna och studentantalet vid universitetet. Befolkningsökningen beror inte på inflyttning till jobb och företagande och har därför inte potential att bli särskilt mycket större än den är i dag om inte arbetsmarknaden och företagsklimatet blir mer dynamiskt.

Vår huvudledare i dag handlar om public service och varför tv-licensen bör avskaffas till förmån för någon form av skattefinansiering.

Karin Rebas, LNB, skriver signerat om sophantering och soppolitik.

Och för er med tillgång till papperstidningen är nu även tecknaren Niklas Erikssons briljanta fyndigheter tillbaka efter sommaruppehåll, den här veckan med en teckning om konflikten mellan Ryssland och Georgien.

FN-organet UNHCR riktar berättigad kritik mot svenska asylavvisningar till Afghanistan. Upsala Nya Tidning har en bra ledare om det.

Demokraternas förestående konvent lär bjuda på det avslutande kapitlet om relationerna mellan Barack Obama och Hillary Clinton för det här valåret, en till vända till om hur de måste uppträda, var för sig och gemensamt, för att få upp stämningen i partiet. Och så är ju Bill Clinton heller aldrig långt borta.

Johan Staël von Holsteins osmakliga diktaturfjäsk är vämjeligt i största allmänhet, men också ovärdigt en ledamot i statens kulturråd.

Vår huvudledare i dag handlar om upplägget av riksdagens arbetsår.

Mats Olofsson skriver en signerad text om åtalet mot en kvinnlig landstingsanställd.

I en krönika analyserar Nils-Erik Ekstrand Rysslands avsikter i konflikten med Georgien.

På dagens ledarsida har jag en signerad text om en hjärtskärande notis ur nyhetsflödet:

----------------
Berätta för Yang Peiyi att hon är bedårande

Den flicka som trollband med sin sång under OS-invigningen i Kina sjöng aldrig, rapporterar TT-AFP. Hon mimade bara, utvald för sitt utseende. Den flicka som faktiskt sjöng ansågs inte, med runt ansikte och lite sneda tänder, vacker nog för att visas upp. Arrangören: 'Vi tänkte på vad som var bäst för nationen'.
Det är en hjärtskärande notis, med två stackars flickor som offer, i det världspolitiska nyhetsflödet. Jag gör två reflektioner:
(1) Diktaturer förnekar sig aldrig. Det hela är brutalt ärlig illustration av hur värderingarna och prioriteringarna ser ut när nationens, överhetens, patriarkatets, kollektivets, traditionens, mytens, revolutionens - eller vad det än vara månde som driver de olika förtryckarlärorna för dagen - blir en ursäkt för att kränka den enskilda individen.

(2) Hur indignerade har vi egentligen rätt att vara? Vad möter oss om vi slår på tv:n eller drar en runda i vår egen offentliga kvällstidningsvardag?
Barnstjärneprogram och andra outhärdliga tv-sammanbrott, uråldriga könsnormer, sexism och vridna stereotyper skapar ett ensidigt normens, stjärnstatusens och ytans ideal som pumpas mot oss regelbundet - inte minst via reklamen; trots att vi borde ha kommit mycket längre, ha högre ambitioner än så.
Caroline Lundström formulerade det bäst på Liberala Nyhetsbyråns blogg i går: 'Det ratade barnet heter Yang Peiyi och är bedårande. Jag hoppas att någon säger det till henne.'

Vår huvudledare i går var en överblick över det inrikespolitiska läget inför hösten.

I dagens huvudledare skriver vi om varför förbud är fel metod i kampen mot rasism.

Signerade texter från ledarsidan de senaste dagarna:

Karin Rebas om konflikten mellan Ryssland och Georgien.

Berivan Mohammed om varför samhället inte bör legitimera ett patriarkalt förtryck.

Är det oundvikligt att sd kommer in i riksdagen? Risken för att det efter nästa val sitter sverigedemokrater i riksdagen är ganska stor om man analyserar det senaste valresultatet och utvecklingen i opinionsmätningarna sedan dess.

Alex Voronov skriver intressant om det i Eskilstuna-kuriren och fångar något väsentligt i problematiken kring sd när han pekar på faran med att tolka sd:s framgångar som bottnande i de andra partiernas misslyckanden, en slarvig tolkning som riskerar att ge sd särskild legitimitet som mottagare av proteströster.

När riksdagspartierna lägger upp sina strategier gentemot sd inför nästa val gäller det att de gör det med tydliga värderingar som utgångspunkt, vilket jag var inne på i förra veckans debatt om sd här i Umeå.

Det kommer inte att omvända eller övertyga dem som redan har starka sympatier för sd just på grund av främlingsfientlighet och nationalism - och det kommer kanske inte att hindra sd:s intåg i riksdagen - men det håller dem så små som möjligt, minskar faran för att väljare som tvekar ska rösta på sd i en oklar, förmildrande uppfattning om vad partiet i grunden står för och ökar den långsiktiga motståndskraften i samhällsdebatten mot det främlingsfientliga och nationalistiska perspektivet.

Sedan finns även en regional aspekt på frågan. I Västerbotten ser läget annorlunda ut än i många andra delar av landet, eftersom sd ännu är så svaga just här och inte har någon riktig organisatorisk förankring eller några tidigare valresultat från 2006 att falla tillbaka på. Här finns fortfarande en god chans att hålla sd:s framgångar mycket begränsade. Det är ett skäl så gott som något att hålla opinionsbildningen mot främlingsfientlighet och nationalism igång i förebyggande syfte.

Försöken att använda utvecklingen i Georgien som argument för FRA-lagen övertygar ej. Det ger snarare ett lätt förvirrat intryck där ett gammalt hotbildsargument som redan avfärdats värms upp på nytt.
På vilket sätt händelseutvecklingen i Georgien skulle ge stöd åt det kritiserade lagförslaget om urskiljningslös avlyssning av enskilda medborgares kommunikation över gränserna går statsråden inte in på.
Och när det inte följs upp i detalj vad de menar, hur det ena hänger ihop med det andra, framstår det som skrämselpropaganda av klassiskt slag. Många inskränkningar av integritet och rättigheter har ackompanjerats av uppblåsta hotbilder och ihåliga slutledningar.
Det förstärker bara intrycket att regeringen inte vill förstå vad kritiken bottnar i, att den personliga integriteten faktiskt är något som engagerar långt mer vad alliansledarna tycks tro och FRA-kritikerna vill ge den en så hög prioritet att skrämselargument inte räcker som motivering.
Förhoppningsvis var Georgien-parallellen bara ett stickspår, och signalerna om beredskapen att lyssna och göra om som kom för några dagar sedan bättre vittnesmål om regeringens avsikter i FRA-frågan. Säkert känns det dock inte.

Våra korta måndagsledare i dag handlar om det inrikespolitiska läget med anledning av statsministerns och oppositionsledarens sommartal, och om den oroande utvecklingen i konflikten mellan Ryssland och Georgien.

Anders Rönmark kommenterar några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick'.

Och David Nyström skriver en krönika om Bergman och Fårö.

I förra veckans lördagskrönika skrev jag om ansökningsprocessen om att bli kulturhuvudstad. I den här veckans krönika försöker jag resonera lite kring begreppet kulturpolitik och ett par utmaningar som väntar den stad som faktiskt vinner själva utnämningen:

'Kulturhuvudstadens ansvar i rampljuset
Att gå som katten kring het gröt och analysera dofterna kan vara mer givande än att hugga in och bränna tungan. Att formellt söka definiera vad kulturpolitik är till sina yttre former och befogenheter låter sig göras ganska lätt. Att däremot på ett djupare plan förklara kulturpolitikens syften och innehåll, att intellektuellt söka motivera kulturpolitikens existensberättigande inför en skeptisk lyssnare som inte delar grundövertygelsen, är svårare. Kulturpolitikens begreppsvärld måste lotsas genom en debatt där tillväxtmål, bidragsnivåer, plånboksfrågor, sektorstänkande, mätbara resultat och nyttokrav vanligtvis utgör normen.

"Med begreppet kulturpolitik avses en samlad struktur för samhällets åtgärder för kulturen. En fungerande kulturpolitik förutsätter att det finns mål, arbetsmetoder, rutiner för uppföljning och utvärdering, ansvariga politiska och administrativa organ samt ekonomiska resurser. Till kulturpolitikens område räknas åtgärder som rör ordet, tonen, bilden och scenen samt massmedierna press, radio och TV. Vissa insatser inom folkbildning och organisationsliv hör också hit liksom åtgärder för att bevara och levandegöra vårt kulturarv."
(Ur Kulturpolitik i praktiken, Statens kulturråd 1997)

Kulturpolitiken är dömd att utspelas i gränslandet mellan den intellektuella analysen och den outtalade känslan, med nyttotänkandet som allt registrerande övervakningskamera. Det är både utmanande och utmattande.

Jag blev stimulerad i veckan när jag läste Rolf Hugoson avhandling "Vad är kulturpolitik? En fråga om retorik." (Umeå, 2000). Infallsvinklarna och studieobjekten är flera, men här ska jag stanna vid själva ansatsen. Han struntar i att söka brotta ned frågan om vad kulturpolitik är till ett myndigt, färdigt svar.
Istället prövar han, genom filosofiska och politiska upptäcksfärder i historien, att analysera på vilka olika sätt frågan har besvarats. Jag tror att det är rätt ansats, att undvika den brända tungan och acceptera kulturpolitikens associativa gränsexistens utan att eftersträva konsensus. På ett ställe skriver Hugoson om fenomenet kulturpolitiska mål:

"Målens roll kan...sägas vara att få kulturpolitiken att verka vara en sammanhållen och inriktad verksamhet. En verksamhet som är på väg någonstans, inte bara en reaktion eller en anpassning till omvärlden. I den meningen gynnas målens uppgift av att de framställs som om de faktiskt kunde styra en verksamhet. Målen skall samtidigt både framstå som konkreta viljeyttringar, och utgöra abstrakta och allmänt hållna önskningar".
(Ur "Vad är kulturpolitik? En fråga om retorik.")

För en kulturhuvudstad väntar ett pedagogiskt nappatag utan dess like med kulturpolitikens eviga dilemma: att kombinera den fria, öppna, gränslösa synen på kultur och kulturarbete samtidigt som ett tydligt definierat ramverk läggs fast och en begriplig vägledande idé, eller ett bärande tema, formuleras. Parallellt måste hela kulturhuvudstadssatsningen motiveras för en kritisk omgivning som undrar: vad ska det tjäna till?

Ibland skiljer man mellan kultur som sektor (det är vad citatet från Statens kulturråd handlar om och det är där som det svåra kvalitetsbegreppet har störst betydelse) och kultur som perspektiv syftandes på kunskaper, värderingar, erfarenheter och normer som kommuniceras inom, och blir gemensamma för, ett samhälle.
En kulturhuvudstad måste ha sina kulturpolitiska mål glasklara för sig. Och de måste förhålla sig till kultur både som värde i sig och som mätbar nytta.

"Hur - med hjälp av offentlig sektor och näringsliv - vidga den civila frizon som är den levande konstens livsrum, vars logik skiljer sig från marknadens och byråkratins?"
(Mikael Löfgren i Dagens Nyheter 30/6 1992)

Men kulturhuvudstadens långsiktiga program måste också förhålla sig till sin egen styrande makt över det lokala och regionala kulturlivet under tiden före och efter det stora året. Det finns en tydlig om än inte oövervinnelig motsättning mellan idealet om det fria kulturlivet och kulturhuvudstadsårets kraftsamling utifrån vissa, bestämda kriterier, både när det gäller hur den lokala och regionala kulturidentiteten tolkas och när det gäller hur pengar konkret fördelas.

Hur bevara det spontana, det nyckfulla, det bångstyriga, det motstridiga, det superlokala och individuella, inom ramen för en genomorganiserad internationell presentation av utvalda aspekter av stadens och regionens kulturliv?
Det finns mycket skrivet om dilemmat som uppstår när statliga kulturmål och direktiv ska föras ned och förverkligas på regional och lokal nivå. Risken för en disciplinering uppifrån inom systemet är påtaglig. Intressemotsättningar, konflikter, väntar på att bryta fram.

Det gäller även inom ett kulturhuvudstadsprojekt. Gränsen mellan delaktighet och anpassning är delikat. Umeå 2014 är nu, under ansökningsprocessen, en kraftsamling och en idéverkstad. Nyttan med det är i mina ögon given oavsett utgång. Skulle Umeå även vinna själva utnämningen väntar en långt svårare utmaning: att leva upp till förtroendet, i det nationella och internationella rampljuset, som frivillig, kaxig representant för kulturpolitikens högsta ambitioner; både under ett festligt år i centrum och genom långsiktiga satsningar. En kulturhuvudstad, likgiltigt om den lyckas eller misslyckas, blir ett kulturpolitiskt exempel som det kommer att hänvisas till många år framåt. Då är det mycket som står på spel.

-----------------
Tre ytterligare lästips som bakgrund till krönikan:

- Antologin "Kultur som resurs. Om den lokala kulturpolitikens möjligheter", 1997.
- Jenny Johannissons "Lokal kulturpolitik - Ett senmodernt identitetsprojekt?" och Maria Wikhalls "Kultur och regional attraktivitet", båda ur den överhuvudtaget intressanta antologin "Kulturen i kunskapssamhället. Om kultursektorns tillväxt och kulturpolitikens utmaningar", 2003.
- Rikard Hooglands avhandling "Spelet om teaterpolitiken. Det svenska regionteatersystemet från statligt initiativ till lokal realitet", 2005'

Det är väldigt svårt att förutse hur beslutet att förlägga de olympiska spelen till Kina kommer att bedömas om, låt säga, tjugo år. Går utvecklingen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter åt rätt håll kommer säkert OS-arrangemanget att ses som en positiv, symbolisk händelse, går utvecklingen åt fel håll eller står still kommer IOK:s beslut att kritiseras ännu hårdare.

Just nu ser det inte ljust ut. Händelseutvecklingen i Kina inför OS har varit ytterst nedslående, delvis nästan värre än pessimisterna hade befarat.

Därför är det är av största vikt att omvärldens kritik inte tystnar eller mattas, även om den idrottsliga dimensionen nu av naturliga skäl kommer att dominera de kommande veckorna. För är det något som debatten inför OS visat är det att det lönar sig att trots allt åtminstone ta tillfället i akt för att rikta uppmärksamheten mot diktaturens brott mänskliga rättigheter, att tjata trots att olika arrangörer önskar lugn och ro, att stimulera öppenhet, rapportering, kontakter, vittnesmål inifrån landet.

Att många kineser är stolta över delar av arrangemanget och vill visa upp sitt land utifrån andra aspekter än de politiska, att det finns en naturlig förväntan i landet på spelen trots den politiska bakgrunden och att Kina är ett spännande land i många avseenden står ju inte i motsättning till omvärldens ansvar att vara tuff i den politiska kritiken av regimen och att genomskåda regimens propagandaförsök.
Att ge spelen så lättvindigt till den kinesiska regimen var ett grovt misstag som förtjänar fortsatt kritik, men även i ett misstag finns ett handlingsutrymme.
Tillåts spelen bli en politisk propagandatriumf för den kinesiska regimen är det ett dubbelt misslyckande för alla aktörer.

På dagens ledarsida har jag en krönika om debatten kring medborgarförslag i Umeå.

'Medborgarförslag en idé värd att pröva i Umeå
Idén med medborgarförslag - rätten för medborgarna i en kommun att lämna in motioner direkt till fullmäktige - har väckts till liv på nytt i Umeå sedan moderaternas Anders Ågren anslutit sig till den. Ett förslag med samma innebörd har redan tidigare drivits av folkpartiet och miljöpartiet i kommunen. Reaktionerna utifrån tycks till största delen vara positiva.

Låt mig börja med en lång reservation: Även om jag stödjer förslaget, vilket jag gör, har jag aldrig varit någon oreserverad anhängare av liknande idéer tidigare. Jag har problem med hur de ibland - dock inte i det aktuella fallet - motiverats; med en underton av förakt mot den representativa demokratin som något ofullständigt och förljuget. I formuleringar och ordvändningar skymtar attityden stundom fram att ett kommunalt fullmäktige är något suspekt som stänger "äkta" demokrati - de "vanliga" människorna - ute.
Det är samma attityd som får många att automatiskt se folkomröstningar som mer demokratiskt legitima än allmänna val till beslutande församlingar. För mig är det en begränsad uppfattning om vad demokrati är.

Myten - med konservativa rötter och tyvärr i modern tid ständigt odlad av medierna - om den "vanliga människan" som sammanfattar "folkets" åsikter, inställningen att "i grunden är vi alla överens, det är bara politikerna och partierna som bråkar" har jag svårt för.
Ideologisk spännvidd, diskussioner, oenighet, sakliga motsättningar mellan partier och individuella ställningstaganden hos medborgare är en väsentlig del av demokratins hjärta.
Och nödvändigheten av helhetssyn i politiska beslut, med alla målkonflikter och avvägningar inarbetade, är viktig för att det demokratiska ansvarsutkrävandet ska fungera och bli reellt. Representativ demokrati är inte ett problem som måste lösas och åtgärdas.

Men motiven för medborgarförslag kan också, och brukar för det mesta, se helt annorlunda ut. I själva verket är anledningen till att så många kommuner prövat idén, att den rymmer klara och sympatiska poänger.
De politiska partierna har svårt att locka nya medlemmar, de svenska folkrörelsestrukturerna håller på att försvagas. Dagspolitikens kontaktytor mot det övriga samhällslivet hotar att krympa i takt med att allt färre har egna erfarenheter av medlemskap och engagemang i organisationer. Det gör också att idéflödet inifrån partierna oundvikligen minskar. För den svenska vardagsdemokratin, förankrad i ett parti- och folkrörelsetänkande, är det en dramatisk omvandling. Både partierna och de beslutande församlingarna måste förnya sina kommunikationsvägar. Organisationerna måste hitta nya anslutningsformer som tar fasta på det värdefulla i folkrörelsetraditionerna, men med en öppenhet för nya, flexiblare, yttre former. Så kan tanken på medborgarförslag ses: inte som en ädlare form av demokrati utan som ett praktiskt sätt för politiken att avspänt pröva nya metoder utifrån gamla folkrörelseerfarenheter.

Ett system för medborgarförslag är därför värt att pröva. Viss skepsis är begriplig, men det finns inte mycket att förlora och skulle det bli en framgång kan debatten stimuleras och spännande uppslag nå fram. Den tänkta formen för hur inkommande förslag ska hanteras framstår också som effektiv, balanserad och tilltalande. Det är väl bara att testa.'

Som en fotnot till min krönika på dagens ledarsida när det gäller myten om "vanliga människor" eller "folket på gatan": Den "vanliga" människan som sammanfattar vad "folket" eller 'nationen' tycker existerar givetvis inte. Det är ett kollektivistiskt sätt att se på medborgarna som en anonym massa.

Ur ett demokratiskt perspektiv är betraktelsesättet ganska obehagligt. Människor frånkänns sin individualism och betraktas ur ett välmenande men nedlåtande ovanifrånperspektiv. Åsiktsskillnader bland medborgarna förtigs, skuldbeläggs eller problematiseras på ett farligt sätt, som utlöste de olustkänslor istället för lust till debatt och senare även kompromisser (i ordets rätta mening).

Tron på den stora enigheten i stillheten ovanför politikens partikäbbel är en myt odlad ursprungligen av den då framväxande demokratins motståndare på olika ytterkanter.
Valet av symbol för det högre, gemensamma intresset lyft över de inbördes kämpande politikerna har växlat: kyrkan, monarkin, statsförvaltningen, revolutionsledaren, "mannen på gatan" i mediernas standarddramaturgi.

Men udden har för det mesta varit riktad mot de demokratiska församlingarna som något ofullständigt, som något misstänkt som antingen skapar splittring och söndring i folket (den konservativa varianten av denna demokratikritik) eller som förvägrar "folket" den fulla, "riktiga" makten (den kommunistiska varianten av denna demokratikritik).

Till samma familj av försåtlig demokratikritik i den högre, närmast mytologiska enighetens namn hör även alltför oreflekterade, lösa hänvisningar till "stadens bästa"/"landets bästa"/"världens bästa" som funnes det en given väg att gå bara vi alla lugnar ner oss lite och lägger motsättningarna åt sidan.
Någon enstaka gång kan det säkert stämma, men för det mesta är det en tom floskel. Vad som är det "bästa" är sällan entydigt, det är ju själva poängen med fri, demokratisk debatt och med kompromisser inom demokratins ram.

Sverigedemokraterna gynnas varje gång de ges martyrrollen. Jag tror att partiets "strateger" i hemlighet är rätt nöjda med den typ av uppmärksamhet som de fick i går i Umeå. Det ger dem en bisarr och oförtjänt möjlighet att helt missvisande framställa sig som hjälplösa och nedtystade i en skränande omgivning.

Blir det mönstret för sd:s möten fram till valet ökar deras chanser att mobilisera potentiella stödröster på nya orter och därmed att ta sig in i riksdagen. Varningarna mot att bjuda sverigedemokraterna på en offerroll genom att söka omöjliggöra för dem att hålla möten är därför helt berättigade, det är att spela dem rakt i händerna. Opinionsmätningarna bekräftar detta trista faktum.

Främlingsfientlighet kan bara bekämpas med argument i tuff debatt utifrån demokratiska värderingar.
Men de etablerade partierna måste också just därför bli bättre på att faktiskt ta debatten med sd, inte bara tala om att ta den.

Nu finns ett tomrum, ett trevande varken-eller, i de övriga partiernas förhållningssätt gentemot sd, som gör att kontraproduktiva aktioner av annat slag får onödigt stort utrymme.

Sedan man i riksdagspartierna kommit fram till att "debatten måste tas" har det varit mycket tal om att man just ska ta debatten, men inte särskilt mycket debatt eller opinionsbildning riktad mot sd och för det öppna, liberala, kulturellt mångfaldiga samhället; framför allt inte på värderingsnivå.

Istället för ömsesidiga, fåniga och meningslösa diskussioner om huruvida sd ska betraktas som mest vänster eller mest höger, istället för absurda dueller direkt på partiledarnivå och istället för att oavbrutet försäkra att "nu ska vi ta debatten", måste man i det dagliga politiska samtalet börja stå upp i klarspråk för att invandring, flyktingmottagande, kulturell mångfald, öppenhet och internationalism är något positivt, berikande och värdefullt, och att den nationalism som sd står för är något obehagligt, reaktionärt och inskränkt som skulle göra Sverige till ett mycket sämre och fattigare land att leva i.

Det går inte att slingra sig runt grundfrågorna. Att 'ta debatten' med sd handlar om att försvara sådana grundläggande värderingar, och den debatten måste tas.

Och sedan borde partierna ta faran - den är uppenbar - för att sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010 på tillträckligt allvar för att hyfsa samtalsklimatet sinsemellan över blockgränsen i god tid före nästa val.
Skulle sd få tillräckligt många mandat för att ha något potentiellt inflytande i sakfrågor bör, som jag varit inne på tidigare vid ett flertal tillfällen, ett blocköverskridande samarbete av något slag upprättas för att hålla dem isolerade och förvägra dem en vågmästarroll.

Ska jag för dem som inte läst något av honom rekommendera bara en enda bok av Alexander Solsjenitsyn, som avled i går, så blir det "En dag i Ivan Denisovitjs liv", med sin gripande, korthuggna klang från en dag i fånglägret.

Under rubriken Blickpunkt Västerbotten skriver vi i dag på ledarsidan:

'Invandring lyfter Västerbotten - värna mångfalden
Sverigedemokraterna har hittills inte haft någon framträdande verksamhet eller mätbart stöd i Västerbotten. Deras framgångar i kommunval på många håll i landet 2006 hade inga motsvarigheter här.
Det vore av stor betydelse för Västerbotten om valet 2010 - inför vilket sverigedemokraterna kan satsa med större resurser än tidigare - på nytt gav klart besked: här finns inget att hämta för reaktionära partier som vänder sig mot invandring, öppenhet, tolerans och mångfald.
Extrema tendenser av olika slag, med grund i skilda antidemokratiska, antiliberala traditioner, nationalistiskt navelskåderi och kollektivistiskt vi mot dem-hat uppträder även här. Men genomslaget för främlingsfientliga rörelser har de senaste åren varit befriande svagt, trots att tecken på motsatsen inte saknats och enskilda aktioner väckt berättigad oro.

Mångfaldens och öppenhetens Västerbotten är framtidens Västerbotten, det gäller för kuststäderna lika mycket som för inlandskommunerna, för universitetsorten lika mycket som för glesbygden. Det är en ambition som förhoppningsvis förenar från kust till fjäll: att demonstrera en välkomnande attityd till nya människor, att värna tolerans och kulturell mångfald, att betona respekten för den enskilda individen bortom stereotypt och aggressivt grupptänkande, att utveckla Västerbottens internationella samarbeten och utblickar.

Med det som utgångspunkt kan man också på ett långt bättre och effektivt sätt arbeta med de problem som oundvikligen uppstår när asyl- och integrationspolitiken misslyckas, och som de främlingsfientliga krafterna alltid söker utnyttja.
För tyvärr är det mycket som gått snett i den svenska integrationspolitiken de senaste decennierna. Och det är helt avgörande att det förändringsarbete som väntar, och som har inletts, får positiva, liberala utgångspunkter, inte negativa, nationalistiska och främlingsfientliga.
Invandring och flyktingmottagande berikar. Västerbotten har allt att vinna på den utvecklingskraft som nya människor och kulturell mångfald för med sig i form av influenser i vardagen, idérikedom i samhället, kreativitet i kulturlivet och företagar- och entreprenörsanda i ekonomin.'

Vår huvudledare i dag handlar om ekonomin och forskningen.

På gårdagens ledarsida var det Jenny Wahrens tur att kommentera några aktuella ämnen under rubriken 'Veckan som gick'.

I gårdagens huvudledare skrev vi om en aspekt av frågan om Vojmån.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om Umeås kulturhuvudstadsambitioner.
Det är den första i en serie av två krönikor. Den andra kommer nästa vecka.

'Helt rätt att söka bli kulturhuvudstad

Låt mig bekänna direkt: jag gillar skarpt idén med europeiska kulturhuvudstäder. Kritiken som ibland riktas mot fenomenet i sig som jippo och slöseri med pengar i motsättning till det vardagliga och långsiktiga anser jag vara ogrundad.
Det kan finnas många skäl till invändningar mot vad städerna gör som kandidater. Ett kulturhuvudstadsår, och hela processen dessförinnan, blir vad man gör det till. Det kan gå åt skogen eller bli succé. Men utnämningen bygger i grunden på en ganska vettig, inkluderande och öppen helhetssyn på kultur som en mängd korsbefruktande fenomen i samhället.
Det handlar inte om städer som söker vara kvalificerad i en bestämd gren - teater, musik, litteratur, arkitektur - eller under en enskild festival, utan som söker något större: en blandning av kulturell infrastruktur, en tillåtande intellektuell nyfikenhet och kreativitet och en nyfiken jordmån för människors skapande verksamhet; ett kulturklimat.

Men kulturhuvudstadsdrömmen skapar både möjligheter och fallgropar. Det gäller att hålla isär processens olika faser och syften med viss formell noggrannhet.
Umeås ambitiösa försök att bli europeisk kulturhuvudstad 2014 kan ses som både en tillfällig iscensättning av regionens kulturella självbild och som ett ramverk för ett långsiktigt, övergripande arbete med att utveckla det samlade kulturlivet.
Som i all scenkonst pågår där, parallellt, ett sökande inåt och en kommunikation utåt. Det är lätt att förväxla ansökningsprocessen med kulturlivet.

"Ni vet hur man inom målarkonsten åstadkommer djupet i en tavla, den tredje dimensionen. I verkligheten finns den inte på den uppspända, plana duk, på vilken konstnären målar sitt verk. Men målarkonsten skapar illusion av många plan. (...)
I vårt tal finns liknande plan, som ger perspektiv åt en fras. Det viktigaste ordet framträder tydligare än de andra och skjuts fram på det första ljudplanet. De mindre viktiga orden bildar en hel rad djupare plan. Detta perspektiv i talet åstadkommes till största delen med hjälp av olika starka betoningar, vilka noga koordineras sinsemellan."
(Ryske regissören och teaterteoretikern Konstantin Stanislavskij i en av sina texter om skådespelarkonsten, ur "Att vara äkta på scen")

En vinna framgång med en ansökan i kulturpolitisk konkurrens med andra är en stor, komplex utmaning.
De ansvariga måste likt en teatertrupp med stanislavskijsk precision och inlevelse identifiera, lyfta fram och koordinera olika dimensioner i Umeås kulturella vimmel, och sedan i naturalistisk anda söka samband mellan det inre och det yttre i rollen som kulturhuvudstadskandidat för att bli trovärdiga. Manuskriptet förväntas eka av både sekelgamla traditioner, samtidstrender och framtidsplaner.
Men det är ett manuskript, en tolkning, en rollprestation, inom ramen för en enskild tävling med ett definitivt avgörande.

Och de ansvariga i Umeå, på väg mot avgörande vägval, börjar redan höra sorlet från publiken på väg in i salongen från foajén. Några i ledande positioner har - hoppfulla, nyfikna, nervösa, spända - säkert börjat kika genom springor i ridån för att få en glimt av stämningen där ute hos de som fattar beslutet.

Kulturhuvudstadsprojektet har olika delmål som fodrar olika arbetssätt. Både före och efter själva ansökan krävs att hela kulturlivet mobiliseras, samlas, har inflytande, känner delaktighet, sprutar av idéer, långt bortom ansökningsprocessens avvägningar, taktik, tolkningar och krav. Och i en kulturhuvudstad värd namnet sker den mobiliseringen spontant, påträngande, otåligt, ifrågasättande och blir i vissa skeden närmast till en belastning för dem som sysslar med ansökan.

Att sedan handfast och konsekvent välja ut några enstaka aspekter som får motivera varför staden förtjänar att bli kulturhuvudstad och att arbeta utåtriktat och målinriktat med att marknadsföra de visionerna kräver istället ett tydligare ledarskap som på grundval av demokratiskt fattade beslut tar ansvar för en bestämd väg, en bestämd prioritering. Det finns en kontext av yttre förväntningar och föreställningar att leva upp till. Kandidaten måste övertyga utåt och uppåt, bevisa sig, hävda sig i spelet, överraska inom konventionen utan att bryta mot den. Och det är inget omoraliskt med det. Att kandidera för att bli kulturhuvudstad kräver både modet att prioritera detaljer och förmågan att famna helheten, både kurage nog att välja bort det givna och vidsynthet nog att inkludera det ologiska.
Ansökan lär i slutänden och i ett strikt urval återspegla vad Umeå mer än något annat tror sig vara, vill bli och hoppas utstråla. Bara att få det gestaltat är berikande.
Oavsett utgång kommer insikter, idéer och perspektiv vunna redan genom själva ansökningsprocessen att komma stadens långsiktiga kulturarbete till godo.'

Att duellen mellan Obama och McCain skulle bli friare från påhopp och negativa kampanjer än tidigare presidentval - var det bara var en naiv förhoppning? Nu verkar båda sidor beredda att gå längre än tidigare, tonallet stegras.